Skip to content

Författare: Joshua_Tree

Är det ok om jag äter medan du röker?

Tidigare publicerad 2004-05-18 på Scriptorium.se

Så var beslutet fattat då. Det blir inget mer rökande på svenska krogar, barer, restauranger, fik, och så vidare. Inget mer rökmoln att skära sig genom för att hitta till baren. Inget mer herrsällskap som bolmar cigarrer till konjaken. Inget mer gentlemannamässigt tändande av söta flickors cigaretter i hopp om att få knulla senare. Det är slut med det.

Jag har inget emot att man sätter standarden till rökfri i en miljö där röken varit standarden. Jag tycker det är bra att man nån gång tar tag i det. 20 % av befolkningen röker har jag läst nånstans, och om det stämmer även på människor i krogför ålder så innebär det alltså att 80 % av de som går på krogen, eller skulle vilja, inte röker. Självklart ska de inte behöva utsättas för rök från oss andra.

Men; varför måste saker lösas med förbud i det här landet? Finns det inga mellanting? Varför inte bara bestämma att på Bosses krog får man röka, men inte på Leffes och inte på Tobbes heller? Nej, så kan man inte göra för då blir det orättvist och är det något svenskar hatar mer än både rökare och förbud så är det orättvisor.

Om 80 % inte röker, då finns det ju en sjujävla marknad ändå, utan förbud. Så varför öppnar inte Leffe eller Tobbe rökfritt självmant? Nog finnsdet väl en anledning?

Självklart gör det det. För det där 80/20 gäller inte på krogen. De där 80 procenten som inte röker tänder ändå på när de kommer ut på krogen. Inte alla såklart, men många av dem. Feströkare. Varför? För att öl, party och rök hänger ihop. Cigarettröken är förbunden med öl på samma sätt som rabarberpaj med vaniljsås.

Om det nu inte går runt ekonomiskt att ha en krog för icke-rökare, vilket jag ändå har svårt att tro, så kunde man ändå ha löst det hela utan förbud. Varför inte påbud istället för förbud? Varför inte subventionera de som väljer att öppna rökfritt? Låt dem slippa arbetsgivaravgifterna på ett par av sina anställda då de är så ansvarsfulla och ser till att dessa anställda får en drägligare arbetsmiljö. Eller gör avdrag på alkoholskatten, eller vad fan som helst. Det finns mängder av såna åtgärder man skulle kunna ta till för att uppmuntra krögare att välja rökfritt. Men nej. Så kan man inte göra. I Sverige ska vi förbjuda saker. Hur skulle det se ut om vi uppmuntrar folk och har oss? Fy! Det där med valfrihet och eget ansvar och så vidare, det gäller bara på pappret och när någon vill ha våra röster.

Jag tycker det är fascinerande att jämföra alkoholism och rökning. Alkoholism klassas som sjukdom. Således får man inte som arbetsgivare avskeda någon på grund av alkoholism. Får är förvisso fromma djur och regler kan kringgås, men officiellt är det ändå så. Rökning är däremot ingen sjukdom, så såvitt jag vet är det fritt fram att kicka folk på grund av deras rökning. Varför denna skillnad? Ett beroende är ett beroende, och således borde rimligen alla beroenden vara sjukdomar, låt vara i olika grad.

Det är fritt fram att spotta på rökare, tala om så korkade de är och hur äckliga de är och att de luktar illa. Rökning förstör inte familjer. Det gör alkohol däremot. Och allvarligt talat; de flesta alkoholister luktar inte särskilt gott heller. (Har jag hört – jag har inget luktsinne. Jag röker men det är oklart om rökningen förstört luktsinnet eller om jag bara är för dum för att ha ett.) Men se, alkoholister är det synd om så därför får man inte säga så.

Nu har jag förstått det så att rökförbudet kommer att innebära att det kommer att finnas särskilt anvisade platser att röka på men där får ingen mat eller dryck förtäras. Varför inte då? Om jag vill sitta i röken och äta, kan jag få göra det då? Om jag inte vill känna vad maten smakar, kan jag få välja det själv tack? Jag har full förståelse och respekt för att man vill städa upp och skydda icke-rökare från passiv rök, men om jag inte vistas i samma rum som dem, kan jag åtminstone få bestämma mina egna villkor då? Eller menar man att passivt matos kommer att störa rökarna? Är det ok om jag äter medan du röker?

Jag hoppas att det kommer att bli riktigt tomt på krogarna, eller att alla kommer att stå och trängas i den där trånga buren som tilldelats rökarna. Inte för att det kommer att hjälpa. När omprövades ett beslut senast i det här landet?

En mörk dag

Den 31:a maj 2005 går till historien som en mörk dag. En dag då ett par olyckliga beslut trädde i kraft.

Rökförbud
Jag har skrivit om det förut, så att gå igenom min ståndpunkt en gång till vore att bli långrandig. Jag nöjer mig med att än en gång understryka att jag föredrar påbud framför förbud och att då över 80% av befolkningen är icke-rökare så borde det enligt all rimlig logik finnas en jättemarknad för rökfria kaféer och krogar. Argument som ”många feströker” är faktiskt riktigt uruselt då det visar på att en icke försumbar del av icke-rökarna också anser att alkohol och tobaksrök är en trevlig kombination.

Definitiv nedsläckning av Barsebäck
Återigen ett felbeslut. Att genomföra ett beslut som fattades efter en folkomröstning för 25 år sen är fel. Fel därför att behovet ser så annorlunda ut idag. Skillnaden mellan 1980 och 2005 är gigantisk. Utvecklingen går så fort att vad som helst hinner bli inaktuellt på 25 år. Inte minst energibehovet.

Att man sköt avvecklandet av kärnkraften på framtiden berodde på att man ville ge sig själva tid att hitta en alternativ energikälla. Vi har inte hittat någon sån. Vi har säkert inte letat så noga heller. Vår alternativa energikälla nu är skitig kolkraft från Tyskland, Polen, Baltikum och så vidare. Och kärnkraft från öst också för den delen, och det är det märkligaste av allt; om kärnkraft är så otäckt, borde vi inte vilja kontrollera den själva, istället för att överlåta det till nån suput i Ryssland? Trots allt, svenska kärnkraftverk är säkrare än de flesta andra.

Det riktigt tjusiga i kråksången är att svenska politiker är så duktiga på att tala om att miljö är ett globalt problem. Sen köper vi smutsig kolkraft utifrån medan vi slår oss för bröstet och talar om så duktiga vi är som inte har så stora utsläpp. Fast befolkningen får betala lite extra för att röken ska släppas ut på andra sidan av en linje på en karta, och kanske ta en dag extra eller två för att finna deras lungor.

Kärnkraften är ren. Det är den renaste energikälla vi hittat hittills. Dessutom är den effektiv. Vindkraft och solkraft är hittills alltför ineffektivt, och vattenkraften är miljöförstöring på hög nivå. Kol ska vi inte ens prata om.

Det här är en felsatsning. Istället för att lägga pengar på att köpa el utifrån (och att lägga ner Barsebäck är inte gratis heller) så borde vi ha satsat på att utveckla kärnkraften. Den kan göras ännu effektivare och ännu säkrare.

Och vid nästa månadsskifte träder en ny lag gällande fildelning i kraft.
Tidigare har det bara varit förbjudet att sprida. Nu är det även olagligt att ladda ner. Skillnaden är nog egentligen hårfin då all nedladdning förutsätter att någon sprider, och det stora flertalet av de som använder fildelningsprogram såsom Kazaa och DC++ också deltar i spridandet av det de just laddat ner. Men ändå; det blir skillnad. Framför allt som bevisbördan blir annorlunda.

Jag tycker att det är skit, ärligt talat. Fildelandet har givit makten tillbaka till konsumenterna. Strängare lagstiftning och Antipiratbyrån gynnar inte upphovsmännen, utan skivbolagen. Skivbolag som skor sig på andras talang. Så Sony, EMI, MCA, BMG och allt vad de heter går miste om några miljoner. Bu-fucking-hu. En hel del av de mindre skivbolagen är för fildelningen eftersom de inser att det är gratis reklam. Laddar man hem något man gillar kanske man köper skivan, kommer på en konsert, köper en t-shirt eller vad som helst. Utan att skivbolaget behövt lägga ner pengar och energi på att konkurrera om utrymme i mainstreamradio.

Och i slutänden är det så här enkelt: Skivor är för dyra. Åt helvete för dyra. Det är såna oerhörda marginaler pålagda jämfört med vad det kostar att göra en cd. En stor del av det beror på mellanhänder. Mellanhänder som skivbolagen kunde ha kringgått genom att utnyttja teknologin istället för att polera sina flintar och sportbilar. När de väl vaknade upp och började sälja musik online var det försent, och så tar de fortfarande hutlöst betalt för nedladdning av ett album, som inte ens tryckts på skiva.

Skyll er själva!

DELLvete

Så här var det.

Jag vaknade en morgon och satte mig min vana trogen vid datorn för att se om det hade hänt nåt i världen. Slog på skärmen, juckade lite på musen. Ingen bild. Monitorlampan indikerade att signal saknades. Kliade mig yrvaket i huvudet innan jag insåg att datorn var avstängd. Men… jag hade inte stängt av den. Slår på dellvetet och får ett meddelande på skärmen:

Previous fan failure

Jaha ja. Att överhetta datorn är inte bra, det inser även jag. Efter ett antal omstarter utan att få nån snurr på fläkten traskade jag så ner på stan för att införskaffa en ny cpu-fläkt. Nu tänkte jag förstås inte på att det finns olika socket, men efter en snabb genomgång om vad jag hade för burk var säljaren säker på vad jag skulle ha, ty den skulle passa till praktiskt taget alla P4:or. Inte min, skulle det visa sig. Jag har ett dellvete.

Plockar isär dellvetet, bort med kylfläns, rengör processorn från kylpasta för att kunna lägga på nytt. Då upptäcker herr F, som ryckt ut för att bidra med en hjälpande hand, att kontakten på fläkten inte passar ihop med kontakten på dellvetet.

Tillsammans tar vi med oss den gamla och den nya fläkten till datorbutiken, visar kopplingar och grejer och försöker lösa problemet. ”Jaså, det är en Dell” säger killen i butiken olycksbådande. Jag suckar. Några fläktar med dylika kopplingar finns inte i butiken. Vi skulle förstås kunna prova att byta själva rotorn, kommer säljaren på, innan han upptäcker att de naturligtvis har slut på just den dimensionen. Vem trodde nåt annat?

Kvarvarande alternativ är då att försöka byta ut kontakten på den nya fläkten, vilket inte lockar särskilt eftersom återköpsrätten därmed hävs. Något slags omvandlare från en koppling till en annan kunde de heller inte sälja till oss. Det andra kvarvarande alternativet är att bygga om kontakten på moderkortet. Det lockar definitivt ännu mindre.

Herr F får dock en snilleblixt. Om vi medelst sockerbit (dunno) kan koppla ihop den ena fläktens sladdar med den andra så får vi två fläktar via en kontakt. (Nuvarande cpu-fläkt är egentligen en chassifläkt, vars luft leds via en lufttrumma in i processorns kylfläns). Låter som en bra idé. Då upptäcker vi att fästena för flänsen i dellvetet inte heller passar ihop med den nya flänsen. Så var det med den saken.

Herr F ringde till Dell för att ta reda på vad det kostar att köpa en originalfläkt från dem. I andra änden av linjen satt ett stolpskott. Stolpskottet bad om en servicetagg. Det kunde inte herr F ge honom eftersom det inte finns någon sådan på chassit. Stolpskottet upplyste då om att servicetaggen även kan ses i Bios. Herr F upplyste stolpskottet om att vi står med datorn i delar här, och att vi faktiskt bara vill köpa en reservdel. Stolpskottet efterlyste datormodell, och fick det. Sen vet jag inte vad han ville, för herr F stod mest och såg förvånad ut, och försökte väl hålla sig för skratt. Efter sisådär en kvart upplyser stolpskottet om att han inte jobbar på Reservdelar. Kom han på det då? Herr F får ett telefonnummer till Reservdelar, som har stängt för dagen. Om stolpskottet kläckt ur sig det tidigare hade vi hunnit ringa till Reservdelar. Man undrar ju – vill inte Dell sälja reservdelar? Är det inte därför de kör med egna kontakter? Titta på deras hemsida och se om ni kan hitta någonstans där man kan köpa reservdelar till sitt dellvete.

Här gav vi upp och satte ihop dellvetet igen. Jag kopplade in alla sladdar och slog i ren desperation igång maskinen. Och se på fan – fläkten snurrade! Jag lät datorn vara igång ett tag och den verkade fungera fint. Gav den lite att bita i genom att spela lite spel, och den fungerade fortfarande fint. Laddade hem ett program för att övervaka temperaturer, det visade att processorn gick för varm trots allt. Inte varmare än att maskinen fungerade, men definitivt för varmt för att det skulle vara bra i långa loppet. Rådgör med herr F som lovar att rycka ut än en gång, nu med kylpasta eftersom jag nu körde utan.

Herr F dyker upp. Än en gång kopplar jag ur dellvetet, nu med fungerande fläkt, och öppnar upp den. Lossar fästen för kylflänsen och lyfter den rakt upp.

Och tror inte mina ögon.

Processorn följer med.

Processorn. Sitter. Fast. I. Flänsen.

Helgjutet. Grejerna går inte att rubba. Det är som att de har smält ihop. Herr F vet inte om han ska skratta eller gråta. Jag har inte lika svårt att välja. Riktigt roligt blir det sen när vi inser att vi nog aldrig får tillbaka prylarna så länge de sitter ihop. För att få processorn på plats måste dess låsmekanism vara uppfälld. Men om den är uppfälld kommer inte flänsen ner.

Det gick faktiskt så långt att herr F började söka på nätet efter en ny processor, och för att få en likvärdig till den jag har nu kommer jag att få punga ut med sisådär 1500 spänn som jag inte har. Likvärdig som processorn som det inte är nåt fel på, förutom att det sitter en stor jävla kylfläns på dess rygg. Det är då Drottningen får en snilleblixt.

Om saker kan smälta ihop, så kan de smälta isär. Om processorn klarar 79 grader Celsius under en längre tid i datorn, så klarar den 75 grader Celsius i… ugnen!

Logiken är odiskutabel, men det bar mig emot att lägga en processor i ugnen, det ska sägas. Eller som herr F sa: Det här ger en helt ny dimension till uttrycket grilla processorn.

Efter att ha ugnsbakat processor/kylfläns-hybriden i några minuter på 75 grader plockade jag ut grejerna, petade försiktigt på processorn som genast släppte sitt grepp om sin kompis kylfläns. Den desperata lösningen funkade. Min gissning är att delarna snarare hade sugit fast i varandra. Två helt släta ytor kan göra det, har jag ett vagt minne av från fysiken i skolan. När saker dessutom värms upp och kyls av så sväller de och krymper också.

Så efter att ha låtit grejerna svalna applicerades kylpasta, saker sattes på plats, dellvete stängdes, sladdar kopplades in, dellvete startades och…

Fläkten står stilla.

Fläktjäveln. Står. Stilla.

Och nu är jag helt villrådig. Den enda logiska förklaring jag kan komma på är att det är ett glapp i en sladd eller en kontakt, men jag kan inte ta reda på det eftersom jag inte har en aning om hur man hanterar en voltmätare. Om det ens heter så. Nu förstår jag varför jag skulle ha varit med på fler fysiklektioner.

Nåväl. Herr F vill inte pilla mer på mitt dellvete. Jag klandrar honom inte. Det enda vi gemensamt lyckats med är att laga de följdfel som har uppstått av lagningsförsöken.

Efter att ha haft dellvetet avstängt i några dagar slog jag idag igång den av ren tristess. Och… fläkten snurrar. Jag har ingen aning om varför den snurrar (annat än att det är dess jobb, men det har den ju inte brytt sig om tidigare) eller hur länge den tänker göra det, men den snurrar. Kanske har RAM-minnena gått in och medlat i strejken? Kanske kapitulerad moderkortet inför hot om sympatistrejker från grafikkortsfläkt och elaggregatsfläkt?

Beats me.

Sluta röka

Du kommer att må så mycket bättre om du slutar röka!

Oh, really? Det första som hände när jag hade slutat var att jag blev sjukare än jag någonsin varit i vuxen ålder. Det tog nån vecka, minst, att återfå alla krafter efter den sjukan. Om jag mår bättre än innan jag slutade röka? Inte märkbart. Däremot har jag gått upp i vikt, och det mår jag inte bra av. Varken fysiskt eller psykiskt.

Du får bättre kondition om du slutar röka!

Eh, näe? Jag flåsar värre än ett gammalt dragspel. Faktum är att jag tycker att jag har sämre kondition nu än tidigare. Kanske för att lungorna skrumpnar ihop nu när jag inte exercerar dem genom att dra ner rök i dem.

Du får bättre hy om du slutar röka!

Om man med ”bättre hy” menar ”mer finnar, helst av typen som inte går att klämma utan bara vätskar och sen blir stora sår så man ser ut som en spetälsk i ansiktet” så, ja.

Du får bättre ekonomi om du slutar röka!

Om inte minutenjävlaautomaten snor de pengar man inte röker upp kanske.

Du får tillbaka luktsinnet om du slutar röka!

Det har jag inte heller märkt av, men det är jag nog mest tacksam över eftersom jag är säker på att jag går miste om fler stanker än dofter. Dock ska det sägas att jag är aningen mindre täppt i näsan nu.

Blodcirkulationen blir bättre om du slutar röka!

Sant. Och när blodcirkulationen kommer igång så känner man hur ont man egentligen har i ryggen. Den där läkaren som sa åt mig att mitt ryggont kunde bero på just taskig blodcirkulation ska ha ett kok stryk, för jag har ondare än någonsin nu. Den förbättrade blodcirkulationen märks också av i form av känsligare tandkött som blöder för ingenting, och tandvärk lite nu och då vid en visdomstand i nederkäken. Trevligt värre.

Du lever längre om du slutar röka!

Säkert, men är det värt det? Att röka är ju tydligen både tufft och nyttigt.

Paragrafryttare

Häromdagen fick jag höra talas om en kille, vi kan kalla honom Torkel, som skrivit kontrakt på en hyresrätt, utan att ha sett den först. Det var väldigt besvärligt att få en tid att titta på den eftersom den tidigare hyresgästen inte gick att få tag på, men till slut fick Torkel följa med besikningsmannen till lägenheten när den skulle kontrolleras. Besiktningsmannen fann, bland annat, följande fel:

  • Trasigt kylskåp
  • En ugn som inte gick att öppna
  • Hål i väggarna
  • En invandrarfamilj!

Det visade sig att den tidigare hyresvärden hyrt ut i andra hand, svart förstås, och sen inte ens meddelat sina gäster om att h*n sagt upp lägenheten. Så där står en besiktningsman och försöker förklara att de inte får bo där, de förstår inte vad han säger, och mitt i alltihop står Torkel som ska flytta in och känner sig antagligen som ett arsle. Ut med er, svartskallar, här ska jag bo!

Hyresvärden var åtminstone hygglig nog att ordna så den olagligt boende invandrarfamiljen fick flytta till en jourlägenhet rakt över gatan, något de nog knappast var skyldiga att ordna egentligen. Men man kan ju inte ställa folk på bar backe om man inte är fullständigt hjärtlös, och ett visst ansvar kände de nog gentemot människor som trots allt bott i deras fastighet och blivit lurad av deras hyresgäst. Här finns dock en märklighet.

Torkel erbjöd sig att ta jourlägenheten istället. Han menade att det enklaste för alla parter vore att han flyttade in i den tomma jourlägenheten och att familjen helt enkelt bodde kvar där de bodde. Men se det gick inte, för Torkel hade ju skrivit ett kontrakt! Dessutom var ju den andra lägenheten en jourlägenhet och såna får man ju faktiskt inte hyra ut till vem som helst, för de ska ju finnas tillgängliga för utsatta människor som behöver dem. Som den där invandrarfamiljen.

Hur svårt ska det vara att lösa egentligen? Det måste väl ändå vara enklare att skyffla om lite i pappren än att baxa runt familjer, så nog borde man väl ha kunnat göra om Torkels lägenhet till jourlägenhet och vice versa med ett par stämplar? Och det där med att han hade skrivit ett kontrakt… Det är nåt typiskt svenskt byråkratiskt över det. Vi är så kära i våra papper att kontraktet i sig är mer värt än överenskommelsen det omfattar. För ett kontrakt är ju just det, en överenskommelse mellan två parter. Jag förbinder mig till det här och du till det här och för säkerhets skull så skriver vi det på en bit papper och arkiverar det så att ingen av oss kan hävda att överenskommelsen aldrig har träffats. Så om bägge parter är överens om att överenskommelsen inte fungerar, av en eller annan anledning, då är det bara att riva kontraktet.

Eller ta det här exemplet: Här i Södertälje har det varit massor med skriverier om kommande kommunal personalfest för alla kommunalt anställda. Nu har det emellertid blivit uppskjutet på grund av naturkatastrofen i Sydostasien. Det verkade helt enkelt inte lämpligt just nu. Till saken hör dock att flera kommunalanställda har haft invändningar mot den här festen tidigare, tycker att det är slöseri med resurser och att om man nu vill kasta ut pengar så kan man ju dela ut dem i kontanter i form av löneförhöjning istället. Och nu när det som har hänt har hänt så har man då föreslagit att kommunen borde ställa in festen och donera pengarna till Röda Korset istället.

Men se, det kan man inte heller göra, för det finns minsann regler för hur man som kommun får skänka pengar. Jaha, och? Vem ska göra nåt åt det? Ska regeringen komma farande med stora pekpinnen och säga åt Södertälje att de är stygga och kommer att få nån sorts bestraffning? Om inte regeringen redan har grävt sin egen grav så kommer den att göra det då, och även om svenska folket inte i första taget går man ur huse för att kräva bättring så kommer man att göra det då. Skicka pengarna dit de behövs.

Det är samma sak här som med kontraktet tidigare: Vi skulle gärna göra så men det går inte för det finns regler. Talesätt som ”regler är till för att följas” speglar så väl den svenska mentaliteten.

Regler är inte alls till för att följas. Regler är till för att förhindra att det ena eller det andra obehagliga händer. Regler är skapade av samhället som är skapat av människor, inte tvärtom. När situationen så kräver måste man faktiskt kunna blunda för att ett par regler, vara lite flexibel och se till att styra upp saker och ting. Regeln i sig har blivit viktigare än anledningen till att den skapats.

Jag är säker på att anledningen till det tröga svenska agerandet i sydostasien har att göra med regler också. Ingen vågar fatta ett beslut eftersom det vore att bryta mot reglerna att sätta igång saker innan man har haft ett möte, och möte kan man ju inte ha förrän alla behagar komma till jobbet så då sitter alla där och glor dumt i väggen och gör ingenting. Den enda regel någon ansvarig person vågade trotsa var mobiltelefonförbudet på teatern…

Kan ungdomar nåt om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed. Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed. Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma. I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung. Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen. Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar. Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.) Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Dennis Lehane – Svart Nåd

Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.

I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.

I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.

Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.

Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.

Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.

Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.

Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.

Välj!

För eller emot. Pro eller anti. Antingen eller.

Jag börjar bli trött på att ställas inför de två valen. Det är nämligen inte så enkelt. Saker är ytterst sällan svarta eller vita och till och med i helvetet finns det temperaturskillnader.

Som Georgie-ponken i sitt fina Vita Hus som deklarerade att ”ni är antingen med oss eller mot oss” när han skulle bomba bort Mellan Östern. Alltså skulle vi antingen ge vårt fulla stöd till en operation i Afghanistan, och senare en i Irak, som vi på förhand visste mycket lite om hur den skulle utföras, och som dessutom vilade på mycket vaga bevis, eller ta konsekvenserna.

När USA siktade in sig på Afghanistan så var man säkra på att bin Ladin fanns där, även om man aldrig hittade honom. Men i det läget hade man inga som helst bevis för att han låg bakom 9/11. Inte för att jag betvivlar det, men ändå. Ändå krävdes omvärldens fulla stöd, annars var vi emot dem.

När man sen siktade in sig på Irak så blev det ännu värre. Först kunde man inte enas om varför man gick in i Irak. Det var kopplingar till Al Quida, det var massförstörelsevapen och det var för att befria det irakiska folket från den där tyrannen som Washington var polare med innan och vars övergrepp man under lång tid blundade för. Sen skällde man på FN som inte hittade några massförstörelsevapen och inte ville sanktionera anfallet, och sen började man bomba. Till slut hamnade man i det absurda läget att man tagit över ett land utan att ännu ha bestämt sig för varför. Är det något man vill ge sitt fulla stöd?

”Med oss eller emot oss”-retoriken är ganska effektiv om man heter George och bor i ett stort Vitt Hus där man kan spränga hela världsdelar utan att ens behöva kliva ur sängen. Detta eftersom att vara emot innebär att man buntas ihop med ”skurkstater” och ”ondskans axelmakter” och det vill man ju inte. Dels för att det ser illa ut (vad ska grannarna säga?) och dels för att det då riskerar att börja regna bomber. Men herr Buske är långt ifrån den enda som använder den retoriken.

Häromdagen läste jag en artikel som hette ”feminist – javisst” och jag tror inte att jag behöver förklara den mer ingående. På ett sakligt och enkelt sätt staplar författaren upp vad feminismen egentligen står för, saker som vi alla håller med om såvida vi inte är kompletta idioter. Eller mansgrisar. Eller bägge.

Sen kommer det ett sånt där retoriskt lappkast där hon plötsligt börjar prata om vad det således innebär att vara anti-feminist. Sakta i backarna nu!

Att inte gå runt och kalla sig feminist, betyder faktiskt inte alls att man är nån sorts anti-feminist. Det finns som sagt temperaturskillnader även i helvetet.

Vad har vi mer? Tja, både skinnskallar och antirasister tenderar till att använda sig av samma retorik, i den mån de har en retorik alls. Håller man inte med så är man en negerälskare, eller en smygrasist, beroende på vem man pratar med. Och då kan det ändå handla om saker som att jag inte tycker att man får slå ner folk hur som helst. Att även om någon är nynazist så får man ändå inte slå ihjäl honom och så. Då kan det hända att man är smygrasist.

Vi talar ofta om vårt eget land som ”Landet Lagom” eller ”Mellanmjölkens Land”, lite ursäktande och nedlåtande. Sverige är ett land som gång på gång visat att vi inte kan ta ställning.

Vi kunde inte bestämma oss om kärnkraftens vara eller icke vara utan valde nån sorts märklig medelväg som innebar att vi först skulle bygga ut och sen lägga ner. Med andra ord: De som röstade sköt upp beslutet till nästa generation.

Vi tog inte ställning under andra världskriget utan viftade glatt med svastikor och hurrade på de tyska soldaterna på genomresa, lät dem hämta hur mycket järnmalm de ville så länge det gick deras väg, för att sen raskt riva ner fanorna och välkomna amerikanerna när krigslyckan vände.

Vi kan inte bestämma oss om EU. Vi ska vara med, med knapp majoritet, men vi ska ändå inte vara med. Vi ska ha undantag, vi ska inte byta valuta (än), vi vill inte skriva ut nationaliteten på körkorten, för det är diskriminerande (eller pinsamt), vilket innebär att vi likförbannat måste ha pass inom EU.

Vi vill inte bestämma oss för vad för politik vi vill ha så då röstar vi på sossarna som är lite av varje och står och velar och så blir det en jävla soppa av det hela.

Nog önskar man att vi som svenskar kunde ta ställning lite oftare, sluta vara så mesiga. Men å andra sidan: Med all önskvärd tydlighet står det klart att det behövs fler alternativ än för och emot. Eller är jag bara så där mesigt svensk och lagom nu?

Reklam, reklamera, reklamest

I reklamvärlden, som i alla andra världar, finns det trender. Modeord. Fraser som ska tilltala oss att köpa produkter. Krispigt är ett sånt ord. Eller var tills nyligen.

Allt skulle vara krispigt. Framför allt grönsaker i wokrätter. Nåt företag gick så långt som till att försöka sälja en krispig soppa! Det känns fel. Som att försöka kränga sörpliga kex.

Vad betyder krispigt? Egentligen? Det finns inte i SAOB på nätet i alla fall. Vilket inte betyder att det inte är ett ord, utan bara att det är ett för nytt ord, eller ett icke tillräckligt frekvent använt ord, för att SAOB ska ha snappat upp det. Ändå kan vi alla lista ut hur något som är krispigt är. Det är det som är det fina med språk – vissa ljudelser förklarar sig själva. Som klafsa, kladda, klampa. På samma sätt lägger sig krispig i samma område som knastrig, krasig, knaprig.

Men nu är krispigt ute. Det är ett föråldrat ord. Nu är saker crunchiga istället. Crunchiga! Smaka på den. En direkt försvenskning av crunchy. Som betyder, tja, krispig. Visserligen kan crunch betyda ”kris, krux, kritisk punkt, konfrontation, avgörande” också, men jag tror inte det är det som avses i reklamen. Krisiga flingor? Avgörande flingor?

Crunchy är också ett sånt där ord som förklarar sig självt. Man behöver inte kunna många engelska ord för att lista ut det.

Det störande med det är att det bara är rökridåer. Om något är crunchigt så är det för det första skittöntigt att inte använda ett svenskt ord, och inte ett engelskt heller, utan en försvenskning. För det andra är det bara en variant av krispigt, och för det tredje känns det bara riktigt fånigt att försöka kränga flingor med argumentet att de är crunchiga. Jag förväntar mig att flingor är det. Om jag öppnar ett paket mjuka, sega flingor, då reklamerar jag det paketet. Samtidigt är flingornas crunchighet övergående – ett par minuter i mjölk tar bort crunchfaktorn i praktiskt taget vad som helst. Utom tegelsten.

Det senaste försvenskade modeordet i reklamvärlden måste vara frissigt. Hår kan bli frissigt, och det är tydligen inte en bra sak, alltså är det inte ett tillstånd som håret befinner sig i när man varit till frissan. Även om man kan tro det. Jag antar att det är en försvenskning av frizzy, vilket betyder ”krullig, krusig”. Med ”frissig” gissar jag att det är så håret är när det liksom krullar ihop sig och får en mycket obehaglig elastisitet. Mitt hår blir så av fruktis förresten. (Avdelningen Värdelöst Vetande)

Har någon lagt märke till hur olika man säljer produkter till män och kvinnor? Rakprodukter är ett ypperligt exempel. Gillettes rakhyvel för kvinnor är tokrosa med mjuka linjer och heter Venus. Till den kan man köpa ett raklödder som heter nåt med silk. Det är lika med kvinnliga hudvårdsprodukter; allt är ”silkeslent”. Ta då en titt på Gillettes rakhyvel för män. Först Mach 3, vilket är ett hastighetsmått och betyder ”förbannat fort”, typ. Sen kom Mach 3 Turbo! Har man uppnått Mach 3 så behöver man ingen turbo. Vad är ”turbo” på en rakhyvel? Designen är betydligt mer aggressiv, vassare, mer som en sportbil. Vilket man också anspelar på i reklamen. När det gäller hudvårdsprodukter för män har man dock inte lyckats få det att framstå som tufft att smörja in sig, så då gör man det överdrivet töntigt istället. Vem minns inte reklamen för after shave ”balsam” som man skulle smörja in sig med efter rakning? Alla dessa män med irriterad hud som gjorde allt för att lindra svedan; en av dem kör i ren desperation ner ansiktet i tallriken med crunchiga frukostflingor och mjölk.

Alltså; när man kränger prylar till ungdomar använder man musikvideokonceptet med hemmasnickrade inneord. När man vänder sig till kvinnor anspelar man på mjukhet, fromhet, lenhet, och när man vänder sig till män så är det tufft, hårt, snabbt, som gäller.

När man gör reklam för klockor på ett eller annat sätt så ställer man alltid visarna på antingen tio i två eller tio över tio. Det heter att klockan ler… Vem fan har kommit på det? Menar man på fullaste allvar att människor inte köper klockor som visar tjugo över åtta för att den klockan ser ledsen ut? Visst, det handlar om det undermedvetna, men frågan är om inte man överskattar dess betydelse. Eller för all del; vad säger att inte somliga skulle köpa tjugo-över-åtta-klockan för att de tycker synd om den?

Sen har vi förstås den aldrig sinande strömmen av trist reklam för tvättmedel, rengöringsmedel, tvättmedel, och andra hushållsprodukter, som alltid visar upp ett skinande blankt hem med en nöjd hemmafru som strålar ikapp med solen som skiner in genom fönstret och reflekteras mot praktiskt taget allt. Det måste vara jobbigt att bo i ett sånt hem. Och det är alltid en hemmafru. Ytterst sällan har jag sett en man i dylik reklam, annat än som hjälplös. Sen trollar kvinnan fram mirakelmedlet för ändamålet och gnor glatt och obekymrat bort ”även de svåraste fläckarna” så att mannen och deras barn kan fortsätta grisa ner sig. Ty kvinnor tycka att renhållning är det roligaste av nöjen. Filmen Adam & Eva har för alltid förstört den typen av reklamfilmer. Scenen då Adam plötsligt ser sig själv i en framtida radhusidyll där alla rapar ur sig reklamfloskler är obetalbar, med höjdpunkter som ”jag önskar att mamma jämt hade mens” och så den avslutande vänligt vita texten på svart bakgrund: ”LYCKA” med tillhörande copyrightsymbol. Mästerligt.

Och förresten: Blod är inte blått. Inte vid menstruation heller. Inte ens blåblodiga har blått blod, egentligen. Så nu vet ni det. Så varför demonstrerar man tampongers och bindors uppsugningsförmåga med blå vätska?

Just i den branchen har vi nog de töntigaste reklamsnuttarna av dem alla. Kanske för att ämnet i sig fortfarande är lite tabu på nåt vis. Det är fortfarande lite ”orent” att ha mens. Att det ibland kallas ”sanitetsprodukter” är ganska talande. En kvinna med mens är alltså en sanitär olägenhet. Nånstans snappade jag upp att i Amerikat är ”sanitetsprodukter” parfymerade! Jag är ingen gynekolog eller expert på det kvinnliga underlivet (även om jag finner det spännande och inte har nåt emot att ta mig en närmare titt nu och då) men så mycket vet jag att det är ett förbannat känsligt område. Där tycker somliga att man ska använda parfymerade produkter. Det låter som en svampinfektion just waiting to happen. Vi förfasas över kulturer där kvinnor förvisas till särskilda utrymmen när de är ”orena” men frågan är om det västerländska klimatet är så mycket mer tolerant egentligen.

Alla dessa säljknep. All denna exponering. Allt tjat om igenkänningstrygghet (vilket alltså innebär att även dålig reklam är bra reklam eftersom man i valet mellan ett märke som är bekant och ett som inte är bekant väljer det som är bekant), produktplacering, logotyper, ligga rätt i tiden, och så vidare. Alla dessa omskrivningar för Tjata Hål I Huvudet På Konsumenterna. Ta de pengar som Ditt Företag AB spenderar på reklamkonsulter (vår tids kvacksalvare) och lägg dem på produktutveckling istället. Annars är risken att du inom en snar framtid tillverkar crunchigt, parfymerat toapapper eller frissiga bildäck.

Själv håller jag mig till att skriva crunchiga artiklar på frissiga hemsidor.

/Josh – nu med mer crunch

Tal till nationen

Bush vill fördubbla satsningen på sexuell avhållsamhet bland gymnasieelver. Hur gör man det? Kyskhetsbälte är ett alternativ förstås, men då kommer inte ungarna förbi metalldetektorerna i skolan.

Han säger att det inte är av moraliska skäl utan för att förhindra spridandet av veneriska sjukdomar. Till saken hör att amerikanska skolor inte bedriver någon sexualundervisning. Vore inte det ett bra ställe att börja på istället? Upplysning istället för förbud? Problemet är väl då att Bush kommer att tappa väljare bland de konservativa moraltanter som det finns gott om i USA. Dessa kommer antagligen, i sin enfald, att tolka införande av sexualundervisning i skolorna som en uppmaning till ungdomar att knulla mer.

Vidare slår han fast att ”vi måste försvara äktenskapets helgd”. Han anser att det hotas av vissa delstater, som Massachusetts, som tillåter homoäktenskap. Han går så långt att han hävdar att om domstolar i vissa delstater fortsätter att agera ”godtyckligt” så kanske det är dags att ta till storsläggan i form av författningen.

Bakgrunden till detta är säkert delvis religiös övertygelse, men det finns politiska poäng att hämta bland moralisterna även här. Istället för att göra en utläggning om den saken kan man bara konstatera att det är obehagligt att det överhuvudtaget går att göra en politisk poäng av en så stockkonservativ och föråldrad ståndpunkt.

Bush säger att även om det har gått lång tid sen 9/11 utan angrepp på amerikansk mark, så är faran inte över. Det må vara frestande att tro det, men så är det alltså inte. På grund av detta anser han det befogat att förlänga Patriotlagen, dvs inskränkningar i de mänskliga rättigheterna och medborgarnas integritet. Inget kan väl hålla ihop ett folk så som en gemensam fiende, och har man ingen synlig fiende får man ta till en osynlig. Det är ännu mer skrämmande och håller ihop folket än mer.

I sitt tal undviker Bush att prata om alla de massförstörelsevapen man visste fanns men inte har hittat. Istället lekte han med ord, vilket i sig är lite imponerande, och sa att man i Irak hade funnit ”Massförstörelsevapenrelaterad utrustning”. Vad är det? Det kan ju vara vilket laboratorium som helst. Timothy McVeigh byggde bomben i Oklahoma City med konstgödsel…

I övrigt anser han att USA:s ingripanden i Irak och Afghanistan som lyckade och beskriver dem som ”fria länder”. Med tanke på de inskränkningar som gjorts i amerikanernas frihet med Patriotlagen så kanske Irak och Afghanistan kan ses som fria genom kontrastverkan. Eller åtminstone lika fria.

Och så då den obligatoriska propagandan: ”En rad länder uppfyllde FN:s krav och gjorde slut på Saddam Husseins regim – och Iraks folk är fritt.”, ”Tack vare amerikanskt ledarskap och beslutsamhet förändras världen till det bättre.”, ”Det är skillnad mellan att leda en allians av många länder och att underkasta sig invändningarna från ett fåtal. Amerika kommer aldrig att be om tillstånd för att försvara sitt folks säkerhet.”

Den bästa är ändå: ”Hade vi inte ingripit skulle diktatorns massförstörelsevapenprogram fortsätta än i denna dag. Säkerhetsrådets resolutioner skulle ha avslöjats som tomma hot som försvagade FN.” – Jaha, så när USA kör över Säkerhetsrådet så försvagar det inte FN? Mina barn och andras ungar.

Efter talet rapporterar CNN att 79% (!) av amerikanerna anser att Bush leder landet åt rätt håll. Det kanske säger mer om amerikaner än om Bush…

”They that can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.”

– Benjamin Franklin, USA:s landsfader