Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Min monitor gav nyligen upp, helt utan förvarning. Den hade många år på nacken och har tjänat mig väl, men det var ändå förvånande att den bara lade av. Jag lånade en reservskärm av grannen medan jag tittade efter en ny, och efter lite velande slog jag till på en 24″ från BenQ. Samtidigt beställde jag också en ny router. Samma där – den vi hade har tjänat oss väl, men på senare tid har nätet varit lite skakigt här hemma och eftersom den förra routern bara tillät 54 mps så har vi aldrig kunnat utnyttja den bandbredd vi betalar för. Det blev en Asus RTN56U förresten. Det är värdefull information för den person som så småningom kommer att få hjälpa mig att konfigurera den.

Det var när jag skulle konfigurera routern som jag upptäckte nästa pryl som slutat fungera. Min netbook. Eller, rättare sagt, dess batteri. Jag tänkte använda den till att koppla upp mot routern med kabel för att konfigurera, men datorn startade inte. Jag tänkte inte mer på det – batterier laddar ur, det är liksom deras grej – och satte datorn på laddning en stund. Men den fungerade inte ändå. Den startar finfint med strömadaptern inkopplad, men så snart jag drar ur sladden dör datorn. Trots att den påstår att batteriet är fullt.

Jag blir så trött på sådant här. Det är som en naturlag. Skaffa något nytt så går något annat sönder. Ersätt det, så börjar nästa grej krångla. Den här gången började det med att jag tog hem ett nytt barn från BB. Då pajade monitorn. Så jag köpte en ny monitor och unnade mig en router, och då pajade netbooken och min rygg vilket slutade i en akuttid hos kiropraktorn idag. Jag ska ge ungen räkningen när han skaffar sitt första jobb.

Så. Vem vet något om bärbara datorer och batterier? Är det möjligt att det är själva datorn som är problemet – att den tror att batteriet är laddat och därför inte laddar det? Eller kan ett batteri bara lägga av sådär? Att det tappar kapacitet över tid förstår jag, men kapaciteten var fortfarande god senast jag kollade.

För med de senaste utgifterna är reserverna ganska uttömda och jag har ingen lust att slänga ut flera hundra på ett nytt batteri bara för att upptäcka att det inte var problemet till att börja med. Och jag är dödligt trött på att det ska vara såhär. Den här känslan av att man ägnar sig så mycket åt att bara få prylar att fungera att man inte har vare sig tid eller ork kvar att faktiskt använda dem. Jag är uppenbarligen en sådan där som inte skulle få igång bilen när jag sätter mig för att gasa mig själv.

Ja, och just det. Bloggen är lite trasig också. Efter den senaste uppdateringen av Flattr-pluginen har jag inte längre några Flattr-knappar i anslutning till bloggposterna. Någonstans har ett stycke kod gott sönder, men jag hittar det inte.

Man kanske borde bli en sådan där teknofob istället. Köpa en rutig keps och köra Saab och muttra om att det var bättre förr.

Andra bloggar om: prylar, teknik, fail

Min monitor gav nyligen upp, helt utan förvarning. Den hade många år på nacken och har tjänat mig väl, men det var ändå förvånande att den bara lade av. Jag...

För en tid sedan köpte vi en nätverksskrivare till hemmet. En Epson Stylus Photo PX720WD för att vara exakt. Att koppla upp den i nätverket och få datorerna att prata med den var plättlätt och den fungerar utmärkt, så jag är nöjd. Förutom en mycket irriterande detalj: Min dator, som kör Linux Mint 11, tappar bort skrivaren. När jag försöker skriva ut söker datorn kontakt i ett par minuter och meddelar sedan att skrivaren nog inte är uppkopplad. Vilket den är. Om jag då går till mina skrivarinställningar, tar bort skrivaren och lägger till den på nytt så fungerar det alldeles utmärkt. Ett par dagar senare händer samma sak igen. Irriterande, minst sagt.

Jag är alldeles för dålig på nätverk och felsökning i mjukvara för att själv kunna spåra problemet. Det enda jag spontant kunde komma på var att routern tilldelat skrivaren ett nytt internt IP-nummer, men så är inte fallet. Jag har googlat lite men inte hittat någon som beskriver samma problem. Så jag undrar nu: Är det någon därute som har upplevt liknande och har tips på lösning? Värt att veta är kanske också att både datorn och skrivaren är trådlöst uppkopplade mot en router av typen Linksys WRT54GL.

Sådär. Nu har ni något att göra. Själv ska jag återgå till att hosta och tycka synd om mig själv. Den här kroppen behöver ett nytt antivirusprogram, det är ett som är säkert.

För en tid sedan köpte vi en nätverksskrivare till hemmet. En Epson Stylus Photo PX720WD för att vara exakt. Att koppla upp den i nätverket och få datorerna att prata...

Jag uppgraderade min netbook till Ubuntu Netbook Edition 10.10 inatt. Efter att ha uppgraderat Ubuntu Desktop till 10.10 på min stationära den tionde i tionde (förstås) och sett hur smidigt och smärtfritt den övergången blev var jag möjligen övermodig med netbooken. För, ärligt talat, UNE 10.10 suger gnupung. Jag är ledsen att säga det för jag gillar verkligen Ubuntu och har den djupaste respekt för alla människor som lägger ner arbete i projektet, och med risk för att jag har missat någon väsentlig information, någon slags nyckel som gör hela gåtan begriplig, vill jag säga att det här är värdelöst.

Anledningen till min besvikelse är det nya interfacet, Unity. Jag förstår verkligen inte vad som motiverar att man utvecklat det då det gamla interfacet var ett under av smidighet och intuitivitet, och dessutom snyggt på ett sparsmakat sätt. Där programgenvägarna tidigare var grupperade i kategorier har man nu knölat ihop allting i en docka i vänsterkanten där de ska fällas ut och ihop när muspekaren far över dem. Lite stiligt sådär. Problemet är bara att det är mer hackigt och plottrigt än stiligt och personligen tycker jag inte att en pekplatta på netbook har den exakthet som krävs för att bläddra i den där dockan. Därtill är dockan alltid synlig och stjäl således skärmutrymme – något man inte har överflöd av på en netbook. Grafik- och processorkraft är inte heller något man har i överflöd på en netbook och jag upplever därför att det där ögongodiset med att vika fram och undan ikoner bara är onödigt och hackigt.

Nu har jag inget emot innovationen i sig. Självklart ska man fortsätta att utveckla och testa nya saker. Hade man inte gjort det så hade Ubuntu aldrig varit vad det är idag. Det jag vänder mig emot är att Unity är hårdkodat snarare än ett alternativ. Det är för mig ett totalt haveri. Kastar man in ett helt nytt interface så vore det rimligt att det följde med som ett alternativ där användaren enkelt kan välja det gamla eller det nya, eller utvecklades som ett separat projekt. Nu är det inbakat i systemet på ett sätt som såvitt jag vet inte går att komma ifrån. Jag har tittat runt i flera forum utan att hitta någon beskrivning för hur man byter interface via terminalen, och att leta efter en sådan inställning i datorn är lönlöst. Du ska ha Unity, basta! Jag vet att jag antagligen tangerar programmerarens motsvarighet till Goodwins law, men att hårdkoda och skita i konfigureringsmöjligheter har stora likheter med en annan utvecklare av operativsystem och programvara…

Att överhuvudtaget hitta några inställningsmöjligheter är ett äventyr i sig. Till att börja med ska man klicka på Ubuntusymbolen uppe till vänster, som inte på något självklart sätt är en knapp (ett misstag som Microsoft gjorde redan för ett par år sedan när man byggde om hela interfacet i Officepaketet, men att lära sig av andras misstag är väl fusk, eller stöld…) och då får man faktiskt upp några kategorier på ett sätt som vagt påminner om utseendet i 10.04. Kategorierna är web, music, photos & videos, games, email & chat, office, files &folders och get new apps. Men om man klickar på en av kategorierna, till exempel office dyker det plötsligt upp en menyrad med innehåll som all applications, accessories, games, internet, media, office och… system! Tack! Allvarligt, jag hittade systemkategorin av en slump, annars hade jag varit tvungen att googla. Motsatsen till intuitivt.

Och vad kan man göra där då? Tja, alla de vanliga inställningarna vad gäller nätverk och inputmetoder, skärmsläckare och skrivare. Vad gäller datorns operativsystemets beteende och utseende kan man ändra utseendet på fönsterramarna, byta skrivbordsbakgrund och typsnitt. Det är allt. Jag får inte ens bestämma om dockan ska ligga till vänster eller höger och vara ivägen.

Man kan förstås hävda att det står var och en fritt att uppgradera och det är helt sant. Problemet är dock att eftersom uppgraderingen förr eller senare dyker upp bland uppdateringarna så kommer mindre avancerade användare att genomföra uppgraderingen. Där mer avancerade användare installerar om och hoppar ganska obehindrat mellan olika linuxdistros kommer novisen som börjat vänja sig vid och gilla Ubuntu på sin netbook att bli förvirrad och obekväm, och laga det hela genom att återvända till Windows. Själv är jag den där jobbiga sortens användare mitt emellan avancerade “kan själv” och amatörmässiga ointresserade “skiter i, var klickar jag för att komma till Internet”. Jag kan tillräckligt för att ställa krav och ha åsikter, men inte tillräckligt för att göra det själv. Jag är en baksätesförare.

Jag vill verkligen inte låta gnällig och otacksam över ett fantastiskt operativsystem som är öppet och gratis och erbjuder oändligt med möjligheter, så för att avsluta i en något mer positiv ton vill jag påpeka att det här är första gången jag verkligen blivit besviken på en Ubuntuversion, och att mitt förtroende för Ubuntu-projektet var så stort att jag inte brydde mig om att läsa på innan jag uppgraderade är ju ändå ett gott betyg till Ubuntu-teamet. Tyvärr har dock det förtroendet fått sig en knäck, och till dess att någon drastisk förbättring sker i Ubuntu Netbook 10.10 kommer jag inte att använda det. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska återgå till 10.04 (som jag verkligen uppskattade) eller om jag ska experimentera med någon helt annan Linuxdistro.

Förslagslådan har öppnat.

Andra bloggar om: maverick meerkat, ubuntu, netbook, 10.10, uppgradering, linux, unity, intressant?

Jag uppgraderade min netbook till Ubuntu Netbook Edition 10.10 inatt. Efter att ha uppgraderat Ubuntu Desktop till 10.10 på min stationära den tionde i tionde (förstås) och sett hur smidigt...

Nu när jag äntligen har tagit mig till att städa bort högarna med papper och annat skit från mitt skrivbord tänkte jag att jag kunde passa på att fota det hela också. Så kan ni få se var merparten av alla spydigheter kommer till.

Klicka för större bild.

Weapons of choice:
Min stationära dator är en AMD med fyrkärning 2,5 gHz-processor byggd på ett ASUS M3N-H/HDMI-moderkort och i behov av en BIOS-flashning. Knappast state of the art idag men den duger gott och väl till, och kommer att duga den dag jag gör slag i saken och införskaffar prylar till en liten hemmastudio också. Den kör Ubuntu 10.4. Både tangentbordet (Ultra-X Flat) och musen (MX1100) kommer från Logitech. Även om de är vrånga med att släppa drivrutiner som gör det möjligt att använda allehanda extraknappar i Linux så är det ändå överlägset sköna redskap. Skärmen är en nittontums widescreen från Fujitsu Siemens som jag en gång köpte begagnad av Jessika och trivs jättebra med. Högtalarna är ett par Logitech Z10 som har ett ljud jag upplever som bra och ärligt, men inget man poppar järnet med, tyvärr.

Min netbook är en HP Mini 5101 och det är ett köp jag är riktigt nöjd med. (Ok, tekniskt sett har Drottningen köpt den åt mig.) Visst kan man alltid önska sig lite mer RAM, lite mer processorkraft och lite mer batteritid, men det är egentligen bara under vinterhalvåret när jag vill se streamad NHL-hockey. Och över fem timmars effektiv batteritid är klart acceptabelt. Skärmyta på 10.1 och trots att den inte är matt så blänker den inte så det stör. Krämar man på bakgrundsbelysningen ordentligt går det till och med att använda den i solljus, men då minskar batteritiden förstås. Den robusta botten och de på mac-vis separerade tangenterna gör den suveränt skön att skriva på och det enda lilla klagomålet är den glatta pekplattan som samlar på sig fett och skräp. Operativsystemet här är Ubuntu 10.4 Netbook Remix.

Den vita telefonen på bilden är en Samsung Galaxy Spica. En förhållandevis billig Android. Snabb och smidig att använda, tämligen driftsäker även om jag har fått den att hänga sig ibland, och man har sparat på rätt saker för att hålla ner priset. Inte en massa häftiga interface som drar ner prestandan och ökar priset, och en ganska medioker kamera. Saker jag ändå inte behöver. Däremot kunde man önska sig mer batterikraft. På plussidan ska dock nämnas att den har en separat 3,5-utgång för hörlurar, vilket gör att man inte är låst till att köpa egenproducerade skithörlurar.

Alltihop uppradat på ett enkelt men effektivt Galant-bord från IKEA.
Hur ser din arbetsyta ut?

Andra bloggar om: arbetsyta, skrivbord, datorbord, datorer, prylar

Nu när jag äntligen har tagit mig till att städa bort högarna med papper och annat skit från mitt skrivbord tänkte jag att jag kunde passa på att fota det...

Maloki har skrivit om att använda sig av sina sociala medier till att söka jobb. I grund och botten handlar det om det som man alltid tjatat om – nätverk, men på en större skala. Själv tänkte jag därför ta hjälp av mina nätverk, via sociala medier, till att köpa en ny netbook.

Jag har en längre tid haft en netbook. Smidig att ha med, lättillgänglig, ett bra komplement till en stationär dator och ett jättebra skrivredskap. Tyvärr var jag dock lite snål när jag väl köpte den, efter att ha dräglat en tid, så jag nöjde mig med Asus EEE version 900. En 901 hade givit mig vassare processor och ett kraftigare batteri, men också kostat 1200 kronor mer, och vid den tidpunkten ansåg jag det inte värt mellanskillnaden. I efterhand kände jag att det nog hade varit det.

Nu har jag emellertid kört slut på den och är på jakt efter en ny. Jag gillar verkligen Asus så det kommer sannolikt att bli en EEE den här gången också, men en tiotummare. Men det är här det blir snårigt. Första siffran, eller siffrorna, i en EEE-serie talar om tumstorleken på skärmen. Slutsiffran antyder andra variationer som inte är lika lätta att identifiera. På 900-serien var det så att 900 var basic och billig, 901 hade ett saftigare batteri och vassare processor, och 904 hade en stor mekanisk hårddisk (900 och 901 körde solid state). I 1000-serien kan man istället välja på 1001, 1005 och 1008. 1001 har jag redan valt bort. Jag tänker inte låta snålheten bedra visheten en gång till. 1008 verkar ha lagt krutet på en stor hårddisk och det behöver jag inte, så 1005 är det givna valet med sin väl tilltagna batterikraft.

Men det slutar inte där. För nu råkar det finnas 1005HA-A, 1005HA-B, 1005P och 1005PE också. Och det bara på Dustin. Vem vet, det kanske finns en uppsjö ytterligare bokstavsändelser som alla har sin lilla egenhet i form av sladdlängd eller placering av hörlursuttag.

Hur som helst så har jag i princip landat i att det blir någon av de nyare 1005P eller PE. Jag kanske är trött nu och har stirrat mig blind på alla specifikationer, men jag kan inte se vad som motiverar att en HA-A skulle vara dyrare än en P. Större hårddisk, javisst, men äldre teknologi och klenare batteri, och en PE har samma diskstorlek och ännu saftigare batteri och är ändå billigare än HA-A. Och den enda anledning till att HA-B är billigare torde vara att den är rosa (och så länge den är rosa får den vara hur billig den vill – här får den inte bo).

Ja ni ser. Jag behöver hjälp. Just nu velar jag mellan P och PE, men om HA-A av någon anledning är så fantastisk som priset antyder så får någon gärna upplysa mig om det. Annars undrar jag mest – är 14 teoretiska batteritimmar och bluetooth värt femhundra spänn över 11 teoretiska batteritimmar och ingen uppgift om blåtand? Batteritid får man aldrig för mycket av, men det får man å andra sidan inte av pengar heller.

Jag undrar också vad som hände med solid state-alternativen. Vid en sökning på prisjakt med angivet att jag vill ha en netbook på tio-elva tum med solid state-disk får jag bara fyra träffar, och inget som är direkt upphetsande. Blev de helt enkelt för dåliga och opålitliga i den prisklassen? För jag personligen har svårt att se behovet av mekanisk hårddisk på ett par hundra gigabyte i en netbook. Då föredrar jag en tiondel av utrymmet på en snabbstartad och tyst solid state-disk. Uppenbarligen är jag inte representativ för marknaden.

Så vad säger svärmen? Vilken netbook blir det?

Andra bloggar om: netbook, konsumentråd

Maloki har skrivit om att använda sig av sina sociala medier till att söka jobb. I grund och botten handlar det om det som man alltid tjatat om – nätverk,...

Imorgon är det Software Freedom Day. Idag får Piratpartiet välförtjänt kritik från Buddy Jesus för att vi inte har visat något intresse för detta. Och han har rätt. Vi borde vara närvarande och vi borde prata mer om det. Jag har hela tiden haft för avsikt att närvara men har däremot varit vansinnigt trött och digitalt onärvarande senaste veckorna. Dagsformen får avgöra imorgon, men jag hoppas verkligen att någon mer pirat än jag dyker upp. För om öppen källkod någonsin ska bli ett alternativt, då krävs det också att det sprider sig utanför den inbitna Linuxsfären. Och det ligger ju faktiskt i vårt intresse, eller hur?

SFD firas i Falun, Gävle, Linköping (fredag), Ludvika, Stockholm, Sundsvall, Örnsköldsvik och Östersund.

Andra bloggar om: software freedom day, öppen källkod

Imorgon är det Software Freedom Day. Idag får Piratpartiet välförtjänt kritik från Buddy Jesus för att vi inte har visat något intresse för detta. Och han har rätt. Vi borde...

I fredags kväll drack jag ett par koppar kaffe med Buddy Jesus innan det var dags att kliva på nattskiftet. Förutom att det var trevligt är det intressant som ytterligare ett karaktärsvittnesmål i Staten vs Internet. Jag och Buddy Jesus har nämligen känt varandra i gissningsvis nio år. Det kan vara plus och minus något år men vi enades bägge om att nio verkade rimligt. Vi råkade på varandra på det orangea helvetet som kallades Lunarstorm, som egentligen inte var ett helvete, bara väldigt oranget (hur böjer man orange egentligen?), väldigt fjortiskt, bitvis väldigt segt, och med tiden också allt mer kontrollerat och fånigt. Vi växlade några rader då och då, följde varandras dagböcker, och lämnade så småningom stället. Därefter har vi följt varandra i bloggosfären och diskuterat över msn med långa mellanrum.

Förra fredagen, då han svängde förbi Södertälje för att dricka lite kaffe med mig, var första gången vi träffades away from keyboard. Det var först då det slog mig att jag egentligen inte hade någon direkt aning om hur han såg ut. Nog har jag sett nån bild, men oftast bara som avatar. Jag betvivlar faktiskt att jag skulle ha kunnat identifiera honom, för enstaka ansiktsbilder på människor man aldrig träffat säger inte så mycket.

Å andra sidan är utseende verkligen det sista som räknas på nätet. Vad spelar det för roll hur människan vars blogg du följer ser ut? Vad har det för betydelse vad personen du mailväxlar har för hudfärg? Är det viktigt hur den du för tillfället samarbetar om en specifik sak klär sig, vad den lyssnar på för musik, har för åsikter i frågor som inte har någon betydelse för ert gemensamma projekt?

Kom inte och säg att Internet inte är på riktigt. Sluta bete er som att det är något som går vid sidan av det övriga samhället, som inte spelar roll. Vi knyter kontakter och håller kontakter. Vi lever och frodas på nätet. Det blir inte mycket verkligare.

Ja, jag älskar sannerligen Internet, för alla fantastiska människor jag lärt känna tack vare ettor och nollor som färdas i fiber- och kopparkablar.

Bild från Ben Lawson, under CC-licens.

Andra bloggar om: internet, netrosexuell

I fredags kväll drack jag ett par koppar kaffe med Buddy Jesus innan det var dags att kliva på nattskiftet. Förutom att det var trevligt är det intressant som ytterligare...

Häromdagen köpte jag högtalare till min dator. Jag ville ha ett par schyssta högtalare med en bra ljudåtergivning för musik, och tillräckligt med kräm för att datorn ska kunna fungera som stereo så att säga. Jag hade spanat lite på ett par Creative, men när jag tittade in på OnOff för att de hade lite rea och testlyssnade högtalarna tyckte jag att de var lite sådär. Rent ljud, men klent. Bredvid stod ett par Logitech Z-10 i samma prisklass som lät betydligt bättre i mina öron. Så de fick följa med hem.

Högtalarna fick ligga kvar i sin förpackning några dagar. Anledningen var att mitt datorbord helt enkelt var för trångt, eftersom det var av den sortens icke-ergonomiskt skit som marknadsförs som just datorbord. Eller databord om man har riktig tur.

I slutet av förra veckan brummade vi iväg till IKEA och köpte ett nytt bord till min datorhörna. Jag har spanat på bord länge men nu gjorde vi äntligen slag i saken. Det gamla bordet slogs i bitar, hela vardagsrummet möblerades om, vi hittade mer skit att slänga, och sedan åkte det nya bordet upp. Ja, det var Drottningen som skruvade ihop det. Resultatet blev över förväntan. Bordet är kanon, möbleringen blev mycket bättre. Rummet ser helt enkelt öppnare ut.

Men så var det ju det där med högtalarna. Packade upp skiten och började koppla in dem, och jag började ana oråd redan där eftersom de ansluts till datorn via USB istället för gammeldags högtalarkabel. När saker ansluts via USB behöver man i regel berätta för datorn vad det är för något. Min erfarenhet är att USB och Ubuntu inte är de såtaste vänner, och när dessutom Logitech är inblandade blir det pannkaka eftersom Logitech varken släpper drivrutiner för Linux eller släpper källkoden så att nördarna kan skapa dem själva.

Högtalarna lät inte ett skit. Förvånad någon? Det visade sig att högtalarna inte bara ansluts via USB utan dessutom innehåller ett eget ljudkort. Man ska inte tro att man har köpt ett par högtalare för att man har köpt ett par högtalare.

Herr Teflonminne kom hit och drack lite sprit på lördagkvällen och vi ägnade större delen av tiden åt att försöka få högtalarna att lira under Ubuntu. Vid ett tillfälle lyckades han faktiskt få både ljud och LCD-displayen att lira. Lite för bra för att vara sant, skulle det visa sig, för när han rörde på musen började ljudet spraka. Sedan slutade musen att fungera. Mitt gamla problem alltså, när musen bara stannar. Vid ett tillfälle lyckades han även få tangentbordet att sluta fungera.

En avsevärd tid gick därefter åt till att återställa systemet så att högtalarna inte fungerade, men musen gjorde det. Efter att ha vallat Teflonminnet till pendeltåget så att han inte skulle bli gruppvåldtagen på vägen försökte jag lite på egen hand, med distansguidning från ovan nämnda herre. Det jag tror att jag har åstadkommit är att ha återskapat musproblemet. Max två minuter får jag ha Ubuntu igång innan musen lägger av. Något ljud har jag inte ens hunnit testa om jag har.

Igår blev jag så less på hela eländet att jag inte ens orkade titta på datorn. Nytt skrivbord, nya högtalare, på det stora hela kanongrejer, men jag kan inte använda dem till något för jag ska bara felsöka hela tiden.

Så nu är jag tillbaka i Windows. Högtalarna låter bra, men det känns inte bra. Trots alla problem jag har haft så gillar jag Ubuntu på ett sätt som jag aldrig har gillat Windows. Jag känner mig lite smutsig, lite besudlad, men jag orkar inte med att felsöka jämt och ständigt och framför allt inte när jag inte förstår. Jag är helt enkelt för dum för Linux.

Så. Antingen får jag ta nya tag och installera om Ubuntu från scratch, utan att kopiera över home-mappen, för det är möjligt att det är någon sorts konfiguration som kvaddar saker. Eller så får jag lägga energi på att modifiera Windows istället så att det inte ser ut som skit och framför allt inte har en stor grön blaffa till startknapp som mest ser ut som en bit godis.

Det mest deprimerande med att köra Windows igen är faktiskt teckensnitten. Det kan tyckas löjligt, men har man vant sig vid de mjuka, snygga tecknen i Linuxvärlden känns Windows fonter kantiga. Men, det fungerar ju å andra sidan.

Andra bloggar om: dator, linux, ubuntu, windows, logitech, usb, intressant?

Häromdagen köpte jag högtalare till min dator. Jag ville ha ett par schyssta högtalare med en bra ljudåtergivning för musik, och tillräckligt med kräm för att datorn ska kunna fungera...

Läser just, förvisso några dagar gammal nyhet, att datorbutiken.com går i konkurs. Det var tamigfan på tiden! Sen är det ju sött att de själva anser att det beror på finanskrisen och inte på deras egen inkompetens. Det är lite som Joey Tempest som tror att det är fildelarnas fel att han inte säljer några skivor. jaja, bara ni sover gott om natten.

Andra bloggar om: datorbutiken.com, konkurs, skadeglädje

Läser just, förvisso några dagar gammal nyhet, att datorbutiken.com går i konkurs. Det var tamigfan på tiden! Sen är det ju sött att de själva anser att det beror på...

Vår router sa upp sig. Naturligtvis hittar jag inte pappren på den, men lite rannsakning av minnet säger att den är över året gammal. Jag börjar tro att man hårdkodar elektronik så att den packar ihop när garantin löpt ut.

Det här är tredje routern som säger upp sig och nu börjar det bli rätt tröttsamt. Den första var en D-Link, de andra två har varit Netgear, varav den senaste en trådlös så kallad Next Generation. Den kanske inte är anpassad för den här generationens påfrestningar då… Jag har provat allt jag kan komma på. Klassiska saker som att bryta strömmen både tillfälligt och lääänge, utan resultat. Jag har provat att ställa tillbaka den till fabriksinställningar. Inget hjälper. Den svarar inte på anrop och går inte att logga in på. Lamporna till alla portar är tända, även de som inte används. “Lyset är tänt men ingen är hemma” har aldrig varit ett så passande uttryck.

Så nu går jag alltså och grunnar på att skaffa en ny router. Frågan är bara vad fan man ska ha för något. Att jämföra routrar är för mig som att jämföra hästar; jag kan skilja ut en anmärkninsvärt ful häst från en som bara är normalful, och jag kan avgöra om en häst är trebent eller har någon annan uppenbar defekt, men jag kan inte för mitt liv avgöra vilken av två friska hästar som är något att ha. När det gäller routrar har jag konstaterat att de flesta är rätt fula, men vissa är fulare än andra. Det gör mig inte så mycket.

Så vad är en bra router till en schysst penning? Jag tror att jag hoppar över både D-Link och Netgear framöver. Har sneglat en del på Linksys, som faktiskt har gjort ett par routrar som är riktigt snygga, men mest för att Cisco borde kunna nätverk. Därmed inte sagt att de inte kan kränga skit.

Andra bloggar om: router, nätverk

Vår router sa upp sig. Naturligtvis hittar jag inte pappren på den, men lite rannsakning av minnet säger att den är över året gammal. Jag börjar tro att man hårdkodar...