Skip to content

Kategori: Kåseri

Och vinnaren är…

Orhan Pamuk, Turkiet!

Äntligen! Som jag har längtat.

Det är svårt att inte raljera över nobelpriset i litteratur. För svårt.

Hur väljer de ut vinnarna? Var gräver de upp dem nånstans? Hur går det till?

”Den här Bulgur Brumbu från Ungern då? Han har skrivit en bok om sin fattiga uppväxt med en alkoholiserad far och en mor som går på gatan. Den har tryckts i fem exemplar. Två såldes, den ena till honom själv.”

”Toppen! Bravisimo! Honom ska vi ha!”

”Vänta lite!” En ledamot rusar in med andan i halsen. ”Jag har just fått höra talas om en kille i Övre Volta som kanske har skrivit en bok som ingen – INGEN – har läst. Man vet inte ens om boken, eller författaren, finns!”

Ett saligt sorl stiger i sammanträdesrummet…

Egentligen tycker jag inte att nobelkommittén ska utse författare på andra grunder än de gör idag. Det gör mig ingenting att det nästan aldrig är någon jag känner till. Det är bara det att hela grejen är så uppblåst.

En gång om året utser man en jeppe med ett namn som taget ur en sketch av Galenskaparna & After Shave. Ni vet, Knut Kragballe – Danmark, Fritjof Konkas – Indien och Dietmeier Rittelfock – DDR. En gång om året kommer Whoreass Engdahl ut och offentliggör med självgod min ett nytt namn. (Jag gillar egentligen Horace och tror att han har såpass med humor bakom den torra fasaden att han förlåter att jag narras med hans namn.) En gång om året applåderar kultureliten, och alla hangarounds som önskar att de var en del av den, bifallande och skriver saker som ”ett modigt val” eller något annat klyschigt. Och en gång om året rusar en massa människor ner till närmaste akademibokhandel för att inhandla en hastigt översatt pocketutgåva av den senaste nobelpristagaren. Få av dem läser ut den, det törs jag lova.

Så vad har vårt senaste stjärnskott åstadkommit då? Här finns ett par korta beskrivningar.

Hans andra roman ”Sessiz” Ev (1983; ”Det tysta huset” 1998) skildrar från olika berättarperspektiv en situation där några medlemmar av en familj besöker sin gamla farmor på en populär badort samtidigt som Turkiet befinner sig på randen till ett inbördeskrig.

Wow, vilken plot! Det där låter precis som något jag skulle kunna komma på när jag vill raljera över gamla filmer på SVT. Eller, för all del, nobelpristagare.

Samtidigt ska sägas att wikipedias snabbeskrivning av ”Mitt namn är röd” intresserade mig en aning. Så vem vet – kanske sällar jag mig till dem som rusar in på akademibokhandeln för att slita åt mig en snabböversatt pocketutgåva så att jag också kan verka lite finkultiverad, för att sen låta den samla damm i ett hörn.

Och slutligen måste jag bjuda på en skärmdump som jag hittade hos Veckovis. Underbart! Klicka på bilden för artikel.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Gatsmart?

Vad är det som är gatsmart med att betala hutlöst mycket pengar för kläder? I min värld vore det gatsmart att betala så lite som möjligt för att se ut som a million bucks.

Christoffers skjorta kostar 2100 spänn. Det är för att det ”är något italienskt märke och kommer från NK i Göteborg.” Jag hade förstått märkesbögeriet och att grabben slantar upp bara därför, om han åtminstone visste vad det var för märke!

Ta dig en titt i spegeln, Chrippa. Ärligt talat. Den där skjortan är rutig. Den ser ut som en omsydd bordsduk. Ok, italiensk bordsduk då. Den borde kosta en hundring, max, och du borde inte köpa den ändå eftersom den ser ut som tio mil dålig väg. Freulein Maria kan sy om en gardin åt dig istället.

Varför har inte din pappa lagt dig över knät och randat rumpan på dig, din bortskämda slyngel? Eller är det just för att han ska kunna göra det som du har byxor som bara sitter åt från knäna och neråt? Det ser ut som ett par ridbyxor, i fel storlek.

christoffer
(Klicka på bilden för artikel)

Ja, jag blir provocerad av snorungar som lägger tusentals kronor på kläder som ser exakt ut som något de kan få för en tiondel av de pengarna, fast då är det förstås inte ”något italienskt märke” och sen gnäller över att det inte finns nåt att göra, att samhället suger, att de är panka, att deras föräldrar är snåla, och allra bäst är när de börjar gnälla om kapitalismen.

Drottningen berättade en dag om en kollega (ensamstående mamma med deltidstjänst inom vården) vars son kommit hem och tjatat om en Canada Goose-jacka. Den kostade bara femtusen spänn eller vad det nu var, och alla andra hade ju såna. Hans mamma hade förstås inte råd med det, eftersom ensamstående mammor med deltidstjänster inom vården inte har det så fett, och då började han med ”schyssta då!”. Som att det skulle hjälpa. Hon hade visst sagt åt honom att han skulle bli nedslagen och bestulen på sin jacka inom en vecka. Jag erbjöd mig att sänka honom för en femhundring och spara fyra och ett halvt tusen åt familjen…

Jag har förstås ingen aning om huruvida just Christoffer är en sån. Han jobbar åtminstone, och så länge han betalar överpriserna för sina fula kläder själv så får det stå för honom.


Andra bloggar om: , ,
Intressant?

Varning!

Gårdagens utbrott inträffade vid tunnelbanestationen i Ropsten.
Orsak: Följande skrivna meddelande vid spärrarna.

Passera spärrarna gående!

Hur annars!? Om jag kan köra en moonwalk igenom eller dansa limbo under spärrarna så får jag alltså inte det?

Orsaken är säkerligen att folk har dundrat in i spärrarna med skateboard eller sprungit in i dem i för hög fart, och så har det tagit tvärstopp. Jamen så skyll er själva då.

Jag börjar undra om inte mänskligheten till slut kommer att ta kål på sig själv genom nån sorts bakvänd darwinism. Det är nämligen inte de starkaste som överlever längre, eftersom vi med hjälp av skyltar som ovanstående utplånar det naturliga urvalet.

Man ska inte behöva skriva i instruktionsböcker att man inte ska föra in fingrar eller andra kroppsdelar under gräsklipparen när den är igång. Det ska man kunna räkna ut själv. Äger man inte självbevarelsedrift nog att lista ut det, ja då ska man kanske inte ha några fingrar heller. Och jo, jag vet att dylika varningstexter ofta har sitt ursprung i ett helt absurt amerikanskt rättsväsende där du kan stämma vem som helst för vad som helst. Det är alltså gräsklippartillverkarens fel att du har förlorat ett finger om det inte uttryckligen står att fingrar lämpligen hålls borta från saxarna. I USA kan du stämma någon för att du är en idiot. Eller så kan du kallt kalkylera på det och komma fram till att vänster lillfinger kan vara värt ett par miljoner.

Som nån skrev:

Problemet med USA är dumhet. Inte för att jag tycker att det ska vara olagligt, men varför inte bara avlägsna alla varningstexter och låta problemet lösa sig självt?

Vi är inte långt efter. Spärrarna i Ropsten tyder på det.