Skip to content

Kategori: Kåseri

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

Det kommer att bli ugly

hillary-two-face-trump-jokerUSA går till val och ärligt talat – jag vet inte hur de har lyckats vaska fram två så osympatiska kandidater. Det är i sig imponerande. Känslan är att USA har målat in sig i ett demokratiskt hörn som jag inte riktigt vet hur de ska ta sig ur. Den ena kandidaten är nämligen ett symptom på den andra.

Hela kampanjtiden har handlat om Trump. Trump och hans idiotiska uttalanden, hans buffliga beteende, hans hetsande. Och om hans arga posse. Det är djupt oroande att han kommit så långt. Men det blir ännu mer oroande om man funderar kring vad som kommer att hända om Clinton vinner, vilket det mesta väl ändå tyder på.

Trumps kampanj och hans stöd bygger i mångt och mycket på faktaresistens, ilska och en känsla av att ha blivit blåsta av etablissemanget. Det är förvisso inte svårt att förstå. Det svårare att förstå är hur dessa människor väljer Trump som sin champion. All den korruption folk ser, både den verkliga och den inbillade, förkroppsligas av Hillary Clinton. Korruptionsmisstankar och falskspel följer henne som unken lukt som inte vill försvinna. Och Trump-kampanjen har spunnit stenhårt på det, anklagat henne för allt de kan hitta, antytt att valet skulle vara riggat, etcetera. Att det dessutom finns indikationer på att Bernie Sanders fuskades bort som demokraternas kandidat till förmån för just Clinton gör inte saken bättre.

Så frågan är då: Kommer Trump-folket att acceptera en förlust? Politikerföraktet och ilskan kommer inte att försvinna och en väldigt stor andel människor är uppenbarligen beredda att tro på vilka konspirationsteorier som helst. Risken känns överhängande att efterdyningarna av att Clinton blir president är ett ännu mer splittrat land, ännu mer misstroende och ännu mer ilska. Å andra sidan kommer ju inte en Trump-seger att direkt ena nationen, om man säger så.

Det här är det hörn västerländsk demokrati har målat in sig i. För det här handlar inte bara om USA. Vi har samma problem på hemmaplan. Men vad som händer i USA påverkar hela världen. Så frågan är vilken väg de väljer i natt.

Väljer de Trump bör vi alla börja bunkra proviant, eller åtminstone popcorn, och huka oss.
Väljer de å andra sidan Clinton så blir det fyra år till av det som Trump är en reaktion på. Det skjuter fram konsekvenserna fyra år till, men det riskerar också att en mer slipad och ännu farligare version av Trump står redo att leda den uppretade pöbeln nästa gång. Det är motsvarigheten till att fortsätta dricka för att undvika baksmällan.

Det är nästan, bara nästan, så att jag hoppas att Trump vinner. Det kommer att gå käpprätt åt helvete förstås, men det kanske också kan få folk att sansa sig och tänka ut någonting nytt, någonting bättre. A brave new world. För de som eventuellt överlever…


Andra bloggar om: , , , ,

Låt haverikommission utreda politikens skadliga verkningar

Poly TicsPorr Politik är inte sex samhället. Att porr politik är lika med sex samhälle är den ultimata lögnen och porrindustrins politikens största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins politikens påverkan på oss alla och hur porren politiken förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet samhälle och demokrati genom att utge sig för att skildra sex och lust vara just samhället.

Genomsnittsåldern för när pojkar barn börjar titta på porr nyheter är 11,5 år inte fan vet jag. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan Länder bombas tillbaka till stenåldern och män makthavare trycker sina kön krav så långt ned i halsen på kvinnorna människorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer nyheter som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin Politiken säljer in våldet under parollen ”this is what real men want” ”this is what you really want”.

När våra barn nyfiket googlar ”bröst” ”röst” eller ”sex” ”lex” är det porrindustrins politikens människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter. Att vuxenvärlden lämnar dem ensamma med den här parallellvärlden är ett stort svek. Att detta våld är vad ”riktiga män vill ha” ”folket egentligen vill ha” är ytterligare en av porrindustrins politikens lögner. Våld är inte vad de flesta män människor vill ha, det är en falsk, förödmjukande och avhumaniserande syn på män människor. Vi tror mer om män än så.

Ett av de vanligaste argumenten som används för att tysta diskussionen om porr politik är att vi som vill synliggöra porrens politikens påverkan och dra ut den i ljuset kallas för moralister foliehattar, ”får inte vuxna göra som de vill i sängen?” ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Detta är ett missriktat och oväsentligt ifrågasättande. Porr Politik är inte sex samhället. Porr Politik är en mångmiljardindustri som samarbetar med multinationella storföretag för att kunna fortsätta prångla ut kvinnoförakt och rasism. Porren Politiker visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer allehanda skräckpropaganda om det tjänar deras syften – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Omfattningen och spridningen av kommersiell porr politik, framför allt på internet, har ökat lavinartat under flera decennier, samtidigt har porren politiken blivit alltmer våldsam integritetskränkande. Forskning och vetenskapliga studier om porr visar att porren utgör katalysator och inspiration till mäns sexuella aggressioner. Unizon har tagit fram rapporten ”Porr och prostitution” som samlar forskning och redovisar en sammanfattning av kunskapsläget. är inte något politiker är intresserade av om de inte råkar snubbla över något som passar deras agenda, eller om de har beställt det själva med tydliga instruktioner om vad studien ska komma fram till.

Dagens porr politik finns tillgänglig i allas mobiler, paddor och datorer dygnet runt, var du än befinner dig. Samhällets insatser för att förebygga mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är verkningslösa oärlighet och korruption om vi samtidigt tillåter att porren politiken med sitt motsatta budskap finns tillgänglig två klick bort i varje mobiltelefon. Hur ska en 12-åring förhålla sig till budskapet att riktiga män ledare vill spotta på, ta stryptag på och kalla kvinnor för horor medborgare för väljare?

Ett annat vanligt argument är att det finns ”bra porr politik” och ”dålig porr politik”. Men världen är inte jämställd och den så kallade feministiska eller jämställda porren politiken existerar knappt i någon mätbar utsträckning eftersom den inte säljer. Framför allt är det inte den porren politiken som din 12-åring möter på internet. Återigen är detta en dimridå som omöjliggör en diskussion om den riktiga frågan: Våra barns framtid och deras och vår rätt till en värld fri från våld och förtryck. Att detta får fortgå är inget annat än ett haveri.

Haverikommission. Den 28 september visades filmen”Pornland – How the Porn Industry Has Hijacked Our Sexuality” i riksdagen. Vi rekommenderar alla att se den. Seminariet var fullsatt och reaktionerna från politiker, föräldrar, poliser, fältassistenter med fler visar att tiden är mogen för att prata om elefanten i rummet. inte filmen Public Sex, Private Lives eftersom den filmen inte hade understrukit vad politikerna tycker att vi ska tycka. Runt om i världen växer en rörelse för att stoppa porrkulturen politrukkulturen. Vi vill ha en haverikommission som har verkligheten som utgångspunkt. Porren sexualiserar våld mot kvinnor och visar bilder av grova övergrepp och förnedring av tjejer och kvinnor. Politken politiserar allt. Det är oacceptabelt att porrens politikens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda trots officiella politiska mål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och alla människors lika värde. En haverikommission måste granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens politikens skadliga verkningar.

Opt in- opt out. Flera andra länder har påbörjat ett arbete för att åtminstone begränsa spridningen av pornografi på nätet. I England har man infört ett ”opt in/opt out”-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr. Om det finns barn skrivna på adressen så skulle det även kunna vara obligatoriskt att ansvariga vuxna ska motivera hur de ska förhindra att barnen får tillgång till porren. Vi förespråkar ett ”opt in/opt out”-system som ett av alla nödvändiga steg för att stoppa porren men det krävs mycket mer än så. Tänk om vi hade ett opt in- opt out-system för politiker så att vuxna människor aktivt måste välja att ta bort filter för politikerna ska kunna peta i deras privatliv.

Sverige har tagit ledningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga. Det var många som sade att det var omöjligt. Men vi gjorde det. Vi har visat vägen för jämställdhet, kvinnofrid och barnfrid. Den världsbilden ska vi fortsätta förmedla till barn, unga och vuxna. Porrindustrin står för det totalt motsatta. Låt inte den industrin och dess förespråkare få fortsätta stå i vägen för ett jämställt samhälle fritt från våld. i arbetet med att berätta att Sverige har tagit ledningen, och i arbetet med att slå dövörat till när informationen inte passar agendan.


Photo credit: oemebamo via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , ,

Schrödingers gris

10018529064_5772e6f9e9_kVisste ni att det svenska uttrycket ”köpa grisen i säcken” och det engelska ”the cat’s out of the bag” har samma ursprung? Det kommer från senmedeltidens marknader där oseriösa handlare sålde ”griskultingar” som i själva verket var katter, hundar, råttor eller vad man nu kunde få tag i. Detta snillrika lurendrejeri byggde på att ”grisen” färdigpackad i en säck, vilken underlättade hanteringen. ”Att köpa grisen i säcken” har därefter blivit ett uttryck för att köpa något osett, medan ”the cat’s out of the bag” betyder att man har synat bluffen. De båda uttrycken har också sina språkliga motsvarigheter i ”släppa katten ur säcken” och ”a pig in a poke” men används mer sällan. Av det kan man filosofiskt fundera över om svenskar är mer lättlurade än britterna. I Danmark är fenomenet däremot känt som Schrödingers gris – det både är och inte är en gris i säcken tills man öppnat den och tittat efter.

Just nu gör filmindustrin i form av Nordisk Film sitt bästa för att förstöra en 25-årings liv. Han krävs på hisnande 20 miljoner kronor för att ha spridit film via BitTorrent. Artikeln i SVT talar om ”ett stort antal filmer”, av vilka åklagaren valt ut 27 som bevismaterial, och enligt målsägarsidans företrädare har den åtalade tjänat ”jättemycket pengar” på detta. Av de 27 filmer åklagarsidan valt ut som bevis (fast det i själva verket rör sig om ”ett stort antal filmer” vilket tydligen inte behöver bevisas) finns den fantastiskt utskällda kalkonrullen Kommissarie Späck. Filmen ligger på 140:e plats på Svenska Filminstitutets topplista över biobesök för svenska filmer, två platser före Lilla Spöket Laban – Spökdags, men också två platser efter Lilla Spöket Laban – buller och bång. Dock har Kommissarie Späck dragit in mer pengar, vilket sannolikt förklaras av att biljettpriserna är lägre för barnfilmer vilket Kommissarie Späck, märkligt nog, inte marknadsförts som.

I en äldre artikel i IDG talas det om två parallella mål – ett brottsmål och ett skadeståndsmål – och där hävdar man att Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån) kräver 24,9 miljoner kronor för enbart Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult. Den har faktiskt gått lite bättre och ligger på 67:e plats på Svenska Filminstitutets lista över biobesök för svenska filmer och har lite mer än dubbelt så många biobesök som Kommissarie Späck, eller motsvarande två Spöket Laban-filmer.

Att filmer som dragit in tjugo respektive tio miljoner kronor på bio, plus ett par hundralappar för att och annan fyllt ut kundkorgen med DVD:n vid köp av andra filmer vid något ”3 för 99”-erbjudande på ICA används för att bevisa vilken enorm skada denna fildelare åsamkat branschen kan tyckas märkligt. Men då har ni glömt att tänka som upphovsrättsindustrin. I deras värld är nämligen varje kopia ett förlorat inköp, sannolikt av en limited edition-utgåva. Att tillgängliggöra en film för nedladdning innebär därför snabbt stora förluster för filmbolaget. Att tillgängliggöra ”ett stort antal filmer” motsvarar således förluster i storleken fyrtiotusen miljarder. Ju mindre en film spelat in, desto mer måste någon ha fildelat den, och desto större skada har således vederbörande åsamkat industrin.

Enligt upphovsrättsindustrins logik tjänar samtidigt fildelaren ”jättemycket pengar”. Kanske inte riktigt lika mycket pengar som de förlorar, för om de tjänade lika mycket pengar kunde ju kunderna lika gärna ge pengarna direkt till upphovsrättsindustrin, det förstår nog till och med upphovsrättsindustrin, men ändå ”jättemycket pengar”. Det är ungefär samma logik som får folk att tro att om de köper jättemycket av något billigt så ”tjänar” de pengar, och därför har man snart råd att åka igen om man bunkrar taxfreesprit på Ålandsfärjan. Exakt hur upphovsrättsindustrin räknar ut summorna går inte riktigt att sätta sig in i eftersom uträkningarna är så kreativa och nyskapande att de uppnår verkshöjd och därmed omfattas av upphovsrätten.

Vi som ser det vansinniga i den här typen av mål och skadeståndskrav och vill se förändringar i lagstiftningen har länge hävdat att fildelning inte åsamkar de skador som hävdas. Att det tvärtom rent av kan ge vinst eftersom att fans som delar saker med andra fans blir en form av marknadsföring som i slutänden leder till att folk köper saker de annars aldrig kommit i kontakt med. Detta resonemang har stöd i diverse undersökningar och har till och med omfamnats av delar av industrin självt. Till exempel uttalade sig Game of Thrones-regissören David Petrarca i dylika ordalag (men efter att ha råkat tänka själv återkom han, givetvis helt på eget bevåg får man anta, med tillägget att han absolut inte stödjer piratkopiering). Detta resonemang bygger dock på en kritisk komponent – att det som sprids är bra. Om det är bra och folk gillar det de ser/hör/läser så ökar chansen att de också köper det, och/eller annat av samma upphovsman, och rekommenderar det till sina vänner, varav vissa då också blir kunder. Om det däremot är skräp så blir det inte kunder av de som laddar ner, och det leder heller inte till att man rekommenderar det till sitt eget nätverk. I värsta fall leder det istället till att man varnar dem.

Upphovsrättsindustrin vill väldigt gärna att vi köper grisen i säcken. Det har varit deras affärsidé länge. Det gäller kanske särskilt just film på bio. För det man säljer är inte bara filmen, det är hela upplevelsen. Och det är inte en upplevelse de flesta upprepar med samma film så då spelar det, enligt upphovsrättsindustriell logik, inte så stor roll om filmen är bra eller inte. Du betalar samma pengar för en bra film som för en dålig, men en bra film kostar lite mer tankekraft att skapa. Därför är det kritiskt för filmindustrin att du inte öppnar säcken förrän efter att de har fått betalt.

Det är det fildelaren i Norrköping har gjort, liksom så många andra fildelare. De har visat vad säckarna innehåller. Det finns prima skinka i en del, men det är också en hel del katter. Och genom att släppa ut katterna har han således åsamkat filmindustrin ekonomisk skada.

Själv tänker jag så här: Om vederbörande lyckats tjäna ”jättemycket pengar” på Kommissarie Späck och Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, såsom Rättighetsalliansens frontfigur Henrik Pontén hävdar, då borde de väl anställa honom istället för att stämma honom? För uppenbarligen kan han då något som de inte kan.

Fotnot: Jag hittade på det där om Schrödingers gris alldeles själv.


Photo credit: theilr via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , , , , ,

Korgfjanten i Bengalen

A_Sikkimese_woman_carrying_a_European_man_on_her_back,_West_Bengal,_India,_c._1900En bild säger mer än tusen ord, säger de. Så är förstås inte alltid fallet, men en del bilder säger väldigt mycket. Inte minst historiska fotografier. Arkivbilder som skildrar historiska händelser, naturligtvis, men även ”vardagliga” poserande bilder har så oerhört mycket att säga oss om miljön de skapades i.

Just den här bilden ska vara tagen i den indiska delstaten Västbengalen, ca år 1900, och sägs föreställa en sikkimesisk kvinna som bär en brittisk herre på ryggen. Förutom att bilden är i ungefär lika delar löjeväckande och avskyvärd, så säger dess blotta existens oss något om vilken värld den är skapad i.

Till att börja med: Såvida det inte är något allvarligt fel på den brittiske mannens ben så kan man nog med säkerhet fastställa att det vore mer praktiskt att gå själv än att bli runtburen på en liten gummas rygg. Jag har förvisso inga problem med att föreställa mig att kvinnan på bilden är stark som en oxe och mycket bättre anpassad till klimatet än honom, men ändå. Jag har väldigt svårt att se ett scenario där det är mer praktiskt att en människa bär en annan än att båda går själv. Och därtill ser den där korgen förbannat obekväm ut. Så det är faktiskt ingen dans på rosor att vara vit man heller!

Det är också värt att tänka på att det knappast är en ”situationsbild”. Det är inte så att fotografen får syn på en gumma som bär runt på en gubbe och tänker ”This is so going on Instagram!” Fotografering runt år 1900 var en aning mer komplicerat än idag, för att uttrycka det lindrigt, och avsevärt dyrare. Fotografiet är, högst sannolikt, arrangerat. Personerna på bilden poserar framför kameran, det är den rimliga slutsatsen att dra.

Av detta kan man i sin tur fundera över ett och annat. Är fotot taget på fotografens initiativ, eller på jättebebisen i korgen? Om det är fotografen som vill dokumentera en företeelse så blir det begripligt, vare sig motivet var en vardaglig eller ovanlig syn för sin tid och plats. Om det däremot är jättebebisen som betalat för att få bilden tagen så kan man ju börja fundera över; varför just den posen? Det är här bilden verkligen kan lära oss något om tidsandan. Få västerlänningar idag skulle välja att posera framför kameran på det sättet. Inte ens som en plojgrej. Så frågan man kan ställa sig är då om det är ett sätt att dokumentera sitt eget välstånd, sin status? Det är i alla fall min gissning. Att fotot liksom är ett slags monument över den egna framgången. Ett statement. ”Jag är så jävla rik att jag inte ens behöver gå själv.” Istället är ett det ett utmärkt monument över kolonialismen.

Vi kan bara spekulera i korggubbens syfte med att posera för fotot sittandes i en Babybjörn för vuxna, men oavsett vad det var så hade han nog inte tänkt sig att bli historisk som Korgfjanten i Bengalen.

Det finns för övrigt en informativ och underhållande tråd på Reddit kring den här bilden. Min favorit är när användaren Garg föreslår att Uber borde börja med ”gammal gumma” som transportmedel, och LikwidSnek svarar att de kan kalla tjänsten ”UberMench”…


Bilden är public domain i Indien. Fotograf okänd.
Andra bloggar om: , , ,

I nollpunktsfältet täljer kvacksalvare guld med smörkniv

Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia CommonsDagens Nyheter gör en insats för folkbildningen genom att plocka sönder boken Livet med kvantfysiska glasögon. (Dessvärre har man valt att stoppa in artikeln bakom betalväggen så att allmänheten inte ska få ta del av den utan att betala lösen, så därför får DN ingen länkkärlek.) Till sin hjälp har man tagit Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet. Det författarna Mikael Säflund och Titti Nordieng kallar kvantfysik avfärdar Bo Sundborg som missuppfattningar eller rent hittepå.

Nordieng påstår sig vara utbildad i applicerad kvantfysik, men på direkt fråga på DN säger hon sig inte kunna svara på vad kvantfysik är. Ändå anser hon sig tydligen kompetent att skriva en bok baserad på dess teorier. Bokens genomgående tema ska vara något som författarna kallar ”nollpunktsfält” som, enligt dem, innehåller all tänkbar information om precis allt. Bo Sundborg säger sig bli upprörd över det påståendet eftersom det utmärkande, enligt honom, för de fält författarna beskriver är raka motsatsen – att de är helt tomma.

Och det hade väl inte gjort något att ett par flummiga pajaser skriver en bok baserad på missförstånd, vanföreställningar och rena fantasier, om inte det vore för den lilla detaljen att folk tydligen köper boken. Under sommaren har den nämligen blivit något av en bästsäljare. Det är här det blir otäckt, för hur kan så många gå på den här sortens bluff?

Den cyniska förklaringen är att folk är dumma i huvudet. Den lite mer förlåtande varianten av den förklaringen är att folk har mer pengar än de har kunskap. Den sortens teoretisk vetenskap som till exempel kvantfysik är nämligen så avancerad att vi vanliga dödliga helt enkelt saknar verktyg för att bedöma vad som är korrekt eller ens rimligt, och vad som är nys.

Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. - Arthur C Clarke

Science fiction-författaren Arthur C Clarke myntade några bevingade ord om teknologi som brukar kallas ”Clarkes tre lagar”. Clarkes tredje lag lyder ”All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi.” Detsamma kan nog sägas om tillräckligt avancerad teoretisk vetenskap. Det är, för den som inte är insatt, omöjligt att särskilja från fiktion.

För några år sedan träffade jag författaren Kristoffer Gunnartz. Vi samtalade om hans bok Välkommen till övervakningssamhället, men samtalet gled också in på hans andra bok Prata som folk, Einstein som är tänkt att vara en handbok i forskningskommunikation. Gunnartz menade att det finns stora brister i hur vetenskap förmedlas. Vi har forskare som är jättebra på att forska och skriva rapporter som andra forskare kan läsa, bedöma, kritisera och arbeta vidare ifrån. Men de är dåliga på att förklara det så att vi andra förstår. Så antingen behöver de bli bättre på det, eller så behöver vi bättre mellanled i form av vetenskapsjournalister och andra som förstår vad forskaren säger och översätter det till något som blir greppbart för oss andra. Någon som förstår latin men kan tala te bönder, helt enkelt.

Det finns således en glapp mellan forskningen och resten av befolkningen. Vi kan kalla det glappet ”nollpunktsfältet”. I nollpunktsfältet finns det massor av guld att tälja för den som har en smörkniv och är tillräckligt skrupelfri. Det är bara att förklä sin humbug i en vetenskaplig språkskrud, hänvisa till rapporter (och bortse från om de blivit kritiserade, motbevisade eller rent av utdömda som förfalskade) som ens målgrupp ändå inte kommer att ta del av, utlova ett bättre liv och skratta hela vägen till banken. Kolloidalt silver, antivaxrörelsen, stollar som tar betalt för att lära andra stollar trancendentalt självförsvar… Alla lever de och frodas i det här kunskapsglappet, det här nollpunktsfältet.

Och det här glappet kommer bara att fortsätta växa vartefter vetenskapen flyttar fram sina gränser om vi inte ser till att allmänheten flyttar efter. Och om nollpunktsfältet sväller, då kommer det också att fyllas på med ännu fler kvasivetenskapliga kvacksalvare som säljer snake oil med ny och förbättrad formula.


Bild: Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia Commons
Andra bloggar om: , , ,

Söder och sillamackan


När Qaisar Mahmood gav sig ut på vägarna i sin jakt på svenskheten frågade han svenskarna han träffade var Sverige är som svenskast. De skickade honom på en resa land och rike runt; Småland, Värmland, Dalarna. Alltihop underhållande och tänkvärt redovisat i hans bok Jakten på svenskheten. De platser han besöker har förvisso sina likheter, men också sina skillnader och någon tydlig röd tråd går inte att finna. Mahmood kommer ganska snart till slutsatsen att svenskarna uppfattar Sverige som svenskast just precis där de själva kommer från.

Det är egentligen föga förvånande. Just det vi växte upp med är det vana, det rätta. Det är nollpunkten och alla avvikelser därifrån är en försämring. Därför är det, för de allra flesta, fullkomligt irrelevant om samhället har förändrats till det bättre eller inte; det har förändrats och därför är det sämre. Lägg därtill att barndomen upplevdes som trygg på grund av okunskap om omvärlden utanför mammas gata. Världen kanske inte har blivit farligare sedan dess, men den upplevs så för att vi som vuxna har en annan insikt i hur den ser ut, och förstås fått tillgång till fler kanaler att ta in informationen från. Klart sämre än den skyddade, bulldoftande tillvaron där det firades midsommar och jul mest jämt (för det är högtiderna man minns).

Jag har Qaisar Mahmoods betraktelser i bakhuvudet när jag läser ett gammalt pekoral signerat Björn Söder där han förfasar sig över hur det svenska trängs undan och ersätts av vitlök. Överallt ser Söder sina svenska traditioner hotas, men det finns ett ljus i mörkret! Ett ljus i form av en pursvensk sillamacka som Söder gråtande smaskar i sig.

Det finns bara ett litet problem med den historien. Den där sillamackan är inte ett dugg svenskare än vilken vitlöksdoftande rätt som helst. I vart fall inte där jag kommer från, och om Söder kan ta sig friheten att helt enkelt utgå från att det han är uppväxt med är det svenska så kan jag också göra det. Därför: sillamackor är inte svenska. Om det överhuvudtaget existerat på mina breddgrader skulle det ha hetat sillsmörgås. Möjligen sillmacka. Men sillamacka? Det förefaller mig som en både kulinarisk och språklig styggelse. Vilket slags underutvecklade varelser äter sådant?

Poängen här är inte att göra narr av Björn Söder. Det gör han så bra själv. Och till Söders försvar så är texten gammal och förhoppningsvis har även han mognat en smula sedan dess. Poängen är istället att belysa problemet med den här typen av snyftande saknad efter svunna tider, i synnerhet om man så oreflekterat utgår från att det man själv växt upp med också är det mest äkta och ursprungliga svenska även för andra. Det är helt enkelt inte sant. Återigen; det här är inte en attack på Björn Söder personligen. Det är bara det att han oavsiktligt lyckas beskriva precis det som är problemet medan han försöker beskriva vad han tror är problemet. Det är nämligen såhär väldigt många människor tänker. Och det fungerar, så länge vi har ett de att ställas mot.

I antalogin Identitetens omvandlingar beskriver Michael Azar förhållandet mellan oss och dem så här:

Det är inte svårt att inse att gränsens utsida – alla de som inte får vara med – är högst vital för bevarandet och upprätthållandet av insidan. I själva verket är det i relation till denna utsida, till de som genom en negationens akt framställs som insidans motpol, som de på insidan förmår föreställa sig vilka de själva är.

Med andra ord: Så länge det finns svartskallar att förhålla sig till kan Björn Söder och hans likar låtsas att vi alla åt sillamackor innan de kom dragandes med sin vitlök. Däremot instämmer jag i uppfattningen att sill är något mycket svenskt. Trots allt, inlagd sill serveras på samtliga svenska högtider. Men istället för att låsa fast mig vid att sillen ska tillredas och serveras på ett sätt och endast ett sätt (annars är den haram) så är jag öppen för utveckling. För min uppfattning om vad som är svenskt är förmågan att välkomna nya rätter i det svenska köket. Jag menar, det där tacomyset på fredagar har väl petat torsdagens ärtsoppa och pannkaka från tronen över svenska mattraditioner.

Och om sill är det ursprungliga, vitlök det nya hotfulla och förmågan att blanda upp kulturen det typiskt svenska så är vitlökssill det svenskaste som finns. Där har vi ett lyckat integrationsprojekt om något; ett sätt att fräscha upp en ärligt talat ganska läskig gammal fisk och anpassa den till samtiden. När den dessutom tillagas av min finsk-tyska sambo med polskt efternamn är den farligt god och håller vampyrerna på behörigt avstånd.

För mina barn kanske just vitlökssill kommer att vara det svenskaste man kan äta. Jag hoppas bara att de aldrig känner sig så osäkra på sitt ursprung att de aldrig vågar äta något annat än mammas vitlökssill.


Photo credit: ulterior epicure via Source / CC BY-NC-ND

Andra bloggar om: , , ,

Saker du inte visste och klarar dig utmärkt ändå

Ibland när man har tråkigt kan man lära sig ett och annat genom att bara hoppa runt på Youtube eller Wikipedia. Man börjar med att kolla upp en grej och följer länkar därifrån och så plötsligt får man en aha-upplevelse.

Som till exempel häromnatten då jag tog en liten Youtube-promenad nerför Memory Lane och kollade in lite musik från mina tonår. (Ett tips är att ha en skämskudde nära till hands när man gör dylika utflykter.) Bland låtarna som dök upp var 4 Non Blondes What’s Up?, en låt som jag verkligen gillade då det begav sig och jag får medge att jag än idag blir lite tagen av Linda Perrys röst.

Linda Perry ja. Jag slog upp henne på Wikipedia eftersom jag var nyfiken på vad hon har gjort efter detta one hit wonder. Jag visste att hon gjort sig en karriär som låtskrivare och bland annat skrivit musik åt Pink, men jag blev förvånad över hur många välkända artister hon jobbat med. T ex har hon skrivit Christina Aquileras Beautiful. Det är lite lustigt att den rebelliska Linda Perry, som enligt egen utsago släppte 4 Non Blondes för att det blev för fluffigt och polerat, är så bra på att skriva popmusik åt fluffiga och polerade popartister. Men det är väl annat när man inte behöver stå för det som artist. Bara en reflektion alltså, inte på något sätt ett angrepp.

Hur som helst så kom jag till slut till avsnittet ”privatliv” där det nämndes att hon är gift med en Sara Gilbert. Namnet ringde först ingen klocka utan jag hoppade vidare på någon länk utan att reflektera över parbilden intill den notisen, men en liten stund senare var det något som gnagde. Var inte det där ansiktet bekant ändå? Vad hette hon? Så jag backade tillbaka och tittade närmare, och jo då! Sara Gilbert är mer känd som som Leslie Winkle i Big Bang Theory.

Så då måste jag ju läsa om Sara Gilbert. Ganska snart höll jag på att ramla av stolen då jag fick veta att Sara Gilbert är adoptivsyster till Melissa Gilbert, mer känd som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien, vilket för övrigt är Big Bang Theory-karaktären Amy Farrah Fowlers favoritserie. Amy Farrah Fowler är för övrigt doktor i neurovetenskap och spelas av Mayim Bialik som är… doktor i neurovetenskap.

Är det förresten bara jag som tycker att det känns lite… incestuöst när ett par som spelar syskon på tv/film har en relation privat? Som t ex Michael C. Hall och Jennifer Carpenter som spelade Dexter och Deborah Morgan i tv-serien Dexter och gifte sig längs resans gång. Nå, tidigare nämnda Melissa Gilbert har varit gift med Bruce Boxleitner som spelade Luke Macahan i tv-serien Macahans (som är det enda jag minns som sevärt från barndomens television). De introducerades för varandra av Boxleitners ex-fru Kathryn Holcomb, som då det begav sig spelade Lukes syster Laura Macahan i tidigare nämnda Macahans. Men det blir äckligare än så.

Melissa Gilbert har även haft en relation med Rob Lowe. I hockeyfilmen Youngblood, där Lowe spelar rookien Dean Youngblood som får chansen att spela för Hamilton Mustangs, får han sig en omgång i sänghalmen av sin hyresvärd miss McGill (”te med miss McGill” är en upplevelse alla i laget har varit med om). Miss McGill spelas av Fionula Flanagan, som i Macahans gestaltade Lukes och Lauras moster Molly.

Och för att cirkulera tillbaka till Sara Gilbert: I rollen som Leslie Winkle har hon under en period en köttslig relation med Leonard Hofstadter, som spelas av Johnny Galecki. Som barn spelade Sara Gilbert dotter till paret Roseanne och Dan i tv-serien Roseanne. Där har hon en relation med David Healy spelad av… ta-da! Johnny Galecki. De två har tydligen också haft en relation på riktigt. Så man kan säga att i såväl Hollywood som på prärien är alla släkt, eller åtminstone buksvågrar och -svägerskor.

Sedan kan man alltid roa sig med att gå till The Oracle of Bacon och ta reda på hur många led det är från var och en av dessa personer och Kevin Bacon.

Sara Gilbert and Linda Perry 2014.jpg
By Greg Hernandez from California, CA, USA – IMG_1332, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32736646


Andra bloggar om:

Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.


Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,