Skip to content

Författare: Joshua_Tree

#52weeks bok 6 – Heavy Metal Africa

För flera år sedan råkade jag på ett crowdfundingprojekt på Indiegogo där en Edward Banchs sökte medel för att skriva en bok om rock och metal på den bortglömda kontinenten. Jag tyckte att det lät spännande så när jag strax därefter blev tillfrågad vad jag önskade mig i födelsedag, önskade jag mig att man skulle sponsra projektet i mitt namn. Vilket också skedde, och ett exemplar av boken när den väl blev färdig var den utlovade motprestationen.

Jag uppdaterade mig med jämna mellanrum om projektets framskridande, men informationen var skral och efter accepterade jag tanken på att boken nog aldrig skulle bli verklighet. Jag kände mig ändå okej med det och tänkte att om Banchs använt pengarna till att resa runt i Afrika men aldrig fått ihop boken, så kunde jag leva med det. Lite tråkigt för mig, men kul för honom. Ungefär så resonerade jag.

Så i slutet av förra året fick jag plötsligt ett mail från Edward Banchs där han meddelade att boken var färdig och bad om en adress att leverera den till. Bara några dagar därefter kunde jag hämta ut den på posten. Därmed var jag en av kanske en handfull människor i Sverige som äger ett exemplar av den här boken (i tacklistan har jag identifierat tre namn förutom mitt som sannolikt svenska men givetvis kan man heta vad man vill och bo i Sverige, eller välja att inte få sitt namn utskrivet). Likväl är det en häftig känsla att vara en i en så exklusiv skara, och dessutom veta att vi bidrog till att boken överhuvudtaget blev skriven. Och nu är jag officiellt också en av de människor som har läst ut den.

Edward Banchs börjar sin resa i Sydafrika och besöker därefter i tur och ordning Botswana, Kenya, Madagaskar, Maritius, Réunion Island och, avslutningsvis, Zimbabwe. Under denna rundresa lever han tillsammans med de musiker han intervjuar, och ger därigenom en fascinerande insikt i hur livet de olika delarna av Afrika ser ut. Liksom Mark LeVines bok Heavy Metal Islam (om metal i mellanöstern) är det en bok som egentligen handlar mer om människorna och livet än om musiken. Men genom att skildra det genom musikernas ögon finns det en direkt anknytning – jag ”känner” dem redan för vi delar samma passion. Det finns ett sidospår här som jag någon gång ska utveckla, om hur ovärderligt kultur är för att knyta band mellan människor, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att om man vill lära sig om andra människors liv så är ett utmärkt sätt att först hitta ett gemensamt intresse, en gemensam passion. En gemensam kultur. Det kan vara fotboll, eller dans. Eller, som i det här fallet, rockmusik.

Det finns så många trådar att nysta i, så många tankegångar som väcks av att läsa en sådan här bok. Till exempel om hur banden i de länder Banchs besöker är ovilliga att väva in den lokala musiken i sin musik. Förklaringarna är lite olika; somliga menar att de inte vill bli exotifierade – de vill respekteras på samma premisser som sina idoler i AC/DC, Iron Maiden eller Accept. Andra ger förklaringen att rockmusik ursprungligen är afrikansk musik, via omvägen blues och gospel förstås, och att det därför är deras musik. Ytterligare andra förklarar frankt att det inte går. Det enda undantaget Banchs hittar från den regeln är på Réunion Island, där flera musiker aktivt arbetar med fusioner av rock/metal och den lokala musiken, maloya. Förklaringen till det undantaget tycks vara att maloya ursprungligen är en upprorisk musik och var ett tag förbjudet av den franska överheten. Det man mellan raderna kan utläsa är att rock och metal spelas som en form av uppror mot de rådande traditionerna, precis som rockens historia ser ut i övriga världen och ju starkare och mer konservativt samhället är, desto mer omöjligt tycks det att kombinera rock och metal med traditionell musik. Undantaget alltså Réunion Island, där den traditionella musiken maloya delar rockmusikens rötter. Maloya, i likhet med rockmusikens förfäder blues och gospel, har sitt ursprung i slaveri och de särskilda förutsättningar som uppstår när människor från vitt skilda kulturer smälter samman (om än med tvång).

Boken ger också en inblick i hur varierande livet i Afrika kan vara. Det finns en väldigt stereotyp bild av kontinenten, där hela Afrika klumpas ihop till savanner, svält och stamkrig. Det är långt ifrån hela sanningen. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns en levande och kämpande rockkultur vittnar om motsatsen. Därmed inte sagt att savanner, svält och stamkrig inte existerar. Det gör det definitivt, och för många är det en del av vardagen. I Kenya träffar Banchs metalheads som använder rockkulturen för att överbrygga den klyfta som klansamhället innebär. Genom att skapa en ny, gemensam kultur, bidrar de så smått till att minska friktionen mellan de gamla. Så även om en Luo ”vet” att Kisii är dåliga och vice versa, så inser båda att de inte kan vara helt genomruttna när de möts i likadana Slayer-tröjor.

I Botswana skildrar Banchs den vänlighet och generositet som han beskriver som typisk för Afrika och som ett av skälen till att han en gång i tiden kärade ner sig i kontinenten. Vid ett tillfälle kliver han av en buss vid en landsväg i väntan på någon som ska komma och plocka upp honom. Då kommer två människor från varsitt håll och ställer sig där med honom, först en ung kvinna som vill försäkra sig om att han är säker och meddelar att hon tänker vänta med honom, och strax därefter en medelålders man med samma approach. Och väntar gör de, tills hans skjuts kommer. Då går de igen, åt varsitt håll. Varför? För att tydligen är det så man gör. Ingen ska behöva stå ensam vid landsvägen i Botswana.

Banchs besöker det fruktansvärt fattiga Madagaskar och det, med afrikanska mått mätt, rika Maritius. Han avslöjar en dold liten pärla i Indiska Oceanen i form av Reunion Island som geografiskt räknas till Afrika (om än med knapp marginal) men som tekniskt sett är medlem i EU. Botswana är en framgångssaga som, om än fortfarande fattigt, är förhållandevis liberalt och en ö av politisk stabilitet i en orolig omgivning. Dess grannland Zimbabwe är raka motsatsen. En gång i tiden känt som Afrikas brödkorg tack vare sitt framgångsrika jordbruk har det tack vare Robert Mugabes självmordspolitik störtats genom hyperinflation av rent komiska mått till att bli ett av de fattigaste. Och överallt, i alla dessa vitt skilda miljöer och med sina vitt skilda förutsättningar, hittar han rock- och metalmusiker som brinner för sin musik och som trotsar repressiv politik, omgivningens fördomar, bristfällig elförsörjning och undermålig materiell standard för sin passion.

Ni känner till Big Mac-index? Ett sätt att mäta ett lands prisnivå utifrån vad en Big Mac kostar (grovt förenklat). Kanske skulle vi kunna upprätta ett slags Metal-index också. Ett sätt att mäta en nations såväl ekonomiska som frihetliga standard utifrån hur svårt det är att vara ett metalhead.


Nazca, från Réunion Island


Andra bloggar om: , , , , ,

The passing light of day

Pain of Salvation är tillbaka! Efter en lång tids tystnad har man så äntligen fått ihop ett nytt studioalbum med den nya uppsättningen. Och inte nog med det; man är tillbaka i gammal god form också. Pain of Salvation är tillbaka i dubbel bemärkelse.

Det var ett tag sedan Scarsick släpptes, och redan det fick många att börja undra var Pain of Salvation var på väg. Efter det har bandet genomgått ett fullständigt personalskifte. Först lämnade trumslagare Johan Langnell bandet och ersattes av Leo Margarit. Även basisten Simon Andersson lämnade bandet efter den turné som följde på Scarsick och resulterade i den fantastiska live-DVD:n Ending Themes. Andersson ersattes av nygamla Gustaf Hielm.

Med den delvis nya sättningen släpptes sedemera albumen Road Salt I och II, där Pain of Salvation vinglade av vägen ordentligt soundmässigt. Efter det lämnade även Johan Hallgren (gitarr) och Fredrik Hermansson (keyboard) bandet för att ersättas av Ragnar Zolberg och Daniel Karlsson och man undrade verkligen vad det skulle bli av Pain of Salvation framöver. Den långvariga tystnaden efter att Zolberg och Karlsson tillkommit lär inte ha haft en lugnande inverkan på fansen.

Under den här turbulenta perioden har det till och med gått illvilliga rykten om att både Pain of Salvation som grupp och huvudmannen Daniel Gildenlöw som soloartist ställt upp i Melodifestivalen. Vad mig anbelangar har detta aldrig hänt utan är att betrakta som fake news producerat av någon trollfabrik på Balkan.

Nåväl. Det nya albumet The passing light of day visar att Pain of Salvation är tillbaka på spåret. I gammal hederlig anda är det en lika njutbar som krävande skiva. Ömsom jobbig, ömsom smärtsamt vacker, men aldrig slentrian. Det sliter och drar i lyssnaren med sina ständiga taktbyten och synkoperade rytmer, driver mot den där punkten där det övergår från intressant till bara jobbigt för att plötsligt mynna ut i en stillsam melodi, ett vackert arrangemang, en melankolisk stämning. Att lyssna på The passing light of day är lite som jag föreställer mig bergsklättring – det är krävande men det är värt det för utsikten.

Albumets story utspelar sig på ett sjukhus och skildrar en svårt sjuk människas alla känslomässiga stadier; rädslan, smärtan, kärleken, hopp och förtvivlan. Det börjar med On a Tuesday, som sannolikt är det redigaste tunggung Pain of Salvation klämt ur sig på fjorton år och genast sätter tvivlet på skam, och avslutar med det reflekterande, smäktande titelspåret. Och om avslutningen inte får ögonen att bli lite fuktiga så har man förmodligen inget hjärta i kroppen, eller en permanent Radio Rix-skada på hörselnerven.

Rakt igenom hela albumet finns ett genomgående sound som är svårt att beskriva. Det är tungt, men inte tungt för tyngdens skull (en klassisk metalfälla) utan naturligt fläskigt. Melodierna sitter där de ska ovanpå en gedigen och likväl skakig grund av rytmer, som att bo i ett jordbävningsområde. Gildenlöws röst spelar ut hela sitt enorma register tillsammans med Zolbergs stämmor. Och hela tiden finns där något i ljudbilden som skaver en aning; knastret från en dammig grammofon, ett sprucket högtalarmembran, en orgel som läcker luft. Det är en perfekt imperfektion och precis som allt annat, inklusive namnet, är det just den motsägelsen som är Pain of Salvations signum.

Det avslutande titelspåret får sägas vara albumets bästa, men det är inte alls lika bra om man inte först har tagit sig genom resten. Resan dit gör det så mycket mer njutbart. Vill man istället plocka ut något ur mängden kan man förstås lyssna på singeln Meaningless eller så kan man, om man vill ha ett smakprov på hur brutalt tunga och samtidigt briljant knäppa Pain of Salvation kan vara, lyssna på Reasons. Men inget enskilt spår gör det här albumet rättvisa. Det bör höras i sin helhet, inte plockas ner i bitar. Helheten är, som man säger, större än summan av dess delar.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 5 – Det högkänsliga barnet

För ett par år sedan tog en bekymrad personal på förskolan upp en diskussion med oss om vår ene son. Utifrån diverse beteenden misstänkte hon att han kanske behövde hjälp och någon form av diagnos. Det var ju inte som att vi inte själva hade lagt märke till det så vi tog det naturligtvis på allvar. Diagnoser som ADHD låg nära till hands. Samtidigt var det för mycket som inte stämde. (Jag misstänker att det är ett vanligt misstag när folk självdiagnostiserar sig själva eller andra – man hittar några symptom som stämmer och nöjer sig så.) Men så läste Drottningen en artikel om vad man kallar för högkänslighet och bitarna började falla på plats.

Eftersom högkänslighet, till skillnad från ADHD, inte är något som det pratas särskilt mycket om bestämde jag mig för att lära mig mer, och då inte utifrån obskyra hemsidor. Det rimliga var då att gå till den som myntat själva begreppet – dr Elaine N Aron. Och mer specifikt då hennes bok om högkänsliga barn.

Så. Om själva boken kan jag väl säga att… den är inte särskilt bra. Jag kan inte uttala mig om Arons yrkesskicklighet inom fältet psykologi och får helt enkelt lita på hennes akademiska titlar, men som författare imponerar hon inte. Boken får aldrig något riktigt flyt eller djup utan avbryter hela tiden sig själv med oändliga exempel. Jag uppfattar det därtill som att hon hänvisar fram och tillbaka på ett störande sätt. I kapitel två kan det sägas att ”detta kommer vi att diskutera mer i kapitel fem” bara för att i kapitel fem säga ”som vi diskuterade i kapitel två”. Som läsare känner jag mig lite lurad, som att hon egentligen inte har sagt någonting alls. Riktigt så illa är det förstås inte, jag överdriver för att få fram min poäng, men det är störande och ryckigt. Säg det du vill ha sagt bara!

Det blir också väldigt tydligt att boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv. Hon poängterar också själv att det amerikanska samhället och skolväsendet är mer stressande och ”okänsligt” än det europeiska, och med det i bakhuvudet tänker jag att det kanske finns en uppenbar anledning till varför högkänslighet inte diskuterats särskilt flitigt här – för att det aldrig har varit något direkt problem? Boken beskriver högkänsliga nästan som ett slags märkliga varelser mitt bland oss. Älvor utan de spetsiga öronen som avslöjar dem kanske. Och i en amerikansk kultur som tycks väldigt utåtriktad, där barn ska ha fullt av aktiviteter och där agera ofta tycks viktigare än eftertanke, har jag full förståelse för att det kan upplevas så, och därav också finnas ett större behov av denna typ av kategorisering.

Något av det mest intressant jag tar med mig av boken anknyter till ovanstående stycke och är något dr Aron bara nämner i förbifarten: Nämligen att skillnaden i temperament och kultur i Europa kontra Amerika kan ha sin förklaring i koncentrationen av högkänsliga personer inom populationen. Högkänslighet är inte en defekt utan en genetisk variation som observerats även hos många andra däggdjur och för artens överlevnad har den variationen en viktig funktion. Aron tar som exempel en grupp rådjur i skogsglänta som tittar ut på en äng full av godsaker. De flesta rådjuren rusar rakt ut på ängen och börjar smaska i sig och har därför en större chans att äta sig mätta. Men ett par stycken står kvar och använder sitt känsligare nervsystem till att iakta omgivningen innan de går ut för att äta. Det medför förvisso en risk att bli utan, men det ökar å andra sidan deras chanser att klara sig undan vargflocken i gläntan bredvid som bara väntar på att några smaskiga rådjur ska komma ut på ängen.

På samma sätt är det således också högst troligt att de som satte sig på fartygen och drog till Amerikat för att skapa sig ett nytt liv och utforska det okända i större utsträckning var den delen av populationen som inte kategoriseras som högkänsliga, och att det därmed också var de som utformade de nya samhällena och kulturerna. Det bör därmed också ha medfört att koncentrationen av högkänsliga i alla fall tillfälligt ökat något bland de som stannade kvar i Europa, vilket torde ha påverkat våra samhällen och kulturer också. Detta kan jag naturligtvis inte bevisa, men det verkar rimligt att högkänsliga sällan är nybyggare. Det är helt enkelt alldeles för många osäkra faktorer, för många nya intryck att ta in för ett känsligt nervsystem som inte låter sig stängas av. Vi gillar inte sånt.

Ja, jag säger vi, för i beskrivningarna känner jag igen väldigt mycket av mig själv. Därmed inte sagt att jag tänker sätta etiketter på vare sig mina barn eller mig själv, men jag förstår oss lite bättre nu. Att människor är olika känsliga är knappast kontroversiellt. Inte heller att det påverkar hur vi agerar eller mår. Huruvida det är så uppenbart att en viss procent (upp till 20%) och så binärt som dr Aron påstår är upp till andra att bevisa eller motbevisa. Allt jag kan göra är att förhålla mig till det faktum att vissa av oss är känsligare än andra, vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel.


Andra bloggar om: , , ,

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 4 – Det smutsiga kriget mot Syrien

När jag bestämde mig för att ta mig an utmaningen med 52 böcker på lika många veckor fick jag en bok skickad till mig av en trogen bloggläsare. Boken heter Det smutsiga kriget mot Syrien och är skriven av Tim Anderson.

I korthet kan man säga att Andersons tes är att den pågående situationen i Syrien inte är ett inbördeskrig såsom det ofta framställs, utan ett proxykrig. Ett krig via ombud. I vanlig ordning är det högsta Washington som drar i trådarna och syftet är avsätta det nuvarande styret och destabilisera regionen. Motivet är att slå isär en potentiellt stark koalition bestående av Syrien, Libanon, Iran och Hizbollah som inte är överdrivet intresserade av att dansa efter amerikansk pipa.

För att driva hem sin tes beskriver Anderson hur västmedia låtit sig luras och samtliga rapporterar samtliga desinformation från ett fåtal källor på marken. Han menar också att det aldrig funnits några ”moderata rebeller” i Syrien. De har varit tungt beväpnade islamister från första början och när den syriska armén, som Anderson menar har starkt stöd av folket, bekämpar dem blir det plötsligt civila. Samt förstås att dessa skäggmongon till massmördare vi känner under namn som IS, Daesh med mera i grund och botten är skapade av USA och finansierade av USA och Saudiarabien.

Och grejen är den att det mycket väl kan vara sant. Om en lögn är tillräckligt stor och upprepas tillräckligt ofta blir den uppfattad som sann, och den som ifrågasätter den får välja mellan att ta på sig dumstruten eller foliehatten. Icke desto mindre argumenterar Anderson trovärdigt för sin tes.

Att Saudi är skäggmongonas huvudsponsor har väl varit känt sedan länge, och tänker man lite längre så är det kanske inte så långsökt att det sker med USA:s goda minne, givet att Saudi är en amerikansk huvudallierad i regionen. Har man dessutom lite kläm på USA:s track record så känner man igen mönstret. Contras, talibanerna, Al Qaida. Det börjar bli många tvivelaktiga rövargäng som har gemensamt att de kör Toyota Hillux, är USA:s fiendes fiende och sanktioneras av Washington. Så även om det inte skulle vara så i det här fallet så får jänkarna faktiskt skylla sig själva om folk tror det.

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte situationen i Syrien, annat än att ett fram tills nyligen förhållandevis sekulariserat, stabilt och modernt land i en annars instabil och av politiserad religion styrd del av världen just nu faller i bitar, och dess civilbefolkning hamnar i kläm. Men icke desto mindre är det nyttigt att läsa saker som går emot den allmänna uppfattningen. Och oavsett vad man tror om Andersons teorier så finns den en särskild detalj som är svår att vifta bort: Om Assad är så illa ansedd som det påstås i västmedia, om han urskiljningslöst torterar, bombar och mördar sin civilbefolkning, hur kommer det sig då att den överväldigande största andelen flyktingar, den andel som flyr inom landet, flyr till de områden av Syrien som fortfarande kontrolleras av armén?

Å andra sidan kan man notera den röda stjärna som pryder omslaget, notera bokförlaget Oktobers kommunistiska bakgrund, ta en titt på vilka andra titlar som pryder deras hemsida. Det ska också vägas in. Källkritikens VVV ni vet. Vem, vad och varför. Vem säger något? Vad säger vederbörande? Och i vilket syfte?


Andra bloggar om: , ,

När sanningskorridoren sväller krymper åsiktskorridoren

Det pratas mycket om faktaresistens, fake news och åsiktskorridorer i dessa tider. På det temat skrev Ulrika Good igår på Twitter att åsiktskorridoren gärna får vara rymlig, men ”…SANNINGSKORRIDOREN ska ta mig tusan vara oförändrat gnetigt supersmal.” Det födde en tanke hos mig att åsiktskorridoren och sanningskorridoren hänger ihop och påverkar varandra. Att om sanningskorridoren breddas krymper åsiktskorridoren. Och således också tvärtom.

Jo jag vet, den så kallade åsiktskorridorens midjemått, och blotta existens, är omstridd. Men låt oss för enkelhetens skull ändå använda begreppet för följande tankeexperiment. Det har väl ändå inte undgått någon att eventuella tankevurpor och plumpa uttalanden straffar sig i form av ren drevmentalitet i såväl sociala medier som gammelmedia? Även om kritiken i grunden oftast är befogad blir själva volymen många gånger orimlig. Därtill föds det inte sällan en motreaktion som är precis lika orimlig.

Det mest aktuella exemplet är Katerina Janouch. Jag har inte läst vad hon har sagt eller påstås ha sagt i tjeckisk tv, och ärligt talat skiter jag högaktningsfullt i det. Men efterspelet blir liksom orimligt, med den sedvanliga pöbelmentaliteten och avståndstagande som bland annat yttrade sig i att en bokhandel inte längre vill sälja hennes böcker, varpå hennes försvarare i sin tur ägnar sig åt att hota samma bokhandlare.

Samma mönster kunde ses när Grand Hotel bokades av Sverigedemokraterna. När vetskapen om detta kom ut kampanjades det mot sagda hotell, som vek sig för kritiken och avbokade. Vilket i sin tur ledde till motreaktionen att SD-svansen svarade med samma mynt. I kläm satt en näringsidkare som hamnat i en situation de omöjligt kunde ta sig vinnande ur.

Mellan dessa två orimliga pöblar, sammansatt av annars förmodligen rimliga människor, är åsiktskorridoren. Det är i denna som alla som befinner sig i offentligheten löper gatlopp och nagelfars av tusen och åter tusen nitiska blickar. Tänk på ordvalet, var inte för trevlig mot fel person, men inte för otrevlig heller. Artigt avmätt är modellen.

Varför är det såhär? Varför anses åsikter så farliga? Jag misstänker att det hänger ihop med en slapp förhållning till sanningen. Det tycks som att åsikter och agendor har tillåtits att sippra in i vad som borde vara neutral rapportering. Eller, åtminstone har en uppfattning om att det är så tillåtits slå rot. Intellektuell ohederlighet i form cherry picking, att plocka ut det som passar ens agenda men ignorera resten, är inte direkt ovanligt grepp och det är svårt att värja sig mot eftersom det som påstås komma från en forskningsrapport mycket riktigt också gör det. Detta, kombinerat med hela den postmoderna föreställningen att det nog inte finns objektiva sanningar samt ett överflöd av motstridiga påståenden, har skapat en osäkerhet kring begreppet sanning. Vem i hela världen kan man lita på?

Och när förhållandet till fakta blir slappt, när den intellektuella ohederligheten tillåts breda ut sig, blir åsikter farliga. När man inte längre kan rycka på axlarna och avfärda den som påstår saker som är uppåt väggarna med att vederbörande sannolikt är bakom flötet och således inte behöver tas på allvar, och när man inte kan bemöta felaktigheter med fakta eftersom man inte kan lita på att åskådarna kan avgöra vad som är vad, då blir varje yttrande som går emot vad man tror på ett hot. Kort sagt; när sanningskorridorens gränser försvagas och allt blir gråzoner övergår man till att bevaka åsiktskorridoren istället, i nåt slags försök att hålla rent.

Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.' - Isaac Asimov

Lösningen torde således vara att återgå till ett strikt förhållande till fakta. Tajta till sanningskorridoren, förstärk dess gränser med taggtråd och bevaka dem stenhårt. Om vi kan bygga upp ett förtroende för vetenskap, för forskare, för kunskap och intellektualism, så behöver vi inte vara rädda för trollen. De gillar inte ljus. Kom ihåg det.

Och kom för all del också ihåg att den här texten inte på något sätt gör anspråk på att vara sann. Det är än så länge inte ens en teori, bara ett tankeexperiment och förhoppningsvis lite food for thought att bygga vidare på.


Photo credit: jDevaun.Photography via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en

Tidigare idag såg jag min vän Sophia peta i ett av konspirationsteorikernas getingbon, mer specifikt i en fråga som rörde World Trade Center, och det stod inte på förrän ett par individer dök upp för att ettrigt försvara sin hjärtefråga. I de efterföljande diskussionerna var det en som ställde följande fråga: Hur kommer det sig att så fort man börjar ställa frågor som inte kan besvaras så avfärdas man som konspirationsteoretiker?

Och det var precis där och då jag insåg vad som definierar en konspirationsteoretiker. För i den diskussionen hade jag sett vederbörande få svar på sina frågor om och om igen. Problemet var att han vägrade acceptera dem. Så man avfärdas inte som konspirationsteoretiker för att man ställer frågor som inte kan besvaras – man avfärdas som konspirationsteoretiker när frågorna besvaras och man inte accepterar svaren.

Utöver det finns det en del andra mönster att hålla utkik efter. Som oförmåga att ge sig, eller den totala avsaknaden av fingertoppskänsla som gör att man gärna vill dra in sina teorier i hart när vilket sammanhang som helst, oavsett om någon vill lyssna eller inte.

The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist.

Men saken är den att bara för att det finns mer eller mindre galna konspirationsteoretiker betyder det inte att konspirationer inte finns. Faktum är att för den som försöker avslöja en riktig konspiration så kan man nog inte tänka sig sämre vänner att ha än konspirationsteoretikerna. De sänker trovärdigheten och bidrar till att skapa ett stigma kring vissa ämnen vilket gör det omöjligt att diskutera.

Ska man vara riktigt konspiratorisk skulle man kunna tänka sig att konspirationsteorier är rökridåer som används för att dra bort uppmärksamheten från vad som egentligen pågår. Skulle jag ha någon form av black operation eller dylikt att dölja så skulle jag så snabbt som möjligt täppa till hålen i min story med avslöjanden på grälla hemsidor där vart och vartannat ord är fetstilt, understruket eller utskrikna i VERSALER. Eller alla tre. Där Sanning alltid skrivs med inledande versal och uppmaningar att VAKNA! haglar tätt. Dessa sidor skulle mycket riktigt peka ut bristerna i min story, men på ett så uselt sätt att när någon seriös granskare tar sig an ämnet har det redan etablerats som en vansinnig konspirationsteori som ingen vill ta i med tång, än mindre tro på.

För som sagt; att det finns galna konspirationsteorier innebär inte att konspirationer inte existerar. Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en, som det heter. Men jag tror nog att en verklig konspiration med så mäktiga krafter inblandade att den kan ta ner World Trade Center och kickstarta en amerikansk nyordning i Mellanöstern (för att fortsätta på det aktuella exemplet) också är tillräckligt avancerad att den inte kan avslöjas av vilken tomte som helst med en internetuppkoppling och högstadiekunskap i fysik.


Photo credit: KimCarpenter NJ via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

#52weeks bok 3 – Operation Saif

Bok nummer 3 fick jag också i julklapp. Den är författad av Erik Lewin, som också skrivit Almedalen har fallit, och heter Operation Saif. Ploten bygger i stora drag på att ett mastermind i smyg lyckas ena ledare för olika muslimska länder och skapa en långsiktig plan för hur man en gång för alla ska skaka av sig det västerländska oket.

Ärligt talat vet jag inte vad jag tycker om den här boken. Som skräckscenario är den helt klart obehaglig, inte minst för att samhället är just så sårbart som boken beskriver. De strategiska mål som pekas ut är så viktiga och, sannolikt, inte särskilt svåra att slå ut för den som har rätt träning och utrustning. Däremot är jag inte lika säker på att den enighet och långsiktighet som scenariot kräver är lika trovärdigt, men vad vet jag? Som sagt, som skräckscenario fungerar den.

Problemet är snarare att den inte gör sig särskilt väl som bok. Den saknar liksom spänningsmomentet, intrigerna, personporträtt, vad som helst som gör en bra bok bra. Det är en worst case-manual förklädd till roman, där förvisso ett par individer inom underrättelsetjänsten gör ett tafatt försök i periferin, mest för att vi ska förstå att vi är royaly screwed.

Än mer perifiert avhandlas ämnen som personlig integritet och mänskliga rättigheter. Det hade kunnat vara en chans för ett par centrala figurer att brottas med balansen mellan frihet och säkerhet i en extrem situation. Istället är varje sådan konfrontation avklarad med en axelryckning. Fuck that shit. Mänskliga rättigheter ut genom fönstret, här gäller det att agera, vad som är lagligt kan vi diskutera senare.

Som sagt; boken hade potential. Det finns så många scenarion och konsekvenser som kunde ha hanterats djupare, så många filosofiska och känslomässiga konflikter som kunde ha fått utvecklas. Istället fokuserar Lewin helt och hållet på det operativa; första halvan av boken är mer eller mindre dedikerad åt planering, andra halvan åt utförande. Tyvärr blir det till slut bara tråkigt.

Stalin hade rätt. En människas död är en tragedi. Tusen är statistik. Det gäller även i böcker.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 2 – Gutenberggalaxens nova

Jag ligger före schemat så här långt. Ett försprång som lär behövas om jag ens ska komma i närheten av att slutföra utmaningen.

Som bok nr 2 valde jag Nina Burtons Augustprisvinnande Gutenberggalaxens nova, om Erasmus av Rotterdam. En mycket läsvärd bok, kan jag avslöja redan här.

Få med ens ett måttligt intresse av historia har väl missat tryckpressens betydelse. Tryckpressen skakade världen i sina grundvalar. Tack vare tryckpressen blev det möjligt att sprida information och idéer på ett sätt som aldrig förr, i såväl tid som rum. Där tidigare muntliga berättartraditioner innebar en gigantisk visklek kunde nu tankar och observationer skrivas ner och sedan läsas av många andra direkt från källan, utan mellanhänders förvanskande.

Men tryckpressen var ändå bara en teknologisk revolution. För att utgöra den mediarevolution den blev krävdes folk som förstod att utnyttja dess potential till fullo. Ingen gjorde det bättre än Erasmus av Rotterdam. Vid en tidpunkt beräknades han stå för en femtedel av alla nyutgivna böcker i Europa och hans skrifter spreds och lästes av alla.

Utan att gå djupare in på bokens utveckling tänker jag istället hoppa till ett par egna funderingar. Lite i Erasmus anda, om man så vill. Det är nämligen svårt att läsa om 1500-talets mediarevolution och händelserna den gav upphov till utan att dra ett par parelleller till vår egen tid.

Till att börja just det som redan nämnts; hur en uppfinning vänder upp och ner på gamla strukturer och invanda privilegier. Erasmus levde mitt i en mediarevolution. Det gör vi idag också. Då var det kyrkans monopol på sanningen som utmanades, nu är det mediahusens. Om det har Rick Falkvinge för övrigt skrivit en läsvärd text.

Man kan också ta fasta på Erasmus ovilja att välja sida. Han ville vara sin egen, fri att se saker ur flera perspektiv, att genom samtal pröva och ompröva idéer. Med tiden blev det dock allt svårare då såväl Luther och det uppblossande protestantiska upproret som den utmanade makten drog i honom, ville ha honom på sin sida och gärna citerade hans ord på det sätt som passade dem. Erasmus önskan att inte välja sida kunde därför av båda lägren ses som ett ställningstagande för ”de andra”. Du är antingen med oss eller mot oss. Även det tycker jag mig kunna känna igen i vår tids polariserade debattklimat. Att inte välja sida ger dubbelt så många fiender. Dock; den som klagar över ”åsiktskorridoren” idag har inte gått många meter i Erasmus skor. På 1500-talet högg man fortfarande huvudet av den som i alltför fräna ordalag kritiserade makten. De hade nog varit jävligt glada om de kommit undan med ett Twitterdrev, som Hasse Alfredsson skulle ha sagt.

"Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand" - Erasmus av Rotterdam

Den tidens Twitterdrev drog nämligen fram och brände det den inte gillade. Erasmus blev själv ögonvittne till hur den protestantiska mobben vandaliserade katedralen i Basel, satte eld på det som gick att elda och slog sönder resten. Liknande incidenter utspelade sig i stora delar av Europa och otaliga konstföremål förlorades i lågorna. Burton beskriver Erasmus förfäran:

Vad han hade önskat var reformer, inte revolution. Han hade på ett leende sätt kritiserat kyrkans helgonkult, relikdyrkan, pilgrimsfärder, fasta och avlatsbrev. När kritiken togs upp utan litteraturens nyanser blev det ett oförsonligt, hatiskt sätt som rev endräkten i bitar. Bildernas avhuggna huvuden och lemmar visade det tydligt nog. Karnevaler och satirer förenas i sitt skratt. Men de som slutar skratta förlorar den distans som kan hålla blicken klar.

Slutligen vill jag också nämna att även Erasmus själv, som många andra samtida tyckare, också oroade sig för hur tryckpressarna bidrog till att sprida ”skräplitteratur”. Känns det bekant? De populära riddarhistorierna hade inget nytt att erbjuda och därför ”slank de ner lika tanklöst som ett par bägare billigt öl. Sedan kunde folk skryta om hur mycket de läste. Ju eländigare smörja desto större beundrarskara, föreföll det.”

Burton återkommer ofta i boken till hur Erasmus såg litteraturen som ett sätt att samtala över tid. Hur han själv formulerade svar till antikens tänkare i sina skrifter. Så i den andan tänker jag ta tillfället i akt och svara Erasmus:

Det är bättre att läsa eländig smörja än att inte läsa alls. Även eländig smörja främjar nämligen läsförståelse och bidrar således till att analfabetismen fortsätter att krympa. Förmågan att läsa är den tredje ingrediensen i denna cocktail. Tryckpressen gjorde det möjligt att massproducera skrifter, och tänkare bidrog med idéer. Men inget av det hade varit något värt om ingen kunnat läsa. Ska vi prata eländig smörja? Käre vän, du har ingen aning! Du dog ett halvt millenium innan dokusåpor och reality-TV blev en grej.

I dessa tider av polarisering, av tvärsäkra uttalanden, av religionskonflikter och förstörelse av andras helgedom, av faktaresistens och kamp om sanningsmonopolet; låt Erasmus vara en ledstjärna. Sök samtal. Var nyfiken. Prova nya perspektiv. Välj självständighet och frihet istället för att välja sida.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 1 – 1947

Första boken för året fick jag i julklapp: Elisabeth Åsbrinks 1947. Månad för månad, dag för dag, tar hon oss genom året som på många sätt formade vår samtid. Vi får följa en rad olika människors förehavanden och av dessa fragment läggs ett pussel som definierar både historien och framtiden. 1947 är alla utfall fortfarande tänkbara eftersom det otänkbara redan skett.

Åsbrink gör ett strålande jobb med att sätta oss in i tiden. Det vore enklare att bara rapa upp fakta och statistik, men genom att istället låta läsaren betrakta världen genom olika livsöden blir det både personligt och mer lättillgängligt. Vilket är bra, för det här är viktigt på många sätt. Historieböckerna vill gärna lära oss att andra världskriget hände för att Tyskland var onda och leddes av en judegasande galning. Slutligen segrade de goda över de onda och allt var frid och fröjd.

I själva verket har judeförföljelsen mycket äldre rötter och antisemitismen fanns överallt. Det vet vi. Men det var ju inte som att Europa och USA besegrade Tyskland, upptäckte vad som hade försiggått och unisont sa ”oj då, det här var ju inte så bra” och sedan la ner allt vad antisemitism hette. 1947, två år efter krigsslutet, var ”judefrågan” fortfarande något som behövde en lösning. Alla dessa människor behövde någonstans att ta vägen, men man kan ju tänka sig att de flesta inte var jättepepp på att flytta tillbaka hem till hus som, om de ens stod kvar, nu beboddes av grannar som tagit chansen att byta upp sig när den judiska befolkning förflyttades. Andra världskriget tvingade miljoner människor på flykt, men för många fanns ändå ett land att återvända till och försöka bygga upp. För många judar, främst i Östeuropa, stod det klart att de inte hade någonting att återvända till. Flyktingar utan land.

Så var skulle de ta vägen? Många blickade mot USA, men USA ville inte ta ansvar för alla. Och i Europa hade alla fullt upp med att samla ihop spillrorna av sig självt. Alla behövde ”andrum”, för att låna ett aktuellt ord. Allt fler önskade då ta sig till Palestina, som än så länge stod under brittiskt styre, men den judiska invandringen till brittiska Palestina begränsades genom ett avtal med arabförbundet till 1500 personer per år.

Men desperata människor tänker inte vänta. Palestina eller döden, båda var förmodligen bättre alternativ än att bo kvar i överbelastade läger Europa i vetskap att alla utanför tvådde sina händer. Så en massiv judisk invandring till Palestina pågick, trycket på britterna blev allt större och situationen börjar bli ohållbar. En kommitté bestående av representanter från elva länder fick fyra månader på sig att lösa problemet. Kommittén bildades i maj 1947. I augusti publicerades bilder på två brittiska soldater hängande i ett eukalyptusträd, mördade av den judiska terrorgruppen Irgun. Som en direkt följd bubblar antisemitismen i Storbritannien upp till ytan. Att judiska rådet går ut med ett pressmeddelande och kraftigt tar avstånd från den judiska terrorismen hjälper föga. I Liverpool, Manchester, Glasgow, och så vidare krossas åter fönster på judiska butiker och synagogor vandaliseras.

Samtidigt som judarna flyr Europa pågår en annan flyktingström. De ansvariga för utrotningen gör vad de kan för att undvika de pågående rättegångarna i Nürnberg. Genom ett underjordiskt kontaktnät lyckades många ta sig ut ur Europa och till Argentina. Inte sällan via Malmö. En av spindlarna i nätet heter Per Engdahl. Och samtidigt som nazisterna flyr omformar sig Europas fascister. De slickar såren, bygger nätverken, omformulerar och slipar sin retorik, bidar sin tid. Att prata om ras har blivit lite… känsligt. Språk och ordval är viktigt, så man börjar prata om kultur istället. Maurice Bardèche, en av de ledande nyfascisterna i efterkrigstidens Europa och den främste av Förintelseförnekarna, konstaterar senare att just detta att ersätta idén om ärftlighet med en idé om kultur gör det så mycket lättare. Då kan man ”erkänna, till och med hävda, rasernas olikheter men samtidigt kalla sig antirasistisk”.

Och i Egypten drömmer Hasan al-Banna om att vrida tiden tillbaka mot islam. Han formulerar det som fortfarande är jihadisternas ideal. FN etableras. Raphael Lemkin sliter ont för att få världen att ta till sig begreppet ”folkmord”. CIA bildas som en följd av National Security Act. Indien delas och Pakistan bildas. Miljoner människor tvångsförflyttas. I bästa fall. Motsättningarna är starka och i tumultet uppstår strider. I Lahore attackeras ett tåg med muslimer på väg till sitt nya hemland Pakistan av hinduer och sikher. Omkring 3000 människor massakreras.

Allt detta och mer därtill hände 1947. Allt detta formade vår nutid. 1947 skrev inte bara historien genom att bestämma vad som skulle berättas och vad som skulle gömmas och glömmas. 1947 skrev också framtiden.

Det är ungefär så jag lägger pusslet av de fragment Elisabeth Åström lägger fram. En annan läsare kanske lägger det annorlunda. För 1947 är allting fortfarande öppet.


Andra bloggar om: , , , , ,