Skip to content

Kategori: Historia

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 2 – Gutenberggalaxens nova

Jag ligger före schemat så här långt. Ett försprång som lär behövas om jag ens ska komma i närheten av att slutföra utmaningen.

Som bok nr 2 valde jag Nina Burtons Augustprisvinnande Gutenberggalaxens nova, om Erasmus av Rotterdam. En mycket läsvärd bok, kan jag avslöja redan här.

Få med ens ett måttligt intresse av historia har väl missat tryckpressens betydelse. Tryckpressen skakade världen i sina grundvalar. Tack vare tryckpressen blev det möjligt att sprida information och idéer på ett sätt som aldrig förr, i såväl tid som rum. Där tidigare muntliga berättartraditioner innebar en gigantisk visklek kunde nu tankar och observationer skrivas ner och sedan läsas av många andra direkt från källan, utan mellanhänders förvanskande.

Men tryckpressen var ändå bara en teknologisk revolution. För att utgöra den mediarevolution den blev krävdes folk som förstod att utnyttja dess potential till fullo. Ingen gjorde det bättre än Erasmus av Rotterdam. Vid en tidpunkt beräknades han stå för en femtedel av alla nyutgivna böcker i Europa och hans skrifter spreds och lästes av alla.

Utan att gå djupare in på bokens utveckling tänker jag istället hoppa till ett par egna funderingar. Lite i Erasmus anda, om man så vill. Det är nämligen svårt att läsa om 1500-talets mediarevolution och händelserna den gav upphov till utan att dra ett par parelleller till vår egen tid.

Till att börja just det som redan nämnts; hur en uppfinning vänder upp och ner på gamla strukturer och invanda privilegier. Erasmus levde mitt i en mediarevolution. Det gör vi idag också. Då var det kyrkans monopol på sanningen som utmanades, nu är det mediahusens. Om det har Rick Falkvinge för övrigt skrivit en läsvärd text.

Man kan också ta fasta på Erasmus ovilja att välja sida. Han ville vara sin egen, fri att se saker ur flera perspektiv, att genom samtal pröva och ompröva idéer. Med tiden blev det dock allt svårare då såväl Luther och det uppblossande protestantiska upproret som den utmanade makten drog i honom, ville ha honom på sin sida och gärna citerade hans ord på det sätt som passade dem. Erasmus önskan att inte välja sida kunde därför av båda lägren ses som ett ställningstagande för ”de andra”. Du är antingen med oss eller mot oss. Även det tycker jag mig kunna känna igen i vår tids polariserade debattklimat. Att inte välja sida ger dubbelt så många fiender. Dock; den som klagar över ”åsiktskorridoren” idag har inte gått många meter i Erasmus skor. På 1500-talet högg man fortfarande huvudet av den som i alltför fräna ordalag kritiserade makten. De hade nog varit jävligt glada om de kommit undan med ett Twitterdrev, som Hasse Alfredsson skulle ha sagt.

"Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand" - Erasmus av Rotterdam

Den tidens Twitterdrev drog nämligen fram och brände det den inte gillade. Erasmus blev själv ögonvittne till hur den protestantiska mobben vandaliserade katedralen i Basel, satte eld på det som gick att elda och slog sönder resten. Liknande incidenter utspelade sig i stora delar av Europa och otaliga konstföremål förlorades i lågorna. Burton beskriver Erasmus förfäran:

Vad han hade önskat var reformer, inte revolution. Han hade på ett leende sätt kritiserat kyrkans helgonkult, relikdyrkan, pilgrimsfärder, fasta och avlatsbrev. När kritiken togs upp utan litteraturens nyanser blev det ett oförsonligt, hatiskt sätt som rev endräkten i bitar. Bildernas avhuggna huvuden och lemmar visade det tydligt nog. Karnevaler och satirer förenas i sitt skratt. Men de som slutar skratta förlorar den distans som kan hålla blicken klar.

Slutligen vill jag också nämna att även Erasmus själv, som många andra samtida tyckare, också oroade sig för hur tryckpressarna bidrog till att sprida ”skräplitteratur”. Känns det bekant? De populära riddarhistorierna hade inget nytt att erbjuda och därför ”slank de ner lika tanklöst som ett par bägare billigt öl. Sedan kunde folk skryta om hur mycket de läste. Ju eländigare smörja desto större beundrarskara, föreföll det.”

Burton återkommer ofta i boken till hur Erasmus såg litteraturen som ett sätt att samtala över tid. Hur han själv formulerade svar till antikens tänkare i sina skrifter. Så i den andan tänker jag ta tillfället i akt och svara Erasmus:

Det är bättre att läsa eländig smörja än att inte läsa alls. Även eländig smörja främjar nämligen läsförståelse och bidrar således till att analfabetismen fortsätter att krympa. Förmågan att läsa är den tredje ingrediensen i denna cocktail. Tryckpressen gjorde det möjligt att massproducera skrifter, och tänkare bidrog med idéer. Men inget av det hade varit något värt om ingen kunnat läsa. Ska vi prata eländig smörja? Käre vän, du har ingen aning! Du dog ett halvt millenium innan dokusåpor och reality-TV blev en grej.

I dessa tider av polarisering, av tvärsäkra uttalanden, av religionskonflikter och förstörelse av andras helgedom, av faktaresistens och kamp om sanningsmonopolet; låt Erasmus vara en ledstjärna. Sök samtal. Var nyfiken. Prova nya perspektiv. Välj självständighet och frihet istället för att välja sida.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 1 – 1947

Första boken för året fick jag i julklapp: Elisabeth Åsbrinks 1947. Månad för månad, dag för dag, tar hon oss genom året som på många sätt formade vår samtid. Vi får följa en rad olika människors förehavanden och av dessa fragment läggs ett pussel som definierar både historien och framtiden. 1947 är alla utfall fortfarande tänkbara eftersom det otänkbara redan skett.

Åsbrink gör ett strålande jobb med att sätta oss in i tiden. Det vore enklare att bara rapa upp fakta och statistik, men genom att istället låta läsaren betrakta världen genom olika livsöden blir det både personligt och mer lättillgängligt. Vilket är bra, för det här är viktigt på många sätt. Historieböckerna vill gärna lära oss att andra världskriget hände för att Tyskland var onda och leddes av en judegasande galning. Slutligen segrade de goda över de onda och allt var frid och fröjd.

I själva verket har judeförföljelsen mycket äldre rötter och antisemitismen fanns överallt. Det vet vi. Men det var ju inte som att Europa och USA besegrade Tyskland, upptäckte vad som hade försiggått och unisont sa ”oj då, det här var ju inte så bra” och sedan la ner allt vad antisemitism hette. 1947, två år efter krigsslutet, var ”judefrågan” fortfarande något som behövde en lösning. Alla dessa människor behövde någonstans att ta vägen, men man kan ju tänka sig att de flesta inte var jättepepp på att flytta tillbaka hem till hus som, om de ens stod kvar, nu beboddes av grannar som tagit chansen att byta upp sig när den judiska befolkning förflyttades. Andra världskriget tvingade miljoner människor på flykt, men för många fanns ändå ett land att återvända till och försöka bygga upp. För många judar, främst i Östeuropa, stod det klart att de inte hade någonting att återvända till. Flyktingar utan land.

Så var skulle de ta vägen? Många blickade mot USA, men USA ville inte ta ansvar för alla. Och i Europa hade alla fullt upp med att samla ihop spillrorna av sig självt. Alla behövde ”andrum”, för att låna ett aktuellt ord. Allt fler önskade då ta sig till Palestina, som än så länge stod under brittiskt styre, men den judiska invandringen till brittiska Palestina begränsades genom ett avtal med arabförbundet till 1500 personer per år.

Men desperata människor tänker inte vänta. Palestina eller döden, båda var förmodligen bättre alternativ än att bo kvar i överbelastade läger Europa i vetskap att alla utanför tvådde sina händer. Så en massiv judisk invandring till Palestina pågick, trycket på britterna blev allt större och situationen börjar bli ohållbar. En kommitté bestående av representanter från elva länder fick fyra månader på sig att lösa problemet. Kommittén bildades i maj 1947. I augusti publicerades bilder på två brittiska soldater hängande i ett eukalyptusträd, mördade av den judiska terrorgruppen Irgun. Som en direkt följd bubblar antisemitismen i Storbritannien upp till ytan. Att judiska rådet går ut med ett pressmeddelande och kraftigt tar avstånd från den judiska terrorismen hjälper föga. I Liverpool, Manchester, Glasgow, och så vidare krossas åter fönster på judiska butiker och synagogor vandaliseras.

Samtidigt som judarna flyr Europa pågår en annan flyktingström. De ansvariga för utrotningen gör vad de kan för att undvika de pågående rättegångarna i Nürnberg. Genom ett underjordiskt kontaktnät lyckades många ta sig ut ur Europa och till Argentina. Inte sällan via Malmö. En av spindlarna i nätet heter Per Engdahl. Och samtidigt som nazisterna flyr omformar sig Europas fascister. De slickar såren, bygger nätverken, omformulerar och slipar sin retorik, bidar sin tid. Att prata om ras har blivit lite… känsligt. Språk och ordval är viktigt, så man börjar prata om kultur istället. Maurice Bardèche, en av de ledande nyfascisterna i efterkrigstidens Europa och den främste av Förintelseförnekarna, konstaterar senare att just detta att ersätta idén om ärftlighet med en idé om kultur gör det så mycket lättare. Då kan man ”erkänna, till och med hävda, rasernas olikheter men samtidigt kalla sig antirasistisk”.

Och i Egypten drömmer Hasan al-Banna om att vrida tiden tillbaka mot islam. Han formulerar det som fortfarande är jihadisternas ideal. FN etableras. Raphael Lemkin sliter ont för att få världen att ta till sig begreppet ”folkmord”. CIA bildas som en följd av National Security Act. Indien delas och Pakistan bildas. Miljoner människor tvångsförflyttas. I bästa fall. Motsättningarna är starka och i tumultet uppstår strider. I Lahore attackeras ett tåg med muslimer på väg till sitt nya hemland Pakistan av hinduer och sikher. Omkring 3000 människor massakreras.

Allt detta och mer därtill hände 1947. Allt detta formade vår nutid. 1947 skrev inte bara historien genom att bestämma vad som skulle berättas och vad som skulle gömmas och glömmas. 1947 skrev också framtiden.

Det är ungefär så jag lägger pusslet av de fragment Elisabeth Åström lägger fram. En annan läsare kanske lägger det annorlunda. För 1947 är allting fortfarande öppet.


Andra bloggar om: , , , , ,

Bloggkalendern 2016, lucka 15

Jag blev så till mig över Octavarium att jag hoppade över bokstaven N. Och inte sa ni något heller. Så, N. Som i (and) now to something completely different. Eller N som i Nyckelharpa.

Varje gång det diskuteras vad som genuint svenskt, och inte bara svenskt som motsats till ”det andra”, så visar det sig ganska snart att svenskar har ganska olika uppfattning om vad som är svenskt. För någon är det protestantisk kristendom, för någon annan asatro. För en del är det ärtsoppa och pannkaka, för andra palt, och för något särdeles inskränkt mentalt kalhygge från södern kan det vara sillamacka.

För mig är det nyckelharpa. Inte så att jag blir tårögd av patriotism varje gång jag hör en nyckelharpa eller sitter och lyssnar på polska dagarna i ända. Faktum är att jag kan alldeles för lite om detta fantastiska instrument och folkmusiken det är förknippat med. Men på frågan vad som är det mest genuint svenska jag kan komma på är nog mitt svar ändå ”nyckelharpa”.

Faktum är att det är så svenskt att dess namn aldrig har översatts till engelska. Visserligen förekommer keyed fiddle som beskrivande alternativ, men instrumentets officiella namn även på engelska är alltjämt nyckelharpa. Bara det är rätt coolt, att det finns företeelser som exporterats till andra länder men behållit sitt svenska namn, som smorgasbord och ombudsman. Till och med vevliran har ett designerat namn på engelska, även om den tycks ha namngivits av den svenske kocken i mupparna. Vevlira heter nämligen hurdy-gurdy på engelska.

Nyckelharpan är ett häftigt instrument. Det finns framför allt två saker med nyckelharpan som gör den speciell. Det ena är att det är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar, även kallat knavrar) som används för att trycka ner strängen till önskad tonhöjd. Det är tämligen unikt. På alla andra stråkinstrument jag känner till använder man fingrarna till att dela av strängen och få rätt ton. Det andra är att den har några strängar till utöver de man faktiskt spelar på, så kallade resonanssträngar. Dessa vidrörs aldrig av stråken men bidrar med att ge nyckelharpan dess karakteristiska, trollska klang. Nyckelharpan är dock inte ensam om resonanssträngarna, de förekommer även på det norska nationalinstrumentet hardangerfela. Det häftiga med resonanssträngar är att de är stämda enligt önskat mönster och börjar vibrera när dess toner spelas på melodisträngarna. Det är rätt avancerad fysik och matematik bakom det.

Men precis som det är jättesvårt att sätta fingret på något typiskt svenskt, så skiljer sig också nyckelharporna och musiken åt de olika landskapen emellan. Detta insåg torparen August Bohlin 1929 då han vid ett hedersuppdrag på Skansen insåg att han ofta inte kunde spela med spelmän från andra landskap eftersom deras nyckelharpor var stämda i andra tonarter än hans egen. Han började då utveckla en modern variant av instrumentet med fler nycklar och utan bordunsträng för att få ett instrument som kunde spela alla tonarter, ett arbete som sedemera övertogs av andra instrumentbyggare och så småningom ledde fram till dagens nyckelharpor.

Så. Istället för att gnöla om hur den egna kulturen trängs undan och motarbeta alla nya intryck och uttryck kanske räddhågsna ”Sverigevänner” kan göra något för att stärka den inhemska kultur man säger sig värna om. Lär er dansa hambo och schottis istället för att raggla runt till Björn Rosenström efter några shots. Skapa klädmode inspirerade av folkdräkter. Lär er bygga och spela nyckelharpa, vevlira och dragspel. Och gör allt detta på ett modernt sätt, för saker är trots allt föränderliga. Jag är nämligen övertygad om att den som står trygg i sin egen kultur inte är rädd för andras.

Och med den predikan, här får ni lite nyckelharpa. Polska efter Byss-Kalle, framfört av Huldrelokkk.


Photo credit: Doug Oines via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

Är du säker på att du inte har förolämpat tsaren?

Jag håller som bäst på att läsa Bo Sandelins bok Esperanto – drömmen om ett världsspråk. Ni känner säkert till Esperanto, ett konstgjort språk skapat under sent 1800-tal i syfte att överbrygga världens språkförbistringar. Kanske känner ni också till dess upphovsman, Ludwik Zamenhof. Om inte har ni en stunds intressant googlande framför er. Den här texten kommer istället att handla om en anekdot om hans pappa Markus.

Markus Zamenhof föddes i den polsk-litauiska staden Tykocin 1837. Polsk-litauisk eftersom staden, med sin placering i nordöstra Polen under delar av sin historia hört till grannlandet Litauen. De två länderna har en sammanflätad historia och hade en storhetstid under 400 år som samväldet Polen-Litauen. När Markus Zamenhof föddes hade staden, efter att en gång ha sålts till Preussen, återbördats till det som då var Kongresspolen; en satellitstat i det ryska imperiet.

Så småningom flyttade han till Bialystok där han tjänstgjorde som lärare. Efter ett antal uppror såg den ryska överhögheten till att avskeda en drös polska lärare eftersom de misstänktes som uppviglare. En litauisk jude som Zamenhof däremot ansågs inte som ett hot och han kunde klättra på karriärstegen. Det är under tiden i Bialystok som Ludwik, Esperantos upphovsman, föds.

Familjen flyttade vidare till Warsawa i slutet av 1870-talet där Markus Zamenhof, förutom att tjänstgöra som lärare, tog anställning vid den ryska censuren. Och det är här den intressanta anekdoten kommer. Det ni har läst hittills är bara för att jag ska framstå som beläst.

Trots att Markus Zamenhof beskrivits som noggrann och krävande som censor tvingades han 1888 att lämna sin tjänst efter att ha hamnat i onåd hos chefscensor Nikander Zusmen i S:t Petersburg. Zamenhof hade flera gånger uppvisat ”självständighet” genom att släppa igenom saker som andra censorer skulle ha underkänt. Droppen var när Zamenhof godkänt publicering av en artikel i Hatsefira av en doktor Frenkel. Frenkels artikel handlade om vin och hävdade att ett måttligt vinintag var nyttigt, men att ett större alkoholintag var skadlig och kunde leda till förlust av förståndet. Föga anmärkninsvärt, kan man tycka.

Chefscensor Zusmen var emellertid bekant med tsarens dryckesvanor och tolkade texten som en anspelning på detta. Zamenhof anklagades således för att ha tillåtit publicering av en artikel som förolämpade tsaren.

När jag läser detta tänker jag genast på alla ”rent mjöl i påsen”-argument som ständigt haglar i diverse debatter om övervakning och integritet, om lagar som IPRED och skumraskverksamhet som Spridningskollen.se, om yttrandefrihet och debattklimat. Den som bara har rent mjöl i påsen har inget att frukta, den som sköter sig har inget att oroa sig för.

Så hade Markus Zamenhof rent mjöl i sin påse? Skötte han sig? Av allt att döma, ja. Det hjälpte inte. Han fick ändå sparken, för att inte ha varit tillräckligt nitisk i sin bedömning av andras mjöl.

Det är det som är ironin här. Killen, vars jobb det var att bedöma andras mjölpåsar, fick sparken för att inte ha varit tillräckligt nitisk, tillräcklig illvillig, i sin bedömning. Och poängen är att det är fullkomligt omöjligt att veta om man har råkat förolämpa tsaren när det är någon annans godtyckliga bedömning av ens mjölpåse som gäller. Det är därför de inte ska rota i den alls.

”If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him”, sa kardinal Richelieu. Jag tror att Markus Zamenhof håller med.


Photo credit: //sugar via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , ,

Korgfjanten i Bengalen

A_Sikkimese_woman_carrying_a_European_man_on_her_back,_West_Bengal,_India,_c._1900En bild säger mer än tusen ord, säger de. Så är förstås inte alltid fallet, men en del bilder säger väldigt mycket. Inte minst historiska fotografier. Arkivbilder som skildrar historiska händelser, naturligtvis, men även ”vardagliga” poserande bilder har så oerhört mycket att säga oss om miljön de skapades i.

Just den här bilden ska vara tagen i den indiska delstaten Västbengalen, ca år 1900, och sägs föreställa en sikkimesisk kvinna som bär en brittisk herre på ryggen. Förutom att bilden är i ungefär lika delar löjeväckande och avskyvärd, så säger dess blotta existens oss något om vilken värld den är skapad i.

Till att börja med: Såvida det inte är något allvarligt fel på den brittiske mannens ben så kan man nog med säkerhet fastställa att det vore mer praktiskt att gå själv än att bli runtburen på en liten gummas rygg. Jag har förvisso inga problem med att föreställa mig att kvinnan på bilden är stark som en oxe och mycket bättre anpassad till klimatet än honom, men ändå. Jag har väldigt svårt att se ett scenario där det är mer praktiskt att en människa bär en annan än att båda går själv. Och därtill ser den där korgen förbannat obekväm ut. Så det är faktiskt ingen dans på rosor att vara vit man heller!

Det är också värt att tänka på att det knappast är en ”situationsbild”. Det är inte så att fotografen får syn på en gumma som bär runt på en gubbe och tänker ”This is so going on Instagram!” Fotografering runt år 1900 var en aning mer komplicerat än idag, för att uttrycka det lindrigt, och avsevärt dyrare. Fotografiet är, högst sannolikt, arrangerat. Personerna på bilden poserar framför kameran, det är den rimliga slutsatsen att dra.

Av detta kan man i sin tur fundera över ett och annat. Är fotot taget på fotografens initiativ, eller på jättebebisen i korgen? Om det är fotografen som vill dokumentera en företeelse så blir det begripligt, vare sig motivet var en vardaglig eller ovanlig syn för sin tid och plats. Om det däremot är jättebebisen som betalat för att få bilden tagen så kan man ju börja fundera över; varför just den posen? Det är här bilden verkligen kan lära oss något om tidsandan. Få västerlänningar idag skulle välja att posera framför kameran på det sättet. Inte ens som en plojgrej. Så frågan man kan ställa sig är då om det är ett sätt att dokumentera sitt eget välstånd, sin status? Det är i alla fall min gissning. Att fotot liksom är ett slags monument över den egna framgången. Ett statement. ”Jag är så jävla rik att jag inte ens behöver gå själv.” Istället är ett det ett utmärkt monument över kolonialismen.

Vi kan bara spekulera i korggubbens syfte med att posera för fotot sittandes i en Babybjörn för vuxna, men oavsett vad det var så hade han nog inte tänkt sig att bli historisk som Korgfjanten i Bengalen.

Det finns för övrigt en informativ och underhållande tråd på Reddit kring den här bilden. Min favorit är när användaren Garg föreslår att Uber borde börja med ”gammal gumma” som transportmedel, och LikwidSnek svarar att de kan kalla tjänsten ”UberMench”…


Bilden är public domain i Indien. Fotograf okänd.
Andra bloggar om: , , ,

Lajvar Antikrundan

Vi håller som bäst på att röja upp i ett dödsbo och bland alla saker som sorteras efter bästa förmåga har vi hittat en del gamla instrument. Sådant slår an ett par strängar i min musik- och historiesjäl, så jag har skrivit ner den information jag har hittat och nu hoppas jag att det finns folk i mina kretsar som kan kasta ytterligare ljus på dessa tingester. Jag vill understryka att jag inte skriver detta i något fåfängt hopp om att något av instrumenten ska visa sig vara en raritet som kan säljas för en förmögenhet. Instrumentens skick spänner från slitna till eventuellt trasiga så oddsen för att det skulle finnas en dyrgrip i högen är inget vidare. Det vore förstås en välkommen bonus för arvingarna om så vore. Själv har jag inget ekonomiskt intresse i dödsboet – jag är bara nyfiken samt mån om bra instrument inte går till spillo.

Till att börja med finns det två ryska mandoliner. Jag tror att den kyrilliska märkningen utläses ”Mandolina, no 318 PCT PC&CP 83-72”. Båda är från -73, den ena april och den andra mars eller maj. Pardon min ryska.

IMAG0733

Jag hittade ett mandolinforum på nätet där en amerikan bosatt i Finland skriver om ett instrument som i stort sett är identiskt med dessa. Av hans inlägg och den efterföljande tråden kan man dra slutsatsen att det här är tämligen standardiserade ryska mandoliner tillverkade i någon osexig fabrik. Det är alltså inte ett hantverk i den bemärkelsen. De är tydligen också hyfsat lätta att få tag i, åtminstone i Finland. Den sovjetiska fabrikstillverkningen till trots så menar man dock att det är ett trevligt instrument att spela på och att en begagnad rysk mandolin i gott skick är att föredra framför i stort sett vad för nytillverkat budgetskit som helst.

Det finns också en nylonsträngad akustisk gitarr. En Levin LG 17 från (troligen) 1975. Även det är vad jag förstår ett tämligen standardiserat instrument.

Och så hittade jag två trumpeter i ett högst tvivelaktigt skick, men eftersom jag inte kan något alls om blåsinstrument så vet jag inte hur sargade de egentligen är eller hur svårt det är att laga. Den ena är en Euphony Junior vilket inte är något att hetsa upp sig över enligt de forum jag hittat. Den andra, däremot, är en Boosey & Hawkes Sovereign studio (round stamp). Det där med round stamp kan vara viktigt.

IMAG0737

I kategorin ”lite mer udda” instrument hittade jag en sopranmelodica från Hohner. En bildsökning ger vid handen att den är från nån gång 60-70-tal men närmare kommer jag inte. Den går att spela på men har ett par toner som inte låter som de ska. Återigen; jag har ingen aning om hur svårt, dyrt eller ens värt det är att åtgärda.

I samma kategori återfinns också en märklig ukelele-liknande historia. Den är nämligen något större än någon ukelele jag har råkat på förut. Tydligen är instrumentet en cuatro, vilket trots sin ukelele-liknande design tydligen spelas rätt annorlunda i jämförelse. Märkningen är på spanska och lyder som följer:

Fabrica de guitarras y Cuatros
Instrumentos de todas
Hector Ruiz
Calle real de sabana grande 1812
Caracas (Venezuela)

IMAG0738

Det jag begriper av etiketten är att den är tillverkad i en gitarr- och cuatrofabrik. Instrumentos de todas betyder ”alla instrument” enligt Google Translate. Det hjälper mig inte direkt. Vem är Hector Ruiz? Bodde han på ”verklig gata i stor savann 1812” (tack igen Google Translate)? Eller är det han som är tillverkaren? Det här får mina spansktalande vänner mer än gärna grotta ner sig i.

Slutligen vill jag nämna en fiol som kanske rent av är värd någonting. Det är nämligen ett handgjort instrument av den rumänske mästaren Roman Boianciuc 1974. Det är alltså inte jag som påstår att han är en mästare utan det är en titel man får om man är en jävel på att bygga fioler. Jag har hittat en gammal annons för en svensksåld sådan. Fiolen i annonsen är numrerad som nummer 375. Den vi har hittat har nummer 377. Den är dock inte uppställd och tonjusterad av violinmakare Torbjörn Zethelius utan har istället hängt på en vägg med en bit ståltråd runt huvudet (stackars vackra instrument!) så värdet är knappast jämförbart.

IMAG0735

Så kom igen nu, Internet! Visa vad ni går för! Vad vet ni om ryska mandoliner? Om trumpeter från Boosey & Hawkes? Vad kan ni om tyska sopranharmonikor eller venezulanska cuatros? Vem är Hector Ruiz? Och vad kan ni berätta om fiolmakare Roman Boianciuc?


Andra bloggar om: , , , , , ,

Communities for learning


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

I november 2012 höll John Green ett TED Talk om lärande och bildning som jag verkligen vill uppmana alla att ta del av. Hans vinkel är att han som barn uppfattade utbildningen i skolan som ett antal hinder man måste ta sig över, för annars skulle man inte få bra betyg och får man inte bra betyg får man inte bra jobb. Men, som Green krasst uttrycker det; människor med bra jobb går upp väldigt tidigt på morgonen och knyter en strypsnara runt halsen på sig själva. Varför skulle man vilja ha det? Jag känner så väl igen mig i det där för det var precis så jag själv kände när jag gick i skolan.

Jag känner också igen mig i hans approach till hur han började lära sig saker på riktigt och jag gillar liknelsen med kartografi. Istället för att se lärandet som ett antal hinder man måste hoppa över så tar man sig an det som en kartograf. Man kommer till en kustlinje och börjar skissa ner den och med det kommer en nyfikenhet att fortsätta och ta reda på hur resten ser ut, och hur det hänger ihop.

Han har också en viktig poäng i hur kartor formar våra liv. Det är inte särskilt troligt att vi åker till ett ställe som inte finns på kartan. Så hur kartan ser ut spelar roll. Och på samma sätt är det med lärande och bildning. Vad vi lär oss och utbildar oss i är präglat av vad vi exponeras för till att börja med.

Jag spinner vidare på hans tankar om kartor och tänker att saker hänger ihop. För att saker och ting ska bli gripbara bryter vi ner dem i delar, men det gör också att kartan ser fragmenterad ut. Så det är så vi lär oss att tänka. I själva verket hänger allt ihop. Geografi, historia, samhällskunskap och religionskunskap är sammanlänkade (och därför sammanklumpade som samhällsorienterande ämnen). Hur gränserna är dragna (geografi) är präglat av historia och religion och samhällskunskap, men samhällskunskapen präglas av geografin eftersom olika lagar och regler gäller inom de olika gränserna. Och så vidare.

Men det slutar inte där heller. Språken vi talar hänger i hög grad ihop med geografin men även med historia. Och samhällskunskap. Språken berättar också sina egna historier. Genom att följa ett språks utveckling och vilket inflytande andra språk har haft på det språket genom åren kan man också lära sig om migrationsströmmar, om handelsrutter och annat. (Läs till exempel den här artikeln om varför engelska är ett så konstigt språk). Kort sagt; historia, geografi, samhällskunskap. Det är inte isolerade öar.

Och utan kunskaper i matematik, astronomi, fysik med mera hade folk inte haft möjlighet att förflytta sig över några längre sträckor så även det hänger ihop. Egentligen kan man lära sig mycket om historia och kultur bara genom att lära sig om kunskap; hur vissa kunskaper spridit sig över världen berättar sin egen historia.

Hur vi än vrider och vänder på det hamnar vi till slut i antikens Grekland där någon filosof tittar upp på natthimlen och noterar att himlakropparna rör sig. Så han kliar sig i skägget och kallar dem planetes, eller vandrare. Och så var vi på lingvistik igen. Det hänger ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att vi gör oss själva en otjänst genom att paketera utbildning som vi gör. Samtidigt som jag förstås förstår varför. Det finns en poäng för ett samhälle att se till att dess invånare har en viss grundbildning. Men samtidigt gör vi då lärandet till en serie hinder. Istället för att låta den naturliga nyfikenheten och kunskapstörsten låta var och en utforma sin egen karta gör vi bildning till något tråkigt och konformistiskt. Det gör det lättare att lära ut, ja, och det gör det definitivt lättare att betygsätta, men lärandet borde handla om kunskap, inte om betyg. Med tillgång till all världens kunskap vid fingertopparna kanske skolans viktigaste uppgift snarare är att lära studenter källkritik. Att vara mer guide än korvstoppare och att vara ett community for learning, som Green uttrycker det.

Och communities for learning, det är något vi kan bygga själva också. Något vi bör bygga själva. Alla behöver vi intellektuellt tuggmotstånd, utmaningar och katalysatorer. Man behöver inte sluta lära sig för att man slutar skolan.

De säger att man lär så länge man lever. Kanske är det snarare så att man lever så länge man lär.

[ted id=2305]


Andra bloggar om: , , , intressant?

#blogg24 lucka 25: Bonuslucka

Just den här dagen föddes ett gossebarn som i 30-årsåldern förändrade världen med sina progressiva idéer. Jag pratar förstås om sir Isaac Newton, född den 25:e december 1642.

Newton var matematiker och fysiker och anses vara en av de mest inflytelserika figurerna inom naturvetenskap (på sin egen tid kallades han naturfilosof) genom alla tider och var en nyckelfigur i den epok som ibland kallas den vetenskapliga revolutionen. De allra flesta känner till gravitationslagen, och alla känner av den. Den är Newtons. Innan Newton flöt saker bara omkring på måfå. Det var ingen ordning alls. Så Newton skrev ihop gravitationslagen för att grejer skulle hålla sig på plats. Han var på så sätt en föregångare till dagens företagsreligion LEAN. Det måste ju ha varit så, eller hur? Det heter ju lag, liksom evolutionen bara är en teori.

Bortsett från att ha bringat ordning i universum utarbetade Newton vetenskapliga metoder, så kallad Newtonianism som ligger till grund för mycket av den metodik som används än idag. Och när Upplysningstiden senare inträdde var Newton en av ledstjärnorna. Det är nog inte helt fel att påstå att Newton tillsammans med Galileo Galilei och Robert Boyle var de tre vise män i vars fotspår upplysningstidens tänkare navigerade efter. Newton gjorde avtryck långt utanför naturvetenskapen då till exempel Voltaire och Locke tog till sig Newtons koncept om naturlagar till sina idéer om politiska system medan Adam Smith applicerade dem på psykologi.

Newton skrev en gång i ett brev att ”om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar”. Det är ett väldigt bra sätt att beskriva vetenskapens utveckling där varje framsteg bygger vidare på andras arbete. Uttrycket ska dock finnas nedtecknat sedan långt tidigare så inte ens det kom Newton på i ett vacuum, vilket liksom snarare understryker poängen att allting bygger på något annat. Men icke desto mindre är Newton själv en av dessa jättar som många senare har stått på för att se längre.

Portrait of man in black with shoulder-length, wavy brown hair, a large sharp nose, and a distracted gaze
GodfreyKneller-IsaacNewton-1689” by Sir Godfrey Knellerhttp://www.newton.cam.ac.uk/art/portrait.html. Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: ,