Skip to content

Kategori: Historia

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder ”How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen ”storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som ”collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade ”war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på ”rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett ”oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa ”vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

Popalbumet är dött – leve musikalbumet

Den sjätte juni publicerade GP:s ledarredaktion en text med rubriken ”Färdiga spellistor dödar albumkonsten”. Den flashade förbi i mitt flöde och jag brydde mig inte om att klicka in mig på artikeln, because GP. Men någonstans längs vägen tog nyfikenheten över och fick mig att läsa artikeln, och ända sedan dess har den gnagt i mig. Så nu en dryg månad senare tänker jag ta mig an den.

Poängen i texten, författad av Karin Pihl, är följande: Ny teknik i form av streamingtjänster har möjliggjort ett aldrig tidigare skådat utbud, allt bara ett klick bort. Men, menar man, det har också medfört att album har blivit irrelevanta och ersatts av spellistor. Detta problematiseras med att artister idag måste komma in på någon av Spotifys listor baserade på genre, humör eller aktivitet, för att slå igenom stort. Det i sin tur, menar man, har lett till att popalbum idag består av 16-17 låtar varav flera hade sållats bort för femton år sedan eftersom de hade förstört flytet på albumet. Nu spelar det mindre roll eftersom ingen bryr sig om helheten. Allt handlar om att maximera chanserna att få snurr på en spellistehit.

Allt detta är säkert sant. Och? Det är pop artikeln handlar om. Resten av den musikaliska faunan är liksom skitsamma. Jazz, rock, hiphop, reggae, blues, soul, det vansinnigt varierande begreppet folkmusik och de fyrahundra åren av musikalisk historia som klumpas ihop som ”klassiskt” är liksom inte riktigt med i diskussionen. När har pop primärt handlat om något annat än att få snurr på en hit? Inte för att vara sådan, men pop som genre är per definition lättillgängligt.

Begreppet dök upp för snart hundra år sedan som en förkortning av ”populärmusik”, som i sin har använts sedan 1800-talet som beteckning på musik som är mer lättillgänglig än mer anspråksfull så kallad ”konstmusik”. Genrer är alltid flytande, men jag tror inte att någon kan påstå annat än att ”populärmusik” idag inte har särskilt mycket gemensamt med 1800-talets dito. Det den har gemensamt är just att det är lättillgängligt. Vilket därmed passar som hand i handske med Spotify och dess spellistor. Så vad är problemet?

Albumkonsten, som texten vurmar för, är kanske inte mycket mer än en parentes i pophistorien. När Frank Sinatra släppte In the Wee Small Hours 1955 såg albumet, som något enhetligt och större än bara en samling låtar, dagens ljus. Säkert hade det gjorts förut, men Sinatra anses åtminstone vara den första som har gjort ett enhetligt album, eller rent av konceptalbum, med kommersiell succé. Innan dess var album i stort sett bara en hoper med singlar, covers och utfyllnad, allt designat för att maximera chanserna att slå sig in i jukeboxutbudet och radio. Känns det igen? Så om man vill kan man hävda att popen återvänder till sina rötter snarare än att det är döden för albumet som sådant. För även om albumen tappar sin relevans inom popen så kommer de att fortsätta vara relevanta i andra genrer.

Dessutom är ju albumet ursprungligen skapat av lagringsmediets begränsning. Den ursprungliga LP:n klarade 23 minuter per sida, vilket alltså gjorde att ett album maximalt kunde vara 46 minuter långt, och för att nå dit måste låtordning och längden på låtarna optimeras för lagringsmediet snarare än för skaparen eller publiken. Så småningom utvecklades teknologin så att skivorna klarade längre speltider, och i takt med att albumkonsten utvecklades började man också experimentera med dubbelalbum. När CD:n så småningom gjorde sitt intåg på scenen förlängdes speltiden till uppemot 80 minuter.

Idag har alla sådana begränsningar praktiskt taget eliminerats. Med streaming och nedladdning finns ingen övre gräns för längd på vare sig album eller låtar. Om någon vill släppa en låt med en speltid på tre dygn eller ett album med en speltid på ett år (Vivaldis De fyra årstiderna i realtid?) så är det fullt möjligt. Om någon orkar lyssna på det eller om det är värt ansträngningen att spela in dylikt är en annan fråga, men det är fullt möjligt. Att då gnöla om ”albumkonstens död” känns därför både närsynt och falskt.

Karin Pihl problematiserar det hela med att vi inte blir utmanade, att det inte kommer någon ”jobbig mellanlåt bestående av 30 sekunders udda fiolgnissel” och menar att ”vi har förvandlats från aktiva lyssnare till passiva konsumenter”. Jag hävdar att hon har fel. Majoriteten har alltid varit passiva konsumenter. Hade det inte förhållit sig så hade pop inte varit… pop.


Photo by Takeshi Kawai on Foter.com / CC BY-NC

Þorn

Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.

Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.

Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.

För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.

Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.

I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.

Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.


Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND

#52weeks bok 27 – Matematikens kulturhistoria

Jag vet inte om någon egentligen brytt sig om att hålla räkningen, men vän av ordning kan ha noterat att rubriken antyder ett hopp från bok 23 till 27. Det beror på att jag inte orkade fortsätta recensera mot slutet av året, och ärligt talat tappade jag en del i läsningen också. Men för protokollet:

  • Bok 24: Mörka platser – Gillian Flynn
  • Bok 25: Abbe 8 år och 43 dagar – Kicki Polleryd
  • Bok 26: Alla katter har AST – Kathy Hoopman

Jag avslutade hur som helst året med Matematikens kulturhistoria av John McLeish. En bok som jag impulsköpte på en loppis för några år sedan och sen glömde bort att jag hade. Så man kan säga att jag fyndade den två gånger. Och den är lite av ett fynd faktiskt. McLeish beskriver utvecklingen av matematik genom historien på ett begripligt och underhållande vis. Man kan välja att grotta ner sig i en del mer detaljerade utvikningar som demonstreras med uträkningar och tabeller, eller så kan man nöja sig med att läsa den mer övergripande berättelsen om människans framsteg (och bakslag) genom historien.

Det som är intressant, för mig, är inte det rent tekniska i det McLeish beskriver, utan mer om olika kulturers förhållande till matematik och vetenskap och hur dessa påverkat utvecklingen. Det finns en tydlig växelverkan där – förhållandet till kunskaperna påverkar utvecklingen av desamma, och kunskaperna påverkar i sin tur kulturen. Denna växelverkan kan drivas både framåt och bakåt. En kultur som är nyfiken och har en positiv inställning till kunskap driver utvecklingen framåt medan en kultur som har en negativ inställning hindrar och förtrycker den. Vilket naturligtvis har en påverkan på samhället. En sådan negativ utveckling bidrog enligt McLeish till den tidsepok som vi kallar medeltiden men som på engelska mer målande heter The Dark Ages, då Europa hamnade i bakvattnet och under hundratals år trampade vatten. Det finns en direkt länk bakåt från den tidens stendumma förhållande till vetenskap och de glorifierade grekernas dito. Ja, enligt McLeish är de grekiska tänkarna överskattade och var alltför upptagna med världsfrånvända grubblerier istället för verifiera teorier med vetenskapliga metoder. På grund av glorifieringen av dessa tog det oändligt lång tid innan det ens var möjligt att ifrågasätta gamla och felaktiga slutsatser. (Sedan hjälpte det förmodligen inte att Rom, innan det kollapsade under sin egen tyngd, gjort sitt yttersta för att utplåna allt som inte var ”romerskt” och därmed också en hel del kunskap.)

Siffran noll är också särskilt intressant. Inte nödvändigtvis siffran eller ens värdet noll, utan medvetandet om den. Det kan tyckas konstigt för oss idag, men liksom mycket annat abstrakt tänkande är det en utvecklingsprocess och det har funnits en tid då ”noll” inte fanns i begreppsvärlden. Utan den är matematik utöver att räkna sina får hopplöst. Och hur självklart vi än kan tycka att noll egentligen är så har den bara uppfunnits/upptäckts två eller tre gånger genom världshistorien. Araberna får ofta cred för nollan, och det ska de också ha då de populariserade den i och med sitt siffersystem. Men de uppfann den inte. Araberna bidrog med en hel del matematiska framsteg ändå och dessutom stod de för det nog så viktiga bidraget att bevara och översätta äldre kulturers kunskaper. Ordet algebra är för övrigt en latinisering av arabiskans al-jabr, som betyder återförening eller koppling. Ett nog så viktigt matematiskt framsteg vid sin tid.

Nollan fanns i det forntida Kina (kineserna hade för övrigt ett rätt finurligt sätt att räkna med rutsystem och stickor där en stickas värde beror på vilken rutan den ligger i. En tom ruta indikerar att den positionen är ”nollad” och så fortsätter man till nästa. Det kinesiska tecknet för noll var därför □ – en tom ruta. Det moderna tecknet för noll kan ha sitt ursprung där.) Även indierna använde noll. Det är möjligt men inte bekräftat att de ärvde begreppet från kineserna. Hur som helst behövde araberna inte uppfinna just det hjulet på nytt – de behövde bara anamma det. Den enda andra kultur man säkert vet uppfann nollan på egen hand är Maya i Centralamerika. Medan kineser, indier och araber bedrivit handel och därmed också ärvt kunskaper av varandra vet vi att de inte hade någon som helst kontakt med mayakulturen och deras matematik vare sig tog intryck av eller bidrog till framstegen på den Euroasiska kontinenten.

Vidare kan lära sig mycket av McLeish beskrivningar av grunderna i olika kulturers matematiska system. Såväl forntidens Kina (som nämnts) som sumer och deras arvtagare babylonierna, och även mayafolket, använde positionssystem där ett teckens värde förändras beroende på dess position. På så sätt kunde man med tämligen enkla medel skriva förhållandevis stora tal. Däremot hade de olika bas. Kineserna använde basen tio och ligger därmed närmast vårt nuvarande decimalsystem. Maya använde basen 20 medan sumer och babylonier använde ett sexagesimalsystem (bas 60). Det får en att fundera – basen 10 är nästan lika självklar som att andas för oss idag, men är det egentligen objektivt bättre eller är det bara en fråga om inlärning? Trots allt; de mayanska matematikerna kunde utföra häpnadsväckande exakta beräkningar med bara tre siffror (0,1,5) i sitt vigesimalsystem (bas 20).

McLeish visar hur utvecklingen kan spåras steg för steg och hur arven från olika kulturer influerat varandra och påverkat ända in i våra dagar. På samma sätt som man genom att analysera språk kan finna likheter mellan olika folk och rita upp en karta över hur olika kulturer influerat varandra kan man göra sammalunda med matematik. Det är nog så fascinerande.

Folk var mer på tå innan de hade skor

Photo credit: mkd. via Foter.com / CC BY
Imorse snubblade jag över en oväntad och mycket intressant kunskap: Människor har inte alltid gått så som vi gör idag. Åtminstone om vi ska tro Roland Warzecha. Han menar att sättet att gå förändrades när våra skor förändrades. Så länge vi gick barfota eller i skodon som praktiskt taget bara var en läderstrumpa så gick satte vi i foten med tårna först. Vi använde alltså en ”tå till häl”-teknik istället för, som nu, ”häl till tå”.

Det är märkligt tillfredsställande att titta på videon där Warzecha illustrerar detta iförd full medeltida mundering. Och det kan tyckas som ett underligt och ineffektivt sätt att gå, men det har sina fördelar. Att sätta i foten med tån före innebär att man har kvar tyngden på den bakre foten och kan känna sig för efter vassa stenar och annat som kan skada. När man går med hälen före flyttas tyngden över på den fot man sätter i med omedelbar verkan vilket gör att om man trampar på något spetsigt så skadar man säg. Det här sättet att gå med tån före tycks också stämma överens med hur andra ”barfotafolk” rör sig. Till exempel sägs det att spårare i koloniserade delar av världen kunde se på fotspår om de härstammade från européer eller infödingar, just på grund av den här skillnaden i gångart.

Att gå med tån före tycks också ha fördelen att bidra med bättre hållning. Som Warzecha visar i videon är det mycket svårare att säcka ihop när man går med ”tå till häl”-teknik. Det borde således vara bättre för oss, och kanske mer naturligt. Inga har väl så bra hållning som balettutövare, även om det kanske är att ta det hela till sin ytterlighet. Så varför går vi inte så då? Varför ändrades det när vi fick riktiga skor?

För att vi är lata. Att gå ”häl till tå” är förmodligen mer energisnålt. Det faktum att det tillåter oss att just säcka ihop tyder på det. Och människan gillar att vara lat. Det kanske inte ens är vårt fel – vi kanske är evolutionärt predestinerade att vara lata. Lathet kan mycket väl vara nyckeln till vår framgång som art. Lathet är orsaken till mängder av uppfinningar som gjort livet bättre för oss, såsom allehanda verktyg och transportmedel. Och eldkastaren, icke att förglömma. Den uppfanns garanterat av någon latmask som väldigt gärna ville tända eld på ”den jäveln” men inte orkade gå ända dit.

Att ”vara på tå” är ju som bekant ett språkligt uttryck för att vara beredd, och i idrottens värld säger man dessutom att man ”hamnade på hälarna” för att förklara att man inte hängde med. Just inom idrott kan man tydligt se vikten av att vara tå. Kampsportare i synnerhet står primärt på främre delen av foten för att ha balans och snabbt kunna anpassa sig efter motståndaren. Som tennisspelare i min ungdom blev jag också konstant påmind av mina tränare att röra på fötterna, vara på tå. Och jag minns hur pinsamt uppenbart det blev när man glömde bort sig och ställde sig på hälarna. Man var chanslös rätt fort. Sprinters springer också på främre delen av foten. Däremot verkar långdistanslöpare föredra ”häl till tå”-teknik, vilket också bekräftar att det är mer energisnålt.

Allt det här och mer därtill vet förstås vetenskapen en hel del om. Man studerar minituöst hur man ska springa optimalt som sprinter respektive långdistanslöpare, hur man ska få ut maximalt på kortast möjliga tid kontra röra sig energisnålt. Men det intressanta är om vi faktiskt gick på ett helt annat sätt en gång i tiden. Att förändringar i livsstil ledde till behov av ett annat skodon vilket förändrade vårt sätt att gå, vilket man i sin tur får anta ledde till andra konsekvenser i form andra belastningar på skelett, leder och muskler. Och således också efterfrågan på andra material i skorna.

Det är lite av en ”butterfly effect”. En ändring någonstans leder till stora och oförutsedda förändringar längre fram. Jag tycker att sådana saker är häftiga. Och ja, jag har naturligtvis ägnat mig åt att prova att gå med ”tå till häl”-teknik idag. Det känns otroligt fånigt. Men det är också uppenbart hur mycket tystare och lättare man rör sig. Det blir mer som att glida fram, lite som att åka skidor, även om man är en hundraplus-kluns som jag. Det som också slog mig direkt var att det är så jag går i trappor, med tån först.

Slutligen påpekar Warzecha också att det här kan förklara varför personer i medeltida målningar så ofta har märkliga poser. Det kanske inte alls är avsett att illustrera en pose, utan snarare rörelse hos en person som går ”tå till häl”.

#52weeks bok 17 – Länder som försvunnit 1840-1970

Vad är själva definitionen av ett land? Jag vet inte om det finns något klockrent svar på den frågan. I dag skulle man kanske kunna tänka sig att definitionen är någonting i stil med ”en administrativ enhet som godkänts av FN”, men då FN inte bildades förrän 1945 har det svag bäring historiskt sett. Att överhuvudtaget kräva att det godkänts av omvärlden är överlag skakigt då det av uppenbara skäl utlämnar länder till andras godtycke. Att å andra sidan inte kräva att en nationsbildning godkänns av omvärlden lämnar istället fältet öppet för vem som helst att utropa vad som helst som ett eget land, eller erövra ett. Land och nation är för övrigt inte heller nödvändigtvis samma sak, och nationalstaten är ett europeiskt 1800-talspåfund som stora delar av världen förmodligen skitit högaktningsfullt i, åtminstone fram till FN:s bildande.

I sin bok Länder som försvunnit 1840-1970 tar Bjørn Berge sin utgångspunkt i frimärken. Med tanke på hur knivigt det är att komma tillrätta med definitionen är det knappast sämre än någon annan metod. Om ett administrativt område givit ut ett frimärke så har det i någon bemärkelse existerat. Därför tar boken exempelvis upp Kanalzonen. Grävandet av Panamakanalen var ett omfattande och ambitiöst projekt som omsatte enorma summor och sysselsatte en oerhörd mängd arbetskraft. Därav kom det sig att de amerikanska företag som skötte det hela upprättade en egen administration med ett eget polis- och rättsväsende längs kanalens sträckning – trots att det rent geografiskt är i Panama. Mig veterligen gjorde Kanalzonen aldrig anspråk på att vara ett eget land, men man gav ut egna frimärken (sannolikt för att dess egen postgång var mer pålitlig än Panamas, kan man tänka sig).

Det är en smått fantastisk bok som, även om den förstås bara förmår skrapa på ytan av alla länder som någon gång funnits, ger en hel del insikter. Boken är omsorgsfullt sammansatt med fantasirika rubriker till varje land, illustrerat med bilder som visar landets placering på en karta samt frimärken från Berges egen samling. Till och med pappret känns omsorgsfullt utvalt. Det udda bokformatet (liggande A4-ish) kändes avskräckande först och för mig som har för vana att ligga på rygg och läsa kändes det klumpigt, men även det känns genomtänkt när man satt sig in i hur boken är upplagd.

Varje land presenteras med en kort historia och någon form av anekdot som gör det hela mer levande. Här kan man läsa om Alwar, en del av nuvarande Indien, där fursten Jai Singh Prabhakar Bhadur levde i en dekadent lyx och galenskap som får det mesta att blekna i jämförelse. Han framstår som en korsning av Vlad Pålspetsaren och Michael Jackson, påstods använda levande barn som lockbete vid tigerjakt och efter att ha avsatts av britterna flyttade han till Paris där han levde resten av sitt liv iklädd handskar för att slippa röra vita människor. Här kan vi också läsa om Bhopal, också en del av nuvarande Indien och mest känt för den ödesdigra kemikaliekatastrof som dödade 15000 människor 1984. Dessförinnan var det emellertid ett ortodoxt muslimskt furstendöme som intressant nog hade en hundra år obruten tradition av kvinnor på tronen. Vi kan lära oss om Sydmoluckerna, en grupp holmar i nuvarande Indonesien som en gång i tiden hade stor betydelse för kryddimport till Europa och vars konflikter sedemera ledde till en rad brutala terrordåd i Nederländerna på 1970-talet. Vi kan läsa om Kanalöarna som under andra världskriget ockuperades av Tyskland, inte av strategiska skäl utan av prestige, och förstås om Tanger – ett modernt Sodom helt befriad från ekonomisk reglering och praktiskt talet befriad från rättsväsende.

Det finns helt enkelt väldigt mycket att ta med sig från den här boken. Den förmår som sagt bara att skrapa på ytan, men för den som har minsta intresse av historia erbjuder den hundratals små trådar att börja nysta i. Läs den.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 15 – Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park

Det kan ha varit under vårens bokrea jag hittade den här boken, men på grund av orsaker och mycket annat att läsa föll den lite i glömska. Som titeln avslöjar handlar den mycket riktigt om kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park. Varken mer eller mindre. Jag har en känsla av att en majoritet av mina läsare känner till Bletchley Park och har en hum om dess verksamhet, men för de som inte har det: Under andra världskriget använde tyskarna en rätt genial krypteringsmaskin, kallad Enigma. Med hjälp av sina Enigma-maskiner kunde kommunicera med varandra, tryggt förvissade om att fienden inte kunde avlyssna och förstå deras meddelanden. Detta gav Tyskland en stor fördel, till en början. I England gav man sig fan på att knäcka Enigma så man samlade allsköns matematisk kompetens, ingenjörskonst och vad man nu kunde behöva, stuvade in dem på ett gammalt gods (Bletchley Park) med den enda uppgiften att lösa. Och de löste det. Det tog tid och det var mödosamt, men vartefter kom man på diverse snillrika sätt att hitta ingångar i tyskarnas meddelanden. Det kunde vara saker som att man visste att en meddelanden från en viss stab alltid undertecknades på ett visst sätt, och så kunde man arbeta sig ut från de tecken som utgjorde den fras man visste fanns där, som i ett krypto i vilken tidning som helst, men svårare och mer livsavgörande. Med tiden utvecklade man också maskiner som utförde det annars mödosamma arbetet med att pröva sig fram genom det enorma antalet möjliga kombinationer. Och vartefter kunskap och teknologi utvecklades blev man också allt bättre på att läsa tyskarnas kommunikation. Så bra att man till slut gjorde det i stort sett i realtid.

För den som inte redan har den här bakgrundsinformationen är boken förmodligen väldigt intressant. För mig som redan har den… Måttligt. Det är såklart fascinerande att sätta sig in i hur en brokig grupp människor med i stort sett inget att gå på ändå med envishet och grundligt metodiskt knäcker koder som ansågs omöjliga att knäcka. Men det blir väldigt långsamt. Här och var stoppar författaren Sinclair McKay in korta passager som uttalats av människor som själva arbetade vid Bletchley. Det är säkert tänkt att ge mer liv åt berättelsen men jag upplever det istället som irriterande avbrott i berättelsen.

Jag är möjligen orättvis med Sinclair McKay. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig. Han har för avsikt att berätta om hur det var på Bletchley Park, och gör just det. Det var förmodligen rätt tråkigt, kanske är det därför boken blir det också. Vi får veta hur maten var, hur dragigt det var och hur mycket tid och uppfinningsrikedom som lades ner i kultur såsom teater och dans. Och viss behållning har det förstås att läsa någon beskriva förhållandena som ”utomordentligt otillfredsställande”, på det där återhållsamma sarkastiska sätt som liksom tycks inbyggt i det brittiska språket. Men det räcker inte för att göra det till en bladvändare.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att ta med sig. Boken vittnar en del om hur det engelska samhället såg ut fram till och under kriget, hur klasstänkandet genomsyrade allt och hur Bletchley Park av rent pragmatiska skäl bortsåg från sådant. Den ger också en inblick i den förfärliga balansgång som politiker och militära beslutsfattare var tvungna att gå mellan att agera på vad man visste tack vare sina kodknäckare, och att inte avslöja att man kunde knäcka koderna. Således hamnade man nu och då i situationer då man aktivt valde att inte rädda människor för att det var mer värt att tyskarna fortsatte tro att deras koder var omöjliga att dechiffrera. Det är inte något att avundas.

Och så finns det förstås berättelser om Alan Turing – mannen som anses vara datorns fader. Intressant är dock att boken lägger en del vikt på den för mig okände Tommy Flowers. McKay menar att datorn må ha varit Turings hjärnbarn, men Flowers var det teknologiska geni som förverkligade hans idéer. Turing, med sin universitetsutbildning, kunde fortsätta sin karriär efter kriget, medan den mer eller mindre självlärde Tommy Flowers återgick till en tjänst hos den brittiska motsvarigheten till Televerket. Vid Bletchley Park lyssnade man på honom och respekterade hans kunnande. Efter kriget var återigen bara en outbildad arbetarklasson. Och eftersom allt arbete han utfört under kriget var hemligstämplat kunde han inte gärna vifta med några meriter heller.

En grej till. Det finns de som menar att arbetet vid Bletchley Park paradoxalt nog bidrog till att Storbritannien hamnade på efterkälken rent teknologiskt efter kriget. Allt arbete var hemligt och efter kriget förstördes dokumentation och maskiner. Man ville fortsätta hålla sina kodknäckarmaskiner hemliga när kriget övergick i Kalla Kriget. Man hade dammsuget landet efter teknologisk och matematisk kompetens för att klara uppgiften, men eftersom allt var så hemligt kunde de som deltagit inte bygga vidare på sin kunskap i sina civila karriärer utan att riskera att avslöja vad de gjort under kriget. På så vis bakband man en hel generation av genier. Skarpa hjärnor som på grund av arbetets beskaffenhet inte ens kunde berätta för sina föräldrar vad de ägnat sig åt, och när sekretessen till slut lyftes på 70-talet var det nog inte många av dem som fortfarande hade några föräldrar att berätta för.

P.S Den uppmärksamme kan ha noterat att jag har hoppat från bok nr 13 till 15. Det är alldeles riktigt. Den bok som lästes som nummer 14 i ordningen får jag inte uttala mig om just nu. Den är nämligen inte släppt än… Japp. Jag är så viktig att jag ibland får läsa en bok innan den släpps. D.S


Andra bloggar om: , , , , ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,