Skip to content

Författare: Joshua_Tree

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?


Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,

Ensamt på toppen

Elon Musk har hamnat i blåsväder. Detta för att i en tweet ha kallat en brittisk grottomte boendes i Thailand för ”pedo guy”. Det togs inte emot väl, kan man säga. Det är som Winston Churchill sa: Twittra i affekt och du kommer att ha författat den bästa tweet du någonsin ångrat. Musk har sedemera bett om ursäkt och förklarat att, även om ”det var Unsworth som började” så var det fel av honom att vräka ur sig något dylikt.

Så varför blev han så förbannad till att börja med? Ja, kanske för att han, under hela tiden då räddningsarbetare tillsammans med all möjlig expertis runt om i världen försökte få ut ett pojkfotbollslag och deras tränare ur ett översvämmat grottsystem, konstant kritiserats av kreti och pleti för sitt engagemang i saken. Det har hetat att hans engagemang är ett PR-stunt och han borde fixa något annat problem i världen istället, och dessutom vet ju varenda människa som aldrig har försökt dyka i ett grottsystem att en miniubåt inte fungerar. Och så vidare. En väldigt bra sammanfattning av händelseförloppet finns här. Jag rekommenderar att man läser det innan man lustfyllt stämmer in i den skadeglada kören.

Utifrån följande tweet från Opassande började jag fundera lite.

Det finns ett mönster här. Någon är exceptionellt bra på något och blir såväl framgångsrik som monetärt rik, och berömd. Efter ett tag börjar vederbörande verka lite märklig. Excentrisk. Varför? Förutom de ganska uppenbara skälen som att leva i ett konstant rampljus och att ha kopiöst med pengar så tror jag att det finns en anledning till: Vi vill att de ska vara märkliga, udda och excentriska. Därför är det också det vi ser. Jag tror att ett det är ett slags försvarsmekanism. För om den här berömda personen är som jag, då måste jag ta itu med det faktum att det ”bara” är hans intelligens, slit och disciplin som tagit honom dit han är, och att det är min egen frånvaro av detsamma som gör att jag är där jag är. Den insikten är jobbig, så det är lättare att föreställa sig att vederbörande är något mer än så. Något slags överjordiskt, omänskligt väsen. Kombinera det med ett starkt gillande av vad personen ifråga gör, och det övergår snart i något nästan religiöst. I sina fans ögon kan då Elon Musk, eller Steve Jobs, eller Bono, eller vem ni vill, göra något fel. Och alla eventuella udda grejer som rapporteras är egentligen bara en del av deras gudomlighet. Ty de är inte som oss.

Parallellt med det uppstår en antirörelse av folk som blir orimligt provocerade av denna okritiska idoldyrkan. Det är inte en slump att jag tog upp just Steve Jobs och Bono i föregående stycke. Jag har nämligen i viss mån själv varit på endera sida av staketet. Som U2-fan fick jag ofta höra om Bonos upplevda skenhelighet från folk som uppenbarligen provocerades av U2:s framgångar kombinerat med socialt engagemang. Å andra sidan har jag själv alltid varit snabb att kasta en gliring eller två efter ”Apple fan boys” då jag blir orimligt provocerad över hur många som helt okritiskt sväljer exakt allting Apple gör.

Lägg därtill lite gammal hederlig, unken missunsamhet. Komma här och tro att man är något! Bara för att du har fått folk att köra elbilar (som de snart inte ens behöver köra för biljävlarna kör sig själva) och byggt rymdraketer som går att landa igen vilket i ett svep gör rymdresor tio gånger billigare. Bara för att du inte bara har tänkt något andra inte har tänkt utan dessutom haft visionerna och kunskaperna att göra det, så tror du att du är något! Va!? Och det riktigt intressanta är att det tycks som att ju mer socialt engagerad en sådan här berömd och framgångsrik person är, desto mer kritik får de. Att stapla pengar på hög och vältra sig i lyx, det må väl vara hänt, men att faktiskt komma och försöka göra världen bättre också? Nej, där går gränsen! Tror du att du är bättre än mig?

Och där kommer det igen, den där försvarsmekanismen. Inte nog med att jag måste leva med att det finns människor som har talang, idéer och disciplin att ta sig någonstans här i världen, ska de dessutom hålla på att rädda den medan jag knappt orkar fylla i en protestlista? Det är faktiskt bara för mycket. Därför är det återigen viktigt att föreställa den här excentriska figuren som är något helt annat än du och jag. Men därtill kanske det är så att just när det kommer till socialt engagemang, då får vi en möjlighet att ta ner fanskapet på jorden. Varför ska du rädda 12 pojkar i en grotta? Fixa vattenbristen i Michigan istället! Rädda barnarbetarna fattiga länder! Laga klimatet! Och stoppa omoralen i musiken!

Och sen, efter att ha skapat en piedestal att sätta vår gudom på samtidigt som andra gör vad de kan för att försöka putta omkull densamma, så gör objektet för vår dyrkan något dumt. Inte något konstigt och excentriskt som att gifta sig med en schimpans eller köpa alla biljetter till en alla konserter på Håkan Hellströms turné bara för att jävlas med både artist och fans. Nej, något mycket värre. Något fullständigt mänskligt. Han blir förbannad och säger något elakt och oövertänkt till objektet för sin ilska. Vips, så blev han en människa av kött och blod, med fel och brister som alla oss andra. Illusionen brast. Besvikelsen är enorm. I det andra lägret vet istället inte skadeglädjen några gränser.

Jag tror att det är ungefär så det går till. Och det är faktiskt inte konstigt att någon som lever under lupp på det viset blir lite… konstig. När alla ens ord, gester, miner och handlingar tolkas och övertolkas, när man inte längre äger sin egen berättelse, sin egen identitet. Och när man dessutom har fuck off-pengar. Det konstiga är nog egentligen att de inte tappar det och ber oss dra åt helvete oftare.


Photo by Rodrigo_Soldon on Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om:

Den villkorade svenskheten

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.


Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY

#metoo och Uppdrag Granskning

Mot bättre vetande satte jag mig att titta på Uppdrag Granskning om #metoo och Fredrik Virtanen. Inslaget hade redan kritiserats rejält och min erfarenhet av Uppdrag Granskning är sedan tidigare tämligen negativt, men jag ville se med egna ögon.

Jag tänker inte försöka mig på att plocka sönder inslaget i detalj. Det får andra ägna sig åt. Istället tänker jag börja med att slå fast att det finns saker att granska när det gäller medias hantering av #metoo i allmänhet och fallet Virtanen i synnerhet. Namnpubliceringen kan och bör kritiseras. Fanns det verkligen ett så stort allmänintresse att det motiverade att man gick ut med Virtanens namn och bild? Eller var det kanske så att god journalistisk sed och principer vägde väldigt lätt mot möjligheten till snaskiga löpsedlar och klirr i kassan?

Det finns också fog för att ifrågasätta hur diverse medier hanterade de uppgifter de fick in. I inslaget skjuter Uppdrag Granskning in sig på SvD, och det är inte utan grund. SvD nämner i en rubrik att tolv kvinnor berättar om trakasserier och övergrepp som Virtanen ska vara skyldig till, men i artikeln finns “bara” sex vittnesmål. Det kan naturligtvis finnas fullt rimliga skäl till varför de andra sex inte redovisas, varav risken att bli identifierad kan vara en, men varför brassar man på med en rubrik som man inte är beredd att backa upp i artikeln? Sex kvinnor som anklagar någon för trakasserier och övergrepp är väl redan det alldeles åt helvete för mycket?

Det finns också fallet med fjortonåringen som kontaktade Virtanen i syfte att ansöka om praktikplats, som fick svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”. Läs gärna hela den meningen igen, för det finns en subtil men avgörande skillnad mellan “kontakta i syfte att” och att “ansöka om”. Såvitt jag förstår, och här kan jag ha fel, har men Fridah Jönsson har skrivit ihop en FAQ och hävdar själv att hon konsekvent sagt att hon kontaktade Virtanen med “intentionen att få en prao-plats” och att hon inte vet exakt vad hon skrivit som Virtanen svarade med den nu bevingade ligg-kommentaren. Men distinktionen mellan “syfte att” och “ansöka om” flög ut genom fönstret tillsammans med diverse andra principer på landets redaktioner och framställdes som att Jönsson, fjorton år, skrivit “jag vill prao hos dig” och fått svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”.

Allt detta är rimligt att granska. Problemet, som jag ser det, är att Uppdrag Granskning begår samma fel som de kollegor de ger sig ut för att granska. Någonstans längs vägen tappar de också bort den där lilla detaljen att Fridah Jönsson aldrig har sagt att Virtanens ligg-kommentar var ett svar på en prao-ansökan. Så när de lyckas gräva fram vad det var hon hade skrivit så hamnar hon på något sätt på den anklagades bänk och blir ansvarig för vad media och allmänhet fått för sig att hon har sagt.

Vidare uppfattar jag Uppdrag Gransknings granskning som full av vaga insinuationer. Jag menar, visst, den svenska medievärlden är lite av en ankdamm där alla känner alla. Man bör förvisso därför ta hänsyn till att det finns jävssituationer. Men det man drar upp är till exempel att Carolina Neurath på SVT:s morgonstudion är privat vän med Cissi Wallin – som alltså var den som ursprungligen gick ut och öppet anklagade Virtanen. Detta var dock morgonstudion öppen med och när Wallin intervjuades lämnade Neurath studion. Detta redovisar Uppdrag Granskning, men fortsätter ändå att därefter ifrågasätta att Neurath kontinuerligt rapporterade om #metoo. #metoo är rlimligen större än Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, om man säger så, och skulle man börja diskvalificera journalister för att de känner någon som… Ja, ni förstår. Det blir inte många kvar.

Man ger sig också på att antyda jäv utifrån vilka som har “lajkat” diverse inlägg. Det är en synnerligen tunn is att stå på. Den där tummen upp på sociala medier kan betyda så mycket. Det kan betyda att man gillar innehållet, att man gillar att någon berättar även om man inte alls gillar innehållet, det kan vara bilden man gillar och att man inte ens har läst texten, det kan vara ett uttryck för stöd. Det kan till och med vara av misstag. Oavsett varför någon “lajkat” något så går det liksom inte att dra några långtgående slutsatser av det. Man skulle antagligen kunna göra en Uppdrag Granskning och granska Uppdrag Gransknings granskning utifrån vad Uppdrag Gransknings granskare “lajkat”.

Granska gärna mediernas hantering av det hela, redovisa gärna att det är en rätt incestuös ankdamm, men låtsas inte själva stå utanför den. Och framför allt; ge er inte på kvinnorna som vittnat om händelser för att media tagit deras berättelser och sprungit med dem.

Slutligen ett par reflektioner om Virtanen själv:

I intervjun dras det upp ett fall där han ska ha filmat en kvinna, utan hennes vetskap och samtycke, som dansar naken på ett bord för honom, och därefter skickat filmen till henne, vilket hon uppfattat som obehagligt, rent av hotfullt. Virtanen medger utan omsvep att han har gjort det men tycks fullständigt oförstående till hur det kan uppfattas som hotfullt.

För mig säger det något om personen Virtanen. Hur kan man inte förstå det? Du filmar någon, i en rätt jävla intim situation, utan hennes vetskap. Redan det är jävligt creepy. Sedan skickar du filmen till henne? Men du förstår inte varför det skulle kunna uppfattas som obehagligt och rent av hotfullt? Verkligen?

Jag har, såvitt jag vet, aldrig dansat på bord vare sig påklädd eller naken. Jag har knappt dansat alls. Risken att få något sådant material skickat till mig är således obefintligt. Men jag kan ändå säga att även om någon utan min vetskap fotade mig medan jag gjorde något så oskyldigt som att dricka kaffe, och sedan skickade den bilden till mig, så skulle jag tycka att det var obehagligt. Och ja, det skulle absolut kunna uppfattas hotfullt (beroende på vem det kom från förstås). Lite “jag har ögonen på dig”. Om bilden eller filmen dessutom föreställde mig i en situation som på ett eller annat sätt kunde användas mot mig (nudes hör till kategorin “bilder man inte vill hamnar i fel händer”) skulle jag absolut kunna uppfatta det som hotfullt. Det skulle kunna uppfattas som att personen ifråga vill låta mig veta att hen har det här materialet i sin ägo och att om jag inte håller mig på mattan så…

Att Virtanen i interjun ställer sig helt oförstående till det får mig att undra hur det står till med hans empatiska förmåga. Ännu mer tragikomiskt blir det när han direkt efter konfronteras med att han ska ha hävt ur sig okvädningsord till en kvinna på en krog, varpå han redogör för ett händelseförlopp där en kvinnlig fotograf fortsatt fota honom efter att han påtalat att han inte ville det, och att han säkert sa något “olämpligt”. Du har en bjälke i ögat, kompis.


Andra bloggar om: , ,

Saker som låter

Det har varit mycket prat om böneutrop den senaste veckan eller så. Jag har för egen del inte formulerat någon stupsäker åsikt i frågan, och det jag har kunnat konstatera är att ingendera sida gör något vidare jobb med att övertyga mig.

De som är för hävdar att det handlar om religionsfrihet. Men religionsfrihet bör inte vara något slags universiellt frikort. Religionsfrihet innebär att ingen ska diskrimineras på grund av sin religion – inte att man får göra vad man vill med hänvisning till religion. I nådens år 2018 går det alldeles utmärkt att hålla reda på när man ska be, hur bönen låter och åt vilket håll man ska vända sig utan böneutrop. Det behov böneutrop en gång fyllde finns helt enkelt inte längre. Detsamma kan för övrigt sägas om kyrkklockor. Så har jag fått det sagt också.

Det som då kvarstår är att det är en del av den religiösa traditionen. Så är det ju med många religiösa företeelser – vad som en gång i tiden fyllde en funktion har blivit obsolet, men man fortsätter göra det därför att det är en del av traditionen. En dogm. Jag har all respekt för det, men mot det står en tradition av att liksom inte ha böneutrop i Sverige.

På andra sidan staketet finns ett par motargument som inte heller håller någon högre nivå. Där försöker man rationalisera sin motvilja med diverse sakargument om ljudnivå och innehåll. Jag skulle vilja jämföra dessa argument med en annan företeelse i samhället: Fotboll. Jag har gjort paralleller mellan religion och idrott förut, så varför inte?

”110 decibel är faktiskt jättehögt!”

Det är högt, ja. Jag vet inte vilka på vilka grunder man har kommit fram till att tillåta 110 decibel. Som referens kan nämnas att Socialstyrelsen för ett par år sedan bestämde att 100 decibel skulle vara högsta tillåtna ljudstyrka på konserter för vuxna (97 db om konserten var även för barn), och detta alltså på event där alla som är på plats utsätter sig för ljudet frivilligt. Jämför man rakt av på det viset så verkar det förstås märkligt.

Men det finns ett par saker att komma ihåg då. En konsert pågår vanligtvis i ett par timmar, i jämförelse med ett böneutrop på, vad? Ett par minuter? Vad som är en skadlig ljudnivå handlar inte bara om ljudstyrka utan också i allra högsta grad om tid, ifall det nu är det man oroar sig för. (Som kuriosa kan dock nämnas att det finns studier som tyder på att det finns ytterligare en faktor, nämligen om man uppskattar ljudet. Ljudet från en njutbar konsert har således inte samma negativa påverkan på hörseln som en konsert med Håkan Hellström. Man kan tänka sig att Socialstyrelsen består av Sivert Öholmare som inte riktigt gillar eh, VASP.) En annan sak är att det är skillnad på ljud inomhus och utomhus. Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att understryka att en inomhuskonsert och en utomhuskonsert är två helt olika saker för öronen. Ni får helt enkelt tro på mig.

Det jag undrar nu är: Vad är det för decibelnivå på en genomsnittlig fotbollskör på väg till match? Observera, jag har ingen aning, jag är bara nyfiken. Men om det är störningsfaktorn och ljudnivån man oroar sig för så finns det ju som bekant också… fotboll. En hop förfriskade supportrar som sjunger ramsor medan de tågar genom stan?

”Men budskapet!”

Ja, det är skillnad på böneutrop och kyrkklockor i och med att böneutrop inte bara manar till bön utan innehåller själva bönen. Det kan man förstås ha åsikter om som militant ateist. Men om man läser vad som ropas ut vid Adhan så tycker jag inte att det ser så farligt ut. Jag håller inte med, men det är ju inte som att bönen innehåller något kontroversiellt. Möjligen då en rad som, vad jag förstår, förekommer vid sunnitisk morgonbön som lyder ”as-salatu khayrun min-a-naum – bönen är bättre än att sova”. Den som skrev den raden hade inte småbarn, så kan man säga.

Om det är innehållet man är orolig för kan vi ju titta på fotbollsfolket igen. Till exempel finner jag ”Bajen, bärs och rakade brudar” långt mer provocerande än någonting i det ordinarie böneutropet. Man får förstås ha vilka preferenser man vill, men folk som gillar bärs brukar enligt min erfarenhet inte ha någon smak. Och, med risk för att anklagas för att vara bajofob; detsamma kan sägas om folk som gillar Bajen. Och vad gäller de rakade brudarna så… Vad sägs om ”självständiga kvinnor med en sund kroppsuppfattning som bestämmer själva”? Det har inte samma rytm, det medges, men det skulle åtminstone inte bidra till en stereotyp kroppsuppfattning. Även om det fortfarande är rätt heteronormativt. Man kan inte få allt.

Vad som återstår är då hållningen att det är skitsamma, det skadar väl ingen. Och nej, det är ju så sant. Det är å andra sidan skitsamma åt andra hållet också då möjligheten till böneutrop knappast kan sägas vara en förutsättning för att utöva sin religion. Å tredje sidan är det inte förutsättningen för att utöva sin religion som kristen heller. Personligen skulle jag gärna se mindre ljud i samhället snarare än mer. Vilket inkluderar kyrkklockor, oönskat radioskval i varuhus, trafik, fotbollskörer, alkisar i parken, folk som går runt och gapar i mobiltelefonen som om den vore en megafon, fiskmåsar, och den här jävla katten som sitter och skriker på min balkong och skriker medan jag försöker skriva.

Det finns en sista sak att nämna. För några år sedan läste jag en väldigt intressant bok skriven av Anders Mildner; Koltrasten som trodde den var en ambulans. Den handlar om just ljud och har en hel del intressanta saker att säga. En sak jag tog med mig från den boken var hur frågan om ljud i samhället i olika tider har varit en konfliktyta, hur man kämpat om rätten att låta. Således är ljud också en form av maktdemonstration. Det är inte en slump att just kyrkklockor har varit det som har låtit mest i Europa under några hundra år, och det är antagligen lika lite en slump att minareten är det som väsnats mest i den muslimska världen.

I ett fritt samhälle bör man således inte inskränka folks rätt att låta. Å andra sidan upphör som bekant min frihet när den inkränktar på din. Jag har som sagt inte lyckats formulera en stark åsikt åt vare sig ena eller andra hållet.


Andra bloggar om: ,

Betala uppmärksamhet

Photo on Foter.com

Det har börjat smyga sig in en del omotiverade direktöversättningar från engelskan i det svenska språket. Nu syftar jag inte på oskicket att använda engelska ord där det finns fullgoda svenska alternativ (som betting), även om det är illa nog. Det här är mer än fråga om att folk skriver och talar som en halvdan maskinöversättning, på sitt modersmål. Exempel: dubbla standarderJa, det heter double standards men på svenska heter det dubbelmoral. Man kan för all del också prata om dubbla måttstockar om man vill det. Det vet ni, allihop, men ändå har det börjat bli allt vanligare med bastarduttrycket dubbla standarder (eller ännu värre: dubbla standards vilket borde vara rent kriminellt). Ett annat exempel är ordet skepsis som allt oftare blir skepticism på svenska av den enkla anledningen att det heter så på engelska. Ja, ordet finns på svenska men har en egen betydelse, men tycks på senare tid allt oftare användas som synonym till skepsis.

Varför blir det så då? Jag vet inte. Helt vanligt slarv och slapphet, kanske. När det gäller text tycker jag mig oftast se den sortens uttryck från bildade människor vilket leder mig att tro att en bidragande orsak kan vara att man plöjer en hel del text på engelska. Har man därtill inte en stadig språklig grund att stå på utan lyckas slinka igenom nålsögat genom att förlita sig på stavningskontrollen i Word så… Men nu gissar jag bara. Sanningen är att jag inte vet, annat än att engelskan har ett starkt inflytande.

Vad jag däremot kom att tänka på är ett engelskt uttryck som vi kanske borde fundera på att direktöversätta. Att uppmärksamma eller ge uppmärksamhet heter pay attention på engelska. Vi kanske borde börja säga betala uppmärksamhet på svenska också. I klickonomins tidsålder vore det nämligen tämligen korrekt. Vi betalar med vår uppmärksamhet. Och vi får betalt av andra i form av uppmärksamhet. Positiv feedback på sociala medier triggar belöningssystemen i hjärnan och gör att vi mår bra. Därför matar vi varandra med halvdana skämt (skyldig!) och selfies.

Rent monetärt omvandlas din uppmärksamhet till pengar i någons ficka via reklam. Du klickar på en länk till en sida som finansieras av reklam. Företagen som köper reklamplatsen hoppas att exponeringen ska leda till att du köper någonting av dem och några ören trillar in på ett konto. För som bekant, ingenting är gratis.

Men det här gör väl ingenting? Om vi matar varandra med dopamin eller tittar på en sammanställning av 10 DU KAN INTE ANA VAD SOM HÄNDER SEN, och den som driver siten tjänar några futtiga ören på reklamen, det spelar väl ingen roll. Nej, kanske inte det. Men vi har bara ett begränsat antal timmar på dygnet. Det finns gränser för hur mycket saker vi kan ta del av. Så kanske borde vi börja se uppmärksamhet som valuta och börja hushålla med den? När det kommer till plånboken gör vi prioriteringar och aktiva val. Mat och hyra går före nya tuttar och utlandsresa (om man inte satsar på en karriär som stjärna i Lyxfällan). Vi väljer bort saker för att det är för dyrt, eller för att kvaliteten är undermålig eller på etiska grunder – företaget bakom en tjänst eller vara står för något jag inte vill stödja.

På samma sätt borde vi resonera kring att betala uppmärksamhet. Betala inte för skit, och betala inte för sunkig smörja som du inte vill stödja. Det finns så mycket annat. Jag vet att gulliga djur, klickbeten och lättsmälta sanningar är frestande, men vi om vi ser på uppmärksamhet som valutan kanske vi ska börja se på dylikt som godis. Så istället för att gå direkt till godishyllan och kassan, vad sägs om att utforska resten av informationsbutiken?

Jag tror på att vad vi kallar saker inte bara speglar vår syn på dem utan också påverkar hur vi ser på dem. Så genom att faktiskt börja säga att man betalar uppmärksamhet kan vi hjälpas åt att förändra hur vi ser på informationsflödet och hur vi fördelar vår tid. För varje uppmärksamhet är en kostnad i form av tid och energi och det är hög tid att vi lär oss att prioritera vad som är värt vår uppmärksamhet och vad som bara är skit.

Läsåret 2017

Jag roade mig med att sammanställa mitt bokläsande för året som gått. Målet med #52weeks är att läsa en bok i veckan. Det kom jag inte i närheten av. Men jag nådde mitt personliga mål – att åtminstone läsa hälften så många. Målet för 2018 får bli ”fler än 2017”.

Lite statistik då. Av 27 böcker är det helt jämnt fördelat mellan fakta och fiktion. Detta för att jag kategoriserat tre av böckerna som ”annat”. Kategorin ”annat” rymmer serieboken Pyongyang, som på sätt och vis är biografisk men inte riktigt kan sägas vara en fackbok; barnboken Abbe 8 år och 43 dagar, samt Alla katter har AST som bäst kan beskrivas som en bilderbok för större barn. Fördelningen således 44,4% vardera för fack och fiktion, och 11,1% annat.

Det är en fördelning jag är nöjd med. Ungefär lika delar nytta och nöje, och så lite utrymme för övrigt.

Mindre nöjd är jag över könsfördelningen. 70,4% av böckerna är författade av män, 29,6% av kvinnor. Jag väljer inte aktivt böcker beroende på författarens kön – det vore löjligt – men uppenbart blir det en snedfördelning någonstans. Om det beror på utbudet, marknadsföring eller undermedvetna val på grund av orsaker – det får klokare människor än jag fundera på. Klart är hur som helst att det finns en snedfördelning.

Jag tyckte också att det var intressant att ta en titt på författarnas nationalitet. Sverige toppar med 10 böcker, eller 37%, följt av USA som står för precis en tredjedel. Övriga nationer fördelas enligt nedan diagram.

Det som blir väldigt uppenbart är att efter mitt eget land så är den engelskspråkiga världen totalt dominerande, en dominans som endast spräcks av det otroligt exotiska… Danmark. Här tror jag däremot att utbudet är boven i betydligt större utsträckning än jag själv – amerikanska och brittiska författare är mer tillgängliga i dubbel bemärkelse; dels dominerar de bland översatta böcker (åtminstone bland de som frontas och marknadsförs), och dels går det vid behov att läsa dem på engelska. Under året läste jag för övrigt bara tre böcker på engelska. Det är inte heller en fördelning jag är helt nöjd med.

Så vilken bok var bäst då? Det är svårt att välja – flera av dem är riktigt bra. Guldhumlan för bästa faktabok, om jag nu ska tvinga mig själv att välja, får bli Nina Burtons Gutenberggalaxens novamen det är i hård konkurrens med främst Elisabeth Åsbrinks 1947 och Anders Rydells Boktjuvarna.

Bästa fiktion är nästan lika svårt att välja. Thomas Engström, Gillian Flynn och den alltid lika lysande Robert Harris får alla ursäkta, men guldhumlan för bästa fiktion går till Joakim Zanders Orten.

Sämsta fiktion är också svårt att utse. Jonathan Franzens Renhet visade sig sjukt överskattad och dessutom gick jag på minan Erik Lewin. Två gånger. Men sämst av alla var ändå Fredrik T Olssons Slutet på en kedja som därför belönas med utmärkelsen ”humla i röven”. Guldkanten på det eländet är emellertid att det är underhållande att recensera dåliga böcker.

Och på tal om det. Jag tänker inte utlova några recensioner av böckerna för kommande år. Det är kul att recensera och reflektera. Ibland. Det är inte kul att göra det hela tiden. Därför kan recensioner och reflektioner förväntas när andan faller på, men inte i övrigt. Ni får helt enkelt lita på att jag läser ändå.

#52weeks bok 27 – Matematikens kulturhistoria

Jag vet inte om någon egentligen brytt sig om att hålla räkningen, men vän av ordning kan ha noterat att rubriken antyder ett hopp från bok 23 till 27. Det beror på att jag inte orkade fortsätta recensera mot slutet av året, och ärligt talat tappade jag en del i läsningen också. Men för protokollet:

  • Bok 24: Mörka platser – Gillian Flynn
  • Bok 25: Abbe 8 år och 43 dagar – Kicki Polleryd
  • Bok 26: Alla katter har AST – Kathy Hoopman

Jag avslutade hur som helst året med Matematikens kulturhistoria av John McLeish. En bok som jag impulsköpte på en loppis för några år sedan och sen glömde bort att jag hade. Så man kan säga att jag fyndade den två gånger. Och den är lite av ett fynd faktiskt. McLeish beskriver utvecklingen av matematik genom historien på ett begripligt och underhållande vis. Man kan välja att grotta ner sig i en del mer detaljerade utvikningar som demonstreras med uträkningar och tabeller, eller så kan man nöja sig med att läsa den mer övergripande berättelsen om människans framsteg (och bakslag) genom historien.

Det som är intressant, för mig, är inte det rent tekniska i det McLeish beskriver, utan mer om olika kulturers förhållande till matematik och vetenskap och hur dessa påverkat utvecklingen. Det finns en tydlig växelverkan där – förhållandet till kunskaperna påverkar utvecklingen av desamma, och kunskaperna påverkar i sin tur kulturen. Denna växelverkan kan drivas både framåt och bakåt. En kultur som är nyfiken och har en positiv inställning till kunskap driver utvecklingen framåt medan en kultur som har en negativ inställning hindrar och förtrycker den. Vilket naturligtvis har en påverkan på samhället. En sådan negativ utveckling bidrog enligt McLeish till den tidsepok som vi kallar medeltiden men som på engelska mer målande heter The Dark Ages, då Europa hamnade i bakvattnet och under hundratals år trampade vatten. Det finns en direkt länk bakåt från den tidens stendumma förhållande till vetenskap och de glorifierade grekernas dito. Ja, enligt McLeish är de grekiska tänkarna överskattade och var alltför upptagna med världsfrånvända grubblerier istället för verifiera teorier med vetenskapliga metoder. På grund av glorifieringen av dessa tog det oändligt lång tid innan det ens var möjligt att ifrågasätta gamla och felaktiga slutsatser. (Sedan hjälpte det förmodligen inte att Rom, innan det kollapsade under sin egen tyngd, gjort sitt yttersta för att utplåna allt som inte var ”romerskt” och därmed också en hel del kunskap.)

Siffran noll är också särskilt intressant. Inte nödvändigtvis siffran eller ens värdet noll, utan medvetandet om den. Det kan tyckas konstigt för oss idag, men liksom mycket annat abstrakt tänkande är det en utvecklingsprocess och det har funnits en tid då ”noll” inte fanns i begreppsvärlden. Utan den är matematik utöver att räkna sina får hopplöst. Och hur självklart vi än kan tycka att noll egentligen är så har den bara uppfunnits/upptäckts två eller tre gånger genom världshistorien. Araberna får ofta cred för nollan, och det ska de också ha då de populariserade den i och med sitt siffersystem. Men de uppfann den inte. Araberna bidrog med en hel del matematiska framsteg ändå och dessutom stod de för det nog så viktiga bidraget att bevara och översätta äldre kulturers kunskaper. Ordet algebra är för övrigt en latinisering av arabiskans al-jabr, som betyder återförening eller koppling. Ett nog så viktigt matematiskt framsteg vid sin tid.

Nollan fanns i det forntida Kina (kineserna hade för övrigt ett rätt finurligt sätt att räkna med rutsystem och stickor där en stickas värde beror på vilken rutan den ligger i. En tom ruta indikerar att den positionen är ”nollad” och så fortsätter man till nästa. Det kinesiska tecknet för noll var därför □ – en tom ruta. Det moderna tecknet för noll kan ha sitt ursprung där.) Även indierna använde noll. Det är möjligt men inte bekräftat att de ärvde begreppet från kineserna. Hur som helst behövde araberna inte uppfinna just det hjulet på nytt – de behövde bara anamma det. Den enda andra kultur man säkert vet uppfann nollan på egen hand är Maya i Centralamerika. Medan kineser, indier och araber bedrivit handel och därmed också ärvt kunskaper av varandra vet vi att de inte hade någon som helst kontakt med mayakulturen och deras matematik vare sig tog intryck av eller bidrog till framstegen på den Euroasiska kontinenten.

Vidare kan lära sig mycket av McLeish beskrivningar av grunderna i olika kulturers matematiska system. Såväl forntidens Kina (som nämnts) som sumer och deras arvtagare babylonierna, och även mayafolket, använde positionssystem där ett teckens värde förändras beroende på dess position. På så sätt kunde man med tämligen enkla medel skriva förhållandevis stora tal. Däremot hade de olika bas. Kineserna använde basen tio och ligger därmed närmast vårt nuvarande decimalsystem. Maya använde basen 20 medan sumer och babylonier använde ett sexagesimalsystem (bas 60). Det får en att fundera – basen 10 är nästan lika självklar som att andas för oss idag, men är det egentligen objektivt bättre eller är det bara en fråga om inlärning? Trots allt; de mayanska matematikerna kunde utföra häpnadsväckande exakta beräkningar med bara tre siffror (0,1,5) i sitt vigesimalsystem (bas 20).

McLeish visar hur utvecklingen kan spåras steg för steg och hur arven från olika kulturer influerat varandra och påverkat ända in i våra dagar. På samma sätt som man genom att analysera språk kan finna likheter mellan olika folk och rita upp en karta över hur olika kulturer influerat varandra kan man göra sammalunda med matematik. Det är nog så fascinerande.

Skit i att det inte är sant, det är ändå förjävligt

Photo: Robert Couse-Baker, CC BY 2.0

Katerina Janouch är arg på Pocket Shop. Anledningen är att någon påstått sig inte kunna hitta hennes böcker i butiken på Arlanda och fått förklaringen att eftersom Janouch är så ond så har Pocket Shop sorterat bort henne ur sortimentet. Sin vana trogen har Janouch valt att tro på detta tveksamma vittnesmål och gnöla om det på Twitter istället för att försöka ta reda på fakta. Resten följer ett etablerat och förutsägbart mönster: Påståendet retweetas, får eget liv och blir en sanning. En folkhop beväpnad med virtuella facklor och högafflar drar ut för att skipa rättvisa. Pocket Shop får ägna dagen åt att försöka besvara frågor av typen ”har du slutat slå din fru?”, och ingenting företaget säger eller gör kommer att bita på pöbeln, ty den vet Sanningen™!

Så vad är det då som har hänt? Tja, ingenting vad det verkar. Pocket Shop har inte rensat ut Janouch. Enligt inköpschef Zandra Weldon finns det ingen sanning i ryktet alls. Däremot säger hon att Pocket Shop har färre av Janouchs böcker inne numera då efterfrågan minskat. Weldons teori om varför är att Janouch på egen hand skjutit sitt rykte i sank. Det är en ganska rimlig teori. Janouch har gjort sig själv till en kontroversiell person. Det må så vara att hon har en högljudd hejarklack som backar upp henne, men har man någon som helst koll på hur de så kallade Sverigevännerna opererar på nätet så vet man också att de inte är så många som de verkar. Många har nog fler Twitterkonton än böcker, om man säger så. Samtidigt skakar den tysta majoriteten på huvudet och lägger sina pengar på andra författare. Kort sagt; det klientel hon valt att liera sig med kanske inte är den boost för bokförsäljningen hon hoppats på. Av samma anledning behöver nog inte Pocket Shop ligga sömnlösa över att bli bojkottade av dem heller.

Och även om Pocket Shop hade plockat bort Janouchs böcker är det fortfarande inte censur. Det är inte DDR, Nazityskland, Sovjet eller Nordkorea. Pocket Shop är ett kommersiellt företag av många på marknaden. Deras affärsidé är att sälja böcker. Skulle de, av något moraliserande skäl, välja att plocka bort en författares alster ur sortimentet för att de inte gillar vederbörandes åsikter så står det dem faktiskt fritt att göra det. Det står givetvis också andra fritt att kritisera det beslutet, men det betyder inte att det är censur. Det står kunderna fritt att ta sina pengar till en annan handlare för att köpa böckerna, vilket också är den främsta anledningen för Pocket Shop att inte göra något sådant. Man kan tycka vad man vill om kapitalism, men den är pålitlig på det viset.

Inte för att något av detta spelar någon roll för Sanningssägarna. Eftersom de redan vet hur det ligger till kommer också allt att bekräfta deras teser. Om någon av dem går in i en av Pocket Shops butiker och inte hittar Janouchs böcker bekräftar det censuren. Om de däremot hittar den så beror det såklart på att Pocket Shop har ändrat sig efter påtryckningar (vilket är ganska fegt). Om böckerna finns men inte exponeras på bästa plats är det ett sätt att gömma undan hennes böcker men ändå kunna påstå att man har dem. Allt kan användas för att bevisa det fanatiker redan vet. Det faktum att Janouch inte blev årets julvärd bevisar säkert också pk-konspirationens existens. De skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt!

Med samma logik vill jag därför hävda att pk-maffian censurerat musikutbudet. Allt som eventuellt utmanar sinnena och visar på musikalisk skicklighet (det vill säga: det jag gillar) censureras till förmån för mer lättsmälta pk-artister som Måns Selmalagerlöf och den där hemska manshaterskan Zara Larsson. Allt givetvis en del av konspirationen att förslappa våra hjärnor så att vi inte ska se Sanningen. Som bevis för detta anför jag mina senaste skivköp. Barock Projects alster tvingades jag köpa direkt från bandets bolag i Italien eftersom de uppenbarligen är censurerade i Sverige. Ännu värre var det med Beyond the Bridge, som är så uppenbart kontroversiella att deras album The old man & the spirit är totalcensurerat i hela världen. Lyckligtvis hade bandets basist ett par exemplar kvar så jag kunde köpa en CD privat av honom. Australiensiska Unitopia har jag inte löst hur jag ska kunna köpa skivor av, men på de svenska musiksiter jag kollat finns de hur som helst inte. Bevisen är överväldigande.

Eller så beror det på mycket enklare mekanismer. Som att efterfrågan är för liten för att CDON med flera skulle ha skivorna i sitt utbud. Vilket i sin tur beror på att er musiksmak suger och borde justeras i någon form av omskolningsläger, men det är en fråga för när jag tar makten.

Veckans plattnacke v.48

Photo on Foter.com

Det var igår måndag som Staffan Heimerson, 182 år, slog till med en krönika så dum och tondöv att den utan tvekan förtjänar en utmärkelse trots att veckan bara är barnet ännu. Jag har suttit på händerna i ungefär ett dygn för att låta bli att skriva om den eftersom det är ett så uppenbart ragebait. Gammelmedia publicerar dylik dynga för att det genererar klick och därmed reklamintäkter. Så fungerar klickonomi. Det kan vara mer lönsamt att publicera dumheter än klokskap eftersom dumheter genererar mer trafik. Aftonbladet och Heimerson är således inte bättre än klassiska forumtroll som lever och frodas av andras reaktioner. Penntroll. Och ni vet hur man säger; mata inte trollen.

Skälet till att jag ändå till slut bestämde mig för att hugga är att jag inte heller står ut med att dylika dumheter får stå oemotsagda. Grejen med #metoo är ju att inte längre tiga, att bryta den tystnadskultur som skyddar förövarna och låter oss övriga komma undan med att titta åt andra hållet. Så skitsamma om Heimerson får uppmärksamhet för sin stofila krönika och Trollbladet får mer näring – här kommer det!

Heimerson inleder sin krönika med en kort tillbakablick till händelserna i Salem, Massachusetts, när Heimerson var ung. Det han syftar på är en häxjakt år 1692 som slutade med att ett par dussin människor avrättades som häxor på grund av den pöbelmentalitet som spelar på människans allra sämsta egenskaper. Efter denna starka inledning skriver Heimerson att ”vi ska inte dra liknelserna för långt” och hoppar sedan raskt vidare till Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938. Dessa två historiska händelser är alltså vad #metoo närmast påminner Heimerson om. Jag skulle vilja påstå att det säger mer om Heimerson än om #metoo.

Han skriver också att ”två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”. Nåja. Den ”glädjen” har ju uppenbarligen inte varit direkt ömsesidig, om man säger så… Jag undrar i mitt stilla sinne hur mänga generationer kvinnor som gått miste om ”sexualitetens glädje” på grund av att gränslösa män glupskt och utan samtycke tagit för sig. Den sortens övertramp reducerar Heimerson till ”drullputteri”. Som att det är lite ”klumpigt” och något man liksom ”råkar” göra.

Jag tycker uppriktigt att det är fascinerande att se en stofil som Heimerson ställa sig mitt i stormen och skjuta på den. Där väldigt många andra börjat fatta hur lite vi förstått, börjar ifrågasätta oss själva och invanda beteenden, och framför allt inser att det är läge att ödmjukt hålla käften och lyssna, så bara gubbvet Heimerson att hans syn på saken är precis vad världen behöver. Detta trots att hans vänner varnat honom för att skriva den texten. Man brukar säga att visa människor är fulla av tvivel medan dåren alltid är tvärsäker på sitt eget geni. Ungefär så. Att Heimerson inte lyssnade mer på sina vänner säger återigen något om honom, om man säger så.

Det bästa stycket är ändå detta:

I andra miljöer är spelet mellan män och kvinnor mera traditionellt sexigt. En arbetsmiljö har skapat en egen litterär genre, sjukhusromanen i vilken Syster möter Doktor, blir kär. I det internationella flyget väcker mötet mellan Kapten med grånad mustasch och den blonda Flygvärdinnan andlös förväntan.

Jag vet inte ens vad karln vill ha sagt med det. Bestialiska mord har också givit upphov till en egen litterär genre; det betyder väl inte att det är något vi borde ägna oss åt? Bortsett från det vittnar prosan om att Heimerson tar sats mot en ny karriär som Harlequinförfattare. Jag önskar honom lycka till med detta.

Jag fattar att det är jobbigt för en del när gamla strukturer rivs ner. Det har länge varit ett manligt och maktens privilegium att slippa tänka, att inte behöva ta med samtycke i beräkningen. Det vi ser just nu är, förhoppningsvis, början på slutet för detta. Det är klart att för den som är van att inte behöva bry sig om huruvida det är önskvärt att klappa kvinnor på rumpan eller hälsa genom nypa någon i kinden är det lite besvärligt att plötsligt behöva tänka efter, men det tycker jag att vi ska skita högaktningsfullt i. Saker blir obsoleta och fasas ut hela tiden. Det är hög tid att förpassa gubbar som Staffan Heimerson och Elisabeth Höglund till historiens soptipp också.

Fotnot: ”Gubbe”, liksom ”fjortis”, är inte så mycket kopplat till kön och/eller ålder. Det är mer ett sätt att vara. Det finns både 40- och 50-åriga fjortisar, liksom det finns gubbar i varierande åldrar och av olika kön.

Uppdatering: Om det nu rådde något som helst tvivel om att Heimerson förtjänar veckans plattnackeutmärkelse så skingrar han, på ett återhållsamt dessa tvivel i en uppföljande Resumé-intervju där han ger sig själv betyget ”briljant” samt anser att om det fanns någon rättvisa i världen skulle ha ha kallats in på redaktionen och fått veta att han var för begåvad för det här jobbet. Återhållsamt var ordet.