Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag börjar misstänka att jag tittade för snävt när jag felsökte min mus förra gången. Då hade jag siktat in mig på att felet hade med Linux, och Logitechs ovilja att släppa drivrutiner till desamma, alternativt Linux hantering av USB. Jag har inte haft någon större lust att köra Windows i flera dagar för att försöka utröna om felet uppstår även där, så jag har vackert kört Ubuntu och hoppats att felet inte ska uppstå så ofta. West skickade en USB-PS/2-omvandlare till mig, men gissa vad? Det finns ingen PS/2-ingång för mus på min dator. Däremot för tangentbord. Hur har man tänkt då? Jag skulle förstå om man spolat standarden helt, med hänvisning till att ingen längre använder skiten ändå, men hur kom man fram till att det nog ändå behövs en PS/2-ingång för tangentbord men inte för mus?

Hur som helst hängde sig musen sådär alldeles nyss, och då slog det mig att den inte hade gjort det på flera dagar. Så jag började fundera vad mer jag inte hade gjort på flera dagar. Lyssnat på musik. Eller nej, lite har jag lyssnat, men inte mycket alls, och jag har ett par trådlösa hörlurar. Och då drog jag mig till minnes att någonstans har jag sett något om att det förekommit problem med att musen tappar kontakt med basenheten. Således behöver det ju inte alls vara operativsystemets fel. Så jag googlade lite snabbt utan att ha med Linux eller Ubuntu som parametrar och hittade då genast exempel på liknande problem. Rådet är att hålla basenheten borta från monitorer och högtalare. Min basenhet har stått så nära monitorn att den vidrör den. Men lätt att ställa den någon annanstans då, med tanke på kabelns längd, eller brist på detsamma.

Nåja. Nu har jag rensat ur en hylla ovanför datorn där basenheten får plats. Det blir lite bökigt att ställa musen på laddning, men det får jag väl ta då. Ska bli intressant att se om felet uppstår igen även nu.

Andra bloggar om: logitech mx1000, troubleshooting, mus

Jag börjar misstänka att jag tittade för snävt när jag felsökte min mus förra gången. Då hade jag siktat in mig på att felet hade med Linux, och Logitechs ovilja...

Jag har ett litet problem. Min dator tappar bort min mus och kan inte hitta den igen. Inte ens om jag drar musen över skärmen faktiskt. Det enda som hjälper är att starta om burken, och då fungerar det klockrent igen.

Först trodde jag att det var musen (en Logitech MX 1000) som var på väg att pensionera sig, vilket inte är så konstigt då den varit en trogen tjänare i flera år. Därför började jag leta efter en ny mus, men eftersom Logitech har en otrevlig vana att ta fram förjävla bra produkter och därefter ta bort dem igen utan att ersätta dem med något likvärdigt har jag inte hittat någon nyare mus jag vill ha. Därför finkammade jag nätet efter någon som fortfarande saluförde MX 1000.

Till slut hittade jag en återförsäljare och drog iväg en beställning, betalade lite slarvigt med mitt VISA-kort och satte mig att vänta. Och vänta fick jag göra. Efter flera dagar av ingenting drog jag så iväg ett mail till återförsäljaren och undrade vad som händer med min beställning. Då fick jag svar, nästan medsamma, om att musen var försenad från underleverantören. Låter det bekant?

Jag var beredd att vänta några dagar, men en vecka efter utsatt datum skickade jag på nytt ett mail och undrade vad de sysslar med och vad de tycker är en lämplig utlåningsränta för dryga femhundra spänn i snart en månad? Då fick jag en ursäkt, följt av information att musen var ytterligare försenad, men att de kunde kapa femtio kronor på priset om jag ville vänta ytterligare. Nu svarade jag att det vill jag inte, ge tillbaka mina pengar tack. Jag letar mus på annat håll.

Efter det: Inget. Pengarna har jag inte sett ännu heller. Och nu är det plötsligt omöjligt att hitta min mus hos andra återförsäljare, men till slut hittade jag faktiskt en som fortfarande hade en i lager. Så jag beställde den, och gissa vad? Just det; har inte hört ett skit?

Alltså: Hur jävla svårt kan det vara att få köpa saker? Jag börjar förstå hur det var i Tyskland efter första världskriget när riksbanken tryckte upp pengar så till den milda grad att de blev värdelösa, så att folk fick ta med sig en skottkärra med pengar till bageriet för att kunna betala för en limpa, bara för att upptäcka att det inte fanns någon limpa att köpa. Jag har pengar, jag får bara inte handla.

Nu har jag emellertid upptäckt att det här problemet bara uppstår i Ubuntu, inte i Windows. (Ja, problemet med musen alltså, inte problemet att jag inte får handla. Nog för att världen är windowsanpassad, men fullt så illa är det inte.) Därför börjar jag undra om det snarare är ett drivrutinsproblem. Jag misstänker till och med att det kan vara ett problem med drivrutinerna för USB, snarare än för musen, för om jag kopplar ur USB-jacket och sätter i det igen är musen obönhörligen borta. Detsamma gäller tangentbordet.

Jag har försökt söka efter lösningar på nätet men inte hittat någon som har rapporterat in samma problem, vilket mycket väl kan bero på att jag använder fel sökord. Vad vet jag om Linuxnördigt fackspråk?

Finns det någon därute som känner igen problemet och kan erbjuda en lösning? Tänk på att förklara som om jag vore fem år gammal.

Whoever said money can’t buy happiness simply didn’t know where to go shopping.

- Bo Derek

Andra bloggar om: logitech mx 1000, mus, ubuntu, drivrutin, troubleshooting, näthandel, intressant?

Jag har ett litet problem. Min dator tappar bort min mus och kan inte hitta den igen. Inte ens om jag drar musen över skärmen faktiskt. Det enda som hjälper...

Ni minns att jag inte har mycket till övers för datorbutiken.com? Ni minns att jag mailade dem, två gånger, innan jag gav upp och beställde mina saker från komplett.se istället? Nå, sent omsider har datorbutiken behagat svara.

Det första svaret kom förra fredagen, samma dag som jag hämtade min dator från komplett.se. Faktum är att mailet före i min inkorg är just från komplett.se, ett meddelande om att min beställning har levererats och väntar på avhämtning. Det var den tjugofemte juli, bara elva dagar efter att jag mailade till datorbutiken första gången. Hissnande snabbt med andra ord. Tyvärr kan jag inte återge mitt mail eftersom jag skickade via ett formulär på datorbutikens hemsida, men i stort sett var det en undran om huruvida jag borde byta ut någon försenad komponent eller om jag kunde förvänta mig leverans inom en snar framtid.

Här är svaret. Notera att det inte är mitt fel att de sista tre vokalerna i det svenska alfabetet saknas.

Hej

Ser att du redan valt att avbestlla din order.
Ber om urskt fr vrt sena svar.

Med vnlig hlsning
Kundservice

Det var ju mycket till svar, eller hur? Uttömmande.

Nå, en vecka senare, den tjugoförsta, skickade jag ett nytt mail via deras formulär. Den gången var jag irriterad och skrev ungefär att om jag inte fått ett svar inom tjugofyra timmar skulle jag avbeställa min order och vända mig till någon som var intresserad av att ha mig som kund. Jag hänvisade också till att jag skickat en förfrågan tidigare som inte besvarats. På det hela var jag nog rätt spydig, men jag ansåg och anser fortfarande att jag hade anledning till det.

Och kan ni tänka er! I tisdags, faktiskt bara en dryg vecka efter mitt mail, fick jag svar på det också. Fortfarande utan å, ä och ö.

Hej

Vi ber om urskt fr att du ftt vnta p vrat svar. Vi har ett vldigt hgt tryck via mejl och telefon och vi jobbar s fort vi kan med att kontakta alla.
Det r trkigt att du har avbestllt din order men jag hoppas att du kommer och besker vr hemsida igen, sjlvfallet med en snabbare och bttre service.

Med vnlig hlsning
Kundservice

Det var åtminstone någon form av förklaring, men den duger inte. Inte på långa vägar. Datorbutiken kan glömma att någonsin få mig som kund. Komplett.se däremot rekommenderas varmt. De svarar till att börja med på mail medan ärendet fortfarande är aktuellt, levererar snabbt, har ett brett sortiment och ligger på en klart överkomlig nivå prismässigt.

För den teknikintresserade kan jag berätta att min nya dator bygger på ett Asus M3N-H/HDMI-moderkort, har 4 GB RAM och fyrkärnig 2,2 GHz-processor från AMD. Därtill kommer ett grafikkort av typen Geforce 8600GT med passiv kylning som inte är ett värstingkort men klarar en hel del och ser skitcoolt ut. Däremot snålade jag lite på DVD-brännare och hårddisk eftersom jag har en extern hårddisk på 500 GB och inte ägnar särkilt mycket tid åt att bränna skivor. Allt ipulat i ett AeroCool ExtremEngine 3T-chassi.

Det genomgående temat i mitt datorbygge är: Tystnad. Mitt gamla Dellvete lät som satan, särskilt mot slutet, vilket främst berodde på grafikkortsfläkten. Därför valde jag ett grafikkort med passiv kylning. Även mitt nätaggregat är valt utifrån att det är tyst, liksom chassit. Chassit har förresten en fläkt på 14 cm i fronten och en på 25(!) i sidan. Ingen överhängande risk för vare sig kylningsproblem eller oväsen här inte. Det enda som faktiskt hörs i burken nu är DVD-brännaren, när den används, och processorfläkten. Det senare ska jag åtgärda framöver med en ny processorfläkt. Chassifläktarna hörs faktiskt inte alls, inte förrän jag vrider upp dem på max (japp, det finns reglage för att ställa hastigheten på fläktarna), då de ger ifrån sig att milt buzzande ljud.

Ja, jag är nöjd. Stort tack riktas till West för att ha bistått med att skruva ihop grejerna. Han tror att jag skulle ha fixat det själv. Jag är ganska övertygad om motsatsen. Nu, när jag väl har gjort det en gång, skulle jag kanske få ihop en burk från scratch. Förutsatt att någon öppnar kartonger åt mig…

Andra bloggar om: datorbutiken, komplett, dator, konsumentinformation, intressant?

Ni minns att jag inte har mycket till övers för datorbutiken.com? Ni minns att jag mailade dem, två gånger, innan jag gav upp och beställde mina saker från komplett.se istället?...

Det är vad jag försöker ägna mig åt här, och jag håller på att bli vansinnig. Av någon anledning tycks varken Ubuntu eller Firefox vara gjort för att kunna ominstalleras. Det verkar inte finnas i utvecklarnas föreställningsvärld att en användare någonsin skulle byta dator, hårddisk eller bara känna för att installera från scratch. Således sitter jag med en spritt ny dator och en spritt ny Ubuntu-installation som gör sitt bästa för att reta gallfeber på mig. Till exempel får jag nu, medan jag skriver, fina röda streck under alla ord vilket indikerar att jag inte kan stava (Lisa Bjurwald kanske har rätt?) och jag vet att det går att stänga av den funktionen men jag kan inte för mitt liv minnas hur.

Jag googlar häcken av mig för att hitta information om hur man migrerar en Firefox-profil, och jag hittade någonting också som lät både logiskt och enkelt, men när jag gör precis så får det bara resultatet att Firefox skapar en ny profil. Tack. När jag delvis kapitulerade och bestämde mig för att köra på den här profilen och helt enkelt göra om alla inställningar men åtminstone importera mina gamla bokmärken sa Firefox “ha-ha” i bästa Nelson Muntz-anda. Så, finns det någon vänligt sinnad själ därute som har ett tips att komma med? Skulle det rent av kunna fungera att kopiera hela .home-mappen från den gamla Ubuntu-installationen?

En annan ytterst irriterade feature är att mailprogrammet Evolution, som jag har kört under Ubuntu, har en jättefin exportfunktion. Problemet är att efter att ha installerat Ubuntu på min nya burk finns det ingen motsvarande importfunktion. Lite googlande ger vid handen att det ska finnas, men tydligen inte i just den vanskapta version jag har fått i knät.

Irriterande är bara förnamnet. Det är sånt här som får mig att undra om inte man bara skulle ge upp, rätta sig i ledet och betala en massa pengar till Microsoft för att få ett operativsystem som glatt käkar upp alla systemresurser, regelbundet skickar uppgifter om mig till något moderskepp någonstans samt ställer dumma frågor. Som inte går att konfigurera eftersom Microsoft vet bäst och redan har gjort alla inställningar du kan behöva, stjärnstopp.

Slutligen verkar Splashtop, eller Express Gate Lite som just den här klonen heter, riktigt coolt. Förutom att det inte vill fungera riktigt som jag vill då. Överraskande, eller hur? Det vill nämligen inte låta mig ha ett svenskt tangentbord, vilket tyvärr gör det tämligen meningslöst att använda. Någon med erfarenhet av Splashtop som vet om det går att uppgradera på något sätt?

Och jag vet – de flesta fallen av ickefungerande mjukvara rör sig om skit bakom spakarna. Därav titeln.

Andra bloggar om: dator, ubuntu, firefox, splashtop, express gate lite, troubleshooting

Det är vad jag försöker ägna mig åt här, och jag håller på att bli vansinnig. Av någon anledning tycks varken Ubuntu eller Firefox vara gjort för att kunna ominstalleras....

Hej konsument! Viktigt meddelande: Försök inte handla saker av datorbutiken.com. Du kommer bara att bli frustrerad.

Den 30:e juni la jag en order på diverse datordelar som sedemera skulle limmas ihop till vad som var tänkt att påminna om en dator. Minnesgranna läsare vet hur det är med mig och monterande, varför tanken hela tiden varit att bjuda hem West på en “skruva dator och dricka öl”-kväll. Han skruvar dator, jag dricker öl.

Nå. Datorbutiken meddelade mig via automatiserat mail att datorn skulle levereras tidigast den fjärde juli, för att sedan snabbt skjuta upp det till den elfte. Jag kunde leva med det eftersom jag ändå skulle jobba en period. Därefter sköts det upp ytterligare till den fjortonde, och då började jag bli en smula frustrerad ty vi skulle nämligen åka upp till Gävle och en plan hade då varit att släpa med sig hela klabbet och spika ihop delarna däruppe. Närmare bestämt den femtonde skulle vi åka, så det fanns fortfarande en chans.

Icke! Den femtonde hade fortfarande ingen dator levererats och när jag loggade in på datorbutiken.com och granskade min order stod det fortfarande att man avvaktade nytt leveransdatum. Innan jag åkte upp till Gävle skrev jag till datorbutikens kundtjänst och frågade om jag kunde förvänta mig leverans inom de närmaste dagarna eller om jag kanske borde byta ut de två komponenter som var försenade.

När jag två dagar senare kom hem från Gävle hade jag ännu inte fått något svar, inget nytt autogenererat mail om nytt leveransdatum och siten sa fortfarande “avvaktar nytt leveransdatum”. Jag gav dem fredagen, väntade över helgen och fram till måndag kväll innan jag skrev på nytt, den här gången mer irriterat. Jag påminde om att jag skickat en fråga tidigare som inte besvarats, att jag var less på att vänta och att om jag inte fått någon form av svar av dem före tisdag eftermiddag skulle jag avboka hela ordern och ge mina pengar till något annat företag som var mer intresserat av att ha mig som kund.

Under tisdag eftermiddag fick jag ett nytt autogenererat mail där man skrev att min order kunde levereras tidigast den tjugofemte juli. Tidigast! Men fortfarande har ingen människa brytt sig om att besvara mina frågor. Så då gav jag upp. De har fått sin chans.

Nu har jag istället lagt en order hos komplett.se och hoppas att det går bättre. Prismässigt ligger de ungefär lika på alla komponenter utom chassit som skulle bli dyrare, men det gjorde inget eftersom det chassit ändå inte fanns i lager och jag är trött på att vänta så jag valde ett ännu dyrare…

Så av ren och skär omtanke om datorbutiken.com uppmanar jag nu alla att inte handla av dem. Omtanke såtillvida att eftersom de uppenbarligen tycker att kunder är ett störande inslag i deras verksamhet så vill jag göra allt i min makt för att de ska slippa sådant.

Andra bloggar om: dator, handel, beställning, order, datorbutiken.com, intressant?

Hej konsument! Viktigt meddelande: Försök inte handla saker av datorbutiken.com. Du kommer bara att bli frustrerad. Den 30:e juni la jag en order på diverse datordelar som sedemera skulle limmas...

Lars Anders Johansson har skrivit ett roligt litet kåseri om jakten på dammsugarpåsar och den fullkomliga djungel dessa triviala tingester utgör. Han frågar sig hur det kan vara på det här viset.

Jag kan inte förstå varför detta vansinne får fortgå år efter år. Ingen kan väl tjäna på detta påskaos? Flera saker är fullständigt obegripliga:

1. Hur kommer det sig att varje fabrikant inte använder sig av en och samma påse?

2. Hur kommer det sig att påsarna är kompatibla över märkesgrnserna så att en specifik påse passar på två modeller hos Hoover, en modell hos AEG och en hos Hugin etc?

3. Hur kommer det sig att marknaden inte strävar efter mer kompabilitet (åtminstone inom det egna varumärket) utan bara ökad diversifiering? Allra mest obegripligt blir det när man betänker att det är så små detaljer som skiljer de olika påsarna från varandra.

Spontant tänker jag att här finns en liknelse att göra. Dammsugarpåsar och programvara. Ni vet, öppen källkod, standarder med mera. Dessvärre är jag lite för trött för att göra något bra av det, så därför tänker jag istället dela med mig av idén och se om någon annan kan bygga vidare på den. Jag skulle förstås kunna sitta och hålla på min idé istället, men det skulle sluta med att det antingen bara blir krystat, eller inget alls. Bättre då att slänga ut den och låta någon annan göra något bra av det.

Andra bloggar om: dammsugarpåsar, öppenhet, källkod, programvara

Lars Anders Johansson har skrivit ett roligt litet kåseri om jakten på dammsugarpåsar och den fullkomliga djungel dessa triviala tingester utgör. Han frågar sig hur det kan vara på det...

Nu små barn blir det sagostund.

En gång för länge, länge sedan (i Internettid) fanns ett företag som hette Netscape. Netscape utvecklade en mycket populär webläsare – Netscape Navigator – och världen låg för deras fötter. Kanske hade de kunnat leva lyckliga i alla sina dagar om inte det varit för den onde kung Gates på Microsoft.

Kung Gates hade en magisk tidning – der Spiegel – och varje morgon ställde han samma fråga till sin tidning: “Spiegel, spiegel på bordet där, säg vems aktie i världen som vackrast är”, och varje morgon svarade der Spiegel med samma svar: “din aktie vackrast är, kung Gates.” Och kung Gates andades ut och tryckte in en marmeladsmörgås i sitt självbelåtna ansikte.

Men så en dag hände det omöjliga! Kung Gates ställde sin fråga till der Spiegel som generat svarade att det fanns en annan uppstickaraktie som sågs som ännu vackrare än Microsofts. Kung Gates gav tidningen en förintande blick och krävde en förklaring. Tidningen skruvade på sig och försäkrade att Microsoft fortfarande var ett mycket vackert företag, men att Netscape Navigator sålde som smör i solsken. Dessutom, viskade tidningen, hade Netscapes grundare kallat kung Gates älskling Windows för “en samling dåligt kodade drivrutiner”.

Detta kunde inte kung Gates tåla, så han beordrade alla sina underhuggare att jobba dygnet runt tills Microsoft hade en egen webläsare och därefter beordrade han sina strateger och försäljare att krossa Netscape. Och så gjorde de. Hur? Genom att leverera Internet Explorer tillsammans med Windows gjorde man det onödigt för Windowsanvändarna att köpa Netscape Navigator. Och genom att hota datortillverkare och -försäljare med att dra in deras Windowslicenser helt och hållet om inte alla datorer levererades med Windows förinstallerat såg man till att äga hela PC-marknaden. Allt för att kung Gates inte ska behöva få sig några obehagliga överraskningar när han frågar der Spiegel vem som vackrast i världen är.

Ok, det var grovt förenklat. Det var ju en saga, trots allt. Men ungefär så har Microsoft blivit världsledande. Inte genom att utveckla den bästa programvaran, utan genom att ha de smartaste och mest skrupelfria strategerna. Genom att praktiskt taget ge bort Windows till alla som köper en ny dator försäkrar man sig om att alla datoranvändare kan Windows. Därför måste företag och offentliga instutitioner också köra Windows, och där tjänar man pengar.

På senare tid har emellertid Linux kommit med stormsteg. Med en betydligt förbättrad användarvänlighet, inte minst i form av Ubuntu, norpar man marknadsandelar. Det har också pratats mycket om 100-dollardatorn. En mycket enkel dator som skeppas till tredje världen för att ge så många som möjligt tillgänglighet till modern teknologi. Dessa datorer levereras med Linux, och på så sätt skulle det också i förlängningen kunna innebära att Linux på allvar tog upp kampen med Microsoft.

Microsoft har dock uppfattat hotet mot deras värlsherravälde och kontrat. Man använder samma gamla beprövade strategi och (nästan) ger bort en modifierad version av Windows till dessa datorer. Återigen för att försäkra sig om att världen, hela världen, dansar efter Microsofts pipa.

Personligen är jag mest trött på att varenda pinal tycks utgå från Microsofts standarder. Än mer trött på det har jag blivit sen jag själv gick över till Ubuntu. Senast idag hämtade jag ut en extern hårddisk (My Book World Edition, från Western Digital), vars programvara för övrigt bygger på Linux. Men går det att köra den medföljande installationsskivan med backupprogramvara på min Ubuntudator då? Nej. Såklart inte. En närmare titt säger att systemkraven är Windows XP/Vista/2000 samt att även MacOS är godkänt. Tack så mycket.

If computers get too powerful, we can organize them into a committee — that will do them in.

- Bradley’s Bromide

Andra bloggar om: microsoft, 100-dollarsdator, linux, ubuntu, internet explorer, netscape navigator, intressant?

Nu små barn blir det sagostund. En gång för länge, länge sedan (i Internettid) fanns ett företag som hette Netscape. Netscape utvecklade en mycket populär webläsare – Netscape Navigator –...

I måndags gav jag mig ut på utflykt. Brände en skiva med schysst musik och satte mig i bilen för att köra till Västerås. Givetvis har jag lyckat köpa en batch dåliga skivor då de tre senaste skivorna jag bränt uppvisat samma fel – halvvägs in på dem börjar man få cd-skipljud som sen gradvis eskalerar tills de tagit över hela ljudbilden. Och tar man sig en titt på dem kan man se en antydan till repa i fanskapen. Jippi. Nåja. CD-växlare i bilen så jag hade fyra skivor till att lyssna på, det var bara det att det inte var dem jag ville höra.

Letade mig utan större besvär fram till en adress i Västerås där jag skulle träffa Jessika för kaffe och intressanta samtal samt inhandlande av två begagnade lcd-skärmar; en nittontums widescreen till mig och en sjuttontummare till West. Den senare med någon sorts defekt, helt utan extra kostnad. Jag har inte testat den ännu ty min dator står så till att det alltid är ett smärre helvete att koppla monitorer så när jag väl fått min nya skärm på plats har jag helt enkelt ingen lust att mickla mera. Skit i West – jag har nittontum widescreen!

Eftersom inga papper medföljde skärmarna hade jag ingen aning om vad min rackare hette, bara vem som tillverkat den. Det finns nämligen vissa saker man gärna vill kolla upp, såsom optimal skärmupplösning och hertztal. Det förra för mina ögons skull och det senare, misstänker jag, för skärmens skull. Det visade sig vara ett smärre helvete.

Jag hittade inget modellnamn, men väl ett serienummer. Surfade in på Fujitsu-Siemens hemsida och hittade en fiffig funktion där man kunde söka en produkt utifrån just serienummer. Skitsmart, tänkte jag och knappade in en obegriplig röra av bokstäver och siffror. Fujitsu-Siemens upplyste mig då om att de inte exakt kunde fastställa min produkt, men av allt att döma trodde de att det rörde sig om en mus!?

Så här har jag det alltid när jag köper någonting begagnat. En gång köpte jag en dator som efter ominstallation fullkomligt vägrade kännas vid mitt ljudkort (som hade ett integrerat nätverkskort). Och hur mycket vi än finkammade nätet efter drivrutiner gick vi bet – mitt kort fanns inte. Det fanns flera likartade varianter, men alltid med någon slutsiffra fel, och att installera “fel” drivrutin slutade alltid med att datorn uppkäftigt svarade “Ha! Tror du jag går på den lätta?”.

Den här gången hittade jag till slut ett modellnamn (det är inte så lätt att läsa av lappar på baksidan av en monitor uppochner och i mörker) och kunde söka information via Google. Google svarade “jasså, menade du en sån!” och spottade generöst upp en jävla massa träffar, dock ingen från Fujitsu-Siemens. Det verkar lite suspekt att tillverkaren inte tycks vilja kännas vid min skärm. Vill de inte kännas vid den? Skäms de? Vet de, och Jessika, något som jag inte vet? Jag fick den oroväckande billigt…

Av uppgifterna från nätet verkar det vara en bra skärm i alla fall och den är en fröjd att vila ögonen på. Det är bara det att nu har jag så mycket skärmyta så nu vet jag inte riktigt vad jag ska fylla den med. I-landsproblem! Lilla katten är dock inte helt nöjd. Han gjorde en ansats att hoppa upp på den tidigare idag men kom av sig i sista stund då han upptäckte att den tilltänkta sovplatsen inte längre finns. Och tur var det, för den här skärmen är så lätt att om han hade hoppat, och förtvivlat försökt undvika att dyka rakt ner bakom skrivbordet, så hade han säkert dragit med sig skärmen.

Efter besöket i Västerås brummade jag vidare till Ramnäs för att hälsa på en gammal klasskamrat. Det var trevligt och mycket mer är inte att säga om det. Däremot om hemfärden. Det är nämligen så att den närmaste vägen till Södertälje från Ramnäs går över Eskilstuna. Att åka tillbaka mot Västerås hade varit en omväg på ett par mil. Så jag tog sikte mot Eskilstuna. Jag har kört den vägen förr och när jag väl kommit ut på de större vägarna ska det bara vara att följa skyltar mot Eskilstuna och därifrån ta E20. Låter väl lätt? Det borde det vara, men precis som att jag har en förmåga att köpa saker som inte finns så har jag också en förmåga att tappa bort målet när jag kör bil.

Helt plötsligt, utan att ha svängt av den stora väg jag körde på, kom jag till en fyrvägskorsning där jag hade att välja på Västerås vänster (nej, dit ville jag inte) och Köping höger (dit ville jag inte heller och hade jag inte precis passerat Köping) och något okänt rakt fram. Jag valde rakt fram, och hamnade i en jävla skog! Jag skojar inte. Vägen blev drastiskt smalare efter något hundratal meter, och fortsatte sen att smalna av till dess att jag höll på att hamna i diket vid möte. Möten som jag förvisso var glad över, annars hade jag tamigfan blivit rädd. Passerade enstaka hus, skyltar om intetsägande platser, men inte ett ord om Eskilstuna. Till slut skyltades det åtminstone mot något jag kände till: Västerås. Jag suckade och fortsatte, klamrade mig desperat fast vid ett hopp om att komma ut på en större väg där Västerås skulle ligga i en riktning och Eskilstuna i den andra. Jo tjena.

Efter att ha kört genom skogen i en evighet kom jag ut i Västerås. Fortfarande på Ramnässidan av stan, så att säga. Ut på E18, och nästa avfart var den avfart jag svängt av från när jag åkte TILL Ramnäs. Så nu var jag tillbaka i mina gamla spår, fast på väg hemåt. Hade jag tagit den nätta omvägen det innebär att åka över Västerås redan från början så hade jag ändå sparat ett antal mil och en timmes körning jämfört med att först åka nästan till Eskilstuna för att sedermera lägga om kursen. Genvägar är senvägar.

Så nu undrar jag: Är det nån här som bor i Eskilstuna eller känner någon som bor i Eskilstuna? Har ni hört av dessa människor sen i måndags vid sexsnåret? Annars kan det vara idé att höra av sig, för jag misstänker att hela stan helt enkelt har försvunnit.

Ungefärlig rutt. Klicka för större bild.

Andra bloggar om: eskilstuna, västerås, bilkörning, lcd, monitor, intressant?

I måndags gav jag mig ut på utflykt. Brände en skiva med schysst musik och satte mig i bilen för att köra till Västerås. Givetvis har jag lyckat köpa en...

Edit: Eftersom äras bör den som äras bör bör det också stå Mika Sjöman och inte Mika Sjöberg som jag skrev i min förvirring. Detta är nu korrigerat.

Den skandinaviska upphovsrätten bygger på en vacker tankemodell: Ära den som äras bör. Om detta och annat kring upphovsrätt skriver Mika Sjöman på Aftonbladets debattsida. Det väcker en tanke som legat och gnagt i bakhuvudet på mig – nämligen att upphovsrättsmaffians skrämselstrategier faktiskt leder till att människor inte vågar ära den som äras bör.

Av rädsla för att bli stämd struntar man i att länka till upphovsmannen för till exempel en bild eller ett citat ur en text, vilket innebär att upphovsmannen blir blåst på det beröm han¹ förtjänat, och besökare som ser bilden förlorar möjligheten att söka sig vidare till upphovsmannen för att se om han skapat fler bilder som de skulle gilla. Detta trots att upphovsmannen kanske inte alls har något emot att bilden används av andra, utan tvärtom skulle vara stolt över det eftersom det betyder att andra uppskattar hans verk.

Hade jag själv varit rädd för att bli stämd hade jag aldrig vågat skriva föregående inlägg eftersom jag erkänner att jag tankat hem musik utan att betala för mig. Tack vare en kommentar från Jarno har jag nu hittat de skivor jag vill betala för och kommer att beställa dem snarast. Det här hänger också ihop med fildelningen. Det går inte att hålla isär fildelning och elektronisk kommunikation. Jag tankar hem en skiva som jag inte har någon annan möjlighet att höra, sen vill jag köpa den eftersom den är bra och bra saker ska uppmuntras, även med plånboken. Eftersom jag inte kan finna skivan i Sverige skriver jag om det, varpå någon annan tipsar om var jag kan köpa den. Ta bort ett av stegen och Angra och deras skivbolag blir utan både mina pengar och mitt beröm. Är det bättre?

Och eftersom det är just att ära den som äras bör som är den röda tråden här så vill jag ta tillfället i akt att ära någon som äras bör. Häromdagen var css naked day och mängder av bloggar fimpade sina style sheets för att visa hur tråkigt internet vore utan design. Nå, designen på den här bloggen ska till mångt och mycket föräras Mia. Inte enbart, ty grundtemat är byggt av en David Shea och därefter fubar efter mina idéer med Mias kunnande. Mia har dock gjort betydligt mer för den här bloggen.

Uppmärksamma läsare har kanske noterat att det sedan en tid tillbaka finns en kategori som heter Gamla humlan. Det är nämligen så att min ursprungliga blogg på scriptorium.se var en handknackad historia. Det var egentligen inte en blogg från början, bara ett textarkiv. Ett sätt för mig att samla mina alster som skrivits på olika communities. Samt publicera nya visdomar förstås. Det blev emellertid torftigt utan kommentarer. Enter Mia. Hon knackade ihop nödvändiga rader php-kod som gjorde det möjligt för besökare att skälla på mig. Hon bidrog dessutom med kunnande som hjälpte mig i designen och förfinade min kod avsevärt. I slutänden insåg jag dock att det var löjligt att köra vidare på handknackade varianter där det mot slutet tog mig längre tid att knacka ihop nödvändig kod för att mina alster skulle se bra ut både på siten och i atomflödet än det tog att skriva själva texten. Därför migrerade jag till WordPress, och i den migrationen lämnade jag mina gamla alster bakom mig.

Därefter gjorde Mia på nytt ett hästjobb genom att med sina magiska fingrar konvertera min gamla humla till ett format som tillät import i WordPress. Tyvärr föll en stor del gamla kommentarer bort, helt och hållet på grund av min egen dumhet. Jag var säker på att jag hade sparat ner dem. Det hade jag inte. Det vi fick med kom från backuper som var långt från fullständiga. Men det viktiga är att min historia som skribent finns med. Och att jag, sent om sider, ärat den som äras bör.

Tack, Mia*!

Andra bloggar om: upphovsrätt, fildelning, mia, ära, intressant?

1. Jag väljer att konsekvent skriva han helt i strid mot det faktum att upphovsmannen likaväl kan vara en kvinna. Detta för att det heter upphovsman, precis som det heter sjuksköterska. Jag är medveten om att det är högst politiskt inkorrekt, men det skiter jag högaktningsfullt i just nu. [↩]

Edit: Eftersom äras bör den som äras bör bör det också stå Mika Sjöman och inte Mika Sjöberg som jag skrev i min förvirring. Detta är nu korrigerat. Den skandinaviska...

Teflonminne ger sin syn på kunders bemötande av supportpersonal. Jag replikerar härmed med min syn på supportpersonal.

Ett trevligt bemötande är a och o från alla parter i alla situationer. Jag är dessutom övertygad om att de flesta som kontaktar supporten är idioter. Dock: Jag har faktiskt aldrig pratat med någon datorteknisk support som inte behandlat mig som en okunnig idiot och därmed själv framstått som inkompetent. När jag bodde i Gävle och hade stora problem med min uppkoppling fick jag ringa fan vet hur många gånger till supporten. Varje gång fick jag dra mitt problem från början eftersom jag alltid fick prata med en ny Anders, Micke, Jonas eller något annat anonymt namn och hade ingen möjlighet att referera till vem jag pratat med tidigare. Varje gång öppnade de med “har du kollat nätverksinställningarna?”. När jag berättat att jag kollat nätverksinställningarna, att jag redan fått förklarat för mig hur inställningarna ska se ut (vilket de gjorde från början eftersom jag kollar upp saker innan jag ringer supporten eftersom jag INTE vill framstå som en idiot) så förklarades det ändå för mig hur jag skulle ställa in nätverksinställningarna. Jag tröttnade ganska styggt till slut.

Är alla dessa Andersar, Mickar och Jonasar fullkomligt döva för kundens nivå av kunnande? Jag förstår att man efter ett tag blir lätt desillusionerad som en direkt följd av alla puckon, men likväl måste man kunna bibehålla någon form av lyhördhet. Till exempel skulle man kunna lyssna på kundens ordval. Att jag inte kallar datorn för “datan” (eller värre: hårddisken) och inte hänvisar till min uppkoppling/anslutning som “mitt internet” är en ledtråd. Nu kan jag förvisso tänka mig att de allra drygaste kunderna är de där som tror att de kan allting och därför måste felet vara ISP:ns, men ändå: Efter bemötande är lyhördhet en nyckel i serviceyrken. Nu är möjligen inte datornördar beryktade för sina sociala färdigheter, men i fallet med GavleNet i Gävle betvivlar jag att deras styrka låg i datorfärdigheter heller.

Historien fortsatte i alla fall med att min granne gav upp efter ett par månader och lyckades, med diverse hot om att säga upp abbonemanget med hänvisning till att han inte fick vad han betalade för att få ut en tekniker som tittade på felet IRL. Teknikern sprang ner i källaren och kom upp igen en halvminut senare. Problemet var fixat. Det visade sig vara switchen i hans hus som var felinställd, enligt den andrahandsinformation jag fick. När grannen då frågade om teknikern kunde gå över till mitt hus och fixa min switch också samt pekade ut riktningen åt honom tittade denne i sina papper och konstaterade att han inte hade någon felanmälan på den adressen. Sen drog han. Tror ni det brann något i huvudet på mig när jag fick höra det?

Ja, efter det ringde jag faktiskt till supporten och lät en smula gramse. Det hjälpte. En kort stund därefter såg jag en bil från GavleNet rulla in på gården. Någon tekniker kom inte upp och pratade med mig och berättade vad han hade gjort och inte gjort (kanske var han rädd att jag skulle slå honom i huvudet med hårddisken) men när bilen försvann igen en kort stund senare gick mitt internet skitfort. Tänk så mycket besvär som hade kunnat sparas om supporten bara hade lyssnat på vad jag sa istället för att pliktskyldigt följa nån mall ur boken Support for Dummies.

Andra bloggar om: support, service, teflonminne, internet, datorer, intressant?

Teflonminne ger sin syn på kunders bemötande av supportpersonal. Jag replikerar härmed med min syn på supportpersonal. Ett trevligt bemötande är a och o från alla parter i alla situationer....