Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Titt som tätt rapporteras det om hur svårt det är att skaffa körkort. Svårt och dyrt. Själv har jag i bra precis ett år arbetat som yrkeschaufför, och jag undrar: Om det nu är så svårt, och dyrt, att skaffa körkort, hur fan kan det då vara möjligt med så mycket idioter på vägarna? Kör de olovligt månne?

Några exempel:

• Högerregel verkar ingen ha hört talas om. Här i Södertälje är den ersatt av något slags jallajalla-regel. Den som jallar högst får företräde helt enkelt. Alternativt den som kör fetast BMW. I övriga nollåttaområdet verkar det helt enkelt vara chicken race som gäller. Jag kör en ”lätt” lastbil på åtminstone två och ett halvt ton, så jag vinner ofta.
• Att de där uppochnervända gula trianglarna med röd ram betyder ”lämna företräde” och inte ”vi hade inget annat att hänga på den här pinnen så det fick bli en uppochnervänd gul triangel med röd ram” kommer antagligen också som en fullständig överraskning för många av er. Det är så.
• Hålla avstånd? Vad är det? Nej, jag är inte så bra på det jag heller, men det är ofrivilligt. Det är nämligen så att om man försöker hålla ett vettigt avstånd till framförvarande bil för att ge sig själv (och framförvarande) åtminstone skuggan av en chans att överleva om den behöver bromsa så kommer det genast någon annan bilist med dödslängtan och lägger sig däremellan. Och att hålla avstånd bakom mig verkar ännu mer främmande.

Låt mig fråga alla er som tycker att det verkar som en bra idé att i hundratio knyck ligga tio meter bakom en lastbil: Vad tror ni händer om det inträffar något framför den lastbilen? Till exempel att någon plötsligt tappar ett hjul, avgassystemet eller bara fattningen, att en panikslagen räv springer över körbanan, eller att någon annan av det oändligt antal situationer som kan uppstå faktiskt uppstår. Vad ger ni er själva för chans att se det, när hela ert körfält upptas av bakgaveln på en lastbil? En bakgavel som för övrigt i sig väger sisådär fyrahundra kilo, till största delen fördelade på två massiva gångjärn. Jag kan berätta det. Ni dör. Okej? Ni dammar in i de där gångjärnen i hundra blås och gångjärnen sitter tillräckligt högt upp för att helt eller delvis bomma motorblocket (åtminstone om ni kör något litet fräsigt sportåk) med resultatet att det första som får försöka stå emot är era egna tjocka skallar. Och även om motorblocket skulle få ta smällen så kan inte era bilar flytta på min, så helt plötsligt sitter ni där med en hel motor i knät. Låter det skönt?

Jag skulle vilja trimma motorn till den där bakgaveln och tjuvkoppla den lite så att man med en enkel knapptryckning kan fälla ner den inifrån förarhytten och på så sätt bitchslappa bakomvarande bilar som blir för närgångna.

Övriga sorters bilförare som borde få utegångsförbud är fegisar som inte kan köra över ett körfält och vänta in nästa lucka från mitten av vägen, utan envist står kvar till dess att det är ledigt från bägge håll. Vilket, i rusningstid, inte kommer att hända.

Russin som puttrar runt i gamla saabar i fyrtio km/h på sjuttioväg med tänderna fast förankrade i ratten och bilbältet släpande i backen borde låsas in. Såna där som liksom aldrig ens har sett att de har en backspegel. Såna som framför sitt fordon genom att peta i tvåans växel, trampa gasen i botten och sen justera hastigheten med kopplingen. Tänk att ungdomarna har så bråttom till sina egna begravningar, medan russinen inte kan skynda sig alls. Men det är kanske svårt att gasa med ena foten i graven, vad vet jag.

Och slutligen alla dessa unga killar som tror att de är odödliga för att de har lyckats skrapa ihop till en sportvagn. Eller snott ihop till den. Eller råkar ha någorlunda täta föräldrar. Lycka till. Ta på er en cykelhjälm också så kommer ni att leva för alltid.

Titt som tätt rapporteras det om hur svårt det är att skaffa körkort. Svårt och dyrt. Själv har jag i bra precis ett år arbetat som yrkeschaufför, och jag undrar:...

Arbetsförmedlingen kan inte göra fel.
Arbetsförmedlingen gör bara vad regeringen sagt åt den att göra.

Så när arbetsförmedlingen glömde/struntade i att skriva in en arbetssökandes besök i den allvetande dator med följd att vederbörande ramlade ur systemet för att han hade missat ett möte, så gjorde man det för att regeringen sagt åt dem det.

När arbetsförmedlingen slarvade bort en arbetssökandes ansökan till en kurs så gjorde man det för att regeringen sagt åt dem att göra det.

När arbetsförmedlingen hittade på att en arbetssökande haft ett arbete på en industri där han i själva verket aldrig satt sin fot och således inte var långtidssarbetslös, vilket i förlängningen innebar att arbetsgivaren inte kunde få anställningsstöd för den arbetssökande och därmed inte ville anställa – ja, då var det förstås på direkt order från regeringen.

När arbetsförmedlingen behandlade en företagare som luft för att de trodde att han var en sketen arbetssökande när han försökte få träffa en förmedlare som han hade ett inbokat möte med, då var det förstås också på direktiv från regeringen. Företagaren lyckades inte ta sig förbi receptionen förrän den förmedlare han skulle träffa, som då suttit och väntat på honom med fika framdukat, kom ner och letade efter honom.

Hos Bloggen Bent kan man läsa om ytterligare ett exempel på hur arbetsförmedlingen följer regeringens direktiv, och i Expressens artikelserie kan man läsa om ännu fler. Men det är ju förstås bara propaganda och falsarium av det mystiska och ytterst onda Timbro.
För arbetsförmedlingen kan inte göra fel.

Tidigare artikel i ämnet: Arbetsförnedring

Arbetsförmedlingen kan inte göra fel. Arbetsförmedlingen gör bara vad regeringen sagt åt den att göra. Så när arbetsförmedlingen glömde/struntade i att skriva in en arbetssökandes besök i den allvetande dator...

Frihet under ansvar hette det en gång i tiden. Sen ströks ansvar, antagligen för att det brukar vara borgare som pratar om att folk ska ta ansvar, och vem vill bli förknippad med borgare? Så nu har människor bara en massa frihet, men inget ansvar. Rättigheter, men inga skyldigheter.

Ett par exempel:
För en tid sedan läste jag en ganska hetsig debatt om abort. For the record; jag är för fri abort, men jag blir ändå mörkrädd av en del av abortförespråkarna som hävdar att det hela handlar om kvinnans rätt till sin sexualitet. Visst har kvinnor rätt till sin sexualitet, men vad hände med ansvaret? Hur svårt är det att skydda sig liksom? Och jo, man är två (eller fler) om att ha sex. En av de inblandade kan väl för bövelen ta lite ansvar? Rulla på en kondom, den skyddar dessutom mot värre saker än graviditeter.

I skolan skiter ungarna helt enkelt i att passa tiderna. De kommer till lektionen när de känner för det, med följd att läraren får börja om flera gånger. En och annan lärare har då försökt sig på att låsa eftersläntrarna ute, men då tar det hus i helvetet, för de har minsann rätt till sin undervisning! Att de elever som är på plats i tid också har rätt till sin undervisning hör tydligen inte hit.

Eller ta tredje statsmakten, media. Man hade rätt att publicera Muhammedkarikatyrerna, bilder på kannibalen i Gävle, Hagamannen och nu senast en flicka som nyss sett sin bästa vän bli mördad. Det sistnämnda var dessutom en ytterst osmakligt arrangerad bild med nalle och hela köret. Men något ansvar för vad som händer med Hagamannens anhöriga, den unga flickan, muslimer eller för all del det egna landet när muslimerna blir arga, det har man inte.

BB-Jessica ansåg sig ha rätt att klippa sönder den norska flaggan, trots att norrmännen talade om för henne att den betydde mycket för dem, för hon bryr sig inte. För henne är det bara ett tygstycke och det kan man göra vad man vill med. Att det kan såra någon annan spelar ingen roll. Bara rättigheter, inga skyldigheter.

Och så fort någon försöker uppmana till lite ansvarstagande (sup dig inte redlös, knulla inte med allt som har en puls, skända inte andras symboler) då anklagas man genast för ”nymoralism” och allt vad det är. Nu senast Ebba von Sydow, en människa som jag på det stora hela inte har mycket till övers för, men hon hade en och annan poäng bland luddigheterna i en krönika där hon försökte ge tjejer ett par råd. Men se det fick hon inte. Nedrans nymoralist, inte komma här och förtrycka tjejerna heller. De har rätt att supa sig redlösa utan att råka illa ut.

Kanske det. Men nu är det faktiskt så att man löper större risk att råka illa ut om man är dyngrak. Är det verkligen värt det? Och vad är det som är så fel med att uppmana till ett måttfullt drickande? Ifall någon har missat det: Alkohol är skadligt! Fördelarna med måttfullt drickande gäller för övrigt i allra högsta grad också killar, eftersom unga män oftare råkar illa ut när de är packade än unga tjejer.

Nymoralism ja. Det kanske inte vore så dumt. Eller ja, någon form av moral alls vore inte i vägen. För vad är det som är så fult med att ta lite jävla ansvar för sig själv, och visa lite respekt för andra?

Det är egentligen inte konstigt att man måste lagstifta om löjliga saker som cykelhjälm på vuxna människor när vuxna människor inte klarar av att ta något eget ansvar. Eller så klarar de inte av att ta eget ansvar för att staten redan gjort det åt dem i form av löjliga lagar som cykelhjälm på vuxna människor.
Hönan eller ägget, vilket kom först?

Frihet under ansvar hette det en gång i tiden. Sen ströks ansvar, antagligen för att det brukar vara borgare som pratar om att folk ska ta ansvar, och vem vill...

Är det fler än jag som börjar bli duktigt trött på att höra folk försvara sina dumheter med att de har följt reglerna? Det senaste exemplet står svenska och nyzeeländska myndigheter för gemensamt. Inte någonstans i de bägge ländernas byråkratier verkar det finnas en enda människa som har förmåga att tänka självständigt. Det som i folkmun kallas sunt bondförnuft. De handlar enligt reglerna.

Jag syftar förstås på fallet med femårige Shaun som nu ska utvisas till Nya Zeeland. Hans mamma och tolvåriga syster bor i Sverige. Pappan sitter på kåken hemma i Nya Zeeland, och har sedan tidigare besöksförbud efter att ha misshandlat Shauns mamma. Tolvåringen får stanna med mamma eftersom tolvåringar själva får bestämma vilken förälder de vill bo hos, enligt reglerna. Femåringar får däremot inte bestämma, och därför ska nu Shaun skiljas från sin mamma och sin syster för att istället placeras i barnhem på andra sidan jordklotet. Allt enligt reglerna.

Men det finns andra regler. FN:s barnkonvention till exempel. Artikel tre i barnkonventionen fastslår att barnets bästa alltid skall komma i första rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Kan någon på fullaste allvar anse att det är bättre för ett femårigt barn att flytta till ett barnhem på andra sidan jordklotet än att bo med sin mamma och syster?

Det finns säkert omständigheter i det här som jag inte känner till. Det skulle kunna vara så att mamman helt enkelt anses vara en högst olämplig förälder, men då borde väl rimligen också tolvåringen tvångsförflyttas?

Oavsett omständigheter så är det som stör mig mest att Kammarrätten försvarar sig med att ha följt reglerna. Regler är till för att förhindra ovälkomna utfall av handlanden, inte som alibi åt myndigheter. Men det är lite så det har blivit; har man bara följt reglerna så har man ryggen fri. Tydligen är det värsta som kan hända att någon bryter mot reglerna. Vi svenska lamjävlar skulle stå kvar vid ett trasigt trafikljus en hel natt, trots att det är fri sikt genom korsningen och ingen trafik, för att det är förbjudet att köra mot rött. Barn kan förirra sig upp på motorvägen och riskera att bli överkörda, men ingen stannar för att hjälpa dem därifrån, för det är förbjudet att stanna på motorvägen. En sådan händelse inträffade för nåt år sen, och om mitt minne inte sviker mig så var det ett barn i Shauns ålder. H*n hade synts längs vägen ganska länge, för det var massor med folk som hade ringt till larmcentralen och berättat det, men ingen stannade. Herregud, tänk om man råkar bryta mot en regel!

Men tänk ett steg längre. Kan man leva med sig själv om det här barnet blir överkört? Visst, du gjorde inget fel i lagens mening, men du kunde ha förhindrat det. Ni i Kammarrätten: Kan ni leva med er själva? Som individer, kan ni sova gott om natten med vetskapen att ni förvisso inte brutit mot reglerna, så ni har ett jobb att gå till imorgon, men att Shaun har förlorat sin familj?

Bryt mot en regel om dagen, det är min uppmaning till alla läsare. Det må vara en skriven eller oskriven regel, en social regel eller en trist myndighetsregel, en spelregel eller en grammatisk regel, men bryt mot den. Gå mot rött, håll gaffeln med höger hand, skriv fel namn på rabattkupongen på ICA, ljug i ett parti ”finns i sjön”. Ni ska se att det är uppfriskande, och så länge ingen tar någon skada av regelbrottet så gör det inget. Då kanske vi också lär oss att regler inte är huggna i sten, utan faktiskt kan ifrågasättas, och att det ibland finns situationer där det är läge att sätta ner foten och deklarera att det här ställer vi inte upp på. Det här är fel.

Är det fler än jag som börjar bli duktigt trött på att höra folk försvara sina dumheter med att de har följt reglerna? Det senaste exemplet står svenska och nyzeeländska...

Prostitutionens vara eller icke vara är fortfarande en het potatis. Nedan följer ett antal argument jag stött på.

”Sverige borde bojkotta fotbolls-VM i Tyskland eftersom prostitution är lagligt där!”

Då kommer Sverige givetvis också att bojkotta damernas fotbolls-VM i Kina då? Hur det är med prostitutionen där vet jag inte, men barnarbete är vanligt förekommande, yttrandefrihet har man inte hört talas om och regimkritiker fängslas och torteras. I min värld är Kina en betydligt sämre nation än Tyskland.

”Prostitution är slavhandel!”

Nej, trafficking är slavhandel. Ska man ens kunna diskutera ämnet måste man kunna hålla isär begreppen.

”Prostitution och trafficking är bara olika grader i helvetet!”

Det här är ett argument som på ett tydligt sätt avslöjar debattörens brist på vidsynthet. Det är alltså helt otänkbart att någon frivilligt skulle sälja sex, och således måste all prostitution ske genom tvång.

”Det är äckligt och djupt omoraliskt!”

Pang, sa rödbetan. Där bekände vi färg. Men fortfarande måste man kunna acceptera att det som är äckligt och omoraliskt för en själv inte nödvändigtvis är det för andra. På vilket sätt är prostitution mer äckligt och omoraliskt än ett one night stand? Är det själva betalningen som gör det äckligt och omoraliskt? I så fall, är det lika äckligt och omoraliskt att ta emot gåvor? Och om inte; är det det fasta priset och de reda pengarna som är äckliga och omoraliska? Är det äckligt och omoraliskt att ta betalt för massage? Att sköta någons bokföring? Att rensa avloppet?

”Det är kvinnoförnedrande!”

Även om det är en man som säljer och en kvinna som köper? Jo, det förekommer. Eller om en man säljer sex till en annan man? På vilket sätt kan det möjligen vara kvinnoförnedrande, förutom att ingen kvinna får vara med och leka? Tvärtom tycker jag att det är kvinnoförnedrande att avfärda kvinnor som hävdar att de frivilligt arbetar som prostituerade som naiva självbedrägare.

”Du har gått på myten om den lyckliga horan!”

Nej. Du har gått på myten om att man ska förverkliga sig själv på arbetet. Att människor arbetar för att de tycker att det är roligt. Arbetar gör man för att tjäna pengar så att man kan leva. När hörde du något om den lyckliga fabriksarbetaren senast?

”De sliter ut sina kroppar!”

Det gör de alldeles säkert. Det gör även murare, undersköterskor och kassörskor. Det betyder inte att det är rätt, men det betyder att det inte är skäl nog till förbud. Annars skulle ovan nämnda yrkesgrupper också vara förbjudna. Eller förlåt, det skulle vara förbjudet att bygga sitt hus av tegel, att bli förlamad och att handla.

”Många prostituerade har haft en dålig uppväxt!”

Det har många gruvarbetare, taxichaufförer och författare också haft. För att inte tala om dokusåpadeltagare! Återigen är det inte skäl till att förbjuda ett yrke.

”Om man legaliserar prostitutionen ökar den!”

Är det verkligen helt säkert? Det måste vara fullständigt omöjligt att kontrollera. Ja, den öppna prostitutionen ökar, givetvis. Men hur vet man att den dolda prostitutionen inte minskar med samma frekvens? Däremot torde det vara lättare att motarbeta trafficking med en öppen och laglig prostitution eftersom det dels ger myndigheterna större möjlighet att kontrollera verksamheten och dels ger invandrade flickor från öst (där de flesta tvångsarbetande prostituerade kommer från) laglig rätt att vistas i landet. Som det är idag vågar dessa kvinnor inte gå till polisen av rädsla för att utvisas.

”Prostitution borde inte finnas!”

Nej, i en perfekt värld borde heller inte narkotika, trafikolyckor, dokusåpor eller Håkan Hellström finnas. Men så länge världen inte är perfekt; vore det inte bättre att försöka lindra skadorna istället för att bara stänga prostituerade, narkomaner och tondöva ute i kylan och låtsas att de inte finns?

Prostitutionens vara eller icke vara är fortfarande en het potatis. Nedan följer ett antal argument jag stött på. ”Sverige borde bojkotta fotbolls-VM i Tyskland eftersom prostitution är lagligt där!” Då...

Jag gjorde ett försök att läsa artiklarna om Bobby idag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag någonstans har ett behov av att förstå vad som egentligen hände, varför det hände och hur man kan göra så mot ett värnlöst barn. Men jag kan inte. Jag klarade av att läsa en artikel om hur Bobby dog, och sen var det som om jag kortslöts. Mitt logiska jag, min rättskänsla, kom fullständigt på kollisionskurs med mitt känslomässiga jag, och bägge sidor gick delvis i strejk för att de inte kan ta in detaljerna fullt ut.

Fallet Bobby har berört mig djupare än något annat. Hagamannen skiter jag liksom i – han är ett as, och tyvärr finns det många fler våldtäktsmän. Kannibalen i Gävle berörde mig inte alls på samma sätt, och då vet jag ändå vem han är. Det enda jag på rak arm kan komma på som berört mig nästan lika illa är hyresvärden från Helvetet, om någon minns den jäveln. Han som torterade en kvinna till döds för ett par år sen. Men han kommer ändå inte upp till samma nivå Bobbys så kallade föräldrar. Skillnaden är ganska enkel. Bobby var bara tio år. Till råga på allt handikappad.

Jag är motståndare till allt vad dödsstraff heter. Dödsstraff är ovärdigt ett civiliserat samhälle. Ändå… Jag vill bara att de där två avskummen till varelser ska dö. Helst plågsamt. De har förverkat sina mänskliga rättigheter. Ja, bägge två. Jag har ingen som helst sympati för mamman heller. Jag skiter högaktningsfullt i vad hon har utsatts för – hon hjälpte till att döda sitt barn. Som förälder borde det vara givet att försvara sitt barn till vilket pris som helst. Misshandlade kvinnor stannar ofta kvar i ”förhållandet” (läs: fångenskap) för att mannen hotat deras barn. Så vad kan möjligen vara värre?

Jag tycker inte om den sida av mig som det här framkallar, men jag antar att alla har en gräns någonstans och att tortera en värnlös, handikappad pojke till döds är med råge över min.

Så kom igen nu Expressen! Häng ut fanskapen! Det ligger i allmänhetens intresse att få veta vilka de är, på precis samma sätt som Hagamannens identitet ansågs göra det.

Och apropå det: Varför avslöjar inte Expressen identiteten på den förrymda och allmänfarliga pedofil som rymde häromdagen? Allmänheten varnas, man ska akta sig för honom. Det skulle nog underlätta att veta vem det är man ska akta sig för. Tydligen kan man inte peka ut en dömd brottsling men en misstänkt går bra.

Jag sätter nu mitt hopp till internerna på landets fängelser. Det sägs att folk som ger sig på barn inte står särskilt högt i kurs där. På Hall sätter internerna upp sina domar så de andra kan se vad de sitter för, just för att visa att de inte sitter för vidrigheter som övergrepp mot barn eller dylikt. Och så hoppas jag att rättsväsendet inte stoppar undan Bobbys mördare för deras egen säkerhets skull, för som sagt; de har förverkat sina mänskliga rättigheter.

Tolv års tappa tvålen i duschen är långt ifrån tillräckligt för att Bobbys styvfar ska sona sitt brott, men det är en liten bit på väg.

Jag gjorde ett försök att läsa artiklarna om Bobby idag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag någonstans har ett behov av att förstå vad som egentligen hände,...

Mattis: Ska inte du gå och lägga dig, gamle man?
Skalle-Per: Nej, jag tänker sitta här och höra på när du berättar för Ronja vad rövare gör.
Mattis: Jag… vet inte riktigt… vad jag ska säga.
Skalle-Per: Nej, men det vet jag. Rövare stjäl från andra människor, så mycket de kommer åt!
Ronja: Men, blir de inte väldigt arga då?
Skalle-Per: Arga så de skriker! Och en del gråter också.
Mattis: Nu är du tyst, gamle man! Ronja, en dag ska du också bli rövarhövding.
Ronja: Aldrig i livet! Inte om de blir arga och skriker!
Mattis: Du förstår, Ronja, jag tar bara från de rika och ger till de fattiga.
Skalle-Per: Jaa! En hel säck mjöl gav du till den fattiga änkan med de åtta barnen, minns du det? Det var väl gott och väl tio år sen. Jo, visst ger du till de fattiga. Titt och tätt vart tionde år…

Är det inte lustigt hur konjunkturerna verkar följa valcyklerna? Vi har alltid högkonjunktur i början av ett valår. Ojoj, allt går så bra så, pengarna rullar in, tillväxten är större än beräknat, Marknaden ler mot oss, finansministern står i rampljuset och anordnar godisregn. Alla ska få mer nu, för nu har vi råd med det tack vare att den sittande regeringen gjort en så fantastisk insats under den här mandatperioden.

Vänta ska ni se att det är lågkonjunktur nästa vår. Tillväxten blev inte så hög som vi beräknade, Marknaden vände oss ryggen och log mot någon annan (säkert någon som skulle gå till val) och finansministern kräver in godiset från förra årets godisregn. ”Tyvärr, men alla måste ju dra sitt strå till stacken nu när det är tuffa tider” mumlar rövarhövding Persson mellan gåslevertuggorna.

Jag kan nästan ta gift på att Laila Freivalds kommer att dyka upp igen också. Det spelar liksom ingen roll hur många tavlor hon, Mona Sahlin, Bosse Ringholm eller någon annan gör – när vi vaknar dagen efter valet så sitter de där igen – Mattis och hans rövare. Måndag hela veckan.

Och på andra sidan Helvetesgapet sitter oppositionen och surar. Inte över att Mattis plundrar landet, utan över att det inte är de som plundrar landet. Ibland undrar jag om de ens vill ta över makten. Hur svårt ska det vara? Ge oss nånting, ett alternativ. Lova att sänka bensinskatten. Svårare behöver det inte vara. Mattisgänget kan inte slåss mot det eftersom de är bakbundna av miljömedvetna, enkelspåriga rumpnissar. ”Voffo, voffo. Voffo dådå? Voffo ska du ta bilen till jobbet för? Voffo dådå?”

Det dök upp en flock ilskna vildvittror på den politisk himlen en dag också. Gapade och skrek gjorde de, och ilskna som få, men de försvann lika snabbt igen. Den lede F!, brukar de kallas i militära sammanhang. Högerextremistiska grådvärgar kan skymtas i skuggorna, men de är bara farliga om man är rädd för dem.

Jag läste att LO kommit fram till att löneökningarna för arbetare borde ha varit större de senaste tio åren. Det kanske de hade varit, om LO använt medlemmarnas pengar till att slåss för just det, istället för att ge dem till den socialdemokratiska propagandamaskinen för att den ska berätta för folket vad folket tycker.

Så ser det ut kring Mattisborgen anno 2006. Alla vill ha makten, men vem vill styra landet?

För övrigt läste jag att Kinas president Hu Jintao och USA:s dito George W Bush träffats för att diskutera mänskliga rättigheter. Det är fan humor. Det är som om Anna Book och Peter Harrysson skulle träffas för att diskutera fitness. Eller som om Dalai Lama och Naken-Janne skulle träffas för att diskutera mode.

Mattis: Ska inte du gå och lägga dig, gamle man? Skalle-Per: Nej, jag tänker sitta här och höra på när du berättar för Ronja vad rövare gör. Mattis: Jag… vet...

Ishockey är inte politiskt korrekt. Ishockey är känslor, adrenalin, blod, svett och tårar. Hopp och förtvivlan, glädjefnatt och sorg. Och könsord. Sån är ishockeyn och därför älskar vi den.

Men på senare år har TV flyttat allt närmare händelserna. Sargerna och domarna är uppmickade så att man kan höra vad som sägs. Reportrar med raggsocksförsedda mikrofoner och trendriktiga frisyrer har flyttat in i båsen där en spelare knappt hinner pusta ut innan han avkrävs en kommentar. Är det någon som tror att adrenalinstinna killar med mjölksyra i hela kroppen kommer att kläcka ur sig poesi? Hockeyspelare är generellt kanske inte de vassaste verktygen i boden, men jag betvivlar att ens Whoreass Engdahl är särskilt välformulerad efter att precis ha kört skiten ur sig och tagit emot ett par tacklingar.

I och med att reportrarna flyttat allt närmre spelarna har de fått problem. Hur ska man bete sig för att skildra sporten man älskar samtidigt som man fördömer den inte alltför vackra sidan av den? För det måste man göra, annars blir man själv offer för pk-maffian. Då uppstår situationer där man uschar och ojar sig över att spelarna slåss, samtidigt som man berättar för dem vilken spelare det var som satte in den där fula tacklingen bakifrån. Man vill att spelaren ska ge igen, för det blir bra tv, men man måste fördöma det så man inte får sin pk-licens indragen.

När två spelare kastar handskarna och gör upp sitter reportrarna och tävlar om vem som kan ta tydligast avstånd från det hela. ”Sånt här hör inte hemma på en hockeyrink” och ”det här vill vi inte att barnen ska se” är vanliga uttryck. En enkel fråga: Varför vill vi inte att barnen ska se det? Varför vill vi inte att barnen ska lära sig att stå upp för sina kamrater? För det är faktiskt vad det handlar om. Och det är ju inte så att någon blir skadad i de där slagsmålen. Jag har då aldrig sett en sån utgång i alla fall. Att två killar som får nog av varandra gör upp med knytnävarna på gammaldags hederligt vis kan vara bland det sundaste man kan få se på tv idag.

Ett annat fall av moralpanik inom ishockeyn var när Linköping nyligen stängde av två supportrar som gjort apljud åt Frölundas mörkhyade back Johnny Oduya. Lite hårt tycker jag, de där supportrarna rår väl inte för att de är apor?

Skämt åsido, jag har ingenting emot avstängningen. Sånt där pack ska bort från arenorna, så är det bara. Men; i pågående finalserie skanderar praktiskt taget hela Frölundaborg ”Ledin, Ledin, ditt jävla svin” åt Färjestads Per Ledin. Mig veterligen har ingen polisanmält det (apljuden i Linköping polisanmäldes). Inte heller Frölunda som förening vidtagit några åtgärder. Svin-ramsan har inte fått någon uppmärksamhet alls.

Vad ska man dra för slutsatser av det? Är det värre att bli liknad vid en apa än vid en gris? Eller är det bara personer med annan etnisk bakgrund än svensk som ska fredas? Hur är det med rättvisan egentligen?

Svin-ramsorna lär inte leda till några åtgärder alls, ty sådant har alltid förekommit, i alla hockeyarenor. Man kan rent av hävda att det hör till. Däremot är det fullt möjligt att Per Ledin själv inte får spela kvällens kanske avgörande match efter att ha kallat en måldomare för ”tjocka jävla tattare”. Inte alltför briljant kanske, men även sådant har troligen alltid förekommit, i alla hockeyarenor. Man kan rent av hävda att det hör till…

Ovan nämnde Ledin är hockeysveriges mest utskällde spelare just nu. Till och med hans eget lag gör avbön och tar avstånd från honom. I själva verket personifierar Per Ledin precis allt som är hockey: Känslor, adrenalin, blod, svett, tårar, hopp och förtvivlan. Därför hoppas jag att han får höja SM-bucklan ikväll. Politiskt korrekt ishockey betackar jag mig för.

Ishockey är inte politiskt korrekt. Ishockey är känslor, adrenalin, blod, svett och tårar. Hopp och förtvivlan, glädjefnatt och sorg. Och könsord. Sån är ishockeyn och därför älskar vi den. Men...

Den Onämnbara på Expressen har gjort ett stort nummer av att sluta kalla sig feminist. Jag ryckte först på axlarna åt det hela och irriterade mig mer på hur dåligt skriven artikeln var. Hon borde sluta kalla sig krönikör istället. Men efter lite blogghoppande märkte jag snart att det tydligen var en stor grej, och hennes ”avhopp” verkar ha väckt en del ont blod bland feministerna. Kanske med rätta – hon har länge gjort karriär på deras arbete och nu hoppar hon av med hänvisning till att det har stängt karriärdörrar för henne. Stackars.

Vad jag undrar är: Varför är ordet feminism så viktigt? Varför stångar sig somliga blodiga för att förmå andra att också kalla sig feminister? Vad folk kallar sig är knappast kärnfrågan, eller hur? Om jag kallar mig feminist så är jag godkänd och kan sen i godan ro fortsätta mitt mansgriseri bäst jag vill. Om jag däremot säger att jag inte kallar mig feminist så spelar det ingen roll om jag i själva verket är världens mest jämställda man – gå i fängelse! Gå direkt i fängelse utan att passera Gå. Och då kommer jag ändå ganska billigt undan. En kvinna som har fräckheten att inte kalla sig feminist skulle helst rullas i tjära och fjädrar och bäras ut ur byn på en… nej, inte en stock för det kan ses som en fallossymbol.

Jag skrev om det här en gång förut, och då redogjorde jag ganska ingående för var jag står i jämställdhetsfrågor. Jag fick övervägande positiv respons från kvinnor, men många av dem underströk också: Jamen du är ju feminist! Det är ju det där som är feminism. Och jag ville bara skrika högt. Här försöker jag förklara varför jag inte vill kalla mig något och så blir jag genast betecknad som en sådan.

Jag betackar mig för att bli etiketterad. Jag vill inte placeras i ett fack därför att det innebär att jag får en massa åsikter tillskrivna mig. Fråga mig gärna vad jag tycker i en sakfråga och jag ska svara efter bästa förmåga, men försök inte trycka in mig i en mall.

Jag tycker mig också ha märkt av konflikter mellan feminister. När man är oense i en sakfråga reduceras diskussionen inte helt sällan till att handla om vem som är den riktiga feministen. Varför? Är det inte högre i tak än att det bara ryms en åsikt? Måste alla rätta in sig i ledet?

Feminism som ord har fått en negativ klang, främst beroende på rabiata aggro”feminister” som hävdar att det är könsförräderi att ligga med en man, eller att män är djur. Istället för att försvara dem borde ”de riktiga” feministerna ta och göra sig av med dylikt pack och inse att de inte har ett dugg med jämställdhet att göra utan blott är just rabiata och gömmer sig bakom en etikett. Ta bort etiketten och ni slipper bli hopbuntade med dem.

Jag tror att samhället skulle må bra av att vi avskaffade lite etiketter. Det finns alldeles för många plattnackar som gömmer sig bakom en etikett och upprepar slagordsretorik som de har snappat upp. Typ ”kött är mord” eller ”könsmaktstrukturer yada yada”. Ta bort etiketterna och fråga dem vad de egentligen tycker, och de kommer att stå avklädda.

För varje dag som vi diskuterar vad ordet feminism egentligen ska betyda förlorar vi en dag som vi kunde ha ägnat åt att diskutera sakfrågor som faktiskt kunde föra oss närmare Utopia. Ja, jag kallar det Utopia helt enkelt för att jag tror att det perfekta samhället är ouppnåeligt, men det är inget skäl till att sluta försöka.

Den Onämnbara på Expressen har gjort ett stort nummer av att sluta kalla sig feminist. Jag ryckte först på axlarna åt det hela och irriterade mig mer på hur dåligt...

Jag vet. Att klanka ner på kvällspressen är numera mer eller mindre att sparka på någon som ligger. Icke desto mindre; så länge de inte skärper till sig tycker jag att vi ska fortsätta slå dem. Härmed ämnar jag göra nåt slags sammanställning av kvällspressens språkliga oförmåga. Och innan någon bestämmer sig för att lusläsa mina texter och peka ut stavfel, grammatiska fel, syftningsfel eller bara språklig inkonsekvens: Bespara er mödan. Att fela är mänskligt. Om det bara rörde sig om enstaka fel i pressen skulle jag inte bry mig, men de språkliga missarna är mer regel än undantag. Ordvalsfel är rent av många gånger medvetna – man väljer det mest kraftfulla ordet för att sälja en blaska till. Dessutom är journalister utbildade människor som har betalt för att skriva och har en hel jävla redaktion till hands för allehanda rådgivning och korrekturläsning. Jag skriver gratis och ensam (fast Drottningen och Mia brukar rycka ut och rädda mig från de grövsta klavertrampen). Kort sagt; om jag betalar för något att läsa ska det banne mig vara språkligt korrekt. Det är det minsta man kan begära.

• Stavfel: Den enklaste formen av fel. Inget annat än rent slarv. Stavfel är acceptabla till en viss gräns – givetvis får man göra fel ibland – men det är lite märkligt att man verkar ha avskaffat korrekturläsning helt och hållet. Det är farligt att förlita sig på rättstavningsprogram eftersom dylik mjukvara bara känner igen bokstavskombinationer, inte sammanhang. Således passerar både en och än kontrollen, även om det rimligen bara är det ena som är rätt. Själv fungerar jag tydligen som ett rättstavningsprogram och har oerhört svårt att korrekturläsa mina egna texter just därför.
• Särskrivningar: Särskrivningssjukan brer ut sig i landet och tidningarna är inte förskonade från smittan. Rättstavningsprogrammen har säkert ett binärt finger med i spelet här också. Programmet vet att bil är ett ord liksom stereo och därmed är det nöjt; det vet inte att att bilstereo ska skrivas ihop. En människa som får betalt för att skriva borde däremot veta det. Återigen; enstaka missar kan man leva med, men personligen tycker jag att både stavfel och särskrivningar dyker upp för ofta för att det ska vara acceptabelt.
• Syftningsfel: Det här är en allvarligare tavla eftersom syftningsfel kan medföra missförstånd. Ett exempel ur tisdagens nätupplaga av aftonblaskan (artikeln är ändrad sen dess):
  

  Ung flicka våldtogs på Södermalm i Stockholm Anmäldes av skolsköterskan.

  Varför anmälde skolsköterskan den våldtagna flickan?

• Förstärkande prefix och suffix: Dessa har kommit att bli stående skämt. Nakenchock, sexkläder, dödsbåt och så vidare. En personlig favorit är dödsspjut (om istappar). Det behöver inte vara sant heller. Den första nakenchock jag minns var väl i melodifestivalen och såvitt jag vet var det ett lättklätt uppträdande, inte naket. Detsamma gäller sexkläderna (också i melodifestivalsammanhang). Det var inte kläder som någon hade sex i, utan sexiga kläder. Vilket leder oss till nästa punkt:
• Ordvalsfel: Det är skillnad på sex och sexig. Se ovan. Det är också skillnad på att vara tvungen och att tvingas samt att tjäna och att spara. Det sistnämnda exemplifieras av måndagens löpsedel där man tipsade om hur man tjänar si eller så mycket på att ringa sina samtal från mobiltelefonen. Jasså? Vilken mobiloperatör är det som så frikostigt betalar mig för att nyttja deras tjänst? Naturligtvis menar man spara och jag undrar om inte en mobiloperatör skulle bli fälld om man i en reklamkampanj sa tjäna när man menade spara. Frågan är varför inte tidningar blir fällda för lögnaktiga löpsedlar, särskilt som Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin själv skriver att ”löpsedelns uppgift är att sälja fler tidningar”. Löpsedeln är alltså marknadsföring och marknadsföring får icke vara falsk.
• Avsaknad av konjunktioner och pronomen: Ord som att och den/det skalas ofta bort. Visst, en mening kan vara fullt begriplig ändå, och jag förstår om man tummar lite på grammatiken för att få till en snygg löpsedel. Jag kan acceptera det i rubriker också, men när rubrikgrammatiken letar sig in i själva brödtexten, då har det gått för långt.
• Felaktiga citat: Senast igår läste jag en uppmaning inom citationstecken som löd ”Bojkotta VM, Zlatan”, men inte någonstans i artikeln kunde man läsa att någon uppmanade Zlatan att bojkotta VM. I själva verket handlade det om uppmaningen till hela det svenska fotbollslandslaget att bojkotta VM. Saker som skrivs inom citationstecken ska vara ordagrant återgivna, annars är det inte ett citat.

Petigt? Kanske. Men hur ska man någonsin kunna motivera för skolungdomar varför stavning och grammatik är viktigt om inte ens journalister har krav på sig att behärska svenska språket? Vi kanske ska lägga ner alla regler helt och hållet istället och se hur lång tid det tar innan hela samhället kollapsar för att ingen förstår vad någon annan skriver.

Jag vet. Att klanka ner på kvällspressen är numera mer eller mindre att sparka på någon som ligger. Icke desto mindre; så länge de inte skärper till sig tycker jag...