Skip to content

Challenge accepted!

En kollega gav mig en musikutmaning. Detta för att hon på oklara grunder har fått för sig att jag är en smula ”inskränkt” när det kommer till musik och behöver ”vidga mina vyer”. Utmaningen bestod i att hitta tio låtar jag gillar i tio, av henne förvalda, genrer. ”Gillar” modifierades snart till ”står ut med”, och till och med det är, i åtminstone en genre, att ta i. Som en twist måste alla låtar vara från den här sidan av millenieskiftet. Jag fick en vecka på mig att leta för att så småningom presentera resultaten tillsammans med en kortare motivering.

Innan vi ger oss på listan vill jag ha med en disclaimer: Nedan följande lista är inte mitt försök att presentera det bästa varje genre har att erbjuda. Syftet med övningen var nämligen att undersöka respektive genre och utmana mig själv. Beträffande kategoriseringen har jag gått strikt på officiella Spotifylistor. Jag är fullt medveten om att genrer är flytande, innehåller diverse subgenrer och alltid kan ifrågasättas. Hade jag inte vetat det innan så hade jag insett det när jag kom till genrern ”rock”. Nästintill allt på de listorna hade klassats som ”hårdrock” i min värld. Därför är det också fullt möjligt att diverse musik på listan kan klassas annorlunda, men jag utgår från att varje låt åtminstone platsar under respektive paraply.

Nu kör vi!

  • Indiepop: The River – AURORA (2019)
    Soft, lite ambient sound och skön röst. Gillar hur den lyfter i refrängerna. Däremot vet jag inte varför artisten heter AURORA med versaler. Måste man skrika ut namnet då?
  • Country: Somebody to Thank – Logan Mize (2017)
    Laidback shuffle. Undviker både de glättigaste och de gnälligaste countryklyschorna. Det finns visserligen en hund med i texten, men [spoiler alert] den dog inte. Egentligen hade jag velat hitta någon skitigare country, typ Steve Earl’s Copperhead Road, eller något mer angränsande till bluegrass, men jag gillade den här.
  • Tropical House: Feels Like Home – Sigala, och alla han känner (2018)
    Skönt gung och melodi. Om det inte redan fanns en genre att stoppa det i skulle jag kalla det karnevalreggae. Bra låt oavsett.
  • House: Back To Back – Mokoa (2019)
    Uthärdligt, om än knappt. Jag stod inte ut att leta mer. Kan ge den att det finns ett schysst funkigt sound (jag undrar rent av om den spinkiga gitarren är en sampling av Allman Brothers) i den men som all annan house jag har plågat mig med under veckan låter det ofärdigt. Som att man har glömt att lägga på ett par lager med synthar och sång. Från 1:40 till 2:20 får vi åtminstone ett break från standardloopen där basen börjar röra på sig och ett jazzigt elpiano spelar lite solo. Den delen är nästan bra på riktigt.
  • Hiphop: The Remedy – Remedeeh (2000 ja det räknas!)
    Gillar det hårt synkoperade groovet och den släpiga, lite nonchalanta rösten. Hade varit kul om det hände nåt mer dock, för efter några takter kan man det där liksom. Synd att inte Mo Money Mo Problems släpptes tre år senare för då hade den varit given på den här listan.
  • R&B: What If – Amber Mark (2019)
    Lite ”old school” kanske. Gillar den funkiga basen och harmoniseringen. Jag hör Stevie Wonder och klassisk Motown i det. Och framför allt gillar jag rösten och att hon inte wailar ihjäl sig som så många andra i genren.
  • Pop: Roar – Katy Perry (2013)
    Jag tänkte att om det ska vara pop så måste det ju vara mainstream och inte indie. Så. Jag gillar Katy Perrys röst. Och Roar sticker ut från mycket annan mainstream-pop med sitt lite ”råare” sound. (Råare för sin genre alltså, ungefär som Spice Girls bara kan anses ”spicy” i ett land där man kokar all sin mat i fyra timmar utan kryddor…) Gillar shufflekänslan i rytmerna.
  • Rock: Coming Home – Sons of Apollo (2017)
    Om vi börjar med att adressera elefanten i rummet; ja, Mike Portnoy bildade Dream Theater, och där spelade han under många år med Derek Sherinian. Way to think outside the box but pressed right up against it, right? Mycket av det som kallas rock idag är i mina öron egentligen hårdrock, vilket även gäller Sons of Apollo. Men det är fortfarande tillräckligt rökigt/skitigt och rotat i rocken för att inte vara metal. Gillar trummorna och keyboardslingorna, framför allt. Ja, det är herrar Portnoy och Sherinian det.
  • Dance: Nothing Scares Me Anymore – Steve Angello, Sam Martin (2018)
    Väldigt snyggt uppbyggd, sköna harmonier. Vem som än har skrivit stråkarrangemanget vet vad den gör. Skön dynamik mellan den långsamma inledningen och lyftet i refrängen, för att sedan gå över i en platå med stråkar, marschtrummor och så vidare. Den sortens dynamik, där tempo, intensitet, rytm och så vidare växlar är för övrigt precis varför jag gillar progressive rock/metal.
  • Reggae: Hey Jack – Julian Marley (2019)
    Som det mesta reggae har den ett skönt, tillbakalutat groove. Gillar stämmorna i refrängen.
  • Bonus 1: Blue Jeans – No Suits (2019)
    Hittade den här på nån R&B-lista. Hade jag hört den helt slumpmässigt hade jag då definitivt inte klassat det som R&B. Visst finns det lite old school soul i det, men jag skulle troligen ha stoppat det i facket pårökt psykedelisk 70-talsrock. Gitarrkompet i versen påminner om Jimi Hendrix The Wind Cries Mary. Både trummor och det avslutande gitarrsolot fullkomligt skriker 70-tal.
  • Bonus 2: Jailhouse – Sofian (2019)
    Också klassat som R&B. Oavsett kategori är det riktigt snygga stämmor (om nån bara ville knacka ner den där tomten som står och wailar i rummet bredvid). A capella är alltid imponerande.
  • Bonus 3: Some Nights – fun. (2012)
    Hittat på en pop-lista, men… Indiepop möjligen? Lite för tunga rytmer för att vara ”pop”, inte tillräckligt skitigt för att vara ”rock”. Hårdpop, är det en grej? Hur som helst är det en skön låt, älskar att trummorna låter som ett helt jävla batteri och Nate Ruess har en grym pipa. Och så finns det den där dynamiken som jag dras till. Definitivt ett band jag ska kolla närmare på. (Är mycket förtjust i Walk of the Earths cover på den också men har aldrig brytt mig om att kolla in originalet tidigare.)
  • Bonus 4: Release Me – Oh Laura (2007)
    Eftersom Oh Laura kategoriseras som både indiepop och country hade jag kunnat göra två flugor på smällen här, men eftersom lite av syftet var att utmana mig själv att hitta något nytt valde jag andra alternativ. Men ändå – det är en riktigt bra låt. Frida Öhrn har en fantastisk röst och när hon höjer sig själv en oktav mot slutet och tar i sådär på gränsen så att rösten nästan går sönder, då får jag gåshud. Det är nästan så bra att jag hade kunnat köpa en Saab.

Så vad kom jag fram till då? Tja, jag står fast vid att 2000-talet inte låter något vidare, även om det bevisligen finns undantag. Det har inte så mycket att göra med musikalitet eller talang att göra, utan mer produktioner och sound. Alldeles för ofta är ljudbilden platt och steril, och vad har vi emot trumljud som låter ens i närheten av äkta? De där syntetiska handklapparna som tydligen är obligatoriska tycks inte ha utvecklats sedan 1985. Släpp det och gå vidare, eller hyr in en kompis som kan klappa händerna!

Och house är en musikstil framtagen enbart för att irritera mig. Det ska bli min nya konspirationsteori.

Icke desto mindre en rolig utmaning. Det finns bra musik överallt, det gäller bara att hitta det. Och för att hitta det kan man ibland behöva en orsak för att kliva ut ur sin comfort zone.


Photo on Foter.com

Andra bloggar om: musik

Published inKulturMusik

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: