Skip to content

Kategori: Kultur

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!

Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.

  1. Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
  2. Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.

Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.

Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.

När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.

Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.

Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.

Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…


Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND

Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet

Favoriternas sämsta

En vän till mig skrev en fråga på Facebook där han efterfrågade folks favoritbands sämsta album. En lite udda men kul utmaning. Eftersom jag inte kan välja bara ett exempel tänkte jag blogga och presentera några skamfläckar på annars lysande repertoarer.

Dream Theater – The Astonishing (2016)

Jag måste ju börja med att erkänna och stå för att jag faktiskt verkligen gillade det här albumet när jag lyssnade igenom det första och andra gången. Kanske tredje också. Sedan började det krackelera. Och även om jag fortfarande inte hatar det lika mycket som en del andra av Dream Theaters fans, så är det med god marginal deras sämsta album. Med tanke på bandets nedåtgående spiral kanske man med Homer Simpson-optimism får korrigera det till ”sämsta album hittills”.

Fish – 13th Star (2007)

Internal Exile, såväl låten som albumet, gjorde mig till ett stort fan av Fish. Karln har kastat ur sig en hel del bra, både som sångare och frontfigur i Marillion men även senare som soloartist. Eller i synnerhet som soloartist skulle jag säga. I likhet med Peter Gabriel blev Fish bättre av att gå solo.

Med det sagt – 13th Star är ett absolut bottennapp. Det finns överhuvudtaget ingenting minnesvärt på det albumet. Ingenting. Så om Internal Exile var albumet som en gång frälste mig så var 13th Star albumet som fick mig att vända Fish ryggen. Det kom väl inte direkt som en blixt från klar himmel då de två föregående albumen Fellini Days (2001) och Field of Crows (2004) antydde en nedåtgående spiral, men de albumen innehåller fortfarande en del bra låtar.

Det finns, som synes, en parallell till Dream Theater här. Därför bör det också nämnas att Fish, sex år efter 13th Star, släppte albumet A Feast of Consequenses (2013). Jag brydde mig inte ens om att lyssna på det när det släpptes för att jag fortfarande var sur på karln, men jag började närma mig det lite försiktigt för ett tag sedan och det är faktiskt överraskande bra. Det är inget Internal Exile, men det är då defintivt inte ett nytt 13th Star heller. Det antyder åtminstone att gubben fortfarande kan. Så då kanske gubbarna i Dream Theater också kan. Den som lever får se.

U2 – Songs of Innocence (2014)

Emedan The Astonishing må vara dålig med Dream Theater-mått mätt, så är Songs of Innocence dåligt punkt. Jag har än idag inte lyckats lyssna igenom albumet från början till slut. Jag tror faktiskt inte ens att jag har klarat av att lyssna igenom en enda låt. Och även om U2 också har haft en lång nedåtgående spiral (ni kanske börjar ana ett tema här) så har de enda lyckats hålla nivån uppe under en förvånansvärt lång tid. Det må så vara att jag upplevde såväl All That You Can’t Leave Behind (2000), How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) och No Line On The Horizon (2009) som ett coverband som försökte låta som U2 och skriva onödigt långa albumtitlar, men det var i så fall åtminstone ett mycket kompetent coverband. Och de albumen släppts av några andra än U2 så hade jag förmodligen gillat dem mer. U2:s senare alster överskuggas helt enkelt av hur lysande deras tidigare var.

Men Songs of Innocence är ingenting av detta. Det låter mer som ett coverband som har slagit huvudet och glömt bort hur man gör. Inte helt olikt hur Metallica måste ha lobotomerat sig själva med borrmaskin innan de gick in i studion och spelade in S:t Anger. Skillnaden är att jag inte hade mycket till övers för Metallica ens innan, så det gjorde mig liksom ingenting. Men att ett band kapabelt till att göra så mycket bra musik som U2 kan bottna ur så förbannat som på Songs of Innocence, det gör fan ont.

Därför har jag inte tagit mig till att lyssna på någonting från uppföljaren Songs of Experience. Men ge mig fem år eller så att sura färdigt så kanske…

Angra – Aqua (2010)

Ett tag efter mäktiga Aurora Consurgens (2006) meddelades det att Angra hade splittrats. Detta för att sångaren Edu Falachi, som tagit över micken efter bandets grundare André Matos, bestämt sig för att satsa på sitt nya band Almah. Och det var ju tråkigt tyckte jag, eftersom Falachi var en riktigt bra sångare och både Aurora och, i ännu högre grad, Temple of Shadows (2004) var riktigt bra album.

Ännu tråkigare var det dock att de återförenades och gjorde Aqua för att sedan splittras igen. Det känns bara som ett enda stort varför. Albumet är intetsägande och når inte ens i närheten av något de gjort före och inte heller matchar det något medlemmarna gjorde i sina diverse sidoprojekt. Jag förstår om man återförenas för att man har en sista grej man vill göra, att det känns oavslutat, men Aqua kan omöjligen vara den grejen.

Jag föredrar att se det som att Aqua aldrig har hänt och att den egentliga återuppståndelsen är Secret Garden (2014).

Beyond The Bridge – The Old Man & The Spirit (2012)

Jag fullständigt älskar det här albumet. Men eftersom det är det enda Beyond The Bridge har fått ur sig så är det också deras sämsta. Och enda sedan jag upptäckte det för ett par år sedan har jag Homer-hoppats att det är deras sämsta hittills.

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?


Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,

Den villkorade svenskheten

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.


Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY

Saker som låter

Det har varit mycket prat om böneutrop den senaste veckan eller så. Jag har för egen del inte formulerat någon stupsäker åsikt i frågan, och det jag har kunnat konstatera är att ingendera sida gör något vidare jobb med att övertyga mig.

De som är för hävdar att det handlar om religionsfrihet. Men religionsfrihet bör inte vara något slags universiellt frikort. Religionsfrihet innebär att ingen ska diskrimineras på grund av sin religion – inte att man får göra vad man vill med hänvisning till religion. I nådens år 2018 går det alldeles utmärkt att hålla reda på när man ska be, hur bönen låter och åt vilket håll man ska vända sig utan böneutrop. Det behov böneutrop en gång fyllde finns helt enkelt inte längre. Detsamma kan för övrigt sägas om kyrkklockor. Så har jag fått det sagt också.

Det som då kvarstår är att det är en del av den religiösa traditionen. Så är det ju med många religiösa företeelser – vad som en gång i tiden fyllde en funktion har blivit obsolet, men man fortsätter göra det därför att det är en del av traditionen. En dogm. Jag har all respekt för det, men mot det står en tradition av att liksom inte ha böneutrop i Sverige.

På andra sidan staketet finns ett par motargument som inte heller håller någon högre nivå. Där försöker man rationalisera sin motvilja med diverse sakargument om ljudnivå och innehåll. Jag skulle vilja jämföra dessa argument med en annan företeelse i samhället: Fotboll. Jag har gjort paralleller mellan religion och idrott förut, så varför inte?

”110 decibel är faktiskt jättehögt!”

Det är högt, ja. Jag vet inte vilka på vilka grunder man har kommit fram till att tillåta 110 decibel. Som referens kan nämnas att Socialstyrelsen för ett par år sedan bestämde att 100 decibel skulle vara högsta tillåtna ljudstyrka på konserter för vuxna (97 db om konserten var även för barn), och detta alltså på event där alla som är på plats utsätter sig för ljudet frivilligt. Jämför man rakt av på det viset så verkar det förstås märkligt.

Men det finns ett par saker att komma ihåg då. En konsert pågår vanligtvis i ett par timmar, i jämförelse med ett böneutrop på, vad? Ett par minuter? Vad som är en skadlig ljudnivå handlar inte bara om ljudstyrka utan också i allra högsta grad om tid, ifall det nu är det man oroar sig för. (Som kuriosa kan dock nämnas att det finns studier som tyder på att det finns ytterligare en faktor, nämligen om man uppskattar ljudet. Ljudet från en njutbar konsert har således inte samma negativa påverkan på hörseln som en konsert med Håkan Hellström. Man kan tänka sig att Socialstyrelsen består av Sivert Öholmare som inte riktigt gillar eh, VASP.) En annan sak är att det är skillnad på ljud inomhus och utomhus. Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att understryka att en inomhuskonsert och en utomhuskonsert är två helt olika saker för öronen. Ni får helt enkelt tro på mig.

Det jag undrar nu är: Vad är det för decibelnivå på en genomsnittlig fotbollskör på väg till match? Observera, jag har ingen aning, jag är bara nyfiken. Men om det är störningsfaktorn och ljudnivån man oroar sig för så finns det ju som bekant också… fotboll. En hop förfriskade supportrar som sjunger ramsor medan de tågar genom stan?

”Men budskapet!”

Ja, det är skillnad på böneutrop och kyrkklockor i och med att böneutrop inte bara manar till bön utan innehåller själva bönen. Det kan man förstås ha åsikter om som militant ateist. Men om man läser vad som ropas ut vid Adhan så tycker jag inte att det ser så farligt ut. Jag håller inte med, men det är ju inte som att bönen innehåller något kontroversiellt. Möjligen då en rad som, vad jag förstår, förekommer vid sunnitisk morgonbön som lyder ”as-salatu khayrun min-a-naum – bönen är bättre än att sova”. Den som skrev den raden hade inte småbarn, så kan man säga.

Om det är innehållet man är orolig för kan vi ju titta på fotbollsfolket igen. Till exempel finner jag ”Bajen, bärs och rakade brudar” långt mer provocerande än någonting i det ordinarie böneutropet. Man får förstås ha vilka preferenser man vill, men folk som gillar bärs brukar enligt min erfarenhet inte ha någon smak. Och, med risk för att anklagas för att vara bajofob; detsamma kan sägas om folk som gillar Bajen. Och vad gäller de rakade brudarna så… Vad sägs om ”självständiga kvinnor med en sund kroppsuppfattning som bestämmer själva”? Det har inte samma rytm, det medges, men det skulle åtminstone inte bidra till en stereotyp kroppsuppfattning. Även om det fortfarande är rätt heteronormativt. Man kan inte få allt.

Vad som återstår är då hållningen att det är skitsamma, det skadar väl ingen. Och nej, det är ju så sant. Det är å andra sidan skitsamma åt andra hållet också då möjligheten till böneutrop knappast kan sägas vara en förutsättning för att utöva sin religion. Å tredje sidan är det inte förutsättningen för att utöva sin religion som kristen heller. Personligen skulle jag gärna se mindre ljud i samhället snarare än mer. Vilket inkluderar kyrkklockor, oönskat radioskval i varuhus, trafik, fotbollskörer, alkisar i parken, folk som går runt och gapar i mobiltelefonen som om den vore en megafon, fiskmåsar, och den här jävla katten som sitter och skriker på min balkong och skriker medan jag försöker skriva.

Det finns en sista sak att nämna. För några år sedan läste jag en väldigt intressant bok skriven av Anders Mildner; Koltrasten som trodde den var en ambulans. Den handlar om just ljud och har en hel del intressanta saker att säga. En sak jag tog med mig från den boken var hur frågan om ljud i samhället i olika tider har varit en konfliktyta, hur man kämpat om rätten att låta. Således är ljud också en form av maktdemonstration. Det är inte en slump att just kyrkklockor har varit det som har låtit mest i Europa under några hundra år, och det är antagligen lika lite en slump att minareten är det som väsnats mest i den muslimska världen.

I ett fritt samhälle bör man således inte inskränka folks rätt att låta. Å andra sidan upphör som bekant min frihet när den inkränktar på din. Jag har som sagt inte lyckats formulera en stark åsikt åt vare sig ena eller andra hållet.


Andra bloggar om: ,

Läsåret 2017

Jag roade mig med att sammanställa mitt bokläsande för året som gått. Målet med #52weeks är att läsa en bok i veckan. Det kom jag inte i närheten av. Men jag nådde mitt personliga mål – att åtminstone läsa hälften så många. Målet för 2018 får bli ”fler än 2017”.

Lite statistik då. Av 27 böcker är det helt jämnt fördelat mellan fakta och fiktion. Detta för att jag kategoriserat tre av böckerna som ”annat”. Kategorin ”annat” rymmer serieboken Pyongyang, som på sätt och vis är biografisk men inte riktigt kan sägas vara en fackbok; barnboken Abbe 8 år och 43 dagar, samt Alla katter har AST som bäst kan beskrivas som en bilderbok för större barn. Fördelningen således 44,4% vardera för fack och fiktion, och 11,1% annat.

Det är en fördelning jag är nöjd med. Ungefär lika delar nytta och nöje, och så lite utrymme för övrigt.

Mindre nöjd är jag över könsfördelningen. 70,4% av böckerna är författade av män, 29,6% av kvinnor. Jag väljer inte aktivt böcker beroende på författarens kön – det vore löjligt – men uppenbart blir det en snedfördelning någonstans. Om det beror på utbudet, marknadsföring eller undermedvetna val på grund av orsaker – det får klokare människor än jag fundera på. Klart är hur som helst att det finns en snedfördelning.

Jag tyckte också att det var intressant att ta en titt på författarnas nationalitet. Sverige toppar med 10 böcker, eller 37%, följt av USA som står för precis en tredjedel. Övriga nationer fördelas enligt nedan diagram.

Det som blir väldigt uppenbart är att efter mitt eget land så är den engelskspråkiga världen totalt dominerande, en dominans som endast spräcks av det otroligt exotiska… Danmark. Här tror jag däremot att utbudet är boven i betydligt större utsträckning än jag själv – amerikanska och brittiska författare är mer tillgängliga i dubbel bemärkelse; dels dominerar de bland översatta böcker (åtminstone bland de som frontas och marknadsförs), och dels går det vid behov att läsa dem på engelska. Under året läste jag för övrigt bara tre böcker på engelska. Det är inte heller en fördelning jag är helt nöjd med.

Så vilken bok var bäst då? Det är svårt att välja – flera av dem är riktigt bra. Guldhumlan för bästa faktabok, om jag nu ska tvinga mig själv att välja, får bli Nina Burtons Gutenberggalaxens novamen det är i hård konkurrens med främst Elisabeth Åsbrinks 1947 och Anders Rydells Boktjuvarna.

Bästa fiktion är nästan lika svårt att välja. Thomas Engström, Gillian Flynn och den alltid lika lysande Robert Harris får alla ursäkta, men guldhumlan för bästa fiktion går till Joakim Zanders Orten.

Sämsta fiktion är också svårt att utse. Jonathan Franzens Renhet visade sig sjukt överskattad och dessutom gick jag på minan Erik Lewin. Två gånger. Men sämst av alla var ändå Fredrik T Olssons Slutet på en kedja som därför belönas med utmärkelsen ”humla i röven”. Guldkanten på det eländet är emellertid att det är underhållande att recensera dåliga böcker.

Och på tal om det. Jag tänker inte utlova några recensioner av böckerna för kommande år. Det är kul att recensera och reflektera. Ibland. Det är inte kul att göra det hela tiden. Därför kan recensioner och reflektioner förväntas när andan faller på, men inte i övrigt. Ni får helt enkelt lita på att jag läser ändå.

#52weeks bok 27 – Matematikens kulturhistoria

Jag vet inte om någon egentligen brytt sig om att hålla räkningen, men vän av ordning kan ha noterat att rubriken antyder ett hopp från bok 23 till 27. Det beror på att jag inte orkade fortsätta recensera mot slutet av året, och ärligt talat tappade jag en del i läsningen också. Men för protokollet:

  • Bok 24: Mörka platser – Gillian Flynn
  • Bok 25: Abbe 8 år och 43 dagar – Kicki Polleryd
  • Bok 26: Alla katter har AST – Kathy Hoopman

Jag avslutade hur som helst året med Matematikens kulturhistoria av John McLeish. En bok som jag impulsköpte på en loppis för några år sedan och sen glömde bort att jag hade. Så man kan säga att jag fyndade den två gånger. Och den är lite av ett fynd faktiskt. McLeish beskriver utvecklingen av matematik genom historien på ett begripligt och underhållande vis. Man kan välja att grotta ner sig i en del mer detaljerade utvikningar som demonstreras med uträkningar och tabeller, eller så kan man nöja sig med att läsa den mer övergripande berättelsen om människans framsteg (och bakslag) genom historien.

Det som är intressant, för mig, är inte det rent tekniska i det McLeish beskriver, utan mer om olika kulturers förhållande till matematik och vetenskap och hur dessa påverkat utvecklingen. Det finns en tydlig växelverkan där – förhållandet till kunskaperna påverkar utvecklingen av desamma, och kunskaperna påverkar i sin tur kulturen. Denna växelverkan kan drivas både framåt och bakåt. En kultur som är nyfiken och har en positiv inställning till kunskap driver utvecklingen framåt medan en kultur som har en negativ inställning hindrar och förtrycker den. Vilket naturligtvis har en påverkan på samhället. En sådan negativ utveckling bidrog enligt McLeish till den tidsepok som vi kallar medeltiden men som på engelska mer målande heter The Dark Ages, då Europa hamnade i bakvattnet och under hundratals år trampade vatten. Det finns en direkt länk bakåt från den tidens stendumma förhållande till vetenskap och de glorifierade grekernas dito. Ja, enligt McLeish är de grekiska tänkarna överskattade och var alltför upptagna med världsfrånvända grubblerier istället för verifiera teorier med vetenskapliga metoder. På grund av glorifieringen av dessa tog det oändligt lång tid innan det ens var möjligt att ifrågasätta gamla och felaktiga slutsatser. (Sedan hjälpte det förmodligen inte att Rom, innan det kollapsade under sin egen tyngd, gjort sitt yttersta för att utplåna allt som inte var ”romerskt” och därmed också en hel del kunskap.)

Siffran noll är också särskilt intressant. Inte nödvändigtvis siffran eller ens värdet noll, utan medvetandet om den. Det kan tyckas konstigt för oss idag, men liksom mycket annat abstrakt tänkande är det en utvecklingsprocess och det har funnits en tid då ”noll” inte fanns i begreppsvärlden. Utan den är matematik utöver att räkna sina får hopplöst. Och hur självklart vi än kan tycka att noll egentligen är så har den bara uppfunnits/upptäckts två eller tre gånger genom världshistorien. Araberna får ofta cred för nollan, och det ska de också ha då de populariserade den i och med sitt siffersystem. Men de uppfann den inte. Araberna bidrog med en hel del matematiska framsteg ändå och dessutom stod de för det nog så viktiga bidraget att bevara och översätta äldre kulturers kunskaper. Ordet algebra är för övrigt en latinisering av arabiskans al-jabr, som betyder återförening eller koppling. Ett nog så viktigt matematiskt framsteg vid sin tid.

Nollan fanns i det forntida Kina (kineserna hade för övrigt ett rätt finurligt sätt att räkna med rutsystem och stickor där en stickas värde beror på vilken rutan den ligger i. En tom ruta indikerar att den positionen är ”nollad” och så fortsätter man till nästa. Det kinesiska tecknet för noll var därför □ – en tom ruta. Det moderna tecknet för noll kan ha sitt ursprung där.) Även indierna använde noll. Det är möjligt men inte bekräftat att de ärvde begreppet från kineserna. Hur som helst behövde araberna inte uppfinna just det hjulet på nytt – de behövde bara anamma det. Den enda andra kultur man säkert vet uppfann nollan på egen hand är Maya i Centralamerika. Medan kineser, indier och araber bedrivit handel och därmed också ärvt kunskaper av varandra vet vi att de inte hade någon som helst kontakt med mayakulturen och deras matematik vare sig tog intryck av eller bidrog till framstegen på den Euroasiska kontinenten.

Vidare kan lära sig mycket av McLeish beskrivningar av grunderna i olika kulturers matematiska system. Såväl forntidens Kina (som nämnts) som sumer och deras arvtagare babylonierna, och även mayafolket, använde positionssystem där ett teckens värde förändras beroende på dess position. På så sätt kunde man med tämligen enkla medel skriva förhållandevis stora tal. Däremot hade de olika bas. Kineserna använde basen tio och ligger därmed närmast vårt nuvarande decimalsystem. Maya använde basen 20 medan sumer och babylonier använde ett sexagesimalsystem (bas 60). Det får en att fundera – basen 10 är nästan lika självklar som att andas för oss idag, men är det egentligen objektivt bättre eller är det bara en fråga om inlärning? Trots allt; de mayanska matematikerna kunde utföra häpnadsväckande exakta beräkningar med bara tre siffror (0,1,5) i sitt vigesimalsystem (bas 20).

McLeish visar hur utvecklingen kan spåras steg för steg och hur arven från olika kulturer influerat varandra och påverkat ända in i våra dagar. På samma sätt som man genom att analysera språk kan finna likheter mellan olika folk och rita upp en karta över hur olika kulturer influerat varandra kan man göra sammalunda med matematik. Det är nog så fascinerande.

Skit i att det inte är sant, det är ändå förjävligt

Photo: Robert Couse-Baker, CC BY 2.0

Katerina Janouch är arg på Pocket Shop. Anledningen är att någon påstått sig inte kunna hitta hennes böcker i butiken på Arlanda och fått förklaringen att eftersom Janouch är så ond så har Pocket Shop sorterat bort henne ur sortimentet. Sin vana trogen har Janouch valt att tro på detta tveksamma vittnesmål och gnöla om det på Twitter istället för att försöka ta reda på fakta. Resten följer ett etablerat och förutsägbart mönster: Påståendet retweetas, får eget liv och blir en sanning. En folkhop beväpnad med virtuella facklor och högafflar drar ut för att skipa rättvisa. Pocket Shop får ägna dagen åt att försöka besvara frågor av typen ”har du slutat slå din fru?”, och ingenting företaget säger eller gör kommer att bita på pöbeln, ty den vet Sanningen™!

Så vad är det då som har hänt? Tja, ingenting vad det verkar. Pocket Shop har inte rensat ut Janouch. Enligt inköpschef Zandra Weldon finns det ingen sanning i ryktet alls. Däremot säger hon att Pocket Shop har färre av Janouchs böcker inne numera då efterfrågan minskat. Weldons teori om varför är att Janouch på egen hand skjutit sitt rykte i sank. Det är en ganska rimlig teori. Janouch har gjort sig själv till en kontroversiell person. Det må så vara att hon har en högljudd hejarklack som backar upp henne, men har man någon som helst koll på hur de så kallade Sverigevännerna opererar på nätet så vet man också att de inte är så många som de verkar. Många har nog fler Twitterkonton än böcker, om man säger så. Samtidigt skakar den tysta majoriteten på huvudet och lägger sina pengar på andra författare. Kort sagt; det klientel hon valt att liera sig med kanske inte är den boost för bokförsäljningen hon hoppats på. Av samma anledning behöver nog inte Pocket Shop ligga sömnlösa över att bli bojkottade av dem heller.

Och även om Pocket Shop hade plockat bort Janouchs böcker är det fortfarande inte censur. Det är inte DDR, Nazityskland, Sovjet eller Nordkorea. Pocket Shop är ett kommersiellt företag av många på marknaden. Deras affärsidé är att sälja böcker. Skulle de, av något moraliserande skäl, välja att plocka bort en författares alster ur sortimentet för att de inte gillar vederbörandes åsikter så står det dem faktiskt fritt att göra det. Det står givetvis också andra fritt att kritisera det beslutet, men det betyder inte att det är censur. Det står kunderna fritt att ta sina pengar till en annan handlare för att köpa böckerna, vilket också är den främsta anledningen för Pocket Shop att inte göra något sådant. Man kan tycka vad man vill om kapitalism, men den är pålitlig på det viset.

Inte för att något av detta spelar någon roll för Sanningssägarna. Eftersom de redan vet hur det ligger till kommer också allt att bekräfta deras teser. Om någon av dem går in i en av Pocket Shops butiker och inte hittar Janouchs böcker bekräftar det censuren. Om de däremot hittar den så beror det såklart på att Pocket Shop har ändrat sig efter påtryckningar (vilket är ganska fegt). Om böckerna finns men inte exponeras på bästa plats är det ett sätt att gömma undan hennes böcker men ändå kunna påstå att man har dem. Allt kan användas för att bevisa det fanatiker redan vet. Det faktum att Janouch inte blev årets julvärd bevisar säkert också pk-konspirationens existens. De skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt!

Med samma logik vill jag därför hävda att pk-maffian censurerat musikutbudet. Allt som eventuellt utmanar sinnena och visar på musikalisk skicklighet (det vill säga: det jag gillar) censureras till förmån för mer lättsmälta pk-artister som Måns Selmalagerlöf och den där hemska manshaterskan Zara Larsson. Allt givetvis en del av konspirationen att förslappa våra hjärnor så att vi inte ska se Sanningen. Som bevis för detta anför jag mina senaste skivköp. Barock Projects alster tvingades jag köpa direkt från bandets bolag i Italien eftersom de uppenbarligen är censurerade i Sverige. Ännu värre var det med Beyond the Bridge, som är så uppenbart kontroversiella att deras album The old man & the spirit är totalcensurerat i hela världen. Lyckligtvis hade bandets basist ett par exemplar kvar så jag kunde köpa en CD privat av honom. Australiensiska Unitopia har jag inte löst hur jag ska kunna köpa skivor av, men på de svenska musiksiter jag kollat finns de hur som helst inte. Bevisen är överväldigande.

Eller så beror det på mycket enklare mekanismer. Som att efterfrågan är för liten för att CDON med flera skulle ha skivorna i sitt utbud. Vilket i sin tur beror på att er musiksmak suger och borde justeras i någon form av omskolningsläger, men det är en fråga för när jag tar makten.

Detta är inte en recension, det är en rekommendation

Jag avundas alla som inte har sett den australiensiska serien The Code än. Avundas därför att ni fortfarande har den upplevelsen framför er. Det är nämligen bland det absolut bästa jag någonsin sett.

The Code är något så ovanligt som en politisk thriller som håller. Jag brukar ofta bli besviken på konceptet politisk thriller i form av film eller serie därför att det ofta blir för mycket. Till exempel tröttnade jag några avsnitt in i Designated Survivor för att det som händer är på en så enorm skala att det liksom inte känns trovärdigt. Många gånger är det också så att om man skruvar ner tempot en smula och inte låter sig förledas av explosionerna lämnas man med ett stort ”varför”. Varför göra sig allt det där besväret? Varför ägnar hela den här världsomspännande konspirationen av mäktiga människor så mycket tid och energi åt att jaga den ensamme hjälten som råkat snubbla över hemligheter istället för att bara, inte vet jag, förklara honom galen? Och så vidare. Poängen är att det är en genre som lider av sensationslystnad och ett ”fan vad vi är smarta”-komplex.

The Code är något annat. Konspirationerna finns där, givetvis, men det ligger på en rimligare nivå. Det är inte nödvändigtvis konspirationer som innefattar ministrar – däremot kan diverse ministrar dras in i det hela och hamna i positioner där de måste välja mellan det rätta och det lätta, med diverse påtryckningar och hänsyn till ”nationens intresse” att väga in. Mycket mer trovärdigt. Dessutom är tempot avsevärt lägre än vad man är van vid. Inte så att det är långsamt eller tråkigt – det är ju trots allt inte en svensk produktion – men det känns som att Shelley Brise litar på sin egen story och tittarnas intelligens istället för att göra MTV-video av det hela för att täcka hålen.

Den politiska thrillern är sällan heller karaktärsdriven. Det är själva konspirationen i sig som ska skapa spänning, inte individerna, och De Onda är vanligtvis en ansiktslös och hänsynslös organisation. Även här skiljer sig The Code från mängden. Den är verkligen karaktärsdriven. Seriens huvudpersoner, bröderna Ned och Jesse, är förvisso sympatiska och de man fäster sig vid, men serien tillåter också andra människor att vara just mänskliga. Därmed låter man även skurkar lida samvetskval, politiker att ha skrupler och de vanligtvis så robotlika agenterna att påverkas av personliga agendor. Allt som allt skapar detta ett rikt persongalleri, men det gör också att handlingen inte måste kretsa runt konspirationen med stort k, utan lika gärna kan bero på en kombination av egenintresse och pragmatism, och lojaliteter kan vara något flyktigt.

Serien kretsar som sagt kring bröderna Ned och Jesse. Ned är journalist på en oansenlig nättidning och har samtidigt ansvar för sin bror som har någon form av autism (antar jag, jag tror inte att det sägs rakt ut någon gång). Jesse, suveränt gestaltad av Ashley Zukerman, må ha sina problem men är också en briljant hacker. En superkraft som till stor del är både orsaken och lösningen på alla deras problem. Ganska snart får de sällskap av hacktivisten Hani som snart visar sig vara den enda förutom Ned som förstår och kan hantera Jesse, samtidigt som hon också förstår hans förmågor. Hon blir på ett sätt en brygga mellan dem, och en avlastning för Ned som annars har väldigt svårt att låta sin bror vara vuxen. Jag vet, så långt låter det inte överdrivet originellt, men på något sätt är det lite det som är grejen med The Code – den gör inte anspråk på att vara så originell och smart. Det är just det som gör den originell och smart.

Sedan är det något särskilt med miljöerna. Serien utspelar sig växelvis mellan det moderna Canberra och småstaden Lindara, vars dammiga plåtskjul för tankarna till Sydafrika. I Lindara får vi för övrigt lära känna lärarinnan Alex, spelad av Lucy Lawless som en del kanske känner igen som Xena. Riktigt kul att se henne i en sådan roll och, om jag får tillåta mig att göra en sådan värdering, så är den vuxna och påklädda kvinnan Lucy Lawless ännu hetare än den lättklädda fantasifiguren Xena. I säsong två är Lindara utbytt mot Västpapuas djungelmiljöer, men i övrigt håller jämförelsen. Det är kontrasterna som är intressanta, och ett genomgående tema är hur beslut i det präktiga Canberra påverkar människorna längst bort från maktens centrum, men också hur händelser ute i periferin ger eko i maktens korridorer.

Jag vet. Att hylla någonting på det här sättet är att bygga upp för besvikelse, men jag kan faktiskt inte komma på något att klanka ner på. Karaktärerna, fotot, skådespeleriet, handlingen, miljöerna. Till och med introt är förträffligt, med kombinationen av vyer och cyberknaster och musiken med sin pulserande industrirock som bryter sönder i signalbrus. Jag älskar alltihop. Det ska vara att säsongerna bara är sex avsnitt långa då, även om avsnitten är nästan en timme styck. Jag vill ha ännu mer, men kvalitet över kvantitet alla gånger. Och sedan vet jag att det finns de som har invändningar mot själva hackandet. Jag förstår det. Kan man något om datorer så är det klart att det stör när någon sätter sig vid en dator och knattrar intensivt på tangentbordet för att dekryptera en fil eller så. Jag accepterar det som en form av dramatisk effekt. Lite som däckskrikare på grusvägar eller att folk kastas bakåt när de blir skjutna. Inget av det har någon förankring i verkligheten men är ett bildspråk som vi vant oss vid så till den milda grad att vi nog skulle tycka att en actionfilm var löjlig om folk blev skjutna realistiskt. Och dessutom; de som dristar sig till att stöna över hur löjligt hacking framställs på film brukar annars inte ha några problem med flygande män i färgglada underkläder.

Se The Code, och hör sen! Själv ska jag sätta mig ner och se vad mer seriens skapare Shelley Brise är ansvarig för, och se det också.