Skip to content

Författare: Joshua_Tree

Folk var mer på tå innan de hade skor

Photo credit: mkd. via Foter.com / CC BY
Imorse snubblade jag över en oväntad och mycket intressant kunskap: Människor har inte alltid gått så som vi gör idag. Åtminstone om vi ska tro Roland Warzecha. Han menar att sättet att gå förändrades när våra skor förändrades. Så länge vi gick barfota eller i skodon som praktiskt taget bara var en läderstrumpa så gick satte vi i foten med tårna först. Vi använde alltså en ”tå till häl”-teknik istället för, som nu, ”häl till tå”.

Det är märkligt tillfredsställande att titta på videon där Warzecha illustrerar detta iförd full medeltida mundering. Och det kan tyckas som ett underligt och ineffektivt sätt att gå, men det har sina fördelar. Att sätta i foten med tån före innebär att man har kvar tyngden på den bakre foten och kan känna sig för efter vassa stenar och annat som kan skada. När man går med hälen före flyttas tyngden över på den fot man sätter i med omedelbar verkan vilket gör att om man trampar på något spetsigt så skadar man säg. Det här sättet att gå med tån före tycks också stämma överens med hur andra ”barfotafolk” rör sig. Till exempel sägs det att spårare i koloniserade delar av världen kunde se på fotspår om de härstammade från européer eller infödingar, just på grund av den här skillnaden i gångart.

Att gå med tån före tycks också ha fördelen att bidra med bättre hållning. Som Warzecha visar i videon är det mycket svårare att säcka ihop när man går med ”tå till häl”-teknik. Det borde således vara bättre för oss, och kanske mer naturligt. Inga har väl så bra hållning som balettutövare, även om det kanske är att ta det hela till sin ytterlighet. Så varför går vi inte så då? Varför ändrades det när vi fick riktiga skor?

För att vi är lata. Att gå ”häl till tå” är förmodligen mer energisnålt. Det faktum att det tillåter oss att just säcka ihop tyder på det. Och människan gillar att vara lat. Det kanske inte ens är vårt fel – vi kanske är evolutionärt predestinerade att vara lata. Lathet kan mycket väl vara nyckeln till vår framgång som art. Lathet är orsaken till mängder av uppfinningar som gjort livet bättre för oss, såsom allehanda verktyg och transportmedel. Och eldkastaren, icke att förglömma. Den uppfanns garanterat av någon latmask som väldigt gärna ville tända eld på ”den jäveln” men inte orkade gå ända dit.

Att ”vara på tå” är ju som bekant ett språkligt uttryck för att vara beredd, och i idrottens värld säger man dessutom att man ”hamnade på hälarna” för att förklara att man inte hängde med. Just inom idrott kan man tydligt se vikten av att vara tå. Kampsportare i synnerhet står primärt på främre delen av foten för att ha balans och snabbt kunna anpassa sig efter motståndaren. Som tennisspelare i min ungdom blev jag också konstant påmind av mina tränare att röra på fötterna, vara på tå. Och jag minns hur pinsamt uppenbart det blev när man glömde bort sig och ställde sig på hälarna. Man var chanslös rätt fort. Sprinters springer också på främre delen av foten. Däremot verkar långdistanslöpare föredra ”häl till tå”-teknik, vilket också bekräftar att det är mer energisnålt.

Allt det här och mer därtill vet förstås vetenskapen en hel del om. Man studerar minituöst hur man ska springa optimalt som sprinter respektive långdistanslöpare, hur man ska få ut maximalt på kortast möjliga tid kontra röra sig energisnålt. Men det intressanta är om vi faktiskt gick på ett helt annat sätt en gång i tiden. Att förändringar i livsstil ledde till behov av ett annat skodon vilket förändrade vårt sätt att gå, vilket man i sin tur får anta ledde till andra konsekvenser i form andra belastningar på skelett, leder och muskler. Och således också efterfrågan på andra material i skorna.

Det är lite av en ”butterfly effect”. En ändring någonstans leder till stora och oförutsedda förändringar längre fram. Jag tycker att sådana saker är häftiga. Och ja, jag har naturligtvis ägnat mig åt att prova att gå med ”tå till häl”-teknik idag. Det känns otroligt fånigt. Men det är också uppenbart hur mycket tystare och lättare man rör sig. Det blir mer som att glida fram, lite som att åka skidor, även om man är en hundraplus-kluns som jag. Det som också slog mig direkt var att det är så jag går i trappor, med tån först.

Slutligen påpekar Warzecha också att det här kan förklara varför personer i medeltida målningar så ofta har märkliga poser. Det kanske inte alls är avsett att illustrera en pose, utan snarare rörelse hos en person som går ”tå till häl”.

Borgerlighetens imageproblem

Photo credit: Foter.com
Det sägs att en moderat politiker i ett ögonblick av självinsikt sa ”Folk har inget emot vår politik – det är oss de inte gillar”. Det ligger mycket i det. Inte nödvändigtvis gällande moderat politik, men borgerligt tankegods. Borgerlighetens problem är inte så mycket att folk inte gillar idéerna utan mer att de inte identifierar sig med dess förespråkare. Det är som en variant av Sören Kierkegaards klassiska ”Till eftertanke” – för att bli lyssnad på behöver man också visa att man lyssnar, att man är på samma ställe, att man förstår varandra.

Tvålfagra gladliberaler som Johan Norberg i spalt efter spalt förklarar hur allt blir bättre, att förändring är av godo och ska omfamnas och att det inte är ett problem att tillverkning flyttar utomlands. Och han har rätt. Ur sitt bildade, nationalekonomiska helikopterperspektiv har han alldeles rätt. Men det hjälper knappast Jocke i Utsocknes när fabriken som är ortens livsnerv packar ihop och drar till Lettland. Jocke bryr sig inte om helikopterperspektiv – han har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan.

Men Jocke vill också vara ifred. Han stör sig också på klåfingriga politiker som vill detaljstyra allt från vilken färg han får ha på sitt hus till vilket material det får vara i påsarna han bär hem sin mat i. Han undrar varför han inte får köpa öl från det lokala mikrobryggeri som ett par av hans gamla klasskamrater startade upp på orten och hur det kan vara möjligt att det finns en lag som säger att innan man brister ut i en spontan glädjeyttring såsom dans så måste man ha tillstånd.

Jocke är ingen idiot. Han förstår det där med konkurrens, att saker förändras, att man måste anpassa sig. Han behöver inte gilla det för det. Så när prydliga herrar med kavaj och fantastiskt hår eller damer i pärlhalsband från sina höga hästar basunerar ut att Jocke ska vara glad och tacksam så har han lite svårt att ta till sig det. ”Borgarbrackor”, tänker Jocke då. Och det blir inte bättre av att ytterligare andra ledarskribenter låter honom veta att han i själva verket är privilegierad. Han känner inte igen sig i det heller. Det som statistiskt sant är inte nödvändigtvis sant på individnivå.

Jag har stått på ett fabriksgolv i elva år nu och kan vittna om att liberala värden som rätten att få bestämma över sig själv är minst lika viktiga för de flesta som konservatismens vurm för traditioner eller socialismens rättvisepatos. Problemet är sällan ideologin, utan hur den paketeras och presenteras. Fabriksgolven är fulla av hederligt arbetande människor som vill få vara ifred och bestämma över sina egna liv. Majoriteten är slentriansossar, för att det är det de har fått lära sig att de ska vara. Men de skulle kunna vara liberaler, om de bara kunde identifiera sig med dess förespråkare.

För det är inte era idéer de inte gillar. Det är er. Det kan tyckas ytligt och djupt orättvist, i synnerhet som vänstern av tradition är bättre på att få gehör hos arbetarklassen trots att dess förespråkare många gånger bor på ännu finare adresser, men så är det. Om man kan bryta det mönstret kan man också bryta sossedominansen hos industriarbetarna. För gudarna ska veta att under ytan pyr ett djupt missnöje med såväl socialdemokratin som med facket, men under lång tid har man fortsatt rösta åt det hållet därför att man aldrig upplevt sig ha några alternativ.

Så det är hög tid att erbjuda lite alternativ. Liberalismen och borgerligheten behöver en make over. Vänstern har tagit patent på att vara lite coola och rebelliska, vilket är helt galet då det som borde vara coolt och rebelliskt är att vara liberal. Det är liberaler som vill låta folk röka på, dansa och knulla runt. Det är faktiskt jättekonstigt att så många frihetsälskande hippies och punkare identifierar sig som socialister när de upproriska aktiviteter de så gärna vill använda för att uttrycka sig så obönhörligen blir förbjudna av socialistiska regimer. Det borde vara punk att vara liberal! Här behövs mindre kavajer och pärlhalsband och mer skägg, dreads och t-shirts. Mer hårdrocksliberalism åt folket! Ingen normalt funtad människa lyssnar ändå på synth, Norberg…

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

Kvällen då jag blev påkörd

Photo credit: J. Sibiga Photography via Foter.com / CC BY-NC-ND

Så jag blev nyss påkörd då. Och innan någon sätter i halsen eller blir alldeles till sig vill jag meddela att jag är helt ok. Jag gjorde inte illa mig. Ramlade inte ens omkull. Jag fortsatte gå, lite som en cool guy som inte tittar på explosioner.

Det gick till ungefär såhär: Jag var på väg hem från stan efter att ha tagit ett par öl med några kollegor. Det spöregnade och till saken hör att för några dagar sedan fixade någon problemet med trafikstockningar i Turingekorset genom att helt sonika köra ner trafikljusen. Ärligt talat, trafiken har flutit på mycket bättre sedan dess. Inte säkrare, märk väl, men… bättre flyt. Således. Trafikljusen är ur funktion, med allt vad det innebär.

Nåväl. Dyngsur och i mörker korsade jag först ett par filer i den ena körriktningen utan problem. Jag stannade till vid refugen i mitten och släppte förbi en bil. Nästa bil i filen närmast mig stannade och jag började gå. Jag såg en bil komma mot korsningen i filen bredvid men jag såg också att den tydligt saktade ner så jag fortsatte gå. När jag var mitt framför bilen började den plötsligt accelerera och jag hann tänka något i stil med ”Jävla idiot, ska du markera mot mig för att jag går på ett övergångsställe, det är för fan du som har väjningsplikt!” Strax innan kollisionen insåg jag att han helt sonika inte såg mig. Jag hann parera genom att hoppa (förmodligen med en gasells grace) baklänges samtidigt som jag tog emot mig med händerna mot motorhuven. Han måste ha sett mig precis innan det hände för han tvärnitade och de hastigt uppslängda handflatorna till ursäkt visade rätt tydligt att han helt enkelt inte såg mig tidigare. Jag vinkade någonting tillbaka i stil med ”det är lugnt” och sedan fortsatte jag gå. För det var blött och jag ville hem. Det var först sisådär en hundra meter senare som jag insåg att jag faktiskt blev påkörd, att det kunde ha gått mycket värre.

Så. Om ni känner någon som körde på en snubbe i Turingekorset i Södertälje ca 21:20 på onsdagen – hälsa att det är lugnt. På riktigt. No hard feelings. Jag fattar att han scannade efter korsande trafik när trafikljusen inte fungerar, att sikten var begränsad, att jag inte syntes bakom den andra bilen och dessutom har jag ingen reflex. (Vi skiter i det juridiska här, som att man inte får köra om vid övergångsställe – jag förstår situationen.) Jag sätter mig in i hur jag skulle ha upplevt det som bilförare och föreställer mig att upplevelsen egentligen var mycket värre för honom än för mig. Det kunde ha gått mycket värre för mig, men själva upplevelsen, vetskapen om hur det kunde ha slutat och det ansvar det innebär att köra bil gör att jag tror att han mår sämre än jag. Så hälsa att det är lugnt.

Och ta det försiktigt därute. Kör inte på varandra. That’s bad, m’kay?

Skamparaden i Göteborg

Sverige, 2017. Vi har nazister på gatorna. De gömmer sig inte längre på Flashback eller bakom anonyma äggkonton på Twitter. De demonstrerar öppet, i paramilitär uniform. Igår tågade de i Göteborg i vad som bara kan tolkas som en provokation. Demonstrationen saknade tillstånd, vilket i sig inte är skäl att upplösa demonstrationen. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig och runt om landet reagerade folk med avsky. Rapporter har förekommit om att nazisterna knuffat på åskådare och till och med poliser längs vägen.

Det är det som får mig att tänka att det här verkligen var en provokation. De vill se hur långt de kan gå innan polisen ingriper. Kanske ville de rent av att polisen skulle ingripa. Polisen hamnar i ett ”damned if you do, damned if you don’t”-läge. Ingrip inte, och man skickar signalen att nazister har fri lejd att bete sig, att samhället och ordningsmakten fruktar dem. Ingrip och de drar på sig offerkoftan direkt. I valet mellan två dåliga alternativ hade jag förvisso gärna sett att polisen gått in hårt och med felvända batonger. Ni vet, sådär som man gör med fotbollsfans. Det hade inte varit rätt, det hade inte varit ideologiskt försvarbart och det hade antagligen inte varit strategiskt klokt, men… Det hade varit förbannat skönt.

Det här är en oroande utveckling på flera sätt. Det är oroande att hatet tydligen blivit så rumsrent att de vandrande kräkmedlen inte längre skäms för sig utan tågar öppet. Det är också oroande polisen uttalar sig i termer av att ”vi vill inte provocera dem”. Jag tillhör verkligen inte den så kallade ”hårdare tag-högern”, men vad fan! Jo, jag förstår att polisen inte kan ingripa hur som helst om man inte har tillräckligt med folk på plats, inte är tillräckligt förberedd, inte kravallutrustad, etcetera. Men det är just det som är det oroande – om polisen inte kan mobilisera tillräckligt snabbt betyder det att det är fritt fram för vilken lynchmobb som helst att ta över staden.

Och beträffande det där med förberedelser: Vad gör Säpo? Hur kan ett par hundra nazister mobilisera utan att Säpo vet om det? Trots allehanda lagändringar för att underlätta övervakning och luckra upp den personliga integriteten kom det här som en blixt från klar himmel? Har man verkligen inte bättre koll än så på sina potentiella inhemska terrorister?

Det är verkligen dags att den överväldigande majoriteten slutar käbbla inbördes nu. Det sägs att inget förenar så som en gemensam fiende. Well, där är fienden. Enas mot den, och gör det nu!

Porr- och piratfilter

Photo credit: keso via Foter.com / CC BY-NC-ND
För en dryg vecka sedan publicerades en debattartikel i Expressen som borde ha givit undertecknande Sofia Jarl en plattnackeutmärkelse, om jag fortfarande ägnade mig åt att regelbundet dela ut veckans plattnacke. Nu gör jag ju inte det, men Sofia Jarl och Centerkvinnorna får ändå en veckans plattnacke i efterhand, enbart för att de i sin debattartikel säger sig vilja titta på opt-out, men föreslår opt-in. Resten av debattartikeln är inte mycket bättre.

Det handlar alltså om porrfilter. Igen. Det är en sådan där grej som dyker upp lite nu och då när politiker känner att de måste göra någonting, helt oaktat om det är rätt sak att göra, om det har otrevliga bieffekter, om det ens går att göra och om det överhuvudtaget adresserar rätt problem.

Förslaget har sågades per omgående grundligt och hänsynslöst och det finns ingen anledning att gå djupare in på det. Sammanfattningsvis kan man säga att det de föreslår är dumt. Att internetoperatörer skulle förinstallera en programvara i våra apparater för att filtrera bort porr är världfrånvänt och inte så lite kränkande av såväl privatliv som äganderätt. Hur man ens har tänkt att det skulle gå till vet jag inte, men jag vet ett land som tvingar folk att ha viss programvara i telefonen: Kina. Därtill kommer problemet med att filter är trubbiga verktyg. Att blockera en viss typ av material är inte så enkelt som att knappa in en kodsträng som säger ”block porn”. Det är lite mer komplicerat än så.

Nå, som sagt: Förslaget sågades per omgående av diverse tyckare och tänkare, och det är ju gott så. Ett tag kändes det nästan som att poletten började ramla ner hos folk. Att det där somliga av oss försökt förklara så länge, att filtrering är fel väg, att man riskerar att förstöra det öppna nätet och allt vad som följer på det, vilka möjligheter till missbruk som finns, etcetera, började slå rot. Och det vore ju minst sagt ironiskt om det efter spaltmil av text om det vackra i att dela med sig av kultur, om yttrande- och åsiktsfrihet, om möjligheterna med delad kunskap, om det efter allt det slutligen var porr som fick folk att sätta ner foten.

Riktigt så är det nog inte ändå. Nyss läste jag att ett stycke i EU:s förslag till ny upphovsrättslag har fått flera medlemsländer att sparka bakut (nej, Sverige är inte ett av de länderna). Anledningen? Filter. Förslaget går ut på att tjänster där användare kan ladda upp material måste samarbeta med upphovsrättsmaffian och införa filter som identifierar och stoppar filer som innehåller upphovsrättsskyddat material. Återigen; ett sådant filter vore inte bara rejält trubbigt, det skulle också öppna för ett massivt missbruk. Det finns redan exempel på sådant missbruk på den största av dylika tjänster – Youtube. Där har det förekommit att Youtube, på order av upphovsrättmaffian, tagit ner material på felaktiga grunder. Och om Youtube inte kan stå emot när stora stygga upphovsrättsmaffian huffar och puffar, hur ska då andra aktörer kunna göra det?

And dying in your beds years from now, would you be willing to trade all the days, from this one to that, for one chance, just one chance to come back here and tell them that they can take our freedom, but they can never take OUR PORN! - William Wallace

Men nu när folk äntligen har förstått det här, då pågår det väl just nu en storm på nätet? Njae, inte så mycket. Och då är ändå det här något mycket mer konkret och därmed farligare än det föreslagna porrfiltret. Trots allt; det ena är en vimsig debattartikel författad av en grupp inom ett svenskt oppositionsparti, som majoriteten av sagda parti inte kan antas stödja och som därför sannolikt inte kommer att bli ett konkret förslag. Och folk går bananer. Det andra är ett stycke i ett förslag till EU-direktiv som för eller senare förmodligen kommer att drivas igenom, med eller utan nämnda stycke. Men stormen utebilr.

En gång i tiden anklagades Piratpartiet för att bara vilja ha gratis film och musik, och att man dolde det bakom fina ord om kultur och kunskap. Jag hävdar alltjämt att så icke är fallet, men tvingas däremot lite sorgligt att inse att en stor del av det stöd man en gång åtnjöt kom från folk som faktiskt mest bara ville tanka film och musik. När streamingtjänsterna tog över blev det något av en ickefråga för gemene man, och Piratpartiet föll i glömska.

I andan av lågt hängande frukt vill jag därför föreslå till mina gamla maties att byta namn till Porrpartiet. Det är tydligen där slaget om Internet står.

#52weeks bok 22 – Slutet på kedjan

Vi var ute på landet. Och jag gick till sommarbiblioteket igen. Där den som vill kan lämna böcker den inte längre vill ha och ta med sig böcker andra inte vill ha hem. Och jag botaniserade lite bland böckerna. Och där var den.
Boken.
Slutet på kedjan.
Och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag kände på något sätt att jag vill läsa den. Så den fick följa med hem.
Och jag läste den.
Och den sög.

Den sög, för att den är skriven ungefär som ovan. Drygt femhundra sidor av förfärlig prosa. Allting är så dramatiskt och banalt och varannan mening börjar med ”och”. Det är som att författaren, Fredrik T Olsson, har tänkt att ”skit i skrivreglerna man lärde sig i grundskolan, Bibeln är världens mest sålda bok och där börjar minsann meningarna med och!”. Lite omotiverade radbrytingar på det så blir det bra.

Därtill är berättandet överlag styltigt och hackigt. Det finns inget flyt i det hela och dialogerna får mig att stöna högt inombords. Allt som oftast kan det stå någonting i stil med:

Tanken svindlade. Kunde det vara så? Men det gick inte att komma ifrån. Att det han tänkte säga var rätt.
Och så sa han det.
”Det stämmer.”
Så sa han.

Det är som att Dan Brown har tagit hjälp av Stina Wirsén. Med skillnaden att Stina Wirséns Vem-böcker är skrivna för barn. Ändå har de mer djup.

Det riktigt tråkiga med det hela är att boken inte hade behövt vara så dålig. Jag tycker förvisso att historien är alldeles för stor (spoiler alert – apocalypsen väntar runt hörnet) och att det kanske kunde ha gått att göra en bättre story på en mindre skala, men det finns ändå en och annan grundpremiss som var värd ett bättre öde. Som att någon har hittat ett mönster i ”skräpet” i vår DNA, någonting som tyder på att det är kommentarer till koden… Det är en spännande idé som hade gått att göra något bra med, utan att sätta hela världen i brand. Men det är klart – då måste man ju få den att hålla också, ge karaktärerna liv och så. Håll tempot uppe, strössla med cliffhangers och explosioner så spelar det ingen roll. Om det är något vi har lärt oss av Hollywood så är det det. Det är ju synd att den strategin fått fotfäste i bokvärlden också, men det är ju som det är.

Trots allt. Dan Brown säljer.
Och Bibeln säljer.
Och det är så det är.
Inget förändras. Och allt förändras.
Eller någon annan banalitet.

Hypokrati

Den 16:e februari meddelade regeringen att man ämnade tillsätta en utredning av ”den svenska datalagringsregleringen”, som man väljer att kalla det i ett pressmeddelande. Denna ”reglering” är lagstiftning som en gång i tiden drevs igenom enligt EU:s omstridda datalagringsdirektiv. Detta direktiv trädde i kraft redan 2006 men drogs i långbänk i flera länder, däribland Sverige, och i ytterligare andra implementerades det bara för att senare underkännas av respektive lands konstitutionsdomstol. I Sverige blev direktivet omsatt i lag först 2012, av politiker som bedyrade att de inte ville men var tvingade av stora, dumma EU. Röstsiffrorna var förresten 233-41.

I april 2014 sågades datalagringsdirektivet jäms med fotknölarna av EU-domstolen som underkände hela klabbet. Här skulle man kunna tänka sig att de 233 stackars förtroendevalda som inte ville men var piskade att rösta ja nu skulle dra en stor, gemensam suck av lättnad, kasta av sig bojorna och rusa in parlamentet för att så snabbt som möjligt riva upp ”den svenska datalagringsregleringen”. Icke. Istället tillsatte man en snabbutredning för att skyndsamt meddela eventuellt olydiga operatörer, som Bahnhof, att den svenska lagstiftningen minsann gäller och att underlåtelse att lagra uppgifter om sina kunder skulle få konsekvenser. Beslutet grundade sig på att lagstiftningen inte bedömdes strida mot EU-rätten eller Europarätten.

Notera skillnaden här. I mars 2012 röstade man för något man påstod sig vara emot för att man var tvingade av ett EU-direktiv. Efter att direktivet fallit låter man bli att riva upp det för att det inte anses strida mot EU-rätten eller Europarätten. På två år blev ett kuvat ”vi måste” till ett trotsigt ”vi får”.

På vardera håll har Bahnhof och Tele2 trotsat ”regleringen” och det är en dom i EU-domstolen i målet Tele2 mot Post- och telestyrelsen den 21:a december 2016 som är bakgrunden till den utredning som förkunnades i februari 2017. Den domen gjorde klart att den svenska lagstiftningen inte stämde överens med EU-rätten, enligt regeringens eget pressmeddelande. Med andra ord inte riktigt vad regeringens egen tidigare snabbutredning kommit fram till. Oops.

Nå. Vad den nya utredningen kommer fram till ska redovisas den 9:e oktober i år. Vi får väl se vad den har kommit fram till, men vi kan väl säga såhär: Jag blir ju inte direkt förvånad om man har kommit på nån ny anledning att inte riva upp det där man aldrig ville införa.

En som har fått en inblick i utredningen är Bahnhofs vd Jon Karlung. Hans första intryck är… bekymrat.

Det är i sammanhanget också viktigt att påminna om hela upphovet till det omstridda direktiv som sedemera implementerades i svensk lagstiftning, av svenska folkvalda politiker som ”inte ville”. En av arkitekterna var tidigare justitieminister Thomas Bodström. Efter terrordåd i Madrid 2004 och sedan London 2005 lobbade Bodström för en generell datalagring. Trots ett massivt motstånde lyckades man till slut driva igenom ett direktiv i EU-parlamentet, som därmed skulle tvinga medlemsländerna att implementera det i nationell lagstiftning (och på så sätt också låta knapptryckarkompaniet komma undan med ursäkten ”vi vill inte men måste”). Bodström skryter själv om hur han i ett enskilt samtal med den brittiske minister, som ville hoppa av med hänvisning till motståndet på hemmaplan, övertalade vederbörande.

Allting leder alltså tillbaka till Sverige. Sverige och socialdemokraterna, men också Sverige och Alliansen. De kan snyfta hur mycket de vill, men ingen tvingade 233 ledamöter att rösta för. Ja, det fanns risk för konsekvenser att inte implementera direktivet, men tidsfristen var liksom 2007 så 2012 borde man definitivt ha kunnat fortsätta trotsa och invända EU-domstolens utlåtande. Istället blev det plötsligt bråttom.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av de olika ledtrådarna är att det finns en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för att övervaka vad dess invånare gör, säger, söker, delar, tittar på, vem de gör det med och var de befinner sig när de gör det. Man kan med rätta frukta datalagringen och andra övervakningsinitiativ, men det här jävla hyckleriet borde göra varenda en rasande! Och det genomsyrar det politiska skiktet så grundligt att vi kanske borde börja prata om statsskicket som en hypokrati.

#52weeks bok 21 – Vassa föremål

Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl åkte jag och familjen upp till Gävle ett par dagar. Där tittade vi in på Erikshjälpen eftersom min sambo tycker om att köpa gammalt skit. Ok, hon råkar vara rätt duktig på att fynda. Själv hamnade jag bland böckerna, som för övrigt var pedantiskt sorterade. Med Gone Girl i färskt minne höll jag därför utkik efter Gillian Flynn, och hittade inte bara en utan två böcker i gott skick. Mörka platser, som återstår att läsa, och Vassa föremål.

Vassa föremål är Flynns debutroman. Och utan att säga för mycket kan jag dra slutsatsen att det är sant att övning ger färdighet. Jag tycker mig kunna se mycket av briljansen från Gone girl i Vassa föremål, men mycket mer oslipat.

Huvudpersonen i boken heter Camille Preaker. Hon är journalist i Chicago men skickas till sin hemstad Wind Gap, Missouri, för att rapportera om ett fall med en försvunnen flicka. Väl där återser hon sin mor Adora, som hon har ett minst sagt ansträngt förhållande till, och diverse spöken från förr. Så långt ganska standard återvändarupplägg. Men ganska snart anar man att något är mer skruvat än normalt med Adora, hennes make Alan, och Camille själv. För att inte tala om den trettonåriga halvsystern Amma. Dysfunktionell familj är en underdrift.

Flynn är skicklig på att släppa små bitar av pusslet och att göra det så avslappnat att man inte ens märker dem förrän historien löses upp. På så vis bygger hon också upp en obehaglig känsla genom boken utan att skriva läsaren på näsan. Eller just därför – det är just det diffusa och oklara i historien som gör den obehaglig. Så ja, det är en välskriven bok och en bra debut. Och det är måhända orättvist att jämföra en debut med en senare fullträff, men trots goda ansatser och skickligt författande så tyckte jag inte att Vassa föremål förmådde engagera mig riktigt. Jag känner inget för huvudpersonen, förstår henne inte och får inte riktigt grepp om persongalleriet överlag. Det är möjligen för rubbat. Men oavsett vad jag känner för boken i övrigt så är upplösningen i sig en anledning att läsa den.


#52weeks bok 14 – Öster om avgrunden

Thomas Engströms antihjälte Ludwig Licht är tillbaka för att avsluta sin tetralogi. Ludwig har nu, liksom sin skapare, slagit sig ner i Georgien. Han har också kommit på att det går utmärkt att blanda vodka i matsoni, en sorts yoghurt. Förutom det jobbar han för det amerikanska säkerhetsföretaget EXPLCO, ett företag vars kopplingar till CIA man knappt försöker dölja.

I inledningen av Öster om avgrunden får Licht en amerikansk affärskvinna i knät. Hon säger sig sitta på viktig information och vill hoppa av. Men innan Licht och EXPLCO hinner sörja för hennes säkerhet försvinner hon. I jakten som följer upptäcker Licht att flera spöken från hans förflutna är i rörelse – dels en moldavisk gangster som har sina personliga skäl att hata Ludwig Licht, och dels en före detta Stasiofficer som drivs av ideologisk fanatism. Som vapendragare har han den yngre kollegan Anri, som också fungerar som något slags kontroll- och kontaktperson för det georgiska underrättelseväsendet, och prästen Gregor som alltid tycks veta lite mer än han borde.

Jakten för dem genom ett både geografiskt och politiskt landskap som man känner att Engström brinner för att få beskriva. Inte undra på det. Det räcker att titta på några bilder från Georgien för att bli biten. Och på det är det ett geopolitiskt getingbo i skärningspunkten mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, mellan ordning och kaos, där lojaliteterna inte är självklara eftersom fiendens fiende ofta är en mycket bättre allierad. En värld där var varken historia eller framtid är färdigskriven än.

Men nu är det slut på väderstreck och såvida inte Engström ångrar sig eller får slut på pengar och därför börjar krysta fram fortsättningar som ”Upp i det blå” eller ”Ner i min källare” återstår bara att tacka Ludwig Licht för åkturen. Det var en jävla resa. Kul att vi fick följa med.


Andra bloggar om: , , , ,