Skip to content

Författare: Joshua_Tree

#52weeks bok 15 – Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park

Det kan ha varit under vårens bokrea jag hittade den här boken, men på grund av orsaker och mycket annat att läsa föll den lite i glömska. Som titeln avslöjar handlar den mycket riktigt om kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park. Varken mer eller mindre. Jag har en känsla av att en majoritet av mina läsare känner till Bletchley Park och har en hum om dess verksamhet, men för de som inte har det: Under andra världskriget använde tyskarna en rätt genial krypteringsmaskin, kallad Enigma. Med hjälp av sina Enigma-maskiner kunde kommunicera med varandra, tryggt förvissade om att fienden inte kunde avlyssna och förstå deras meddelanden. Detta gav Tyskland en stor fördel, till en början. I England gav man sig fan på att knäcka Enigma så man samlade allsköns matematisk kompetens, ingenjörskonst och vad man nu kunde behöva, stuvade in dem på ett gammalt gods (Bletchley Park) med den enda uppgiften att lösa. Och de löste det. Det tog tid och det var mödosamt, men vartefter kom man på diverse snillrika sätt att hitta ingångar i tyskarnas meddelanden. Det kunde vara saker som att man visste att en meddelanden från en viss stab alltid undertecknades på ett visst sätt, och så kunde man arbeta sig ut från de tecken som utgjorde den fras man visste fanns där, som i ett krypto i vilken tidning som helst, men svårare och mer livsavgörande. Med tiden utvecklade man också maskiner som utförde det annars mödosamma arbetet med att pröva sig fram genom det enorma antalet möjliga kombinationer. Och vartefter kunskap och teknologi utvecklades blev man också allt bättre på att läsa tyskarnas kommunikation. Så bra att man till slut gjorde det i stort sett i realtid.

För den som inte redan har den här bakgrundsinformationen är boken förmodligen väldigt intressant. För mig som redan har den… Måttligt. Det är såklart fascinerande att sätta sig in i hur en brokig grupp människor med i stort sett inget att gå på ändå med envishet och grundligt metodiskt knäcker koder som ansågs omöjliga att knäcka. Men det blir väldigt långsamt. Här och var stoppar författaren Sinclair McKay in korta passager som uttalats av människor som själva arbetade vid Bletchley. Det är säkert tänkt att ge mer liv åt berättelsen men jag upplever det istället som irriterande avbrott i berättelsen.

Jag är möjligen orättvis med Sinclair McKay. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig. Han har för avsikt att berätta om hur det var på Bletchley Park, och gör just det. Det var förmodligen rätt tråkigt, kanske är det därför boken blir det också. Vi får veta hur maten var, hur dragigt det var och hur mycket tid och uppfinningsrikedom som lades ner i kultur såsom teater och dans. Och viss behållning har det förstås att läsa någon beskriva förhållandena som ”utomordentligt otillfredsställande”, på det där återhållsamma sarkastiska sätt som liksom tycks inbyggt i det brittiska språket. Men det räcker inte för att göra det till en bladvändare.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att ta med sig. Boken vittnar en del om hur det engelska samhället såg ut fram till och under kriget, hur klasstänkandet genomsyrade allt och hur Bletchley Park av rent pragmatiska skäl bortsåg från sådant. Den ger också en inblick i den förfärliga balansgång som politiker och militära beslutsfattare var tvungna att gå mellan att agera på vad man visste tack vare sina kodknäckare, och att inte avslöja att man kunde knäcka koderna. Således hamnade man nu och då i situationer då man aktivt valde att inte rädda människor för att det var mer värt att tyskarna fortsatte tro att deras koder var omöjliga att dechiffrera. Det är inte något att avundas.

Och så finns det förstås berättelser om Alan Turing – mannen som anses vara datorns fader. Intressant är dock att boken lägger en del vikt på den för mig okände Tommy Flowers. McKay menar att datorn må ha varit Turings hjärnbarn, men Flowers var det teknologiska geni som förverkligade hans idéer. Turing, med sin universitetsutbildning, kunde fortsätta sin karriär efter kriget, medan den mer eller mindre självlärde Tommy Flowers återgick till en tjänst hos den brittiska motsvarigheten till Televerket. Vid Bletchley Park lyssnade man på honom och respekterade hans kunnande. Efter kriget var återigen bara en outbildad arbetarklasson. Och eftersom allt arbete han utfört under kriget var hemligstämplat kunde han inte gärna vifta med några meriter heller.

En grej till. Det finns de som menar att arbetet vid Bletchley Park paradoxalt nog bidrog till att Storbritannien hamnade på efterkälken rent teknologiskt efter kriget. Allt arbete var hemligt och efter kriget förstördes dokumentation och maskiner. Man ville fortsätta hålla sina kodknäckarmaskiner hemliga när kriget övergick i Kalla Kriget. Man hade dammsuget landet efter teknologisk och matematisk kompetens för att klara uppgiften, men eftersom allt var så hemligt kunde de som deltagit inte bygga vidare på sin kunskap i sina civila karriärer utan att riskera att avslöja vad de gjort under kriget. På så vis bakband man en hel generation av genier. Skarpa hjärnor som på grund av arbetets beskaffenhet inte ens kunde berätta för sina föräldrar vad de ägnat sig åt, och när sekretessen till slut lyftes på 70-talet var det nog inte många av dem som fortfarande hade några föräldrar att berätta för.

P.S Den uppmärksamme kan ha noterat att jag har hoppat från bok nr 13 till 15. Det är alldeles riktigt. Den bok som lästes som nummer 14 i ordningen får jag inte uttala mig om just nu. Den är nämligen inte släppt än… Japp. Jag är så viktig att jag ibland får läsa en bok innan den släpps. D.S


Andra bloggar om: , , , , ,

Det där om allas lika värde

Det årliga väckelsemötet för PK-maffian (PK som i presskonferens alltså) pågår som bäst i Almedalen. I samband med det tycks det gamla mantrat ”allas lika värde” ha dammats av och nämns i tid och otid av allehanda tyckare och beslutsfattare. Gärna med tillägget att ”allas lika värde” är något som inte kan eller får ifrågasättas. Så då måste jag förstås göra det.

Att alla människor är lika mycket värda låter ju fint, men vad betyder det egentligen? Vad för värde är det man syftar på? Värde för vem? Och påverkas det värdet verkligen aldrig av vad våra handlingar? I väckelsemötets anda låter det som en sekulär och politisk motsvarighet till ”Gud älskar alla lika mycket, oavsett, amen”.

Om vi börjar med ordet värde. Hur definieras värde i det här sammanhanget? Menar man ekonomiskt värde eller affektionsvärde? Objektivt eller subjektivt värde? Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är varje människa värd det hon producerar och således värd sin del av samhällets BNP. Jag tror inte att det är det värdet som avses, i synnerhet inte när mantrat rabblas från vänsterhåll. Och ur det marknadsekonomiska perspektivet är det tämligen uppenbart att alla människor inte är lika mycket värda eftersom vi producerar olika. Vilket förvisso i sin tur beror på variabler som prioriteringar och förutsättningar, men ändå. Hur cyniskt det än må låta så är det marknadsekonomiska sättet det enda någorlunda objektiva sätt jag kan komma på att mäta en människas värde. Alla andra sätt är subjektiva, eller åtminstone mycket dynamiska.

Affektionsvärde är till exempel ytterst subjektivt. Hur fint det än låter att säga att man värderar alla människor lika så tror jag att ytterst få inte skulle värdera människor olika i en situation där man var tvungen att välja. Vem värderar inte sitt eget liv högre än random jeppe på gatan, eller sina egna föräldrar över, säg, Josef Fritzl? Det fåtal som inte medger en sådan skillnad i subjektiv värdering är antingen lögnare eller djupt obehagliga. Det är ärligt talat rent förolämpande att påstå att en medborgarrättskämpe som Martin Luther King skulle vara lika mycket värd som avskummet som sköt honom.

Vidare är värde något som är högst situationsbundet. Framgångsrika skådespelare eller idrottare värderas till exempel ekonomiskt högt i ett välfungerande, fredligt samhälle, men ett par atombomber senare kommer basala överlevnadskunskaper som att göra eld och eller gräva brunnar snabbt att vara mer värdefullt än att kunna skruva den som Beckham. I ett Day After Tomorrow-scenario är det förvisso möjligt att det kan vara kritiskt för mänsklighetens överlevnad att ha någon som kan hoppa 90 meter på skidor, och landa snyggt. Med andra ord; en människas värde kan, i detta perspektiv, variera kraftigt beroende på omständigheter och är således inte vare sig objektivt eller statiskt.

Vidare kan man ju också spekulera i vad det där värdet är satt till. En lärares genomsnittliga årslön? Ens egen vikt i guld? Eller nej, det vore ju orättvist då vi väger olika mycket så… Kungens vikt i guld? Ingen vet. Så inte bara är det att det är på alla mätbara sätt orimligt att påstå att alla människor är lika mycket värda, det är dessutom irrelevant eftersom ingen någonsin specificerat det faktiska värdet.

Jag raljerar en smula, naturligtvis. Jag förstår att bakom orden finns en uppriktig vilja att kommunicera att alla människor ska ha samma chanser, omfattas av samma lagar, ha samma rättigheter, etcetera. Och det säger jag inte emot. Tvärtom. Grundinställningen i ett anständigt samhälle är just att lagen är lika för alla, att alla omfattas av mänskliga fri- och rättigheter, etcetera. Men vore det inte bättre att helt enkelt säga det, istället för att spotta ur sig floskler om att alla är lika mycket värda? Själv tycker jag nämligen att det är vackrare med ett samhälle som åtar sig att värna om allas fri- och rättigheter helt oaktat deras objektiva eller subjektiva värde, än ett samhälle som låtsas att alla är lika mycket värda men som aldrig specificerar värdet och därför kan flytta målstolpen lite som det vill. Och det må så vara att jag inte köper påståendet att alla skulle vara lika mycket värda sådär rakt av, men jag anser nog att de flesta av oss är värda mer än tomma floskler.


Photo credit: Thomas Hawk via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

Vivo

Mitt senaste fynd i musikvärlden är den italienska kvartetten Barock Project. Deras varsion av progressive rock lånar en hel del inspiration från folkmusik och kammarmusik. Sättningen består av trummor, bas, keyboards, gitarr och sång. Dubbelalbumet Vivo är bandets femte och därtill live, och utökat till en kvintett. Och det svänger något oerhört.

Hela albumet rivstartar med de pumpande rytmerna från pukor och en akustisk gitarr innan en folkmusikinspirerad melodislinga fyller på och drar igång Back to you. Det är på det stora hela en medryckande låt och en fantastisk mix av olika stilar. Förutom folkstompet hörs tydliga rockinfluenser i gitarrer och synth, medan det går att spåra jazziga toner i piano och bas, och alltihop med den där dynamiken och magiska förmågan att gå ihop på det sätt som är signumet för riktigt bra prog.

Eller ta Gold. Öppningen är en flerstämmig a capella med märkliga markeringar som för tankarna till Spock’s Beard, eller Queen. Därefter en snygg och dansant femtakt (som senare busas till och blir en fyrtakt då man helt enkelt tar bort en paus ur melodin, och märkligt nog känns fyrtakten mer avig en femtakten). En driven orgel och småskitig elgitarr driver låten framåt medan bas och trummor emellanåt leker kurragömma med taktslagen och Luca Pancaldis sång briljerar. Det låter 70-tal i modern tappning. Sättet på vilket låten först flyter över i moll i ett jazzigt pianoparti innan den hittar tillbaka till a capellan igen och därefter smyger ut på grundtemat igen men ändå i en ny tappning är återigen oerhört vackert.

Jag vill nämna en låt till. The longest sigh. Introt till låten påminner väldigt mycket om något Dave Matthews Bands Grey Street. Den lugnar därefter ner sig i en skön sjutakt som fungerar tack vare en snygg pianomelodi och återigen, Pancaldis sång. Även i den här låten finns ett underbart skönt sväng. Rytmsektionen i form av slagverkare Eric Ombelli och basisten Francesco Caliendo förtjänar en stor eloge för det. Mot slutet av låten går den dessutom ner i något slags halvtempo vilket gör det hela till mycket mer tunggung. Det fungerar det också.

Men det riktiga geniet i kvartetten är troligen ändå keyboardisten, kompositören och bandets grundare, Luca Zabbini. Även om det finns gott om utrymme för bandets skickliga musiker att briljera med sina kunskaper i aviga taktarter och allt annat som hör genren till, så ska man inte ta miste på att det i grunden är riktigt bra låtar. Zabbini är helt enkelt en jävla bra kompositör. Sedan hjälper det ju att ha grymma musiker till hands.

Så för er som gillar bra progressive rock och förstår att uppskatta skickliga musiker, kolla in det här albumet. Över två timmar av lysande musik.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

Vad skulle Lars Ulrich göra?


Det bästa med Star Wars – ja, det enda som är bra faktiskt, är musiken. Den är komponerad av John Williams, som också gjort musiken till ungefär alla Steven Spielbergs filmer. Det är något visst med just John Williams kompositioner. Något jag inte kan sätta fingret på, men det finns där. Inte bara att han är träffsäker i att göra musik i rätt stämning för den film han komponerar till, det finns det flera som kan, men han har något särskilt som gör att hans musik verkligen sätter sig.

Jag snubblade över ett klipp där två musiker, Bryce Hayashi och Michael Miller, ställer sig utanför John Williams hus och tutar ledmotivet till Star Wars. Jag vet inte bakgrunden till varför, men det är en kul grej. En sån där feelgood-video att ha i bakfickan.

Notera också att John Williams i egen hög person kommer ut och ler uppskattande och tar i hand, istället för att bussa sina advokater på dem för upphovsrättsintrång. Det är ett sätt att hantera det hela. Det är inte utan att man undrar hur Lars Ulrich hade hanterat det.

Jag har en vision av hur ett par hugade fans ställer sig utanför utanför Lars Ulrichs hus och river av några strofer från Enter Sandman, varpå Lasse själv kommer utspringande i morgonrock och tofflor och jagar dem med käppen som vore de några simpla äppelpallare. Hela tiden vrålandes en osammanhängande kakafoni av danska och engelska, okvädningsord och juridik. Kanske har han också ett par dobbermanliknande advokater i nithalsband kopplade därhemma som ständigt är redo att kasta sig över alla potentiella hot och slita dem i stycken.

Nu hoppas jag att ni också har den visionen. Och att ni lyssnar på Bryce Hayashis och Michael Millers version av Star Wars-temat.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 12 – Konklaven

Om någon hade frågat mig vad det minst spännande jag kunde komma på att skriva en bok om så är risken att jag inte ens hade kommit att tänka på ”val av ny påve – skildrat från insidan”. När väl idén presenterats för mig skulle den nog sannolikt åtminstone ta sig in på topplistan. Jag menar, ett gäng så bakåtsträvande gubbstruttar att man tillhör den mest liberala falangen om man inte fördömer homosexualitet eller om man anser att kvinnor kanske kan få vara med på ett hörn, förutsatt att de inte gör något väsen av sig. I andra änden av skalan finns de som vill återgå till latin och tycker att egentligen började det moraliska förfallet antagligen började redan 325 i Nicea. Och dessa ska alltså enas om vem som är bäst lämpad att leda gubbstrutteriet vidare.

Hade någon berättat att den boken fanns och undrat om jag ville läsa den så hade jag antagligen skrattat och sagt att jag hellre utsätter mina sinnen för Eurovision Song Contest. Och det är fan illa. Lyckligtvis han jag se att författaren är Robert Harris innan jag noterade vad boken handlade om. Robert Harris är alltid läsvärd. Det är inte en åsikt, det är en naturlag.

I likhet med andra av Harris böcker är Konklaven välskriven, intelligent, spännande och intressant. Han ger den skinntorra gubbstruttarna liv och väcker sympati, vilket sannerligen inte är det lättaste med tanke på vad han har att jobba med. Eller mot, eftersom jag är läsaren.

Häromnatten satt jag och en kollega och samtalade om lärare. Vi var rörande överens om att den gemensamma nämnaren för de lärare man minns var att de kunde göra sitt ämne intressant. I förlängningen var vi därför också överens om att den kunskap som fastnade inte nödvändigtvis berodde på vilka ämnen man som elev tyckte var intressanta från början (den kunskapen skaffar man sig ändå) utan om läraren brann för sitt ämne och gjorde det intressant. Vi enades om att i stort sett vad som helst kan vara fascinerande och intressant om det bara berättas med rätt engagemang och dramaturgi och att den viktigaste egenskapen hos lärare är just det – förmågan att fascinera, väcka nyfikenhet, väcka elevens intresse.

Enligt den definitionen är Robert Harris en alldeles ypperlig lärare. Det finns nog inte ett ämne han inte skulle kunna ta sig an och det finns inte en bokstav i hans böcker som inte har ett syfte. Har ni inte börjat läsa Harris än så är det hög tid att göra det.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om: