Skip to content

Kategori: Dator

Chromebook och TypWrittr


Jag har suttit alldeles för länge vid en stationär dator. Jag gillar mitt lilla krypin, det är inte det. En plats där jag kan dra mig undan, en bekväm stol, ett skrivbord, en stor och bra skärm, möjligheten att själv välja vad jag vill ha för tangentbord… Och så vidare. Stationära datorer har många fördelar. Om de bara vore lite… portabla.

För nackdelen med mitt krypin är att jag bli asocial. Och när jag blir asocial blir jag också handlingsförlamad.

Jag har en bärbar dator också. En gammal netbook (HP Mini 1005) som tjänat mig väl genom åren, men den orkar inte längre. Det interna batteriet är slut vilket innebär att man måste plocka sönder datorn i molekyler för att byta det och jag vet av att ha googlat lite att jag aldrig kommer att få ihop den igen. Därtill är dess hårdvara alldeles för utdaterat för dagens standard och börjar man byta sådant (i den mån det går) så är man snart uppe i kostnaden av en ny, billig bärbar dator.

Så jag bestämde mig för att vad jag egentligen behöver är en Chromebook. Allt jag vill ha en laptop till kan jag göra med en Chromebook, och allt en Chromebook inte kan göra har jag en stationär dator till. Så efter lite sökande, prisjämförelser och god rådgivning från Anders Widén föll valet på en Toshiba 2. Kostar drygt 3000 spänn på diverse näthandlar men jag hittade ett demo-ex på Dustin för 2 600.

Det här är min debut med den nya datorn och jag kan väl säga så här: När herr Widén påstod att det var bland det skönaste tangentbord han skrivit på så ljög han inte. Tangentbordet är helt underbart. Skärmen likaså. Det är liksom rätt viktigt att just de två sakerna är bra på en laptop eftersom det inte går att byta som man kan göra med en staitonär dator.

Ett lite udda krav jag har på en dator som Chromebook inte riktigt kan möta är PyRoom. En distratktionsfri och minimalistisk ordbehandlare som jag kärat ner mig i. Men efter att ha tittat runt lite på onlinealternativ fann jag TypWrittr. En fortfarande minimalistisk ordbehandlare i det att den fokuserar på skrivande, inte redigering. TypWrittr har fler inställningar och möjligheter att anpassa utseendet efter användarens önskemål än PyRoom, utan att för den sakens skull bli alldeles för grötig. TypWrittr har också finessen att automatiskt spara texten på en molnserver om man slutar skriva i fem sekunder. Vad jag deessutom gillar med Typrwittr är möjligheten att välja bakgrunder – antingen från ett antal pre-sets, eller helt enkelt genom att själv välja bilder (och färger, och typsnitt) för att maximera sin skapandemiljö. Idén bakom detta är låta användaren anpassa sin miljö efter vad som skrivs. Att låta skrivverktyget samtidigt vara en inspiration, så att säga. Jag gillar idén, och ett lite mer ”dunkelt” färgschema tillsammans med en bakgrundsbild är bekvämare för ögonen.

TypWrittr erbjuder en tre veckors provperiod, därefter kostar tjänsten $4,99, eller drygt 41 kronor i dagens penningvärde. Känns som att det kan vara värt det.

Så allt som allt – jag känner mig mycket nöjd så här långt. En Chromebook är en webläsare med skärm och tangentbord, varken mer eller mindre. Och med insikten om att allt jag vill göra med en laptop kan göras från webläsaren och tillfredställelsen i hur bra såväl skärm som tangentbord är känns nypriset på 3100 kr klart överkomligt, och de 2600 kr jag betalade för ett demo-ex med eventuella skönhetsfel (inte hittat några) är ett fynd.


Andra bloggar om: ,

blogg24 lucka 10: Ada Lovelace


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 510

Ada Lovelace skulle idag ha fyllt 200 år. Hon föddes den tionde december 1815 som Ada Byron. Ja, hon var dotter till den berömde poeten Lord Byron. Ada Lovelace gjorde sig dock ett eget namn som matematiker och skribent och är etsat sig in i historien för sitt bidrag till Charles Babbages den analytiska maskinen – ett slags mekanisk dator som dock stannade på ritningsstadiet. Lovelace översatte en text om den analytiska maskinen och bifogade då också ett omfattande notverk som senare kommit att ses som världens första datorprogram.

Jag ska här villigt erkänna att jag aldrig hört talas om Ada Lovelace förrän jag fick ett tips inför dagens lucka (tack Jerker!) och därför är ovanstående sammanfattning medvetet kort. Jag tänker inte låtsas att jag vet mer om henne än jag just läst på Wikipedia. Men vad som fascinerar mig med Ada Lovelace, än mer än hennes visionära tänkande, är att hon själv beskrev sitt arbetssätt som ”poetisk vetenskap”. Det är en inställning jag finner oerhört sympatisk. Jag tänker mig ett sinne som är öppet, som inte låter sig begränsas av gamla ramar, men som också tillåter sig att röra sig fritt mellan fälten och, kanske framför allt, söker nya sätt att uttrycka och förklara sin kunskap. En ofta underskattad förmåga. Nu vet jag förvisso inte om det var så Ada Lovelace tänkte sig begreppet poetisk vetenskap, jag bara känner att det finns något tilltalande i det. Kunskap kan vara vackert.

För att också blanda in något dagsaktuellt så tänker jag att istället för att försöka muta kvinnor att söka sig till IT-utbildningar så kanske man skulle ägna en liten stund åt att belysa kvinnor i historien som betytt mycket för utvecklingen på området. Som Hedy Lamarr. Margaret Hamilton. Kvinnorna bakom ENIAC. Eller visionärer som Ada Lovelace.

Det fanns också ett enormt tankesprån i Lovelaces beskrivning av den analytiska maskinen. När hon beskrev vad hon såg som potentialen i en sådan maskin var hon sisådär hundra år före sin tid. Det är rätt imponerande, även om maskinen och hennes program ännu aldrig byggts och testats i praktiken.

Vad vill ni ha i nästa lucka? Tipsa gärna!


Ada Lovelace” av Margaret Sarah Carpenterobject page. Original upload was at English wikipedia at en:File:Ada_Lovelace.jpg. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 5: ARPANET


Warning: preg_replace(): Unknown modifier '/' in /home/scriumse/public_html/josh/wordpress/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 510

Den 5:e december 1969 gick ARPANET igång med sina ursprungliga fyra noder; Stanford Research Institute, University of California, Los Angeles, University of California, Santa Barbara samt University of Utah. Fyra datorer på fyra olika operativsystem som kunde skicka paket till varandra. Det låter inte märkvärdigt idag, men det är själva grunden till Internet.

Jag tänker inte ens låtsas att jag förstår teknologin själv. Den som känner sig hugad får gärna läsa på mer om ARPANET. Eller förklara det för mig, om vederbörande besitter kunskapen. Allt jag vet är att utan ARPANET, inget Internet. Och Internet är den största informationsteknologiska revolutionen sedan tryckpressen.

När Neil Armstrong blev den första människan på månen yttrade han de bevingade orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind”. Det första meddelandet som skickades i ARPANET gick från UCLA till SRI och innehöll ordet ”login”. Vid ett tidigare försök kraschade systemet så bara bokstäverna L och O gick fram. Det är inte lika häftigt, men frågan är om inte det verkligt stora steget för mänskligheten togs av ARPANET snarare än av Neil Armstrong.

Utan ARPANET hade inte mängder av foliehattar kunnat bygga hemsidor i grälla färger som hävdar att Neil Armstrong aldrig varit på månen. Bara en sån sak.


First-arpanet-imp-log” by Charles S. Kline – UCLA Kleinrock Center for Internet Studies ([1]). Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: , ,

Courtesy of Komplett.se

När företag inte sköter sig tenderar det att sprida sig som en löpeld på nätet. Den kund som upplever sig felaktigt behandlad berättar om det och informationen får snart eget liv. På så vis har vi möjlighet att söka upp information, lära oss av andras misstag och eventuellt undvika att handla med vissa företag. Det är bra. Det är konsumentmakt. Men det finns en akilleshäl: De bra erfarenheterna saknas.

Internet blir lätt en klagomur. Inget nytt under solen egentligen. Förr skrev man upprörda insändare till lokaltidningen om allt från korrupta politiker till att det lokala mejeriet slutat producera ens favoritfilmjölk. Och det sista har jag inte ens hittat på. Före det klagade man väl över staketet till grannen eller skrek det från bergstopparna. Jag är säker på att det finns urgamla hällristningar i Frankrike som berättar om hur nesligt flintaförsäljaren betedde sig. Je suis kränkt!

Människan är ett gnälligt släkte helt enkelt. Vi ser något som inte fungerar optimalt och vi vill rätta till det. Det som fungerar som det ska fungerar ju bara som det ska och behöver således inte ägnas någon uppmärksamhet. Jag gör likadant själv, jag är ju människa. Problemet är att i den digitala tidsåldern, där den enskilde konsumentens upplevelse når så långt i både tid och rum, uppstår en obalans där de negativa erfarenheterna väger så oerhört mycket tyngre.

Därför vill jag som motvikt nu berätta om en positiv kundupplevelse och om ett företag som verkligen förtjänar goodwill: Komplett.se.

Det här datorinköpet jag gjorde i slutet av förra året blev verkligen en surdeg. Snabb resumé: Jag kunde inte för mitt liv få någon bild på skärmen. Man trodde att moderkortet var boven i dramat (spoiler alert: det var det också på sätt och vis) så jag fick ett nytt, men det fungerade inte heller. Jag returnerade båda moderkorten som testades och verkade fungera. Så fick jag tillbaka ett som testats men fick ändå inte bild. Under hela den här processen har jag testat olika RAM-minnen, grafikkort, nätaggregat och till och med chassin för att i den mån jag kan utesluta allt. Det enda jag inte hade kunnat testa var processorn, något vare sig kundservice eller jag trodde var problemet, men med allt annat uteslutet ombads jag returnera båda moderkort och processor för att testas ihop. Och det fungerade. Så jag blev kontaktad av Komplett.se för umftionde gången som undrade om jag kunde tänka mig att skicka in hela klabbet. Min gamla låda och nätaggregat, RAM-minnen som jag köpt på annat håll, allt som skulle sitta i burken så att de fick montera ihop det på plats, och skulle det då råka fungera så fick jag ju tillbaka en fungerande dator.

Sagt och gjort. Jag skickade in allt och bara ett par dagar senare fick jag åter ett samtal från min kontakt som meddelade att datorn monterats ihop och att man hade bild… Och det gjorde mig vansinnig, ty det enda som är värre än saker som inte fungerar och man inte vet varför är saker som plötsligt fungerar och man fortfarande inte vet varför. Han frågade då om jag körde DVI till min monitor, vilket jag gjorde, och man tror att problemet låg där. För vid första försöket på DVI fick inte heller verkstaden någon bild, men när man istället körde VGA fungerade det utmärkt, varpå man sedan kunde uppdatera skiten och nu fungerar saker och ting som det ska. Ungefär så förstod jag det. Det låter jättekonstigt, och om Asus vill sälja fler moderkort får de nog ta och fixa till det här.

Någonstans har jag hela tiden suttit och tänkt att det här kommer att kosta mig. Flera returer av saker som det inte är fel på, vilket Komplett har rätt att debitera för, plus frakt av saker de inte ens har sålt till mig (jo, det var förvisso de som sålde chassit till mig 2008…) och montering, vilket normalt är en tjänst de säljer. Men jag tänkte att det får väl vara så då. Uppenbarligen klarar inte jag och tre andra icke-noviser av att skruva ihop en dator, så då får man väl betala någon för att göra det.

Istället erbjöd Komplett mig ett nytt chassi. Bara sådär. De tyckte väl att det jag hade såg lite slitet ut. Kanske tyckte de synd om mig. Eller så satt de på sin sida också och tänkte att ”fan, det här kommer att kosta oss!”. Jag vet inte. Jag utgår från att chassit är en retur eller demo-ex som man ändå inte kan sälja. Det spelar mig ingen roll. Servicen har helt enkelt varit enastående, och att det har dragit ut på tiden beror helt och hållet på mig då jag försökt felsöka på egen hand och under en period i stort sett gav upp. Dröjsmålet på deras sida har varit i stort sett noll. Klanderfritt.

I torsdags förmiddag ringde Komplett sista gången. Då ville de bara meddela att datorn var monterad i sitt nya chassi, att den fortfarande fungerade som den skulle och att den skulle komma iväg med leverans vid lunch med förhoppning att jag skulle hinna få den innan helgen. Jag fick även kollinummer så att jag skulle kunna spåra datorn, för ibland är ju ett paket faktiskt framme även om aviseringen ännu inte gått ut.

Igår hämtade min sambo och min syster ut paketet medan jag jobbade eftermiddag, och så fick jag en bild med mina barn poserandes vid min dator.

Det enda jag funderar på nu är: Hur tänkte Corsair när de placerade vad som ser ut som ett lysande rött hakkors vid frontfläkten? Det är fan tur att mitt datorbord inte står i närheten av ett fönster…


Andra bloggar om: , ,

Datordelar och felsökning

KomponenterDet har gått över sex år sedan jag byggde gamla Bettan och hon har skött sig ganska bra under den tiden. Framför allt har hon låtit bli att gå sönder, vilket uppskattas. Men på senare tid har hon blivit allt tröttare, och diverse ominstallationer och åtgärder har börjat kännas som livsuppehållande åtgärder, så till slut bestämde jag mig för att bygga om henne. Att sätta nya saker på ett gammalt moderkort kändes inte som en särskilt hållbar lösning i längden så det fick bli en total makeover.

Komponenter

  • Moderkort: ASUS M5A97 R2.0
  • Processor: AMD FX6300 Black Edition
  • Minnen: HyperX Fury Red 8Gb (2×4)
  • Grafik: AMD Radeon HD6450
  • Lagring: Intel SSD 520 Series 240 Gb

Och tror ni att det fungerade då? Klart det inte gjorde. Efter att ha monterat ihop allting enligt konstens alla regler och försökt starta upp datorn får jag helt enkelt ingen signal till skärmen. Fläktar och diodrar och skit går igång i datorn men ingen bild. I felsökningssyfte har jag gjort följande:

  • Bytt grafikkort (Grafikkortet sitter för övrigt nu i datorn på det gamla moderkortet och fungerar)
  • Testat att starta med bara ett minne, och sedan med det andra.
  • Flyttat runt minnena mellan olika slottar för att utesluta att jag feltolkat den inte helt tydliga manualen.
  • Plockat isär allting och satt ihop det igen. Två gånger. Med två olika assistenter, för att vara säker på att inte ha missat något.

Jag är rådvill. Känslan är att systemet helt enkelt inte bootar upp, men jag vet inte varför. Intill minnena finns en diod som, om jag tolkar manualen rätt, ska blinka i olika sekvenser medan systemet går igenom något slags kompatibilitetstest, men den står bara och blinkar i samma sorgliga takt hela tiden. Jag har inte listat ut vad det betyder, men misstänker att det där testet liksom aldrig startar.

Nu har jag skickat en reklamationsbegäran till komplett.se och kommer inom kort att få returinstruktioner, men innan dess: Är det någon som har några idéer? För det vore ju trevligt att slippa gå igenom returprocedurer, och ännu trevligare att slippa punga ut 250 spänn för att komplett.se konstaterar att det bara var skit bakom spakarna…


Andra bloggar om:

Du kan glömma dina ensamma stunder

I Dagens Juridik kan man läsa att Säpo och Åklagarkammaren för säkerhetsmål vill ha rätt att stoppa trojaner i folks datorer. Det är, enligt dem, ett nödvändigt verktyg som de redan borde ha haft. Because terrorism, ni vet.

Att ge staten den möjligheten till access in i folks datorer är lite som att kräva att polisen ska ha en huvudnyckel till alla hem. Nej värre, för med den tekniken skulle man ha möjlighet att avläsa vad folk har för sig i realtid. Inte bara vad de använder datorn till, utan även vad människor i ett rum där datorn finns har för sig, eftersom det skulle kunna tas upp av datorns mikrofon och kamera. Kombinera det med teledatalagringen som ger möjlighet att veta var en person (eller åtminstone vederbörandes mobiltelefon) befinner sig och vi är ungefär ett steg från chip i nacken. Och det är ju något vi borde ha redan, eller hur? Hur ska staten annars veta vad vi tänker?

Wilmer X spelade 1988 in en låt som med ett par rader träffar kusligt rätt vad gäller dagens utveckling och teknologins påverkan av våra privata liv. Det var nog inte så de menade, men ändå:

Du kan glömma dina ensamma stunder. Du kan lita på teknikens under.

Wilmer X förresten. Låter inte det suspekt anonymt? Skriv ut efternamnet era nedrans pedofildelande näthatare! Och sjunga på skånska borde betraktas som kryptering. Vad har Wilmer att döja egentligen? Om det nu är hans riktiga namn.

Teknikens Under by Wilmer X on Grooveshark


Andra bloggar om: , , , , ,

Eventuellt att jag har en bokstav

Jag börjar tro att det skvalpar runt en bokstav någonstans i mitt system. Inte så att jag borde ha en diagnos, utan bara en liten bokstav som ligger och lurar i någon avkrok av vänster hjärnhalva. Jag har nämligen väldigt svårt att acceptera att något inte fungerar som det ska. Det gäller inte alltid och det gäller inte överallt, och framför allt yttrar det sig när jag pular med datorer. Kanske för att det är prylar som ska vara logiska. Tidigare har det varit nätverksstrul. Nu är det skrivare.

Det började med att Opassande bad om försökskaniner till ett projekt. Hon ville helt enkelt att folk skulle skriva ut en mall hon skapat för flyers för att veta att det fungerar på diverse olika system. Och jag tänkte att det kan jag väl hjälpa till med, det tar bara två minuter av min tid… Två timmar senare sitter jag och svettas av stresshormon och sliter mitt hår i frustration över att min skrivare fullkomligt vägrar skriva ut dubbelsidigt.

Och jag kan liksom inte släppa det. Jag skulle kunna konstatera att ”nej, det fungerade inte för mig men problemet verkar ligga hos mig så… fuck it”, men nej. För någonting fungerar inte och det stör mig. Det spelar ingen roll att jag klarar mig utan en viss funktion eller att jag kan kringgå problemet. Någonting som ska fungera fungerar inte!

För den som eventuellt begriper sig på skrivare så har jag en Epson Stylus PX720WD och en dator som kör Linux Mint Cinnamon och ja, jag har skrivit ut dubbelsidigt på den förut. Det går. Så varför går det inte? Varför kan jag inte ens välja dubbelsidigt när jag vill skriva ut? Jag har provat med både pdf och vanliga textdokument för att få lite olika program att jobba med, men ingenstans får jag välja dubbelsidigt. På sin höjd kan jag någonstans få hitta en rullist som där ”enkelsidigt” är enda alternativ.

Det mest frustrerande är att jag vet att lösningen är så jävla uppenbar att det a) inte hjälper att googla och b) kommer att bli pinsamt när jag kommer på det. Men just nu vill jag bara att det ska fungera. Inte för att jag behöver det alltså, utan bara för sinnesfriden.


Andra bloggar om: , , ,

Fråga Internet om färgblindskrift

Hej du Internet, kan du svara på min frauga? Den är ärlig, och jag menar varje ord. När en printer skriver som ett arsle, och ansvaret att lösa det ligger på mitt bord. Eller något sådant.

I det här hushållet äger vi hur som helst en skrivare av modellen Epson Stylus Photo PX720WD. Vi har alldeles nyligen bytt färgpatroner i den. Alla utom den svarta. Efter det ser utskrifterna en smula… märkliga ut. En bild säger mer än tusen ord sägs det, så här får ni två. En testbild för utskrift som jag googlade fram (första bästa) och därefter utskriften så som den kommer ut ur min skrivare.

testpagetestpage

 

Bortsätt från att kvaliteten på scanningen kanske inte är den allra bästa, ser ni hur färgerna beter sig? Varför? Och vad gör man åt det? Jag har kört alla skrivarens egna rengörings- och kalibreringsprogram och något annat vet jag inte. Kan någon av patronerna vara defekt, och i så fall – hur listar man ut vilken? För mina färgblinda ögon tycks det som att det är lila och svart som är osams om vem som är vad. Vad säger ni, Internet?


Andra bloggar om: ,

Denna förbannade artighet

qb4Hi19242Jag blev tvungen att ringa Helpdesk på jobbet häromdagen eftersom Hitlers Hämnd inte behagade fungera ens så dåligt som det ska. Som brukligt är när man ringer någonstans måste man navigera sig igenom en tonvalslabyrint, och i det aktuella fallet hade man dessutom petat in ett meddelande före tonvalslabyrinten som inte gällde mig men som inte gick att hoppa. Ungefär så här:

Välkommen till Helpdesk

*Piiip*

Vänligen notera att om ditt ärende gäller AA har vi en separat hjälpservice på telefonnummer [siffror]. Vänligen kontakta oss där för att få hjälp med AA. Bla bla bla.

*Piiip*

Du kommer nu att få ett antal alternativ. Vänligen välj det alternativ som bäst passar ditt ärende. Gäller ditt ärende BB, vänligen tryck 1. Gäller ditt ärende CC, DD eller EE, vänligen tryck 2. Gäller ditt ärende FF, vänligen tryck 3. Och så vidare i åtminstone fem vänliga kategorier.

2

Gäller ditt ärende CC, vänligen tryck 1. Gäller ditt ärende… och så vidare.

1

Just nu är alla våra agenter (jo, hon sa så!) upptagna. Vänligen dröj kvar så besvarar vi ditt samtal så snart vi kan.

Hissmusik

Upprepande av föregående meddelande

Hissmusik

Upprepande av föregående meddelande

Detta pågår i ungefär en kvart, tills jag får ett utbrott och skriker ”VÄNLIGEN SVARA FÖR HELVETE!” i telefonen.

Jag är trött på tonvalslabyrinter och framför allt är jag trött på den där falska vänligheten. Det är ingenting som är vänligt med att inte besvara sina kunders samtal, och hela den här vädjande retoriken i ”vänligen gör si eller så” antyder att jag har ett val. Vilket jag förvisso har. Jag kan lägga på och inte få mitt problem löst. Jag kan vänligen dra åt helvete.

Jag tror att någon någonstans längs vägen missförstod begreppet ”användarvänlighet”. Användarvänlighet innebär att ett system, en apparat, ett verktyg fungerar på ett sätt som är uppenbart för användaren. Det är intuitivt. Det innebär inte att systemet, apparaten, verktyget tilltalar användaren på ett vänligt (och nedlåtande) sätt.

För några år sedan spånade en kompis och jag i hur det vore med ett otrevligt operativsystem. Ett som helt skippar alla artigheter i sina felmeddelanden och uppmaningar. Därtill kunde det också kosta på sig att vara lite spydigt när användaren gör dumma saker. Som när man försöker öppna ett filformat i ett program som inte kan hantera kan det säga: ”Hur tänkte du nu?” Eller när man för tredje gången i rad trycker på samma knapp trots att det inte fungerar. Då kunde operativsystemet svara med ”sluta tjata!” eller ”Einsteins definition av dumhet var att göra samma sak om och om igen och förvänta sig nya resultat. Är det kanske så att du är lite korkad?” Med anslagskänsliga knappar kunde OS:et också ställa frågor som ”tror du det funkar bättre för att du trycker hårdare?” eller ”Skrik inte åt mig!” När man sätter datorn i strömsparläge borde den spela upp ett plums eller gurgelljud som att den stoppar huvudet i en hink med vatten.

Nog finns det väl någon Linuxtomte där ute som vill bygga ett sådant interface? Kalla det DickLinux.

Mer seriöst: Jag förstår varför man vill ha vänliga, artiga meddelanden, men det klingar falskt när man låter en maskin spy ur sig dem. I synnerhet när man sedan ändå inte kan få sitt ärende bearbetat. Då är varianter där man via tonval knappar in ungefär vad ens ärende gäller och sedan blir uppringd bättre. Då respekterar man åtminstone min tid tillräckligt för att låta mig lägga ifrån mig telefonen och göra något annat tills en agent blivit tillgänglig.


Andra bloggar om: , , ,

Skäggtjänst i Kiruna

Home taping is killing record industry profits!Imorgon utvidgar Copyswede sitt upptagningsområde, för femtioelfte gången. Nu kommer deras privatkopieringsavgift, som ursprungligen tillkom för att kompensera för att människor kopierade musik på kassettband, att inkludera även hårddiskar avsedda för intern montering, minneskort och i stort sett allt som kan råka lagra ettor och nollor. Man har sakta men säkert gått från ”produkter som är särskilt lämpliga att använda för privat kopiering” till ”om MacGyver kan spara saker på den här så ska den omfattas av avgiften”. Vi kan kalla den arrogansen för ”Lex Radiotjänst” eftersom TV-licensen också ska tas ut på apparater som är avsedda för att ta emot en tv-signal men numera tas ut på allt som kan tänkas ta emot den, inklusive tandplomber.

Relaterat till detta läste jag nyligen en artikel som menar att hipstern tar kål på rakningsindustrin. Möjligen är artikelns titel en ironisk blinkning till den gamla devisen ”hometaping is killing the record industry” men det är faktiskt ingenting att skoja om. Det här är allvarliga saker. Folk förlorar sina jobb för att folk har fått för sig att skägg är snyggt.

Som åtgärd vill jag föreslå att vi bildar en ny organisation i syfte att kompensera rakindustrins förluster. Vi kan kalla organisationen för Beardswede. Eller Skäggtjänst i Kiruna. Till en början skulle Skäggtjänst kunna lägga på ett par kronor per hundring på kläder som säljs i secondhand-butiker. Eller förlåt, ”vintage”. Detta kan senare, när folk har vant sig, utökas till allt som säljs i dessa butiker vare sig kunden köper dem i hipstersyfte eller inte. Skäggavgiften, eller privatbehåringsavgiften, skulle också kunna expandera till att omfatta all handel med begagnade varor via till exempel Blocket eller Tradera.

Man kan även tänka sig att inkludera typiska hipsterattiraljer i skäggavgiften, som hattar och för korta byxor. Problemet är förstås gränsdragningen. Hur ska man veta om byxorna är för korta för kunden? I butiker har man förstås den där rånarmätarstapeln i entrédörren som ger en fingervisning om kundens längd, men det är ändå lite trubbigt och lägger alldeles för stort ansvar på butikspersonalen. Dessutom måste man ta hänsyn till postorder och försäljning över Internet. Eftersom gränsdragningen är så svår föreslår jag helt enkelt att man struntar i den. Skäggavgift skall tas ut på byxor. Because fuck you, folk med skägg har byxor. Och hattar, vare sig det är en fräck fedora eller en Östermalmstantshatt. Hipstern är ironisk, och vad är mer ironiskt för en skäggig snubbe i rutig skjorta än en Östermalmstantshatt?

Men nu är det ju inte bara män som rakar sig. Kvinnor gör det också, eller gjorde åtminstone, tills de där antikapitalistiska vänsterfeministerna dök upp. Med facit i hand är det uppenbart att syftet med att uppmana sina systrar att sluta raka sig överallt har varit att skada marknadsekonomin. Vilket är ironiskt eftersom man alltid har hävdat att kapitalism och marknadsekonomi är egoism och girighet, men hur egoistiskt är det inte att spara en slant och slippa inflammerade hårsäckar och svampinfektioner genom att inte raka sig då? Va!?

Att ta ut en skäggavgift på alla kvinnor kan tyckas magstarkt, men å andra sidan ville ju Gudrun Schyman ta ut en generell mansskatt, så varför inte? Alternativet är att införa obligatoriska inspektioner av kvinnors rakning, ett slags statlig fittinspektion, vilket också kan tyckas magstarkt. Men… även det har varit på tapeten förut och någon kontrollivrande folkpartist, till exempel Johan Pehrson, har nog ett färdigt förslag i en byrålåda som bara behöver formuleras om en smula.

Låter det orimligt? Varför? På vilket sätt är det mer orimligt än att Radiotjänst i Kiruna och Copyswede tar ut avgifter på datorer? Om utvecklingen fortsätter så här kommer snart huvudsaken av priset på en ny dator eller mobiltelefon att vara kompensationsavgifter för allt som du kan använda en dator till och som därmed anses drabba någon annan i form av utebliven försäljning. Kartboksutgivare, telefonkatalogstryckerier, fickkalendertillverkare, kameraindustrin, allamöjligaformeravbärbarmusikspelareindustrin, skrivmaskinsindustrin, klockindustrin, vattenpasstillverkare, vuvuzelaskrået, och många, många flera. Alla har de anspråk att göra, och med alla påslag kommer en ny dator, surfplatta, mobiltelefon, eller något annat som har ett kretskort i sig att framöver kosta ungefär fyrtiotusen miljarder kronor. Och det är väldigt mycket pengar. Pengar som du idag stjäl från ovanstående. Hur står du ut med dig själv?

Uppdatering: För den som vill veta mer om privatkopieringsavgiften och dess natur rekommenderar jag följande artikel av Staffan Jonson: Att brandskatta molntjänster – en 40 år gammal tankevurpa. Klarsynt och begriplig sammanfattning av eländet.


Andra bloggar om: intressant?