Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag har redan delat den här filmen på mina olika nätverk, men jag lägger upp den här också. Sällan har “rysligt snyggt” varit en mer passande beskrivning. För det är nämligen både rysligt och snyggt. Filmen slutar med frågan: Do you wish to continue? Mitt svar lär bli nej. Det ter sig fullständigt meningslöst under de givna omständigheterna.

Jag upplever också filmen som en stilistiskt träffsäker beskrivning av en diffus känsla av att varje gång vi bryter ny mark så har advokaterna redan varit där.

Kudos till Tom Scott som gjort filmen.

Andra bloggar om: upphovsrätt, framtid, life

Jag har redan delat den här filmen på mina olika nätverk, men jag lägger upp den här också. Sällan har “rysligt snyggt” varit en mer passande beskrivning. För det är...

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.

Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.

Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.

Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.

Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.

För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.

Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.

Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.

Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.

Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick,...

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa band spelade in budskap som bara hördes om man spelade upp skivan baklänges men som ändå på något vis skulle fångas upp av det undermedvetna och därmed få lyssnaren att begå allehanda vansinnesdåd. Det gick faktiskt så långt att Judas Priest 1990 stämdes i ett civilmål för just detta efter att två tonårspojkar skjutit sig själva med en hagelbrakare. Judas Priests sångare Rob Halford menade dock att det vore direkt kontraproduktivt att uppmana fansen att ta livet av sig och att om dylikt fungerade skulle de snarare stoppa in meddelandet “buy more records”. Logiken är glasklar.

På 90-talet var det rollspel som skapade monster. Något vi som var tonåringar då tyckte var hejdlöst roligt eftersom de socialt handikappade nördar som lät sina rollfigurers öden avgöras av tärningar med lustiga former knappast var något vi var rädda för. Som äldre vet jag förstås att det många gånger är de socialt handikappade som kan bli farliga, men jag vet också att många rollspelare i själva verket är mycket sociala. Och hur som helst har jag än idag svårt att se hur Drakar & Demoner skulle kunna göra någon våldsam.

Och så här håller det på. Videovåld, pornografi, olika dansformer och musikstilar och vad annat ungdomar har ägnat sig åt har avlöst varandra som roten till allt ont, och jag ger mig fan på att under sjöröveriets guldålder muttrade man om att det var de där barkbåtarna pojkar lekte med som ställde till det.

Idag är det datorspel som är den klart hetaste kandidaten till ondskan. En tjomme i Finland sköt på en skola och snart kunde vi läsa om hans datorspelande. Och Breivik spelade World of Warcraft minsann! Att han själv ska ha beskrivit hur han lärde sig WoW så att han kunde låtsas spela det hela dagarna och därmed slippa frågor om vad han egentligen höll på med medan han planerade sitt dåd är väl inte så noga.

Argumentet är det återkommande: Att den som spelar mycket (eller tittar på videovåld, porr, lyssnar på eh Vasp, etcetera, till slut inte kan skilja på verklighet och fiktion. Nå, bara de senaste veckorna har jag sett två artiklar som fått mig att ta mig för pannan.

Det ena var när Peta härjade om Battlefield 3. Anledningen var tydligen att man kunde döda råttor med sin kniv om man kände för det. Och det är ju alldeles förfärligt förstås. Att en italiensk rörmokare hoppat på sköldpaddor sedan 1985 har tydligen gått dem helt förbi. Däremot är de upprörda över att samme rörmokare numera bär päls. Men det går väl i linje med Dennis Learys teori om djurrättsaktivister – man vill bara rädda de söta djuren.

Det andra var bara häromdagen då Röda Korset upprördes över att man inte behöver följa Genevekonventionen i krigsspel. Nej, det är klart man inte behöver. Det är ett spel! I spel behöver man inte följa tyngdlagen heller. Undrar vad Newton tycker om det. Och varför är det så hemskt att man i spel kan göra vad som gjorts om och om igen i filmens värld?

Ställ det i relation till vår vanvettiga lagstiftning som likställer teckningar med övergrepp mot barn och gör innehavare av dylikt till kriminella. Vad kommer härnäst? Ska vi börja åtala folk för att de utsätter fångar för tortyr eller spränger landmärken i sina tv-spel?

Det är dags att ställa sig frågan vilka det egentligen är som har svårigheter med att hålla isär verklighet och fiktion.

Andra bloggar om: verklighet, fiktion, tv-spel, videovåld, hårdrock, rollspel, moralpanik, intressant?

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp,...

Opeth spelade på Fryshuset igår och bäst var… Pain of Salvation. Det var förvisso ingen direkt överraskning för mig. Pain of Salvation har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband, och faktum är att det var för att se dem – inte Opeth – som jag var där. Så jag är förstås gravt partisk i den här frågan.

Pain of Salvation är, som jag har sagt tidigare, ett av Sveriges mest underskattade och förbisedda band, och även om deras skivor ibland har ett skumt sound så tycks de alltid få till det live. Det var deras live-DVD Ending Themes som frälste mig. Trist då att den här konserten var så uppenbart Opeths med Pain of Salvation som förband. Jag trodde att den skulle vara lite mer jämlik än så.

En stor del av publiken missade Pain of Salvation helt eller delvis och bandet fick alltså spela med folk kom insläntrande i lokalen. Knappast idealiskt. Trots det framförde de sin uppskattningsvis 45 minuter långa show proffsigt och med inlevelse.

Jag har dock en del invändningar mot setlisten. Jag är inte överdrivet förtjust i Road Salt-skivorna och det färgar naturligtvis min åsikt här, men det blir lite för mycket “kött och potatis”-rock av det hela. Även om Daniel Gildenlöw gör sitt bästa för att se ut som Conny Bloom nuförtiden så är det inte en bättre version av Electric Boys jag vill se. Dessutom: Med 45 minuters utrymme finns det inte tid att bygga den stämning som jag är övertygad om att man önskar. Det hade varit bättre att hoppa över de mjukare delarna och bara köra. Fullt ös, medvetslös. Ge publiken en smocka den inte glömmer. Med tanke på vad som kom efter så hade det varit en vinnande strategi.

Opeth då? Jag vill ju gilla Opeth, och jag försöker. Jag är full av respekt för deras säregna sound och vilja att staka ut en helt egen väg. Men det räcker inte för mig. Jag blir uttråkad av det till synes strukturlösa i deras musik, av att det i stort sett aldrig landar i något som känns vant och tryggt. Det är som att Mikael Åkerfeldt har gett sig fan på att uppfinna hjulet på nytt, och hur mycket jag än respekterar ambitionen så är jag inte så förtjust i utfallet.

Med detta sagt så vet jag sedan tidigare att även Opeth är ett mycket kompetent liveband och såg därför fram emot att se dem. Och när de är bra så är de riktigt bra. När de väl vrider på och öser på med det de har så är det underbart. Men topparna är för korta och för glest återkommande, medan dalarna är för djupa och utdragna. Det lyfter aldrig. Ibland når det nästan hela vägen, men då slår man av igen. Efter ett tag började det påminna om dåligt fyllesex; man känner att nu, nu är det på väg att bli skönt, men så slaknar det igen och återgår till ett monotont juckande. För att fullborda liknelsen så ursäktade jag mig för att gå på toaletten och smet sedan iväg ut i natten. Nej, inte för att det var dåligt, utan för att jag var tvungen att bege mig hemåt innan klockan blev för mycket. Jag hade nämligen glömt min nyckel hemma och ville inte behöva sova ute.

Och egentligen kan jag inte säga att Opeth var dåliga. För de är inte dåliga. Bara inte riktigt i min smak. Rent objektivt tycker jag dock att de är en aning för introverta, och med risk för att skaffa ovänner så tycker jag inte att Mikael Åkerfeldt är en särskilt bra sångare. Han låter oengagerad och uttråkad. Jag vill inte att Pain of Salvation ska vara Electric Boys och jag vill inte att Opeth ska vara Lars Winnerbäck heller.

Och så en sak till, grabbar. Trumsolon. Kan vi inte bara sluta med det?

Förra gången jag såg Opeth var de förband till Dream Theater och körde i 45 minuter. I det något mer komprimerade formatet öste de mer och jag gillade dem bättre. Så ring mig när Pain of Salvation är förband huvudakt och Opeth förband istället så står jag först i kön.

Andra bloggar om: opeth, pain of salvation, fryshuset, metal, konsert

Opeth spelade på Fryshuset igår och bäst var… Pain of Salvation. Det var förvisso ingen direkt överraskning för mig. Pain of Salvation har kommit att bli ett av mina absoluta...

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det...

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken.

Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte – TV4 anser att “det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti” och sparkade honom.

DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att “de jävla idioterna gav mig sparken”. Han tyckte också att TV4:s beslut var “alldeles för drastiskt”. Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda “jävla idioten” i den här soppan är faktiskt du.

För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig.

Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips.

Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med “skulle folk reagera lika om han var kvinna”? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson.

Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen?

Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem “jävla idioter” framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger.

Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart – om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.

Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning...

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella...

Med anledning av att REM överraskande meddelat att de lägger av (överraskande för att jag trodde att de hade lagt av för länge sedan), och med anledning av att det är tjugo år sedan (jisses!) Nirvana sparkade in dörren till etablisemanget med “Nevermind”, ämnar jag damma av en text jag skrev förra hösten men aldrig publicerade.

Eftersom jag har legat sjuk i mer eller mindre en evighet har jag haft tillfälle att zappa lite bland teveprogrammen på dagtid. Om man orkar vada igenom all skit så finns det faktiskt ett och annat guldkorn också. Ett av dem är Seven ages of rock, en dokumentärserie om rockmusik på kanal 9.

Förra helgen handlade om 90-talets alternativa rockmusik som blev big business och huvudsakligt fokus låg på REM och Nirvana. Inga band jag någonsin hyst några varmare känslor för, snarare tvärtom, men jag måste säga att dokumentären gav mig en ny syn på dem och en respekt som jag aldrig haft tidigare.

Till att börja med hade jag ingen aning om att REM ens räknades till den alternativa rock som växte sig stark på 90-talet. Så dålig koll har jag på den genren. I själva verket var det i mångt och mycket REM som öppnade dörren och banade väg för den efterföljande vågen där framför allt grunge blev en fluga. Något man förvisso kan hålla emot dem om man inte gillar grunge.

Jag visste heller inte att Kurt Cobain såg upp oerhört till REM, just för att de hade lyckats bryta igenom barriären mellan den alternativa scenen och den kommersiella, utan att kompromissa med sin musikaliska integritet. De visade att det gick att klara den balansgången.

Kurt Cobain och Michael Stipe blev goda vänner på kuppen, och tydligen är Stipe gudfar till Cobains och Cortney Loves dotter. Stipe berättade på sitt lite truliga sätt om dagarna innan Cobains självmord, om hur de såg vartåt det barkade och hur han i desperation försökt sy ihop ett projekt att dra med Cobain på bara för att bryta spiralen. Det berör, utan att vara sentimentalt. Eller kanske just därför.

I dokumentären talades det också en del om Black Flag som till viss del blivit en symbol för den alternativa scen som andra senare blev stora på. Black Flag turnerade oerhört mycket och spelade i stort sett bara på skitställen, ofta på landsbygden. De blev delvis kända för att deras fans slogs och ställde till ofog på deras spelningar.

Frontmannen i Black Flag, mångsysslaren Henry Rollins, har en mycket intressant kommentar om den tiden. Nu minns jag den inte ordagrant, men den löd ungefär såhär:

Livet på vägarna var ingen dans på rosor. Det hände att man missade en måltid eller att polisen kom och stängde en spelning, men vi flippade åtminstone inte burgare och fyllde på slush och det räknas också. Det var värt det.

Det är något jag tycker att betaaalt-artisterna borde stanna upp och fundera kring. Det Henry Rollins pratar om är nämligen frihet. Att vända burgare eller stå på ett fabriksgolv ger stadigare inkomst och därmed trygghet, men det begränsar också. Henry Rollins har senare haft en talk show som går ut på att han är arg och sågar allt och alla. Jag skulle vilja se någon köra “jamen tänk om man inte vill spela live då?” på honom.

Eftersom jag tydligen alltid är efter och upptäcker band som inte längre är aktuella så verkar det synnerligen uppenbart att visa intresse för REM nu. Därför undrar jag; om man som jag är fullständigt okunnig om deras musik men avskyr “Losing my religion” och “Shiny happy people”, var ska man börja för att lyssna in sig på dem och förstå var de kommer ifrån?

Andra bloggar om: rem, nirvana, black flag, michael stipe, kurt cobain, henry rollins, musik, 90-tal, intressant?

Med anledning av att REM överraskande meddelat att de lägger av (överraskande för att jag trodde att de hade lagt av för länge sedan), och med anledning av att det...

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv.

Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med.

Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden… jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som “tjena glidarn!”. Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra.

Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom – det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också.

Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. “Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!” Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla “tillgång och efterfrågan”. Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv.

Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA.

Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater.

Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp.

Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer.

Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta...

Efter att ihärdigt och konsekvent ha försvarat yttrande- och åsiktsfrihet i åratal trodde jag att jag hade spelrum att raljera lite utan att förklara mig närmare. Uppenbarligen inte. Givetvis finns det alltid någon bokstavstroende som inte kan eller vill förstå att allting kanske inte ska tas på blodigt allvar, i synnerhet inte när det bland annat är kategoriserat som kåseri.

Men. På något plan antar jag att jag ska tacka för det, eftersom det tvingar mig att fundera och förtydliga ett och annat, såväl för mina läsare som för mig själv.

När jag skriver fårskock så är det med betoning på “skock”, inte “får”. Alltså: Problemet som fårskocken symboliserar är mobbmentaliteten. Man brukar om lyckade kombinationer säga att det är något större än summan av dess delar. Nå, en fårskock är motsatsen. Den är dummare än summan av dess delar. Den är till och med dummare än någon av dess enskilda delar. Det finns många exempel på det. Jag antar att det är befriande att vara en del av en pöbel, en icke-tänkande cell i en större organism. Att känna tillhörighet är att känna trygghet.

Men vad fårskocken jag skrev om tidigare idag symboliserar är också hur den är lättledd och låter sig utnyttjas. Vare sig det handlar om kultur, eller politik. Det handlar om minsta gemensamma nämnare. Vill man kränga plattor gör man det bäst genom att rikta sig till de som inte är musikintresserade. Vill man vinna val vänder man sig bäst till de som inte är politiskt intresserade. Ointresserad är inte detsamma som dum, märk väl.

Den fårskock jag iakttog var således en som i mina ögon symboliserade en grupp förenade av minsta gemensamma nämnare: Ett i bästa fall måttligt intresse för musik och en vilja att röra lite på sig och vara en del av en grupp. Och i det ögonblicket symboliserade de samtidigt den ointresserade majoritet av medborgare som röstar “som man ska” för att man tillhör den ena eller den andra gruppen och så har man alltid gjort, stjärnstopp!

Likheten ligger alltså i man har mest att vinna på att vända sig till de som inte är intresserade av att fördjupa sig utan nappar på det som är lättillgängligt. Som stadig fyrtakt, eller hårdare tag. Som vers-refräng-halvtonshöjning, eller lägre skatt. Som “kom igen nu allihopa!” eller “allt är XX:s fel!” Man kan med ganska enkla medel förvandla normalbegåvade, tänkande individer till en lättledd, okritisk massa.

Vare sig kultur eller politik som riktar in sig på minsta gemensamma nämnare, som vänder sig till den temporära fårskocken, är särskilt bra. Men den vinner, om och om igen. Kanske är det därför vi så ofta ropar efter ledare, istället för att vara våra egna.

Andra bloggar om: fårskock, flockmentalitet, Efter att ihärdigt och konsekvent ha försvarat yttrande- och åsiktsfrihet i åratal trodde jag att jag hade spelrum att raljera lite utan att förklara mig närmare. Uppenbarligen inte. Givetvis finns...