Skip to content

Månad: maj 2019

Analysera mera

Det finns en felaktig uppfattning om att musik inte kan eller bör analyseras. Antingen att det helt enkelt inte låter sig göras, eller att det på något sätt skulle ta bort magin ur det hela. Att en analys liksom förfular verket. Musik ska upplevas, inte analyseras. Det här hänger också ihop med en utbredd antipati för musikteori i allmänhet. Missuppfattningen att musikteori är en uppsättning regler man måste förhålla sig till.

Jag kan på sätt och vis förstå det. Om man ser analys som något torrt och tråkigt. Som något akademiskt, byråkratiskt. Och, givetvis, om man inte förstår det. Det mesta man inte förstår eller är intresserad av framstår lätt som tråkigt. Saker man inte vet vad de är till för kan lätt framstå som onödiga. Det var därför conquistadårarna brände mayakulturens skrifter, och sedan blev förvånade över hur upprörda de blev.

Jag satt nyss och tittade på ett Youtubeklipp från en av mina favoriter vad gäller musikteori och -analys: Signals Music Studio. I klippet analyserar han The Beatles låt Something, och även om han börjar med att felaktigt påstå att Something återfinns på The White Album (den är från Abbey Road) så är analysen sevärd, pedagogisk och intressant, och den rekommenderas starkt till alla som är intresserade av musikteori. Men i slutet av videon känner sig läraren, Jake Lizzio, nödgad att adressera surjävlar som kommenterar hans videor med argument av typen jag nämnde i första stycket.

Först och främst: Om man inte gillar musikteori och -analys, ge då fan i att titta på videor om musikteori och -analys! Hur svårt kan det vara? Internet är oändligt – varför känner sig folk tvungna att hänga i just de delar av nätet de inte gillar, och gnälla? Detta gäller förstås inte bara musikteori utan i stort sett allt.

Så för att adressera själva ämnet då. Jo, musik kan analyseras. Man måste inte. Det går givetvis utmärkt att tycka att en låt är bra utan att reflektera mer över saken. För mig låter det tråkigt. Men man kan absolut analysera. Man kan analysera harmonier, taktart och rytmer, komposition, orkestrering, allt möjligt. Är man dessutom intresserad av musik och tycker om att försöka skapa musik själv, då är det ett oerhört värdefullt hjälpmedel. Varför uppfinna hjulet på nytt? Det finns en anledning till att vissa ackord verkar passa ihop bättre än andra. Så oavsett om man gör det medvetet eller inte är chansen ganska stor att man då och då skapar en så kallad IV-V-I-ackordgång. Men den som kan sin harmonilära kommer fram dit mycket fortare än den som måste sitta och prova varenda ackord som finns för att landa i IV-V-I. Men även om man inte har för avsikt att skapa musik hjälper det en att förstå varför man tycker att vissa saker låter bra.

Men tar det inte bort magin? Jo. Men det gör det inte mindre vackert, imponerande eller njutbart. Snarare tvärtom. Illusionistens fingerfärdighet blir inte mindre imponerande för att jag förstår hur tricket går till. Det är klart att om man vill leva i illusionen att musiker (eller andra konstnärer) är nedsända från himlen, att de är gudomliga i sina talanger, då förstår jag om man inte vill titta bakom skynket. Men för alla oss andra försvinner inte skönheten i ett verk för att vi förstår hur det är uppbyggt. Snarare tvärtom. När man börjar analysera musik visar det sig ofta finnas en närmast matematisk symmetri i dess struktur. Ja. Matematisk.

There is geometry in the humming of the strings. There is music in the spacing of the spheres. – Pythagoras

Jag skulle kunna gå in på fördjupade detaljer här, men låt oss bara säga såhär: Ljud är vibrationer. Vibrationernas våglängd utgör dess tonhöjd. Således går det rent av att översätta toner till grafisk våglängd och man kan, med ett minimum av kunskap, se vilka toner som trivs bra ihop och inte. På motsvarande sätt finns det också gott om exempel inom exempelvis bildkonst eller arkitektur som pekar på precis som sak – att vissa storleksförhållanden och avstånd mellan objekt upplevs vackrare än andra. Jag har till och med sett ett exempel på hur man forskade på doft och smak och tog fram variabler som, inte helt olikt vibrationers våglängd, förklarade varför vissa saker smakar gott ihop och andra inte. (Om jag inte missminner mig ska tydligen vit choklad och rysk kaviar vara smaskigt ihop, men även om jag litar på vetenskapen bakom tänker jag inte hosta upp pengarna det kostar att prova.)

Att säga att man inte bör analysera saker, att man ska gå på känslan, är bara slappt. Det är ett sätt att rationalisera att man är för mentalt slö för att orka tänka. Att analysera är hjärngymnastik, och även om det kan synas onödigt att analysera just musik kan man alltid se det som träning inför livets större frågor. Vad nu det skulle vara.

George Harrisons harmonisering i Something är vacker i sig. Att förstå den underliggande strukturen och se symmetrin gör den ännu vackrare.


Photo by skinnyhouse on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Musik, musikteori, harmoni, analys