Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Få har väl missat att Copyswede vill utöka den gamla kassettavgiften till att gälla alla tänkbara lagringsmedia. Som till exempel hårddiskar, minneskort och mobiltelefoner. Mattias Åkerlind på Copyswede tycker att eftersom mobiltelefoner kan användas som musikspelare så är det rimligt att en avgift läggs på priset så att (vissa) upphovsmän (kanske) får en slant när du köper ny nalle. För det har de automatiskt rätt till. Det är rimligt.

Det är sant. Det är helt rimligt, enligt den förvridna logik som präglar upphovsrättsindustrin. Men mobiltelefoner kan ju användas till annat än att spela upp musik på, så då är det väl också rimligt att andra drabbade branscher också får ta ut en avgift på våra telefoner? Här är några exempel.

Telefonboksavgift. Varje gång vi lagrar ett namn och telefonnummer i mobiltelefonens adressbok så har vi i praktiken kopierat en post ur telefonkatalogen till ett annat lagringsmedia, och i annat format. Ungefär som när man gör om en låt från en skiva till mp3-format (eller dylikt) och kopierar till sin mobiltelefon. Således är det rimligt att telefonkatalogstillverkarna får ta ut en avgift på våra mobiltelefoner.

Filofaxavgift. Mobiltelefoner används också för att skriva upp möten och göra minnesanteckningar, vilket är en katastrof för filofaxbranschen som naturligtvis måste få ta ut en avgift.

Kartavgift. När jag vill ta mig någonstans dit jag inte hittar konsulterar jag ibland Google Maps på min telefon. Detta bör karttillverkarna rimligen kompenseras för. Och GPS-tillverkarna också, men de i sin tur måste också kompensera karttillverkarna, så av administrativa skäl vore det smidigaste att ålägga mobiltelefoner med dubbel kartavgift på en gång.

Klockavgift. Jag har inte använt armbandsur sedan förra årtusendet. Okej, det låter längre än det är, men faktum är ändå att mobiltelefonen är min primära klocka. Således är det rimligt att armbandsurstillverkarna får en slant för varje mobiltelefon som säljs. Och när vi ändå är på ämnet klockor så är mobiltelefonen också min väckarklocka, så även väckarklocksindustrin behöver lite allmosor.

Fotoavgift. Det fotograferas en hel del med moderna mobiltelefoner. Jag anser det därför fullkomligt rimligt att kameratillverkarna får ta ut en hundring eller så per såld mobiltelefon. Dessutom lagras det mängder av bilder i såväl mobiltelefoner som på minneskort och hårddiskar, naturligtvis till stor ekonomisk skada för fotografiframkallningsnäringen som därför behöver få ålägga all lagringsmedia med en avgift. Digitaliseringen av fotografering är för övrigt dödendöden för alla som investerat i mörkrum och köpt framkallningsvätskor. En stor avgift till dem, tack, och om de inte alla redan har dött av svält så vill jag snarast se lite speciallagar å deras vägnar.

Tärningsavgift. Det finns en applikation till Android som fungerar som tärning. Man skakar telefonen och en animerad tärning driven av en slumpvalsgenerator sätts i rullning. Detta är naturligtvis ett jättehot mot tärningsindustrin, och då har vi bara sett början i form av sexsidiga tärningar ännu. Tänk när det börjar dyka upp applikationer för T4, T8, T10 och T12 på marknaden. Då är det tack och godnatt för den lukrativa tärningstillverkningen. De nördar som spelar rollspel kommer raskt att överge sina gamla trätärningar och börja slå med mobiltelefoner. Om inte tärningsnäringen får ta del av mobiltelefonförsäljningen så kommer den snart att dö ut, och vem ska då kunna tillverka en kloss och numrera dess sidor? Va!?

Spelavgift. När vi nu är inne på tärningar och rollspel bör det också nämnas att man kan spela spel på sin mobiltelefon, varför både datorspelsbranschen och sällskapsspelsbranschen måste få varsin avgift. Och flipperspelsbranschen förstås.

Och så här kan det fortsätta i all evighet. Mobiltelefoner kan användas som stoppur, filmkamera, dörrstopp, tillhygge, kastvapen (idag skulle inte Crocodile Dundee kasta en konservburk i huvudet på en väskryckare – han skulle sula iväg sin iPhone, så en konservburksavgift vore på sin plats), ficklampa och hundratals andra saker. Faktum är att allt mer av våra internetförehavanden (surfande, chattande och mailkorrespondens) sköts med mobiltelefoner, så datortillverkarna måste förstås ersättas. Och så får man inte glömma att det faktiskt går att ringa till varandra med mobiltelefoner också, något som slår hårt mot operatörer i det fasta nätet. En mobiltelefon som idag kostar fyratusen kronor borde, med alla rimliga avgifter, kosta ungefär åttiotusen istället. Allt enligt Copyswedes logik.

Problemet är då att få kommer att ha råd att köpa en mobiltelefon, och då måste vi ju lägga mobiltelefonavgifter på alla varor som folk köper istället, eller hur? Det låter väl rimligt?

Om det här hade varit en video feedback av Harry Potter, vad hade det rimliga priset då varit? Bilden kommer från http://www.flickr.com/photos/stoic1/ och är CC-licensierad. Tack till coldert som upplyste mig om att det fenomen som bilden visar kallas optical feedback.

Andra bloggar om: copyswede, kassettavgift, kopiering, vansinne, upphovsrätt, piratkopiering, privatkopiering, mobiltelefoner, intressant?

Jag började skriva den här posten förra helgen men jag fick inte riktigt ihop det och det hela föll lite i glömska. Men så träffade jag Jardenberg igår och pratade lite om nedanstående ämne, och då började det kännas smått pinsamt – så håll till godo.

Joakim Jardenberg har ett intressant replikskifte med SVT:s Eva Hamilton på SvD:s Brännpunkt. (1, 2, 3) Diskussionen handlar om tillgänglighet till SVT:s material, som ju vi medborgare betalat för och rimligen borde äga.

Jag tycker att det är riktigt bra att Jardenberg fått igång den här diskussionen, och att han hittade en öppning till den i det enorma mediajippo som kronprinsessbröllopet var, och liksom honom blir jag förbryllad och lite oroad över svaret från Eva Hamilton. Det känns som att repliken vill låtsas oförstående inför att avstampet i kronprinsessbröllopet var just ett avstamp till en större principiell diskussion. Och när jag läste Hamiltons påstående att SVT gör allt sitt material tillgängligt för oss när som helst och var som helst så blir jag rent av förbannad, för det är helt enkelt inte sant.

För det första är inte materialet nedladdningsbart. Det må vara en petitess, men tillgänglighet när som helst och var som helst innebär för mig möjlighet att spara ner materialet lokalt så att jag, om jag vill, kan titta på det i den mediaspelare jag önskar, och framför allt utan internetuppkoppling.

För det andra ligger materialet uppe under en begränsad tid. På vilket sätt är det “när som helst”?

För det tredje, och det här är egentligen det mest obegripliga, så tar sig SVT friheten att klippa i det material som sänts, så har man missat tevesändningen av ett evenemang så kan man inte alls vara säker på att få se det i sin helhet. Ett personligt exempel:

Jag satt och tittade på invigningen av Vancouver-OS i vintras. Någonstans mitt i invigningen framfördes en del riktigt häftig fiolmusik. Musik som påminde mycket om irländsk och skotsk folkmusik, men också bluegrass. Jag hade ingen aning om att det fanns ett sådant kulturarv i Kanada eftersom det jag vet om kanadensisk kultur är att de gillar hockey. Hur som helst så ville jag se detta musikaliska inslag igen, och framför allt visa det för en god vän som hatar allt vad idrottsevenemang heter men älskar musik minst lika mycket som jag själv.

Men se det gick inte! Ty SVT hade i sin oändliga vishet bestämt att det inte fanns något allmänintresse i sagda musikinslag och klippt bort det ur webversionen av invigningen. Ja, de hade säkerligen klippt bort en massa annat också. Jag är däremot säker på att Bryan Adams och Nelly Furtados slätstrukna popdänga fanns med. Varför gör man så? Spontant känns det ju som att det måste kosta mer att klippa ner material än att lägga ut det i sin helhet, så vad är grejen? Och hur är det här “tillgänglighet när som helst, var som helst”?

Nu ska det i rättvisans namn sägas att det inslag jag pratar om går att se här. En timme och fyrtiofem minuter in i börjar den. Jag är dock fortfarande helt säker på att det då det begav sig var nedklippt i tre delar och att den sekvens jag ville se saknades. Och oavsett vilket så kommer det bara att gå att se fram till den femtonde januari 2011. Om materialet var fritt under till exempel CC-licens kunde jag ladda ner det, klippa ur den sekvens jag ville ha, och länka upp den istället.

När teknologin faktiskt tillåter har jag svårt att se varför vi inte på riktigt skulle kunna få tillgång till det material som vi kollektivt äger. Oklippt. Och jag har också lite svårt att förstå den här fixeringen vid nuet, att ingenting är intressant längre än en viss tid, att kultur har ett bäst-före-datum. Ingenting kunde vara mer fel. Tvärtom säger alla kulturyttringar något om den tid och plats de skapas i och är precis därför intressanta i efterhand. Kultur länkar ihop oss över tid och rum.

En lapp i trappen säger mer än tusen debattartiklar. Tillgängligt när som helst, var som helst, jo tjena. Bilden hämtad från Jardenbergs photostream, tagen av Emanuel Karlsten och cc-licensierad

Andra bloggar om: sveriges television, creative commons, joakim jardenberg, eva hamilton, tillgänglighet, intressant?

Aftonbladet har låtit sina läsare rösta fram världens bästa nu levande gitarrist. Resultatet blev… nedslående. Vinnaren blev nämligen Slash. Och jag vill redan här säga att jag egentligen inte har något emot Slash. Jag gillar en del saker han har gjort, men:

Slash är inte världens bästa nu levande gitarrist. Med risk för att låta en smula elitistiskt, men att påstå något sådant är löjligt och okunnigt. Det är ett hån mot ett helt skrå. Det är som att påstå att Martin Timell är världens bästa nu levande snickare. Vilket förvisso antagligen skulle bli resultatet om Aftonbladet höll en sådan omröstning. Likheten mellan Martin Timell och Slash är nämligen att Aftonbladets läsare känner till dem. Därför kommer alltid de mest kända, de som bäst odlat sin image, att vinna den här typen av omröstningar.

Nu är det ju förstås så att man inte behöver bry sig om sådana här omröstningar. Att låta vem som helst rösta om vem som är världens bästa på något, utan några som helst kriterier för vad det är som ska bedömas utöver att personen ifråga ska vara vid liv och kunna posera med en gitarr, är givetvis inte ett seriöst försök att fastställa vem som är bäst. Men ändå stör det mig en smula att Slash gång på gång lyfts fram som så jävla bra. Det är han inte.

Så hur avgör man då vem som är bäst på att hantera ett instrument? Det är en smått hopplös uppgift. På gitarrhjältarnas tid var det främsta kriteriet att kunna spela fort, som om det vore ett hundrameterslopp. Den typen av gitarrtävlingar finns också, där man pressar sig till att spela ett specifikt stycke på kortast möjliga tid. Det är ett enkelt sätt att mäta, men det säger ingenting om hur det låter – det är bara fort. Personligen tycker jag att det är ett tämligen värdelöst sätt att mäta skicklighet med ett instrument eftersom poängen med instrument är att få dem att låta bra. Man spelar ackord, inte på ackord. Men det är hur som helst inte en tävling Slash skulle behöva bemöda sig med att ställa upp i. Det finns massor av gitarrister som skulle varva honom.

Att istället bedöma instrumentalister utifrån hur de låter blir istället väldigt subjektivt. I slutänden handlar det om vilket sound man föredrar, och deras förmåga att sätta ihop melodier, och givetvis också att de spelar i band som man gillar. Smått hopplöst alltså. Ändå vill jag påstå att det finns vissa objektiva bedömningar man kan göra. Det går att objektivt avgöra om en gitarrist spelar kontrollerat”, det vill säga, inte får med sig ljud som inte ska vara där, bänder tonerna på ett exakt sätt så att den ton som kommer ut är ren, och att vibratot är behärskat och konsekvent. Men den bedömningen kan antagligen bara göras för att sålla agnarna från vetet. Att sedan avgöra vem som är allra bäst bland alla som är jävligt bra – nej, då är risken överhängande att det hela blir subjektivt igen. Dock vill jag även här hävda att Slash hamnar i högen med gitarrister som inte kvalificerar sig till de bästa.

Om man tänker sig att man gör bedömningen som i simhopp då. Man bedömer själva utförandet och poängsätter det, men räknar även in svårighetsgraden. Att spela ett något enklare stycke kräver högre perfektion i utförandet för att ge höga poäng, medan ett komplicerat och invecklat stycke har något lägre krav på utförandet. Då börjar vi kanske komma någonstans. Men den bluespenta som Slash står och bänder fram och tillbaka i all evighet har inte särskilt hög svårighetsgrad, och skulle då kräva en enorm perfektion för att ge höga poäng. Så nej. Möjligen om man då väger in att han har hög hatt, håret i ögonen och en cigg i mungipan och således inte ser ett skit – då har vi en svårighetsgrad som möjligen kan ge karln lite poäng.

För till syende och sist är det just det sistnämnda som gör att Slash gång på gång nämns som en bra gitarrist; hans image. Ja han har hög hatt och skinnbrallor och gitarren vid knäna, och ja, han ser rätt cool ut, och om det var det omröstningen gällde så skulle nog jag också rösta på honom. Men inget av det säger något om honom som gitarrist, det har bara gjort honom känd bland de stora massorna. Detsamma gäller för övrigt Angus Young som har kortbyxor och keps men är tämligen ointressant att lyssna på. Borde inte förresten Buckethead vara världens bästa gitarrist? Han har ju en hink på huvudet! Det är helt crazy!

Har jag själv då någon åsikt om vem som är världens bästa nu levande gitarrist? Njae. Min favoritgitarrist just nu är John Petrucci, men jag medger utan omsvep att jag själv inte har tillräcklig kunskap i gitarrspelandets konst för att avgöra vem som är bäst. Skulle man sammanställa några kriterier och göra ett poängsystem för att rent vetenskapligt avgöra frågan så skulle det antagligen bara bli tekniskt, sterilt och inte ett dugg njutningsbart att lyssna på. För som sagt; i slutänden är det ändå det som räknas. Bedömning av musik ska vara subjektiv. Dessutom är det fullt möjligt att världens bästa gitarrist, enligt ett sådant poängsystem, är en trettiofemåring som bor hos sina föräldrar och sitter i källaren och nöter på dygnets alla vakna timmar. Jag har spelat med den sorten. Kliniskt skickliga, men fantasilösa och skulle inte kunna gå utanför ramarna om så deras liv hängde på det.

Men om ni nu tycker att Slash är så fantastisk, varsågoda. Ni som röstade på honom, eller underlät att rösta mot honom, måste lyssna på hela klippet. Jag har redan tagit mitt straff.

Andra bloggar om: slash, gitarr, gitarrist, musik, intressant?

När jag gick i högstadiet tillbringade jag en hel del tid på biblioteket i Skutskär. Skälet var enkelt – det fanns inte många andra ställen att ta sin tillflykt till i väntan på bussen hem. Så vi häckade på biblan där vi lyssnade på skivor, läste eller spelade schack.

En dag tog en kompis, under visst hemlighetsmakeri, med mig till en hylla med böcker om fotografering för att visa en bild. Fotot föreställde en pojke som såg ut att vara jämnårig med oss själva, tillsammans med en tydligt vuxen, frodig kvinna i en soffa. De var båda nakna. Han låg på hennes arm, om jag minns rätt. Fotot var svartvitt och snyggt, erotiskt men inte pornografiskt.

Ingen vet nog egentligen hur saker sprids bland tonåringar (utom veneriska sjukdomar) och vem som upptäckte det från början, men vetskap om just detta foto spred sig som en löpeld. Det var otaliga gånger som vi satt och glodde på den där bilden, och i en ålder då allt med kurvor är upphetsande , inklusive fluffiga moln och grusvägar, kan ni ju föreställa er hur vansinnigt upphetsande just den bilden var.

Nu undrar jag: Hur tänker staten förhålla sig till dylik fotokonst när man har bestämt sig för att utvidga begreppet barnpornografi till rent fåniga proportioner? Ska bibliotekarier behöva sätta sig och gå igenom alla böcker som avhandlar foto och övrig bildkonst i jakt på “barnporr”? Och vad ska de göra om de hittar något – riva ur sidan, eller kasta boken? För alternativet att skattefinansierade bibliotek skulle sprida barnporr är förstås omöjligt. Då blir ju biblioteken fulla av pedofiler, och ett ställe dit man inte kan låta någon under arton att gå. Det vore ju förvisso en intressant situation.

Vidare kan man ju fråga sig hur man ska göra med alla filmer inspelade på sjuttiotalet då man hade en rätt avslappnad inställning till nakenhet och visar nakna män och barn (riktiga barn, inte sjuttonåringar) tillsammans i bastun. Filmarkiven måste förstås gås igenom grundligt. Jag vet inte om det räcker med att klippa bort enstaka nakenscener ur Ronja Rövardotter och Madicken eller om det är säkrast att bannlysa filmerna helt och hållet. Oavsett vilket måste vi nog gräva upp Astrid Lindgren och köra en påle genom hjärtat på den gamla pedofilkärringen och placera en tegelsten mellan hennes tänder, för säkerhets skull.

Den här typen av moralpanisk lagstiftning har flera problem och jag lär få anledning att återkomma i ämnet. Till att börja med kriminaliserar den, som jag just beskrivit, delar av vårt kulturarv. Men därtill kriminaliserar den också många människors personliga bildsamlingar. Tusentals tonåringar kan bli kriminella för att de har fotat sig själva! Det blir lite som trollkarlen i sången, han som förvandlade sig till ett glas saft och drack upp sig själv.

Och som vanligt spelar det mindre roll vad lagen har för syften. Vad som spelar roll är vad den får för konsekvenser. Visst kan man hävda att risken att åka dit för ett par privata foton är obefintlig eftersom det inte är intressant för lagstiftarna. Problemet är att det inte är lagstiftarna som har till uppgift att upprätthålla lagen. Det sköter rättsväsendet, och rättsväsendet bryr sig inte om hur lagstiftaren har tänkt, och ska heller inte göra det. Rättsväsendet ska bara upprätthålla lagen så som den är skriven. Det innebär till exempel att om polisen finner privata bilder vid en husrannsakan för något annat förfärligt brott, som upphovsrättsintrång, så är den också skyldig att rapportera det. Och skulle ärendet så småningom hamna i rätten så är också den tvungen att följa lagboken. Med tanke på att övergrepp mot barn förmodligen för de flesta av oss är det absolut vidrigaste en människa kan göra sig skyldig till, så kan man ju föreställa sig vad det gör med en människas rykte vid blotta misstanken om innehav av barnpornografi.

Nej, jag tror så klart inte att man kommer att börja bränna filmarkiven och böcker för att de innehåller nakna barn. De skildringarna är nämligen inte erotiska till sin natur. Men det är en balansgång på mycket slak lina, för vem är det egentligen som ska avgöra det? Är det upphovsmannens syfte eller betraktarens tolkning som gäller? Försök hitta en sådan där nakenscen från 70-talet som jag nämnde och känn efter hur du reagerar inför det du ser. Ta sedan en paus och fundera över vad filmaren ville skildra. Har vi inte glidit ganska långt redan? Vad säger att inte Ronja Rövardotter, spritt språngande i sjön, kommer att klassas som barnpornografi om några år?

Den här texten har för övrigt legat sparad i min netbook under barnporr.odt i ett och ett halvt dygn. Lås in mig.

Andra bloggar om: tittförbud, barnporr, filtrering, censur, foto, bild, bibliotek, intressant?

Häromdagen hade jag ett samtal med Mia om bloggande och skrivkramp och hon påtalade att hon saknade mitt skrivande om kultur. Att det blir för långt mellan gångerna. Något hon såklart har rätt i. Men det har ju sina förklaringar. Dels upptas mycket av min tid av annat vilket gör att jag sällan har tid att läsa eller lyssna in mig på en skiva, och dels är det svårt att tillgodogöra sig något att skriva om när man gör sitt bästa för att bojkotta en bransch som pissar på sina kunder. (Fast jag är en dålig bojkottare)

Så för att göra Mia till viljes ska jag skriva lite om den kultur jag faktiskt tar del av. I drömmarnas trädgård. Varsågoda.

I drömmarnas trädgård är en surrealistisk tv-serie som utspelar sig i ett märkligt grönområde som befolkas av ännu märkligare figurer. Centrala personer i berättelsen är Upsy Daisy och Igglepiggle men också Makka Pakka, de tre Tomblibooerna samt Pontipinerna.

Det är inte helt lätt att lista ut vad skaparen egentligen vill förmedla, men jag tror att “drömmarnas trädgård” egentligen är ett ironiskt namn på en park där samhällets utstötta samlas, och att vi får se världen genom deras knarkdimmor och psykiska ohälsa.

Upsy Daisy till exempel är en ung tjej som gör sitt bästa för att hela tiden vara glad och sprallig. Hon tycks ha ett förhållande med Igglepiggle, men det är antagligen ett öppet förhållande eftersom hon hånglar med Tomblibooerna också. Upsy Daisy sover på en parkbänk om nätterna.

Makka Pakka å sin sida tjänar sitt uppehälle genom att tvätta de övriga invånarna i pannan. H*n cyklar runt på sitt hemmabygge till trehjuling och när h*n hittar någon annan individ i parken hoppar h*n av cykeln och tar sin sadel/tvättsvamp och polerar pannan på sin kund. Makka Pakka bor i vad som ser ut som en grotta eller möjligen övergiven jordkällare. Jag tror att Makka Pakka har hamnat i utanförskapet via någon bisarr olycka eftersom h*n har tre korkskruvar utstickandes ur huvudet. Om det är kvarlämnat efter olyckan eller en budgetlagning av skallen ska jag låta vara osagt.

Tomblibooerna är av allt att döma syskon, men har ett obehagligt incestuöst förhållande till varandra. De är alltid tillsammans, hånglar och sover alla tre i samma säng. De tappar byxorna lite nu och då. Det är oklart om det ska symbolisera promiskuösitet eller undernäring.

Pontipinerna är en italiensk medelklassfamilj i förorten. De bor i ena halvan av ett vitt parhus med röda fönsterkarmar. Familjen består av pappa Pontipin, som har en hög hatt och fet mustasch, mamma Pontipin samt åtta barn. Samtliga är rödklädda. I andra halvan av parhuset bor Wottingarna. De är precis som Pontipinerna fast blå, och det är deras fönsterkarmar också. Det är oklart varför de ibland är i Drömmarnas trädgård, men möjligen rör det sig om det röda och det blå blocket och deras försök att hjälpa socialt utslagna. Det faktum att de delar hus och inte skiljer sig åt annat än på färgen tyder på det.

I Drömmarnas trädgård kan man ta sig fram med tåget Ninky Nonk, som ser ut som något Tim Burton och en stadig dos LSD skulle kunna fantisera ihop. Eller så kan man välja Pinky Ponk, en blåsfisk som förädlats till zeppelinare. Det finns också några märkliga fåglar, Tittifeerna, som brukar sjunga lite ibland. Och så de märkligaste invånarna av alla, Haahooerna. De kan nog inte förklaras som något annat än rena hallisar.

Livet har sin gång i drömmarnas trädgård, och varje avsnitt har sin egen lilla intrig. Som häromdagen då Upsy Daisy inte kunde bestämma sig för om hon skulle sjunga en sång eller leka med bollen, eller åka med Ninky Nonken eller Pinky Ponken. Det slutade med att hon tog en miljövänlig promenad med Igglepiggle istället. I ett annat avsnitt blåste pappa Pontipins mustasch bort, varför hela familjen la all energi på att finna den igen. Det är till att prioritera.

Samtliga avsnitt slutar med att parkens alla invånare går och lägger sig. Makka Pakka i sin jordhåla, Upsy Daisy på sin parkbänk, och så vidare. Alla utom Igglepiggle som går på uppåttjack eller lider av insomnia och följaktligen ränner runt i parken helt speedad när alla andra har somnat. Igglepiggle har förresten något fel på sitt balanssinne också och ramlar hela tiden. Pontipinerna och Wottingarna sover tryggt i sitt radhus i förorten.

Det blir lite enahanda emellanåt, men det soligt gulliga bildspråket i kontrast till parkfolkets misär ger mig alltid en klump i bröstet. Men sonen gillar det. Han har nog inte analyserat det så djupt.

Updatering: Jag är uppenbarligen inte den ende. Här finns en recension till. Mycket underhållande.

I drömmarnas trädgård. Haahooerna svävar i bakgrunden medan parkfolket hänger i lusthuset.

Andra bloggar om: i drömmarnas trädgård, tv, upsy daisy, igglepiggle, makka pakka, tomblibooer, pontipiner, wottingar, haahooer, intressant!

Innan jag ens påbörjar någon slags recension vill jag vara tydlig med att jag nyligen träffade författaren Anders Jallai för ett samtal tillsammans med några andra bloggare. Jag fick också ett exemplar av boken och såg såklart till att få den signerad. Så nu kan alla, utifrån den informationen, själva bedöma trovärdigheten i recensionen.

Själva boken då. Jag tycker att det märks att Anders Jallai har skrivit den här boken för att han har något att berätta. Och då inte nödvändigtvis en intressant historia, utan snarare detaljerna runt den. Han har skrivit en roman som ska ligga tillräckligt nära den verklighet han känner till för att tangera fakta och ge en fingervisning om hur saker och ting fungerar. Det är naturligtvis upp till varje läsare att själv avgöra hur mycket man vill tro på. Själv nöjer jag mig med att säga att den väcker en del intressanta tankar.

Med detta sagt ska det också sägas att det inte är enbart positivt att Jallai skrivit en bok som så tydligt har ovan nämnda syfte. Ty det, tillsammans med det faktum att detta är hans debutroman, gör att boken har en del brister i själva berättandet. Personporträtten är kantiga, dialogen styltig och dessutom finns det ett par scener i boken där författaren inte kan få folk att sluta berätta spännande hemligheter på annat sätt än genom att låta Anton Modin bli akut trött och somna. Jag vet inte, men det känns inte jättelämpligt att en pilot och dykare lider av narkolepsi. Men det ska också sägas att Jallai själv under vårt möte ödmjukt delade med sig av erfarenheten att det brukar ta ungefär tio år att bli riktigt bra på något. Jag tycker att han blir en bättre författare ju längre boken lider, och med den utvecklingstakten lovar det gott inför framtiden.

Handlingsmässigt har boken ett lite säreget upplägg. Den typiska valfisken som det är ett slags standardupplägg syns inte till. Här händer det grejer lite titt som tätt och är emellanåt lite rörigt och svåröverblickat men det är nog också meningen. Jag tror att lite av poängen med det är att illustrera att spionvärlden är rätt rörig. Vad som däremot aldrig infinner sig i handlingen är den där riktiga spänningen. Det rullar på och det händer saker men jag upplever aldrig att det blir riktigt farligt och jag känner aldrig något direkt för någon av bokens personer.

Men. Om man samtidigt har i åtanke att de bakgrundshistorier som berättas i boken (och som vävs in i lagom mastiga portioner) skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, då är det fortfarande en läsvärd bok, och ett smart sätt att föra ut informationen. Och så slutar den med en av de mest kittlande cliffhangers jag någonsin läst. Faktum är att bokens absolut sista mening ensamt får mig att vilja läsa uppföljaren.

Andra bloggar om: spionen på fra, anders jallai, böcker, recensioner, intressant?

Igår var en häftig dag på många sätt. Sådär så att jag på vägen hem önskade att det hade varit utspritt på flera dagar istället. Det är aldrig riktigt bra va?

Först var jag tillsammans med flera andra bloggare på Lind & Co för ett samtal med Anders Jallai, aktuell med boken Spionen på FRA. Den mannen har en del intressant att berätta kan jag säga, och jag ser fram att läsa boken. Jag var för trött för att börja igår kväll.

Och därefter var det bokmingel för Brit Stakstons projekt Politik 2.0, en bok som jag förresten medverkar i. Tyvärr hade jag fortfarande inte hunnit smälta det första mötet, och dessutom var det så otroligt trångt att det inte gick att mingla (om man inte vill påstå att sardiner i en konservburk också minglar). Minglet försiggick således till stor del ute på gatan.

Räkna med att jag kommer att återkomma till bägge dessa event, men för stunden kan jag säga att det var jätteroligt att få träffa alla sköna människor, och i synnerhet då de som jag inte träffat tidigare. Och så har jag ju signerat mina första böcker. Just nu är Emma Opassande och Erik Laakso de enda två i hela världen som har en bok med min autograf i. Själv samlade jag inga autografer eftersom det kändes för trångt. Istället slogs jag av tanken att släpa runt på den här boken och skaffa mig signaturer vartefter jag träffar deltagarna igen.

Någon mer djuplodande analys har jag inte tid med just nu, för nu ska jag ner på stan och plundra en skivbutik som ska slå igen.

Andra bloggar om: spionen på fra, politik 2.0, anders jallai, brit stakston, böcker, mingel

I en artikel i IDG berättas att amerikanska regeringen menar att de flesta studier om piratkopieringens effekter är nonsens. Man säger till och med det som många av oss utanför världens parlament länge hävdat – att det rent av kan ha positiva effekter.

Naturligtvis är det i stort sett omöjligt att mäta och alla tvärsäkra påståenden om kopieringens effekter, såväl positiva som negativa, är vanskliga. Men det är givetvis välkommet att domedagsprofetiorna (som vi har hört i tio år nu) äntligen börjar ifrågasättas.

Samtidigt är det underhållande att trots att man säger att de partiska “studier” som gjorts av MPAA och RIAA är felaktiga, och trots att man säger att det är i stort sett omöjligt att mäta den ekonomiska effekten överlag, och trots att man faktiskt påpekar att det rent av kan ha positiva effekter, så betonar man ändå att det är ett “betydande problem”. När kartan inte överensstämmer med verkligheten gäller, än så länge, kartan.

Och igår läste jag att Italiens inrikesminister Roberto Maroni är stolt nätpirat. Ifpi fördömer naturligtvis uttalandet. Är det inte en rolig twist att den, mig veterligen, första minister i världen som är ärlig med sin fildelning kommer från Italien, ett land som generellt förknippas med korruption och fascism, och att samme minister kritiseras av en organisation som föddes i just det fascistiska Italien på 30-talet?

Såvida inte Roberto Maroni är en varm anhängare av övervakning eller censur föreslår jag att han utnämns till hederspirat.

Rasmus gör mig uppmärksam på att Maroni tillhör Lega Nord. Jag visste väl att det var för bra för att vara sant. Ironin blir å andra sidan ännu roligare.

Andra bloggar om: fildelning, piratkopiering, roberto maroni, italien, usa, intressant?

Jag vill dela med mig av en liten film jag såg för första gången igår. Den är söt och den är smart, och när jag har sovit nattskiftet ur kroppen kanske jag skriver något klokare om den. Just nu får ni bilda er en egen uppfattning.

Andra bloggar om: framtid, perspektiv

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som “Alexandria 2.0″ är förekommande. Nå, för att vara ärlig tror jag inte att så många av oss är särskilt belästa på ämnet Alexandria egentligen. Det är mer själva myten om biblioteket som ville innehålla all världens kunskap som gör det till en utomordentlig liknelse.

Jag håller just nu på att läsa Nattens Bibliotek av Alberto Manguel. Jag kommer säkert att återkomma med en recension av boken som sådan när jag är klar med den. Just nu tänkte jag mer inkomma med en reflektion. Det är nämligen så att Manguel redan i sitt första kapitel tar upp just Alexandria, och jag slogs av att likheten med nätet är mer träffande än jag visste.

Manguel skriver att biblioteket i Alexandria var något nytt. Tidigare bibliotek var i princip privata samlingar och syftade främst till att hålla skrifterna i tryggt förvar. Alexandria-projektet var första gången man tog sig till att samla kunskap i syfte att sprida den. Biblioteket i Alexandria var inte bara en samling böcker, det var en plats för att läsa dem, studera dem och kopiera dem. Kung Ptolemaios gav order om att alla böcker som nådde Alexandrias hamn skulle tas i beslag och skrivas av, under högtidligt löfte om att återlämnas förstås. Inte helt olikt Googles projekt att scanna in alla böcker.

Vidare skriver Manguel att biblioteket i Alexandria var en läsarnas verkstad. Det var en plats där man föresatte sig att dokumentera allt som hände och hade hänt, och dessa dokument skulle i sin tur omarbetas till nya dokument. Lärda från andra länder bjöds in – anställdes, på sätt och vis – och avkrävdes inget annat än att de skulle utnyttja bibliotekets skatter. På så sätt hade man läsare som kunde absorbera stora mängder information, granska den kritiskt och sammanfatta det på ett nytt sätt eller sätta nytt ljus på den, för kommande generationer. Med tiden etablerades en regel för läsning som fastslog att “den senaste texten ersätter alla föregående emedan den förmodas innehålla dem”. En tidig remixkultur, eller svärmarbete.

Det tycks råda stor oenighet kring förstörandet av biblioteket. En teori går ut på att Caesar (han igen ja!) år 47 före Kristus brände biblioteket som en bieffekt av att ha stuckit fiendens flotta i brand i Alexandrias hamn. Det är dock en teori som har sina brister och det förefaller troligast att biblioteket (som bör ha bestått av flera byggnader och lager) tog stryk i flera omgångar och slutligen förstördes mycket medvetet i slutet av 300-talet då kejsar Theodosius av det nu kristna Romarriket beordrade att alla hedniska tempel skulle förstöras.

En annan teori är förstås att Alexandrias bibliotek förstördes av en hord upprörda författare. För nog har Alexandriaprojektet en del inslag som borde ha fått en och annan bokförläggare att ställa sig vid dess portar och skrika “PIRATER!”? Kopiering av böcker, omarbetningar där nya böcker byggde på gamla, och någon fjuttig biblioteksersättning till författarna lär knappast ha utgått.

Biblioteket i Alexandria hade emellertid ett stort problem, vilket naturligvis berodde på tidens teknologiska förutsättningar. Det var centraliserat, vilket var nödvändigt för att läsarna skulle få tillgång till all världens kunskap, men det gjorde också kunskapen ytterst sårbar. Idag är vi inte begränsade på det sättet. Vi är inte beroende av fysiska exemplar för att ta till oss kunskap, och vi är därför inte heller bundna till att vara på en specifik plats för ändamålet. Istället för att se kopiering som stöld kan man välja att se det som backup. Internet – Alexandria 2.0 – kan inte brännas ner, och ju fler kopior det finns av ett verk desto större är chansen att det fortfarande går att återskapa eller ta del av efter att det multiresistenta dataviruset Theodosius 2.0 käkat upp alla servrar som inte enbart och uteslutande sprider Guds ord.

Bibliotheca Alexandrina invigdes den 23 april 2003 och är en hyllning till det mytomspunna antika biblioteket. Bilden är public domain.

Andra bloggar om: alexandria, internet, kopiering, bibliotek, intressant?