Det finns en del uttryck som stör mig. Detta borde inte överraska någon av er. Till exempel stör jag mig på det lismande och överanvända personliga tilltalet i reklam. Inte nog med att man under en lång tid envisats med att skriva Du, Dig, Ni, Er med inledande versal, vilket är Fel, så har man på senare tid lagt sig till med oskicket att rikta informationen till “just Dig”. Vilket dessutom betonas på ett överdrivet sätt. Så att det passar JUST DIG! Tack, men jag tror inte att Ni har gjort den här reklamfilmen med JUST MIG i åtanke. Hade Ni gjort det så hade Ni vetat att det tilltalet inte passar JUST MIG och att det istället för att få mig intresserad av Er produkt gör mig irriterad och skeptisk.

“Bäste kund”
Jag är inte er bäste kund. Jag är antagligen inte ens nära. Om jag hade varit er bäste kund hade ni skickat ett brev som var personligt på riktigt, inte adresserat till “bäste kund”. Move along.

Häromdagen satt jag i en telefonkö. Med jämna mellanrum upplyste en röst mig om vilken plats jag hade i kön, samt hur många handläggare som arbetade för att hantera mitt ärende. Verkligen? Mitt ärende? Om trettiosju handläggare arbetar för att hantera mitt ärende, hur kommer det sig att jag inte ens har fått presentera mitt ärende ännu? Varför sitter jag i kö? Hur fullkomligt inkompetenta är ni om ni har satt trettiosju handläggare på mitt ärende och ändå inte ens klarat av att ta mitt samtal än? Någon är i behov av lite effektivisering. Så tänkte jag, istället för “åh vad trevligt!” som antagligen var den tänkta reaktionen. Det är möjligt att jag inte passar in i mallen riktigt, men hos mig hade ett meddelande i stil med “Just nu jobbar trettiosju handläggare med att beta av en ändlös ström av gnäll och dumma frågor. Det är strax din tur. Jippi.” fungerat bättre.

En bekant skrev på Facebook nyligen att någon ringde hem till honom och presenterade sig med tillägget “jag är inte en försäljare”. Min bekante tyckte att det var ett ytterst märkligt sätt att presentera sig för någon som inte är försäljare. Varför skulle någon som inte är försäljare öppna med att understryka att h*n inte är försäljare? Faktum är att det enda det gör är att få en att tänka “jahaaa, du är försäljare!” Jag funderar på att börja presentera mig med allt jag inte är, lite på måfå. Bara för att se vad jag får för reaktioner. Kanske trycka upp visitkort. Johnny Olsson – inte präst. Eller varför inte stolpa upp allt jag inte är i ett CV? Det borde ju sticka ut i alla fall.

Ett annat irriterande uttryck är när man använder procentsatser för att förklara hur säker man är på något, eller hur mycket man håller med. När det gäller säkerhet så är det hundra procent som gäller. Ibland 99,99. Då har man ändå lämnat en liten reservation och har ryggen fri om det skulle visa sig att man har fel. När det gäller medhåll är det hundra procent som gäller. Eller hundratio. Hur i helvete går det till? Kan någon matematiker vänligen förklara för mig hur det ens teoretiskt skulle vara möjligt att hålla med om något mer än helt? Det där med procentsatserna är förstås ett sätt att understryka sin trovärdighet, men jag vet inte… Folk vars procentskala spänner mellan 99,99 och 110 verkar inte särskilt trovärdiga alls i min bok.

Återigen: Jag är antagligen för grinig och cynisk för att passa in i mallen, men varför slarvas det så med trovärdigheten? Som alla de där reklamfilmerna på TV-shop och liknande för diverse magiska träningsredskap? Är det fortfarande någon som går på dem? Någon gapig brud eller spännig snubbe som pratar rakt in i kameran till JUST DIG medan några inoljade modeller med påklistrade leenden tränar med det aktuella träningsredskapet, som i själva verket är en helt vanlig jävla stjärtlapp som kostar fyrtionio spänn på Coop men nu säljs för ENDAST 499 kronor för att man har smackat på en käck logotyp, sågat ut ett extra handtag och säljer den med argumentet att den får plats under soffan, under sängen, i garderoben (tack, vi fattar!) och att man kan använda den medan man tittar på teve. Alla dylika reklamfilmer följer samma mall. Alla vill sälja på att du, JUST DU, kan träna framför teven. Här är ett tips. Stäng av teven! Ta en promenad. Det är gratis, fungerar antagligen bättre, och du slipper få huvudet förgiftat av säljknep. Att jag inte följer mitt eget råd är en annan sak, men jag betalar åtminstone inte för träningsredskap som påstås får mig att se ut som en tiokampare efter några veckors femminuterspass framför teven. Och varför måste det vara just tiokampare som visas upp? Kunde ni inte nöja er med något som var åtminstone avlägset sannolikt? För de där modellerna med sina sexpack har då inte byggt sina kroppar med några femminuterspass framför teven. Hur jag vet det? Jag vet det därför att produkten som säljs alltid är NY OCH REVOLUTIONERANDE! Case closed.

Före- och efterbilder är också spännande. Förutom att man var lite tjockare före så hade man också extremt dålig hållning, var osminkad och blev fotograferad i motljus. Det blir lite som Linda Skugges bilder där hon skulle visa hur man ser ut egentligen, bara det att hennes bilder är precis lika manipulerade som de modellbilder hon kritiserade.

Det läskiga med allt det här är att det uppenbarligen fungerar. Det måste det ju göra, annars hade det upphört. Vilket betyder att antalet människor som inte orkar tänka självständigt, som inte ifrågasätter, som sitter framför teven på en stjärtlapp och tillgodogör sig ännu mer propaganda, är betydande. Det i sig är en deprimerande tanke, men den förklarar väldigt mycket.

Andra bloggar om: uttryck, trovärdighet, reklam, marknadsföring

Sedan en dryg vecka tillbaka har jag till och från drabbats av mystiska, plötsliga och ganska intensiva smärtor i nedre delen av magen. Varje gång jag har tänkt att det nog är dags att kontakta vårdcentralen har de försvunnit och lurat mig att tro att vad det än var har gått över. Och jag har gått på det. Men efter att ha haft riktigt ont under torsdagen bestämde jag mig för att gå upp och ringa på fredag morgon oavsett hur jag mådde. Sagt och gjort.

På min vårdcentral fungerar det så att när man ringer tidsbokningen knappar man in sitt nummer och blir uppringd vid en angiven tid, istället för att sitta i kö. Vilket är jättepraktiskt, förutsatt att de faktiskt ringer. Vilket de inte gjorde den här gången. Och när klockan blivit så mycket att jag insåg att de inte kommer att ringa var klockan också så mycket att utsikterna få en tid samma dag var lika med noll. Då återstår två alternativ; den så kallade Akuten, och något som kallas för Närakuten. Det senare motsvarar en vårdcentral som är öppen när de vanliga vårdcentralerna är stängda, men med skillnaden att den tid man får bara är ungefärlig eftersom den som är sjukast går först, på akutvis.

Eftersom Närakuten öppnar först klockan 17 väntade jag tills dess med att ringa, men kom jag till Närakuten på det angivna numret? Nej. Jag kom till Vårdguiden, där jag efter en tid i telefonkö fick beskriva mina symptom för en sjuksköterska med finsk brytning, som ansåg att jag skulle till Akuten. När jag frågade om det verkligen var nödvändigt, jag var ju inte i sämre skick nu än för några dagar sedan, svarade hon att hon ansåg det, vilket i sig gör en lite mer orolig. Av anledningar som jag inte uppfattade kopplade hon mig vidare till en annan finskbrytande sköterska vilket fick mig att undra om Vårdguiden outsourcats. Hon var hur som helst av samma åsikt. Jag bestämde mig för att följa rådet, men vis av erfarenhet åt jag middag först. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. Klockan 18:01 kom jag in på Akuten. Sedan började det roliga.

Jag fick visserligen lämna urinprov ganska snart, och redan efter under en timme fick jag prata med en sköterska och lämna blodprover med mera. Sedan var det tillbaka ut i väntrummet som gällde i väntan på en ledig läkare. Där satt jag till midnatt ganska exakt, och därefter ytterligare fyrtio minuter i ett kalt undersökningsrum innan jag väl träffade läkare. Klockan ett på natten var jag klar, diagnosticerad med en prostatainflammation. Ni kan säkert lista ut hur man undersöker prostatan. Men det kostade mig i alla fall ingenting eftersom jag har jag frikort. Annars betalar man väl… vad? 80 spänn? 140? Nåja, runt tre chipspåsar. Glidmedel ingår.

Jag funderar på ganska många saker, som till exempel varför man idag skickas till Akuten för tamigfan allt. Varför går det inte att boka tider med läkare för att utreda sådant som allmänläkaren på vårdcentralen inte klarar av? Varför måste det gå genom Akuten? För problemet blir då att man sitter på Akuten med ett tillstånd som inte är särskilt allvarligt och därför hela tiden prioriteras ner. Eller hur? Bevisligen är man lågprioriterad eftersom det med jämna mellanrum kommer in folk i större behov av akut vård som går före. Vilket naturligtvis är i sin ordning, men det innebär ju också att man har gjort bedömningen att jag inte dör av att vänta, så varför inte bara skicka hem mig så länge? Jag förstår såklart att det säkert finns anledningar till att det är så (jag hoppas i alla fall att det är så) men jag kan inte klura ut varför. Jag kan inte se hur det gynnar någon. Patienten sitter i ett väntrum och är orolig över sitt tillstånd, som givetvis måste vara allvarligt eftersom man blivit skickad till Akuten och inte får gå hem. Sköterskor får handskas med allt surare väntrumspatienter. Läkarna, antar jag, har det stressigare än de kanske skulle behöva ha.

Vad jag också funderar lite över är hur otroligt otrevliga akutmottagningar och deras väntrum, och sjukhus överlag, faktiskt är. Kala väggar, alltid målade i någon obehagligt glåmig grön eller gul färg. Det enda som ens liknar prydnader på väggarna är diverse skyltar som upplyser en om vad man inte får göra, samt var utrymningsvägarna finns. Inte en planta i sikte, bortsett från delar av klientelet. Ostoppade stolar som är omöjliga att sitta bekvämt i. Väntrummet är varmt och luften står stilla. Emellanåt börjar något låta utav helvete i en kvart. Möjligen är det en luftkonditionering. Det är svårt att avgöra för den enda märkbara skillnaden är att den låter utav helvete i en kvart. Sedan blir det tyst igen.

Två automater står i ett hörn. Den ena serverar varma drycker. Den andra ska innehålla diverse tilltugg men gapar sovjetiskt tom förutom ett par sorgliga äpplen och en festis. Jag tänker att om man stoppar D-Mark i den kanske den erbjuder något annat. Ty svenska mynt går det inte att köpa något för. Maskinerna tar gärna emot dem, men ger inget tillbaka. Ja, båda maskinerna. Ja, folk provade. Ingen vattenbehållare eller dricksfontän, inte ens muggar på toaletten finns det. Det är alltså den miljö som väntar en människa som är sjuk och behöver vård. Är man inte sjuk innan så lär man bli det efter tillräckligt lång tid i väntrummet.

Och lång tid blir det. Har man oturen att vara sjuk nog att behöva uppsöka Akuten men inte sjuk nog att vara prioriterad så har man många timmar att se fram emot i väntrummet. Efter ett tag börjar man nästan bli paranoid. Tänker att man blivit bortglömd. Genom glasrutorna ser man ju en drös av sjukvårdsutbildad personal gå fram och tillbaka, till synes utan något alls att göra. Och genom fönstren i den andra väggen ser man receptionen. Sitter inte sköterskan där och flinar lite hånfullt? Är vi utsatta för något slags socialt experiment? Vill de se hur länge vi kan sitta här utan innan någon bara tappar det?

Det är inte konstigt att väntrumspatienter blir otrevliga efter ett tag. Och det är inte konstigt om personalen i receptionen också blir otrevlig efter ett tag då de bara har att göra med otacksamma och griniga väntrumspatienter dagarna i ända. Det blir en ond cirkel. Skulle det inte underlätta om någon bara kunde komma ut någon gång ibland och växla ett par ord med de som väntar? Fråga hur man mår, förklara att det är mycket just nu men vi har inte glömt bort dig, säg till om du behöver något. Eller varför inte rent ut – det är åtminstone två andra före dig, om det inte kommer in något olycksfall – så du hinner gå iväg och ta nåt att äta om du vill? Som det är nu ruttnar folk ur istället, söker upp första bästa sköterska och kräver svar. Det lär knappast vara vare sig effektivare eller trevligare för personalen. Och vilka är väl egentligen i större behov av en välkomnande miljö, bekvämligheter, ett vänligt ord, information, mat och vatten, än just de som redan är sjuka?

Idag åkte jag till Södra Djursjukhuset med en katt som inte mådde så bra. Där väntade jag först i cirka fem minuter innan jag fick komma in och få katten undersökt. Sedan väntade vi kanske tio minuter i undersökningsrummet på en sköterska som tog blodprover på katten och hänvisade oss tillbaka till väntrummet. Först då satte jag mig ner, i en stor och bekväm soffa, i ett ljust och smakfullt inrett rum, med lite gröna växter i hörnen och krafs på väggarna. Sedan hämtade jag en kopp kaffe ur en automat, utan att behöva krångla med mynt, men jag hann inte dricka upp kaffet innan jag blev hämtad igen för ytterligare ett blodprov på katten. Därefter satt vi uppskattningsvis en kvart i väntrummet igen innan vi återigen träffade veterinären som meddelade provsvar. En sköterska avslutade det hela med att ge katten vätskeersättning och informera om vad jag skulle göra hädanefter. Jag fick nedskriven information och ett recept i handen.

Avslutningsvis genomled jag den ekonomiska motsvarigheten till en våldtäkt i kassan. Jag kunde få glidmedel om jag ville, men det skulle kosta 165 kronor extra och våldtäktskvinnan informerade mig vänligt om att det nog inte var värt det. Drygt fyratusen som regleras med försäkringsbolaget i efterhand varpå jag uppskattningsvis får tillbaka femtonhundra. Den försäkringstekniska motsvarigheten till ett skadestånd.

Sensmoralen är att man får vad man betalar för. Sensmoralen är också att om det ändå slutar med att man får nåt uppkört i tvåan så underlättar det om man blir bjuden på kaffe och struken medhårs.

Andra bloggar om: väntrum, akutmottagning, sjukhus, vård, djursjukhus, intressant?

I framtiden ska jag göra en storslagen film om en svensk kämpe. Han finns inte än, men han kommer snart att träda fram ur kulisserna. Han heter antagligen något i stil med Lars Andersson, och han kommer att vara så beryktad att när folk ser honom kommer de inte att tro att det är han. “Det där kan inte vara Lars Andersson. Lars Anderssons ölmage är större och manligare”, kommer de att säga. Men det är han, och han kommer att leda ett uppror mot överheten.

För få en större målgrupp kommer min film att vara på engelska. För att inte förstöra upplevelsen ska jag inte avslöja handlingen för er, men jag ska bjuda på ett citat ur ett tal som Lars Andersson kommer att hålla i filmen. Håll till godo.

“Fight, and you may die. Run, and you will live. At least a while. And dying in your beds, years from now, would you be willing to trade all the days, from this day to that, for one chance, just ONE chance, to come back here and say, that they may take our freedom, but they’ll never take, OUR SNUS!”

Filmen går under arbetsnamnet “Snufflip” och behöver finansiärer. Känner ni några riskkapitalister kan ni väl presentera idén. Om någon har numret till Mikael Persbrandt så vore det också bra att ha.

Andra bloggar om: snus

Sommaren 2008 hade regimen ögonen på sig då striden stod om FRA-lagen. För en gångs skulle tittade faktiskt människor på riksdags”debatten” och engagerade sig. Beslutet sköts upp och röstades istället igenom dagen efter, som av en händelse samtidigt som Sveriges landslag i fotboll spelade match i EM. Idag meddelades att man ämnar snabbehandla datalagringsdirektivet. Meddelandet kom, som av en händelse, ut cirka en timme innan Boxer-Robert höll presskonferens om sin nyfödda dotter och drunknade därmed fullkomligt i mediabruset. I en monoarki finns det bara plats för en nyhet åt gången.

I höstas var det val i Ryssland. Stora demonstrationer planerades. Som av en händelse dök det upp ett obligatoriskt prov i ryska just precis den dagen som demonstrationerna skulle hållas. Den som inte deltog i provet skulle heller inte kunna erhålla slutexamen.

Allt detta är förstås bara tillfälligheter. Lustiga små sammanträffanden. Inget att bekymra sig om. Läget är under kontroll. Återgå till fredagsmyset och mello.

Andra bloggar om: fra, datalagringsdirektivet, regimen, demokrati, fulspel

Vi älskar människor. Så lyder Nya Moderaternas Nya Slogan. Jag undrar lite försynt hur de tänkte här. Förutom att det helt uppenbart inbjuder till karikatyrer från vänsterhåll av typen Reinfeldt i form av en tjock rikeman, med monokel för extra ondska, som mumsar i sig arbetare från silverfat, så verkar det ju inte ha väckt några varmare känslor inom högerblocket heller. Vi älskar människor. Vad exakt vill man ha sagt med det?

Vi älskar människor. Det känns som något som är sprunget ur ett politiskt klimat och taktiktänk där allt går ut på att inte stöta sig med någon. Det finns alltid någon som blir kränkt oavsett vad, så det som kvarstår att jobba med är fullkomliga meningslösheter. Det måste vara en kreativ mardröm för en PR-byrå att göra slogans och valaffischer åt politiska partier.

Vi älskar människor. När vi träffades var regimen så omtänksam, bjöd ut oss, talade passionerat om sina ideal och hur viktigt det är att man litar på varandra i ett förhållande. Den sa att kärleken är som en fågel – man måste släppa den fri så att den kan stanna kvar frivilligt för att ha verklig kärlek. Det var fint sagt. Vi låg på första dejten. Förmodligen för att regimen verkade så blyg och försäkrade att det inte var något den brukade göra. Morgonen efter fick vi frukost på sängen. Vi flyttade ihop efter några veckor. Men vad hände sedan?

Vi älskar människor. Det är på grund av kärlek till oss som regimen vill kontrollera oss. Det är för att den älskar oss så mycket som den vill läsa våra mail, gå igenom våra kontaktnät, hålla reda på var vi befinner oss och veta vem vi umgås med, och om vi protesterar så antyder den att vi har varit otrogna, och pratar sedan inte med oss på ett par veckor utan drar istället iväg till Tyskland för att titta på fotboll med kompisarna. Plötsligt dimper det ner en glad hälsning därifrån. Regimen verkar ha det roligt. Vi pustar ut. När regimen är på bra humör är det lugnt. Vi bonar golven och byter gardiner i fågelburen tills den kommer hem, och tiger om att den där fotbollsresan var en onödig utgift och att taket faktiskt behöver lagas.

Vi älskar människor. Det har varit några sådana här turer nu. Vi upptäcker gång på gång att regimen snokat igenom våra handväskor och mobiltelefoner, men när vi vill prata om det blir den omotiverat upprörd och börjar yra osammanhängande om hur farlig världen utanför är (vi undrar på vilket sätt den har blivit farligare än när vi träffades men säger det inte högt) och att den faktiskt bara försöker skydda oss. Eller så kryper den in i sitt skal och straffar oss med tystnad. Då får vi dåligt samvete igen och är extra duktiga. Efter ett tag kommer regimen tillbaka som om ingenting har hänt, ger oss en present och förklarar att den älskar oss. Det känns skönt.

Vi älskar människor. Det är viktigt för regimen att upprätthålla statusen bland sina kompisar, och det finns några som är coolare än alla andra och som regimen alltid vill imponera på. Det är Sam, som har stora muskler och ofta hamnar i slagsmål (vi tror att regimen är lite rädd för Sam), och bröderna Warner som är rika som troll och alltid bjuder. Det händer att regimen vill att vi ska ligga med dem. En gång tvingade den oss. Efter det lärde vi oss att det gör mindre ont om vi försöker slappna av och inte spjärna emot.

Vi älskar människor. Men en del av oss har tröttnat på det här nu. Insett att det inte blir bättre. Vi har gjort slut. Regimen tänker inte acceptera det förstås, den älskar ju oss och vill ha oss tillbaka. Men vi står på oss, tar inte emot några presenter, lägger på när den ringer. En del har ny partner, men då trakasseras den nya. Andra har känt sig tvungna att få skyddad identitet för att få vara ifred.

Vi älskar människor. Vi betackar oss för den sorts kärlek som regimens moderater står för. Vi vill inte ha politikers kärlek. Vi nöjer oss med ömsesidig respekt.

Andra bloggar om: vi älskar människor, övervakning, storebror, moderaterna, regimen, svartsjuka, kontrollbehov, kärlek, intressant?

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm.

Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var “Det här vill jag se!” så jag googlade “holden crash test” och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande:

**UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2
“Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car.” a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked)

Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande:

This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility’s drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario.

Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade.

Ett citat som återkommer i flera forum är detta:

The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car.

The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat.

The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block.

Colin Jackson
Crash Barrier Manager
RTA Crashlab

På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst – varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil?

Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, “värst i världen” av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag.

Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn – en billig bukfylla men föga matnyttigt.

Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till “nätforum” och “bloggar” som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest.

Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta.

Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram… Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta.

För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er.

Dramatisk musik.

Reklam.

Mer dramatisk musik.

Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord.

Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns!

Dramatisk musik, och så vidare.

Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro – samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva.

Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann.

Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes.

Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé.

När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask… ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel.

Han är ganska slug, den där Schlingmann.

Andra bloggar om: håkan juholt, per schlingmann, socialdemokraterna, moderaterna, politik, intressant?

Nej, det gör han inte. Det har nämligen blivit allt svårare för Tomten att utföra sitt jobb. Ty utöver att vi ständigt blir fler vilket ökar på arbetsbördan och stressen för Tomten och hans renar, så envisas vi också att sätta upp diverse hinder som försenar honom ytterligare. Några exempel på vad Tomten har råkat ut för hittills:

• I Australien och Nya Zeeland får renarna inte komma in eftersom deras mycket speciella ekosystem är mycket sårbart för främmande djur. Kaniner och paddor ställer till stora problem i Australien och på Nya Zeeland tros en fyrvaktares katt ha käkat upp varenda en av en art kivifåglar som bara fanns på den holmen.
• I Etiopien arresterades Tomten för att ha rest in i landet olagligt.
• I Ryssland måste Tomten först få en inbjudan, med alla korrekta stämplar på. Det kräver några veckors framförhållning. Nu borde inte det vara ett problem eftersom julen är ganska förutsägbar, om man säger så. Det är däremot inte Ryssland. De ändrar saker, utan förvarning.
• I USA utsattes Tomten för alla kontroller och kränkningar i boken. Män med stora skägg och udda klädstil väljs slumpmässigt ut på flygplatsen för att nakenskannas och frågas ut. Frågorna är av arten “är syftet med din vistelse i USA att utföra ett terrordåd?” och “deltog du aktivt under Förintelsen?”.
• Den årliga hippiefesten Vattnajökul (som betyder ungefär “sjujävla stor vattenpipa”) på Island spred ett stort moln av brajrök över norra Europa vilket tvingade Tomten att lägga om rutten.
• I Grekland tog presentutdelningen ovanligt lång tid. Många pooler och hus att dela ut där. Tydligen har man slagit på stort med “beställ nu, betala i februari” i landet.
• I Sverige utvisades han till den förra Sovjetrepubliken Krigistan. Eftersom han inte kunde styrka varifrån han kommer gjorde man som brukligt är på Migrationsverket; splättade en sked havregrynsgröt mot Kaukasusområdet och utvisade vederbörande till den största klicken som fastnat på kartan. Krigistan ligger mellan Uranistan och Stickfrånstan, och befinner sig i krig med båda.

Det här är förstås bara ett axplock av Tomtens problem. Lite tid sparades dock in i Nordkorea där regimen avböjde besök med hänvisning till att folket har allt de behöver, så det finns fortfarande hopp om att Tomten ska hinna med alla innan nyår. Medan ni väntar kan ni ju läsa lite om de presenter Tomten har kommit med hittills.

God Jul!

Andra bloggar om: tomten, jul, förseningar

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning.

Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist.

En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen.

Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet.

Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig.

Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns.

Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes.

Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken.

Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte – TV4 anser att “det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti” och sparkade honom.

DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att “de jävla idioterna gav mig sparken”. Han tyckte också att TV4:s beslut var “alldeles för drastiskt”. Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda “jävla idioten” i den här soppan är faktiskt du.

För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig.

Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips.

Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med “skulle folk reagera lika om han var kvinna”? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson.

Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen?

Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem “jävla idioter” framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger.

Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart – om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.

Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Alla vet ju att om man tvättar fönstren så börjar det snart regna. Därför är det inte konstigt att det ofta regnar i till exempel London eller Seattle. Mycket fönster där.

I stora delar av Afrika regnar det däremot inte alls. Varför? För att det inte finns några fönster, såklart! Det regnar inte på Antarktis heller och även där är fönsterbristen omfattande, vilket bevisar tesen.

Lösningen är så enkel att jag inte begriper varför ingen har kommit på den tidigare. Vad består fönster av? Glas. Vad gör man glas av, som det finns gott om i Afrikas torraste delar? Sand. Hur? Man hettar upp den.

Alltså. Vad vi behöver göra är inte att motverka den globala uppvärmningen. Vi behöver skynda på den. Ta bilen till brevlådan, elda för kråkorna, inför koldioxidsubventioneringar! Jobba upp värmen så att Sahara smälter till glas. Utbilda sedan lokalbefolkningen i fönsterputsandets ädla konst, och voíla! Regn!

Hörde jag något om ett Nobelpris?

Andra bloggar om: korrelation, kausitet, nobelpris

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv.

Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med.

Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden… jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som “tjena glidarn!”. Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra.

Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom – det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också.

Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. “Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!” Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla “tillgång och efterfrågan”. Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv.

Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA.

Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater.

Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp.

Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer.

Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger “I’m not!” när alla andra entonigt mässar “Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.

Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

photo © 2004 flattop341 | more info (via: Wylio)
Jag ser en obehaglig utveckling i samhället gällande evenemang och polisinsatser. Vi ser ut att gå mot att det blir kutym att arrangören får ta notan för polisens insats. Under flera år har det talats om att låta klubbarna ta notan i samband med högriskmatcher i fotbollen, och på kort tid har det nu kommit rapporter om hur festivalarrangörer får pröjsa för att polisen höjer beredskapen. Min ryggmärgskänsla är att det här är helt uppåt väggarna.

För rimligen är det så att vad som händer under arrangemanget, på avsett område, är arrangörens ansvar. Där är det givet att arrangören skall hålla med väktare och andra säkerhetsarrangemang, såväl som bekvämlighetsinträttningar och annat. Jag utgår från att lämplig myndighet gör en bedömning av läget i samband med att en ansökan om att arrangera en festival eller dylikt inkommer och att det är ett villkor för tillstånd är att de minimikrav på säkerhet som sätts upp efterföljs. Rätta mig om jag har fel.

Men vad som händer utanför arrangörens område kan inte vara arrangörens ansvar. Om fotbollssupportrar slår sönder skyltfönster och varandra nere på stan före, under eller efter en fotbollsmatch så är det fortfarande samhällets ansvar. Vi betalar skatt för att bland annat ha en poliskår som skyddar oss och vår egendom, även när det spelas fotboll. Detsamma gäller förstås också festivaler eller annat. Om vi accepterar ett förfarande där polisen tar betalt av en arrangör så öppnar vi också på sikt för att polisen bara arbetar för den som har råd.

Och tydligen accepterar vi det. Förfarandet tycks ju vara så pass vanligt att det finns en prislista på vad polisen kostar. Det är för övrigt en mycket intressant prislista. Jag höjer på ögonbrynen när jag läser att en polisbil kostar fyra kr per påbörjad kilometer. En snabb jämförelse ger vid handen att det är avsevärt billigare än taxi. Taxi Stockholm tar dryga nio kronor per kilometer.

Här börjar det bli riktigt intressant, ty det händer att gammelmedia försöker göra sitt jobb som granskare av makten, och vid sådana tillfällen händer det också att en och annan politiker kritiseras för att ha en stor taxinota, som skattebetalarna får stå för. Ett sådant fall är Fredrick Federley. Hans förklaring till att han åkte taxi i tid och otid, även när det inte var tjänsteärenden, var att det finns en hotbild mot hans person och att han därför har direktiv från polisen att åka taxi istället för att resa kollektivt. En fullt acceptabel förklaring, vill jag tillägga. I en demokrati får vi inte tillåta att en folkvald politiker begränsas i sin rörelsefrihet medelst hot.

Men: Om en taxi kostar nio spänn per kilometer och en polisbil bara fyra, borde då inte den politiker som av säkerhetsskäl bör köras från punkt A till punkt B och tillbaka skjutsas av polisen? Det är ju betydligt billigare, och mycket säkrare blir det ju knappast. Om vi bortser från att somliga har en tendens att ramla och slå sig när polisen kör dem till häktet då, men jag tror att våra folkvalda är ganska stadiga på foten.

Själv tar jag tio procent på mellanskillnaden för mitt spartips.

Andra bloggar om: polis, säkerhet, arrangemang, spartips, intressant?

Dagen efter att försökt undvika att bli överkörd på Coop råkade jag ut för en annan mentalt utmanad bilist. På vissa ställen i Södertälje har vi korsningar där högersväng leds förbi trafikljusen så att det kan vara rött rakt fram men ändå fritt att svänga höger, med väjningsplikt naturligtvis. Vid just en sådan korsning körde jag ut efter att ha kontrollerat att det var fritt från vänster, naturligtvis. Strax därefter tutade någon ilsket på mig och svischade förbi i ytterfilen.

Det är förvisso möjligt att jag inte såg honom, att jag slarvade. I så fall är tutandet begripligt. Jag själv hatar när folk svänger ut framför mig om de inte ser till att få upp hastigheten tillräckligt fort för att inte vara ett hinder. Det är som sagt möjligt. Men av hastigheten att döma är det troligare att han befann sig bakom en kurva när jag körde ut och att jag därför skulle ha behövt vara synsk för att lämna företräde. Han körde dessutom på tok för fort, och således skulle jag också ha behövt göra det för att inte vara ivägen.

Men det mest fantastiska inträffade ungefär fem sekunder efter att han hängande på tutan kört om mig. Då körde han rakt igenom nästa korsning utan att bry sig det minsta om att det var rött. Tokrött. Det var alltså inte fråga om att det slog om precis och att han körde mot orange, som det heter. Nej, det var rött. Lenin-rött.

Jag gillar att bli uppläxad av fullkomliga idioter.

Andra bloggar om: plattnackar

Jag kommer hem från eftermiddagsskiftet, gör henne sällskap i soffan, tar reda på vad vi tittar på. Går ut i köket och gör ett par knäckemackor.

Hon: Jag ska också gå och göra en macka.
Jag: Ojdå. Jag tog det sista knäckebrödet.
Hon: Är knäckebrödet slut!?
Jag: Jo…
Hon: Man tycker ju att du kunde ha sagt något om den saken igår när vi var och handlade. Eller bara hämtat ett paket.
Jag har inga bra svar på det så jag erbjuder henne min macka istället.
Hon: Den där vill jag fan inte ha, du har räkost på, jag tycker inte om det. Men jag kan väl vara hungrig då, jag har ju redan ätit en gång idag, man får vara glad för det. (Kanske var det något förtydligande om att hon är mor till mitt barn också.) Smakar det bra nu?

Lite senare.

Hon: Jag har öppnat fler fönster för att få korsdrag, och lämnat öppet på loftet hela kvällen så att det ska bli svalt här inne så du kan sova.
Jag: Vad bra.
Hon: Och ställt dina öl i kylen.
Jag: Du är snäll du.
Hon: Och lagt din vetekudde i frysen.
Jag: Åh tack, jag hade tänkt ringa och be dig om det, för jag glömde.
Hon: OCH DU ÅT UPP ALLT KNÄCKEBRÖD!

Andra bloggar om: guilt trip

photo © 2006 Kristy | more info (via: Wylio)
Ibland önskar jag att jag var mer våldsbenägen. För helt ärligt, alla principer till trots: Det finns faktiskt människor som förtjänar ett kok stryk. Som idioten som parkerade utanför entrén vid Coop, bredvid handikapprutan, och därmed blockerade bilvägen och gjorde att fotgängare inte kunde ta sig fram till affären utan att gå mitt i den smala passage som fanns kvar. Där således alla bilar också försökte ta sig fram. Mannen som gick framför mig blev stressad och försökte ta sig upp på trottoaren men smashade sin vagn i trottoarkanten och började vända runt, utan att se sig för, vilket prejade tillbaka mig ut i vägen så att en bilist (tack och lov inte en fullkomlig idiot) höll på att köra på mig.

Och under hela tiden som det här kaoset växte med bilar som köade i bägge körriktningar satt fanskapet bakom ratten i sin felparkerade bil, utan att bry sig om att det tutades och svors. Till slut kom hans kärring och klev in i bilen. Hon måste ha varit så svårt handikappad att det var för långt att gå från handikapprutan…

Vid sådana tillfällen önskar jag att jag vore mer våldsbenägen, så att jag istället för att stanna och betrakta helt sonika gick ut i gatan, slet dumfan ur bilen och sopade asfalten med honom. Jag är säker på att jag hade fått en stående ovation. Men jag är inte våldsbenägen. Istället gnisslar jag tänder och är förbannad över bilbälteslagen, säkerhetsföreskrifter och annat som håller dylika stolpskott vid liv.

Och som inte det var nog så vägrade Coop ge mig en scanner. Det händer att man drar kortet och en scanner tänds men vägrar lossna ur stället. Det hände. Så jag väntade tills den slocknade, drog mitt kort igen och tog en ny scanner. Som också vägrade lossna. Vid det laget började jag leta efter den dolda kameran och Lennart Swahn.

Efter utfört handlande kommer jag ut ur affären bara för att stöta på nästa pucko. Vid övergångsstället utanför entrén rullade en bil förbi utan att stanna, vilket ändå var lite ok för jag hade fortfarande halvannan meter kvar till övergångsstället. Men bilen bakom tog ingen notis om vare sig mig eller lagen heller och var centimetrar från att klippa min vagn. Samtidigt stannade bil ett helt sonika och föraren i bil två, som inte orkade lyfta blicken från sin egen motorhuv, orkade tydligen inte heller bromsa ordentligt så han rullade helt sonika in i baken på bil ett. Och blev stående, mitt på övergångsstället, vilket såklart betydde att vi som ville över vägen fick gå runt. Men här kommer det bästa.

Fanskapet hade mage att tuta på bil ett. Haja. En bilförare som först ignorerar både övergångsställe och fotgängare, och därefter kör på en annan bil bakifrån vilket utan tvekan gör honom skyldig till olyckan, har mage att, fortfarande stående PÅ övergångsstället, börja tuta på bilen framför. Som faktiskt inte har gjort något fel då det de facto inte föreligger stoppförbud just där. Han har just brutit mot en handfull trafikregler och tutar, samtidigt som han antagligen svor mellan tänderna över vilka jävla idioter det finns.

Och det gör det ju. Problemet är bara att idioterna inte förstår att det är just de som är idioterna.

Tidigare under dagen hade jag haft ett samtal via twitter om att man inte ska ta åt sig av vad idioter säger åt en. Det saknar både relevans och värde. Men när deras agerande riskerar att skada någon, då är det liksom lite svårare att borsta av sig.

Andra bloggar om: plattnackar

photo © 2009 brennuskrux | more info (via: Wylio)
Det blev en tripp till Vingåker igår för att besöka en outlet. Dels för att jag behöver en kostym till ett bröllop eftersom jag har växt ur den förra, och dels för att det behövde fyllas på lite allmänt i garderoberna. En tripp jag har gruvat mig en del för ty att prova kostymer är inte något jag finner underhållande. Alls. Jag känner mig obekväm, har ingen aning om vad jag kan tänkas dra för storlek och kan inte avgöra om kostymfan sitter bra på mig eller inte eftersom jag känner mig utklädd.

Men plötsligt händer det. På Vingåkers Outlet har man ett fyndtält med varor som av en eller annan anledning inte blivit sålda och som säljs extra billigt. Normalt är det tydligen bara öppet på helger men igår var det öppet, förmodligen med anledning av påsklov. Så vi tog en titt. Utbudet i allmänhet var kanske inte så imponerande men en hel del kostymer hängde det där. Så jag botaniserade lite, plockade ut en ganska ljus grå historia och frågade Hennes Höghet om den kanske kunde fungera. Hon nickade nådigt så jag fnulade lite på vad jag kunde tänkas ha för storlek. Den här kanske? In och prova. Utstyrseln satt som en smäck. Så efter tio minuter i Vingåker var jag ägare till en kostym. För 600 spänn. Ordinarie outletpris är 1995 och butikspris 2995. Därmed hade vi tjänat in resan och mer därtill.

Det blev en del annat inhandlat också. Skor till oss alla, kläder till avkomman och lite diverse, samt en varsin smörgås i kafeterian som inte höll sig med outlet-priser.

På vägen hem stannade jag till vid en QStar-station för att tanka till det nätta priset 14:33 per liter 95-oktanig bensin som sakta rann ur en pump som sett sina bättre dagar. Att tanka fullt hade tagit halva dagen så jag nöjde mig med halv tank. Under resten av vägen hem “roade” jag mig med att notera bensinpriserna på andra obemannade stationer. Citationstecknen för att det faktiskt inte är någonting roande alls med bensinpriset. Och kan ni tänka er – det kostar 14:33/liter för 95 oktan hela vägen från Vingåker till Södertälje! Det var väl lustigt?

Det måste ju innebära att slumpen har skaffat det så att de totala driftskostnaderna plus vinstmarginal är exakt desamma för såväl QStar som Jet, Bilisten och vad det nu var som låg längs vägen. På något märkligt vis har alltså faktorer som markhyra, driftskostnader, inköpspris av bensinen, vinstmarginal etcetera på något osannolikt vis kokat ihop till att vara identiskt längs hela sträckan. Så måste det ju vara. Alternativet skulle vara kartellbildning, och det är ju olagligt. Därför känner jag mig trygg i förvissningen om att regimen för länge sedan skulle ha tagit i med hårdhandskarna mot bensinbolagen om kartellverksamhet förekom. Men så har inte skett, och därför förekommer det heller inte. Kvar är slumpen och Tage Danielssons sannolikhetsteori.

Alternativet att regimen tycker att det är acceptabelt att mäktiga bolag stjäl av medborgarna men får panik inför blotta tanken på att medborgare kanske stjäl av mäktiga bolag vill jag inte ens tänka på.

Andra bloggar om: bensin, kartell, vingåker, outlet

photo © 2009 dmetriks | more info (via: Wylio)
Sent omsider tycks det nu som att vi kommer att få ett förbud mot pratandet i mobiltelefon under bilkörning, såvida inte handsfree används. Jag är förvånad över att det tagit så lång tid faktiskt. Den typen av lagar finns redan i många andra länder och trygghetslagar är smittsamt, vilket David Eberhard förklarar i I trygghetsnarkomanernas land.

Så är det då en så dålig idé? Nja. Eftersom förare som inte är uppmärksamma riskerar andras liv och lem och inte bara sig själva så är det förstås vettigt med lagar som i största möjliga mån förhindrar olyckor. Problemet är att beslut i vanlig ordning kan komma att tas på felaktiga grunder. Såvitt jag förstår är det nämligen inte själva hållandet i mobiltelefonen som är problemet, utan pratandet med någon som inte är fysiskt närvarande. I så fall är det i stort sett lika farligt att prata i handsfree som att hålla i telefonen. Jag vet inte säkert att det är så, men de förklaringar jag har fått (som i stort går ut på att man beter sig på ett annat sätt när man pratar med någon man inte ser, och att man ofta avhandlar något över telefon som kräver mer uppmärksamhet än socialsamtal med passagerare) känns rimliga.

Att det nu dessutom framkommer att det även kan bli förbjudet med GPS är ju däremot bara dumt. Riktigt jävla dumt. Här menar man att allting som tar blicken från vägen är farligt, vilket förvisso är sant, men då undrar jag: Skulle det vara mindre farligt att titta på en lapp med nedklottrade vägbeskrivningar och febrilt leta efter gatunamn än att snegla på en GPS? Verkligen? Och om saker som drar blicken bort från vägen är farliga skulle jag föreslå att man börjar med att ta ner de gigantiska ljusskyltarna med reklam som pryder vissa vägsträckor, bland annat fyrfilig motorväg in mot Stockholm där det finns ganska mycket annan trafikinformation en bilförare behöver ta till sig.

I DN:s artikel säger man att moderaterna hittills tyckt att lagen från 1951 om vårdslöshet i trafik borde räcka, men att den inte gör det. Oklart dock varför den inte skulle räcka. Något jag verkligen skulle vilja se är ansträngningar att tillämpa befintliga lagrum istället för att hela tiden stifta nya. Det känns som att vi rör oss tillbaka mot den typ av lagstiftning man kan hitta i äldre västgötalagen, där lag skapas utifrån mycket specifika prejudikat. Istället för att använda oss av lagen om vårdslöshet i trafik ska vi stifta specifika lagar om vad man inte får göra bakom ratten. Resultatet kan mycket väl bli att allt annat antas vara tillåtet. Som att sminka sig medan man kör, ett inte helt ovanligt beteende. Eller allt ätande bakom ratten. Man kan ju fråga sig hur mycket fokus man har på vägen när man tappar hamburgaren i knät eller letar efter en skrikande unges glass i baksätet medan man kör. Bara för att ta ett par exempel.

När frågan igår avhandlades i mina sociala nätverk fick jag länken till en intressant bloggpost. En person som berättar om sin erfarenhet av att bo i ett land där mobilförbud införts. Han berättar om nya fenomen i trafiken där bilister plötsligt tvärnitar, var som helst, för att svara i telefonen. Knappast ett helt säkert beteendet det heller. Och att folk därefter, när de vant sig, återgick till ungefär sina gamla vanor gällande telefoner och bilkörning, med tillägget att de spanade efter poliser. Vilket tar en hel del fokus från vägen…

En annan bieffekt jag undrar över är vad det här får för effekter för yrkesförare. Ska inte taxichaufförer få använda GPS längre? Ska inte budbilsförare få prata i kommunikationsradio? Ska poliser få göra något av ovanstående? Ska man skapa något slags tilläggsutbildning för yrkesförare som motiverar att de får använda kommunikations- och navigationsverktyg (och äta munkar) medan de kör?

Att framföra ett par ton plåt i hastigheter uppåt 100 km/h and beyond är ett stort ansvar och varje distraktion kan vara halmstråt som knäcker kamelens rygg. Men vad som är en distraktion i en situation kan vara avstressande i en annan, eller för en annan person. För att ta ett personligt exempel: Jag lyssnar alltid på musik i bilen. Är jag själv spelar jag dessutom på hög volym, sjunger med och trummar på ratten. I den mån jag kan, till exempel rakt fram på landsväg. Då är jag skönt avstressad, mår bra, kör lugnt och säkert och blir antagligen inte lika förbannad på alla idioter på vägarna som jag skulle bli annars. Men när jag kommer in i ett område där jag inte hittar, där jag måste processa stora mängder trafikinformation och fatta snabba beslut, vrider jag ner musiken eller stänger av den helt. Då är den plötsligt distraherande. Jag var ganska omedveten om det, det bara slog mig en dag att jag automatiskt skruvade ner ljudet när jag inte hittade.

Utifrån den anekdoten skulle man då kunna dra slutsatsen att det är trafikfarligt för mig att lyssna på musik och därför förbjuda det. Men den andra sidan av myntet är ju som sagt att det också är lugnande och avstressande. Om jag inte fick lyssna på musik alls för att det ibland distraherar mig skulle jag resten av tiden vara en uttråkad och irriterad förare som kanske tillslut skulle hemfalla åt trafikfarliga beteenden av ren tristess. Vad säger att inte pratandet i mobiltelefonen kan ha ungefär samma både positiva och negativa inverkan på människor?

Det hela kokar som vanligt ner till personligt ansvar. Men eftersom en del människor saknar självkännedom och är dåliga på just det där med ansvar så behövs det lagstiftning. I synnerhet då dåliga bilförare skadar andra människor. Om idioter bara tog kål på sig själva hela tiden skulle det inte vara ett samhällsproblem annat än att ta reda på kvarlevorna så de inte ligger och ruttnar och sprider sjukdomar. Vad vi behöver är en lag som förbjuder att vara en idiot och köra bil samtidigt, men en sådan lag är svår både att formulera och hålla efter. Det närmaste vi kommer är antagligen lagen om vårdslöshet i trafik. Men tyvärr tenderar folk att tro att saker som inte är specifikt förbjudna är tillåtna, och dessutom att om ett beteende vore farligt så skulle det ju vara förbjudet. Alltså är saker som inte är förbjudna ofarliga.

Nå. Det är inte förbjudet att knacka på hos Bandidos och fråga vad det är för bögiga mopeder som står utanför heller, men jag skulle inte rekommendera det. Man kan helt enkelt inte förbjuda bort dumhet, eftersom idioter är synnerligen kreativa när det kommer till att skada sig själva och andra. Så om vi inte kan förbjuda bort dumhet kanske vi kan tillåta bort det. Som någon klarsynt människa sa: “The problem with America is stupidity. I’m not saying there should be a capital punishment for stupidity, but why don’t we just take the safety labels off of everything and let the problem solve itself?” Det stämmer nog ganska bra på Sverige också.

Andra bloggar om: bilkörning, mobiltelefon, handsfree, gps, distraktion, ansvar, dumhet, intressant?

Jag fick ett mycket intressant mail via Facebook idag. En herre från Ghana sitter på en hög pengar som en Peter Olsson har lämnat efter sig, och eftersom det efternamnet är extremt ovanligt så måste vi ju vara släkt. Det luktar Nigeriabrev om det hela, men det här är ju från Ghana, så det är nog sant.

Så här skriver Benjamin T. Dabrah:

Hello Johnny Olsson,

I am mr . Benjamin T. Dabrah a citizen of Ghana . I have the information to the existence of an abandoned big sum of money in my department belonging to a late customers Mr. peter Olsson who happen to have the same surname as yours .The fund is now without any claim because Mr. peter died in a deadly earthquake in China .

The transaction will be of great mutual benefit to us . Simply send me your reply of interest so that I will give you the details .

Please strictly reply me through your email address and through my private address : benjamindc64@gmail.com or email me your own email address then I will explain in details what my proposal is all about.

Best regards,

mr. Benjamin T. Debrah.

Så jag bestämde mig för att skriva ett svar:

Dear mr Dabrah,

This is fantastic news. You’ve just lifted a huge rock from my shoulders, and I want to get in touch with you to make some arrangements.

photo © 2010 Tambako The Jaguar | more info (via: Wylio)

You see, in the 1970′s, Peter Olsson attacked and raped my mother. He was caught and brought to justice, where he was given the choice either to compensate my grandfather with a goat or marry his victim, making her an honourable woman. That was the Swedish law at the time. Being a serial rapist, Peter Olsson was flat out of goats and had no other choice than marrying my mother. This marriage resulted in my birth – I was conceived on their honeymoon in Säffle. Sadly, my mother died in labour. Peter Olsson – my father – left me on the doorstep to an orphanage, cashed my mothers life insurance and vanished.

My entire adult life I’ve been trying to track down my father, but without luck. So you can probably imagine what a relief it is to hear that he has died to death in a deadly earthquake. I hope he suffered.

Now here’s the thing. A couple of years ago, when I was in therapy (the orphanage was run by catholic nuns, need I say more?), it was suggested to me that I’d write down my story. So I did and it turned out I had a talent for writing. My story was published and it became a best seller. Soon it was translated to thirty languages, and I have just signed a deal with Paramount for the movie rights. So you can keep the money. In fact, If you can bring me some evidence of my fathers death, or if you can take me to where he is buried so I can dance on his grave, you will be generously rewarded.

Hope to here from you soon, and God bless you for bringing me these wonderful news! May Peter Olsson burn in hell!

Best regards
Johnny Olsson

Undrar hur mr Benjamin T. Dabrah gillar de äpplena.

Andra bloggar om: nigeriabrev, humor