Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm.

Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var “Det här vill jag se!” så jag googlade “holden crash test” och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande:

**UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2
“Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car.” a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked)

Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande:

This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility’s drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario.

Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade.

Ett citat som återkommer i flera forum är detta:

The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car.

The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat.

The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block.

Colin Jackson
Crash Barrier Manager
RTA Crashlab

På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst – varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil?

Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, “värst i världen” av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag.

Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn – en billig bukfylla men föga matnyttigt.

Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till “nätforum” och “bloggar” som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest.

Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta.

Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm. Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var "Det här vill jag se!" så jag googlade "holden crash test" och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande: **UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2 "Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car." a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked) Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande: This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility's drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario. Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade. Ett citat som återkommer i flera forum är detta: The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car. The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat. The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block. Colin Jackson Crash Barrier Manager RTA Crashlab På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst - varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil? Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, "värst i världen" av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag. Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn - en billig bukfylla men föga matnyttigt. Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till "nätforum" och "bloggar" som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest. Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta. Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram… Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta.

För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er.

Dramatisk musik.

Reklam.

Mer dramatisk musik.

Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord.

Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns!

Dramatisk musik, och så vidare.

Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro – samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva.

Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann.

Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes.

Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé.

När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask… ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel.

Han är ganska slug, den där Schlingmann.

Andra bloggar om: håkan juholt, per schlingmann, socialdemokraterna, moderaterna, politik, intressant?

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram... Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta. För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er. Dramatisk musik. Reklam. Mer dramatisk musik. Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord. Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns! Dramatisk musik, och så vidare. Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro - samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva. Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha! Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann. Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes. Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé. När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask... ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel. Han är ganska slug, den där Schlingmann. Andra bloggar om: håkan juholt, per schlingmann, socialdemokraterna, moderaterna, politik, intressant?

Nej, det gör han inte. Det har nämligen blivit allt svårare för Tomten att utföra sitt jobb. Ty utöver att vi ständigt blir fler vilket ökar på arbetsbördan och stressen för Tomten och hans renar, så envisas vi också att sätta upp diverse hinder som försenar honom ytterligare. Några exempel på vad Tomten har råkat ut för hittills:

• I Australien och Nya Zeeland får renarna inte komma in eftersom deras mycket speciella ekosystem är mycket sårbart för främmande djur. Kaniner och paddor ställer till stora problem i Australien och på Nya Zeeland tros en fyrvaktares katt ha käkat upp varenda en av en art kivifåglar som bara fanns på den holmen.
• I Etiopien arresterades Tomten för att ha rest in i landet olagligt.
• I Ryssland måste Tomten först få en inbjudan, med alla korrekta stämplar på. Det kräver några veckors framförhållning. Nu borde inte det vara ett problem eftersom julen är ganska förutsägbar, om man säger så. Det är däremot inte Ryssland. De ändrar saker, utan förvarning.
• I USA utsattes Tomten för alla kontroller och kränkningar i boken. Män med stora skägg och udda klädstil väljs slumpmässigt ut på flygplatsen för att nakenskannas och frågas ut. Frågorna är av arten “är syftet med din vistelse i USA att utföra ett terrordåd?” och “deltog du aktivt under Förintelsen?”.
• Den årliga hippiefesten Vattnajökul (som betyder ungefär “sjujävla stor vattenpipa”) på Island spred ett stort moln av brajrök över norra Europa vilket tvingade Tomten att lägga om rutten.
• I Grekland tog presentutdelningen ovanligt lång tid. Många pooler och hus att dela ut där. Tydligen har man slagit på stort med “beställ nu, betala i februari” i landet.
• I Sverige utvisades han till den förra Sovjetrepubliken Krigistan. Eftersom han inte kunde styrka varifrån han kommer gjorde man som brukligt är på Migrationsverket; splättade en sked havregrynsgröt mot Kaukasusområdet och utvisade vederbörande till den största klicken som fastnat på kartan. Krigistan ligger mellan Uranistan och Stickfrånstan, och befinner sig i krig med båda.

Det här är förstås bara ett axplock av Tomtens problem. Lite tid sparades dock in i Nordkorea där regimen avböjde besök med hänvisning till att folket har allt de behöver, så det finns fortfarande hopp om att Tomten ska hinna med alla innan nyår. Medan ni väntar kan ni ju läsa lite om de presenter Tomten har kommit med hittills.

God Jul!

Andra bloggar om: tomten, jul, förseningar

Nej, det gör han inte. Det har nämligen blivit allt svårare för Tomten att utföra sitt jobb. Ty utöver att vi ständigt blir fler vilket ökar på arbetsbördan och stressen för Tomten och hans renar, så envisas vi också att sätta upp diverse hinder som försenar honom ytterligare. Några exempel på vad Tomten har råkat ut för hittills: I Australien och Nya Zeeland får renarna inte komma in eftersom deras mycket speciella ekosystem är mycket sårbart för främmande djur. Kaniner och paddor ställer till stora problem i Australien och på Nya Zeeland tros en fyrvaktares katt ha käkat upp varenda en av en art kivifåglar som bara fanns på den holmen. I Etiopien arresterades Tomten för att ha rest in i landet olagligt. I Ryssland måste Tomten först få en inbjudan, med alla korrekta stämplar på. Det kräver några veckors framförhållning. Nu borde inte det vara ett problem eftersom julen är ganska förutsägbar, om man säger så. Det är däremot inte Ryssland. De ändrar saker, utan förvarning. I USA utsattes Tomten för alla kontroller och kränkningar i boken. Män med stora skägg och udda klädstil väljs slumpmässigt ut på flygplatsen för att nakenskannas och frågas ut. Frågorna är av arten "är syftet med din vistelse i USA att utföra ett terrordåd?" och "deltog du aktivt under Förintelsen?". Den årliga hippiefesten Vattnajökul (som betyder ungefär "sjujävla stor vattenpipa") på Island spred ett stort moln av brajrök över norra Europa vilket tvingade Tomten att lägga om rutten. I Grekland tog presentutdelningen ovanligt lång tid. Många pooler och hus att dela ut där. Tydligen har man slagit på stort med "beställ nu, betala i februari" i landet. I Sverige utvisades han till den förra Sovjetrepubliken Krigistan. Eftersom han inte kunde styrka varifrån han kommer gjorde man som brukligt är på Migrationsverket; splättade en sked havregrynsgröt mot Kaukasusområdet och utvisade vederbörande till den största klicken som fastnat på kartan. Krigistan ligger mellan Uranistan och Stickfrånstan, och befinner sig i krig med båda. Det här är förstås bara ett axplock av Tomtens problem. Lite tid sparades dock in i Nordkorea där regimen avböjde besök med hänvisning till att folket har allt de behöver, så det finns fortfarande hopp om att Tomten ska hinna med alla innan nyår. Medan ni väntar kan ni ju läsa lite om de presenter Tomten har kommit med hittills. God Jul! Andra bloggar om: tomten, jul, förseningar

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning.

Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist.

En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen.

Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet.

Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig.

Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns.

Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes.

Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning. Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist. En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen. Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet. Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig. Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns. Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes. Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken.

Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte – TV4 anser att “det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti” och sparkade honom.

DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att “de jävla idioterna gav mig sparken”. Han tyckte också att TV4:s beslut var “alldeles för drastiskt”. Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda “jävla idioten” i den här soppan är faktiskt du.

För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig.

Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips.

Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med “skulle folk reagera lika om han var kvinna”? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson.

Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen?

Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem “jävla idioter” framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger.

Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart – om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.

Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken. Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte - TV4 anser att "det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti" och sparkade honom. DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att "de jävla idioterna gav mig sparken". Han tyckte också att TV4:s beslut var "alldeles för drastiskt". Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda "jävla idioten" i den här soppan är faktiskt du.[quote] För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig. Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips. Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med "skulle folk reagera lika om han var kvinna"? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson. Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen? Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem "jävla idioter" framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger. Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart - om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.  Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Alla vet ju att om man tvättar fönstren så börjar det snart regna. Därför är det inte konstigt att det ofta regnar i till exempel London eller Seattle. Mycket fönster där.

I stora delar av Afrika regnar det däremot inte alls. Varför? För att det inte finns några fönster, såklart! Det regnar inte på Antarktis heller och även där är fönsterbristen omfattande, vilket bevisar tesen.

Lösningen är så enkel att jag inte begriper varför ingen har kommit på den tidigare. Vad består fönster av? Glas. Vad gör man glas av, som det finns gott om i Afrikas torraste delar? Sand. Hur? Man hettar upp den.

Alltså. Vad vi behöver göra är inte att motverka den globala uppvärmningen. Vi behöver skynda på den. Ta bilen till brevlådan, elda för kråkorna, inför koldioxidsubventioneringar! Jobba upp värmen så att Sahara smälter till glas. Utbilda sedan lokalbefolkningen i fönsterputsandets ädla konst, och voíla! Regn!

Hörde jag något om ett Nobelpris?

Andra bloggar om: korrelation, kausitet, nobelpris

Alla vet ju att om man tvättar fönstren så börjar det snart regna. Därför är det inte konstigt att det ofta regnar i till exempel London eller Seattle. Mycket fönster där. I stora delar av Afrika regnar det däremot inte alls. Varför? För att det inte finns några fönster, såklart! Det regnar inte på Antarktis heller och även där är fönsterbristen omfattande, vilket bevisar tesen. Lösningen är så enkel att jag inte begriper varför ingen har kommit på den tidigare. Vad består fönster av? Glas. Vad gör man glas av, som det finns gott om i Afrikas torraste delar? Sand. Hur? Man hettar upp den. Alltså. Vad vi behöver göra är inte att motverka den globala uppvärmningen. Vi behöver skynda på den. Ta bilen till brevlådan, elda för kråkorna, inför koldioxidsubventioneringar! Jobba upp värmen så att Sahara smälter till glas. Utbilda sedan lokalbefolkningen i fönsterputsandets ädla konst, och voíla! Regn! Hörde jag något om ett Nobelpris? Andra bloggar om: korrelation, kausitet, nobelpris

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv.

Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med.

Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden… jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som “tjena glidarn!”. Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra.

Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom – det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också.

Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. “Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!” Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla “tillgång och efterfrågan”. Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv.

Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA.

Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater.

Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp.

Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer.

Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv. Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med. Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden... jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som "tjena glidarn!". Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra. Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom - det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också. Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. "Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!" Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla "tillgång och efterfrågan". Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv. Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA. Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater. Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp. Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer. Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger “I’m not!” när alla andra entonigt mässar “Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.

Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå. Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna. Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat. Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret - Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände! Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!? Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen. Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger "I'm not!" när alla andra entonigt mässar "Yes, we are all individuals" i Life of Brian. Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur. Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

photo © 2004 flattop341 | more info (via: Wylio)
Jag ser en obehaglig utveckling i samhället gällande evenemang och polisinsatser. Vi ser ut att gå mot att det blir kutym att arrangören får ta notan för polisens insats. Under flera år har det talats om att låta klubbarna ta notan i samband med högriskmatcher i fotbollen, och på kort tid har det nu kommit rapporter om hur festivalarrangörer får pröjsa för att polisen höjer beredskapen. Min ryggmärgskänsla är att det här är helt uppåt väggarna.

För rimligen är det så att vad som händer under arrangemanget, på avsett område, är arrangörens ansvar. Där är det givet att arrangören skall hålla med väktare och andra säkerhetsarrangemang, såväl som bekvämlighetsinträttningar och annat. Jag utgår från att lämplig myndighet gör en bedömning av läget i samband med att en ansökan om att arrangera en festival eller dylikt inkommer och att det är ett villkor för tillstånd är att de minimikrav på säkerhet som sätts upp efterföljs. Rätta mig om jag har fel.

Men vad som händer utanför arrangörens område kan inte vara arrangörens ansvar. Om fotbollssupportrar slår sönder skyltfönster och varandra nere på stan före, under eller efter en fotbollsmatch så är det fortfarande samhällets ansvar. Vi betalar skatt för att bland annat ha en poliskår som skyddar oss och vår egendom, även när det spelas fotboll. Detsamma gäller förstås också festivaler eller annat. Om vi accepterar ett förfarande där polisen tar betalt av en arrangör så öppnar vi också på sikt för att polisen bara arbetar för den som har råd.

Och tydligen accepterar vi det. Förfarandet tycks ju vara så pass vanligt att det finns en prislista på vad polisen kostar. Det är för övrigt en mycket intressant prislista. Jag höjer på ögonbrynen när jag läser att en polisbil kostar fyra kr per påbörjad kilometer. En snabb jämförelse ger vid handen att det är avsevärt billigare än taxi. Taxi Stockholm tar dryga nio kronor per kilometer.

Här börjar det bli riktigt intressant, ty det händer att gammelmedia försöker göra sitt jobb som granskare av makten, och vid sådana tillfällen händer det också att en och annan politiker kritiseras för att ha en stor taxinota, som skattebetalarna får stå för. Ett sådant fall är Fredrick Federley. Hans förklaring till att han åkte taxi i tid och otid, även när det inte var tjänsteärenden, var att det finns en hotbild mot hans person och att han därför har direktiv från polisen att åka taxi istället för att resa kollektivt. En fullt acceptabel förklaring, vill jag tillägga. I en demokrati får vi inte tillåta att en folkvald politiker begränsas i sin rörelsefrihet medelst hot.

Men: Om en taxi kostar nio spänn per kilometer och en polisbil bara fyra, borde då inte den politiker som av säkerhetsskäl bör köras från punkt A till punkt B och tillbaka skjutsas av polisen? Det är ju betydligt billigare, och mycket säkrare blir det ju knappast. Om vi bortser från att somliga har en tendens att ramla och slå sig när polisen kör dem till häktet då, men jag tror att våra folkvalda är ganska stadiga på foten.

Själv tar jag tio procent på mellanskillnaden för mitt spartips.

Andra bloggar om: polis, säkerhet, arrangemang, spartips, intressant?

photo © 2004 flattop341 | more info (via: Wylio) Jag ser en obehaglig utveckling i samhället gällande evenemang och polisinsatser. Vi ser ut att gå mot att det blir kutym att arrangören får ta notan för polisens insats. Under flera år har det talats om att låta klubbarna ta notan i samband med högriskmatcher i fotbollen, och på kort tid har det nu kommit rapporter om hur festivalarrangörer får pröjsa för att polisen höjer beredskapen. Min ryggmärgskänsla är att det här är helt uppåt väggarna. För rimligen är det så att vad som händer under arrangemanget, på avsett område, är arrangörens ansvar. Där är det givet att arrangören skall hålla med väktare och andra säkerhetsarrangemang, såväl som bekvämlighetsinträttningar och annat. Jag utgår från att lämplig myndighet gör en bedömning av läget i samband med att en ansökan om att arrangera en festival eller dylikt inkommer och att det är ett villkor för tillstånd är att de minimikrav på säkerhet som sätts upp efterföljs. Rätta mig om jag har fel. Men vad som händer utanför arrangörens område kan inte vara arrangörens ansvar. Om fotbollssupportrar slår sönder skyltfönster och varandra nere på stan före, under eller efter en fotbollsmatch så är det fortfarande samhällets ansvar. Vi betalar skatt för att bland annat ha en poliskår som skyddar oss och vår egendom, även när det spelas fotboll. Detsamma gäller förstås också festivaler eller annat. Om vi accepterar ett förfarande där polisen tar betalt av en arrangör så öppnar vi också på sikt för att polisen bara arbetar för den som har råd. Och tydligen accepterar vi det. Förfarandet tycks ju vara så pass vanligt att det finns en prislista på vad polisen kostar. Det är för övrigt en mycket intressant prislista. Jag höjer på ögonbrynen när jag läser att en polisbil kostar fyra kr per påbörjad kilometer. En snabb jämförelse ger vid handen att det är avsevärt billigare än taxi. Taxi Stockholm tar dryga nio kronor per kilometer. Här börjar det bli riktigt intressant, ty det händer att gammelmedia försöker göra sitt jobb som granskare av makten, och vid sådana tillfällen händer det också att en och annan politiker kritiseras för att ha en stor taxinota, som skattebetalarna får stå för. Ett sådant fall är Fredrick Federley. Hans förklaring till att han åkte taxi i tid och otid, även när det inte var tjänsteärenden, var att det finns en hotbild mot hans person och att han därför har direktiv från polisen att åka taxi istället för att resa kollektivt. En fullt acceptabel förklaring, vill jag tillägga. I en demokrati får vi inte tillåta att en folkvald politiker begränsas i sin rörelsefrihet medelst hot. Men: Om en taxi kostar nio spänn per kilometer och en polisbil bara fyra, borde då inte den politiker som av säkerhetsskäl bör köras från punkt A till punkt B och tillbaka skjutsas av polisen? Det är ju betydligt billigare, och mycket säkrare blir det ju knappast. Om vi bortser från att somliga har en tendens att ramla och slå sig när polisen kör dem till häktet då, men jag tror att våra folkvalda är ganska stadiga på foten. Själv tar jag tio procent på mellanskillnaden för mitt spartips. Andra bloggar om: polis, säkerhet, arrangemang, spartips, intressant?

Dagen efter att försökt undvika att bli överkörd på Coop råkade jag ut för en annan mentalt utmanad bilist. På vissa ställen i Södertälje har vi korsningar där högersväng leds förbi trafikljusen så att det kan vara rött rakt fram men ändå fritt att svänga höger, med väjningsplikt naturligtvis. Vid just en sådan korsning körde jag ut efter att ha kontrollerat att det var fritt från vänster, naturligtvis. Strax därefter tutade någon ilsket på mig och svischade förbi i ytterfilen.

Det är förvisso möjligt att jag inte såg honom, att jag slarvade. I så fall är tutandet begripligt. Jag själv hatar när folk svänger ut framför mig om de inte ser till att få upp hastigheten tillräckligt fort för att inte vara ett hinder. Det är som sagt möjligt. Men av hastigheten att döma är det troligare att han befann sig bakom en kurva när jag körde ut och att jag därför skulle ha behövt vara synsk för att lämna företräde. Han körde dessutom på tok för fort, och således skulle jag också ha behövt göra det för att inte vara ivägen.

Men det mest fantastiska inträffade ungefär fem sekunder efter att han hängande på tutan kört om mig. Då körde han rakt igenom nästa korsning utan att bry sig det minsta om att det var rött. Tokrött. Det var alltså inte fråga om att det slog om precis och att han körde mot orange, som det heter. Nej, det var rött. Lenin-rött.

Jag gillar att bli uppläxad av fullkomliga idioter.

Andra bloggar om: plattnackar

Dagen efter att försökt undvika att bli överkörd på Coop råkade jag ut för en annan mentalt utmanad bilist. På vissa ställen i Södertälje har vi korsningar där högersväng leds förbi trafikljusen så att det kan vara rött rakt fram men ändå fritt att svänga höger, med väjningsplikt naturligtvis. Vid just en sådan korsning körde jag ut efter att ha kontrollerat att det var fritt från vänster, naturligtvis. Strax därefter tutade någon ilsket på mig och svischade förbi i ytterfilen. Det är förvisso möjligt att jag inte såg honom, att jag slarvade. I så fall är tutandet begripligt. Jag själv hatar när folk svänger ut framför mig om de inte ser till att få upp hastigheten tillräckligt fort för att inte vara ett hinder. Det är som sagt möjligt. Men av hastigheten att döma är det troligare att han befann sig bakom en kurva när jag körde ut och att jag därför skulle ha behövt vara synsk för att lämna företräde. Han körde dessutom på tok för fort, och således skulle jag också ha behövt göra det för att inte vara ivägen. Men det mest fantastiska inträffade ungefär fem sekunder efter att han hängande på tutan kört om mig. Då körde han rakt igenom nästa korsning utan att bry sig det minsta om att det var rött. Tokrött. Det var alltså inte fråga om att det slog om precis och att han körde mot orange, som det heter. Nej, det var rött. Lenin-rött. Jag gillar att bli uppläxad av fullkomliga idioter. Andra bloggar om: plattnackar