Skip to content

Kategori: Historia

Folk var mer på tå innan de hade skor

Photo credit: mkd. via Foter.com / CC BY
Imorse snubblade jag över en oväntad och mycket intressant kunskap: Människor har inte alltid gått så som vi gör idag. Åtminstone om vi ska tro Roland Warzecha. Han menar att sättet att gå förändrades när våra skor förändrades. Så länge vi gick barfota eller i skodon som praktiskt taget bara var en läderstrumpa så gick satte vi i foten med tårna först. Vi använde alltså en ”tå till häl”-teknik istället för, som nu, ”häl till tå”.

Det är märkligt tillfredsställande att titta på videon där Warzecha illustrerar detta iförd full medeltida mundering. Och det kan tyckas som ett underligt och ineffektivt sätt att gå, men det har sina fördelar. Att sätta i foten med tån före innebär att man har kvar tyngden på den bakre foten och kan känna sig för efter vassa stenar och annat som kan skada. När man går med hälen före flyttas tyngden över på den fot man sätter i med omedelbar verkan vilket gör att om man trampar på något spetsigt så skadar man säg. Det här sättet att gå med tån före tycks också stämma överens med hur andra ”barfotafolk” rör sig. Till exempel sägs det att spårare i koloniserade delar av världen kunde se på fotspår om de härstammade från européer eller infödingar, just på grund av den här skillnaden i gångart.

Att gå med tån före tycks också ha fördelen att bidra med bättre hållning. Som Warzecha visar i videon är det mycket svårare att säcka ihop när man går med ”tå till häl”-teknik. Det borde således vara bättre för oss, och kanske mer naturligt. Inga har väl så bra hållning som balettutövare, även om det kanske är att ta det hela till sin ytterlighet. Så varför går vi inte så då? Varför ändrades det när vi fick riktiga skor?

För att vi är lata. Att gå ”häl till tå” är förmodligen mer energisnålt. Det faktum att det tillåter oss att just säcka ihop tyder på det. Och människan gillar att vara lat. Det kanske inte ens är vårt fel – vi kanske är evolutionärt predestinerade att vara lata. Lathet kan mycket väl vara nyckeln till vår framgång som art. Lathet är orsaken till mängder av uppfinningar som gjort livet bättre för oss, såsom allehanda verktyg och transportmedel. Och eldkastaren, icke att förglömma. Den uppfanns garanterat av någon latmask som väldigt gärna ville tända eld på ”den jäveln” men inte orkade gå ända dit.

Att ”vara på tå” är ju som bekant ett språkligt uttryck för att vara beredd, och i idrottens värld säger man dessutom att man ”hamnade på hälarna” för att förklara att man inte hängde med. Just inom idrott kan man tydligt se vikten av att vara tå. Kampsportare i synnerhet står primärt på främre delen av foten för att ha balans och snabbt kunna anpassa sig efter motståndaren. Som tennisspelare i min ungdom blev jag också konstant påmind av mina tränare att röra på fötterna, vara på tå. Och jag minns hur pinsamt uppenbart det blev när man glömde bort sig och ställde sig på hälarna. Man var chanslös rätt fort. Sprinters springer också på främre delen av foten. Däremot verkar långdistanslöpare föredra ”häl till tå”-teknik, vilket också bekräftar att det är mer energisnålt.

Allt det här och mer därtill vet förstås vetenskapen en hel del om. Man studerar minituöst hur man ska springa optimalt som sprinter respektive långdistanslöpare, hur man ska få ut maximalt på kortast möjliga tid kontra röra sig energisnålt. Men det intressanta är om vi faktiskt gick på ett helt annat sätt en gång i tiden. Att förändringar i livsstil ledde till behov av ett annat skodon vilket förändrade vårt sätt att gå, vilket man i sin tur får anta ledde till andra konsekvenser i form andra belastningar på skelett, leder och muskler. Och således också efterfrågan på andra material i skorna.

Det är lite av en ”butterfly effect”. En ändring någonstans leder till stora och oförutsedda förändringar längre fram. Jag tycker att sådana saker är häftiga. Och ja, jag har naturligtvis ägnat mig åt att prova att gå med ”tå till häl”-teknik idag. Det känns otroligt fånigt. Men det är också uppenbart hur mycket tystare och lättare man rör sig. Det blir mer som att glida fram, lite som att åka skidor, även om man är en hundraplus-kluns som jag. Det som också slog mig direkt var att det är så jag går i trappor, med tån först.

Slutligen påpekar Warzecha också att det här kan förklara varför personer i medeltida målningar så ofta har märkliga poser. Det kanske inte alls är avsett att illustrera en pose, utan snarare rörelse hos en person som går ”tå till häl”.

#52weeks bok 17 – Länder som försvunnit 1840-1970

Vad är själva definitionen av ett land? Jag vet inte om det finns något klockrent svar på den frågan. I dag skulle man kanske kunna tänka sig att definitionen är någonting i stil med ”en administrativ enhet som godkänts av FN”, men då FN inte bildades förrän 1945 har det svag bäring historiskt sett. Att överhuvudtaget kräva att det godkänts av omvärlden är överlag skakigt då det av uppenbara skäl utlämnar länder till andras godtycke. Att å andra sidan inte kräva att en nationsbildning godkänns av omvärlden lämnar istället fältet öppet för vem som helst att utropa vad som helst som ett eget land, eller erövra ett. Land och nation är för övrigt inte heller nödvändigtvis samma sak, och nationalstaten är ett europeiskt 1800-talspåfund som stora delar av världen förmodligen skitit högaktningsfullt i, åtminstone fram till FN:s bildande.

I sin bok Länder som försvunnit 1840-1970 tar Bjørn Berge sin utgångspunkt i frimärken. Med tanke på hur knivigt det är att komma tillrätta med definitionen är det knappast sämre än någon annan metod. Om ett administrativt område givit ut ett frimärke så har det i någon bemärkelse existerat. Därför tar boken exempelvis upp Kanalzonen. Grävandet av Panamakanalen var ett omfattande och ambitiöst projekt som omsatte enorma summor och sysselsatte en oerhörd mängd arbetskraft. Därav kom det sig att de amerikanska företag som skötte det hela upprättade en egen administration med ett eget polis- och rättsväsende längs kanalens sträckning – trots att det rent geografiskt är i Panama. Mig veterligen gjorde Kanalzonen aldrig anspråk på att vara ett eget land, men man gav ut egna frimärken (sannolikt för att dess egen postgång var mer pålitlig än Panamas, kan man tänka sig).

Det är en smått fantastisk bok som, även om den förstås bara förmår skrapa på ytan av alla länder som någon gång funnits, ger en hel del insikter. Boken är omsorgsfullt sammansatt med fantasirika rubriker till varje land, illustrerat med bilder som visar landets placering på en karta samt frimärken från Berges egen samling. Till och med pappret känns omsorgsfullt utvalt. Det udda bokformatet (liggande A4-ish) kändes avskräckande först och för mig som har för vana att ligga på rygg och läsa kändes det klumpigt, men även det känns genomtänkt när man satt sig in i hur boken är upplagd.

Varje land presenteras med en kort historia och någon form av anekdot som gör det hela mer levande. Här kan man läsa om Alwar, en del av nuvarande Indien, där fursten Jai Singh Prabhakar Bhadur levde i en dekadent lyx och galenskap som får det mesta att blekna i jämförelse. Han framstår som en korsning av Vlad Pålspetsaren och Michael Jackson, påstods använda levande barn som lockbete vid tigerjakt och efter att ha avsatts av britterna flyttade han till Paris där han levde resten av sitt liv iklädd handskar för att slippa röra vita människor. Här kan vi också läsa om Bhopal, också en del av nuvarande Indien och mest känt för den ödesdigra kemikaliekatastrof som dödade 15000 människor 1984. Dessförinnan var det emellertid ett ortodoxt muslimskt furstendöme som intressant nog hade en hundra år obruten tradition av kvinnor på tronen. Vi kan lära oss om Sydmoluckerna, en grupp holmar i nuvarande Indonesien som en gång i tiden hade stor betydelse för kryddimport till Europa och vars konflikter sedemera ledde till en rad brutala terrordåd i Nederländerna på 1970-talet. Vi kan läsa om Kanalöarna som under andra världskriget ockuperades av Tyskland, inte av strategiska skäl utan av prestige, och förstås om Tanger – ett modernt Sodom helt befriad från ekonomisk reglering och praktiskt talet befriad från rättsväsende.

Det finns helt enkelt väldigt mycket att ta med sig från den här boken. Den förmår som sagt bara att skrapa på ytan, men för den som har minsta intresse av historia erbjuder den hundratals små trådar att börja nysta i. Läs den.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 15 – Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park

Det kan ha varit under vårens bokrea jag hittade den här boken, men på grund av orsaker och mycket annat att läsa föll den lite i glömska. Som titeln avslöjar handlar den mycket riktigt om kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park. Varken mer eller mindre. Jag har en känsla av att en majoritet av mina läsare känner till Bletchley Park och har en hum om dess verksamhet, men för de som inte har det: Under andra världskriget använde tyskarna en rätt genial krypteringsmaskin, kallad Enigma. Med hjälp av sina Enigma-maskiner kunde kommunicera med varandra, tryggt förvissade om att fienden inte kunde avlyssna och förstå deras meddelanden. Detta gav Tyskland en stor fördel, till en början. I England gav man sig fan på att knäcka Enigma så man samlade allsköns matematisk kompetens, ingenjörskonst och vad man nu kunde behöva, stuvade in dem på ett gammalt gods (Bletchley Park) med den enda uppgiften att lösa. Och de löste det. Det tog tid och det var mödosamt, men vartefter kom man på diverse snillrika sätt att hitta ingångar i tyskarnas meddelanden. Det kunde vara saker som att man visste att en meddelanden från en viss stab alltid undertecknades på ett visst sätt, och så kunde man arbeta sig ut från de tecken som utgjorde den fras man visste fanns där, som i ett krypto i vilken tidning som helst, men svårare och mer livsavgörande. Med tiden utvecklade man också maskiner som utförde det annars mödosamma arbetet med att pröva sig fram genom det enorma antalet möjliga kombinationer. Och vartefter kunskap och teknologi utvecklades blev man också allt bättre på att läsa tyskarnas kommunikation. Så bra att man till slut gjorde det i stort sett i realtid.

För den som inte redan har den här bakgrundsinformationen är boken förmodligen väldigt intressant. För mig som redan har den… Måttligt. Det är såklart fascinerande att sätta sig in i hur en brokig grupp människor med i stort sett inget att gå på ändå med envishet och grundligt metodiskt knäcker koder som ansågs omöjliga att knäcka. Men det blir väldigt långsamt. Här och var stoppar författaren Sinclair McKay in korta passager som uttalats av människor som själva arbetade vid Bletchley. Det är säkert tänkt att ge mer liv åt berättelsen men jag upplever det istället som irriterande avbrott i berättelsen.

Jag är möjligen orättvis med Sinclair McKay. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig. Han har för avsikt att berätta om hur det var på Bletchley Park, och gör just det. Det var förmodligen rätt tråkigt, kanske är det därför boken blir det också. Vi får veta hur maten var, hur dragigt det var och hur mycket tid och uppfinningsrikedom som lades ner i kultur såsom teater och dans. Och viss behållning har det förstås att läsa någon beskriva förhållandena som ”utomordentligt otillfredsställande”, på det där återhållsamma sarkastiska sätt som liksom tycks inbyggt i det brittiska språket. Men det räcker inte för att göra det till en bladvändare.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att ta med sig. Boken vittnar en del om hur det engelska samhället såg ut fram till och under kriget, hur klasstänkandet genomsyrade allt och hur Bletchley Park av rent pragmatiska skäl bortsåg från sådant. Den ger också en inblick i den förfärliga balansgång som politiker och militära beslutsfattare var tvungna att gå mellan att agera på vad man visste tack vare sina kodknäckare, och att inte avslöja att man kunde knäcka koderna. Således hamnade man nu och då i situationer då man aktivt valde att inte rädda människor för att det var mer värt att tyskarna fortsatte tro att deras koder var omöjliga att dechiffrera. Det är inte något att avundas.

Och så finns det förstås berättelser om Alan Turing – mannen som anses vara datorns fader. Intressant är dock att boken lägger en del vikt på den för mig okände Tommy Flowers. McKay menar att datorn må ha varit Turings hjärnbarn, men Flowers var det teknologiska geni som förverkligade hans idéer. Turing, med sin universitetsutbildning, kunde fortsätta sin karriär efter kriget, medan den mer eller mindre självlärde Tommy Flowers återgick till en tjänst hos den brittiska motsvarigheten till Televerket. Vid Bletchley Park lyssnade man på honom och respekterade hans kunnande. Efter kriget var återigen bara en outbildad arbetarklasson. Och eftersom allt arbete han utfört under kriget var hemligstämplat kunde han inte gärna vifta med några meriter heller.

En grej till. Det finns de som menar att arbetet vid Bletchley Park paradoxalt nog bidrog till att Storbritannien hamnade på efterkälken rent teknologiskt efter kriget. Allt arbete var hemligt och efter kriget förstördes dokumentation och maskiner. Man ville fortsätta hålla sina kodknäckarmaskiner hemliga när kriget övergick i Kalla Kriget. Man hade dammsuget landet efter teknologisk och matematisk kompetens för att klara uppgiften, men eftersom allt var så hemligt kunde de som deltagit inte bygga vidare på sin kunskap i sina civila karriärer utan att riskera att avslöja vad de gjort under kriget. På så vis bakband man en hel generation av genier. Skarpa hjärnor som på grund av arbetets beskaffenhet inte ens kunde berätta för sina föräldrar vad de ägnat sig åt, och när sekretessen till slut lyftes på 70-talet var det nog inte många av dem som fortfarande hade några föräldrar att berätta för.

P.S Den uppmärksamme kan ha noterat att jag har hoppat från bok nr 13 till 15. Det är alldeles riktigt. Den bok som lästes som nummer 14 i ordningen får jag inte uttala mig om just nu. Den är nämligen inte släppt än… Japp. Jag är så viktig att jag ibland får läsa en bok innan den släpps. D.S


Andra bloggar om: , , , , ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 2 – Gutenberggalaxens nova

Jag ligger före schemat så här långt. Ett försprång som lär behövas om jag ens ska komma i närheten av att slutföra utmaningen.

Som bok nr 2 valde jag Nina Burtons Augustprisvinnande Gutenberggalaxens nova, om Erasmus av Rotterdam. En mycket läsvärd bok, kan jag avslöja redan här.

Få med ens ett måttligt intresse av historia har väl missat tryckpressens betydelse. Tryckpressen skakade världen i sina grundvalar. Tack vare tryckpressen blev det möjligt att sprida information och idéer på ett sätt som aldrig förr, i såväl tid som rum. Där tidigare muntliga berättartraditioner innebar en gigantisk visklek kunde nu tankar och observationer skrivas ner och sedan läsas av många andra direkt från källan, utan mellanhänders förvanskande.

Men tryckpressen var ändå bara en teknologisk revolution. För att utgöra den mediarevolution den blev krävdes folk som förstod att utnyttja dess potential till fullo. Ingen gjorde det bättre än Erasmus av Rotterdam. Vid en tidpunkt beräknades han stå för en femtedel av alla nyutgivna böcker i Europa och hans skrifter spreds och lästes av alla.

Utan att gå djupare in på bokens utveckling tänker jag istället hoppa till ett par egna funderingar. Lite i Erasmus anda, om man så vill. Det är nämligen svårt att läsa om 1500-talets mediarevolution och händelserna den gav upphov till utan att dra ett par parelleller till vår egen tid.

Till att börja just det som redan nämnts; hur en uppfinning vänder upp och ner på gamla strukturer och invanda privilegier. Erasmus levde mitt i en mediarevolution. Det gör vi idag också. Då var det kyrkans monopol på sanningen som utmanades, nu är det mediahusens. Om det har Rick Falkvinge för övrigt skrivit en läsvärd text.

Man kan också ta fasta på Erasmus ovilja att välja sida. Han ville vara sin egen, fri att se saker ur flera perspektiv, att genom samtal pröva och ompröva idéer. Med tiden blev det dock allt svårare då såväl Luther och det uppblossande protestantiska upproret som den utmanade makten drog i honom, ville ha honom på sin sida och gärna citerade hans ord på det sätt som passade dem. Erasmus önskan att inte välja sida kunde därför av båda lägren ses som ett ställningstagande för ”de andra”. Du är antingen med oss eller mot oss. Även det tycker jag mig kunna känna igen i vår tids polariserade debattklimat. Att inte välja sida ger dubbelt så många fiender. Dock; den som klagar över ”åsiktskorridoren” idag har inte gått många meter i Erasmus skor. På 1500-talet högg man fortfarande huvudet av den som i alltför fräna ordalag kritiserade makten. De hade nog varit jävligt glada om de kommit undan med ett Twitterdrev, som Hasse Alfredsson skulle ha sagt.

"Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand" - Erasmus av Rotterdam

Den tidens Twitterdrev drog nämligen fram och brände det den inte gillade. Erasmus blev själv ögonvittne till hur den protestantiska mobben vandaliserade katedralen i Basel, satte eld på det som gick att elda och slog sönder resten. Liknande incidenter utspelade sig i stora delar av Europa och otaliga konstföremål förlorades i lågorna. Burton beskriver Erasmus förfäran:

Vad han hade önskat var reformer, inte revolution. Han hade på ett leende sätt kritiserat kyrkans helgonkult, relikdyrkan, pilgrimsfärder, fasta och avlatsbrev. När kritiken togs upp utan litteraturens nyanser blev det ett oförsonligt, hatiskt sätt som rev endräkten i bitar. Bildernas avhuggna huvuden och lemmar visade det tydligt nog. Karnevaler och satirer förenas i sitt skratt. Men de som slutar skratta förlorar den distans som kan hålla blicken klar.

Slutligen vill jag också nämna att även Erasmus själv, som många andra samtida tyckare, också oroade sig för hur tryckpressarna bidrog till att sprida ”skräplitteratur”. Känns det bekant? De populära riddarhistorierna hade inget nytt att erbjuda och därför ”slank de ner lika tanklöst som ett par bägare billigt öl. Sedan kunde folk skryta om hur mycket de läste. Ju eländigare smörja desto större beundrarskara, föreföll det.”

Burton återkommer ofta i boken till hur Erasmus såg litteraturen som ett sätt att samtala över tid. Hur han själv formulerade svar till antikens tänkare i sina skrifter. Så i den andan tänker jag ta tillfället i akt och svara Erasmus:

Det är bättre att läsa eländig smörja än att inte läsa alls. Även eländig smörja främjar nämligen läsförståelse och bidrar således till att analfabetismen fortsätter att krympa. Förmågan att läsa är den tredje ingrediensen i denna cocktail. Tryckpressen gjorde det möjligt att massproducera skrifter, och tänkare bidrog med idéer. Men inget av det hade varit något värt om ingen kunnat läsa. Ska vi prata eländig smörja? Käre vän, du har ingen aning! Du dog ett halvt millenium innan dokusåpor och reality-TV blev en grej.

I dessa tider av polarisering, av tvärsäkra uttalanden, av religionskonflikter och förstörelse av andras helgedom, av faktaresistens och kamp om sanningsmonopolet; låt Erasmus vara en ledstjärna. Sök samtal. Var nyfiken. Prova nya perspektiv. Välj självständighet och frihet istället för att välja sida.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 1 – 1947

Första boken för året fick jag i julklapp: Elisabeth Åsbrinks 1947. Månad för månad, dag för dag, tar hon oss genom året som på många sätt formade vår samtid. Vi får följa en rad olika människors förehavanden och av dessa fragment läggs ett pussel som definierar både historien och framtiden. 1947 är alla utfall fortfarande tänkbara eftersom det otänkbara redan skett.

Åsbrink gör ett strålande jobb med att sätta oss in i tiden. Det vore enklare att bara rapa upp fakta och statistik, men genom att istället låta läsaren betrakta världen genom olika livsöden blir det både personligt och mer lättillgängligt. Vilket är bra, för det här är viktigt på många sätt. Historieböckerna vill gärna lära oss att andra världskriget hände för att Tyskland var onda och leddes av en judegasande galning. Slutligen segrade de goda över de onda och allt var frid och fröjd.

I själva verket har judeförföljelsen mycket äldre rötter och antisemitismen fanns överallt. Det vet vi. Men det var ju inte som att Europa och USA besegrade Tyskland, upptäckte vad som hade försiggått och unisont sa ”oj då, det här var ju inte så bra” och sedan la ner allt vad antisemitism hette. 1947, två år efter krigsslutet, var ”judefrågan” fortfarande något som behövde en lösning. Alla dessa människor behövde någonstans att ta vägen, men man kan ju tänka sig att de flesta inte var jättepepp på att flytta tillbaka hem till hus som, om de ens stod kvar, nu beboddes av grannar som tagit chansen att byta upp sig när den judiska befolkning förflyttades. Andra världskriget tvingade miljoner människor på flykt, men för många fanns ändå ett land att återvända till och försöka bygga upp. För många judar, främst i Östeuropa, stod det klart att de inte hade någonting att återvända till. Flyktingar utan land.

Så var skulle de ta vägen? Många blickade mot USA, men USA ville inte ta ansvar för alla. Och i Europa hade alla fullt upp med att samla ihop spillrorna av sig självt. Alla behövde ”andrum”, för att låna ett aktuellt ord. Allt fler önskade då ta sig till Palestina, som än så länge stod under brittiskt styre, men den judiska invandringen till brittiska Palestina begränsades genom ett avtal med arabförbundet till 1500 personer per år.

Men desperata människor tänker inte vänta. Palestina eller döden, båda var förmodligen bättre alternativ än att bo kvar i överbelastade läger Europa i vetskap att alla utanför tvådde sina händer. Så en massiv judisk invandring till Palestina pågick, trycket på britterna blev allt större och situationen börjar bli ohållbar. En kommitté bestående av representanter från elva länder fick fyra månader på sig att lösa problemet. Kommittén bildades i maj 1947. I augusti publicerades bilder på två brittiska soldater hängande i ett eukalyptusträd, mördade av den judiska terrorgruppen Irgun. Som en direkt följd bubblar antisemitismen i Storbritannien upp till ytan. Att judiska rådet går ut med ett pressmeddelande och kraftigt tar avstånd från den judiska terrorismen hjälper föga. I Liverpool, Manchester, Glasgow, och så vidare krossas åter fönster på judiska butiker och synagogor vandaliseras.

Samtidigt som judarna flyr Europa pågår en annan flyktingström. De ansvariga för utrotningen gör vad de kan för att undvika de pågående rättegångarna i Nürnberg. Genom ett underjordiskt kontaktnät lyckades många ta sig ut ur Europa och till Argentina. Inte sällan via Malmö. En av spindlarna i nätet heter Per Engdahl. Och samtidigt som nazisterna flyr omformar sig Europas fascister. De slickar såren, bygger nätverken, omformulerar och slipar sin retorik, bidar sin tid. Att prata om ras har blivit lite… känsligt. Språk och ordval är viktigt, så man börjar prata om kultur istället. Maurice Bardèche, en av de ledande nyfascisterna i efterkrigstidens Europa och den främste av Förintelseförnekarna, konstaterar senare att just detta att ersätta idén om ärftlighet med en idé om kultur gör det så mycket lättare. Då kan man ”erkänna, till och med hävda, rasernas olikheter men samtidigt kalla sig antirasistisk”.

Och i Egypten drömmer Hasan al-Banna om att vrida tiden tillbaka mot islam. Han formulerar det som fortfarande är jihadisternas ideal. FN etableras. Raphael Lemkin sliter ont för att få världen att ta till sig begreppet ”folkmord”. CIA bildas som en följd av National Security Act. Indien delas och Pakistan bildas. Miljoner människor tvångsförflyttas. I bästa fall. Motsättningarna är starka och i tumultet uppstår strider. I Lahore attackeras ett tåg med muslimer på väg till sitt nya hemland Pakistan av hinduer och sikher. Omkring 3000 människor massakreras.

Allt detta och mer därtill hände 1947. Allt detta formade vår nutid. 1947 skrev inte bara historien genom att bestämma vad som skulle berättas och vad som skulle gömmas och glömmas. 1947 skrev också framtiden.

Det är ungefär så jag lägger pusslet av de fragment Elisabeth Åström lägger fram. En annan läsare kanske lägger det annorlunda. För 1947 är allting fortfarande öppet.


Andra bloggar om: , , , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 15

Jag blev så till mig över Octavarium att jag hoppade över bokstaven N. Och inte sa ni något heller. Så, N. Som i (and) now to something completely different. Eller N som i Nyckelharpa.

Varje gång det diskuteras vad som genuint svenskt, och inte bara svenskt som motsats till ”det andra”, så visar det sig ganska snart att svenskar har ganska olika uppfattning om vad som är svenskt. För någon är det protestantisk kristendom, för någon annan asatro. För en del är det ärtsoppa och pannkaka, för andra palt, och för något särdeles inskränkt mentalt kalhygge från södern kan det vara sillamacka.

För mig är det nyckelharpa. Inte så att jag blir tårögd av patriotism varje gång jag hör en nyckelharpa eller sitter och lyssnar på polska dagarna i ända. Faktum är att jag kan alldeles för lite om detta fantastiska instrument och folkmusiken det är förknippat med. Men på frågan vad som är det mest genuint svenska jag kan komma på är nog mitt svar ändå ”nyckelharpa”.

Faktum är att det är så svenskt att dess namn aldrig har översatts till engelska. Visserligen förekommer keyed fiddle som beskrivande alternativ, men instrumentets officiella namn även på engelska är alltjämt nyckelharpa. Bara det är rätt coolt, att det finns företeelser som exporterats till andra länder men behållit sitt svenska namn, som smorgasbord och ombudsman. Till och med vevliran har ett designerat namn på engelska, även om den tycks ha namngivits av den svenske kocken i mupparna. Vevlira heter nämligen hurdy-gurdy på engelska.

Nyckelharpan är ett häftigt instrument. Det finns framför allt två saker med nyckelharpan som gör den speciell. Det ena är att det är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar, även kallat knavrar) som används för att trycka ner strängen till önskad tonhöjd. Det är tämligen unikt. På alla andra stråkinstrument jag känner till använder man fingrarna till att dela av strängen och få rätt ton. Det andra är att den har några strängar till utöver de man faktiskt spelar på, så kallade resonanssträngar. Dessa vidrörs aldrig av stråken men bidrar med att ge nyckelharpan dess karakteristiska, trollska klang. Nyckelharpan är dock inte ensam om resonanssträngarna, de förekommer även på det norska nationalinstrumentet hardangerfela. Det häftiga med resonanssträngar är att de är stämda enligt önskat mönster och börjar vibrera när dess toner spelas på melodisträngarna. Det är rätt avancerad fysik och matematik bakom det.

Men precis som det är jättesvårt att sätta fingret på något typiskt svenskt, så skiljer sig också nyckelharporna och musiken åt de olika landskapen emellan. Detta insåg torparen August Bohlin 1929 då han vid ett hedersuppdrag på Skansen insåg att han ofta inte kunde spela med spelmän från andra landskap eftersom deras nyckelharpor var stämda i andra tonarter än hans egen. Han började då utveckla en modern variant av instrumentet med fler nycklar och utan bordunsträng för att få ett instrument som kunde spela alla tonarter, ett arbete som sedemera övertogs av andra instrumentbyggare och så småningom ledde fram till dagens nyckelharpor.

Så. Istället för att gnöla om hur den egna kulturen trängs undan och motarbeta alla nya intryck och uttryck kanske räddhågsna ”Sverigevänner” kan göra något för att stärka den inhemska kultur man säger sig värna om. Lär er dansa hambo och schottis istället för att raggla runt till Björn Rosenström efter några shots. Skapa klädmode inspirerade av folkdräkter. Lär er bygga och spela nyckelharpa, vevlira och dragspel. Och gör allt detta på ett modernt sätt, för saker är trots allt föränderliga. Jag är nämligen övertygad om att den som står trygg i sin egen kultur inte är rädd för andras.

Och med den predikan, här får ni lite nyckelharpa. Polska efter Byss-Kalle, framfört av Huldrelokkk.


Photo credit: Doug Oines via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

Är du säker på att du inte har förolämpat tsaren?

Jag håller som bäst på att läsa Bo Sandelins bok Esperanto – drömmen om ett världsspråk. Ni känner säkert till Esperanto, ett konstgjort språk skapat under sent 1800-tal i syfte att överbrygga världens språkförbistringar. Kanske känner ni också till dess upphovsman, Ludwik Zamenhof. Om inte har ni en stunds intressant googlande framför er. Den här texten kommer istället att handla om en anekdot om hans pappa Markus.

Markus Zamenhof föddes i den polsk-litauiska staden Tykocin 1837. Polsk-litauisk eftersom staden, med sin placering i nordöstra Polen under delar av sin historia hört till grannlandet Litauen. De två länderna har en sammanflätad historia och hade en storhetstid under 400 år som samväldet Polen-Litauen. När Markus Zamenhof föddes hade staden, efter att en gång ha sålts till Preussen, återbördats till det som då var Kongresspolen; en satellitstat i det ryska imperiet.

Så småningom flyttade han till Bialystok där han tjänstgjorde som lärare. Efter ett antal uppror såg den ryska överhögheten till att avskeda en drös polska lärare eftersom de misstänktes som uppviglare. En litauisk jude som Zamenhof däremot ansågs inte som ett hot och han kunde klättra på karriärstegen. Det är under tiden i Bialystok som Ludwik, Esperantos upphovsman, föds.

Familjen flyttade vidare till Warsawa i slutet av 1870-talet där Markus Zamenhof, förutom att tjänstgöra som lärare, tog anställning vid den ryska censuren. Och det är här den intressanta anekdoten kommer. Det ni har läst hittills är bara för att jag ska framstå som beläst.

Trots att Markus Zamenhof beskrivits som noggrann och krävande som censor tvingades han 1888 att lämna sin tjänst efter att ha hamnat i onåd hos chefscensor Nikander Zusmen i S:t Petersburg. Zamenhof hade flera gånger uppvisat ”självständighet” genom att släppa igenom saker som andra censorer skulle ha underkänt. Droppen var när Zamenhof godkänt publicering av en artikel i Hatsefira av en doktor Frenkel. Frenkels artikel handlade om vin och hävdade att ett måttligt vinintag var nyttigt, men att ett större alkoholintag var skadlig och kunde leda till förlust av förståndet. Föga anmärkninsvärt, kan man tycka.

Chefscensor Zusmen var emellertid bekant med tsarens dryckesvanor och tolkade texten som en anspelning på detta. Zamenhof anklagades således för att ha tillåtit publicering av en artikel som förolämpade tsaren.

När jag läser detta tänker jag genast på alla ”rent mjöl i påsen”-argument som ständigt haglar i diverse debatter om övervakning och integritet, om lagar som IPRED och skumraskverksamhet som Spridningskollen.se, om yttrandefrihet och debattklimat. Den som bara har rent mjöl i påsen har inget att frukta, den som sköter sig har inget att oroa sig för.

Så hade Markus Zamenhof rent mjöl i sin påse? Skötte han sig? Av allt att döma, ja. Det hjälpte inte. Han fick ändå sparken, för att inte ha varit tillräckligt nitisk i sin bedömning av andras mjöl.

Det är det som är ironin här. Killen, vars jobb det var att bedöma andras mjölpåsar, fick sparken för att inte ha varit tillräckligt nitisk, tillräcklig illvillig, i sin bedömning. Och poängen är att det är fullkomligt omöjligt att veta om man har råkat förolämpa tsaren när det är någon annans godtyckliga bedömning av ens mjölpåse som gäller. Det är därför de inte ska rota i den alls.

”If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him”, sa kardinal Richelieu. Jag tror att Markus Zamenhof håller med.


Photo credit: //sugar via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , ,

Korgfjanten i Bengalen

A_Sikkimese_woman_carrying_a_European_man_on_her_back,_West_Bengal,_India,_c._1900En bild säger mer än tusen ord, säger de. Så är förstås inte alltid fallet, men en del bilder säger väldigt mycket. Inte minst historiska fotografier. Arkivbilder som skildrar historiska händelser, naturligtvis, men även ”vardagliga” poserande bilder har så oerhört mycket att säga oss om miljön de skapades i.

Just den här bilden ska vara tagen i den indiska delstaten Västbengalen, ca år 1900, och sägs föreställa en sikkimesisk kvinna som bär en brittisk herre på ryggen. Förutom att bilden är i ungefär lika delar löjeväckande och avskyvärd, så säger dess blotta existens oss något om vilken värld den är skapad i.

Till att börja med: Såvida det inte är något allvarligt fel på den brittiske mannens ben så kan man nog med säkerhet fastställa att det vore mer praktiskt att gå själv än att bli runtburen på en liten gummas rygg. Jag har förvisso inga problem med att föreställa mig att kvinnan på bilden är stark som en oxe och mycket bättre anpassad till klimatet än honom, men ändå. Jag har väldigt svårt att se ett scenario där det är mer praktiskt att en människa bär en annan än att båda går själv. Och därtill ser den där korgen förbannat obekväm ut. Så det är faktiskt ingen dans på rosor att vara vit man heller!

Det är också värt att tänka på att det knappast är en ”situationsbild”. Det är inte så att fotografen får syn på en gumma som bär runt på en gubbe och tänker ”This is so going on Instagram!” Fotografering runt år 1900 var en aning mer komplicerat än idag, för att uttrycka det lindrigt, och avsevärt dyrare. Fotografiet är, högst sannolikt, arrangerat. Personerna på bilden poserar framför kameran, det är den rimliga slutsatsen att dra.

Av detta kan man i sin tur fundera över ett och annat. Är fotot taget på fotografens initiativ, eller på jättebebisen i korgen? Om det är fotografen som vill dokumentera en företeelse så blir det begripligt, vare sig motivet var en vardaglig eller ovanlig syn för sin tid och plats. Om det däremot är jättebebisen som betalat för att få bilden tagen så kan man ju börja fundera över; varför just den posen? Det är här bilden verkligen kan lära oss något om tidsandan. Få västerlänningar idag skulle välja att posera framför kameran på det sättet. Inte ens som en plojgrej. Så frågan man kan ställa sig är då om det är ett sätt att dokumentera sitt eget välstånd, sin status? Det är i alla fall min gissning. Att fotot liksom är ett slags monument över den egna framgången. Ett statement. ”Jag är så jävla rik att jag inte ens behöver gå själv.” Istället är ett det ett utmärkt monument över kolonialismen.

Vi kan bara spekulera i korggubbens syfte med att posera för fotot sittandes i en Babybjörn för vuxna, men oavsett vad det var så hade han nog inte tänkt sig att bli historisk som Korgfjanten i Bengalen.

Det finns för övrigt en informativ och underhållande tråd på Reddit kring den här bilden. Min favorit är när användaren Garg föreslår att Uber borde börja med ”gammal gumma” som transportmedel, och LikwidSnek svarar att de kan kalla tjänsten ”UberMench”…


Bilden är public domain i Indien. Fotograf okänd.
Andra bloggar om: , , ,