Skip to content

Författare: Joshua_Tree

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!

Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.

  1. Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
  2. Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.

Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.

Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.

När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.

Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.

Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.

Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…


Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND

Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet

Och ni undrar varför politikerföraktet växer

Efter IT-skandalen på Transportstyrelsen som uppdagades för drygt ett år sedan fick inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson avgå. Ygeman fick dock snabbt ett nytt förtroendeuppdrag som gruppledare för Socialdemokraterna. I dagarna presenterade han namnen på de ledamöter som blir ordförande respektive vice ordförande i de utskott som Socialdemokraterna tilldelats ordförandeskapet för. Ett av namnen? Anna Johansson, som blir gruppledare för Arbetsmarknadsutskottet. Ygeman själv omnämns som favorit att ta över som partiledare efter Stefan Löfven, enligt en enkät som Expressen skickat ut till förtroendevalda socialdemokrater runt om i landet.

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Inför valet skulle vi matas med mer floskler än normalt för att sedan stoppa en lapp i lådan och på så vis rösta fram en ny riksdag, som i sin tur ska utse en ny regering. Det går… sådär. Istället för att begrava yxan efter att ha ägnat slutspurten inför valet åt diverse smutskastning så fortsätter man bara på den inslagna vägen. Lägg därtill ett par veckors tjafsande om vems block som egentligen är störst och sandlådenivån är fullkomlig.
”Mitt block är större än ditt block!”
”Nähe, mitt block kan spöa ditt block!”
”Jag vill inte vara kompis med dig för du har inte lovat på hedersord att du inte tänker leka med Jimmie!”
”Han tog min hink!”

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Den 21:a mars 2012 röstade riksdagen sent omsider, och med stor majoritet, slutligen igenom det kontroversiella datalagringsdirektivet. Samtliga riksdagspartier bedyrade unisont att det här inte alls var något man ville göra, men man var tvungna för att stora stygga EU tvingade dem.
Den 8:e mars 2014 ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet, som bedömdes strida mot EU:s rättighetsstadga. Och då sa riksdagen… att det skiter de i lagarna som direktivet krävde är redan stiftade och de gäller i Sverige även om direktivet underkänts, pilutta er!

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Hela det här käbblet om regeringsbildandet är rent löjeväckande. Det tilldöms dessutom orimligt stor betydelse. För att sätta saker i perspektiv:

  • Under 541 dagar 2010-2011 var Belgien utan regering. Belgien ligger kvar där det ligger och mig veterligen utlöste regeringskrisen några svältkatastrofer, inbördeskrig eller tyfusepidemier.

  • I sex månader 1970 gick Irlands banker i strejk. De trodde att de skulle kunna lamslå landet och därmed få sin vilja igenom. Irländarna idkade istället byteshandel, skrev checkar och allehanda skuldsedlar till varandra istället när de inte kunde komma åt några kontanter. Centralt i detta nätverk av spontan ekonomi: Pubarna. Effekten på ekonomin var hur som helst överraskande liten. 
  • Den 2:a februari 1968 gick New Yorks sopgubbar i strejk efter att förhandlingar om nya avtal strandat. På en vecka hade mängden sopor på New Yorks gator växt till ett sopberg på drygt 100 000 ton. Den 10:e februari klev New Yorks guvernör in och gav ett erbjudande som sopgubbarna accepterade.

Var och en kan dra sina egna slutsatser av ovanstående lista. Men det kan vara så att somliga överskattar sin egen betydelse.


Andra bloggar om: politik, sandlåda, politikerförakt

Bild: Photo by Nina Matthews Photography on Foter.com / CC BY-NC-SA

Det som inte syns

Hockeymålvakten Robin Lehner, nu i New York Islanders, berättar öppet och naket om sin psykiska hälsa i The Athletic. Eller snarare om sin psykiska ohälsa. Han beskriver hur processen till att söka hjälp började förra säsongen då han spelade i Buffalo Sabres men också hur det här är ett odiagnosticerat problem han har dragits med sedan länge och alltså inte den Buffalo-framkallade ångest och alkoholism som de flesta av stadens sportfans drabbas av.

Det är en stark text och jag tycker att den förtjänar att läsas. Det finns fortfarande en hel del stigma kvar runt ämnet psykisk ohälsa, även om vi har kommit en bit på vägen, och jag inbillar mig att stigmat är mycket starkare inom idrotten där mottot annars alltid tycks vara ”bit ihop”. Eller, som Per Elofsson en gång sa: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”. Känsliga konstnärer som målare, författare eller musiker får förstås vara deprimerade och allmänt psykotiska – uppfattningen bland allmänheten är väl snarare att det är ett krav, men tuffa hockeyspelare som har som jobb att stå i vägen för puckar? Det går inte riktigt ihop.

Därför är det så viktigt att en spelare som Robin Lehner talar ut. Det bör också nämnas att NHL senaste året eller så har pratat en hel del om psykisk ohälsa. Dels som följd av de många hjärnskakningar sportens utövare drar på sig och förståelsen för vad effekterna av dessa blir, men också rent allmänt. Så stigmat är på väg att lösas upp ytterligare. Kanske hade inte Lehner gått ut med det här om inte ligan redan hade börjat prata.

Men trots att det har pratats en hel del om ämnet de senaste åren lever många missuppfattningar kvar. Depression uppfattas som ett tillfälligt tillstånd av att vara ”låg”, kanske till följd av motgångar. Medicinen är att ”rycka upp sig”. ”Bit ihop”. Och eftersom det finns den missuppfattningen så utgår man någonstans från att framgångsrika människor med familj och god ekonomi inte är deprimerade. För då har man ju inget att vara deprimerad över.

Det är precis det som är grejen med depression! Det är ett tillstånd där man inte förmår uppleva glädjen av sina framgångar, av sina barn, av materiellt välstånd. Det är frånvaron av lycka på samma sätt som mörker är frånvaron av ljus. Depressionen är inte symptomet på denna frånvaro. Den är orsaken. Depression är en själens rullgardin som stänger allt ljus ute. På sätt och vis är det ännu sorgligare att ”ha allt” och inte kunna känna glädje över det, på samma sätt som ensamhet i en lappkåta verkligen är ensam men sannolikt inte alls lika vedervärdig som att vara ensam i en storstad.

När jag har berättat för folk om min depression uttrycker de ofta förvåning. Jag förstår det. För det syns inte utanpå. Jag klarar av mitt jobb. Jag kan umgås med folk, skämta och ha genuint roligt. Det är bara det att det där roliga inte går att sätta in på kontot över positiva erfarenheter. Det hjälper för stunden och humor är en utmärkt sköld, men när alla andra gått hem ska jag fortfarande stå ut med mig själv. Det är, precis som Lehner beskriver, att vara ensam i sin egen hjärna som är problemet.

Jag hoppas att så många som möjligt läser Lehners berättelse och tar till sig den. För bevisligen kan man nå den absoluta eliten på sitt område, håva in pengar och leva drömmen och ändå inte bli kvitt sina demoner. Man kan hålla skenet uppe, fortsätta prestera och samtidigt fortsätta gå sönder inombords. Man kan uppenbarligen göra det väldigt länge. Jag hoppas att Lehner får den hjälp han behöver för att kunna njuta av resten av sitt liv, och jag hoppas att hans berättelse hjälper andra att skaffa sig den hjälpen.


Bild: Foter.com

Andra bloggar om: robin lehner, psykisk ohälsa, depression

Rullande huset på prärien

I dagens Gefle Dagblad kan man läsa om Lisa som övergivit det konventionella boendet och tagit sin tillflykt till en husbil. Lisa är van vid att bo trångt och trött på att flytta, och då verkade husbil som ett bättre alternativ. I artikeln lyfts den uppenbara fördelen med mobilitet och allt vad det medför i form av frihet och varierad utsikt. Själv drabbas jag av klaustrofobi bara av att se bilderna, men vi är alla olika.

Men så kommer det till miljömedvetenhet. Lisa medger att en ombyggd skåpbil från -79 kanske inte är det mest miljövänliga alternativet och det går ju åt en del bensin, men i gengäld gör Lisa av med förhållandevis lite vatten och el och hoppas att det således jämnar ut sig.

Och det kanske det gör. Lisa kanske rent av hamnar på plus i sitt miljö-scorecard. Miljöpåverkan är så komplext och har så många faktorer att det snabbt blir oöverskådligt för oss vanliga dödliga. För mig personligen gnisslar det ändå lite när någon puttrar runt i en fyrtio år gammal bensinslukare i tretonsklassen och hoppas kompensera det med att använda mindre el och vatten. Utsläppen från bilen har en direkt påverkan på närmiljön, till skillnad från elen. Elens påverkan beror i sin tur i allra högsta grad på hur den framställs, men mängden el från kol- och dieselkraftverk i Sverige lär vara försumbar. Ur utsläppshänseende borde således alla ansträngningar att använda mer el istället för bensin vara att föredra, både för närmiljön och för klimatet. (Därmed inte sagt att det inte finns andra miljöproblem att ta hänsyn till med andra metoder att framställa el, inte minst med vattenkraft.)

I artikeln säger också Lisa att det kanske vore miljövänligt att bo i ombyggda gamla skåpbilar så länge de är stationära och inte kör runt så mycket. Jag är inte helt säker på det. Bilar släpper inte bara ifrån sig skit i form av avgaser från förbränningsmotorn, även om det är den största och mest uppenbara miljöpåverkan. Små otätheter och korrosion gör att även parkerade bilar förorenar sin omgivning. Min gissning är att en plåtburk från 1979 inte är byggd med riktigt samma hänsyn eller ens kunskap om miljöpåverkan som idag, och att den inte direkt blivit tätare med åren.

En slags camping bestående av sådana fordon skulle förmodligen inte alls vara fördelaktig ur miljösynpunkt utan snarare gradvis förgifta marken de står på. Om vi ska bo på det viset ska det väl snarare vara i något slags kojor eller baracker? Man kanske rent av kan stapla dem på varandra? Eller bygga betonglådor som rymmer flera såna kojor invändigt? På så sätt får fler människor plats på samma yta. De skulle kunna ha olika storlekar för att inhysa olika stora familjer, men dra nytta av gemensamma ledningar för vatten och avlopp och dela på kostnaden för uppvärmning, sophämtning, etcetera. Vilken grej va?

Nu har jag inte alls för avsikt att klanka ner på Lisa val av livsstil. Tvärtom applåderar jag det. Det kräver mod att bryta mot konventioner och gå sin egen väg, och det kräver både disciplin och ansträngningar att välja en sådan livsstil. Så kör hårt! Vi behöver fler som väljer alternativa vägar, inte färre. Det är först och främst bra för individen (pursuit of happiness och allt det där) men jag är övertygad om att det också är bra för samhället i stort. Och kanske rent av för planeten. Ju mer lika vi lever desto större är risken att vi blir en gräshoppssvärm som bara lämnar månlandskap efter oss.

Så jag beundrar verkligen Lisa och alla andra som väljer alternativa vägar. Jag skulle bara önska att fler alternativa vägar handlade om att utnyttja nya möjligheter istället för detta ständiga romantiserande av Lilla huset på prärien.


Photo by Neal3K on Foter.com / CC BY-NC-ND

Tröttast hittills

Liberalernas valfilm är nog den tröttaste jag har sett hittills. Ett antal olika röster läser innantill i ett manus medan filmen växlar mellan diverse stillbilder och textbudskap i vit text på blå bakgrund a la Anslagstavlan. Textbudskapen förvirrar mer än förtydligar eftersom det är svårt att läsa och lyssna samtidigt, i synnerhet som flera av rösterna har dialekter som inte är alldeles lätta att förstå för oss icke reservdanskar. Och för att göra det ytterligare svårare att förstå vad som sägs har man lagt på bakgrundsmusik som är alldeles för högt uppskruvad i förhållande till budskapen.

Så med allt detta sagt – vad vill då Liberalerna? (Notera här att jag redan skrivit partinamnet två gånger utan citationstecken och förstå kraftansträngningen bakom det.) Det är inte helt klart. Alltså förutom svårigheterna att sålla fram budskapen. Det är bra med idéer för annars hade ingen månlandning skett och det är dåligt med neddragningar i den personliga assistansen. Och därför ska man rösta på Liberalerna. Men det framgår inte på något sätt vad man vill göra åt det. Nu förväntar jag mig inte att det ska kunna förklaras i en valfilm, men att bara vräka på med ord utan att få en röd tråd genom det? Det fungerar inte på mig.

Och så kommer vi då till mitt stora aber när det gäller Liberalerna: Nämligen deras liberala förhållande till liberalism. Under rubriken ”Framtiden är tillåtande” läser en mansröst upp följande:

Finns det något mer hopplöst och omodernt än människor som vill bestämma hur andra ska leva? Som har synpunkter på hur andra människor klär sig, vem de älskar, vad de tror på eller vad de heter? Vi är liberaler, så vi tillåter det mesta.

Jo. Utom cannabis, sexarbete eller digitalt privatliv. Eller att föräldrar själva ska få avgöra vem som är hemma med barnen. För där går fan gränsen! ”Liberalt” betyder i Liberalernas fall ”marginellt mindre sossiga än sossarna”. Det räcker inte i min bok. Och att döma av de oengagerade uppläsarna i valfilmen så tror de inte ens på det själva längre.

Och ingen mat fick vi heller.

Favoriternas sämsta

En vän till mig skrev en fråga på Facebook där han efterfrågade folks favoritbands sämsta album. En lite udda men kul utmaning. Eftersom jag inte kan välja bara ett exempel tänkte jag blogga och presentera några skamfläckar på annars lysande repertoarer.

Dream Theater – The Astonishing (2016)

Jag måste ju börja med att erkänna och stå för att jag faktiskt verkligen gillade det här albumet när jag lyssnade igenom det första och andra gången. Kanske tredje också. Sedan började det krackelera. Och även om jag fortfarande inte hatar det lika mycket som en del andra av Dream Theaters fans, så är det med god marginal deras sämsta album. Med tanke på bandets nedåtgående spiral kanske man med Homer Simpson-optimism får korrigera det till ”sämsta album hittills”.

Fish – 13th Star (2007)

Internal Exile, såväl låten som albumet, gjorde mig till ett stort fan av Fish. Karln har kastat ur sig en hel del bra, både som sångare och frontfigur i Marillion men även senare som soloartist. Eller i synnerhet som soloartist skulle jag säga. I likhet med Peter Gabriel blev Fish bättre av att gå solo.

Med det sagt – 13th Star är ett absolut bottennapp. Det finns överhuvudtaget ingenting minnesvärt på det albumet. Ingenting. Så om Internal Exile var albumet som en gång frälste mig så var 13th Star albumet som fick mig att vända Fish ryggen. Det kom väl inte direkt som en blixt från klar himmel då de två föregående albumen Fellini Days (2001) och Field of Crows (2004) antydde en nedåtgående spiral, men de albumen innehåller fortfarande en del bra låtar.

Det finns, som synes, en parallell till Dream Theater här. Därför bör det också nämnas att Fish, sex år efter 13th Star, släppte albumet A Feast of Consequenses (2013). Jag brydde mig inte ens om att lyssna på det när det släpptes för att jag fortfarande var sur på karln, men jag började närma mig det lite försiktigt för ett tag sedan och det är faktiskt överraskande bra. Det är inget Internal Exile, men det är då defintivt inte ett nytt 13th Star heller. Det antyder åtminstone att gubben fortfarande kan. Så då kanske gubbarna i Dream Theater också kan. Den som lever får se.

U2 – Songs of Innocence (2014)

Emedan The Astonishing må vara dålig med Dream Theater-mått mätt, så är Songs of Innocence dåligt punkt. Jag har än idag inte lyckats lyssna igenom albumet från början till slut. Jag tror faktiskt inte ens att jag har klarat av att lyssna igenom en enda låt. Och även om U2 också har haft en lång nedåtgående spiral (ni kanske börjar ana ett tema här) så har de enda lyckats hålla nivån uppe under en förvånansvärt lång tid. Det må så vara att jag upplevde såväl All That You Can’t Leave Behind (2000), How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) och No Line On The Horizon (2009) som ett coverband som försökte låta som U2 och skriva onödigt långa albumtitlar, men det var i så fall åtminstone ett mycket kompetent coverband. Och de albumen släppts av några andra än U2 så hade jag förmodligen gillat dem mer. U2:s senare alster överskuggas helt enkelt av hur lysande deras tidigare var.

Men Songs of Innocence är ingenting av detta. Det låter mer som ett coverband som har slagit huvudet och glömt bort hur man gör. Inte helt olikt hur Metallica måste ha lobotomerat sig själva med borrmaskin innan de gick in i studion och spelade in S:t Anger. Skillnaden är att jag inte hade mycket till övers för Metallica ens innan, så det gjorde mig liksom ingenting. Men att ett band kapabelt till att göra så mycket bra musik som U2 kan bottna ur så förbannat som på Songs of Innocence, det gör fan ont.

Därför har jag inte tagit mig till att lyssna på någonting från uppföljaren Songs of Experience. Men ge mig fem år eller så att sura färdigt så kanske…

Angra – Aqua (2010)

Ett tag efter mäktiga Aurora Consurgens (2006) meddelades det att Angra hade splittrats. Detta för att sångaren Edu Falachi, som tagit över micken efter bandets grundare André Matos, bestämt sig för att satsa på sitt nya band Almah. Och det var ju tråkigt tyckte jag, eftersom Falachi var en riktigt bra sångare och både Aurora och, i ännu högre grad, Temple of Shadows (2004) var riktigt bra album.

Ännu tråkigare var det dock att de återförenades och gjorde Aqua för att sedan splittras igen. Det känns bara som ett enda stort varför. Albumet är intetsägande och når inte ens i närheten av något de gjort före och inte heller matchar det något medlemmarna gjorde i sina diverse sidoprojekt. Jag förstår om man återförenas för att man har en sista grej man vill göra, att det känns oavslutat, men Aqua kan omöjligen vara den grejen.

Jag föredrar att se det som att Aqua aldrig har hänt och att den egentliga återuppståndelsen är Secret Garden (2014).

Beyond The Bridge – The Old Man & The Spirit (2012)

Jag fullständigt älskar det här albumet. Men eftersom det är det enda Beyond The Bridge har fått ur sig så är det också deras sämsta. Och enda sedan jag upptäckte det för ett par år sedan har jag Homer-hoppats att det är deras sämsta hittills.

Som tåget

Mat verkar vara ett genomgående tema i valfilmerna. Feministiskt initiativ gick på middag och betedde sig medan Socialdemokraterna köpte korv. (Fun fact: Att ”köpa korv” är i idrottssammanhang en metafor för att ha blivit bortfintad.)

Moderaternas valfilm börjar också vid en matvagn. Här är det thaimat som gäller. Framför vagnen står en person som ser ut att ha rymt från en östtysk kolgruva alldeles nyss och berättar att ”det finns ett Sverige som toppar alla listor”. Därefter berättar en flicka vid en badstrand om ett Sverige som är världens bästa land att vara flicka i, varpå en kvinna vittnar om ett Sverige där ”ekonomin går som tåget och där människor kliver upp och går till jobbet varje dag”.

Som tåget. Var det verkligen den bästa metaforen man kunde komma på i ett land där vi ägnat det senaste decenniet åt att häckla tågen just för att de inte går? Viserligen pekar mycket på att svensk ekonomi är avstannande och inte ens tillnärmelsevis så ”urstark” som den har beskrivits av fantasiminister Magdalena Andersson. Men ändå – det känns inte som att det är riktigt det Moderaterna vill understryka här. Tvärtom vill de måla upp bilden av ett splittrat land. De kunde lika gärna säga att ”klyftorna ökar”.

För, får vi snart veta, det finns också ett Sverige där flickor inte lär sig simma. Där ambulanser behöver poliseskort och där bara män vågar gå ut och jogga på kvällen. Vi behöver ett Sverige som håller ihop.

Nu ökar man farten lite på musiken och börjar presentera lite visioner. Sverige ska vara ett land där både pojkar och flickor är välkomna i badhuset, samtidigt. Skolan ska prioritera kunskap och man ska lära sig svenska. Sverige ska vara ett land för hoppfulla.

Lika för alla. Lika för alla. Lika. För. Alla.

Jag har inga problem att ställa mig bakom visionerna i sig, men det är lite väl många ”ska” för ett parti som brukar vilja beskriva sig självt som frihetligt. Det, tillsammans med intrummandet av ”lika för alla” gör att jag plötsligt förstår var den där östtyske proletären vid thaivagnen passar in. Det är den nya chefsideologen! Det är därför man spelar stillsam pianomusik till softade naturbilder och försöker få det där med att kliva upp och gå till jobbet varje dag som något idylliskt och eftersträvansvärt.

Filmen förstärker bilden av att Moderaterna är ett parti som desperat söker efter sin egen identitet, och man skulle rent av kunna säga att det går som tåget…

Kokt med bröd

Låt mig börja med att säga att jag gillar Socialdemokraternas valfilm. Nej, den får mig inte att bli sosse, men jag gillar ändå filmen. Den har en positiv ton, den andas trygghet är väldigt… socialdemokratisk. På det bra sättet. Inte på det gnälliga ”allt är borgarnas fel”-sättet. Inte heller på det ångestfyllda, hotfulla ”om inte vi får styra går det åt helvete”-sättet. Därför gillar jag den. (Lugn, jag har inte fått en stroke.)

Det hela börjar med att Stefan Löfven stiger fram till en korvmoj. Korvgubben, som är en ung kille men det heter faktiskt korvgubbe ändå, frågar vad han vill ha. Och då berättar Löfven att han vill ha ett samhälle där trygghet går före skattesänkningar, och så klipper filmen mellan olika scenarier medan Löfven pratar på om hur han vill att det ska fungera.

Det jag verkligen gillar är att i alla olika scenarier är att Löfven inte har huvudrollen. Det är inte han som kommer in och fixar allting. På sin höjd underlättar han lite men håller sig i övrigt ur vägen. Han öppnar dörren på sjukhuset så att vårdpersonalen som kör en bår kommer fram snabbare. Han sparkar tillbaka en boll till några ungar på skolgården och langar verktyg till mekanikern i smörjgropen under en bil. Och om det är något jag verkligen skulle önska av politiker så är det just det – att de nöjer sig med att underlätta saker och i övrigt håller sig ur vägen. Därför att oftast räcker det. Avlasta så att var och en kan göra det de är bäst på. Låt mekanikerna skruva bilar, låt kirurgerna operera och låt poliser vara ute på gatorna. Det behövs inga stora reformer där det räcker med små justeringar.

Så ja, det är väldigt socialdemokratiskt. Jordnära, vardagligt, diskbänksrealistiskt. Jag gillar det. Ändå är det något som skaver.

För Löfven avslutar det hela med att säga: ”Och så vill jag ha en kokt med bröd. Men vad vill du ha?” Och då tar korvgubben ett andetag för att svara, men istället för att lyssna på vad han har att säga smackar man upp den socialdemokratiska loggan i plytet på oss och dränker honom med lite gullig musik.

Och det känns också väldigt socialdemokratiskt. På det dåliga sättet. Jag begriper att det inte alls är så det ska tas emot, men för oss som inte bekänner oss till socialdemokratin så är det här ett utslag av socialdemokratisk arrogans. Det här att fråga, men inte lyssna på svaret. ”Alla ska med”, oavsett om de vill det eller inte. Vart vi ska? Oroa dig inte för det du, lille vän.

För att vara ärlig så är det knappast något unikt socialdemokratiskt fenomen. Svårigheten att lyssna på vad andra vill, det här att bara mala på om sitt eget budskap, även när man får en helt vardaglig fråga, spänner över hela det politiska fältet. Men som det stora, statsbärande parti Socialdemokraterna varit och vill vara får det också finna sig i att vara de som blir mest förknippade med dylikt oskick.

Vad jag vill ha? Politiker som lyssnar mer än de pratar. Som ser människor som individer, inte grupper och definitivt inte röstboskap. Och så vill jag ha en chorizo.


Photo on Foter.com

Mansplaining och alkoholfri skål

Jag börjar med Feministiskt Initiativ. Mest för att få det överstökad. Den här filmen är nämligen så gräslig att jag inte ens klarade av att se färdigt den första gången. Det bör också noteras att mycket av det jag vill skriva förmodligen redan har sagts i något andra formuleringar av Johan Ingerö så om du tycker dig känna igen kritiken är det inte så mycket en fråga om plagiat som en fråga om great minds think alike.

Upplägget är att en man har bjudit hem några företrädare för Fi på middag. Vi får följa honom när han förbereder inför bjudning. Dammsuger, matar katten, fixar håret. Allting filmat med softat fokus och ackompanjerat av något slags hissjazz. Sedan ringer det på dörren, och eländet börjar.

Värden börjar duka och ställer frågan hur många de är totalt, varpå en av gästerna genast replikerar med en dryg utläggning om partiets ”feministiska, antirasistiska fördelningspolitik”. Apropå räkna liksom. En annan gäst frågar efter ”återvinningen” och värden gör misstaget att svara på hennes fråga (medan han skär sallad och sprätter den över hela bänken), varpå han får sig en drapa om miljöpolitik. (Vem frågar förresten efter ”återvinningen” i någons kök? Pratar folk så?”)

Och så här fortsätter det. De sitter vid bords och ler gulligt medan en äldre dam i sällskapet petar i maten med armbågen på bordet och gaffeln i fel hand. Värden berättar att det är trevligt att ha alla där och råkar nämna ordet trygghet, och då kommer det naturligtvis en utläggning om säkerhetspolitik, och så får vi veta att ”mäns våld mot kvinnor är en global pandemi runt om i världen”. Vad sägs om den rökta böcklingen?

Det verkligt stora misstaget värden gör är när han visar sin uppskattning för ett bakverk med orden ”jag skulle kunna äta hela den här tårtan själv” varpå tanten med bristande bordskick uppvisar en häpnadsväckande brist på förståelse för bildspråk och med snipig min plockar efterrätten ur händerna på honom. ”Nej vet du vad, någon rättvisa får det ändå vara.” Och på tal om rättvisa…

Jag antar att filmen är avsedd att vara lättsam och jag utgår från att den är gjord med glimten i ögat, att den ska vara lite rolig. Men humorn är ändå ofrivillig för det verkligt roliga med filmen är hur outhärdligt drygt den framställer partiet. Hur allt, från dukning till efterrätter, kan politiseras. Hur bokstavligt man tolkar varenda ord. Och hur nedlåtande man uttrycker sig. Alla som föreläser för den stackars värden gör det med betoning på varenda stavelse, gärna med huvudet lite på sned, som att man talar till ett barn, medan övriga sitter och nickar medhållande. Och under föreläsningarna svävar diverse värdeord i luften i något slags fluffigt, pulserande typsnitt, vilket ytterligare förstärker känslan av att den här filmen vänder sig till människor som har åtminstone tio år kvar till rösträtt.

Jag kan väl säga så här: Om folk kom hem till mig och betedde sig som de fem fiministerna i filmen, då hade jag slängt ut dem långt innan vi kom till ”alkoholfri skål”. Och det verkligt ironiska är att det här sättet att förklara saker som ingen har bett om, att svara på frågor som ingen har ställt och att förutsätta att mottagaren för budskapet för ens budskap är totalt okunnig – är inte det själva definitionen av mansplaining?

Avsiktsförklaring

Det drar ihop sig till val. Nu ska valfläsket tillredas, leden slutas och flosklerna dammas av. Såväl städer som landsbyggd tapetseras med plakat där partiledare ler ikapp med solen tillsammans med ett par slagord som är lagom intetsägande för att inte reta upp någon. Och medan partister stämmer in i fotbollskören och hurrar åt allt just deras parti gör, drar resten av oss täcket över huvudet och inväntar valdagen så att vi kan få stoppa en lapp i lådan och göra slut på lidandet för den här gången.

Ett sätt att få ut sitt budskap är förstås med en propagandafilm. Varje parti med självaktning gör därför en valfilm. Efter att ha råkat se ett par sådana blev jag lite sugen att i någon form av självskadebeteende ta itu med uppgiften att göra en bloggserie där jag recenserar partiernas respektive filmer. I sann demokratisk anda lät jag folket väljarna bestämma så jag slängde ut frågan på Twitter.

Och eftersom ja-sidan vann med en majoritet så förkrossande att bara Folkrepubliken Nordkorea kan överträffa den måste jag ju leverera. Eller kanske inte. Vallöften brukar väl ändå bara gälla fram till valdagen.

Den som lever får se. Men jag lovar att det som blir åtminstone kommer att vara subjektivt, spydigt och surt.