Skip to content

Författare: Joshua_Tree

De Gudomligt Upphöjda

Arbetsförmedlingen kan inte göra fel.
Arbetsförmedlingen gör bara vad regeringen sagt åt den att göra.

Så när arbetsförmedlingen glömde/struntade i att skriva in en arbetssökandes besök i den allvetande dator med följd att vederbörande ramlade ur systemet för att han hade missat ett möte, så gjorde man det för att regeringen sagt åt dem det.

När arbetsförmedlingen slarvade bort en arbetssökandes ansökan till en kurs så gjorde man det för att regeringen sagt åt dem att göra det.

När arbetsförmedlingen hittade på att en arbetssökande haft ett arbete på en industri där han i själva verket aldrig satt sin fot och således inte var långtidssarbetslös, vilket i förlängningen innebar att arbetsgivaren inte kunde få anställningsstöd för den arbetssökande och därmed inte ville anställa – ja, då var det förstås på direkt order från regeringen.

När arbetsförmedlingen behandlade en företagare som luft för att de trodde att han var en sketen arbetssökande när han försökte få träffa en förmedlare som han hade ett inbokat möte med, då var det förstås också på direktiv från regeringen. Företagaren lyckades inte ta sig förbi receptionen förrän den förmedlare han skulle träffa, som då suttit och väntat på honom med fika framdukat, kom ner och letade efter honom.

Hos Bloggen Bent kan man läsa om ytterligare ett exempel på hur arbetsförmedlingen följer regeringens direktiv, och i Expressens artikelserie kan man läsa om ännu fler. Men det är ju förstås bara propaganda och falsarium av det mystiska och ytterst onda Timbro.
För arbetsförmedlingen kan inte göra fel.

Tidigare artikel i ämnet: Arbetsförnedring

Frihet utan ansvar

Frihet under ansvar hette det en gång i tiden. Sen ströks ansvar, antagligen för att det brukar vara borgare som pratar om att folk ska ta ansvar, och vem vill bli förknippad med borgare? Så nu har människor bara en massa frihet, men inget ansvar. Rättigheter, men inga skyldigheter.

Ett par exempel:
För en tid sedan läste jag en ganska hetsig debatt om abort. For the record; jag är för fri abort, men jag blir ändå mörkrädd av en del av abortförespråkarna som hävdar att det hela handlar om kvinnans rätt till sin sexualitet. Visst har kvinnor rätt till sin sexualitet, men vad hände med ansvaret? Hur svårt är det att skydda sig liksom? Och jo, man är två (eller fler) om att ha sex. En av de inblandade kan väl för bövelen ta lite ansvar? Rulla på en kondom, den skyddar dessutom mot värre saker än graviditeter.

I skolan skiter ungarna helt enkelt i att passa tiderna. De kommer till lektionen när de känner för det, med följd att läraren får börja om flera gånger. En och annan lärare har då försökt sig på att låsa eftersläntrarna ute, men då tar det hus i helvetet, för de har minsann rätt till sin undervisning! Att de elever som är på plats i tid också har rätt till sin undervisning hör tydligen inte hit.

Eller ta tredje statsmakten, media. Man hade rätt att publicera Muhammedkarikatyrerna, bilder på kannibalen i Gävle, Hagamannen och nu senast en flicka som nyss sett sin bästa vän bli mördad. Det sistnämnda var dessutom en ytterst osmakligt arrangerad bild med nalle och hela köret. Men något ansvar för vad som händer med Hagamannens anhöriga, den unga flickan, muslimer eller för all del det egna landet när muslimerna blir arga, det har man inte.

BB-Jessica ansåg sig ha rätt att klippa sönder den norska flaggan, trots att norrmännen talade om för henne att den betydde mycket för dem, för hon bryr sig inte. För henne är det bara ett tygstycke och det kan man göra vad man vill med. Att det kan såra någon annan spelar ingen roll. Bara rättigheter, inga skyldigheter.

Och så fort någon försöker uppmana till lite ansvarstagande (sup dig inte redlös, knulla inte med allt som har en puls, skända inte andras symboler) då anklagas man genast för ”nymoralism” och allt vad det är. Nu senast Ebba von Sydow, en människa som jag på det stora hela inte har mycket till övers för, men hon hade en och annan poäng bland luddigheterna i en krönika där hon försökte ge tjejer ett par råd. Men se det fick hon inte. Nedrans nymoralist, inte komma här och förtrycka tjejerna heller. De har rätt att supa sig redlösa utan att råka illa ut.

Kanske det. Men nu är det faktiskt så att man löper större risk att råka illa ut om man är dyngrak. Är det verkligen värt det? Och vad är det som är så fel med att uppmana till ett måttfullt drickande? Ifall någon har missat det: Alkohol är skadligt! Fördelarna med måttfullt drickande gäller för övrigt i allra högsta grad också killar, eftersom unga män oftare råkar illa ut när de är packade än unga tjejer.

Nymoralism ja. Det kanske inte vore så dumt. Eller ja, någon form av moral alls vore inte i vägen. För vad är det som är så fult med att ta lite jävla ansvar för sig själv, och visa lite respekt för andra?

Det är egentligen inte konstigt att man måste lagstifta om löjliga saker som cykelhjälm på vuxna människor när vuxna människor inte klarar av att ta något eget ansvar. Eller så klarar de inte av att ta eget ansvar för att staten redan gjort det åt dem i form av löjliga lagar som cykelhjälm på vuxna människor.
Hönan eller ägget, vilket kom först?

Bryt mot en regel om dagen

Är det fler än jag som börjar bli duktigt trött på att höra folk försvara sina dumheter med att de har följt reglerna? Det senaste exemplet står svenska och nyzeeländska myndigheter för gemensamt. Inte någonstans i de bägge ländernas byråkratier verkar det finnas en enda människa som har förmåga att tänka självständigt. Det som i folkmun kallas sunt bondförnuft. De handlar enligt reglerna.

Jag syftar förstås på fallet med femårige Shaun som nu ska utvisas till Nya Zeeland. Hans mamma och tolvåriga syster bor i Sverige. Pappan sitter på kåken hemma i Nya Zeeland, och har sedan tidigare besöksförbud efter att ha misshandlat Shauns mamma. Tolvåringen får stanna med mamma eftersom tolvåringar själva får bestämma vilken förälder de vill bo hos, enligt reglerna. Femåringar får däremot inte bestämma, och därför ska nu Shaun skiljas från sin mamma och sin syster för att istället placeras i barnhem på andra sidan jordklotet. Allt enligt reglerna.

Men det finns andra regler. FN:s barnkonvention till exempel. Artikel tre i barnkonventionen fastslår att barnets bästa alltid skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Kan någon på fullaste allvar anse att det är bättre för ett femårigt barn att flytta till ett barnhem på andra sidan jordklotet än att bo med sin mamma och syster?

Det finns säkert omständigheter i det här som jag inte känner till. Det skulle kunna vara så att mamman helt enkelt anses vara en högst olämplig förälder, men då borde väl rimligen också tolvåringen tvångsförflyttas?

Oavsett omständigheter så är det som stör mig mest att Kammarrätten försvarar sig med att ha följt reglerna. Regler är till för att förhindra ovälkomna utfall av handlanden, inte som alibi åt myndigheter. Men det är lite så det har blivit; har man bara följt reglerna så har man ryggen fri. Tydligen är det värsta som kan hända att någon bryter mot reglerna. Vi svenska lamjävlar skulle stå kvar vid ett trasigt trafikljus en hel natt, trots att det är fri sikt genom korsningen och ingen trafik, för att det är förbjudet att köra mot rött. Barn kan förirra sig upp på motorvägen och riskera att bli överkörda, men ingen stannar för att hjälpa dem därifrån, för det är förbjudet att stanna på motorvägen. En sådan händelse inträffade för nåt år sen, och om mitt minne inte sviker mig så var det ett barn i Shauns ålder. H*n hade synts längs vägen ganska länge, för det var massor med folk som hade ringt till larmcentralen och berättat det, men ingen stannade. Herregud, tänk om man råkar bryta mot en regel!

Men tänk ett steg längre. Kan man leva med sig själv om det här barnet blir överkört? Visst, du gjorde inget fel i lagens mening, men du kunde ha förhindrat det. Ni i Kammarrätten: Kan ni leva med er själva? Som individer, kan ni sova gott om natten med vetskapen att ni förvisso inte brutit mot reglerna, så ni har ett jobb att gå till imorgon, men att Shaun har förlorat sin familj?

Bryt mot en regel om dagen, det är min uppmaning till alla läsare. Det må vara en skriven eller oskriven regel, en social regel eller en trist myndighetsregel, en spelregel eller en grammatisk regel, men bryt mot den. Gå mot rött, håll gaffeln med höger hand, skriv fel namn på rabattkupongen på ICA, ljug i ett parti ”finns i sjön”. Ni ska se att det är uppfriskande, och så länge ingen tar någon skada av regelbrottet så gör det inget. Då kanske vi också lär oss att regler inte är huggna i sten, utan faktiskt kan ifrågasättas, och att det ibland finns situationer där det är läge att sätta ner foten och deklarera att det här ställer vi inte upp på. Det här är fel.

Ofattbar grymhet

Jag gjorde ett försök att läsa artiklarna om Bobby idag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag någonstans har ett behov av att förstå vad som egentligen hände, varför det hände och hur man kan göra så mot ett värnlöst barn. Men jag kan inte. Jag klarade av att läsa en artikel om hur Bobby dog, och sen var det som om jag kortslöts. Mitt logiska jag, min rättskänsla, kom fullständigt på kollisionskurs med mitt känslomässiga jag, och bägge sidor gick delvis i strejk för att de inte kan ta in detaljerna fullt ut.

Fallet Bobby har berört mig djupare än något annat. Hagamannen skiter jag liksom i – han är ett as, och tyvärr finns det många fler våldtäktsmän. Kannibalen i Gävle berörde mig inte alls på samma sätt, och då vet jag ändå vem han är. Det enda jag på rak arm kan komma på som berört mig nästan lika illa är hyresvärden från Helvetet, om någon minns den jäveln. Han som torterade en kvinna till döds för ett par år sen. Men han kommer ändå inte upp till samma nivå Bobbys så kallade föräldrar. Skillnaden är ganska enkel. Bobby var bara tio år. Till råga på allt handikappad.

Jag är motståndare till allt vad dödsstraff heter. Dödsstraff är ovärdigt ett civiliserat samhälle. Ändå… Jag vill bara att de där två avskummen till varelser ska dö. Helst plågsamt. De har förverkat sina mänskliga rättigheter. Ja, bägge två. Jag har ingen som helst sympati för mamman heller. Jag skiter högaktningsfullt i vad hon har utsatts för – hon hjälpte till att döda sitt barn. Som förälder borde det vara givet att försvara sitt barn till vilket pris som helst. Misshandlade kvinnor stannar ofta kvar i ”förhållandet” (läs: fångenskap) för att mannen hotat deras barn. Så vad kan möjligen vara värre?

Jag tycker inte om den sida av mig som det här framkallar, men jag antar att alla har en gräns någonstans och att tortera en värnlös, handikappad pojke till döds är med råge över min.

Så kom igen nu Expressen! Häng ut fanskapen! Det ligger i allmänhetens intresse att få veta vilka de är, på precis samma sätt som Hagamannens identitet ansågs göra det.

Och apropå det: Varför avslöjar inte Expressen identiteten på den förrymda och allmänfarliga pedofil som rymde häromdagen? Allmänheten varnas, man ska akta sig för honom. Det skulle nog underlätta att veta vem det är man ska akta sig för. Tydligen kan man inte peka ut en dömd brottsling men en misstänkt går bra.

Jag sätter nu mitt hopp till internerna på landets fängelser. Det sägs att folk som ger sig på barn inte står särskilt högt i kurs där. På Hall sätter internerna upp sina domar så de andra kan se vad de sitter för, just för att visa att de inte sitter för vidrigheter som övergrepp mot barn eller dylikt. Och så hoppas jag att rättsväsendet inte stoppar undan Bobbys mördare för deras egen säkerhets skull, för som sagt; de har förverkat sina mänskliga rättigheter.

Tolv års tappa tvålen i duschen är långt ifrån tillräckligt för att Bobbys styvfar ska sona sitt brott, men det är en liten bit på väg.

Mattisborgen anno 2006

Mattis: Ska inte du gå och lägga dig, gamle man?
Skalle-Per: Nej, jag tänker sitta här och höra på när du berättar för Ronja vad rövare gör.
Mattis: Jag… vet inte riktigt… vad jag ska säga.
Skalle-Per: Nej, men det vet jag. Rövare stjäl från andra människor, så mycket de kommer åt!
Ronja: Men, blir de inte väldigt arga då?
Skalle-Per: Arga så de skriker! Och en del gråter också.
Mattis: Nu är du tyst, gamle man! Ronja, en dag ska du också bli rövarhövding.
Ronja: Aldrig i livet! Inte om de blir arga och skriker!
Mattis: Du förstår, Ronja, jag tar bara från de rika och ger till de fattiga.
Skalle-Per: Jaa! En hel säck mjöl gav du till den fattiga änkan med de åtta barnen, minns du det? Det var väl gott och väl tio år sen. Jo, visst ger du till de fattiga. Titt och tätt vart tionde år…

Är det inte lustigt hur konjunkturerna verkar följa valcyklerna? Vi har alltid högkonjunktur i början av ett valår. Ojoj, allt går så bra så, pengarna rullar in, tillväxten är större än beräknat, Marknaden ler mot oss, finansministern står i rampljuset och anordnar godisregn. Alla ska få mer nu, för nu har vi råd med det tack vare att den sittande regeringen gjort en så fantastisk insats under den här mandatperioden.

Vänta ska ni se att det är lågkonjunktur nästa vår. Tillväxten blev inte så hög som vi beräknade, Marknaden vände oss ryggen och log mot någon annan (säkert någon som skulle gå till val) och finansministern kräver in godiset från förra årets godisregn. ”Tyvärr, men alla måste ju dra sitt strå till stacken nu när det är tuffa tider” mumlar rövarhövding Persson mellan gåslevertuggorna.

Jag kan nästan ta gift på att Laila Freivalds kommer att dyka upp igen också. Det spelar liksom ingen roll hur många tavlor hon, Mona Sahlin, Bosse Ringholm eller någon annan gör – när vi vaknar dagen efter valet så sitter de där igen – Mattis och hans rövare. Måndag hela veckan.

Och på andra sidan Helvetesgapet sitter oppositionen och surar. Inte över att Mattis plundrar landet, utan över att det inte är de som plundrar landet. Ibland undrar jag om de ens vill ta över makten. Hur svårt ska det vara? Ge oss nånting, ett alternativ. Lova att sänka bensinskatten. Svårare behöver det inte vara. Mattisgänget kan inte slåss mot det eftersom de är bakbundna av miljömedvetna, enkelspåriga rumpnissar. ”Voffo, voffo. Voffo dådå? Voffo ska du ta bilen till jobbet för? Voffo dådå?”

Det dök upp en flock ilskna vildvittror på den politisk himlen en dag också. Gapade och skrek gjorde de, och ilskna som få, men de försvann lika snabbt igen. Den lede F!, brukar de kallas i militära sammanhang. Högerextremistiska grådvärgar kan skymtas i skuggorna, men de är bara farliga om man är rädd för dem.

Jag läste att LO kommit fram till att löneökningarna för arbetare borde ha varit större de senaste tio åren. Det kanske de hade varit, om LO använt medlemmarnas pengar till att slåss för just det, istället för att ge dem till den socialdemokratiska propagandamaskinen för att den ska berätta för folket vad folket tycker.

Så ser det ut kring Mattisborgen anno 2006. Alla vill ha makten, men vem vill styra landet?

För övrigt läste jag att Kinas president Hu Jintao och USA:s dito George W Bush träffats för att diskutera mänskliga rättigheter. Det är fan humor. Det är som om Anna Book och Peter Harrysson skulle träffas för att diskutera fitness. Eller som om Dalai Lama och Naken-Janne skulle träffas för att diskutera mode.

Ishockey är inte politiskt korrekt

Ishockey är inte politiskt korrekt. Ishockey är känslor, adrenalin, blod, svett och tårar. Hopp och förtvivlan, glädjefnatt och sorg. Och könsord. Sån är ishockeyn och därför älskar vi den.

Men på senare år har TV flyttat allt närmare händelserna. Sargerna och domarna är uppmickade så att man kan höra vad som sägs. Reportrar med raggsocksförsedda mikrofoner och trendriktiga frisyrer har flyttat in i båsen där en spelare knappt hinner pusta ut innan han avkrävs en kommentar. Är det någon som tror att adrenalinstinna killar med mjölksyra i hela kroppen kommer att kläcka ur sig poesi? Hockeyspelare är generellt kanske inte de vassaste verktygen i boden, men jag betvivlar att ens Whoreass Engdahl är särskilt välformulerad efter att precis ha kört skiten ur sig och tagit emot ett par tacklingar.

I och med att reportrarna flyttat allt närmre spelarna har de fått problem. Hur ska man bete sig för att skildra sporten man älskar samtidigt som man fördömer den inte alltför vackra sidan av den? För det måste man göra, annars blir man själv offer för pk-maffian. Då uppstår situationer där man uschar och ojar sig över att spelarna slåss, samtidigt som man berättar för dem vilken spelare det var som satte in den där fula tacklingen bakifrån. Man vill att spelaren ska ge igen, för det blir bra tv, men man måste fördöma det så man inte får sin pk-licens indragen.

När två spelare kastar handskarna och gör upp sitter reportrarna och tävlar om vem som kan ta tydligast avstånd från det hela. ”Sånt här hör inte hemma på en hockeyrink” och ”det här vill vi inte att barnen ska se” är vanliga uttryck. En enkel fråga: Varför vill vi inte att barnen ska se det? Varför vill vi inte att barnen ska lära sig att stå upp för sina kamrater? För det är faktiskt vad det handlar om. Och det är ju inte så att någon blir skadad i de där slagsmålen. Jag har då aldrig sett en sån utgång i alla fall. Att två killar som får nog av varandra gör upp med knytnävarna på gammaldags hederligt vis kan vara bland det sundaste man kan få se på tv idag.

Ett annat fall av moralpanik inom ishockeyn var när Linköping nyligen stängde av två supportrar som gjort apljud åt Frölundas mörkhyade back Johnny Oduya. Lite hårt tycker jag, de där supportrarna rår väl inte för att de är apor?

Skämt åsido, jag har ingenting emot avstängningen. Sånt där pack ska bort från arenorna, så är det bara. Men; i pågående finalserie skanderar praktiskt taget hela Frölundaborg ”Ledin, Ledin, ditt jävla svin” åt Färjestads Per Ledin. Mig veterligen har ingen polisanmält det (apljuden i Linköping polisanmäldes). Inte heller Frölunda som förening vidtagit några åtgärder. Svin-ramsan har inte fått någon uppmärksamhet alls.

Vad ska man dra för slutsatser av det? Är det värre att bli liknad vid en apa än vid en gris? Eller är det bara personer med annan etnisk bakgrund än svensk som ska fredas? Hur är det med rättvisan egentligen?

Svin-ramsorna lär inte leda till några åtgärder alls, ty sådant har alltid förekommit, i alla hockeyarenor. Man kan rent av hävda att det hör till. Däremot är det fullt möjligt att Per Ledin själv inte får spela kvällens kanske avgörande match efter att ha kallat en måldomare för ”tjocka jävla tattare”. Inte alltför briljant kanske, men även sådant har troligen alltid förekommit, i alla hockeyarenor. Man kan rent av hävda att det hör till…

Ovan nämnde Ledin är hockeysveriges mest utskällde spelare just nu. Till och med hans eget lag gör avbön och tar avstånd från honom. I själva verket personifierar Per Ledin precis allt som är hockey: Känslor, adrenalin, blod, svett, tårar, hopp och förtvivlan. Därför hoppas jag att han får höja SM-bucklan ikväll. Politiskt korrekt ishockey betackar jag mig för.

Josh ist kein -ist

Den Onämnbara på Expressen har gjort ett stort nummer av att sluta kalla sig feminist. Jag ryckte först på axlarna åt det hela och irriterade mig mer på hur dåligt skriven artikeln var. Hon borde sluta kalla sig krönikör istället. Men efter lite blogghoppande märkte jag snart att det tydligen var en stor grej, och hennes ”avhopp” verkar ha väckt en del ont blod bland feministerna. Kanske med rätta – hon har länge gjort karriär på deras arbete och nu hoppar hon av med hänvisning till att det har stängt karriärdörrar för henne. Stackars.

Vad jag undrar är: Varför är ordet feminism så viktigt? Varför stångar sig somliga blodiga för att förmå andra att också kalla sig feminister? Vad folk kallar sig är knappast kärnfrågan, eller hur? Om jag kallar mig feminist så är jag godkänd och kan sen i godan ro fortsätta mitt mansgriseri bäst jag vill. Om jag däremot säger att jag inte kallar mig feminist så spelar det ingen roll om jag i själva verket är världens mest jämställda man – gå i fängelse! Gå direkt i fängelse utan att passera Gå. Och då kommer jag ändå ganska billigt undan. En kvinna som har fräckheten att inte kalla sig feminist skulle helst rullas i tjära och fjädrar och bäras ut ur byn på en… nej, inte en stock för det kan ses som en fallossymbol.

Jag skrev om det här en gång förut, och då redogjorde jag ganska ingående för var jag står i jämställdhetsfrågor. Jag fick övervägande positiv respons från kvinnor, men många av dem underströk också: Jamen du är ju feminist! Det är ju det där som är feminism. Och jag ville bara skrika högt. Här försöker jag förklara varför jag inte vill kalla mig något och så blir jag genast betecknad som en sådan.

Jag betackar mig för att bli etiketterad. Jag vill inte placeras i ett fack därför att det innebär att jag får en massa åsikter tillskrivna mig. Fråga mig gärna vad jag tycker i en sakfråga och jag ska svara efter bästa förmåga, men försök inte trycka in mig i en mall.

Jag tycker mig också ha märkt av konflikter mellan feminister. När man är oense i en sakfråga reduceras diskussionen inte helt sällan till att handla om vem som är den riktiga feministen. Varför? Är det inte högre i tak än att det bara ryms en åsikt? Måste alla rätta in sig i ledet?

Feminism som ord har fått en negativ klang, främst beroende på rabiata aggro”feminister” som hävdar att det är könsförräderi att ligga med en man, eller att män är djur. Istället för att försvara dem borde ”de riktiga” feministerna ta och göra sig av med dylikt pack och inse att de inte har ett dugg med jämställdhet att göra utan blott är just rabiata och gömmer sig bakom en etikett. Ta bort etiketten och ni slipper bli hopbuntade med dem.

Jag tror att samhället skulle må bra av att vi avskaffade lite etiketter. Det finns alldeles för många plattnackar som gömmer sig bakom en etikett och upprepar slagordsretorik som de har snappat upp. Typ ”kött är mord” eller ”könsmaktstrukturer yada yada”. Ta bort etiketterna och fråga dem vad de egentligen tycker, och de kommer att stå avklädda.

För varje dag som vi diskuterar vad ordet feminism egentligen ska betyda förlorar vi en dag som vi kunde ha ägnat åt att diskutera sakfrågor som faktiskt kunde föra oss närmare Utopia. Ja, jag kallar det Utopia helt enkelt för att jag tror att det perfekta samhället är ouppnåeligt, men det är inget skäl till att sluta försöka.

Ka-ching! PK-poäng till Jämo

Jämställdhetsombudsman Claes Borgström tycker att Sverige bör bojkotta fotbolls-VM i Tyskland i sommar. Anledningen är att Jämo anser att arrangemanget främjar trafficking. I Tyskland är prostitution laglig och det finns lagliga bordeller, och under fotbolls-VM väntas efterfrågan öka, vilket i sin tur då skulle leda till ökad trafficking – alltså människohandel.

Själva resonemanget är säkert korrekt. Det verkar logiskt, och även om prostitutionen är laglig så är inte trafficking legalt. Men, det är också viktigt att komma ihåg att en icke-tysk prostituerad i Tyskland inte nödvändigtvis ingår i nån sorts slavhandel. Det kommer att finnas massor av andra gästarbetare i Tyskland under fotbolls-VM. Det ska krängas prylar och servas på allehanda sätt. Jag har ingen aning om hur mycket människor ett fotbolls-VM sysselsätter och hur mycket pengar som omsätts i bakvattnet (barer, hotell, mat – folk måste ju äta! Och så vidare) men jag vet att det rör sig om massor. Inte är väl alla dessa gästarbetare och opportunister slavar?

Givetvis inte, men nu handlar det om prostitution, och den officiella, politiskt korrekta ståndpunkten i Sverige anno 2006 är att prostitution icke och aldrig sker frivilligt. Således är det också omöjligt för ryska, polska, estniska eller varför inte svenska kvinnor att gästarbeta som prostituerade under fotbolls-VM. De är alla en del av den illegala människohandeln.

Jag säger inte att trafficking inte existerar och jag vill inte på något sätt förringa hur avskyvärd den är, men jag är övertygad om att fördomarna och moralpaniken som råder kring prostitution i Sverige leder till felaktiga slutsatser. Som sagt; om man är övertygad om att all prostitution sker under tvång så är det också givet att alla prostituerade är slavar. Ett enkelt och väldigt bekvämt synsätt. Tänk så många lumpna mänskliga beteenden och mekanismer man slipper ta itu med på så vis. Tyvärr leder det högst troligt också till att de verkliga problemen – och det finns massor – inte heller tas itu med.

Självklart kommer inte Sverige att dra sig ur fotbolls-VM, det vore fullständigt otänkbart och det är Jämo givetvis medveten om. Därför är det hela ett riskfritt utspel som inkasserar ett par enkla politiska poäng.

Själv undrar jag stilla över hur det är med de manliga prostituerade i Tyskland i sommar – är de också slavar? För det förekommer faktiskt kvinnliga och homosexuella sexköpare också. Fast en fördom kan med fördel lösas med en annan – kvinnor och bögar är ju intresserade av heminredning, inte fotboll.

Josh does Tallinn

Karaoke borde förbjudas. Jag är övertygad om att helvetet är en gigantisk karaokebar till bredden fylld med idioter som saknar såväl musiköra som självinsikt. Vilken musik som spelas i helvetets karaokebar är jag inte på det klara med, ty jag vet inte vilket som är värst; att höra bra musik slaktas eller att få höra ”Sånt är livet” och ”Margajävlareta” till tidens slut – men jag vet att det inte finns någon alkohol att döva smärtan med. Utom möjligen nåt åsnepiss som Corona.

Drottningen och jag har nyss återvänt till Sverige efter en kryssning till Tallinn. I m/s Victorias karaokebar kunde man inmundiga sig god tjeckisk öl i form av till exempel Starobrno. Och så kunde man gå därifrån. Två klart förmildrande omständigheter. Varför vi satt kvar vet jag inte, men jag antar att det är samma fenomen som får en att pilla bort sårskorpor. Man vet att det kommer att göra ont, men man vill veta vad som händer sen.

Höjdpunkten för kvällen var när ett helt tjejgäng från den studentresande skolklass som ockuperade karaoken tog sig an Spice Girls ”Wannabe”. De var åtminstone fem på scenen och ingen av dem prickade någonsin samma ton som vare sig bakgrundsmusiken eller någon annan. Och det, mina vänner, är imponerande. Särskilt som låten redan i original är tämligen liberal beträffande vilka toner som passar sig.

Väl i Tallinn spatserade vi gata upp och gata ner i Gamla Stan utan att ha något egentligt mål. Det var väl i sig rätt trevligt, men jag lärde mig snabbt att a) promenerande i timtal på kullerstensgator kräver ytterst förlåtande skor, och b) sådana skor kostar inte 150 spänn. Således har jag ont i fötter och vader.

Vi åt på en afrikansk restaurang i Tallinns Gamla Stad och förlåt mig mina fördomar, men jag blev uppriktigt häpen över att finna en alldeles tvättäkta neger i köket. Jag vet inte varför, men lika mycket som jag förväntar mig att det ska arbeta människor med invandrarbakgrund i svenska restauranger, lika lite förväntar jag mig detsamma i Estland.

Hur som helst var maten väldigt god, servicen oklanderlig, inredningen riktigt mysig (och kändes mycket mer äkta än på de tema-restauranger jag besökt i Sverige) och priserna mer än överkomliga. Det enda bakslaget var den hysteriska musiken. Nåt riktigt voodoo-kör som fick Shaba Ranks att framstå som melodiös.

Inte långt från den afrikanska restaurangen hittade vi också en affär fullsmockad med diverse afrikanska trummor och andra instrument. Jag blev smått salig. I Sverige är det nästintill omöjligt att finna en djembe (ett slags trumma); jag har råkat på en i en afrikansk affär i Stockholm. Jag har förvisso en i min ägo också, men den är en gåva, inköpt i Gambia. Och så plötsligt står jag i ett rum proppfullt med djembetrummor i olika storlek och utförande, allt från pytteliten till jättestor. Så är det någon därute som har tänkt införskaffa en dylik trumma (eller en vattenpipa – även såna fanns det i alla tänkbara storlekar upp till strax över två meter i höjd); åk till Tallinn.

Eller så kan man åka dit bara för att köpa sprit förstås. Det är väl det majoriteten av svenskarna gör. I Tallinn hymlar man inte heller. Det står ALKO med stora bokstäver på butikerna och det kan inte misstolkas. Vi försökte följa skyltarna till SUPER-ALKO som ju måste vara ALKO-butikernas urmoder. Bara det bästa är gott nog. Skyltarna ledde oss in på en bakgata och sen ännu längre in i en riktigt skabbig gränd där ett par tvivelaktiga typer stod och lastade en rostig folkabuss full med sponken. Det slog mig då att det skulle vara en så klockren affärsidé: Sätt upp skyltar som lockar med sprit så följer svenskarna dem. Led in dumjävlarna i denna avsides gränd helt utan insyn, knacka ner dem och ta deras pengar.

Tyvärr har man väl lärt sig att svenskar vill handla billigt och tummar lite på utbudet, men efter att ha sprungit ut och in i några ALKO-butiker (SUPER-ALKO hade rent av ett sämre ölutbud än de andra, och var dessutom snäppet dyrare) fann jag till slut en som hade några burkar KruÅ¡ovice Cerné omsorgsfullt undangömda i en kyl. Där står de inte kvar.

Vad är det med svenskar och alkohol egentligen? Folk gick och drog vagnvis med sprit på gatorna. Jag såg flera som hade lastat i kundvagnar från Rimi, och jag är naturligtvis inte helt säker på att just de var svenskar, men vad skulle det annars vara för pack? Varför lastar man med sig såna ofantliga mängder sprit hem? Bara för att det är billigt? Det ligger nog nånting i den där informationsfilmen från vilka det nu var om paret som handlar full ranson för ”ölen kostar bara fyra spänn, dricker vi duktigt har vi råd att åka nästa år igen”. Den alkohol undertecknad släpat med sig hem består av fyra liter ovan nämnda tjeckiska öl samt två pavor rysk röd champagne. Den enda anledningen till de inköpen är att dessa produkter inte går att få tag på i Sverige. Och att de är smarriga, förstås.

På det stora hela var det en trevlig resa. Att komma tillbaka till Sverige var inte lika kul. Köa i en halv evighet för att få komma in i landet är inte min uppfattning om kul. Inte heller uppfattar jag trängas på bussar, släpa packning i snålblåst och blötsnö eller tillbringa trekvart ombord på ett pendeltåg som roligt. Även om de, dagen till ära, satt in ett fintåg till Södertälje istället för de obligatoriska fultågen. Tur att man inte är en sån där medelsvensk smygalkis som har ett helt jävla ALKO att frakta hem.

Manifestation utan syfte

I dagens Expressen (pappersupplagan, har inte sett artikeln på nätet) finns en artikel om uppmaning till skolk. Till att börja med skriker rubriken ut:

Det hemliga budskapet på internet:
Skolka i dag

Som framgår av meddelandet nedan kan det knappast vara särskilt hemligt eftersom meddelandet uppmanar läsaren att sprida det vidare. Vad Expressen menar med ”i dag” förstår jag inte heller. Idag söndag? Ja, då bör man stanna hemma från skolan.

Dessutom har man hittat en kille som ställer upp med namn och bild framför sin skola, men han tänker minsann gå till skolan ändå. Gissa om han kommer att få spö! Strejkbrytare, tjallare, knodd och allt det där.

Nu håller jag visserligen kvällspressen som marginellt trovärdigare än En Ding Ding Värld, men enligt artikeln har följande meddelande cirkulerat på ”ungdomssajter” sedan skolstarten i januari:

”Alla stannar hemma från skolan den 27 mars 2006. Vilken skola du än går på vilken stat du än lever i, alla barn i världen borde ha något. Tänk när läraren kommer o ingen e där. Säg till alla du känner. Och se om de kommer på nyheterna den 27 mars 2006. För att det är en speciell dag. Kopiera denna o skicka till alla du känner.”

En manifestation till synes utan syfte. Eller Rebel without a cause, som den klassiska James Dean-filmen heter. Det finns något luddigt där om att ”alla barn i världen borde ha något” men det framgår inte vad, eller om man ska kräva detta något för att återvända till skolan.

Att man vill göra uppror i tonåren är egentligen bara naturligt och det säger jag inte mycket om. Egentligen är det ganska charmigt. Lite civil olydnad sådär. Om det inte vore för att den som författat meddelandet inte kan skriva korrekt svenska, eller ens vara konsekvent i sitt språkbruk. När ni kan stava och kommatera, då kan ni få bojkotta skolan om den känns onödig, men till dess ska ni fan gå till skolan, sitta still och hålla käft! Passa på att lära er något om Sydafrika, Indien, Polen eller USA när ni ändå sitter där så kanske ni kan få ett och annat uppslag om vad som kan vara värt att genomföra bojkotter och passivt motstånd för. Kom tillbaka när ni vet mer om Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Lech Walesa och Martin Luther King Jr än att de var ”några snubbar”. De som gjorde uppror för att deras barn skulle få chansen till en bråkdel av det ni tar förgivet, ja rent av tänker bojkotta. Snorungar, det är vad ni är.

Och på ett språk som ni också begriper:

Snor ungar, d e va ni é.