Skip to content

Författare: Joshua_Tree

Grymt sa grisen

Varför säger svenska grisar ”nöff” medan engelskspråkiga dito säger ”oink”? Det kan tyckas som en ytterst fånig sak att undra, och det är det också, men häng med, för någonstans i kommande svammel har jag eventuellt en och annan djupare fundering.

Man skulle förstås kunna tänka sig att det rör sig om olika raser av svin och att de vanliga skandinaviska grisarna har ett läte som låter mer ”nöff” medan brittiska öarna härbärgat grisar som låter mer ”oink”. Det är möjligt, men jag ställer mig tvekande till det. Jag är förvisso ingen grisolog men jag har aldrig träffat på en gris vars läte är ens i närheten av vare sig ”nöff” eller ”oink”. De flesta brukar utstöta någon form av icke-transkriberbart grymtande läte som ibland låter som ”visa pattarna”.

Vi lämnar djurlivet en stund och lyssnar på barn istället. Eller snarare; hur vuxna tycker att små barn låter. På svenska tycker vi att barn har problem med R-ljud, så när vi ”pjataj bebisspjåk” ersätter vi R-ljuden med J. Icke att förväxlas med småländska talfel där R istället blir V. Amerikanska bebisar däremot verkar ha inte ha några direkta problem med R-ljud, men däremot L-ljud. Därför imiterar amerikaner bebisspråk genom att byta L mot W, som i ”I wove you mommy”.

I likhet med grisarna tror jag inte att det är barnen det är fel på. Förvisso kan man tänka sig att skandinaviska tungspets-R är svårare att lära sig, eller åtminstone tydligare när de uttalas fel, än engelskans guttarala R-ljud längre bak i munnen. L-ljudet ligger också långt fram i munnen och när den engelsktalande inte har tungspets-R att klanka ner på är L-ljudet närmast till hands. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Istället tror jag att det handlar om våra vuxna språköron och att vi hör ljudelser olika beroende på vilka språk vi talar.

De språk vi talar och det skriftspråk vi använder begränsar vilka ljud vi uppfattar och klarar av att återge. Jag tror att vi undermedvetet begränsar oss till det alfabet vi har tillgängligt. Det skiter emellertid små barn och grisar högaktningsfullt i, så när vi kulturellt inrutade vuxna försöker oss på att återge hur de låter så går det lite… sådär.

För att ytterligare krångla till det och hävda att det har med mottagarens öron att göra snarare än avsändarens tunga tänker jag blanda in lite politiskt inkorrekta stereotyper om asiater, och med asiater avser stereotypen kineser, koreaner, thailändare, medan den glatt bortser från indier, ryssar och araber. Det är inte jag som har hittat på det här så skjut inte budbäraren.

Den svenska stereotypen manifesterar sig i att asiater inte kan säga R. Att det istället kommer ut som L. Därför tyckte några skojfriska busringare på 90-talet att det var jätteroligt att ringa till en asiatisk restaurang och boka bord i namnet ”Knurra” för att personen i andra änden då upprepade ”knulla”. Jag vet. Hysteriskt. Det intressanta är dock att exakt samma stereotyp om asiaters svårigheter med uttal tycks vara det rakt motsatta i en amerikansk kontext. Där blir L istället R. Dock inte ett tungspets-R utan ett anglosaxiskt långt-bak-i-munnen-R. Det finns till exempel en gripande scen i Team America – World Police där Kim Jong Il sjunger ”I’m so ronery”.

Så vad har jag då för slutsats? Inte mycket alls annat än att jag tror att vilket språk vi talar, skriver och är vana vid påverkar hur vi hör och återger andra ljud, och att det också påverkar hur vi uppfattar vissa brytningar och språkliga förbistringar. Jämför det med bildspråk. Idag kan vi titta på gamla teckningar och förundras över hur otäcka barn såg ut på 1500-talet. Varför? För att de ser exakt ut som små vuxna. Men det säger förmodligen mer om betraktaren än om objekten. Det kanske rent av säger något om tidsandan, om samhället, där man inte gör någon distinkt skillnad mellan vuxna och barn, annat än att de är olika stora.

Jag har sett teckningar av fiskar i ett gammalt uppslagsverk som verkligen inte ser kloka ut. De har båda ögonen på samma sida av kroppen och ett nästan mänskligt ansikte. Fullkomligt bisarrt. Jag minns att jag tänkte att ”trodde folk verkligen att fiskar såg ut så?”. Men det kanske snarare handlade om snäva referensramar och bristande verktyg för att återge fiskars utseende. För trots allt, det är egentligen inte mer världsfrånvänt än att tro att grisar säger ”nöff” eller ”oink”.


Photo on Trendhype

Andra bloggar om: ,

Within, eller skynda långsamt

När jag fyllde 40 önskade jag mig lite tid och assistans i min gode vän Mattias hemmastudio. Jag har haft en låt i huvudet i så många år och jag ville spela in den, göra den färdig. Vilket jag fick, så sommaren 2017 ägnade vi ett par dagar åt att spela in grunderna, bolla idéer om arrangemang, spela in mer, dricka öl, skratta och spela in lite mer. Helt färdiga blev vi inte. Det fanns ett par mindre skavanker som vi båda tyckte behövde fixas, något parti som inte kändes helt färdigt, och sedan skulle det mixas. Men livet och geografin kom i vägen. Så det dröjde ända till igår, 7:e augusti 2019, innan vi äntligen kunde sätta oss och göra färdigt. Men nu finns den.

Grunderna till den låten; ackordgång, melodi, text har existerat i mitt huvud i mer än 20 år. Jag tror att jag var 19 eller möjligen 20 när jag skrev det. Vilket i sig känns helt sjukt i backspegeln med tanke på allt jag har lärt mig om musikteori och what not sedan dess. Hur fick den där ynglingen ihop det där? Och ännu märkligare blir det när jag tänker på att jag varken före eller efter ens har kommit i närheten av att skriva ihop en komplett låt, med text och allt. Fragment till låtar har jag i mängder i mitt stackars huvud, men inget så färdigt och så tydligt som det här.

Men sen ska det ut ur huvudet också. Jag hade en ganska klar vision av hur jag ville att det skulle låta i slutänden, men under så många år saknade jag såväl inspelningsmöjlighet som kunnande. Och drivkraft för den delen. Enter Mattias.

Musik är på många sätt ett språk. Det här kan nog många som någon gång har spelat i band vittna om, hur man kan ”kommunicera” med varandra via instrument, hur man kan jamma och liksom veta vad som kommer att hända härnäst utan att det är överenskommet på förhand. Detta eftersom man delar samma musikaliska språk, och dialekt. Så det är väl egentligen inte konstigt att Mattias är rätt person att hjälpa mig att nå den vision av en färdig låt som fanns i mitt huvud. Ännu mindre konstigt blir det med tanke på hur länge vi har känt varandra och hur många timmar vi ägnat åt att lyssna på, diskutera och dissikera musik tillsammans.

Ändå måste jag säga att jag blev överraskad av hur uppenbart han visste vad jag ville åt, och hur man skulle komma dit. För att beskriva en tänkt ljudbild är inte direkt lätt. Men för att komma dit ska det skapas melodislingor, stämmor, hittas ljud, byggas trumkomp. Ibland visste han vad jag var ute efter innan jag visste det själv. Ett exempel på detta är ett keyboardutbrott under låtens instrumentala parti under senare halvan. Det inträffade medan jag var hemma hos morsan och käkade. Under tiden hade min producent tagit sig friheten att ”progga till” det på ett sätt som jag egentligen älskar men är för försiktig och oerfaren för att få till, eller ens våga önska mig. Men det är perfekt, och på ett personligt plan kommer jag alltid att höra precis när jag åkte till morsan på middag. (Andra som är bekanta med Mattias musikskapande kommer också att höra det.)

Jag kan alltså inte nog understryka hur betydande Mattias del i det här har varit. Jag tvivlar på att någon annan producent hade kunnat hjälpa mig att få ut det jag ville få ut, helt enkelt för att jag inte hade kunnat förklara det. Så det är en oerhörd lyx att ha tillgång till den musikaliska kompetensen och dessutom ha ägnat de senaste drygt tjugo åren åt att ha den personen som en såpass nära vän att han nästan på instinkt vet vad som behöver göras. Och vi hade förbannat roligt under hela processen.

Och nu finns den som sagt. Within. Det är måhända inte perfekt, för det finns alltid mer att göra, mer att fila på och tekniska framsteg till trots; en hemmastudio är en hemmastudio. Programmerade trummor är inte samma som en riktig trummis, även om båda är helt oförstående för att man driver med dem. Och även om fördelen med programmerade trummor är att de håller tyst mellan tagningarna så blir det inte samma som riktiga trummor. Säkert hade resultatet också kunnat bli ännu bättre med en erfaren basist istället för lilla jag, jag skulle säkert ha kunnat sätta sången en aning bättre med hundra tagningar till, och lite skolning. Och så vidare. Det är förmodligen en av de svåraste utmaningarna för musiker och producenter, att avsluta. Att nöja sig. Med oändliga möjligheter sitter man alltid med en känsla av att inte ha uttömt dem alla. Ja, lyxproblem är också problem.

Icke desto mindre; det här är min låt. Det här är min skapelse, mitt brainchild som har växt upp och blivit stort. Håll till godo, och be nice.

Såna där credits:

  • Text och musik: Johnny Olsson
  • Framfört av: Johnny Olsson (sång, akustisk gitarr, bas) och Mattias Westlund (bakgrundssång, elgitarrer, keyboards, trumprogrammering).
  • Arrangemang: Olsson, Westlund
  • Mixning och produktion: Westlund

Bild: jromie0924 on Foter.com / CC BY-ND

Popalbumet är dött – leve musikalbumet

Den sjätte juni publicerade GP:s ledarredaktion en text med rubriken ”Färdiga spellistor dödar albumkonsten”. Den flashade förbi i mitt flöde och jag brydde mig inte om att klicka in mig på artikeln, because GP. Men någonstans längs vägen tog nyfikenheten över och fick mig att läsa artikeln, och ända sedan dess har den gnagt i mig. Så nu en dryg månad senare tänker jag ta mig an den.

Poängen i texten, författad av Karin Pihl, är följande: Ny teknik i form av streamingtjänster har möjliggjort ett aldrig tidigare skådat utbud, allt bara ett klick bort. Men, menar man, det har också medfört att album har blivit irrelevanta och ersatts av spellistor. Detta problematiseras med att artister idag måste komma in på någon av Spotifys listor baserade på genre, humör eller aktivitet, för att slå igenom stort. Det i sin tur, menar man, har lett till att popalbum idag består av 16-17 låtar varav flera hade sållats bort för femton år sedan eftersom de hade förstört flytet på albumet. Nu spelar det mindre roll eftersom ingen bryr sig om helheten. Allt handlar om att maximera chanserna att få snurr på en spellistehit.

Allt detta är säkert sant. Och? Det är pop artikeln handlar om. Resten av den musikaliska faunan är liksom skitsamma. Jazz, rock, hiphop, reggae, blues, soul, det vansinnigt varierande begreppet folkmusik och de fyrahundra åren av musikalisk historia som klumpas ihop som ”klassiskt” är liksom inte riktigt med i diskussionen. När har pop primärt handlat om något annat än att få snurr på en hit? Inte för att vara sådan, men pop som genre är per definition lättillgängligt.

Begreppet dök upp för snart hundra år sedan som en förkortning av ”populärmusik”, som i sin har använts sedan 1800-talet som beteckning på musik som är mer lättillgänglig än mer anspråksfull så kallad ”konstmusik”. Genrer är alltid flytande, men jag tror inte att någon kan påstå annat än att ”populärmusik” idag inte har särskilt mycket gemensamt med 1800-talets dito. Det den har gemensamt är just att det är lättillgängligt. Vilket därmed passar som hand i handske med Spotify och dess spellistor. Så vad är problemet?

Albumkonsten, som texten vurmar för, är kanske inte mycket mer än en parentes i pophistorien. När Frank Sinatra släppte In the Wee Small Hours 1955 såg albumet, som något enhetligt och större än bara en samling låtar, dagens ljus. Säkert hade det gjorts förut, men Sinatra anses åtminstone vara den första som har gjort ett enhetligt album, eller rent av konceptalbum, med kommersiell succé. Innan dess var album i stort sett bara en hoper med singlar, covers och utfyllnad, allt designat för att maximera chanserna att slå sig in i jukeboxutbudet och radio. Känns det igen? Så om man vill kan man hävda att popen återvänder till sina rötter snarare än att det är döden för albumet som sådant. För även om albumen tappar sin relevans inom popen så kommer de att fortsätta vara relevanta i andra genrer.

Dessutom är ju albumet ursprungligen skapat av lagringsmediets begränsning. Den ursprungliga LP:n klarade 23 minuter per sida, vilket alltså gjorde att ett album maximalt kunde vara 46 minuter långt, och för att nå dit måste låtordning och längden på låtarna optimeras för lagringsmediet snarare än för skaparen eller publiken. Så småningom utvecklades teknologin så att skivorna klarade längre speltider, och i takt med att albumkonsten utvecklades började man också experimentera med dubbelalbum. När CD:n så småningom gjorde sitt intåg på scenen förlängdes speltiden till uppemot 80 minuter.

Idag har alla sådana begränsningar praktiskt taget eliminerats. Med streaming och nedladdning finns ingen övre gräns för längd på vare sig album eller låtar. Om någon vill släppa en låt med en speltid på tre dygn eller ett album med en speltid på ett år (Vivaldis De fyra årstiderna i realtid?) så är det fullt möjligt. Om någon orkar lyssna på det eller om det är värt ansträngningen att spela in dylikt är en annan fråga, men det är fullt möjligt. Att då gnöla om ”albumkonstens död” känns därför både närsynt och falskt.

Karin Pihl problematiserar det hela med att vi inte blir utmanade, att det inte kommer någon ”jobbig mellanlåt bestående av 30 sekunders udda fiolgnissel” och menar att ”vi har förvandlats från aktiva lyssnare till passiva konsumenter”. Jag hävdar att hon har fel. Majoriteten har alltid varit passiva konsumenter. Hade det inte förhållit sig så hade pop inte varit… pop.


Photo by Takeshi Kawai on Foter.com / CC BY-NC

Challenge accepted!

En kollega gav mig en musikutmaning. Detta för att hon på oklara grunder har fått för sig att jag är en smula ”inskränkt” när det kommer till musik och behöver ”vidga mina vyer”. Utmaningen bestod i att hitta tio låtar jag gillar i tio, av henne förvalda, genrer. ”Gillar” modifierades snart till ”står ut med”, och till och med det är, i åtminstone en genre, att ta i. Som en twist måste alla låtar vara från den här sidan av millenieskiftet. Jag fick en vecka på mig att leta för att så småningom presentera resultaten tillsammans med en kortare motivering.

Innan vi ger oss på listan vill jag ha med en disclaimer: Nedan följande lista är inte mitt försök att presentera det bästa varje genre har att erbjuda. Syftet med övningen var nämligen att undersöka respektive genre och utmana mig själv. Beträffande kategoriseringen har jag gått strikt på officiella Spotifylistor. Jag är fullt medveten om att genrer är flytande, innehåller diverse subgenrer och alltid kan ifrågasättas. Hade jag inte vetat det innan så hade jag insett det när jag kom till genrern ”rock”. Nästintill allt på de listorna hade klassats som ”hårdrock” i min värld. Därför är det också fullt möjligt att diverse musik på listan kan klassas annorlunda, men jag utgår från att varje låt åtminstone platsar under respektive paraply.

Nu kör vi!

  • Indiepop: The River – AURORA (2019)
    Soft, lite ambient sound och skön röst. Gillar hur den lyfter i refrängerna. Däremot vet jag inte varför artisten heter AURORA med versaler. Måste man skrika ut namnet då?
  • Country: Somebody to Thank – Logan Mize (2017)
    Laidback shuffle. Undviker både de glättigaste och de gnälligaste countryklyschorna. Det finns visserligen en hund med i texten, men [spoiler alert] den dog inte. Egentligen hade jag velat hitta någon skitigare country, typ Steve Earl’s Copperhead Road, eller något mer angränsande till bluegrass, men jag gillade den här.
  • Tropical House: Feels Like Home – Sigala, och alla han känner (2018)
    Skönt gung och melodi. Om det inte redan fanns en genre att stoppa det i skulle jag kalla det karnevalreggae. Bra låt oavsett.
  • House: Back To Back – Mokoa (2019)
    Uthärdligt, om än knappt. Jag stod inte ut att leta mer. Kan ge den att det finns ett schysst funkigt sound (jag undrar rent av om den spinkiga gitarren är en sampling av Allman Brothers) i den men som all annan house jag har plågat mig med under veckan låter det ofärdigt. Som att man har glömt att lägga på ett par lager med synthar och sång. Från 1:40 till 2:20 får vi åtminstone ett break från standardloopen där basen börjar röra på sig och ett jazzigt elpiano spelar lite solo. Den delen är nästan bra på riktigt.
  • Hiphop: The Remedy – Remedeeh (2000 ja det räknas!)
    Gillar det hårt synkoperade groovet och den släpiga, lite nonchalanta rösten. Hade varit kul om det hände nåt mer dock, för efter några takter kan man det där liksom. Synd att inte Mo Money Mo Problems släpptes tre år senare för då hade den varit given på den här listan.
  • R&B: What If – Amber Mark (2019)
    Lite ”old school” kanske. Gillar den funkiga basen och harmoniseringen. Jag hör Stevie Wonder och klassisk Motown i det. Och framför allt gillar jag rösten och att hon inte wailar ihjäl sig som så många andra i genren.
  • Pop: Roar – Katy Perry (2013)
    Jag tänkte att om det ska vara pop så måste det ju vara mainstream och inte indie. Så. Jag gillar Katy Perrys röst. Och Roar sticker ut från mycket annan mainstream-pop med sitt lite ”råare” sound. (Råare för sin genre alltså, ungefär som Spice Girls bara kan anses ”spicy” i ett land där man kokar all sin mat i fyra timmar utan kryddor…) Gillar shufflekänslan i rytmerna.
  • Rock: Coming Home – Sons of Apollo (2017)
    Om vi börjar med att adressera elefanten i rummet; ja, Mike Portnoy bildade Dream Theater, och där spelade han under många år med Derek Sherinian. Way to think outside the box but pressed right up against it, right? Mycket av det som kallas rock idag är i mina öron egentligen hårdrock, vilket även gäller Sons of Apollo. Men det är fortfarande tillräckligt rökigt/skitigt och rotat i rocken för att inte vara metal. Gillar trummorna och keyboardslingorna, framför allt. Ja, det är herrar Portnoy och Sherinian det.
  • Dance: Nothing Scares Me Anymore – Steve Angello, Sam Martin (2018)
    Väldigt snyggt uppbyggd, sköna harmonier. Vem som än har skrivit stråkarrangemanget vet vad den gör. Skön dynamik mellan den långsamma inledningen och lyftet i refrängen, för att sedan gå över i en platå med stråkar, marschtrummor och så vidare. Den sortens dynamik, där tempo, intensitet, rytm och så vidare växlar är för övrigt precis varför jag gillar progressive rock/metal.
  • Reggae: Hey Jack – Julian Marley (2019)
    Som det mesta reggae har den ett skönt, tillbakalutat groove. Gillar stämmorna i refrängen.
  • Bonus 1: Blue Jeans – No Suits (2019)
    Hittade den här på nån R&B-lista. Hade jag hört den helt slumpmässigt hade jag då definitivt inte klassat det som R&B. Visst finns det lite old school soul i det, men jag skulle troligen ha stoppat det i facket pårökt psykedelisk 70-talsrock. Gitarrkompet i versen påminner om Jimi Hendrix The Wind Cries Mary. Både trummor och det avslutande gitarrsolot fullkomligt skriker 70-tal.
  • Bonus 2: Jailhouse – Sofian (2019)
    Också klassat som R&B. Oavsett kategori är det riktigt snygga stämmor (om nån bara ville knacka ner den där tomten som står och wailar i rummet bredvid). A capella är alltid imponerande.
  • Bonus 3: Some Nights – fun. (2012)
    Hittat på en pop-lista, men… Indiepop möjligen? Lite för tunga rytmer för att vara ”pop”, inte tillräckligt skitigt för att vara ”rock”. Hårdpop, är det en grej? Hur som helst är det en skön låt, älskar att trummorna låter som ett helt jävla batteri och Nate Ruess har en grym pipa. Och så finns det den där dynamiken som jag dras till. Definitivt ett band jag ska kolla närmare på. (Är mycket förtjust i Walk of the Earths cover på den också men har aldrig brytt mig om att kolla in originalet tidigare.)
  • Bonus 4: Release Me – Oh Laura (2007)
    Eftersom Oh Laura kategoriseras som både indiepop och country hade jag kunnat göra två flugor på smällen här, men eftersom lite av syftet var att utmana mig själv att hitta något nytt valde jag andra alternativ. Men ändå – det är en riktigt bra låt. Frida Öhrn har en fantastisk röst och när hon höjer sig själv en oktav mot slutet och tar i sådär på gränsen så att rösten nästan går sönder, då får jag gåshud. Det är nästan så bra att jag hade kunnat köpa en Saab.

Så vad kom jag fram till då? Tja, jag står fast vid att 2000-talet inte låter något vidare, även om det bevisligen finns undantag. Det har inte så mycket att göra med musikalitet eller talang att göra, utan mer produktioner och sound. Alldeles för ofta är ljudbilden platt och steril, och vad har vi emot trumljud som låter ens i närheten av äkta? De där syntetiska handklapparna som tydligen är obligatoriska tycks inte ha utvecklats sedan 1985. Släpp det och gå vidare, eller hyr in en kompis som kan klappa händerna!

Och house är en musikstil framtagen enbart för att irritera mig. Det ska bli min nya konspirationsteori.

Icke desto mindre en rolig utmaning. Det finns bra musik överallt, det gäller bara att hitta det. Och för att hitta det kan man ibland behöva en orsak för att kliva ut ur sin comfort zone.


Photo on Foter.com

Andra bloggar om: musik

Analysera mera

Det finns en felaktig uppfattning om att musik inte kan eller bör analyseras. Antingen att det helt enkelt inte låter sig göras, eller att det på något sätt skulle ta bort magin ur det hela. Att en analys liksom förfular verket. Musik ska upplevas, inte analyseras. Det här hänger också ihop med en utbredd antipati för musikteori i allmänhet. Missuppfattningen att musikteori är en uppsättning regler man måste förhålla sig till.

Jag kan på sätt och vis förstå det. Om man ser analys som något torrt och tråkigt. Som något akademiskt, byråkratiskt. Och, givetvis, om man inte förstår det. Det mesta man inte förstår eller är intresserad av framstår lätt som tråkigt. Saker man inte vet vad de är till för kan lätt framstå som onödiga. Det var därför conquistadårarna brände mayakulturens skrifter, och sedan blev förvånade över hur upprörda de blev.

Jag satt nyss och tittade på ett Youtubeklipp från en av mina favoriter vad gäller musikteori och -analys: Signals Music Studio. I klippet analyserar han The Beatles låt Something, och även om han börjar med att felaktigt påstå att Something återfinns på The White Album (den är från Abbey Road) så är analysen sevärd, pedagogisk och intressant, och den rekommenderas starkt till alla som är intresserade av musikteori. Men i slutet av videon känner sig läraren, Jake Lizzio, nödgad att adressera surjävlar som kommenterar hans videor med argument av typen jag nämnde i första stycket.

Först och främst: Om man inte gillar musikteori och -analys, ge då fan i att titta på videor om musikteori och -analys! Hur svårt kan det vara? Internet är oändligt – varför känner sig folk tvungna att hänga i just de delar av nätet de inte gillar, och gnälla? Detta gäller förstås inte bara musikteori utan i stort sett allt.

Så för att adressera själva ämnet då. Jo, musik kan analyseras. Man måste inte. Det går givetvis utmärkt att tycka att en låt är bra utan att reflektera mer över saken. För mig låter det tråkigt. Men man kan absolut analysera. Man kan analysera harmonier, taktart och rytmer, komposition, orkestrering, allt möjligt. Är man dessutom intresserad av musik och tycker om att försöka skapa musik själv, då är det ett oerhört värdefullt hjälpmedel. Varför uppfinna hjulet på nytt? Det finns en anledning till att vissa ackord verkar passa ihop bättre än andra. Så oavsett om man gör det medvetet eller inte är chansen ganska stor att man då och då skapar en så kallad IV-V-I-ackordgång. Men den som kan sin harmonilära kommer fram dit mycket fortare än den som måste sitta och prova varenda ackord som finns för att landa i IV-V-I. Men även om man inte har för avsikt att skapa musik hjälper det en att förstå varför man tycker att vissa saker låter bra.

Men tar det inte bort magin? Jo. Men det gör det inte mindre vackert, imponerande eller njutbart. Snarare tvärtom. Illusionistens fingerfärdighet blir inte mindre imponerande för att jag förstår hur tricket går till. Det är klart att om man vill leva i illusionen att musiker (eller andra konstnärer) är nedsända från himlen, att de är gudomliga i sina talanger, då förstår jag om man inte vill titta bakom skynket. Men för alla oss andra försvinner inte skönheten i ett verk för att vi förstår hur det är uppbyggt. Snarare tvärtom. När man börjar analysera musik visar det sig ofta finnas en närmast matematisk symmetri i dess struktur. Ja. Matematisk.

There is geometry in the humming of the strings. There is music in the spacing of the spheres. – Pythagoras

Jag skulle kunna gå in på fördjupade detaljer här, men låt oss bara säga såhär: Ljud är vibrationer. Vibrationernas våglängd utgör dess tonhöjd. Således går det rent av att översätta toner till grafisk våglängd och man kan, med ett minimum av kunskap, se vilka toner som trivs bra ihop och inte. På motsvarande sätt finns det också gott om exempel inom exempelvis bildkonst eller arkitektur som pekar på precis som sak – att vissa storleksförhållanden och avstånd mellan objekt upplevs vackrare än andra. Jag har till och med sett ett exempel på hur man forskade på doft och smak och tog fram variabler som, inte helt olikt vibrationers våglängd, förklarade varför vissa saker smakar gott ihop och andra inte. (Om jag inte missminner mig ska tydligen vit choklad och rysk kaviar vara smaskigt ihop, men även om jag litar på vetenskapen bakom tänker jag inte hosta upp pengarna det kostar att prova.)

Att säga att man inte bör analysera saker, att man ska gå på känslan, är bara slappt. Det är ett sätt att rationalisera att man är för mentalt slö för att orka tänka. Att analysera är hjärngymnastik, och även om det kan synas onödigt att analysera just musik kan man alltid se det som träning inför livets större frågor. Vad nu det skulle vara.

George Harrisons harmonisering i Something är vacker i sig. Att förstå den underliggande strukturen och se symmetrin gör den ännu vackrare.


Photo by skinnyhouse on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Musik, musikteori, harmoni, analys

Allt som byter händer i mörkret är inte droger

Det lär ju inte ha undkommit någon genom åren att musik är en passion för mig. Jag ränner inte på så mycket konserter, och anledningen till det är för förmodligen att jag är såpass hemtam och introvert att det ska till ett riktigt bra band för att det ska vara värt att gå hemifrån. Dave Matthews Band är ett sådant band.

Eller, var åtminstone ett sådant band. I praktiken slutade jag mer eller mindre lyssna på dem för en tio år sedan eller så då jag tappade intresset för deras musik. Icke desto mindre har jag hört och sett liveupptagningar och alltid varit övertygad om att de är ett riktigt bra liveband, så det har alltid funnits där i bakhuvudet att jag någon gång ska se dem live. Den 19:e mars tog jag den chansen. Det var värt det.

Dave Matthews Band är nämligen ett av de där sällsynta banden som rent av är bättre live än i studio. Jag vet inte exakt vad det beror på men jag tycker att deras studioinspelningar alltid har varit lite för städade. Live kommer de loss på ett annat sätt. Det är skitigare och råare men, eftersom det är så satans skickliga musiker, så klarar de av det. En annan artist som jag har exakt samma bild av är Peter Gabriel. Och i likhet med just Gabriel så är Dave Matthews en sångare som har blivit bättre med åren, och som låter bättre på scen än i studio.

Just Dave Matthews röst är kanske det mest underskattade med det här bandet. De har en fullständigt briljant trummis i Carter Beauford, en tillika fantastisk basist i Stefan Lessard, de har Daves eget gitarrspel, och därtill först LRoi Meoores och därefter Jeff Coffins saxofonspel. Alla dessa element är imponerande. Matthews röst däremot har alltid varit lite… speciell. I synnerhet på studioinspelningar. Men även den har mognat, och hans sånginsatser live är magnifika. I synnerhet när han tar i från tårna och går loss i nummer som All along the watchtower eller Don’t drink the water. Då går han från en guttural, nästan growlande, råhet till höga, utdragna toner, och han träffar varenda en. Jag vet, för jag stod bredvid hans röstcoach under konserten.

Nämnda Don’t drink the water var i mitt tycke konsertens höjdpunkt. Tillsammans med Sledgehammer, en cover på Peter Gabriel. Men även Jimi think, Rapunzel och Warehouse tog mig tillbaka till varför jag en gång i tiden kärade ner mig i det här bandet. Ändå var jag lite besviken över att inte ha fått höra vare sig Ant’s marching, Crash into me eller Stay.

Till höjdpunkterna kan också nämnas nye keyboardisten Buddy Strong. Han tillför en ny dimension till ett band som har varit igång länge och kanske behövde lite nytt. Han tar verkligen plats och känns som en del av bandet, till skillnad från tidigare turnékeyboardisten Butch Taylor. I och med att violinisten Boyd Tinsley sparkades från bandet förra året så har det uppstått en lucka, och Buddy Strong fyller den väl. Det gör också att jag ser fram emot att se var bandet tar vägen med sitt sound – det skulle inte göra mig någonting om Strongs funkiga orgel vävs in i ljudbilden permanent. Däremot förstår jag inte varför de släpar runt på Tim Reynolds annat än möjligen för att få igång ett rykte om att Tom Petty kanske inte är död.

Sämst då? Tja, att de inte kunde hålla tiden. Att lomma upp på scenen sisådär en fyrtio minuter efter utsatt tid är inte okej. Att döma av mer rutinerade konsertbesökare som inte heller var i tid, samt av mumlet runt omkring, så är det mer regel än undantag. Det gör det inte mer okej. Och ja, jag vet. ”Alla” band gör så. Det gör det fortfarande inte okej. Folk betalar närmare tusen spänn för att gå på konsert, då är allt annat än att stå på scenen vid utsatt tid respektlöst. (Dream Theater är ett föredöme. Sist jag såg dem både började och slutade de på minuten.)

Och en till höjdpunkt: Jag nämnde att jag stod bredvid Matthews röstcoach. Vi tyckte nämligen att teknikerbåset mitt på golvet var ett bra ställe att hänga vid. Man kan också tänka sig att det är där ljudet är som bäst, för det är där den som rattar ljudet står. Hur som helst – innanför staketet stod en tjomme och diggade järnet, följde med i sången, gestikulerade och nickade gillande. Efter lite sneglande fick jag bekräftat av hans namnbricka att det var Matthews röstcoach och att han heter Robert Stevenson.

Under mitt sneglande fick vi ögonkontakt, flinade och gjorde lite tumme upp och sånt. Så plötsligt kände jag en hand ta tag i mig i mörkret. Mr Stevensons hand. Jag fattade inte först vad han ville, men hans polare som stod intill lutade sig fram och sa: ”Han försöker ge dig något.” Så jag räckte fram handen och kände att jag fick något litet, platt i handen, men jag kunde inte se vad det var. Jag ska erkänna att ”droger” for genom min hjärna. Stevensons kompis verkade ha läst mina tankar för han sa: ”You’re right to be sceptical when someone’s trying to slip you something in the dark, but it’s a good gift!” Det visade sig vara ett plektrum.

Mot slutet av konserten packade flera av teknikerna, däribland Stevenson, ihop och gick. Strax efter kände jag att någon drog i mig igen. Den här gången fick jag ett papper. Jag halvt om halvt förväntade mig att det skulle stå ett telefonnummer eller dylikt på det och tänkte att han nog hade misstolkat vår tidigare ögonkontakt. Om jag såg kär ut så var det i musiken, inte i honom. Men det visade sig vara hans kopia av kvällens låtlista. Och då blev jag nästan lite besviken istället…


Andra bloggar om: dave matthews band

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

https://twitter.com/vredensbarn/status/1104444876828143616

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye


Photo on Foter.com

Þorn

Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.

Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.

Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.

För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.

Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.

I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.

Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.


Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde

Distance Over Time

Distance over time är Dream Theaters fjortonde studioalbum och ett album som många av bandets fans har sett fram emot med skräckblandad längtan. Detta för att det senaste albumet, rockoperan The Astonishing, inte landade väl hos fansen. Lägg därtill att de två senaste albumen innan The Astonishing inte heller hör till bandets mer ansedda och man kan förstå att det har byggts upp en viss oro. Är Dream Theater som vi känner dem slut, eller har de mer att komma med?

För egen del kan jag säga att den oron inte direkt skingrades när man släppte albumets första spår Unteathered Angel som singel. Den är inte dålig, men den sveper inte iväg mig heller. Den ger mig ganska starka Outcry-vibbar, med skillnaden att Outcry hade en nerv som Unteathered Angel saknar.

Desto bättre blir det med Paralyzed. Den börjar med ett fläskigt gitarriff som sedermera backas upp av Manginis trummor innan de så småningom mynnar ut i en vers av ganska typiskt Dream Theater-snitt. Refrängen, eller egentligen bryggan, är riktigt bra och det är här vi verkligen känner igen bandet, inte minst mot slutet av låten då den byggs ut till något slags detour som tar oss genom diverse parallella tonarter innan den slutligen sätter landningen igen.

Fall into the Light flirtar mer med thrash. Inte en sida av bandet som jag personligen är så förtjust i, men då det mynnar ut i sedvanligt popiga refränger och skojiga instrumentala partier fungerar det bra även om verserna känns lite meh.

Egentligen är det först vid Barstool Warrior jag för första gången blir sådär till mig i trasorna som jag kan bli av riktigt bra musik. Det här är ganska mycket av essensen av vad jag älskar med Dream Theater, och med progrock överlag. Gitarriffet som öppnar låten, rytmsektionens studsiga markeringar och hur Myung växlar mellan att låta basen backa upp trummorna och att följa gitarren eller rent av lägga en stämma. Refrängen är sådär fantastiskt popig som bara Dream Theater kan leverera och komma undan med. Och anledningen till att de kommer undan med det utan att bli cheesy är att de håller det intressant genom att leka med rytmerna och hur man väljer att markera.

Room 137 är lite udda bara genom att vara en shuffle. Det är inte något man är van vid. Väldigt fläskiga gitarrer och trummor. Vers och refräng känns lite oengagerade. Det är ändå okej på något sätt. Inget album innehåller bara hitlåtar. Värt att notera är att det mig veterligen är första gången Mike Mangini står som upphovsman till en låt sedan han tog över trummorna i bandet för åtta år sedan.

S2N följer lite i samma spår. Mycket riffa och banka, men landar emellanåt i en snygg melodi och en bra refräng. Men sedan kommer At Wit’s End, som i likhet med Barstool Warrior innehåller det mesta av det jag lärt mig älska med Dream Theater; knasiga markeringar, snygga melodier, tunggung, fantastiska riff, vackra arrangemang, och en refräng som verkligen tar en dit man vill. Och därpå ett klassiskt Dream Theater-outro. Det enda frågetecknet är egentligen varför den här låten inte ligger sist på albumet. Outrot är nämligen som gjort för att runda av allting, ungefär som Count of Tuscany avslutar Black Clouds and Silver Linings.

Out of Reach är den enda renodlade balladen på albumet. Men det här är också en av de sköna grejerna med Dream Theater – att deras låtar ändrar karaktär och tempo. Så att det bara finns en renodlad ballad betyder inte att de smäktande och smöriga elementen saknas. De finns inbakade även i andra låtar. Men Out of Reach är den enda som skulle platsa på en av de Power Ballads-samlingar mitt tonåriga jag hånglade till. Och den funkar. Den når inte upp till The Spirit Carries On, Take Away My Pain, This Is the Life eller Wither, men det är det å andra sidan inte mycket som gör.

Pale Blue Dot avslutar det hela och har fått rätt bra betyg utifrån vad jag har läst och hört. Inte för att jag riktigt förstår varför. I mina öron är det ett av albumets svagare spår, tillsammans med S2N. Det betyder inte att den är dålig. Dream Theater gör inte dålig.Men det är mest riffa-banka och knaspartier staplade på varandra utan någon riktig förankring i ett melodiskt tema.

Ja, och så finns det ett bonusspår. Och där får jag ta tillbaka det där med att Dream Theater inte gör dålig. För Viper King är… dålig. Eller det kanske inte heller är rätt att säga, men det är liksom inte Dream Theater utan låter mer som standardhårdrock från 90-talet. Jag förstår verkligen inte varför man stoppar in den, och att dessutom kalla det bonus och få folk att betala dubbla priset för ett album som innehåller den här låten. Om jag fick motsvarande bonus av min arbetsgivare skulle jag betala tillbaka den.

Helhetsintrycket är att det här är ett bra Dream Theater-album. Lite ”safe” kanske, men det är inte en dålig sak efter experimentet med The Astonishing. Dessutom är avsaknaden av övergripande koncept i det här fallet av godo då det ger låtarna utrymme att leva. James LaBrie sjunger bra och jag tror att han sent omsider har insett sina begränsningar och håller sig i sin box så att säga. Safe, som sagt. Men som man säger, less is more. Gitarrerna är riktigt bra. Jag saknar något riktigt långt, episkt Petrucci-solo á la The Best of Times, men riffen och soundet överlag är fantastiskt. Jag gillar också att de verkar ha skruvat upp Myungs bas en aning och givit basljudet lite mer crunch. Därtill är Rudess, hans keyboards och hans flänga och fantastiska ljud mer i bakgrunden än på länge. Återigen, safe är lite av ledordet.

Trummorna beskrivs i positiva ordalag av de flesta. Jag får lov att anmäla en avvikande åsikt här. Ja, de låter bättre än på The Astonishing, men jag förstår inte riktigt lovorden för jag tycker fortfarande att det låter alldeles för mycket som en trummaskin. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag tycker att trummorna saknar dynamik. Det kanske är handlar om Manginis sätt att spela, eller överanvändande av triggade trummor, men det låter alltjämt för mekaniskt.

På det stora hela ett bra album som visar att gubbarna fortfarande kan.


The Room

Vi avbryter den här långa bloggtorkan med ett viktigt meddelande: Jag har hittat ett band jag gillar igen. Den här gången handlar det om progressive/power/oriental metal från Libanon, och kanske också det mest storslagna och ambitiösa projekt jag har snubblat över sedan jag upptäckte Angras Holy Land.

Bandet heter Ostura och The Room är, i likhet med nämnda Holy Land, deras andra album. Naturligtvis är det ett konceptalbum, eller kanske borde det rent av beskrivas som en metalopera, men det senare låter mer avskräckande. Jag ska ärligt medge att jag inte har satt mig in i storyn på djupet, men den beskrivs kretsa kring en ung flicka som tar sin tillflykt till ett låst rum, och ensam med sina egna tankar och känslor bygger ett eget universum där hon är skaparen. Jag har som sagt inte satt mig in i det på djupet och har därför inte mycket att säga om storyn eller texterna. Men musiken! Vid Odens stjärt, det här är bra!

Det inledande titelspåret och efterföljande Escape slår an tonen och visar var skåpet ska stå. Melodiöst tunggung med orientaliska kryddor som framför allt ger sig tillkänna i stråkarna, och storslagna refränger. Beyond fortsätter lite på det inslagna spåret och övergår sedan i ett av albuments höjdpunkter – Let There Be.

Let There Be öppnar med ett rullande piano och ensam cello innan en fullskalig orkester med pukor och allt fyller på. Elia Monsef inleder versen med en känsligare röst i moll för att sedan övergå till en mer typisk metalröst när han får sällskap av en distad gitarr. Och sedan, nästan utan förvarning, svävar hela alltet ut på en platå, en fantastiskt vacker refräng i superdur där Monsefs röst får sällskap av Youmna Jreissati, som albumet igenom gestaltar ”the girl”. Det här stycket rycker och drar i en hela vägen och det sparas inte på någonting. Horn? Klart vi ska ha horn! Det är filmiskt i sin episkhet.

Det går inte att gå igenom hela albumet ingående så vi hoppar till nästa höjdpunkt: Deathless. På nytt ett sådant där episkt stycke med en storslagen refräng och fullt orkesterpådrag. Darker Shade Of Black antyder åtminstone titelmässigt att det skulle vara ett svar på Procol Harums A Darker Shade Of Pale men musikaliskt finns det inte mycket likheter. Och sedan när man tror att man har hört allt det här albumet har att erbjuda utbryter Duality i något knäppt sönderhackat elektroniskt experiment, som om Skrillex bröt sig in i studion medan de andra sov.

Lagom till en hel timme musik passerat avslutas det hela med ytterligare en höjdpunkt i den tolv minuter långa Duality innan ett piano och en cello stillsamt rundar av i Exit The Room.

Det här albumet har allt jag älskar med progmetal: Tyngden, arrangemangen, kontrasterna mellan det hårda och det mjuka, melodikänslan och förmågan att måla med ljud. Och skickliga musiker. Ostura har som sagt inte sparat på krutet och för att inte lämna något av slumpen finns ett gäng renomerade gästartister med, som gitarristen Marco Sfogli, trumslagaren Thomas Lang, multiinstrumentalisten Arjen Lucassen (annars mer känd som soloprojektet Ayreon), och Prags filharmoniker. Jag sa att det var ambitiöst, eller hur?

Ska jag klanka ner på någonting så ska det väl vara de överpeppade trummorna. Jag vet, det är mer eller mindre genreobligatoriskt med det där groteskt fläskiga trumsoundet om man befinner sig i metaltrakterna, men det är inte mindre jobbigt för det. Det är märkligt att en genre så beroende av dynamik och nyanser som progressive rock/metal tillåter så onyanserade trumljud. Nu är albumet såpass fläskigt i övrigt att trummorna inte stör, även om jag hade föredragit ett mer naturligt sound. Jag vill höra att det är trummis vid trummorna, helt enkelt.

Men detta till trots – detta är ett fantastiskt album, och till de därute som har sniffat litet på Myrath eller Orphaned Land och tänker att det här med oriental metal nog inte är så dumt har 74 minuter att njuta av här.


Andra bloggar om: ostura, the room, musik, progressive, oriental, metal