Skip to content

38 search results for "reinfeldt"

Dagen då Reinfeldt var på tv

Igår fikade jag med mr Teflonminne. Han frågade mig, helt apropå, om jag hade sett Reinfeldt på sistone, och om jag i så fall kunde minnas vad han hade sagt. Jag tänkte efter och insåg att han tycktes ha gått upp i rök. Igen. Begripligt i och för sig – vad ska han svara när någon ställer frågan: ”Vad vill du säga till den ungdomsgeneration du lovade att inte jaga?”

Men alldeles nyss tycks ett mirakel ha inträffat. Växlade några rader med samma Teflonminne över ICQ, när Reinfeldt plötsligt måste ha uppenbarat sig i Teflonminnets magiska låda.

Han: 21:02:03 PM: OMG JAG SÅG REINFELDT SÄGA NÅGOT PÅ TV
Jag: 21:02:13 PM: wow! det är ju nåt att skriva hem om. :D
Jag: 21:02:25 PM: det kan du berätta för barnbarnen sen.
Han: 21:02:35 PM: ”Det är min fasta övertygelse att EU behöver Turkiet, och att Turkiet behöver EU” *applåder*
end scene
Han: 21:02:43 PM: dagsaktuellt som vanligt
Jag: 21:02:48 PM: *asg*
Han: 21:03:09 PM: vad skulle man göra utan karln liksom

Alla borde ha ett Teflonminne att roa sig med.


Andra bloggar om: ,

Reinfeldt och klonerna

Att regimen saknar politisk kompass är uppenbart. Lika uppenbart är det att den saknar vettigt PR-folk. Eftersom diktator Reinfeldts sanna förebilder tycks finnas bland historiens mer fruktade ledare föreslår jag att han löper linan ut och gör som många av dem skulle ha gjort; skjut dina PR-rådgivare! De duger ändå ingenting till och kostar en massa pengar. Pengar som du kunde använda till att bygga ett förgyllt palats till din egen ära istället.

Det började med att regimen slängde fram FRA-förslaget och folket reagerade med raseri. Reinfeldt kallade då samman sin PR-crew – ett dussin svartklädda män med snedbena i åldrarna fyrtiotvå. Tolv kloner av en torrboll. Reinfeldt känner sig lite pressad av att folket härjar, och dessutom har vissa ledamöter varit uppkäftiga och hotar med att sänka förslaget. PR-folket kommunicerar telepatiskt och kommer sen fram till att låta tortera dissidenterna och därefter låta dem låtsas som att de drivit igenom förbättringar. Reinfeldt är skeptisk men efter att klonerna övertygat honom om att de vet hur människor fungerar och att han tryggt kan överlåta tänkandet åt dem genomför han planen. Federley och Johansson spelar sina roller väl, men folket blir bara mer rasande. Reinfeldt sammankallar sitt posse igen.

”Alltså, nu gjorde vi precis som ni sa, men folket verkar inte ha gått på det. Vad ska jag göra?”, klagar Reinfeldt.
Klonerna håller seans, och beslutar sedan att den bästa strategin är att göra ett uttalande om att folket inte förstått och därefter försvinna.
”Skulle inte det bara reta upp dem mer?”, undrar Reinfeldt skeptiskt. ”Vi vill ju lugna ner pöbeln, inte elda på den.
Klonerna skrattar nedlåtande: ”Vi vet ett och annat om hur människor fungerar”, säger de och klappar Reinfeldt på axeln. ”Överlåt tänkandet till oss.”

Sagt och gjort. Reinfeldt talar om för folket att de inget förstår och förolämpar därigenom en oräknelig massa människor som verkligen tagit sig tid att sätta sig in i frågan, varpå han försvinner i ett moln av logik, vilket möjligen är klokt ur säkerhetsperspektiv, men knappast PR-mässigt smart. Reinfeldt ringer upp klonerna från sitt hemliga resort och klaga högljutt: ”Det funkar inte! Vad ska jag göra nu?”
”Låt Ingvar Åkesson berätta för folket vad FRA egentligen gör”, föreslår klonerna.
”Verkar inte det konstigt att låta en tjänsteman försvara ett politiskt beslut?”
”Jag tror att vi vet ett och annat om hur människor fungerar”, svarar talesklonen. ”Överlåt det där åt oss.”

Framåt slutet av sommaren kommer Reinfeldt tillbaka och ser att hans med järnhand styrda land befinner sig i uppror. Folket är argare än någonsin och nu börjar flera av hans riksdagsledamöter att öppet protestera tillsammans med pöbeln. Reinfeldt inser att han har tappat kontrollen och att lagen kan fällas om han inte gör något. Han rusar ner i källaren där klonerna sitter hela dagarna och läser böcker om hur människor fungerar.

”Nu måste vi för helvete göra något åt det här!”, skriker Reinfeldt. En åder pulserar i hans panna.
”Åt vad?”, undrar talesklonen.
”Pöbeln! Folkpartikvinnorna! Laghelvetet måste igenom, annars kan folk få för sig att jag är en svag ledare!”
”Jaså det!” Klonerna ler lugnande. ”Vi har redan tänkt på det. Tortera folkpartikvinnorna och låt dem sen gå ut med att ni har träffat en uppgörelse och att de nu är säkra på att integriteten är säkrad och att lagen är mycket bättre.” Klonerna lutar sig tillbaka i triumf. Reinfeldt stirrar klentroget.
”Var det inte så vi gjorde i början av sommaren? Minns ni inte hur det gick?”
”Jo, men den här gången kommer det att fungera.”
”För att..?
Klonerna skrockar lite. ”Vi vet ett och annat om hur människor fungerar”, säger de och klappar på sina böcker. ”Överlåt du det här till oss.”

Reinfeldt genomför planen. Folket går inte på det den här gången heller. Reinfeldt är förtvivlad när han ännu en gång sammankallar sina PR-kloner. Nu börjar även klonernas självgoda fasad spricka. Ett par av dem svettas ymnigt och en har till och med lossat slipsen. Flera ser ut som att de inte har sovit.

”Jag fattar inte”, säger talesklonen. ”Det borde ha fungerat. Jag vet ju hur människor fungerar. Det borde ha fungerat.”
”Men det gjorde det inte!”, ryter Reinfeldt och slår näven i bordet.
”Vi måste komma på något drastiskt”, säger talesklonen och så slår de sina kloka huvuden ihop under en hel kvart. Sedan utbrister de gemensamt: ”Eureka!”
”Vad?”, undrar Reinfeldt.
”Vi har det! Det här kan inte gå fel!”
”VAD!?
”Jo, såhär. Lägg ett nytt lagförslag om att upphovsrättsmaffian ska få polisiära rättigheter att begära ut uppgifter om abbonenter så att de kan jaga fildelare.” Alla klonerna lutar sig synkroniserat tillbaka med händerna bakom nacken och ler självbelåtet. Reinfeldt tror inte sina öron.
”Jag försöker undvika att bli lynchad här, och ni föreslår att jag ska göra mig ännu mer osams med väljarna? Är ni helt från vettet!?”
”Du förstår inte. Det är en avledande manöver. Ja, de kommer att bli arga, men de kommer att glömma bort FRA-lagen. Hoppas vi.”
Den desperate Reinfeldt ser ingen annan råd än att lyda sina kloner. ”Det är bäst för er att det här fungerar!”
”Vi vet hur människor fungerar”, säger talesklonen men darrar numera betänkligt på rösten.

Kommer folket att gå på Reinfeldts nya fint? Kommer klonerna att få plikta med sina liv? Kommer FRA-lagen att gå igenom? Kommer Reinfeldt att ha en politisk karriär bortom 2010? Fortsättning följer.

Make the lie big, make it simple, keep saying it, and eventually they will believe it.

– Adolf Hitler

Reinfeldts PR-kloner.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Vakna och lukta på kaffet, Reinfeldt!

De senaste dagarna har ett par tunga aktörer ställt sig i vår ringhörna och uppmanat regimen att ta sitt förnuft till fånga. Först var det ett antal representanter för IT-branschen som uttryckte sin oro över vad de här fasonerna innebär för Sverige som IT-land och för branschen som sådan. Ett mycket välkommet inlägg i debatten, ty folket kan protestera och protestera bäst de vill, men när några tunga namn från den öppna marknaden tar ton, då måste till och med Ledaren lyssna.

Nästa utspel kommer från Folkpartiet, och det är sannerligen inte vilka folkpartister som helst heller. Det är tre före detta partiledare samt fyra nuvarande riksdagsledamöter, däribland Camilla Lindberg. Spontant känner jag lite att varför sänkte ni inte eländet redan den artonde juni? Ni fyra hade räckt. Nu var det bara Camilla Lindberg som röstade nej, och Birgitta Ohlsson avstod. Men ok, det kan ju helt enkelt vara så att de övriga två i det läget trodde på den här lagen och senare lyssnat till kritiken och faktiskt insett att den är befogad och välgrundad. Gott så.

Glädjande är också att se att dessa folkpartister lyfter fram det självklara argument som bloggosfären tjatat sig hes om, nämligen brev som brev:

Vissa hävdar att hemlig spaning och avlyssning bara är besvärande för den som har något att dölja. Detta resonemang kan lika effektivt försvara en statlig instans som öppnar alla pappersbrev som passerar nationsgränsen.

Så förutom att folket är i uppror och en rad specifika intressegrupper såsom journalistförbundet, författarförbundet och advokatsamfundet har uttalat kritik, liksom oppositionen, regimens egna ungdomsförbund och Centeruppropet, så har vi nu också IT-branschen och en grupp ledande folkpartister. Dags att vakna, Reinfeldt!

I den andra ringhörnan har man fått förstärkning av Stig Bergling. (Ett tag gick han under det ofantligt töntiga namnet Eugén Sandberg, numera Stig Sydholt.) En förstärkning jag misstänker att man hellre varit utan. Med sådana vänner behöver man sannerligen inga fiender. Och vad har Stickan att komma med då? Jo, att moder Ryssland är fantastiskt (kom ihåg var han har sina sympatier) och att ”den som har rent mjöl i påsen”… Jo, Stig jävla Bergling försöker faktiskt spela det kortet. Ett argument som för länge sedan förklarats dött och begravet. Vi har haft likvaka för det rena mjölet, hållit tysta minuter, tänt ljus och gått vidare. Det har han uppenbarligen missat. Hur är det med ditt eget mjöl i dessa dagar, Stickan? Eller har du bara rubler i påsen?

Och Ingvar Åkesson fortsätter tycka synd om sig själv. Jag vet inte jag, men om jag ska lägga mitt liv i händerna på någon, vilket faktiskt är vad massövervakning innebär, så inte fan ska det vara i händerna på någon grin-Olle, låt vara en hedersknyffel, som låtsas att han inte förstår kritiken, eller att vi inte förstår tekniken.

Längst ner i Sydsvenskans artikeln finns lite fakta. Bland annat står det att Åkessons adress är hemlig. Har han inte rent mjöl i sin påse? Det står också att han har en vuxen son. Vad heter han då? Claes? Jimmie?

Det hela är en fars, Reinfeldt. Du och de dina gör er till åtlöje. Sluta nu. Jag börjar få ont i magen av allt skrattande.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Reinfeldts mörka bakgrund

Efter alla avslöjanden om ministrars oegentligheter är det idag många som undrar varför Fredrik Reinfeldt utnämnt en sån förtappad samling skurkar till sin regering. Orsaken är, enligt vad min humla erfar, att dra blickarna från sin egen mörka bakgrund. Statsminister Fredrik Reinfeld har nämligen inte alltid varit den gemytlige, lugne man han utger sig för att vara.

En kvinna som humlan pratat med berättar att en ung Fredrik Reinfeldt en gång besegrade henne i ett parti poängpoker på ett regelvidrigt sätt.

”Jag satt med en kåk i ess och fyror”, minns Beata. ”Kåk ger sex poäng och hade räckt för att jag skulle vinna partiet. Då drämde Fredrik triumferande korten i bordet och utbrast: ’Bootleg!’ Jag blev helt paff och undrade vad han höll på med, men Fredrik försäkrade mig om att reglerna var såna, och han var ju lite äldre än jag så jag trodde förstås på honom. Det var först många år senare, i gymnasiet, som jag förstod vad en bootleg var. Då kände jag mig lurad. Smutsig. Det kändes som att Fredrik hade våldtagit mig.”

Beata berättar att hon gick ner i en djup depression. Hon klippte kontakten med sina vänner och började missköta sina studier.

”Jag visste inte vem jag kunde lita på längre. Hur kunde jag vara säker på att det matteläraren sa var sant? Alla kanske ljög för mig. Mina vänner, mina föräldrar, mina lärare, alla!”

Beata börjar gråta och vi får avbryta samtalet en stund. När hon återhämtat sig något berättar hon att hon sakta men säkert kom på fötter efter den svåra insikten, att hon levde ett normalt liv. Tills för ett par år sen, när pokerboomen kom.

”Då kom allt tillbaka igen. Sveket. Det kändes som att alla de där som satt och spelade poker i tv visste vilken lättlurad krake jag var, att de liksom skrattade åt mig.”

Men Beata fattade ett beslut. Hon började göra efterforskningar för att se om Fredriks bootleg-bluff var en engångsföreteelse.

”Jag har säkert läst femtio pokerböcker, men hittills har jag inte hittat termer som ’cherokee’ eller ’roadrunner’.”

Termer som Fredrik Reinfeldt använt för att lura Beata. Allt tyder alltså på att Fredrik Reinfeldt systematiskt fuskade och utnyttjade Beatas förtroende för egen vinning. När humlan ringde statsministern för en kommentar svarade han: ”Va? Vem?” Reinfeldt visar med all tydlighet att han inte tänker ta något ansvar för Beatas lidanden.

”Jag förebrår mig själv”, säger Beata. ”Jag borde ha förstått. Tecknen fanns där. På dagis tog Fredrik en gång Jakobs hink och vägrade lämna tillbaka den, och en annan gång sparkade han sönder Lisas sandslott.”

Om du fick ställa en fråga till statsministern, vad skulle du då fråga?

Beata är tyst länge, men säger sen: ”Jag vill bara ha min barndom tillbaka. Kan han ge mig det?”

Så ligger det alltså till. Vill vi verkligen att Sverige ska styras av en man som en gång varit barn?

Fotnot: Beata heter egentligen Ingrid.


Andra bloggar om: , , , , ,
intressant?

Är vi säkra på att vi vill företrädas av fläckfria personer?

Jag har en sista fundering i kölvattnet av Aida Hadzialics avgång som dock förtjänar att lyftas ut till sin egen frågeställning. Nämligen denna: Hur fläckfria politiker vill vi ha egentligen?

Som bekant har diverse folkvalda och politiskt tillsatta fått löpa gatlopp för diverse privata förehavanden som kan tyckas bagatellartade men som, när drevet väl fått fart, får orimliga proportioner och inte sällan slutar med att personen ifråga avgår från sitt uppdrag. Om dessa fadäser går stick i stäv med en persons officiella hållning i en fråga kan det, även om det är en bagatell, vara befogat med kraftig kritik eftersom det avslöjar ett hyckleri. Det är således rimligt att ifrågasätta en miljöministers omdöme om vederbörande använder giftig (och olaglig) färg till sin båt, eller att kritisera en partiledares RUT-avdrag om vederbörande högröstat varit emot just RUT. I det ljuset vore det också högst befogat att rulla folkhälsofascistenminister Gabriel Wikström i tjära och fjädrar om han skulle fastna på bild med en cigg i mungipan, givet hur högljud motståndare han är till rökning som företeelse. Notera gärna att de två första exemplen är tagna ur verkligheten, och att de inte ledde till någons avgång.

Vad som däremot har lett till avgångar är svart städhjälp, tv-licensskolk och nu alltså rattfylla. Som det ju heter, även om 0,2 promille inte är ”fylla” annat än i juridisk bemärkelse. Och dessa saker är tämligen folkliga företeelser. Väldigt många röstberättigade svenskar har åtminstone under någon period struntat i tv-licensen, betalat svart för något eller tagit bilen efter en öl eller två för ”jag ska bara”. De flesta röstberättigade svenskar skulle således också kunna förlåta dylika snedsteg, därom är jag övertygad.

Vad vi har mycket svårare att ha överseende med är att man slingrar sig när man blir ertappad. Att man ljuger eller skyller ifrån sig. Det var snarare därför och inte på grund av kromosomsammansättning som tv-licensskolkare Tobias Billström kunde sitta kvar i regeringen Reinfeldt medan Cecilia Stegö Chilò till slut blev tvungen att avgå. Den förre medgav utan knussel att han gjort ett medvetet val att inte betala eftersom han inte ansåg att SVT producerade något värt att betala för, medan den senare slingrade sig, skyllde på utlandsvistelse och what not. Det, och det faktum att Stegö Chilòs roll som kulturminister har en politisk koppling till sagda avgift, en koppling som saknades för migrationsminister Billström.

Folk avskyr slingrande politiker. Politiker som gör ”allmänna” tavlor och står för det kan istället vinna mycket respekt. Den inneboende paradoxen i det är att det är först när man har tagit sitt straff och avgått som man vunnit folkets förtroende att inneha posten man just avgick från.

Vi måste bli mer förlåtande. Det är lätt att skylla på media när dreven går, men media följer bara de kapitalistiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Skandaler säljer för att vi köper. Och nu är det inte längre bara gammelmedia. I det nya mediaklimatet deltar vi själva i dreven. Men om vi dömer politiker efter en annan måttstock än oss själva, om vi kräver av våra företrädare att vara fläckfria, då får vi bara broilerpolitiker. Då får vi bara den nyadel som sedan unga år skolats i att leva ett sterilt, obefläckat liv, som lärt sig att hålla sig på mittlinjen och aldrig vingla, som aldrig säger något med innehåll eftersom innehåll riskerar att göra någon upprörd. Då får vi precis de politiker vi avskyr. Och det är också dessa politiker som är farliga på riktigt eftersom de helt saknar förankring i eller ens basal förståelse för den verklighet som vi andra lever i.

I slutänden slår det tillbaka på oss själva; om vi kräver av våra företrädare att de ska vara fläckfria och dömer dem stenhårt för minsta felsteg, då får vi också en politik som kräver av oss att vara fläckfria, och som dömer oss stenhårt för minsta felsteg. Vi borde således lära oss att vara mer förlåtande av ren självbevarelsedrift.


Photo credit: pusteblume via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , ,

Förnamnssjukan: Ett symptom

Det här med att omnämna offentliga personer vid förnamn är en irriterande vana, och den sprider sig. Främst gäller det offentliga kvinnor. Varenda kvinnlig idrottare, med några få undantag, omnämns vid förnamn medan männen omtalats vid efternamn. Detta har även i allt större utsträckning spillt över till andra sammanhang, till exempel politik där de två senaste partiledarna för Centern hetat Maud och Annie medan de senaste två partiledarna för Socialdemokraterna hetat Juholt och Löfven. Före Juholt hade dock sossarna en partiledare som hette Mona… Även på det området har distinktionen börjat suddas ut – man kunde ibland se dåvarande statsminister Reinfeldt omnämnas som Fredrik i pressen, något som förmodligen hade varit otänkbart på statsminister Perssons tid. Och då inte bara för att han inte heter Fredrik i förnamn. Så förnamnandet är inte längre könsbundet förminskande mot bara kvinnor. Det blir mer jämställt, men inte bättre.

Vad är då problemet? Så länge alla vet vem man pratar om gör det väl inget? Mja, man kan tycka det. Men att använda förnamn är mer personligt medan efternamn är det mer officiella. Traditionellt sett. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är något av en stofil och att saker förändras, och om vi en dag är överens om att omnämna alla vid förnamn i offentliga sammanhang så är det väl så då.

Själv försöker jag dock lite konservativt hålla mig till formerna så som jag känner dem. Och det är inte bara av korrekthet utan fyller också en praktisk funktion. Då jag själv har varit aktiv politiskt fick jag anledning att tänka igenom detta ordentligt. För hur skulle jag hantera att i text omnämna mina partiledare Rick Falkvinge och Anna Troberg? De var ju på samma gång offentliga personer med ledande roller i ett parti, och människor jag kände privat. Lösningen var väldigt enkel. Troberg och Falkvinge när jag diskuterade partipolitiska frågor, Anna och Rick när jag refererade till privatpersonerna. Jag hade således möten med Troberg och Falkvinge men fikade med Anna och Rick. På så sätt kunde jag också förvänta mig att eventuell kritik mot såväl Falkvinge som Troberg inte skulle påverka min vänskap med Rick och Anna.

Jag ser förnamnandet som ett symptom på en annan sjuka; nämligen den där människor inte förmår skilja på professionella och privata relationer. Redaktörer och ministrar, journalister och folkvalda politiker frotterar sig med varandra och tappar den professionella distansen. För att liksom i inledningen jämföra med idrottens värld så har det under lång tid funnits en trend där före detta idrottare och idrottsledare anställs som bisittare i media och ibland även intervjuar sina tidigare kollegor. Jag gissar att det var där någonstans tilltalet började bytas ut från ett distansierat korrekt till ett mysigt kollegialt. Och jag tycker mig se samma utveckling i politisk journalistik. Det som börjat som en bristande professionell hållning gentemot kvinnor, som mest är lite gulliga när de försöker men inte behöver tas riktigt på allvar, har blivit bristande professionell hållning mot alla.

Förnamnandet är bara ett symptom. Själva sjukdomen är frotterandet. Vänskapskorruptionen. Hur ska journalister kunna vara kritiskt granskande av makten och bibehålla objektiviteten på dagen när de sitter vid samma bord och skålar på kvällen? Jag tycker mig också se det på politiska företrädare som blir alltmer arroganta i sina uttalanden. De vet ju att deras kompis vid mikrofonen inte kommer att ställa några svåra följdfrågor. När Olofsson grillades av Pelle Nilsson i Aktuelltstudion angående Nuon-affären var det en frisk fläkt i svensk politisk journalistik. En journalist som inte lät en politiker komma undan med icke-svar! Problemet är bara att det inte borde vara en frisk fläkt. Det borde vara standard. Och kanske kom sig den friska fläkten av att reportern som skötte intervjun, Pelle Nilsson, var inhoppare. Kanske väntade sig Olofsson att i vanlig ordning bli snällt kompisintervjuad, och så råkade hon istället på en uppkomling som inte hunnit lära sig spelreglerna. Kanske är det också däri den egentliga särbehandlingen av Sverigedemokraterna ligger; inte att de granskas hårdare än övriga partier, utan att de granskas… alls. För att de är utbölingar i ett mediapolitiskt klimat där alla är nöjda med den rådande ordningen. Kanske är Sverigedemokraterna i den meningen också ett symptom.

Jag kommer osökt att tänka på en scen ur det australiska eposet om första världskriget, Anzacs, där en ny officer kommer till fronten och genast beordrar manskapet att skjuta ett par granater mot de tyska ställningarna för ”de sitter ju bara där”. Detta orsakar stor upprördhet både i de egna leden och hos fienden, som genast vill veta vad det är fråga om. Vad officeren inte fick lära sig på officersutbildningen var de inofficiella regler som uppstått vid fronten för att tillvaron i skyttegravarna skulle bli någorlunda drägliga. I det aktuella fallet hade man kommit överens om att bara skjuta på varandra vid vissa tidpunkter, så att soldaterna däremellan skulle få lugn och ro att äta och sova.

Denna scen kan illustrera såväl förhållandet mellan media och politiker, eller kanske ännu mer förhållandet mellan blocken som ligger uppradade i två parallella skyttegravar och kommer överens om inofficiella regler för hur saker och ting ska skötas. Oavsett vilket så kan man vara säker på att status quo bibehålls så länge alla inblandade tjänar på det, och att det är svårt att skjuta på någon man känner vid förnamn…


Photo credit: cedartree_13 / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , , , intressant?

Reinfelds memoarer

Jag tycker förvisso att den moderatledda regeringen skötte sig alldeles utmärkt på en del områden, men jag kommer aldrig att förlåta den för det massiva utbyggandet av övervakningssamhället och med vilken cynism och förakt för frihetliga principer det genomfördes. När jag nu hör ryktas att Reinfeldt ska skriva sina memoarer dyker det därför upp ett antal förslag på titlar i mitt huvud.

Det bästa vore om debatten lägger sig (Gärna med omslagsbild med en glad Reinfeldt på fotbolls-VM)

Skottet inifrån

Fredrik Reinfeldt: Statsminister, landsfader, Storebror

Den ofrivillige ungdomsgeneretionsjägaren

Att vara guvernör i den amerikanska provinsen Sverige

Obama och jag

Andra förslag?


Andra bloggar om:

Alliansfritt Sverige busar med Moderaternas valfilm

Alliansfritt Sverige har remixat Moderaternas valfilm. Man rullar exakt samma film, men pausar den emellanåt för att stoppa in små gliringar om hur Moderaterna röstat i EU och hur det motsäger vad Reinfeldt precis sagt i filmen. Jag gillar det. Det är fyndigt och småelakt men håller sig på en saklig nivå. Säkert finns det detaljer som kan diskuteras, som att Moderaterna förvisso har rösta si men på grund av orsak, eller att Alliansfritt Sveriges ”fakta” i sin tur också kan och bör ifrågasättas. Men ändå. Som tilltag betraktat är det en fullträff.

Vad som ska bli intressant att se framöver är om Moderaterna kastar boken på Alliansfritt Sverige i form av upphovsrättslagstiftningen för att få bort den remixade filmen från nätet. Det är ju ett populärt användande av lagen nuförtiden och mycket aktuellt då Genusfotografen igår måndag gick upp i rätten i ett fall som uppenbarligen handlade om kränktstämning än något annat. Vi vet också sedan tidigare att det går utmärkt att få saker nedplockade från Youtube genom att vifta med upphovsrättslagen, eftersom Youtube har en policy som säkert fungerar bra för dem men är suboptimal för deras användare.

Sedan kan man ju fråga sig om politiskt kampanjmaterial alls ska omfattas av upphovsrätten. Dels borde det ligga i sakens natur att politiskt kampanjmaterial ska spridas liksom kritiseras och plockas sönder, och dels kan man fråga sig vad det egentligen har för verkshöjd. Fast, det där med verkshöjd har sedan länge blivit obsolet inom upphovsrätt.

Jag hoppas att Moderaterna håller sig för goda för att ta till den sortens knep för att tysta kritik, men jag tänker inte sätta pengar på det. Den som lever får se.


Andra bloggar om: , , , , ,

Du har något i ögat


maisie doodles / Foter / CC BY-NC-ND 2.0

I en indignerad debattartikel skriver Beatrice Ask, aka tant Gredelin, och Tobias Billström om upprepad vandalisering av Migrationsverkets egendom. Något som naturligvis är åt helvete. Vandalisering är ett förkastligt sätt att idka opinionsbildning. Vill man få till förändring i Migrationsverkets arbete ska det gå via debatt och diskussion till en förändrad politik, inte genom att attackera tjänstemännen. Något Ask och Billström också skriver i sin slutkläm.

I sak håller jag med om debattartikeln. Och ändå kan jag inte låta bli att bittert gnissla tänder åt ordvalen. Den där präktiga uppmaningen till ”debatt och diskussion” till exempel. Samma debatt och diskussion som man lägger en våt filt över i form av ett ständigt utbyggande av övervakningsapparaturen? Samma debatt och diskussion som förutsätter öppenhet och transparens, något som det blir allt mindre av i takt med att vi monterar ner offentlighetsprincipen? Samma debatt och diskussion som husbonden i form av statsminister Reinfeldt helst ser lägger sig?

Artikeln strösslar med fina ideal och spelar på obehagliga associationer. Att panga rutor hos Migrationsverket är ”ett hot mot demokratin”. Att avlyssna allt och alla, att låta hemliga domstolar avgöra vad som får avlyssnas eller inte, att ge privata aktörer polisiära eller till och med extrapolisiära befogenheter, det är däremot inte ett hot mot demokratin.

”Ett hot mot demokratin” är fraser politiker slänger sig med när det passar. Att tårta en partiledare är ett hot mot demokratin. Att företrädare för samma parti hotar folk på McDonald’s med vad som kommer att hända med ”såna som dig” när de tar makten och därefter beväpnar sig med järnrör är inte ett hot mot demokratin. Att det snart är val till EU-parlamentet och hela det svenska politiska etablissemanget plus tredje statsmakten bestämt sig för att det inte är viktigt och inte behöver pratas om, trots att alltmer makt flyttas över till Bryssel, det är inte heller ett hot mot demokratin.

När jag kom till ordet ”rättstat” skrattade jag så jag sprutade mjölk ur näsan. Utan att ens ha druckit mjölk. Det måste vara Billströms ord. Beatrice Ask kan knappast stava till det ordet. Vet ni förresten vad mer som inte hör hemma i en rättstat? Skampålar. Idéer om att fildelare ska hängas ut i tidningen och själv betala för trycket. Idéer om att skicka delgivning om misstanke om vissa brott i gredelina kuvert så att grannarna verkligen förstår vilken hemsk typ du är.

Som sagt; jag håller i grund och botten med debattartikeln. Det är åt helvete att vandalisera. Att utsätta statliga verk för skadegörelse är politiskt våld, och politiskt våld bör betraktas som ett hot mot demokratin. Problemet med texten är inte dess innehåll. Problemet är att undertecknarna och regeringen i stort har så otroligt lite trovärdighet kvar ifråga om de demokratiska principer som de önskar rida på här. Och det finns ingenting som tyder på att oppositionen är bättre. En princip är nämligen ingenting man kan nöja sig med att åberopa när det passar. En princip gäller hela tiden, eller inte alls. Den enda princip som verkar vara i bruk i svensk politik är Peters.


Andra bloggar om: , ,

Alla tjänar på om debatten lägger sig

oddsock / Foter / CC BY

Orden är Fredrik Reinfeldts. Sommaren 2008 piskade han igenom FRA-lagen, trots motstånd båda utanför riksdagshuset i form av demonstranter och i de egna leden i form av dissidenter som hotade med att rösta efter eget huvud. Under hela debatten fram till omröstningen samt den upprörda kritikstormen därefter lyste statsministern med sin frånvaro. Bortsett från när han dök upp i rutan under en fotbollsmatch i Tyskland där han visade sitt stöd för den svenska truppen var han märkbart frånvarande. En teori är att han satt och tryckte i Saddam Husseins numera vakanta håla. Till slut lyckades emellertid Expressen släpa ut honom för en intervju, varpå statsministern myntade den omedelbara klassikern: ”Alla tjänar på om debatten lägger sig.” I samma intervju besvarade han också en fråga om han inte hade någon förståelse för kritiken med ”beslutet är ju fattat”.

Ur de två fraserna kan man utläsa väldigt mycket av Fredrik Reinfeldts syn på demokrati. Det är dåligt med diskussion, det vore bättre om debatten lägger sig, och när beslutet väl är fattat och genomdrivet, oavsett med vilka metoder, då är det fattat. Hugget i sten. Stjärnstopp.

Den tjugofemte maj i år är det val till EU-parlamentet. I ett försök att belysa bjöd TV4 in till en partiledardebatt med ledarna för de partier som finns representerade i EU-parlamentet. Detta avböjdes av partiledarna för Centern, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som skäl för detta anger man att man tycker att det blir bara ytterligare en partiledardebatt och att väljarna, de söta små liven, kan bli förvirrade. Därför är det bättre att inte ha någon debatt alls. Det tjänar alla på.

Annat var det annars 2009 när det förra valet till EU-parlamentet hölls. Samtliga tre partier som nu avböjer en partiledardebatt hade nämligen sina respektive partiledare på valaffischerna. Det fjärde allianspartiet, Folkpartiet, återanvände sina ”ja till Europa”-affischer. Apropå att inte förvirra väljarna. Men det var kanske det man kom fram till att man gjorde. Det är klokt att lära sig av misstagen.

För de politiska partierna är nog sant att det bästa är om debatten uteblir helt. Vad de gör och inte gör i EU är diffust och dessutom emellanåt stick i stäv med vad man gör hemmavid. Jag förstår att de inte vill prata. Att inte säga någonting har visat sig vara en framgångsrik taktik under lång tid. Det förutsätter dock att man sitter i position att tiga, så att säga. Ett parti som finns representerat i EU-parlamentet men inte i riksdagen och därför inte syns i de ordinarie riksdagsbevakningarna är Piratpartiet. Och Piratpartiet vill inte tiga. I själva verket vill man inget hellre än att få prata om det. Därför att Piratpartiet har gjort saker i EU-parlamentet. Man fick stopp på idén att människor ska kunna stängas av från nätet utan vidare efter three strikes – först i Telecompaketet och sedan igen när man stoppade det icke-demokratiska handelsavtalet ACTA. Men kanske ännu viktigare, dock svårare att mäta, är att man blir tagen på allvar och får idéer att slå rot.

Om två månader är det val och diskussionen om EU är noll och nada. Det minsta man kan begära är väl ändå att man granskar partierna och personerna som sitter där? Även om man inte kan diskutera idéer och EU:s reella inflytande över till exempel inrikespolitik, för att inte förvirra väljarna, så måste man väl åtminstone granska makten? Granskning på riktigt alltså. Väljarna förtjänar väl ändå bättre än de regelrätta lögner som DN:s Hanne Kjöller kom dragandes med häromsisten? Om inte det är förvirrande så vet jag inte vad. Det är, som Kjell Häglund uttrycker det, ett hån mot demokratin.

Det hela är en fars och börjar alltmer likna en tecknad film som traditionellt visas på julafton, där Anna Troberg förtvivlat sliter sitt hår, bönar och ber: ”Gör något! Stånga mig!” Men medierna bara sitter där, under tv-eken, och luktar på korkarna…


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Can't find what you're looking for? Try refining your search: