Skip to content

Kategori: Historia

Av vår solkiga historia kan vi lära oss om vår solkiga nutid

Anti-Japan2Andra världskriget var extremt, på många sätt. Världen stod bokstavligen i brand. Dödssiffrorna är enorma, förstörelsen total och det mänskliga lidandet obeskrivligt. Framför allt bland civila. På östfronten gick tyskarna fram än brutalare än på västfronten. Slaver var ju ändå en lägre stående ras som man inte behövde visa någon nåd. Vid slaget om Leningrad slogs en järnring om staden och befolkningen lämnades att svälta ihjäl. När krigslyckan så småningom vände och Röda Armén stövlade in i Tyskland visades tyskarna precis lika lite nåd. Polen trampades ner av bägge arméer. Tyskland bombade brittiska städer, och de allierade bombade så småningom sönder och samman flera tyska städer, varav det mest fruktansvärda måste vara brandbombningen av Dresden. Amerikanerna fortsatte sedan med den taktiken i Japan, kallade det till och med öppet för terrorbombning, och smulade sönder stad efter stad. Faktum är att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki inte gjorde mycket alls för att påverka Japans beslut att kapitulera. Det var bara två i raden av städer som förstördes med stora civila dödsoffer, och den enda skillnaden var hur många bomber som krävdes för att uppnå resultatet. Och liksom tyskarna såg slaverna som en lägre stående ras som man inte behövde ödsla någon medmänsklighet på, var amerikanerna inte heller intresserade av att visa de ”gula aporna” från Japan någon nåd.

Det är i ljuset av den eskalerande brutaliteten och krigströttheten som krigets olika skeenden måste ses. Alla inblandade parter hade sina oförätter att hämnas, sin skräck att hantera. Kanske förväntade sig inte tyskarna någon nåd från ryskt håll och ansåg det därför inte värt att visa någon sådan heller. Förmodligen visste amerikanerna en hel del om vad som försiggick i Kina under den japanska ockupationen. Allting blir liksom en enda hemsk ”pre-emtive strike”.

Men i skuggan av ett fruktansvärt krig pågick en hel del fulheter på respektive hemmaplan. Återigen måste det ses i ljuset av att kriget i sig var en extrem händelse, men ändå. Vi vet väldigt mycket om själva kriget, men ganska lite om vad som pågick bakom linjerna. Vi pratar förvisso mycket om Nazitysklands behandling av sin judiska befolkning, och Europas judar överlag, och en del om sovjetiska utrensningar, men mindre om att dessa utrensningar i viss mån även i Sovjet gällde just judar. Eller att den judiska befolkningen i Polen förföljdes och trakasserades även före kriget. Naziregimen tog det hela till en helt annan nivå, ja, men förföljelsen av judar går mycket längre bak än så.

”Sion vises protokoll”, en konspirationsteori om judiskt övertagande i världen, publicerades första gången 1903 i Ryssland. Det var ett viktigt dokument för nazisterna. Efter maktövertagandet 1933 lärdes det ut som fakta i tyska skolor och Hitler använde sannolikt protokollet för att rättfärdiga Förintelsen. Men det är en förfalskning, ett dokument författat av den tsarryska underrättelsetjänster för att piska upp en fientlig stämning mot de som hotade staten. Såväl kommunister som liberaler och kapitalister (det vill säga, i stort sett alla som tycker något) är judarnas verktyg, enligt dokumentet. Bilmagnaten Henry Ford såg till att trycka och publicera en upplaga på femhundratusen av protokollet och presentera det i en serie artiklar i tidningar han ägde mellan 1920 och -22. Dessförinnan hade dokumentet redan cirkulerat i amerikanska regering- och tjänstemannakretsar, men då med alla referenser till judar utbytta mot ”bolsjeviker”. Varje gång ni hör en referens till ”Eurabia” – den påstådda muslimska konspirationen som av någon anledning bara särskrivare känner till – minns då Sion vises protokoll.

Det är viktigt att minnas att judarna inte bara förföljdes i Tyskland, och inte bara efter att Hitler kommit till makten. Det är inte en isolerad händelse. Och det gäller för övrigt inte bara judarna. Allehanda oliktänkande och eventuella hot mot staten misstänkliggjordes och förföljdes i olika utsträckning i olika länder. Särskilt misstänksam var man mot socialister och fackföreningar i såväl Storbritannien och USA som i Tyskland. Och liksom judarna ingick romer i kategorin oönskade folkgrupper när ”den slutgiltiga lösningen” sattes i verket. Det kan vara värt att komma ihåg när den senaste tidens skandaler har rullats upp om polisens kartläggning av romer. Det kan också vara värt att minnas att även i Sverige internerades människor under andra världskriget, på inga andra grunder än att de till exempel var kommunister, eller utlänningar, eller på annat sätt besvärliga, och att under denna tid när Europa stod i brand och tyskarna inlett ett omfattande folkmord på såväl judar som romer, då bestämde sig svenska staten för att det vore en utmärkt idé att kartlägga Sveriges romer! Givetvis för deras egen skull. Man behöver inte vara något geni för att lista ut vad som hade hänt med de människorna om Tyskland ockuperat Sverige, eller om Sverige lierat sig med Tyskland. Det finns till och med facit. I Holland. Där hade man före kriget kläckt den sympatiska men, skulle det visa sig, katastrofala idén att registrera människors religiösa tillhörighet för att lättare och effektivare kunna fördela kyrkoskatten mellan de olika samfunden. Detta ledde till att den tyska ockupationsmakten trots en relativt låg närvaro kunde deportera och mörda uppskattningsvis sjuttiofem procent av Hollands judiska population.

USA hade sina egna ”inre hot”. Den röda skräcken hade slagit ut i full blom sedan länge, och bland dess industrimagnater fanns flera nazikollaboratörer. Vilka som även var sympatisörer och vilka som bara såg en chans att tjäna pengar får vara osagt. Men USA:s stora fiende under kriget var Japan, som förödmjukade landet genom att attackera Pearl Harbor och därmed väckte den björn som sov. I USA fanns vid tiden för kriget en avsevärd population med japanskt ursprung. Av dessa kom totalt hundratiotusen att interneras i så kallade ”war relocation camps” i nationens inre delar. Det var framför allt från Stilla Havskustområdet evakueringarna skedde. Dessa hundratiotusen tvingades att på kort tid hinna sälja sina ägodelar; hem, affärsverksamhet, värdesaker med mera, sannolikt för det mesta långt under det egentliga marknadsvärdet och klämma ihop sig i läger med undermåliga förhållanden och utföra hårt, underbetalt arbete. Över sextio procent av dessa var amerikanska medborgare. En uppskattning av värdet på de egendomar som dessa tvångsinternerade tvingades avstå är fyrahundra miljoner dollar, vilket skulle motsvara fem miljarder dollar idag. Eller fyrtiotusen miljarder kronor. Och det är väldigt mycket pengar…

Poängen? Jag har ingen poäng, annat än att krig gör hemska saker med människor och fruktan får människor att göra hemska saker. Inte bara på slagfältet utan även hemmavid. Att naziregimen var fruktansvärd är liksom ingen hemlighet, och att den sovjetiska regimen vid tiden inte var särskilt mycket trevligare är inte heller någon hemlighet. Men även i USA, Storbritannien och det på pappret neutrala Sverige försiggick saker som skulle, eller borde, vara fullständigt oacceptabelt i fredstid. Det var en situation så extraordinär att det vore en underdrift att kalla den extraordinär, men det finns mycket vi kan lära oss av att titta på vad som pågick på hemmaplanerna. En sak är nämligen uppenbar för mig: Världens makthavare lärde sig mycket av det. De vet att rädsla får oss att tumma på de principer som våra demokratier bygger på. De vet att härska genom att söndra. De vet att krig är ett utmärkt sätt att få folket att acceptera tvångsåtgärder, restriktioner, registrering, avlyssning, särbehandling, undantag och annat som aldrig skulle accepteras annars, och de vet hur man misstänkliggör den som vågar sig på att kritisera systemet som varandes ”opatriotisk” och därmed få folk att skjuta budbäraren. De har lärt sig nyspråk. De har lärt sig att om man kallar saker för ”relocation camps”, ”patriot act” och ”homeland security” så möter det mindre motstånd än om man mer sanningsenligt skulle kalla saker för ”fuck you and your civil rights”.

De har lärt sig läxan. Nu måste vi andra lära oss den också.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Det man inte vet kan man inte fråga om

Аввакумов-плакат.IMG 9314-1

Jag har nyligen börjat tittat på Oliver Stones dokumentärserie The untold history of the United States. Redan här kan jag förutse att någon kommer att invända mot allt med att Oliver Stone är en foliehatt. Det må så vara. Under de senaste åren har jag dock sett så kallade foliehattar ha rätt tillräckligt ofta för att inte automatiskt avfärda något med motiveringen att det kommer från en foliehatt.

Stone tar avstamp en personlig reflektion; att han som skolungdom fick lära sig en bunt sanningar om amerikansk historia som han som vuxen och berest fått anledning att ifrågasätta. När han sedan jämfört med vad dagens skolungdomar får lära sig om amerikansk historia visar det sig vara samma sanningar som han själv matades med. Så han bestämde sig för att försöka återge en mer nyanserad bild.

En av de första sanningar han gör upp med är påstående att USA vann andra världskriget. Det gjorde de förvisso sett till vad de förlorade och tjänade på kriget; Storbritannien låg i ruiner och förlorade sitt imperium, Japan likaså, Tyskland jämnades med marken och delades, Sovjet förlorade 20 miljoner människor, de flesta civila. USA förlorade fyrahundratusen soldater och var kanske den enda inblandade nation vars civila ändå gick tämligen trygga. Överallt i Europa och Asien bombades städer. Inte i USA. Så medan resten av världen ägnade sig åt att städa, sörja och bygga upp tog USA täten i världsekonomin. Ett par år efter kriget stod USA för makalösa 50% av hela världens produktion. Så nog kom man ut som vinnare allt, men i meningen ”besegrade Tyskland och dess allierade” var det inte USA som stod för den främsta insatsen. Det var, naturligtvis, en kombination men den främsta insatsen måste ändå tillskrivas Sovjet. Och Hitlers storhetsvansinne.

Det här vet vi, men amerikaner får lära sig att de kom in och räddade dagen, som kavalleriet i slutet av en amerikansk western. ”We saved your ass in WWII”, som det heter. Det smittar av sig även i vår avkrok av världen, eftersom vi är en del av ett amerikanskt kulturellt imperium.

Samtidigt ska naturligtvis inte den amerikanska insatsen förringas. Innan man drogs in i kriget av Japans attack mot Pearl Harbor bidrog man med krigsmateriel till både Storbritannien och Sovjet och Rosevelt gjorde vad han kunde för att böja reglerna och kringgå sitt löfte att inte dra ut i krig, bland annat genom att låna ut piloter till det brittiska luftvapnet. Men kanske var den främsta amerikanska insatsen diplomatisk snarare än militär. Stalin litade inte på britterna, men han litade på amerikanerna. Det var Rosevelt som vann Stalins förtroende och höll ihop en bräcklig allians där både Storbritannien och Sovjet båda försökte överleva kriget mot Tyskland men samtidigt försäkra sig om att inte bli krossade av varandra.

"History is a set of lies agreed upon." - Napoleon Bonaparte

Historia är komplicerat. Ofta måste det förenklas för att kunna återges, och ibland blir förenklingarna så grovhuggna att de blir osanna. En för förenklad historia är svår att skilja från propaganda. En historia som andra världskriget är så komplex att den knappt går att återge. Det är ett krig som officiellt började i september 1939 när Tyskland invaderade Polen, men ur en situation som är sprungen ur freden i Versaille 1919. En ”fred” där ett hämndlystet Frankrike insisterade på att beröva Tyskland allt och därigenom förseglade Europas öde. Freden i Versaille markerade i sin tur slutet på första världskriget som i sin tur har sina orsaker som antagligen kan spåras bakåt i flerhundraåriga konflikter mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland. Samtidigt växte andra världskriget ihop med ett pågående krig i Asien där Japan 1937 invaderade Kina med sällan skådat grymhet (egentligen redan 1931 då Japan tog kontroll över Manchuriet). Sjutton miljoner civila kineser beräknas ha fått sätta livet till. Det kriget kan i sin tur spåras tillbaka till Rysk-Japanska kriget 1904-1905 där de två stormakterna stred om det östasiatiska området Manchuriet, norr om Korea. Japan vann kriget, men freden förhandlades fram av amerikanska diplomater och man menar att det förhindrade Japan från att kräva samma eftergifter som en europeisk stormakt hade kunnat göra. Konflikten om området går även den långt tillbaka i historien och när en japansk amiral beskriver att ”de [amerikanerna] behandlade oss som förlorare” så är det inte svårt att tänka sig att den bitterheten bidrog till Japans aggressiva imperiebyggande på det asiatiska fastlandet och i Stilla Havet, eller frestelsen att sparka USA på nötterna genom att attackera Pearl Harbor… Det hela är en lång historia av ”det började med att de slog tillbaka”.

Så, om Tyskland inte förödmjukats så enormt vid freden i Versaille hade kanske inte den bitterhet och ekonomiska depression som gav grogrund för Hitlers idéer uppstått. Å andra sidan, vilket man kan lära sig av parallellen med Japan; om Frankrike inte fått den upprättelse man ansåg sig ha rätt till i och med freden, om Frankrike hade behandlats ”som förlorare”, kanske de istället hade besatts av en nationell bitterhet som slutat med ett världskrig där Frankrike letts av en galning med töntig mustasch och storhetsvansinne.

Om historien vi lär oss är så förenklad att den svårligen kan skiljas från propaganda, då måste man fråga sig vad mer det är vi inte vet. Informationen finns därute men måste aktivt sökas upp. Andra värlskriget är ett så utmärkt exempel därför att den officiella historien om vad som hände skiljer sig så mycket från nation till nation. Det ”neutrala” Sveriges version är, förmodligen, någorlunda balanserad. Tyskland var förvisso boven men vi har en viss förståelse för varför Tyskland blev vad det blev, och vi erkänner (väl?) också Sovjets insats. Däremot diskuterar vi inte Asien särskilt mycket alls. Möjligen nämner vi att Japan bredde ut sig och attackerade brittiska kolonier innan attacken mot Pearl Harbor och jänkarnas öhoppande krig i Stilla Havet. I Ryssland heter det ”Det Stora Fosterländska Kriget”. I USA ”räddade de våra rövar”. Vad Kina, Japan, Singapore, Egypten med flera har för versioner har jag ingen aning om, men alla utgår vi från oss själva.

Att Oliver Stone känner att det finns ett behov av att understryka det som för mig och många andra européer är självklart; att det var Sovjet snarare än USA som besegrade Tyskland, får mig att undra vad jag har matats med och aldrig ifrågasatt, och vad jag inte vet som är självklart för andra. Jag växte upp i tron att Sverige har världens bästa sociala skyddsnät, sjukvård med mera. Jag minns en lärare som sa att i Sverige finns det inga hemlösa och länge trodde jag att det var sant. När jag för första gången såg en uteliggare i Stockholm tog jag för givet att det var en ny företeelse, att saker hade blivit sämre.

Men det finns mycket även i den svenska historien som inte bara förenklas, utan förtigs. Interneringarna av oliktänkande under andra världskriget, nazisympatierna, behandlingen av samer, och mycket mera. Informationen finns därute. Problemet är att veta vad man ska fråga om.

Fortsättning följer.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?