Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Det här med att skriva. Det går inte så bra för mig som ni märker. Det beror inte på brist på uppslag och idéer. Snarare tvärtom. Jag har för många idéer. Det blir som att klippa ett hål i hörnet på en påse, lagom stort för att par frön ska kunna passera igenom, och sen försöka hälla ut allting. Ingenting kommer ut därför att trycket blir för stort. Det finns säkert ett namn på det fenomenet.

Jag bollar ständigt mellan fem och tio olika uppslag i huvudet, saker jag vill skriva om och diskutera, tills de antingen är gamla och ointressanta, ruttnar och förgiftar mig, eller bara försvinner. Det går inte att skylla på tidsbrist heller, det är inte det som är problemet.

Jag tror att en anledning kan vara ständig närvaro i sociala medier. Facebook, Twitter med mera ger ett ständigt tillflöde av information, intressanta länkar att följa, artiklar att läsa, saker att bli förbannad över. Och det är fullständigt fantastiskt, missförstå mig inte. Men problemet är till slut sitter man bara och tar in och tar in och hinner inte sortera, hinner inte reflektera, hinner inte bearbeta. Vad ska jag göra med all information? Om det enda jag hinner eller orkar göra är att retweeta och dela en artikel vidare för att sedan ge mig på nästa, vad bidrar jag egentligen med då som inte en switch redan gör?

Samtidigt erbjuder också sociala medier en enkel utväg. En retweet, en spydig kommentar och så går man vidare. Men det blir bara ett skrapande på ytan, både med problemanalysen av tingens ordning och med den inneboende frustrationen.

Därför tänker jag ägna april månad åt ett experiment. Från och med månadsskiftet loggar jag ut från både Facebook och Twitter och tänker inte logga in igen förrän april har blivit maj. Eftersom jag inte har disciplin till att låta bli att kolla när jag är inloggad får jag helt enkelt se till att inte vara inloggad.

Notera att det här inte är någon “Facebook har förstört mitt liv!”-text. Det är heller inget digitalt avhopp, inget statement och överlag ingen big deal. Det är bara ett experiment för att se vad som händer med mig när jag inte längre har samma inflöde av information, och inte heller frestelsen att ventilera snabbt och enkelt via tweets och statusuppdateringar. Sedan kan jag inte låta bli att tänka att det också är intressant att se om min frånvaro märks. Min gissning är att den inte gör det. Det kommer antagligen inte ens att bli ett hack i kurvan på era egna informationsflöden, vilket bekräftar vad jag var inne på ett par stycken upp – att min närvaro på Twitter och Facebook inte bidrar med något av signifikant värde.

Men jag försvinner inte. Jag är kvar på Google+. Jag vill inte kapa alla kanaler, bara stoppa inflödet så jag får en möjlighet att hinna ikapp mig själv. Vill man mig något kan man nå mig där. Eller som man gjorde förr i tiden – använd diverse IM-tjänster (MSN, ICQ, med flera) eller skicka mail, eller skicka ett SMS, eller ringa, eller hälsa på.

För den som undrar över titeln så anspelar det på ett bandnamn: Dead by April. Jag skrev bara häromdagen, på Twitter och Facebook förstås, och undrade om slutet på mars också skulle innebära att vi äntligen blir av med Dead by April. Så jag tänkte låna bandnamnet som titel, men ändrade mig då jag planerar att återuppstå i maj och korrigerade titeln en smula.

Andra bloggar om: sociala medier, information overload, twitter, facebook

Det här med att skriva. Det går inte så bra för mig som ni märker. Det beror inte på brist på uppslag och idéer. Snarare tvärtom. Jag har för många...

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm.

Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var “Det här vill jag se!” så jag googlade “holden crash test” och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande:

**UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2
“Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car.” a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked)

Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande:

This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility’s drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario.

Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade.

Ett citat som återkommer i flera forum är detta:

The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car.

The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat.

The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block.

Colin Jackson
Crash Barrier Manager
RTA Crashlab

På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst – varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil?

Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, “värst i världen” av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag.

Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn – en billig bukfylla men föga matnyttigt.

Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till “nätforum” och “bloggar” som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest.

Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta.

Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett...

Ganska nyligen tog Deep|Edition farväl, tackade för fisken och lade ner. Därmed går en av Sveriges verkligt tunga bloggar i graven. Varje gång en kändis slutar blogga pratas det om “bloggdöden” utan att förstå bloggosfärens dynamik. Jag ska inte gå in djupare på det nu, utan bara konstatera att den här gången är det en känd bloggare som slutat, inte en kändis som bloggar. Det är skillnad.

Fimpandet av Deep|Edition har fått mig att fundera. För första gången sedan jag började blogga har jag på allvar känt en vilja att lägga ner. Det verkar så skönt på något sätt. Bloggen tillkom som ett sätt en ventil, ett sätt för mig att avreagera mig. Men i takt med att jag blev mer etablerad följde också krav på att leverera. Eller krav, jag gillade det ju. Ingen krävde något, utom jag själv. Sedan blev jag också alltmer offentlig och i och med det började jag gradvis begränsa mig själv. Skrivkrampen kom så småningom krypande.

Det kan ju knappast ha undgått någon trogen läsare att jag skrivit alltmer sporadiskt, och ärligt talat också sämre. Jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag leker ofta med tanken att byta skepnad. Fimpa humlan och börja om på ny kula, någonannanstans. Sometimes you wanna go where nobody knows your name, som ledmotivet till Cheers inte löd.

Jag är ärligt talat vansinnigt trött på alltihop. Trött på att skrika, trött på att försöka förklara och förklara bara för att gång på gång inse att ringarna på vattnet inte når över den vågbrytare som omgärdar maktens boning. Jag orkar knappt läsa andra bloggar längre, eller övriga nyheter för den delen. Jag dumklickar mest, letar efter distraktioner, något som kan döva frustrationen och det stundtals dåliga samvetet.

Det här är inte en tiggpostning. Jag är inte ute efter fjäsk och böner om att fortsätta. Jag vill inte axla Marcus Birros dramaqueenmantel. Jag bara vädrar de tankar som upptar hjärnan. På sätt och vis en återgång till ursprunget.

Jag gör inte slut med er. Inte än. Men vi får lov att ta en paus. Ja, det betyder att ni får ligga med andra, Rachel har fel.

P.S: Som ett ödets ironi gick databasen sönder medan jag skrev ovanstående, vilket jag upptäckte när jag skulle publicera. Plötsligt var allt innehåll i bloggen borta. Med tanke på hur mycket jag har svurit och gnisslat tänder över detta från upptäckt till att supporten på Oderland lagat (som vanligt snabb utryckning, tack för det) tror jag att frågan har fått sitt svar. Jag är inte redo att lägga ner ännu.

Andra bloggar om: deep|edition, bloggdöd, bloggosfären, avsked

Ganska nyligen tog Deep|Edition farväl, tackade för fisken och lade ner. Därmed går en av Sveriges verkligt tunga bloggar i graven. Varje gång en kändis slutar blogga pratas det om...

I skrivande stund sitter jag på ett tåg mot Göteborg. En resa som jag länge har velat företa mig men det har alltid stupat på någonting. Till slut bestämde jag mig dock för att det skulle ske den här veckan och tänkte att jag skulle prova hur det känns att vara ute i god tid. Men innan jag kunde boka tågbiljetterna ville jag vara säker på att ha någonstans att sova, så jag gjorde som brukligt är för oss internauts och slängde ut frågan på twitter. Inom några minuter hade jag fått svar från en person som erbjöd mig att låna en kolonistuga, vilket är fantastiskt generöst.

Till saken hör att jag inte känner henne. Vi har aldrig träffats och såvitt jag vet har vi inte kommunicerat annat än via enstaka kommentarer på twitter tidigare. Ändå erbjuds jag att låna en kolonistuga. Med reservation för att hon bara ville locka mig avsides för att våldta och mörda mig så är det mycket vänligt.

Nu blev det så att jag avböjde stugan och istället bor hos Sophia, men jag är oerhört tacksam för gesten, och det hjälpte mig ändå för i och med att jag hade ett erbjudande vågade jag boka biljetterna innan SJ:s biljettprislotteri slog till igen.

Och apropå nätvänlighet. Ni har väl inte missat att någon donerade 63 880 kronor till Marcus Fridholm? Återigen; visst finns det obehagliga element på nätet, men min erfarenhet är alltjämt att nätvänligheten vida överstiger näthatet.

Nätvänligheten
Nätvänligheten II
Nätvänligheten III
Mer nätkärlek

Andra bloggar om: vänlighet, kärlek, nätvänlighet, nätkärlek, internet, intressant?

I skrivande stund sitter jag på ett tåg mot Göteborg. En resa som jag länge har velat företa mig men det har alltid stupat på någonting. Till slut bestämde jag...

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det.

Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse.

Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen överskattade och uppblåsta av oss som verkar inom dem. Vi är vana vid snabba förändringar därför att vi lever på nätet som ständigt är under ombyggnad. Utanför nätet sker inte förändringar alls lika snabbt och därför är det lätt att misströsta.

Om man har förväntat sig att sociala medier skulle vända upp och ned på det politiska landskapet och radikalt förändra livet, universum och allting, då verkar det förstås som en flopp. Även om jag skulle säga att det är de orealistiska förväntningarna som är själva floppen. Det politiska landskapet ser fortfarande mycket välbekant ut, det är fortfarande det traditionella som har ett grepp om politiken eftersom de som har makten ännu så länge också är de som är fostrade i det gamla sättet att tänka och agera. Det är fullkomligt naturligt.

Imorse såg jag en diskussion om politik och sociala medier på morgonteve där någon politisk expert och en representant för SCB deltog. Någon av dem, minns inte vem, sa att de sociala medierna inte påverkar i så stor utsträckning därför att den som aktivt söker sig dit för att prata politik redan har ett politiskt intresse och förmodligen redan är övertygad. Jag tror att den analysen är rätt. Traditionell media är fortfarande överlägset bäst på att nå ut till den som är passiv, den som inte är särskilt politiskt intresserad. Så kommer det att vara ett tag till. Sociala medier och nätet i allmänhet kräver däremot att du gör aktiva val och söker information, och den som gör det bryr sig redan och har sannolikt också en åsikt. Således kan man dra den dystra slutsatsen att vi alla predikar för de redan övertygade.

Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt heller. Det må så vara att traditionell media bäst når ut till massorna med enkelriktade, välpaketerade femtonsekundersbudskap, men vad de sociala medierna innebär är en möjlighet för de som är intresserade att fördjupa sig och diskutera. Den möjligheten fanns inte alls i samma utsträckning förut. Jag tror att det på sätt och vis leder till en delvis ökad klyfta mellan de politiskt intresserade och de politisk ointresserade. Men jag ser också en potential i ett slags långa-svansen-perspektiv där de som aktivt söker information och diskuterar på nätet slipar sin argumentationsförmåga och tar med sig den till fikarummet, släktmiddagen och innebandyträningen. Vad vi får är tusentals ambassadörer som destillierar de politiska budskapen och påverkar sin omgivning. Potentialen häri bör inte underskattas. Människor är alltid mer benägna att lyssna på någon de känner.

Politikens problem är och har alltid varit att man med en stor envägssändare ska nå ut till alla. Därmed måste budskapet komprimeras och anpassas till minsta gemensamma nämnare. Det har inte funnits möjlighet att individanpassa budskapet eller att föra dialog med var och en av medborgarna. Det är det som håller på att förändras. Ju mer involverade de politiskt intresserade blir, desto bättre ambassadör blir de också. Men det kräver att man vågar släppa kontrollen över budskapet, att man är ärlig och öppen i första ledet och vågar lita på att budskapet blir hyfsat korrekt i sista ledet. Det ställer krav på de som i första ledet formulerar de politiska idéerna att vara lyhörda och bjuda på ett rikt utbud av argument och tankar som fritt kan omformuleras och föras vidare. Om budskapet redan från början är alltför tillrättalagt och magert blir det svårt för svansen att individanpassa det.

Så flipp eller flopp? Även om vi ännu inte sett så stora förändringar, och kanske aldrig kommer att göra det heller, så säger jag flipp, med motiveringen att allt som får människor att prata politik är bra. Sociala medier är inte Messias, men det är en dörr in till maktens korridorer där allt fler knackar på och vill in, och den som öppnar sin dörr och samtalar har mycket att vinna på det.

Andra bloggar om: veckans bloggdebatt, kent persson, sociala medier, politik, bloggosfären, intressant?

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna...

På ett ungefär åtminstone. Själva resan påbörjade jag redan strax efter sju på morgonen då jag gick hemifrån till bussen i Södertälje. Därefter åkte jag u-landsbuss utan tillstymmelse till ventilation i en dryg timme till Nynäshamn, där jag lyckades med konststycket att vara först på plats och därför tro att jag hamnat vid fel terminal.

Väl ombord på båten var det bara att luta sig tillbaka och avnjuta resan sittandes två och två i en lång rad. Jag hade lite roligt åt min stolsparkamrat Rick som när båten lade ut konstaterade att “nu har vi uppkoppling i ungefär fem minuter till”. Det stämde bra, och efter en timme eller så utan nät plockade Rick fram sin dator och började planlöst och lätt maniskt klicka på saker innan han vände sig mot mig och frustrerat frågade: “Vad använde man datorer till innan Internet?” Jag är honom fortfarande svaret skyldig.

Efter att ha installerat oss i baslägret och provianterat lite passade Farmor Gun, Opassande och jag på att sammanstråla med Brit Stakston, Jocke Jardenberg och Björn Falkevik. Vi gav även en liten intervju som sändes i samband med dagens morgonsändning av sociala medieakuten. Flera av oss var på plats för att se livesamtalet men det var så många andra kommit dit också så istället för att trängas gick vi ut och satte oss på uteserveringen utanför och tittade på livestreamen, till Falkeviks stora förnöjelse.

Det där klippet förresten har blivit lite av en snackis. Jocke avslutar nämligen hela intervjun med att säga “nu verkar det som att Johnny har spanat in något här” (om citatet är felaktigt återgivet så beror det på att någon pirat verkar ha varit inne i min dator och snott allt mitt ljud så jag kan inte höra klippet själv) och flera har efteråt frågat mig vad det var jag såg. Det är en schysst cliffhanger sådär.

Vad var det Johnny såg? Kan Gustav Nipe bli rödare? Kommer Bröderna Dal att återvända till rutan? Fortsättning följer i Almedalen.

Jag har också varit och spanat in Bloggplats H12 och precis som Emma så känner jag att det var en mycket trevlig liten oas. Så letar man efter mig av någon anledning så är det ett hett tips att titta där.

Andra bloggar om: almedalen, visby, gotland

På ett ungefär åtminstone. Själva resan påbörjade jag redan strax efter sju på morgonen då jag gick hemifrån till bussen i Södertälje. Därefter åkte jag u-landsbuss utan tillstymmelse till ventilation...

Som en och annan kanske har märkt har den här bloggen varit trasig ett par dagar. Skälet till detta är, för att göra historien kort, att jag är en idiot. Eller i vart fall fullkomligt okunnig i ämnet databashantering.

Bloggen bygger på WordPress, och WordPress uppgraderas titt som tätt. Själv blev jag lat någonstans längs vägen och slutade hänga med i uppgraderingarna, något som började hota med att ställa till problem. Så när WordPress 3.0 släpptes bestämde jag mig för att det var dags.

Nå, utan att gå in på detaljer så uppstod det problem. Problem som har med databasen och teckenuppsättning att göra. Problem som jag inte kunde lösa. Och vad gör man då? Tja, för mig är det naturliga att ställa sig på Internet och skrika på hjälp. Och till skillnad från i den otäcka gammelvärlden är det så att på Internet stannar förbipasserande upp och frågar vad man behöver hjälp med.

En av dem var den här gången the blogger formerly known as Blogge Bloggelito (som i sin tur kan behöva din hjälp). Han hojtade en och annan felanalys och välmenande lösningsförslag åt mitt håll varpå jag snabbt insåg att min kunskapsnivå vad gäller databaser är så låg att jag inte ens förstår instruktioner i ämnet. Vilket renderade ett erbjudande; skicka över databasen så ska pappa fixa. (Jag lyckades lista ut hur man exporterade databasen faktiskt.)

Så. En stund senare fick jag tillbaka en lagad version och under svåra svettningar importerade jag den igen, livrädd för att jag skulle göra nåt fel som raderade Internet. Men även detta svåra nummer lyckades jag med, loggade in och såg att allt nu såg ut som det skulle. Inga konstiga tecken istället för å, ä och ö. Inget knas, bara prydliga, ordentliga bokstäver.

Den bild av bloggosfären som en pladdrande kloak och Internet i stort som ett evighetsmörkt träsk av barnporr och mobbning har väldigt lite likhet med det Internet jag känner och lever på. Mitt Internet är fullt av kunskap, tolerans, hjälpsamhet och kärlek. Dagar som den här är jag bara tacksam att jag får vara med.

Andra bloggar om: nätkärlek, internet, bloggosfären, the blogger formerly known as blogge bloggelito, wordpress

Som en och annan kanske har märkt har den här bloggen varit trasig ett par dagar. Skälet till detta är, för att göra historien kort, att jag är en idiot....

Jag blir glad och lite stolt när något jag har skrivit ger upphov till bra och konstruktiva diskussioner. Det är återigen bara att konstatera att en stor del av grejen med bloggosfären är kommentarerna och samtalet i stort. Jag tror att det är det här som går många förbi när de försöker analysera sociala medier. De jämför med det redan etablerade, de gamla megafonmedierna, och konstaterar att det inte finns en bunt bloggar med samma besöksstatistik som gammelmedia, och inte med samma genomslagskraft, och därför är det inte sant att de nya medierna har något inflytande.

Men det blir lite som att jämföra hästkraft med elektricitet och konstatera att el inte är en livskamrat som buffar vänligt på en med mulen när man känner sig vissen (man kan förvisso få sig en rejäl kyss av elektriciteten också) och inte produceras det något gödsel heller. Det handlar om olika egenskaper, helt enkelt.Man jämför en produkt med en plattform. Man kan således göra precis hur många undersökningar man vill och helt korrekt konstatera att bloggarna inte kommer upp i samma genomslagskraft som tidningarna. Det är emellertid ointressant, så länge man envisas med att jämföra den enskilda bloggen mot den enskilda tidningen, på tidningens villkor.

Vad som däremot är intressant är skillnaden i tonfall, inte minst i den efterföljande diskussionen. Därför att där tidningsartiklar är sakliga och har krav på sig att vara faktamässigt korrekta, kan bloggarna tillåta sig att vara mer personliga i sitt uttryck och lägga ut tankefragment som inbjuder till samtal och grupparbete, snarare än att bara informera. Det betyder naturligtvis inte att alla bloggar är en grogrund för konstruktiva samtal, bara att de kan tillåta sig att vara det.

Tidigt igår morse skrev jag en bloggpost som skällde lite på gammelmedias prioriteringar, och ur mitt perspektiv handlar det såklart om de frågor vi i Piratpartiet vill diskutera och som vi allt som oftast anser förtigs. In kom så journalisten Lillemor, min partikollega Rikard och en Rasmus som enligt egen utsago är… kommunikationsstrateg? Kan det vara en korrekt benämning? Och en signatur Fiery Spirited, som jag inte har en aning om vad det är för filur, och flera andra. Hur som helst uppstod raskt ett konstruktivt samtal, utan uppskruvat tonläge, utan det vanliga revirpisseriet och prestigetänket. Samtalet får betecknas som pågående, och kanske kommer det också att leda till ökad förståelse och kunskap på alla sidor. Lillemor pratar i alla fall lite om kunskapsglapp kring “våra” frågor, och jag är den förste att medge att vi har mycket att lära kring hur media arbetar och tänker, och hur vi kan förhålla oss till det så att våra intressen sammanfaller.

Jag tycker att det är den här sidan av bloggosfären som gör den så häftig, och jag tror också att det är den sidan som många missar. Samförstånd syns liksom inte i graferna.

Andra bloggar om: bloggosfären, bloggar, media, samtal, dialog, sociala medier, intressant?

Jag blir glad och lite stolt när något jag har skrivit ger upphov till bra och konstruktiva diskussioner. Det är återigen bara att konstatera att en stor del av grejen...

Utifrån Hanna Wagenius ursprungliga rader och min önskan om en lag motsvarande Goodwins lag, har Marcus Fridholm nu formulerat Wagenius lag. Det här är en anledning att älska Internet och bloggosfären.

Wagenius lag:
En normativ regel för debatt, reklam och kommunikation överlag, som diskvalificerar den som använder argument baserade på ”om det gällde din dotter…”, ”skulle du vilja att din dotter…”, eller motsvarande som underförstått utmålar döttrar som viljelösa, hjälplösa, naiva våp vars oskuld och tadel kräver extra skydd jämfört med sönernas.
En debattregel som menar att om du finner dig hålla med KD i någon fråga som gäller genus, livsstil eller sexualitet, så bör du fundera ett varv till…

Så. Vem har ett konto på Wikipedia?

Andra bloggar om: wagenius lag

Utifrån Hanna Wagenius ursprungliga rader och min önskan om en lag motsvarande Goodwins lag, har Marcus Fridholm nu formulerat Wagenius lag. Det här är en anledning att älska Internet och...

Få har väl missat Sandryds “fräcka kupp” då man “kapat Pirate Bays skepp“. Det hela har alltså gått till på så sätt att eftersom The Pirate Bay avstått från att registrera logotypen som ett varumärke, och skaparen dessutom avsagt sig sin upphovsrätt, så har Sandryds tyckt att det är fritt fram eftersom de “inte kunde se att det var någon annans“. Det kunde tydligen inte handläggaren på Patent- och Registreringsverket heller (som för övrigt inte jobbar kvar). Dessutom tycks det som PRV har läckt till media.

Det hela är en fars och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Så jag börjar på PRV.

För det allra första är att PRV aldrig borde ha godkänt registreringen, eftersom Pirate Bay och piratskeppet är ett väl inarbetat varumärke. Man måste ha bott under en sten på en planet långt långt bort där ständig solförmörkelse råder för att inte känna igen den aktuella logotypen. Det innebär att den handläggare som har godkänt det hela antingen är inkompetent eller har väldigt långt till kontoret, och oavsett vilket så är det för väl att personen ifråga inte jobbar kvar. Eftersom den intergalaktiska kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd är det ett ytterst miljöovänligt sätt att pendla, och inkompetens är aldrig bra. Hoppas att handläggaren har fått en lämpligare tjänst på sin egen planet – som dörrstopp till exempel.

Edit: Fick snabbt lite upplysning från person med insyn i PRV. Läs. Jag gör nog bäst i att återta planetförvisningen av den före detta handläggaren.

För det andra tycks det helt ute med research. Aftonbladet avslutar sin artikel med “Personen som har designat loggan har avsagt sig upphovsrätten till den. Och eftersom The Pirate Bay inte har valt att registrera den har det – fram tills nu – varit fritt fram för vem som helst att göra det.” Men det behövs inte många sekunders googlande för att motsäga det. Ta den tid det tar att surfa till google.com, addera tiden det tar att skriva “varumärkeslagen”, multiplicera med hur slö uppkoppling du har, och voilà!

2 § Även utan registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke, då märket har blivit inarbetat.
Genom inarbetning förvärvas ensamrätt också till andra särskilda varukännetecken som används i en näringsverksamhet.
Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som beteckning för de varor som tillhandahålls under kännetecknet. Lag (1994:1510).

Nu är det förvisso så att man bör ha bedrivit någon form av kommersiell verksamhet för att erhålla det skyddet och möjligen kan man då hävda att ovanstående just därför inte är applicerbart. Men det finns en tingsrättsdom på att Pirate Bay har bedrivit en kommersiell verksamhet. Således torde det inte alls vara fritt fram för vem som helst att registrera varumärket. Och kanske är det här en lagstiftning som bör ses över, för i dessa tider är det inte direkt ovanligt att människor bygger ideella varumärken bland annat genom sina bloggar, och det kan väl inte vara rimligt att vem som helst ska kunna lägga vantarna på det som byggts upp och använda det i kommersiella syften för att de “inte kunde se att det var någon annans”? Det kan inte heller vara rimligt att man ska behöva ägna sig åt juridisk formalia för att slippa bli bestulen på sitt ideella varumärke.

För det tredje känns det olustigt att se att folk kryper fram ur skuggorna och väser “rätt åt dem!”. (Nej, ingen länkkärlek.) Det är ju intressant att samma människor som skriker sig hesa om att lagen ska följas i ena läget inte alls är intresserade av det i nästa. Konsekvens är lika ute som research. Men dessutom missar man ju målet helt, därför problemet är inte att Sandryds använder logotypen. Det står dem fritt att göra det. Problemet är att de plötsligt hävdar ensamrätt till något som är avsett att tillhöra allmänheten. Att nyttja något och att påstå sig äga det är två olika saker.

För det fjärde så har vi fått ytterligare ett obehagligt kvitto på att myndigheter läcker. Myndigheter består av människor, och människor kan ha sina egna agendor. Därför kan man inte lita på att de alltid uppträder prickfritt och precis därför vill vi heller inte att de ska ha obegränsad tillgång till vår kommunikation, våra rörelsemönster, våra kontaktnät, våra liv.

Sist men mest bör man stanna upp och reflektera över: Var det såhär immaterialrätt var avsedd att fungera? Är det verkligen vettigt att vem som helst kan låsa in något som skaparen vill låta vara fritt? Om Johan Pehrson inte låser in sin gräsklippare i sitt garage, är det då fritt fram för mig att istället låsa in den i mitt garage?

Därtill undrar jag över hur smart det här är rent PR-mässigt. Sandryds samlar ju inte direkt pluspoäng på piratsidan genom att frånta allmänheten något som tillhör den, och de som står på andra sidan staketet hatar redan logotypen för vad den står för. Kvar finns de som skiter i, och de är knappast storkonsumenter av USB-hårddiskar. All publicitet är inte bra publicitet.

Avslutningsvis tycker jag ändå att det här är rätt bra. Det är bra att folk vågar sig in i gråzonerna och utmana. Det är det The Pirate Bay har gjort under lång tid, och det är också det Sandryds gör nu. Därigenom blottlägger man bristerna. Det kan omöjligen vara så här varumärkesskydd var avsett att fungera. Det kan omöjligen vara meningen att när någon kontaktar PRV för att ifrågasätta ett beslut så ska det vidarebefordras till Sveriges Radio.

“Vi kunde inte se att det var någon annans”. Nej, det där med ditt och mitt är jättesvårt. Tumregeln är att om du inte har skapat det själv, inte köpt det och inte uttryckligen fått det i gåva så är det sannolikt inte ditt. Och nej, det jag just skrev är inte detsamma som att k-o-p-i-e-r-a något, i i-c-k-e-k-o-m-m-e-r-s-i-e-l-l-t syfte, för p-r-i-v-a-t bruk. Det senare är jämförbart med att gå in i någons trädgård. Det förra är som att sätta upp staket runt en allmänning och säga att den är din för “du kunde inte se att någon ägde den”.

Allmänning

Andra bloggar om: the pirate bay, tpb, sandryds, varumärke, logotyp, intressant?

Få har väl missat Sandryds “fräcka kupp” då man “kapat Pirate Bays skepp“. Det hela har alltså gått till på så sätt att eftersom The Pirate Bay avstått från att...