Skip to content

Kategori: Kåseri

Enter Sandman

Sverigedemokraten Mikael Strandman föreslog nyligen åsiktsregistrering av journalister på Sveriges Radio och TV. Orsaken är medial brist på objektivitet, en kritik som fungerar allmänt men som i synnerhet gäller SVT. Strandman menar att public service inte är oberoende. Analysen är korrekt, lösningen åt helvete. Alldeles bortsett från detaljer som att det är grundlagsvidrigt och oförenligt med en öppen demokrati så lär det vara i högsta grad ineffektivt. Jag menar, enligt gängse uppfattning bland de självutnämnt Sverigevänliga ljuger PK-media ändå om allt, så varför skulle de sanningsenligt ange sina politiska sympatier?

Sandman anser att journalister bör kvoteras in för att spegla valresultatet, och hänvisar till nämndemannasystemet som modell. Men nämndemannasystemet är kraftigt ifrågasatt av alla som har något vettigt att säga om juridik (läs: Mårten Schultz) av tämligen tunga skäl som kompetensbrist och det faktum att en nämndeman i praktiken är en politiskt tillsatt domare. Ett samhälle med politiskt tillsatta domare _och_ dito journalister – vad skulle väl möjligen kunna gå fel?

I sann ”sopa framför egen dörr”-anda kan man önska att Sd går i bräschen genom att börja kvotera in vänsterjournalister på Avpixlat. Det är ju så det brukar låta annars. ”Hur många flyktingar har du inneboende då?” är slentrianmässigt svar på alla åsikter om att man bör hjälpa människor på flykt.

Men icke desto mindre har Sandman rätt i sin kritik. SVT och Sveriges Radio har politisk slagsida åt vänster. Undersökningar visar en kraftig övervikt åt det rödgröna hållet bland public service-journalister. På samma sätt som Lars Lassinantti anser att nämndemannasystemet fungerar för att de politiskt tillsatta nämndemännen inte utövar sin politik i rättssalen kan man så klart önska att journalisters politiska övertygelser inte påverkar deras yrkesutövande. Men det fungerar inte så. Vi är människor och våra värderingar återspeglas i hur vi agerar. Därför föredrar jag alla gånger att bli dömd av en skolad jurist vars värderingar i hög grad kommer från lagboken än av en politiskt tillsatt domare vars värderingar kommer från partiboken. Och kanske kan man tänka sig att journalister är tränade att se kritiskt och objektivt på saker och ting, på samma sätt som jurister faktiskt är tränade att vara verktyg åt det juridiska systemet.

SVT:s och Sveriges Radios track record tyder inte riktigt på det. Det finns en rad exempel på oegentligheter, allt från expertutlåtanden från folk som också råkar vara politiskt engagerade till människor som får representera ”vanligt folk” som också råkar vara politiskt engagerade. Det finns exempel på ställningstaganden i vem som får vara med och inte som kraftigt kan ifrågasättas. Att public service marknadsför sig själv som ”oberoende media” är ett skämt.

Så jag började fundera på hur public service och övrig media borde etikettera sig själva mer ärligt och kreativt. Trots allt är ”oberoende liberal” och dylikt skittråkigt och säger faktiskt ingenting. Så här är några ödmjuka förslag.

    Public service – statskramande rödgrön
    Aftonbladet – klickbetande vänster
    Expressen – klickbetande höger
    DN – gömd bakom betalvägg
    Nyheter24 – ogenerat populistisk
    Avpixlat – smygrasistisk
    Nya Tider – öppet rasistisk
    Smålandsposten – okritiskt övervakningsvurmande

Fler förslag?


Andra bloggar om: , ,

Photo credit: Steve Evans from Bangalore, India / Foter / CC BY

Sanningen i mitten

Om matteläraren säger att ett plus ett är två och Kalle säger att det är fyra så betyder det inte att ett plus ett är tre. Det betyder att Kalle är en idiot.

Det här kan de flesta räkna ut eftersom de besitter den kunskap som krävs för att helt bortse från Kalles påstående. När det kommer till mer komplexa frågor blir det emellertid betydligt svårare. De flesta av oss besitter inte de nödvändiga kunskaperna för att avgöra om det ekonomiska nettoresultatet av invandring är en vinst eller förlust, hur mycket planetens medeltemperatur förväntas öka de närmaste trettio åren och hur mycket av det som är naturliga fluktuationer, eller huruvida Åsa Romson är på riktigt eller en konstinstallation. För att ta några exempel.

När vi saknar adekvat kunskap i ett ämne kan vi inte filtrera och värdera information. Då tenderar all information att väga lika tungt och sedan antar vi, i bästa fall, att sanningen ligger någonstans i mitten. Det är ett problem för det innebär att Kalle plötsligt äger legitimitet. Han låter ju tvärsäker (idioter har nämligen privilegiet att aldrig ens överväga möjligheten att de är idioter) medan de där forskarna verkar oense och dessutom pratar en massa gallimattias som ingen vettig människa begriper. De krånglar till det, helt enkelt!

För att ytterligare ställa till det så kan en ohederlig debattör spela på människors naturliga instinkt att kompromissa och därigenom flytta den tänka mitten helt åt fanders. Så medan en intellektuellt hederlig debattör försöker beskriva sanningen så som vederbörande uppfattar den kan den ohederlige dra till med helt absurda påståenden och backa upp den med diagram och räkneexempel som inte har någonting med verkligheten att göra men det ser proffsigt ut så det måste ju vara åtminstone lite sant. Sanningen ligger nog någonstans i mitten.

Den hederlige debattören kan inte vinna. Hen kan försöka bemöta sin motståndares påståenden och därigenom ge dem större uppmärksamhet och legitimitet än de förtjänar (ingen rök utan eld). Hen kan välja att _inte_ bemöta det men då riskerar hen istället att göra sin motståndare till sanningssägare (om Kalle har fel, varför vågar du inte ta debatten?). Eller så kan hen rakt av avfärda sin motståndare som den idiot hen är genom att uttryckligen påtala att hen far med osanning. Men det uppfattas som otrevligt och överlägset och kommer sannolikt också att ge sympatipoäng till motståndaren. Det går inte att vinna ärligt mot någon som fuskar.

Så det enda sättet att opinionsbilda på ett sätt som sätter den stora massans uppfattning om sanningen någonstans i närheten av där sanningen faktiskt är, är att vara lika ohederlig själv. Det är det emellertid få seriösa forskare som är villiga att göra eftersom det liksom ligger i forskarens natur att söka och presentera sanningen och inget annat. Kvar lämnas då arenan åt ohederliga debattörer på alla kanter som tävlar i att försöka dra fårskocken åt sitt håll. De få sansade röster som ger sig in i det hela och faktiskt försöker föra in lite sans blir snart uppätna från bägge håll.

Den goda nyheten med det är att sanningen nog ändå är någonstans i mitten. Den dåliga är att det får vi aldrig veta för alla seriösa forskare har facepalmat ihjäl sig.


Photo credit: WilliamMarlow / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Veckans plattnacke v.52

The one and only, Ingrid Carlqvist! I slutet av året hade hon något slags mellandagsrea på idéer som blivit över.

Den 27:e december startade hon en namninsamling med rubriken ”Skåneland tillbaka till Danmark”. Med anledning av att Sverige genom den så kallade Decemberöverenskommelsen avskaffat demokratin vill Carlqvist ge invånarna i de klassiska östdanska länen Skåne, Halland och Blekinge möjlighet att rösta om huruvida de vill fortsätta tillhöra den svenska diktaturen eller om de hellre vill tillhöra den danska demokratin. Nyanserat!

Namninsamlingen har i skrivande stund hela 332 undertecknande, så… Kämpa!

Samma dag levererade hon också insikten att vi är på väg in i samma fälla som Tyskland på 30-talet. Detta kan man lätt kontrollera genom att byta ut ”judar” mot, håll i er nu, ”sverigedemokrater”!

Jag testade, och till min förvåning upptäckte jag att hon ju har alldeles rätt i det. För precis som judarna på 30-talet är det folkgruppen sverigedemokrater som förföljs. Det är sverigedemokrater som blir attackerade och får sina kepsar avslitna. Det är sverigedemokrater som får sina möteslokaler brända, vilket möts med jubel av PK-maffian. Och det är Sverigedemokrater som anses ingå i en omfattande konspiration att ta över genom infiltration och för ökning, i likhet med den förfalskning i syfte att svartmåla judarna som går under namnet Sion Vises Protokoll.

Men framför allt består likheten i att ett parti, vars främsta syfte är att framställa sverigedemokrater i så dålig dager som möjligt, fick 13% av rösterna i det senaste riksdagsvalet.

Så grattis till 2014 års sista plattnackeutmärkelse. Vinnaren belönas med en reality check.


Andra bloggar om:

Låter det bekant?

Jag har två barn som är fem respektive två år gamla. Utöver att hålla dem vid liv och någorlunda hela och rena tycker deras mor och jag att det är vårt jobb att lära dem ett och annat. Som att plocka upp efter sig i våra gemensamma utrymmen. Så för en stund sedan utspelade sig en vanlig konflikt som av någon anledning påminde mig om något annat. Räck upp handen om ni kommer på vad jag tänker på.

Det behöver röjas undan lite här hemma så jag ber barnen plocka upp från golvet så att jag kan dammsuga. Inte en orimlig begäran då det är de som har stökat till, och det är deras saker som är strödda över hela lägenheten. Låt vara köpta för våra surt förvärvade pengar.

Barnen svarar att jodå, det ska de visst göra, och sen ställer de sig framför teven och tittar på tonåriga muterade ninjasköldpaddor och äter pepparkakor, vilket snarare ökar behovet av att dammsuga. Så jag upprepar min önskan ett par gånger vilket inte får någon nämnvärd respons. Teve har verkligen en hypnotisk inverkan på barn.

Vid det här laget börjar det bli dags att ta till brösttoner och visa att det nog ändå är jag som bestämmer, så jag stoppar filmen och höjer rösten. Barnen börjar då lalla omkring och flytta saker lite slumpmässigt för att strax förlora sig i att stå och vifta med en tröja som borde läggas i tvättkorgen, eller köra runt med en bil som de ignorerat sedan alltid. Så jag påpekar att det inte städas, och den stora börjar då genast gnälla om att den lilla inte hjälper till, och förresten är det faktiskt inte han som har stökat till. Jag försöker då få honom att strunta i Lilla och koncentrera sig på att plocka undan istället och får då ett förnärmat ”men jag gör ju det!” till svar, alltmedan han fortfarande står och viftar med en tröja. Lilla å sin sida upprepar Stora som en papegoja. Vilket alltså landar i en situation där ingen gör det de ska, båda hävdar att det är den andres fel samt att de själva tar ansvar.

Och så håller det på några rundor, där det enda som händer är att jag blir alltmer frustrerad. Till slut måste jag börja hota med att helt sonika kasta deras saker om de inte plockar upp. Protesterna är högljudda och ingen vill bli lidande av att den andre har stökat till och vägrar städa efter sig, men de vill inte råka plocka upp efter varandra heller. Vid det laget är det för mig fullständigt irrelevant vem som har gjort vad och vems saker det i slutänden är som försvinner, jag hotar med att sänka dem båda två om jag inte får igenom min hjärtefråga.

Så jag plockar fram dammsugaren och sätter igång, och då blir det plötsligt fart på dem. Jag börjar dammsuga i badrum och hall och när jag väl kommer ut i vardagsrummet och köket har de plockat undan (nåja) där och sitter och leker fint tillsammans i en väldigt lokal decemberöverenskommelse. Själv har jag kapitulerat och lagt mig på soffan. I helvete att jag tänker rösta på nån av de där två!

Men de är som sagt två och fem år gamla. Det finns fortfarande hopp om dem.


Photo credit: oemebamo / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , ,

Kränkt kränkt på er!

God jul kan man ju inte önska, för det är kränkande mot de som inte firar jul.
Att önska god helg i syfte att vara religiöst neutral är å andra sidan att gå över ån efter vatten då både ordet och högtiden ”jul” är förkristen.
God helg är kränkande mot de som jobbar på julen. Och mot Oden. Det faktiskt hans dag idag och varför ska han behöva ge upp en av sina dagar och nöja sig med femtioen i år? Räcker det inte med att han gav upp ett öga?
God är kränkande mot satanister. Och Kim Jong Un.

Så kränkt kränkt på er, och ett kränkt nytt år också!

(Eventuellt kränker jag någons upphovsrätt med den här bilden, men in the spirit of kränktness kanske jag kommer undan med det.)


Andra bloggar om:

Hotet från underjorden

De där muslimerna alltså… Inte nog med att de förökar sig exponentiellt, de gräver också hålor i marken vilket underminerar densamma. Lite som kaniner. Det är därför de egentligen är många fler än vad som syns på ytan. På diverse invandringskritiska siter vet man detta, precis som man också vargkritiska siter vet att det finns många fler vargar i landet än vad som anges officiellt, men dessa fakta förtigs av PK-media.

Nu blir det emellertid mycket svårare att tysta ner det, ty nu har en Sd-politiker ramlat ner i ett slukhål. Statistiken är svår att prata bort. Förr i tiden, på de gröna ängarnas och röda husknutarnas tid, ramlade Sd-politiker aldrig ner i slukhål. Som räkneexempel kan man säga att frekvensen Sd-politiker i slukhål ökat med fyrtiotusen miljarder procent!

Naturligtvis kommer PK-maffian, vänstern, feministerna, bögarna och Twitter-eliten att försöka bortförklara detta, men vi Sverige-vänner vet sanningen, och försöken att släta över det slukhål som håller på att svälja hela det Svenska samhället blir bara patetiskare för varje dag som går.

B09mgUBIgAEHODy

/Knut Ärkenöt


Andra bloggar om:

Lånta fjädrar

Den vithövdade havsörnen, som på krass amerikanska bara heter ”skallig örnjävel”, är en av naturens mäktigaste skapelser. En utmärkt jägare som slår till mot sitt byte med dödlig perfektion. En fågel som ser oerhört respektingivande vare sig den sitter i ett träd och spanar med sin bestämda, bistra blick eller när den svävar högt upp i himlen med sitt vingspann på närmare två och en halv meter. Det är ingalunda förvånande att den fått status som USA:s nationalsymbol, ty det är en i alla avseenden imponerande varelse. I alla avseenden utom ett.

Visste ni att det där majestätiska vrålet vi alltid får höra på film inte alls kommer från den vithövdade havsörnen utan istället från den rödstjärtade vråken? Detta för att den vithövdade havsörnen i själva verket låter riktigt ynklig och Hollywood tyckte väl inte att det riktigt passade för en nationalsymbol. Det är lätt att hålla med.

På något sätt finner jag det dock passande. Den vithövdade havsörnens vrål ekar lika tomt som ”…land of the free” i nationalsången eller som diverse presidenters ord om frihet och demokrati. Varje gång ni hör en amerikansk president, utrikesminister eller annan representant ta till brösttoner, tänk då på det här:

En annan intressant detalj är att Benjamin Franklin, denna stackars sate vars bevingade ord missbrukas precis lika omfattande som den rödstjärtade vråkens läte, motsatte sig valet av skallig örnjävel som nationalsymbol. I ett brev till sin dotter skrev han:

For my own part. I wish the bald eagle had not been chosen the representative of our country. He is a bird of bad moral character. He does not get his living honestly … besides he is a rank coward: The little king bird not bigger than a sparrow attacks him boldly and drives him out of the district.

En stor och kraftfull fågel som lånar någon annans röst för att låta imponerande, men i själva verket låter väldigt pipig och är rädd för småfåglar? Med facit i hand skulle jag säga att det var ett mycket bra val.


Andra bloggar om: , ,

White House Down / Elysium

Under veckan har jag varit sjuk och inte orkat göra särskilt mycket, och eftersom jag har ett konto på Viaplay för att få tillgång till NHL så har jag även en del film att titta på. Så jag tog tillfället i akt att ligga i soffan och prova det där ”film” som folk har pratat om.

Den första var nån actionrulle som Viaplay promotade på sin förstasida som hette White House Down där några dummingar tar över Vita Huset. Varningsklockorna ringde lite redan innan jag började titta och sedan gick larmet för fulla muggar när orden ”A Roland Emmerich Film” kom upp på skärmen. Jag borde ha stängt av redan då. Jag borde ha vetat bättre.

Huvudpersonen i filmen är en jeppe som söker jobb på Secret Service och har med sig sin dotter som är något av en självlärd expert på Vita Huset. Man skulle kunna tänka sig att det skulle ha betydelse för filmen när de så småningom blir fast det belägrade presidentresidenset. Spoiler alert: Det har det inte.

Naturligtvis är det huvudpersonen som hamnar i en situation där han på egen hand har hand om att skydda presidenten medan all annan säkerhetspersonal lydigt låter sig skjutas ihjäl av dummingarna, som ser ut som typiska dummingar så att inte tittaren måste tänka efter. De ränner runt och jagar varandra och har sönder saker och vartefter surnar presidenten till och börjar skjuta folk han också. De lyckas till och med klämma in en biljakt på Vita Husets gräsmatta. Ja, det är precis så dumt som det låter.

De goda avgår såklart med segern och drar några taffliga vitsar innan det är klart, och sen slutar allt lyckligt och presidenten åker iväg i en ambulans tillsammans med sin nyutnämnde personliga säkerhetsvakt och dennes dotter och de är lyckliga och inte alls uppskakade eller skärrade över att terrorister lyckats hålla Vita Huset, att hela regeringen dött, att de själva har dödat en massa människor och själva varit en hårsmån från döden ett dussintal gånger. Nejdå.

På det stora hela är det bara ytterligare en Die Hard, inklusive smutsigt linne, men vare sig Bruce Willis eller självdistans.

Den andra filmen heter Elysium och är en scifi-film med Matt Damon i huvudrollen. Här får vi veta att jorden på grund av överbefolkning, förorening och elände blivit hopplös att bo på så alla rikingar har gått ihop och byggt något slags rymdstation (Elysium) dit de har dragit för att leva i lyx och lämna resten åt sitt öde. Hallå klassklyftor liksom!

På Elysium blir man aldrig gammal eller sjuk för de har ett slags scanner som ser ut som ett solarium som man lägger sig i och blir frisk och snygg igen. För det är precis så man löser problemet med överbefolkning, eller hur? Och nere på jorden försöker människor desperat ta sig till Elysium bara för att skjutas ner på order av Elysiums kallblodiga säkerhetsminister. Just den biten skulle kunna vara en rätt vass samhällskritik om man liksom vågade löpa linan ut. Istället utmynnar det bara i ytterligare en actionfilm där Matt Damon får en mer hightech-version av Forrest Gumps styltor fastskruvad i kroppen så att han kan slå folk jättehårt.

På grund av orsaker måste Damon ta sig till Elysium och kommer över information som är jätteviktig så därför är det nån bindgalen sydafrikan med skägg som jagar honom. Vid ett tillfälle spränger Damon bokstavligen av sin antagonist huvudet, men inte ens det är tillräckligt för att ta kål på honom. På Elysium återskapar de honom, inklusive skägget! Så bra solarium har de!

Damon har till sin hjälp samma gäng av lowtech-hackers som är med i alla scifi-filmer och som närmast kan beskrivas som ohygienska McGyvers som bokstavligen kan koka soppa på en spik men absolut inte koka ihop lite tvål. Tillsammans lyckas de vad det lider hacka Elysium och göra hela jordens befolkning till medborgare. På slutet får man se hur skepp kommer ner från himlen till jordens alla hörn för att hela människor, helt utan att fundera över saker som resurser. Vi ska alltså tro att överklassen egentligen har suttit uppe i himlen och levt i ett sådant överflöd att de hela tiden hade kunnat hela alla (återigen – är det så man löser överbefolkningen?) men valt att låta bli helt enkelt för att de är onda.

Jorå. Det här med film det är grejer det.


Photo credit: dcysurfer / Dave Young / Foter / CC BY

Andra bloggar om: , , ,

Öppet brev till kulturskribenter med fäbless för öppna brev

Hej kulturskribenter. Jag tror vi behöver prata. Ni känner inte mig. Jag är blott en enkel industriarbetare. Medan ni frotterar er med varandra på Södermalm intar jag min lunch direkt ur en matlåda i Södertälje. Jag räknas inte in i den kategori människor ni försöker imponera på, men ändå: Här är mina fem cent.

Det här med öppna brev alltså. Ni måste sluta med det. Det är tjatigt och tramsigt. En billig och ovärdig ursäkt för att formulera sig personligt. Det är därtill ett passivt aggressivt uttryckssätt.

Ni är upprörda. Jag fattar det. Ni vill försöka uttrycka er folkligt. Ni tror att sättet att göra det är att skriva korthugget. Kanske gör det också det. Era öppna brev sprids med vinden i sociala medier. För varje gång ökar risken att jag spräcker ett aneurysm exponentiellt.

Saken är den att ert engagemang klingar falskt. Ni skriver öppna brev till människor ni är arga på. Vanligen Jimmie Åkesson. Men den påstådda mottagaren kommer sannolikt inte att läsa brevet, än mindre ta till sig det. Det här vet ni. Det är heller inte syftet. För ni vänder er egentligen inte alls till den påstådda mottagaren, gör ni? Nej, ni vänder er till alla andra. Själva poängen med öppna brev är att alla andra ska läsa det, eller hur? Så att alla får se att ni är goda människor. Det är som att ta en selfie när man stoppar en femma i Frälsningsarméns bössa. Visst, femman kommer kanske till nytta, men det är bara värt något om andra kan se att man har gjort det.

Det öppna brevet är självcentrerat. Det handlar om er, inte den påstådda mottagaren. Det handlar om ert ego, er status, er godhet. Det är en form av mediaelitistisk slacktivism, motsvarande pöbelns gillande av saker på Facebook. Det är den formen av intellektuell slapphet man kan unna sig när man har tillgång till kultursidorna.

Det har gått fullständig inflation i öppna brev. Den som först kom på konceptet var möjligen lite finurlig. Nu är det bara tradigt plagierande. Sluta, snälla.

Om ni har något ni verkligen vill säga till någon i en personlig ton, skriv för all del ner det. Skriv sedan ut brevet, stoppa det i ett kuvert och slicka igen det. Googla fram adressen till mottagaren, gå till affären och köp ett frimärke och stoppa brevet i en brevlåda. Det är inte så jobbigt som det låter. Och är det för jobbigt kan man maila.

Trots allt; ett brev är något mellan avsändaren och mottagaren. Och FRA.


Andra bloggar om:

Photo credit: cali.org / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Yttrandefrihetens pris

Lilla har en krokodil som han av någon anledning måste ha med sig när han ska sova. Fast han ska ju aldrig sova.
Han ska pladdra istället. Så till slut så hotade jag med att ta krokodilen om han inte var tyst.

– Nej, du får inte ta kokrobilen!
– Det ska jag inte göra heller om du är tyst.

Lilla funderade på saken ett ögonblick, tryckte sedan bestämt ”kokrobilen” i min bröstkorg och förkunnade:

– Jag ville inte vara tyst!

Sensmoral: Yttrandefriheten har ett pris. För en kokrobil får man prata så länge man orkar.


Photo credit: Nemodus photos / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , ,