Skip to content

Författare: Joshua_Tree

Transportstyrelsens slogan: Kör för fan!

Sent omsider har jag läst Emanuel Karlstens genomgång av IT-skandalen i Transportstyrelsen. Karlsten har, som rubriken också klargör, läst Säpos granskning så att vi slipper. Jag har två omedelbara reaktioner: För det första är det skrämmande läsning. För det andra är det lysande journalistik. Medan slaskpressen snubblade över varandra för att förklara ”vem som vann” det politiska efterspelet som om det vore en jävla fotbollsmatch satte sig Karlsten och läste Säpos utredning och destillerade den till något som är begripligt och tillgängligt för oss andra. Det här är varför journalistik fortfarande behövs. Vi behöver inte slaskpressen, men vi behöver journalistik.

Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta Karlstens sammanfattning. Den behöver läsas i sin helhet. Men en nyckel i det hela är det som kommit att kallas för ett ”avsteg från gällande lagstiftning”. Jag trodde att det var något ansvarig generaldirektör med flera slängde sig med som en omskrivning för ”brottslig verksamhet”. Ni vet, ungefär som makteliten tar ”time out” istället för att sjukskriva sig eller suspenderas. Så var det inte. Formuleringen kommer sig av att en IT-säkerhetsansvarig i ren desperation över en kaosartad situation där säkerhetsaspekterna åsidosatts författade ett dokument som i klartext kräver antingen att projektet fördröjs med hänsyn till nödvändiga säkerhetsprövningar, eller ett godkännande av ”avsteg från gällande lagstiftning”. Det är ett slags internt nödrop – vederbörande antog eller hoppades att om högsta ledning ombads underteckna ett godkännande av lagbrott så skulle de inse allvaret. Protokollet undertecknades och projektet fortsatte.

Tyvärr är jag inte förvånad. IT-säkerhet och integritet är inte direkt prio numero uno. Detta har landets högsta ledning både genom nuvarande regering och föregående borgerliga demonstrerat upprepade gånger. De klassiska käpphästarna är förstås FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet där man gång på gång viftat bort kritik från allehanda expertis, inklusive lagrådet och en före detta Säpo-chef. I fallet datalagringsdirektivet sågades det till slut med fotknölarna i EU-domstolen men då stoppade regeringen kollektivt fingrarna i öronen och sjöng ”LALALALA”. IT-säkerhet står lågt i kurs därför att det för de flesta beslutsfattare är obegripligt. Och när regeringar visar att det är oviktigt, varför skulle deras kompisar på generaldirektörsposter agera annorlunda? Och så vidare i en kulturkedja som går hela vägen ner till de tekniker som faktiskt begriper men viftas bort som jobbiga alarmister.

Dessutom gäller den här sortens kultur inte bara specifikt IT-säkerhet. Jag tror att de flesta som jobbat på ett relativt stort företag kan känna igen sig i den här beskrivningen: Ni har ett möte. På mötet turas representanter från företagets olika avdelningar om att förklara hur viktig deras del av verksamheten är. Kvalitetschefen berättar att kvaliteten är viktigast. Om ni inte kan garantera kvaliteten på er produkt spelar inget annat någon roll, för då har ni snart inga kunder. Huvudskyddsombudet berättar att säkerheten är viktigast. Om ni sliter ut personalen kan ni inte garantera kvaliteten. Sedan får ni berättat för er att om inte dokumentationen är korrekt spelar inget av det andra någon roll, och ytterligare någon förklarar att det viktigaste är att hålla ledtiderna för det spelar ju ingen roll hur bra grejer ni tillverkar om det aldrig kommer fram till kunden. Och så vidare. Sedan återgår ni till verksamheten. Ni är underbemannade, maskinparken hålls ihop med nödlösningar och böner, ni saknar adekvat behörighet, ergonomin är undermålig. Med vetskap om hur viktigt allt detta är lyfter ni problemet till er närmsta chef. Han säger ”kör”. Vad gör ni?

Jag tror att alla, såväl myndigheter som företag, kan ta lärdom av Transportstyrelsen. Att hasta fram beslut, slarva med upphandlingar etcetera må vara effektivt och billigt på kort sikt, men det kan också få förödande konsekvenser. I bästa fall blir det bara dyrt, som när Elektrolux plöjde ner hundratals miljoner i affärssystemet SAP för att efter några års tweakande besluta att det var billigare att bara slänga pengarna i sjön än att faktiskt ta det i bruk, eller för all del den aktuella situationen på Försäkringskassan. I värsta fall leder det till att människor skadas, som när biltillverkare eller livsmedelsföretag tummar på kvaliteten. Eller när en myndighet läcker säkerhetsklassad information, vilket är vad Transportstyrelsen har gjort.

Att jag tror att alla kan ta lärdom av Transportstyrelsen betyder däremot inte att jag håller andan. Man kan tänka sig att folk tänker till. Ett tag. Men så sakteliga kommer allt att återgå till det normala och marginalerna pressas tills nästa gång det skiter sig. Och även då, liksom förr, kommer granskningen att visa att folk försökte säga ifrån, utan att få gehör.


Photo credit: Eric Kilby via Foter.com / CC BY-SA

Om att glänta på locket till Pandoras ask

Vi har under ett par år återkommande läst och hört rapporter om sexuella övergrepp på festivaler. Som en reaktion av detta vill Emma Knyckare skapa en festival endast för kvinnor. Vilket i sin tur såklart ger reaktioner, vilket förmodligen var målet från början.

Så. Vad tycker jag om idén? Tja, ryggmärgsreflexen är å ena sidan att all form av uteslutning av grupper är att ses som diskriminering, vilket jag ogillar. Å andra sidan är min ryggmärgsreflex också att vad privata aktörer gör också är upp till dem. Vill man ha en festival enbart för kvinnor, fine. Det är i sig inte ett problem.

Problemet är istället vad det öppnar för dörrar. För det är lite att glänta på locket till Pandoras ask. Man kan tycka att det är oproblematiskt att anordna en festival som utesluter män, det finns ju andra festivaler att gå på och vem vill förresten gå på en fest där man inte är välkommen? Och i ett vakuum är det precis så oproblematiskt. Men hur reagerar vi nästa gång då, när ett par ärkenötter (vi kan kalla dem Kent och Ted) får för sig att starta en festival endast för “svenskar”. Eller “inte för muslimer”? Givetvis med hänvisning till säkerhet och uppbackat av siffror som visar att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. Är det fortfarande ok? Fortfarande oproblematiskt?

Observera att gruppen “män” och gruppen “muslimer” inte är likställda här. Jag menar inte att det är “samma sak”. (Det är en annan sak folk måste lära sig – att “jämföra” och “likställa” inte är synonymer.) Vad jag menar är att när man kliver ut på det sluttande planet så flyttar man positionen vilket gör det lättare att ta nästa steg. Prejudikat är inte bara en juridisk term – det är något hela samhället måste ha med sig i bakhuvudet. Så de som idag tycker att det är rätt och rimligt att ha en festival utan män – på vilka principer kommer de senare att kunna ta ställning _mot_ en muslimfri festival?

Observera också att jag inte anser att det ska vara förbjudet för Knyckare att starta en mansfri festival. Som sagt; så länge det är i privat regi är det rimligt att ägaren/arrangören bestämmer vem som är välkommen och inte. Men jag vill att man lyfter blicken och funderar över vilka prejudikat man skapar, vilka dörrar man öppnar. Ska restaurangägare också få bestämma vilka som är välkomna? Är “we don’t serve your kind here” ett samhälle vi vill ha? Det finns ju _andra_ restauranger…

Frågan är var vi tycker att gränsen ska dras. Det är inte bara en fråga om en moralens och anständighetens gräns, det är lika mycket en fråga om gränsdragning mellan idealism och pragmatism. Det är ingen rättighet att gå på festival. Det är ingen rättighet att gå på restaurang heller. Men att något inte är en rättighet gör inte att det är fritt fram. Annorlunda uttryckt: Bara för att något inte är förbjudet är det inte rätt. Och målet med en diskussion behöver inte mynna ut i att lagstifta utan bara att få folk att tänka till. Alla i ett samhälle har ett eget ansvar att fundera över vad som är rätt och vad som är fel, och vad konsekvenserna av ett agerande kan bli. Och vi måste kunna diskutera dessa gränsdragningar utan att ropa efter pappa Staten som ska komma rännande och lösa problemet åt oss.

Så. Var ska den där gränsen dras? Var går gränsen mellan att vidta åtgärder för att en grupp människor ska känna sig trygga och slippa bli antastade, och diskriminering? Hur vidtar man åtgärder för att säkra det första utan att en massa annan skit smiter ut ur asken? Diskutera i små grupper.


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

#52weeks bok 20 – Gone girl

Det finns förstås att det jag upplevde när jag läste Gone girl är kontrastverkan efter att ha läst Erik Lewin, men jag tror inte det. Gone girl är verkligen en riktigt bra bok. Inte bara till handling, utan också i allra högsta grad till hantverk. Redan några sidor in i boken konstaterade jag att Gillian Flynn är en trevlig ny författarbekantskap och sisådär 550 sidor senare har hon skaffat sig en position bland mina favoriter, förutsatt att hon inte visar sig vara ett one hit wonder. Annars tror jag att senast jag blev så fäst vid en författare redan på första försöket var när jag upptäckte Dennis Lehane.

Det är inte en helt orimlig jämförelse heller. Flynn äger samma förmåga som Lehane att ge liv åt karaktärer och miljöer, att beskriva utan att egentligen beskriva. Att otvunget smyga in små detaljer snarare än att stapla dem på varandra. Liksom Lehane förmår hon också att blanda allvar och humor, misär och lättsamhet och kan etablera den där känslan av hopplöshet och elände utan att vältra sig i det.

Gone girl handlar, som titeln antyder, om en försvunnen person. Den försvunna personen heter Amy Dunne och är gift med Nick. Flynn berättar växelvis ur Nicks och Amys perspektiv; Nick i nutid, Amy genom dagboksfragment. På så vis får vi bådas perspektiv på tillvaron, samtidigt som vi får parets historia parallellt med Nicks nutid där han gör allt han kan för att framstå som oskyldig. Hur man nu gör det, för alla vet ju att den som är skyldig försöker framstå som oskyldig, så hur gör man då för att framstå som oskyldig? I periferin till allt detta finns en polisutredning, men eftersom vi får hela historien genom Nicks ögon vet vi inte vad polisen vet och inte vet. Och vem Nick än tycker att han är så verkar inte Amy se honom på riktigt samma sätt…

Flynn gör ett strålande jobb med att växla mellan de olika berättarrösterna och perspektiven. Det måste ha krävt en hel del planering att få till, ändå känns det så lätt och naturligt när man läser det. Och som historia betraktat håller det ihop. Trots diverse överraskande vändningar och ”allt är inte som det verkar”-grepp som fått mången historia att falla på sitt eget grepp seglar Flynn hela skeppet i hamn. Jag fick en stund en känsla av att det fanns en galning för mycket i storyn, men bitarna faller ändå på plats. Faktiskt är mitt enda kvardröjande klagomål på boken att översättarjäveln har skrivit ”slått” istället för ”slagit” på ett ställe. Det är ett säkert sätt att hamna på min shitlist.

Jag ska erkänna att det här inte var en bok jag egentligen hade några ambitioner att läsa. Jag vet att den blivit väldigt väl mottagen och som alltid när en bok blir haussad blir jag skeptisk. Jag menar, 50 shades of Grey sålde också bra… Men så var vi ute vid lantstället där det finns ett så kallat sommarbibliotek där folk kan lämna böcker de inte längre vill ha, och där det således också är fritt fram för andra att hämta. Jag såg boken och tänkte att, tja, jag har inget annat att läsa just nu och det är jag just nu väldigt glad för, för nu vet jag att det finns ytterligare ett par olästa Gillian Flynn-böcker att se fram emot.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 19 – Almedalen har fallit

Erik Lewins debutroman behöver ingen baksidestext. Handlingen sammanfattas nämligen alldeles utmärkt av titeln och hashtaggarna på omslaget. Den utspelar sig i Almedalen. Det dyker upp terrorister. De tar gisslan. Folk dör. The end.

Däremellan är det ändå en story med potential. Att hela den svenska makteliten klumpar ihop sig innanför en kompakt ringmur en vecka per år – mumma för den som vill klippa till. Och Lewin sparar inte på krutet. Hans terrorister är välorganiserade och brutala, och kräver således rejält med eldkraft för att bekämpas. Allt detta i det medeltida Visby gör det hela till ett mustigt recept. För en film.

Som bok är det däremot inte mycket att hänga i julgranen. Tyvärr. Anledningen till det är att trots krutrök och blodbad saknar den minsta tillstymmelse till spänning. Boken är skriven som en rapport. Det här hände, sen hände det här, folk dog. Det är actionpackat, men det finns ingen nerv. Jag tror att den främsta anledningen till det är att Lewin lider av vad jag skulle kalla Tom Clancy syndromet – han kan en jävla massa om militära förband, befälsordning, underrättelseverksamhet och vapen, men han kan inte beskriva människor. Det gör att när folk dör så rycker man på axlarna.

Faktum är att pappfigurerna till karaktärer i stort sett också rycker på axlarna. Och det är ändå det minst dåliga. Än värre blir det vid de tillfällen Lewin lite halvhjärtat försöker ge sina karaktärer liv i form av styltiga konversationer och självanalytiska tankar. På riktigt; figurerna i boken känner inte saker, de analyserar att ”nu känner jag nog så här”. Och dialogerna består mest i föreläsningar där figurerna mansplainar saker för varandra. Jag vet förstås inte hur personal i Nationella Insatsstyrkan eller Skånepolisen pratar med varandra, men förutsatt att de inte är robotar så sätter jag mina pengar på att de inte pratar som den här boken. Det är bättre att de håller käft helt, för när de pratar måste man som läsare stanna upp och stöna eller ta sig för pannan.

Med det sagt så finns det potential i såväl grundstory som miljö. Tom Clancy må ha varit en undermålig författare, men det blev bra filmer och datorspel av hans böcker. Det skulle det mycket väl kunna bli av Erik Lewins också. Gärna med Mikael Persbrandt i alla roller eftersom karaktärerna ändå inte är beroende av något direkt känsloregister. Och själv skulle jag gärna spela ett Rogue Spear där jag får springa runt i Visby och skjuta terrorister. De får gärna se ut som Mikael Persbrandt.

Så kör gärna på det, men spar på skogen och skit i att ge ut manusen i bokform.


Andra bloggar om: , , , ,

Kraven på rullande huvuden gynnar systemet

Jag har inte satt mig in i soppan med Transportstyrelsens fadäs. Jag har ärligt talat inte orkat. Det som kommer här är därför inte en reflektion över vad som har hänt, utan snarare om det politiska och mediala efterspelet, vilket i mina ögon är ett minst lika stort problem som den faktiska händelsen.

Händelseförloppet följer nämligen ett tämligen vant mönster. Någon skiter i det blå skåpet, och blir påkommen. Detta hamna under lupp från en eller annan grävande journalist. Händelsen hamnar i händerna på politiska debattörer. Man vädrar blod. Snart börjar man kräva att huvuden rullar. Den styrande regimen gör ett bondeoffer för att blidka pöbeln. Och plötsligt handlar det hela om spelteori och det skrivs spaltmeter om hur regimen och oppositionen agerar ur en rent strategisk synvinkel. Det refereras till som en fotbollsmatch där två sidor försöker utmanövrera varandra, och i sociala medier förvandlas i vanlig ordning folk till påhejare av sitt lag. Alla spelar sin förutbestämda roll på schackbrädet. Är det någon som ens bryr sig om att en myndighet har läckt information som kan skada rikets säkerhet!?

Knappast. Nu handlar det bara om att plocka politiska poäng och vinna rävspelet. En ledtråd: En rad tyckare på högerkanten anser att Alliansen bör dra tillbaka sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Hultqvist. Varför? Blev han plötsligt kompetent och förtroendeingivande igen över en natt? Nej, för att det vore ”strategiskt klokt”. Med andra ord: Man har fått ett par huvuden att rulla. (Huvuden rullar för övrigt mycket mjukt på den nivån, men det är en annan diskussion.) Nu gäller det att positionera sig och vinna väljarnas gunst. Vad som är i medborgarnas intresse är irrelevant. Det är alltså ”maktkåt” som ska in på lodrät tre och ”köttgrytor” på vågrät fem.

Det är inte så att jag inte förstår varför narrativet blir som det blir. Politik är i mångt och mycket ett spel. Och att referera det som en fotbollsmatch är antagligen mycket billigare journalistik att producera än att ödsla tid i arkiv och försöka sammanställa fakta. Dessutom är folk som folk är mest. Om någonting kan refereras som en match blir vi villigt en del av en okritisk åskådarskara som viftar med halsdukar och kanske sparkar sönder ett skyltfönster eller två om fel lag vinner. Bröd och skådespel.

Det uppenbara problemet är dock att man aldrig kommer till roten av problemet. Att kräva att huvuden rullar gynnar själva systemet. Så vi blir av med ett par broilers. De ersatts snabbt med nya i den politiska hydran. Under tiden tuffar maskinen på som vanligt. Problemen med inkompetens, slarv, en känsla av att stå över lagen eller för all del problemen med att just inkompetens och politiska luftpastejer skapar en härva av lagar som förmodligen är helt omöjlig att navigera i. Jag skulle inte bli förvånad om situationen många gånger är sådan att det är omöjligt för tjänstemän att göra någonting alls utan att bryta mot någon lag. Eller förlåt, ”göra avsteg från”, som det heter om det sker på tillräckligt hög nivå.

Det här är vad vi borde diskutera och gräva i. Det är här den verkliga granskningen finns att göra. Inte vem som ”vinner matchen”. Den där matchen ni pratar om – den är i slutänden vårt samhälle, vår tillvaro, våra liv. Men jag antar att det inte är tillräckligt spännande.


Photo credit: thor_mark  via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 18 – Slakthus 5

När jag skulle ta mig an utmaningen #52weeks så bad jag om boktips. Ett av tipsen var Kurt Vonneguts Slakthus 5. Jag sovrade bland alla tips och Slakthus 5 föll bort i gallringen, kan man säga. Eller hamnade i den mentala högen som kallas ”kanske senare”. Men så åkte vi ut till stugan, och där finns en liten bod som samfälligheten kallar för ”sommarbiblioteket” där det är fritt fram att lämna och hämta böcker. Rätt bra idé för övrigt, och något som bostadsrättsföreningar och andra former av kollektiv borde ta till sig. I alla fall botaniserade jag lite förstrött där och hittade en pocketutgåva av Slakthus 5, och därmed blev den bok 18. Så kan det gå.

Slakthus 5 är något av det märkligaste bok jag har läst. Det går inte riktigt att ge någon sammanfattning av handlingen eftersom handlingen är så fragmenterad. Vi får följa en person, Billy, och ett ständigt hoppande mellan olika skeden av ett liv. Olika ögonblick. Billy själv upplever det som att han är frikopplad från tiden, något som kan ha att göra med hans kontakter med små gröna män från planeten Tralfamadore. Själv tror jag bara att han är galen. Men det som ändå är lite fascinerande, som håller en på halster, är osäkerheten i var på tidslinjen han egentligen befinner sig. Är han en dement eller schizofren man i övre medelåldern som förlorar sig i sina minnen, eller är han krigsfånge i Tyskland och drömmer sig bort i någon form av mentalt självförsvar för att härda ut det han upplever fram till, under och efter bombningarna av Dresden?

Kurt Vonnegut, liksom huvudpersonen Billy Pilgrim, var i Dresden när bomberna föll. De var krigsfångar och internerade i Slakthus 5. Hur går man egentligen vidare efter något sådant?

Trots det allvarliga ämnet och trots det bitvis surriga och osammanhängande i historien så är det en underhållande och lättläst bok. Vonnegut har ett tragikomiskt sätt att beskriva händelser, miljöer och personer. Humorn finns i det absurda och Vonnegut låter oss ta del av det, samtidigt som allting egentligen är så fullkomligt tragiskt. Dessutom finns det en viss behållning i att idag läsa en bok som gavs ut 1969 och ta del av en del idag politiskt inkorrekt språk. Här används ännu uttryck som ”lallande byfåne” och ”mongoloid idiot” är en diagnos. Jag menar inte att det på något sätt var bättre förr, eller att vi borde fortsätta använda den sortens språkbruk, men det finns likväl en viss underhållning i att läsa äldre böcker av just den anledningen. Dels för att det är uppfriskande rakt på sak i kontrast till vårt mer ängsliga tidevarv. Dels för att det är ett fönster mot hur man såg på saker och ting förr, och det i sin tur ger perspektiv på hur långt vi ändå har kommit.

Och har man överlevt att vara krigsfånge i Tyskland under andra världskriget och därtill överlevt bombningarna av Dresden så må man vara förlåten om man har lite annat att bearbeta än ängslan över hur en läsare sisådär femtio år senare eventuellt uppfattar ens ordval.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 17 – Länder som försvunnit 1840-1970

Vad är själva definitionen av ett land? Jag vet inte om det finns något klockrent svar på den frågan. I dag skulle man kanske kunna tänka sig att definitionen är någonting i stil med ”en administrativ enhet som godkänts av FN”, men då FN inte bildades förrän 1945 har det svag bäring historiskt sett. Att överhuvudtaget kräva att det godkänts av omvärlden är överlag skakigt då det av uppenbara skäl utlämnar länder till andras godtycke. Att å andra sidan inte kräva att en nationsbildning godkänns av omvärlden lämnar istället fältet öppet för vem som helst att utropa vad som helst som ett eget land, eller erövra ett. Land och nation är för övrigt inte heller nödvändigtvis samma sak, och nationalstaten är ett europeiskt 1800-talspåfund som stora delar av världen förmodligen skitit högaktningsfullt i, åtminstone fram till FN:s bildande.

I sin bok Länder som försvunnit 1840-1970 tar Bjørn Berge sin utgångspunkt i frimärken. Med tanke på hur knivigt det är att komma tillrätta med definitionen är det knappast sämre än någon annan metod. Om ett administrativt område givit ut ett frimärke så har det i någon bemärkelse existerat. Därför tar boken exempelvis upp Kanalzonen. Grävandet av Panamakanalen var ett omfattande och ambitiöst projekt som omsatte enorma summor och sysselsatte en oerhörd mängd arbetskraft. Därav kom det sig att de amerikanska företag som skötte det hela upprättade en egen administration med ett eget polis- och rättsväsende längs kanalens sträckning – trots att det rent geografiskt är i Panama. Mig veterligen gjorde Kanalzonen aldrig anspråk på att vara ett eget land, men man gav ut egna frimärken (sannolikt för att dess egen postgång var mer pålitlig än Panamas, kan man tänka sig).

Det är en smått fantastisk bok som, även om den förstås bara förmår skrapa på ytan av alla länder som någon gång funnits, ger en hel del insikter. Boken är omsorgsfullt sammansatt med fantasirika rubriker till varje land, illustrerat med bilder som visar landets placering på en karta samt frimärken från Berges egen samling. Till och med pappret känns omsorgsfullt utvalt. Det udda bokformatet (liggande A4-ish) kändes avskräckande först och för mig som har för vana att ligga på rygg och läsa kändes det klumpigt, men även det känns genomtänkt när man satt sig in i hur boken är upplagd.

Varje land presenteras med en kort historia och någon form av anekdot som gör det hela mer levande. Här kan man läsa om Alwar, en del av nuvarande Indien, där fursten Jai Singh Prabhakar Bhadur levde i en dekadent lyx och galenskap som får det mesta att blekna i jämförelse. Han framstår som en korsning av Vlad Pålspetsaren och Michael Jackson, påstods använda levande barn som lockbete vid tigerjakt och efter att ha avsatts av britterna flyttade han till Paris där han levde resten av sitt liv iklädd handskar för att slippa röra vita människor. Här kan vi också läsa om Bhopal, också en del av nuvarande Indien och mest känt för den ödesdigra kemikaliekatastrof som dödade 15000 människor 1984. Dessförinnan var det emellertid ett ortodoxt muslimskt furstendöme som intressant nog hade en hundra år obruten tradition av kvinnor på tronen. Vi kan lära oss om Sydmoluckerna, en grupp holmar i nuvarande Indonesien som en gång i tiden hade stor betydelse för kryddimport till Europa och vars konflikter sedemera ledde till en rad brutala terrordåd i Nederländerna på 1970-talet. Vi kan läsa om Kanalöarna som under andra världskriget ockuperades av Tyskland, inte av strategiska skäl utan av prestige, och förstås om Tanger – ett modernt Sodom helt befriad från ekonomisk reglering och praktiskt talet befriad från rättsväsende.

Det finns helt enkelt väldigt mycket att ta med sig från den här boken. Den förmår som sagt bara att skrapa på ytan, men för den som har minsta intresse av historia erbjuder den hundratals små trådar att börja nysta i. Läs den.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 16 – Pyongyang

2001 tillbringade den kanadensiske serietecknaren Guy Delisle ett par månader i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. 2003 gav han ut serieboken Pyongyang i vilken han med träffsäker satir och ändå djupt allvar skildrar sin vistelse där. Han berättar om hotellet på 47 våningar där han verkar vara en av mycket få gäster, om det bristfälliga utbudet av mat i restaurangen och av varor överlag i det stora köpcentret. Hur han snabbt lär sig att när det finns färsk melon i hotellmatsalen och elbelysningen slås på i staden vet man att en utländsk delegation är på besök. Resten av tiden är det släckt och dött.

Han berättar om guiden som han alltid måste ha med sig och om de bisarra målningarna av Kim Il Sung och Kim Jong Il som hänger precis överallt och hur de är målade så att far och son ser otäckt lika ut, vilket skapar intrycket av ett kontinuum. Och den ännu mer bisarra upptäckten att ramarna runt målningarna är skurna så att de är djupare upptill en nedtill vilket har som effekt att blickarnas intensitet ökar. Delisle reflekterar över att George Orwell hade varit stolt över den detaljen.

Just Orwell är ett återkommande tema i boken. Guy Delisle har boken 1984 med sig och har inga problem med att se likheter mellan Orwells dystopiska fiktiva samhälle och Nordkoreas högst verkliga. Som en extra knorr på temat tecknar han sig själv där han sitter vid ett skrivbord i ett hörn på sitt hotellrum och tecknar sina upplevelser.

Den värld Delisle beskriver är så surrealistisk att det är svårt att tro att det är på riktigt. Samtidigt vet vi ju att det är det. Till och med här visar sig verkligheten överträffa dikten. Man blir alldeles matt av skildringarna av enorma skrytbyggen till hotell där det ändå inte finns några gäster. Eller den fyrfiliga motorvägen från Pyongyang till ett museum tillägnat den evige ledaren. Motorvägen är förstås i perfekt skick. Att det inte finns någon trafik på den underlättar underhållet, kan man tänka. På vägen till museet noterar Delisle att man passerar ett antal byar, men det finns inga avfarter. Däremot ligger en och annan ”volontär” bredvid motorvägen och klipper gräset med skära.

Det är fascinerande och underhållande men skrattet fastnar i halsen, för det Delisle skildrar är verklighet och ytterst få som upplever den har ynnesten att kunna åka därifrån. Just serieformen passar oväntat bra till att beskriva Nordkorea just för att det är en livs levande (nåja) karikatyr av sig självt.

Delisle brottas med en fråga han aktar sig noga för att ställa högt: Tror människorna på den smörja de matas med? Är de så hjärntvättade, eller är de bara djupt medvetna om att teatern alltid måste upprätthållas och att den som faller ur rollen ”förångas”, precis som Orwells 1984? Själv undrar jag som en förlängning av detta – hur länge kan man delta i en sådan teater utan att förlora greppet om verkligheten? Kanske är det enda sättet att inte förlora förståndet fullständigt att helt enkelt välja att tro på smörjan man matas med. Självhjärntvätt som överlevnadsinstinkt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 15 – Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park

Det kan ha varit under vårens bokrea jag hittade den här boken, men på grund av orsaker och mycket annat att läsa föll den lite i glömska. Som titeln avslöjar handlar den mycket riktigt om kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park. Varken mer eller mindre. Jag har en känsla av att en majoritet av mina läsare känner till Bletchley Park och har en hum om dess verksamhet, men för de som inte har det: Under andra världskriget använde tyskarna en rätt genial krypteringsmaskin, kallad Enigma. Med hjälp av sina Enigma-maskiner kunde kommunicera med varandra, tryggt förvissade om att fienden inte kunde avlyssna och förstå deras meddelanden. Detta gav Tyskland en stor fördel, till en början. I England gav man sig fan på att knäcka Enigma så man samlade allsköns matematisk kompetens, ingenjörskonst och vad man nu kunde behöva, stuvade in dem på ett gammalt gods (Bletchley Park) med den enda uppgiften att lösa. Och de löste det. Det tog tid och det var mödosamt, men vartefter kom man på diverse snillrika sätt att hitta ingångar i tyskarnas meddelanden. Det kunde vara saker som att man visste att en meddelanden från en viss stab alltid undertecknades på ett visst sätt, och så kunde man arbeta sig ut från de tecken som utgjorde den fras man visste fanns där, som i ett krypto i vilken tidning som helst, men svårare och mer livsavgörande. Med tiden utvecklade man också maskiner som utförde det annars mödosamma arbetet med att pröva sig fram genom det enorma antalet möjliga kombinationer. Och vartefter kunskap och teknologi utvecklades blev man också allt bättre på att läsa tyskarnas kommunikation. Så bra att man till slut gjorde det i stort sett i realtid.

För den som inte redan har den här bakgrundsinformationen är boken förmodligen väldigt intressant. För mig som redan har den… Måttligt. Det är såklart fascinerande att sätta sig in i hur en brokig grupp människor med i stort sett inget att gå på ändå med envishet och grundligt metodiskt knäcker koder som ansågs omöjliga att knäcka. Men det blir väldigt långsamt. Här och var stoppar författaren Sinclair McKay in korta passager som uttalats av människor som själva arbetade vid Bletchley. Det är säkert tänkt att ge mer liv åt berättelsen men jag upplever det istället som irriterande avbrott i berättelsen.

Jag är möjligen orättvis med Sinclair McKay. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig. Han har för avsikt att berätta om hur det var på Bletchley Park, och gör just det. Det var förmodligen rätt tråkigt, kanske är det därför boken blir det också. Vi får veta hur maten var, hur dragigt det var och hur mycket tid och uppfinningsrikedom som lades ner i kultur såsom teater och dans. Och viss behållning har det förstås att läsa någon beskriva förhållandena som ”utomordentligt otillfredsställande”, på det där återhållsamma sarkastiska sätt som liksom tycks inbyggt i det brittiska språket. Men det räcker inte för att göra det till en bladvändare.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att ta med sig. Boken vittnar en del om hur det engelska samhället såg ut fram till och under kriget, hur klasstänkandet genomsyrade allt och hur Bletchley Park av rent pragmatiska skäl bortsåg från sådant. Den ger också en inblick i den förfärliga balansgång som politiker och militära beslutsfattare var tvungna att gå mellan att agera på vad man visste tack vare sina kodknäckare, och att inte avslöja att man kunde knäcka koderna. Således hamnade man nu och då i situationer då man aktivt valde att inte rädda människor för att det var mer värt att tyskarna fortsatte tro att deras koder var omöjliga att dechiffrera. Det är inte något att avundas.

Och så finns det förstås berättelser om Alan Turing – mannen som anses vara datorns fader. Intressant är dock att boken lägger en del vikt på den för mig okände Tommy Flowers. McKay menar att datorn må ha varit Turings hjärnbarn, men Flowers var det teknologiska geni som förverkligade hans idéer. Turing, med sin universitetsutbildning, kunde fortsätta sin karriär efter kriget, medan den mer eller mindre självlärde Tommy Flowers återgick till en tjänst hos den brittiska motsvarigheten till Televerket. Vid Bletchley Park lyssnade man på honom och respekterade hans kunnande. Efter kriget var återigen bara en outbildad arbetarklasson. Och eftersom allt arbete han utfört under kriget var hemligstämplat kunde han inte gärna vifta med några meriter heller.

En grej till. Det finns de som menar att arbetet vid Bletchley Park paradoxalt nog bidrog till att Storbritannien hamnade på efterkälken rent teknologiskt efter kriget. Allt arbete var hemligt och efter kriget förstördes dokumentation och maskiner. Man ville fortsätta hålla sina kodknäckarmaskiner hemliga när kriget övergick i Kalla Kriget. Man hade dammsuget landet efter teknologisk och matematisk kompetens för att klara uppgiften, men eftersom allt var så hemligt kunde de som deltagit inte bygga vidare på sin kunskap i sina civila karriärer utan att riskera att avslöja vad de gjort under kriget. På så vis bakband man en hel generation av genier. Skarpa hjärnor som på grund av arbetets beskaffenhet inte ens kunde berätta för sina föräldrar vad de ägnat sig åt, och när sekretessen till slut lyftes på 70-talet var det nog inte många av dem som fortfarande hade några föräldrar att berätta för.

P.S Den uppmärksamme kan ha noterat att jag har hoppat från bok nr 13 till 15. Det är alldeles riktigt. Den bok som lästes som nummer 14 i ordningen får jag inte uttala mig om just nu. Den är nämligen inte släppt än… Japp. Jag är så viktig att jag ibland får läsa en bok innan den släpps. D.S


Andra bloggar om: , , , , ,

Det där om allas lika värde

Det årliga väckelsemötet för PK-maffian (PK som i presskonferens alltså) pågår som bäst i Almedalen. I samband med det tycks det gamla mantrat ”allas lika värde” ha dammats av och nämns i tid och otid av allehanda tyckare och beslutsfattare. Gärna med tillägget att ”allas lika värde” är något som inte kan eller får ifrågasättas. Så då måste jag förstås göra det.

Att alla människor är lika mycket värda låter ju fint, men vad betyder det egentligen? Vad för värde är det man syftar på? Värde för vem? Och påverkas det värdet verkligen aldrig av vad våra handlingar? I väckelsemötets anda låter det som en sekulär och politisk motsvarighet till ”Gud älskar alla lika mycket, oavsett, amen”.

Om vi börjar med ordet värde. Hur definieras värde i det här sammanhanget? Menar man ekonomiskt värde eller affektionsvärde? Objektivt eller subjektivt värde? Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är varje människa värd det hon producerar och således värd sin del av samhällets BNP. Jag tror inte att det är det värdet som avses, i synnerhet inte när mantrat rabblas från vänsterhåll. Och ur det marknadsekonomiska perspektivet är det tämligen uppenbart att alla människor inte är lika mycket värda eftersom vi producerar olika. Vilket förvisso i sin tur beror på variabler som prioriteringar och förutsättningar, men ändå. Hur cyniskt det än må låta så är det marknadsekonomiska sättet det enda någorlunda objektiva sätt jag kan komma på att mäta en människas värde. Alla andra sätt är subjektiva, eller åtminstone mycket dynamiska.

Affektionsvärde är till exempel ytterst subjektivt. Hur fint det än låter att säga att man värderar alla människor lika så tror jag att ytterst få inte skulle värdera människor olika i en situation där man var tvungen att välja. Vem värderar inte sitt eget liv högre än random jeppe på gatan, eller sina egna föräldrar över, säg, Josef Fritzl? Det fåtal som inte medger en sådan skillnad i subjektiv värdering är antingen lögnare eller djupt obehagliga. Det är ärligt talat rent förolämpande att påstå att en medborgarrättskämpe som Martin Luther King skulle vara lika mycket värd som avskummet som sköt honom.

Vidare är värde något som är högst situationsbundet. Framgångsrika skådespelare eller idrottare värderas till exempel ekonomiskt högt i ett välfungerande, fredligt samhälle, men ett par atombomber senare kommer basala överlevnadskunskaper som att göra eld och eller gräva brunnar snabbt att vara mer värdefullt än att kunna skruva den som Beckham. I ett Day After Tomorrow-scenario är det förvisso möjligt att det kan vara kritiskt för mänsklighetens överlevnad att ha någon som kan hoppa 90 meter på skidor, och landa snyggt. Med andra ord; en människas värde kan, i detta perspektiv, variera kraftigt beroende på omständigheter och är således inte vare sig objektivt eller statiskt.

Vidare kan man ju också spekulera i vad det där värdet är satt till. En lärares genomsnittliga årslön? Ens egen vikt i guld? Eller nej, det vore ju orättvist då vi väger olika mycket så… Kungens vikt i guld? Ingen vet. Så inte bara är det att det är på alla mätbara sätt orimligt att påstå att alla människor är lika mycket värda, det är dessutom irrelevant eftersom ingen någonsin specificerat det faktiska värdet.

Jag raljerar en smula, naturligtvis. Jag förstår att bakom orden finns en uppriktig vilja att kommunicera att alla människor ska ha samma chanser, omfattas av samma lagar, ha samma rättigheter, etcetera. Och det säger jag inte emot. Tvärtom. Grundinställningen i ett anständigt samhälle är just att lagen är lika för alla, att alla omfattas av mänskliga fri- och rättigheter, etcetera. Men vore det inte bättre att helt enkelt säga det, istället för att spotta ur sig floskler om att alla är lika mycket värda? Själv tycker jag nämligen att det är vackrare med ett samhälle som åtar sig att värna om allas fri- och rättigheter helt oaktat deras objektiva eller subjektiva värde, än ett samhälle som låtsas att alla är lika mycket värda men som aldrig specificerar värdet och därför kan flytta målstolpen lite som det vill. Och det må så vara att jag inte köper påståendet att alla skulle vara lika mycket värda sådär rakt av, men jag anser nog att de flesta av oss är värda mer än tomma floskler.


Photo credit: Thomas Hawk via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,