Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2008-08-20

Mymlan vill ha kärlek

Kategori: Notiser — Joshua_Tree @ 13:43

Närmare bestämt i form av en kärlekssång. Jag ska givetvis leverera. Jag skulle vilja larva mig och säga att det var ett svårt val och så, men faktum är att det inte är det. Jag har ingen söt historia kopplad till den heller, det är bara en så vansinnigt bra låt. Jag skulle kunna gå på om varför det är bra, men eftersom jag inte kan beskriva det bra tänker jag inte göra det dåligt. Håll till godo.

För att kärlek är bitterljuvt. För att det ges så mycket löften, helt i onödan. Och för att så mycket raseras för att löften som aldrig behövdes inte kunde infrias.


Andra bloggar om: , , ,

2011-04-23

Guide till Grooveshark

Kategori: Kultur,Musik,Pirat — Joshua_Tree @ 08:03

Det har varit mycket prat och skriverier och Spotifys vara eller icke vara efter de förändringar de beslutat sig för att göra. Vi lägger oss inte i huruvida det är bra eller dåligt, men har däremot noterat att många hävdar att det inte finns något vettigt alternativ till Spotify. Vi menar att det finns det, och det heter Grooveshark. Vi tror att anledningen till att det inte ses som ett konkurrenskraftigt alternativ är a) att många inte känner till det, och b) att man inte riktigt har kläm på hur det fungerar. Vi vill med följande guide råda bot på dessa båda hinder.

När du surfar in på Grooveshark.com så möts du av en stor blaffa innehållandes en sökruta. Ibland består större delen av förstasidan av reklam för en ny skiva. Det väsentliga är hur som helst sökrutan. Det är den som är nyckeln. Till vänster om den ligger en liten meny som är tämligen självförklarande. I överkant finns också en horisontell navigationsrad där man bland annat kan logga in och ut, och hitta tillbaka till första sidan. Den horisontella raden i nederkant är det som så småningom blir en spellista. Men vi börjar i sökrutan.

Som du säkert redan gissat är det här du söker efter musiken du vill höra. Det går bra att söka på såväl artist som låt eller album. Såvida du inte söker på en mycket speciell titel kommer Grooveshark att ge en hel del träffar, sorterade efter relevans. När du nu har sidan med sökresultat uppe kan du i en navigationsrad välja att lista efter artist, låt eller album. Det kanske var albumet Dog Eat Dog av bandet Warrant du var ute efter, inte albumet Warrant av Dog Eat Dog. Längst till höger i navigationsraden finns en mindre sökruta. Här kan du förfina din sökning genom att söka inom resultaten. Låter det krångligt? Det är det inte. Prova!

När du har hittat låten eller låtarna du söker pekar du på den. En play-knapp kommer att visas till vänster om titeln. Klicka på den och uppspelningen startas. Notera också att en “badge” som symboliserar låten ifråga lägger sig i den horisontella raden i nederkant. Om du därefter pekar på en annan låt bland dina sökresultat så får du istället för play-symbolen upp ett plus och en pil som pekar snett uppåt vänster. Det innebär att när du klickar så läggs låten ifråga till i kö efter den låt som nu spelas. När du pekar på en låt ser du också ett par symboler till höger om titeln. Ett plus som lägger till låten i “min musik”, ett slags personligt musikbibliotek, och en drop-downmeny med inställningar där du bland annat kan lägga till låten till en spellista, dela den via en uppsjö sociala medier eller få en direkt-URL, eller köpa låten ifråga.

Skulle du till äventyrs klicka på en albumtitel eller ett artistnamn så startar ingen uppspelning utan du förs till en lista som visar alla titlar i albumet, eller alla titlar av nämnda artist. Det går till exempel att välja “play all” eller “add all” när du är inne och tittar på ett album. Men här fokuserar vi mer på att göra en påse gott och blandat.

När du har lagt till några låtar i kön och känner att det blev en riktigt bra lista vill du kanske spara den. Det förutsätter förstås att du har ett konto på Grooveshark. Klicka på för ändamålet avsedd knapp i navigationsraden. Det är gratis. Man kan även betala för ett premiumkonto vilket bland annat ger möjligheten att använda Grooveshark i din Android-telefon. Men faktum är att du inte ens behöver skapa ett konto om du inte vill. Det går att logga in på Grooveshark med ditt Facebookkonto eller Googledito. Den kö du har byggt försvinner inte för att du loggar in.

För att spara kön som en spellista klickar du på en liten meny ovanför den horisontella kön där det står “Spelas nu: X låtar”. Där finns bland annat alternativet “spara ny spellista”. Du kan även välja att lägga till låtarna i din kö till en befintlig spellista, ladda spellista och lite annat smått och gott. Prova dig fram. Grooveshark har ingen self destruct-knapp.

På varje badge i din kö finns också samma plus och drop-downmeny som hittas invid sökresultaten (se ovan) samt ett kryss uppe till höger vilket helt enkelt tar bort låten ifråga från befintlig kö. Längst till höger i din befintliga kö finns en sopkorg som används för att tömma hela den befintliga kön.

När du har sparat en (eller flera) spellistor vill du säkert dela med dig av dem till dina vänner. Musik är ju trots allt något socialt. Detta kan du göra på flera sätt. Antingen genom att högerklicka på en spellista i din meny till vänster och kort och gott välja “dela” eller genom att vänsterklicka på spellistan och dela via den navigationsrad som då ges ovanför den öppnade spellistan. Detta alternativ är något tydligare. Det är också här du redigerar din spellista. Har du många spellistor kanske du bara väljer att visa dina absoluta favoriter i vänstermenyn. För att komma åt en spellista som inte syns i vänstermeny, välj “mina spellistor” för att visa alla och öppna därefter den spellista du vill dela eller redigera. Oavsett vilken väg du tar så ges du flera snabbalternativ för att dela via de vanligaste sociala medierna och mail. En fiffig grej är dock att oavsett vilket delningssätt du väljer så öppnas en ny ruta där du kan bifoga ett meddelande med din spellista. Längst upp i den rutan ligger en direkt-URL till spellistan som du kan kopiera om du hellre vill dela listan via din blogg eller vill skicka spellistan som länk till dina kompisar. Möjligheterna är många. Mottagaren behöver inte ha ett Groovesharkkonto för att kunna ta del av din spellista. Allt vederbörande behöver i mjukvaruväg är en webläsare.

Att skriva en heltäckande guide är svårt. Grooveshark erbjuder många olika sätt att göra en och samma sak. Det är upp till användaren att hitta det sätt som känns bäst. Vi hoppas dock att vi med denna guide kastat lite ljus på hur Grooveshark fungerar och hur man hittar rätt i dess gränssnitt så att det känns lite mindre främmande. Vi hoppas också att vi väckt lite nyfikenhet och att alla musikälskare därute hittar vad de söker.

En liten bonus om du kör Firefox är att skapa en så kallad “programflik” för Grooveshark. Högerklicka på flikens titel, välj “Fäst som programflik”. Nu får du en flik längst till vänster som tar upp minimalt med plats i webbläsaren, och startar automatiskt med Firefox.

Slutligen önskar vi att alla som vill sprida ordet vidare kopierar guiden delvis eller i sin helhet och återpublicerar.
CC Olof Bjarnason och Johnny Olsson.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

2010-07-19

Politik och sociala medier

Kategori: Pirat,Politik,Samhälle,Sociala medier — Joshua_Tree @ 11:04

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det.

Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse.

Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen överskattade och uppblåsta av oss som verkar inom dem. Vi är vana vid snabba förändringar därför att vi lever på nätet som ständigt är under ombyggnad. Utanför nätet sker inte förändringar alls lika snabbt och därför är det lätt att misströsta.

Om man har förväntat sig att sociala medier skulle vända upp och ned på det politiska landskapet och radikalt förändra livet, universum och allting, då verkar det förstås som en flopp. Även om jag skulle säga att det är de orealistiska förväntningarna som är själva floppen. Det politiska landskapet ser fortfarande mycket välbekant ut, det är fortfarande det traditionella som har ett grepp om politiken eftersom de som har makten ännu så länge också är de som är fostrade i det gamla sättet att tänka och agera. Det är fullkomligt naturligt.

Imorse såg jag en diskussion om politik och sociala medier på morgonteve där någon politisk expert och en representant för SCB deltog. Någon av dem, minns inte vem, sa att de sociala medierna inte påverkar i så stor utsträckning därför att den som aktivt söker sig dit för att prata politik redan har ett politiskt intresse och förmodligen redan är övertygad. Jag tror att den analysen är rätt. Traditionell media är fortfarande överlägset bäst på att nå ut till den som är passiv, den som inte är särskilt politiskt intresserad. Så kommer det att vara ett tag till. Sociala medier och nätet i allmänhet kräver däremot att du gör aktiva val och söker information, och den som gör det bryr sig redan och har sannolikt också en åsikt. Således kan man dra den dystra slutsatsen att vi alla predikar för de redan övertygade.

Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt heller. Det må så vara att traditionell media bäst når ut till massorna med enkelriktade, välpaketerade femtonsekundersbudskap, men vad de sociala medierna innebär är en möjlighet för de som är intresserade att fördjupa sig och diskutera. Den möjligheten fanns inte alls i samma utsträckning förut. Jag tror att det på sätt och vis leder till en delvis ökad klyfta mellan de politiskt intresserade och de politisk ointresserade. Men jag ser också en potential i ett slags långa-svansen-perspektiv där de som aktivt söker information och diskuterar på nätet slipar sin argumentationsförmåga och tar med sig den till fikarummet, släktmiddagen och innebandyträningen. Vad vi får är tusentals ambassadörer som destillierar de politiska budskapen och påverkar sin omgivning. Potentialen häri bör inte underskattas. Människor är alltid mer benägna att lyssna på någon de känner.

Politikens problem är och har alltid varit att man med en stor envägssändare ska nå ut till alla. Därmed måste budskapet komprimeras och anpassas till minsta gemensamma nämnare. Det har inte funnits möjlighet att individanpassa budskapet eller att föra dialog med var och en av medborgarna. Det är det som håller på att förändras. Ju mer involverade de politiskt intresserade blir, desto bättre ambassadör blir de också. Men det kräver att man vågar släppa kontrollen över budskapet, att man är ärlig och öppen i första ledet och vågar lita på att budskapet blir hyfsat korrekt i sista ledet. Det ställer krav på de som i första ledet formulerar de politiska idéerna att vara lyhörda och bjuda på ett rikt utbud av argument och tankar som fritt kan omformuleras och föras vidare. Om budskapet redan från början är alltför tillrättalagt och magert blir det svårt för svansen att individanpassa det.

Så flipp eller flopp? Även om vi ännu inte sett så stora förändringar, och kanske aldrig kommer att göra det heller, så säger jag flipp, med motiveringen att allt som får människor att prata politik är bra. Sociala medier är inte Messias, men det är en dörr in till maktens korridorer där allt fler knackar på och vill in, och den som öppnar sin dörr och samtalar har mycket att vinna på det.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

2009-10-20

Mer ljus på mörkermännen

Kategori: Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 11:57

Det är mycket sverigedemokrater just nu. Jimmie Åkesson kastade ut en debattartikel i Aftonbladet och alla står på kö för att såga den. Liksom Mymlan saknade jag dock underbyggd kritik. Nu har den börjat ramla in i och med att en och annan tagit sig tid att granska Åkessons påståenden. Jag saknar dock fortfarande klargöranden i Aftonbladets artikel om vilka påståenden Åkesson har fel om – det är alltför lätt att bara säga “han har fel”, eftersom han säger saker som man inte får säga! Trettioplus har emellertid en analys av artikeln som är väl värd att läsa.

Uppdatering: Uppgifterna om på vilka punkter Åkesson har fel fanns tydligen långt långt ner på sidan. Jag slutade läsa där namnet på artikelförfattaren stod och ett stort vitt tomrum tog vid – det brukar betyda att artikeln är slut.

Personligen är jag för yttrandefrihet, och då inte bara den sortens yttrandefrihet som innebär att man får säga att kattungar är söta, utan även den sortens yttrandefrihet som innebär att man får säga att man inte gillar en viss kategori människor. Jag tycker till exempel att Åke Green ska få säga att han tycker att homosexuella är en cancersvulst på himlakroppen Jorden (jag är dock inte helt säker på att Green ser Jorden som en himlakropp – han kanske är kvar i den gamla föreställningen om att himlavalvet och stjärnorna är ett målat tak som omger en platt värld) precis som jag ska ha rätt att säga att jag tycker att Åke Green är en cancersvulst.

Problemet med Sverigedemokraterna är inte att vad de säger, utan att alltför få slår hål på deras argumentation. Jag såg slutet av en debatt mellan Åkesson och Maud Olofsson imorse. Hon var katastrofal. Vägrade svara på frågor och var arg som ett bi. Vi har alltså en vice statsminister som inte vill eller kan svara på frågan “ska vi ha en separat lagstiftning för muslimer?” Problemet är också att övriga partier under en alltför lång tid har stoppat huvudet i sanden och konsekvent vägrat prata om det Sverigedemokraterna vill prata om. Därför äger Sverigedemokraterna nu frågan. Därför är det nu de som formulerar frågorna, och därför blir det också väldigt obehagligt för till exempel Maud Olofsson att försöka svara. Skyll er själva.

Ett par argument om debattartikeln då. Till att börja med tycker jag att Jimmie Åkesson använder ett alldeles för invecklat språk. Jag får en känsla av att Sverigedemokraterna dras med lite dåligt självförtroende eftersom den gängse bilden är att de till stor del består av en obildad folkölspöbel och därför arbetar man väldigt hårt på att uppträda korrekt och propert. Och man gör det med den äran ska sägas, men när det kommer till själva debattartikeln känns det som att man har författat den med näsan i ett lexikon. “Vi är ingen obildad folkölspöbel, titta vilka fina ord vi kan!”

Sedan undrar jag lite över påståendet att muslimer skulle vara “vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Hur menar de här egentligen? Man skulle kunna raljera lite och säga att eftersom Sverige krumbuktade sig som en kinesisk gymnast och klarade sig tämligen väl undan andra världskriget så krävs det inte mycket för att vara “vårt största utländska hot” sedan dess, men jag tror inte att det är så Åkesson menar. Den mer närliggande tolkningen, och mycket mer obehagliga också, är att göra en parallell mellan Åkessons retorik och den tyska dito strax före andra världskriget. För hur stor skillnad är det egentligen? Åkesson anser att muslimer är ett hot mot oss, mot vårt land. Byt ut Åkesson mot en mustaschmissprydd dvärg i lederhosen och “muslimer” mot “judar” och vad har vi? Känns retoriken bekant?

Sverigedemokraternas problemanalyser är tämligen ihåliga. Man pekar på motsättningar och menar att den muslimska kulturen är oförenlig med vår kristna. Om så är fallet; hur förklarar man då motsättningarna i Södertälje? De problem som finns i Malmös Rosengård finns också i Södertäljes Ronna. Och Södertäljes i särklass största invandrargrupp (vilket är fel ord eftersom så många är födda i Sverige, men i brist på bättre) är kristen och består av assyrier/syrianer. Jag skulle verkligen vilja få förklarat för mig vilja muslimer det är som orsakar problem i Södertälje, och hur.

Motsättningarna är mer komplexa än att muslimer är roten till allt ont. Det finns så många faktorer att ta hänsyn till. Problemet är att dessa förklaringar inte får plats i bruset. Den som levererar den mest kompakta “förklaringen” vinner. Sverigedemokraterna kan förenkla och vinner på det därför att andra politiker varit alltför ovilliga att diskutera frågan. Och det i sin tur har antagligen sin förklaring i att man aldrig kan medge misstag. Därför måste all invandringspolitik alltid ha varit lyckad och för att man ska kunna låtsas att så är fallet får det inte finnas några motsättningar. Därför finns det inga motsättningar. Allt är bra.

Så det är väl bara att gratulera. Tack för att ni har givit Sverigedemokraterna rollen som Sanningssägare. Tack så hemskt mycket.

Med ett år kvar till valet hoppas jag innerligt att Aftonbladets beslut att publicera Åkessons debattartikel är banbrytande. Ge Sverigedemokraterna massor med mediatid nu. Ge dem allt det utrymme de inte fick tidigare, retroaktivt. Ta ifrån dem martyrskapet och låt dem prata så att vi får höra hur ihåligt det låter.

Sverigedemokrater på landsdagarna.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

2009-07-31

Digitala testamenten

Kategori: Övrigt,Sociala medier — Joshua_Tree @ 18:53

På nätet pågår just nu en debatt om vad som ska hända med människors digitala liv när de dör, och det är inte en dag för tidigt. Karibien skriver känslosamt om döden och vad som händer därefter och jag inser att jag håller med till hundra procent om vissa bitar, och inte alls om andra.

Bland annat vill Karibien, till skillnad från Mymlan, inte lämna kvar sina konton utan önskar att de gradvis stängs av. Först read only, därefter fimpas helt. Det är jag inte alls med på. För min del får gärna mina konton ligga kvar och skrota och om andra har behov av att lämna några rader där så bör de få göra det. Det svåra här är väl att någon behöver förvalta det, men jag vill inte att diskussionerna kring diverse ämnen ska upphöra för att jag inte längre finns kvar.

Däremot håller jag helt med Karibiens motstånd till Marys tankar om att sätta upp ett slags minnessite, en digital minneslund, men där man bara vill ha de “goda” texterna. Nej tack. Jag har svårt för glorifierandet av döda. Jag vill att människor ska minnas det äkta, det sanna, och gärna uttrycka det också. Precis som man nu får tycka att jag är en skitstövel får man tycka det efter jag är död.

Oavsett vad man vill och känner så är det viktiga, precis som Mymlan också skriver, att man vet vad man vill, och att man på ett eller annat sätt meddelar det. Många har ganska klart för sig vad de vill ska hända med deras kroppar och ägodelar efter döden, och hur begravningen ska se ut, men det är hög tid att var och en börjar fundera över sina digitala liv också.

För mig personligen är min lekamen totalt ointressant när jag inte bor i den längre. Min önskan är att vetenskapen ges en möjlighet att karva ut de bitar som kan vara av intresse, och resten kan man lägga ut åt rävarna, till exempel. Om inte man kan använda kroppen som gödsel och plantera ett träd då, för det är en tanke som verkligen tilltalar mig. Ett joshuaträd kanske vore svårt i det här klimatet, så vilket träd som helst duger utom en silverlind, för silverlindar dödar humlor. Hur som helst blir jag hellre rävmat än ruttnar i signad jord.

Mitt digitala liv däremot. Jag skulle önska att bloggen finns kvar. Den är mitt arkiv. Det är mina ord om vem jag är. Det är bitar av min själ i textform. Kanske med en dödsruna som senaste post, och där ska ordet precis som nu vara fritt så att andra ges möjlighet att ge sin version. Jag gillar Orson Scott Cards tanke om en talesman för de döda, och jag älskar när John Cleese på Graham Chapmans begravning tar farväl av “den snyltande jäveln”. Det är kanske det mest respektfulla jag någonsin har hört uttryckas om någon postumt, därför att det säger något om hur väl de kände varandra. Och på vilket sätt kan man bättre hedra en komiker än genom att skämta och skratta?

Alla önskar vi att bli älskade för de vi är, och åtminstone jag vill då på samma sätt bli ihågkommen för den jag är, med goda såväl som dåliga sidor.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

2009-05-29

Coverutmaning

Kategori: Musik,Sociala medier — Joshua_Tree @ 18:12

Mymlan skickar vidare från Utrikesbloggen och vill ha en galen cover. Jag har ju redan tidigare postat en cover på Kate Bushs Wuthering Heights, av brasilanska metalbandet Angra. Det är rätt galet som idé, och mycket väl framfört.

Annars är nog mitt huvudspår på en galen cover No Doubts version av Dexy’s Midnight Runners Come On Eileen.

Originalet:

Kopian:

Uppdatering: Knapsu hojtar till och hävdar att det inte alls är No Doubt utan Save Ferris. Det ser ut att stämma. Jag känner mig lurad. Jag har gått runt i flera år och trott att det är No Doubt, och det låter verkligen så också. Min värld krackelerar.

Ska man skicka vidare också? Tja, vem som helst får ju plocka upp pinnen förstås, men det vore kul att se vad Nima, Juggen och West har att komma med.


Andra bloggar om: , ,

2009-03-24

Apropå

Kategori: Media,Sociala medier — Joshua_Tree @ 00:14

Vågorna har gått höga efter Marklunds klavertramp, och den imponerande mängd text som har skrivits sedan Expressen publicerade hennes krönika illustrerar så väl det som jag och många med mig upplever som så fantastiskt med internet och bloggosfären, och som antagligen uppfattas lika skrämmande och hotfullt av andra. Nämligen att en väldig massa människor oberoende av varandra sätter igång att anlägga moteld och syna påståenden. Nu var det kanske inte de allra svåraste felaktigheterna att avslöja, men ändock; var och en börjar nysta på sitt håll, och den enes nystande ger en ny tråd som nästa kan ta tag i och inom kort är hela lapptäcket isärplockat utan att någon egentligen kan säga exakt hur det gick till.

Och ännu viktigare; ingen har givit instruktioner, ingen har överblickat och delat ut uppgifter. Inte en chef i sikte. Det är det här som vissa har så ofantligt svårt att förstå. Det märktes inte minst under TPB-rättegången. Ingen chef, ingen verksamhet. Alla andra modeller är helt otänkbara på sina håll.

Liza Marklund är sorgligt omedveten om vilken tid hon lever i. Detta är förvisso inget nytt, men det blir lätt pinsamt att hon, trots Gömda-debaclet (som jag förvisso tyckte var smått larvigt och överdrivet på sina håll, men det är en annan historia), inte lär sig. Hon har uppenbarligen inte förstått att murarna fallit. I den nya tiden blir även media granskade. Bluffar du blir du synad. Ljuger du blir du avslöjad. Och tiotusen ögon ser bättre än två.

Det var inte länge sedan Marklunds rotekamrat Jan Guillou uttalade sig beskt om “riktig media” som stod för trovärdigheten, makten och sanningen, och att allt annat var trams.

Babbla på bäst ni vill därute. I Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter vi ändå bara in sådant som håller för våra normala rutiner. Tro inget annat. Men tipsa oss gärna.

Nå, om Guillou har rätt så är det något fel på de normala rutinerna. För det var faktiskt inte svårt att kontrollera Marklunds uppgifter, och även om en kolumn har lägre sannings- och objektivitetskrav så finns det ändå vissa trösklar att ta sig över. Viss höjd att uppnå. Åtminstone vill man tro det. En tidning som vill behålla sin trovärdighet kan inte låta kolumnister cykla iväg alltför långt från sanningen eftersom läsare förväntar sig att saker som står i tidningen inte är helt uppåt väggarna.

Jag är antagligen lite för trött för att utveckla något resonemang just nu, men gläds åt att Expressen gjort en rättelse. Inte på undanskymd plats, ett slags skamvrå som ingen läser, utan öppet. Det ska de ha heder av. Att stå för sina misstag istället för att ignorera dem, skjuta budbäraren eller komma med bortförklaringar ökar trovärdigheten.

Jag känner att jag har mer att säga om deltagarkultur, om svärmintelligens, om varför det här är så spännande tider, men nu börjar febern stiga och det bästa att göra åt det är att sova. Så istället tycker jag att ni ska läsa Mymlan som under kvällen har utvecklat mycket av det jag känner att jag vill säga om gamla och nya medier.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

2009-02-02

Grattis Opassande!

Kategori: Sociala medier — Joshua_Tree @ 23:22

Nyss hemkommen från Stora bloggprisets gala. Jag måste säga att det var en lyckad tillställning. Jag hade fruktat att det skulle bli något hundratal bloggare och sen ytterligare lika många mingelkändisar vars främsta bedrifter består i att ha skämt ut sig i tv. Som Robinson-Robban, som i och för sig var där. Mymlan satte upp en mobiltelefon i ansiktet på mig och berättade att hon hade bambusat Robban och att han minsann hade en blogg. Jag gjorde mitt bästa för att verka intresserad av detta faktum. Kanske får vi se om jag lyckades. Kanske inte.

Anna livebloggade och jag måste säga att det var väldigt roligt att att träffa alla trevliga fränder igen. Jag har saknat er. Men allra roligast var ändå att springa ihop med Andreas Viklund. Han och jag råkade på varandra på Lunarstorm en gång i tiden, runt millenieskiftet. Sedan dess har vi betraktat varandra på avstånd, kan man säga. Otroligt roligt att äntligen träffa människan ifråga (och skönt att höra lite hederlig norrländska bland alla ståkkålmare).

Och så till slut: Stort grattis, Opassande! Det var dig väl unt. Jag röstade förvisso på Blogge. Emma vet det och det verkade som att hon förlät mig. Eller så väntar hon bara på att jag ska sänka garden…

P.S Alla politiska bloggar fick stora applåder och jubel när nomineringarna påannonserades. Utom vardagsbloggaren Calle Bildt, som råkat hamna i fel kategori. Calle i fick i stort sett ingen reaktion alls. Det kändes som ett slags poetisk rättvisa.


Andra bloggar om: ,

2009-01-28

Josh för ett år sedan

Kategori: Sociala medier — Joshua_Tree @ 18:57

Mumari tycker att vi ska berätta vad vi skrev om för ett år sedan (hittat via Mymlan). Jag gillar den typen av uppmaningar eftersom jag tycker att det är trevligt att gräva lite i arkiven. Bloggen är en färskvara, men det innebär inte att det inte finns värde i att titta i backspegeln, både min egen och andras.

Så jag kollade efter och insåg att det är ganska lustigt att Mumari valt just den här dagen. Den tjugoåttonde januari 2008 skrev jag nämligen två bloggposter. Den ena utnämnde Liza Marklund till dubbelplattnacke. Hon fick alltså pris för två veckor i rad på en och samma gång, en hittills oöverträffad bedrift. Och nej, hon fick den inte för att hon var en framgångsrik kvinna.

Men det var inte det som var det lustiga, utan det faktum att jag just den tjugoåttonde januari 2008 skrev min mest uppmärksammade bloggpost hittills: Manifest mot dansbandsmusik. Etthundrasjuttiosju kommentarer, trettiosju länkande knuffanslutna bloggar, många missförstånd, några mail och ett medlemsskap på Elitlistan (nej, jag är inte med längre). Om man ska försöka mäta sin egen framgång som bloggare i siffror så tror jag att jag har haft min peak.

Vad skrev du för ett år sedan?


Andra bloggar om: , ,

2009-01-13

Bloggöl

Kategori: Sociala medier — Joshua_Tree @ 13:51

Studiomannen skickade ett SMS igår och undrade om jag var tillgänglig för en öl eller så. Det var ett mycket trevligt initiativ tyckte jag. Jag fick veta att Sug-Steffo1 också så skulle följa med. Själv tjoade jag till på doktor Flum och tyckte att han skulle följa med. Tydligen blev han uppringd av Studiomannen strax därpå också.

Vi möttes upp på Charles Dickens på Söder. Studiomannen var först på plats och jag gick till Mackedonken över gatan och hämtade drf som lyxade till det med en cheeseburgare. Vi noterade att lågkonjunkturen fått cheeseburgaraktien att dala och att priset på cheeseburgare nu sjunkit till tio spänn, och spekulerade vidare i om det kanske vore idé att investera i cheeseburgare nu och sälja dem dyrt senare när priserna går upp igen.

Sug-Steffo anslöt lite senare och med sig hade han även Danne från dagens bild. För att göra en lång historia kort så hade vi jävligt roligt. Det fascinerande med dylika träffar är att man känner varandra utan att känna varandra. Trots att jag träffade två av personerna för första gången och bara har råkat på de andra två vid enstaka tillfällen så blir det ändå aldrig konstigt på något sätt. Var och en av oss känner ju minst en av de andra sedan tidigare, vare sig man träffats i köttet eller inte.

Vilket får mig att tänka på Johan Ronnestams artikel i Internet World där han påstår att sociala medier saknar värme och i stort är till för att befästa befintliga nätverk. I beg to differ! Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Jag har lärt känna massor av människor via sociala medier som communities och senare bloggar. Gårdagen är ett jättebra bevis på den värme som finns. Det är inte att befästa befintliga kontakter utan att knyta nya. Och så har jag alltid upplevt det. Jag skulle kunna såga Ronnestam mer men Mymlan har redan gjort det så bra. Ronnestam kanske vill läsa mitt vittnesmål om nätvänligheten?

På det stora hela var det en lyckad kväll och det enda problemet är egentligen att det tar så lång tid att ta sig in från Södertälje, så många gånger avstår jag från att åka in till Stockholm just av den anledningen. Resan in igår var vansinnigt tråkig och långsam. Hem gick det fortare, vilket till stor del berodde på att jag sov från Flemingsberg och hem. Det är löjligt skönt att sova på pendeln faktiskt.

Fler bloggträffar åt folket är min rekommendation!


Andra bloggar om: , , , intressant?


  1. Det är något med Steffo alltså. Sug-Steffo, Tjock-Steffo… Note to self: Aldrig ge några barn namn som Stefan, Staffan, Steven eller något annat som med lite fantasi kan bli Steffo. []

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper