Skip to content

Popalbumet är dött – leve musikalbumet

Den sjätte juni publicerade GP:s ledarredaktion en text med rubriken ”Färdiga spellistor dödar albumkonsten”. Den flashade förbi i mitt flöde och jag brydde mig inte om att klicka in mig på artikeln, because GP. Men någonstans längs vägen tog nyfikenheten över och fick mig att läsa artikeln, och ända sedan dess har den gnagt i mig. Så nu en dryg månad senare tänker jag ta mig an den.

Poängen i texten, författad av Karin Pihl, är följande: Ny teknik i form av streamingtjänster har möjliggjort ett aldrig tidigare skådat utbud, allt bara ett klick bort. Men, menar man, det har också medfört att album har blivit irrelevanta och ersatts av spellistor. Detta problematiseras med att artister idag måste komma in på någon av Spotifys listor baserade på genre, humör eller aktivitet, för att slå igenom stort. Det i sin tur, menar man, har lett till att popalbum idag består av 16-17 låtar varav flera hade sållats bort för femton år sedan eftersom de hade förstört flytet på albumet. Nu spelar det mindre roll eftersom ingen bryr sig om helheten. Allt handlar om att maximera chanserna att få snurr på en spellistehit.

Allt detta är säkert sant. Och? Det är pop artikeln handlar om. Resten av den musikaliska faunan är liksom skitsamma. Jazz, rock, hiphop, reggae, blues, soul, det vansinnigt varierande begreppet folkmusik och de fyrahundra åren av musikalisk historia som klumpas ihop som ”klassiskt” är liksom inte riktigt med i diskussionen. När har pop primärt handlat om något annat än att få snurr på en hit? Inte för att vara sådan, men pop som genre är per definition lättillgängligt.

Begreppet dök upp för snart hundra år sedan som en förkortning av ”populärmusik”, som i sin har använts sedan 1800-talet som beteckning på musik som är mer lättillgänglig än mer anspråksfull så kallad ”konstmusik”. Genrer är alltid flytande, men jag tror inte att någon kan påstå annat än att ”populärmusik” idag inte har särskilt mycket gemensamt med 1800-talets dito. Det den har gemensamt är just att det är lättillgängligt. Vilket därmed passar som hand i handske med Spotify och dess spellistor. Så vad är problemet?

Albumkonsten, som texten vurmar för, är kanske inte mycket mer än en parentes i pophistorien. När Frank Sinatra släppte In the Wee Small Hours 1955 såg albumet, som något enhetligt och större än bara en samling låtar, dagens ljus. Säkert hade det gjorts förut, men Sinatra anses åtminstone vara den första som har gjort ett enhetligt album, eller rent av konceptalbum, med kommersiell succé. Innan dess var album i stort sett bara en hoper med singlar, covers och utfyllnad, allt designat för att maximera chanserna att slå sig in i jukeboxutbudet och radio. Känns det igen? Så om man vill kan man hävda att popen återvänder till sina rötter snarare än att det är döden för albumet som sådant. För även om albumen tappar sin relevans inom popen så kommer de att fortsätta vara relevanta i andra genrer.

Dessutom är ju albumet ursprungligen skapat av lagringsmediets begränsning. Den ursprungliga LP:n klarade 23 minuter per sida, vilket alltså gjorde att ett album maximalt kunde vara 46 minuter långt, och för att nå dit måste låtordning och längden på låtarna optimeras för lagringsmediet snarare än för skaparen eller publiken. Så småningom utvecklades teknologin så att skivorna klarade längre speltider, och i takt med att albumkonsten utvecklades började man också experimentera med dubbelalbum. När CD:n så småningom gjorde sitt intåg på scenen förlängdes speltiden till uppemot 80 minuter.

Idag har alla sådana begränsningar praktiskt taget eliminerats. Med streaming och nedladdning finns ingen övre gräns för längd på vare sig album eller låtar. Om någon vill släppa en låt med en speltid på tre dygn eller ett album med en speltid på ett år (Vivaldis De fyra årstiderna i realtid?) så är det fullt möjligt. Om någon orkar lyssna på det eller om det är värt ansträngningen att spela in dylikt är en annan fråga, men det är fullt möjligt. Att då gnöla om ”albumkonstens död” känns därför både närsynt och falskt.

Karin Pihl problematiserar det hela med att vi inte blir utmanade, att det inte kommer någon ”jobbig mellanlåt bestående av 30 sekunders udda fiolgnissel” och menar att ”vi har förvandlats från aktiva lyssnare till passiva konsumenter”. Jag hävdar att hon har fel. Majoriteten har alltid varit passiva konsumenter. Hade det inte förhållit sig så hade pop inte varit… pop.


Photo by Takeshi Kawai on Foter.com / CC BY-NC

Published inHistoriaKulturMusik

Be First to Comment

Speak now or forever hold your peace

%d bloggare gillar detta: