Skip to content

Författare: Joshua_Tree

Kan ungdomar nåt om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed. Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed. Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma. I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung. Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen. Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar. Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.) Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Dennis Lehane – Svart Nåd

Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.

I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.

I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.

Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.

Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.

Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.

Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.

Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.

Välj!

För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.

Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.

Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.

När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.

När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?

”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.

Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.

Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!

Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.

Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.

Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.

Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.

Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.

Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.

Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.

Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?

Reklam, reklamera, reklamest

I reklamvärlden, som i alla andra världar, finns det trender. Modeord. Fraser som ska tilltala oss att köpa produkter. Krispigt är ett sånt ord. Eller var tills nyligen.

Allt skulle vara krispigt. Framför allt grönsaker i wokrätter. Nåt företag gick så långt som till att försöka sälja en krispig soppa! Det känns fel. Som att försöka kränga sörpliga kex.

Vad betyder krispigt? Egentligen? Det finns inte i SAOB på nätet i alla fall. Vilket inte betyder att det inte är ett ord, utan bara att det är ett för nytt ord, eller ett icke tillräckligt frekvent använt ord, för att SAOB ska ha snappat upp det. Ändå kan vi alla lista ut hur något som är krispigt är. Det är det som är det fina med språk – vissa ljudelser förklarar sig själva. Som klafsa, kladda, klampa. På samma sätt lägger sig krispig i samma område som knastrig, krasig, knaprig.

Men nu är krispigt ute. Det är ett föråldrat ord. Nu är saker crunchiga istället. Crunchiga! Smaka på den. En direkt försvenskning av crunchy. Som betyder, tja, krispig. Visserligen kan crunch betyda ”kris, krux, kritisk punkt, konfrontation, avgörande” också, men jag tror inte det är det som avses i reklamen. Krisiga flingor? Avgörande flingor?

Crunchy är också ett sånt där ord som förklarar sig självt. Man behöver inte kunna många engelska ord för att lista ut det.

Det störande med det är att det bara är rökridåer. Om något är crunchigt så är det för det första skittöntigt att inte använda ett svenskt ord, och inte ett engelskt heller, utan en försvenskning. För det andra är det bara en variant av krispigt, och för det tredje känns det bara riktigt fånigt att försöka kränga flingor med argumentet att de är crunchiga. Jag förväntar mig att flingor är det. Om jag öppnar ett paket mjuka, sega flingor, då reklamerar jag det paketet. Samtidigt är flingornas crunchighet övergående – ett par minuter i mjölk tar bort crunchfaktorn i praktiskt taget vad som helst. Utom tegelsten.

Det senaste försvenskade modeordet i reklamvärlden måste vara frissigt. Hår kan bli frissigt, och det är tydligen inte en bra sak, alltså är det inte ett tillstånd som håret befinner sig i när man varit till frissan. Även om man kan tro det. Jag antar att det är en försvenskning av frizzy, vilket betyder ”krullig, krusig”. Med ”frissig” gissar jag att det är så håret är när det liksom krullar ihop sig och får en mycket obehaglig elastisitet. Mitt hår blir så av fruktis förresten. (Avdelningen Värdelöst Vetande)

Har någon lagt märke till hur olika man säljer produkter till män och kvinnor? Rakprodukter är ett ypperligt exempel. Gillettes rakhyvel för kvinnor är tokrosa med mjuka linjer och heter Venus. Till den kan man köpa ett raklödder som heter nåt med silk. Det är lika med kvinnliga hudvårdsprodukter; allt är ”silkeslent”. Ta då en titt på Gillettes rakhyvel för män. Först Mach 3, vilket är ett hastighetsmått och betyder ”förbannat fort”, typ. Sen kom Mach 3 Turbo! Har man uppnått Mach 3 så behöver man ingen turbo. Vad är ”turbo” på en rakhyvel? Designen är betydligt mer aggressiv, vassare, mer som en sportbil. Vilket man också anspelar på i reklamen. När det gäller hudvårdsprodukter för män har man dock inte lyckats få det att framstå som tufft att smörja in sig, så då gör man det överdrivet töntigt istället. Vem minns inte reklamen för after shave ”balsam” som man skulle smörja in sig med efter rakning? Alla dessa män med irriterad hud som gjorde allt för att lindra svedan; en av dem kör i ren desperation ner ansiktet i tallriken med crunchiga frukostflingor och mjölk.

Alltså; när man kränger prylar till ungdomar använder man musikvideokonceptet med hemmasnickrade inneord. När man vänder sig till kvinnor anspelar man på mjukhet, fromhet, lenhet, och när man vänder sig till män så är det tufft, hårt, snabbt, som gäller.

När man gör reklam för klockor på ett eller annat sätt så ställer man alltid visarna på antingen tio i två eller tio över tio. Det heter att klockan ler… Vem fan har kommit på det? Menar man på fullaste allvar att människor inte köper klockor som visar tjugo över åtta för att den klockan ser ledsen ut? Visst, det handlar om det undermedvetna, men frågan är om inte man överskattar dess betydelse. Eller för all del; vad säger att inte somliga skulle köpa tjugo-över-åtta-klockan för att de tycker synd om den?

Sen har vi förstås den aldrig sinande strömmen av trist reklam för tvättmedel, rengöringsmedel, tvättmedel, och andra hushållsprodukter, som alltid visar upp ett skinande blankt hem med en nöjd hemmafru som strålar ikapp med solen som skiner in genom fönstret och reflekteras mot praktiskt taget allt. Det måste vara jobbigt att bo i ett sånt hem. Och det är alltid en hemmafru. Ytterst sällan har jag sett en man i dylik reklam, annat än som hjälplös. Sen trollar kvinnan fram mirakelmedlet för ändamålet och gnor glatt och obekymrat bort ”även de svåraste fläckarna” så att mannen och deras barn kan fortsätta grisa ner sig. Ty kvinnor tycka att renhållning är det roligaste av nöjen. Filmen Adam & Eva har för alltid förstört den typen av reklamfilmer. Scenen då Adam plötsligt ser sig själv i en framtida radhusidyll där alla rapar ur sig reklamfloskler är obetalbar, med höjdpunkter som ”jag önskar att mamma jämt hade mens” och så den avslutande vänligt vita texten på svart bakgrund: ”LYCKA” med tillhörande copyrightsymbol. Mästerligt.

Och förresten: Blod är inte blått. Inte vid menstruation heller. Inte ens blåblodiga har blått blod, egentligen. Så nu vet ni det. Så varför demonstrerar man tampongers och bindors uppsugningsförmåga med blå vätska?

Just i den branchen har vi nog de töntigaste reklamsnuttarna av dem alla. Kanske för att ämnet i sig fortfarande är lite tabu på nåt vis. Det är fortfarande lite ”orent” att ha mens. Att det ibland kallas ”sanitetsprodukter” är ganska talande. En kvinna med mens är alltså en sanitär olägenhet. Nånstans snappade jag upp att i Amerikat är ”sanitetsprodukter” parfymerade! Jag är ingen gynekolog eller expert på det kvinnliga underlivet (även om jag finner det spännande och inte har nåt emot att ta mig en närmare titt nu och då) men så mycket vet jag att det är ett förbannat känsligt område. Där tycker somliga att man ska använda parfymerade produkter. Det låter som en svampinfektion just waiting to happen. Vi förfasas över kulturer där kvinnor förvisas till särskilda utrymmen när de är ”orena” men frågan är om det västerländska klimatet är så mycket mer tolerant egentligen.

Alla dessa säljknep. All denna exponering. Allt tjat om igenkänningstrygghet (vilket alltså innebär att även dålig reklam är bra reklam eftersom man i valet mellan ett märke som är bekant och ett som inte är bekant väljer det som är bekant), produktplacering, logotyper, ligga rätt i tiden, och så vidare. Alla dessa omskrivningar för Tjata Hål I Huvudet På Konsumenterna. Ta de pengar som Ditt Företag AB spenderar på reklamkonsulter (vår tids kvacksalvare) och lägg dem på produktutveckling istället. Annars är risken att du inom en snar framtid tillverkar crunchigt, parfymerat toapapper eller frissiga bildäck.

Själv håller jag mig till att skriva crunchiga artiklar på frissiga hemsidor.

/Josh – nu med mer crunch

Tal till nationen

Bush vill fördubbla satsningen på sexuell avhållsamhet bland gymnasieelver. Hur gör man det? Kyskhetsbälte är ett alternativ förstås, men då kommer inte ungarna förbi metalldetektorerna i skolan.

Han säger att det inte är av moraliska skäl utan för att förhindra spridandet av veneriska sjukdomar. Till saken hör att amerikanska skolor inte bedriver någon sexualundervisning. Vore inte det ett bra ställe att börja på istället? Upplysning istället för förbud? Problemet är väl då att Bush kommer att tappa väljare bland de konservativa moraltanter som det finns gott om i USA. Dessa kommer antagligen, i sin enfald, att tolka införande av sexualundervisning i skolorna som en uppmaning till ungdomar att knulla mer.

Vidare slår han fast att ”vi måste försvara äktenskapets helgd”. Han anser att det hotas av vissa delstater, som Massachusetts, som tillåter homoäktenskap. Han går så långt att han hävdar att om domstolar i vissa delstater fortsätter att agera ”godtyckligt” så kanske det är dags att ta till storsläggan i form av författningen.

Bakgrunden till detta är säkert delvis religiös övertygelse, men det finns politiska poäng att hämta bland moralisterna även här. Istället för att göra en utläggning om den saken kan man bara konstatera att det är obehagligt att det överhuvudtaget går att göra en politisk poäng av en så stockkonservativ och föråldrad ståndpunkt.

Bush säger att även om det har gått lång tid sen 9/11 utan angrepp på amerikansk mark, så är faran inte över. Det må vara frestande att tro det, men så är det alltså inte. På grund av detta anser han det befogat att förlänga Patriotlagen, dvs inskränkningar i de mänskliga rättigheterna och medborgarnas integritet. Inget kan väl hålla ihop ett folk så som en gemensam fiende, och har man ingen synlig fiende får man ta till en osynlig. Det är ännu mer skrämmande och håller ihop folket än mer.

I sitt tal undviker Bush att prata om alla de massförstörelsevapen man visste fanns men inte har hittat. Istället lekte han med ord, vilket i sig är lite imponerande, och sa att man i Irak hade funnit ”Massförstörelsevapenrelaterad utrustning”. Vad är det? Det kan ju vara vilket laboratorium som helst. Timothy McVeigh byggde bomben i Oklahoma City med konstgödsel…

I övrigt anser han att USA:s ingripanden i Irak och Afghanistan som lyckade och beskriver dem som ”fria länder”. Med tanke på de inskränkningar som gjorts i amerikanernas frihet med Patriotlagen så kanske Irak och Afghanistan kan ses som fria genom kontrastverkan. Eller åtminstone lika fria.

Och så då den obligatoriska propagandan: ”En rad länder uppfyllde FN:s krav och gjorde slut på Saddam Husseins regim – och Iraks folk är fritt.”, ”Tack vare amerikanskt ledarskap och beslutsamhet förändras världen till det bättre.”, ”Det är skillnad mellan att leda en allians av många länder och att underkasta sig invändningarna från ett fåtal. Amerika kommer aldrig att be om tillstånd för att försvara sitt folks säkerhet.”

Den bästa är ändå: ”Hade vi inte ingripit skulle diktatorns massförstörelsevapenprogram fortsätta än i denna dag. Säkerhetsrådets resolutioner skulle ha avslöjats som tomma hot som försvagade FN.” – Jaha, så när USA kör över Säkerhetsrådet så försvagar det inte FN? Mina barn och andras ungar.

Efter talet rapporterar CNN att 79% (!) av amerikanerna anser att Bush leder landet åt rätt håll. Det kanske säger mer om amerikaner än om Bush…

”They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.”

– Benjamin Franklin, USA:s landsfader