Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som “Alexandria 2.0″ är förekommande. Nå, för att vara ärlig tror jag inte att så många av oss är särskilt belästa på ämnet Alexandria egentligen. Det är mer själva myten om biblioteket som ville innehålla all världens kunskap som gör det till en utomordentlig liknelse.

Jag håller just nu på att läsa Nattens Bibliotek av Alberto Manguel. Jag kommer säkert att återkomma med en recension av boken som sådan när jag är klar med den. Just nu tänkte jag mer inkomma med en reflektion. Det är nämligen så att Manguel redan i sitt första kapitel tar upp just Alexandria, och jag slogs av att likheten med nätet är mer träffande än jag visste.

Manguel skriver att biblioteket i Alexandria var något nytt. Tidigare bibliotek var i princip privata samlingar och syftade främst till att hålla skrifterna i tryggt förvar. Alexandria-projektet var första gången man tog sig till att samla kunskap i syfte att sprida den. Biblioteket i Alexandria var inte bara en samling böcker, det var en plats för att läsa dem, studera dem och kopiera dem. Kung Ptolemaios gav order om att alla böcker som nådde Alexandrias hamn skulle tas i beslag och skrivas av, under högtidligt löfte om att återlämnas förstås. Inte helt olikt Googles projekt att scanna in alla böcker.

Vidare skriver Manguel att biblioteket i Alexandria var en läsarnas verkstad. Det var en plats där man föresatte sig att dokumentera allt som hände och hade hänt, och dessa dokument skulle i sin tur omarbetas till nya dokument. Lärda från andra länder bjöds in - anställdes, på sätt och vis - och avkrävdes inget annat än att de skulle utnyttja bibliotekets skatter. På så sätt hade man läsare som kunde absorbera stora mängder information, granska den kritiskt och sammanfatta det på ett nytt sätt eller sätta nytt ljus på den, för kommande generationer. Med tiden etablerades en regel för läsning som fastslog att “den senaste texten ersätter alla föregående emedan den förmodas innehålla dem”. En tidig remixkultur, eller svärmarbete.

Det tycks råda stor oenighet kring förstörandet av biblioteket. En teori går ut på att Caesar (han igen ja!) år 47 före Kristus brände biblioteket som en bieffekt av att ha stuckit fiendens flotta i brand i Alexandrias hamn. Det är dock en teori som har sina brister och det förefaller troligast att biblioteket (som bör ha bestått av flera byggnader och lager) tog stryk i flera omgångar och slutligen förstördes mycket medvetet i slutet av 300-talet då kejsar Theodosius av det nu kristna Romarriket beordrade att alla hedniska tempel skulle förstöras.

En annan teori är förstås att Alexandrias bibliotek förstördes av en hord upprörda författare. För nog har Alexandriaprojektet en del inslag som borde ha fått en och annan bokförläggare att ställa sig vid dess portar och skrika “PIRATER!”? Kopiering av böcker, omarbetningar där nya böcker byggde på gamla, och någon fjuttig biblioteksersättning till författarna lär knappast ha utgått.

Biblioteket i Alexandria hade emellertid ett stort problem, vilket naturligvis berodde på tidens teknologiska förutsättningar. Det var centraliserat, vilket var nödvändigt för att läsarna skulle få tillgång till all världens kunskap, men det gjorde också kunskapen ytterst sårbar. Idag är vi inte begränsade på det sättet. Vi är inte beroende av fysiska exemplar för att ta till oss kunskap, och vi är därför inte heller bundna till att vara på en specifik plats för ändamålet. Istället för att se kopiering som stöld kan man välja att se det som backup. Internet - Alexandria 2.0 - kan inte brännas ner, och ju fler kopior det finns av ett verk desto större är chansen att det fortfarande går att återskapa eller ta del av efter att det multiresistenta dataviruset Theodosius 2.0 käkat upp alla servrar som inte enbart och uteslutande sprider Guds ord.

Bibliotheca Alexandrina invigdes den 23 april 2003 och är en hyllning till det mytomspunna antika biblioteket. Bilden är public domain.

Andra bloggar om: alexandria, internet, kopiering, bibliotek, intressant?

I takt med att den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones blivit allt mer historisk (läs: gammal) tycks han också intressera sig alltmer för just historia. Tillsammans med BBC-producenten Alan Edeira har han skrivit och producerat böckerna och filmerna Crusades och Medieval Lives. Nu har de kommit ut med boken Barbarerna - Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv.

Författarna betonar i förordet att de “förvisso inte är några experter på området” och det ska man nog ha med sig när man läser boken. Terry Jones och Alan Edeira är inte historiker, snarare skeptiker, och jag får känslan av att de i sin strävan att ifrågasätta den glorifierade bilden av romarriket lägger rätt mycket guld i den andra vågskålen istället. Kanske är det också mycket medvetet. Terry Jones är inget dumhuvud. Själv brukar jag ofta och gärna hävda att man bland komiker hittar några av de skarpaste intellekten.

Boken då. Den är skriven utifrån ett geografiskt perspektiv snarare än ett tidslinjärt. Man presenterar barbarerna utifrån deras geografiska hemvist i förhållande till Rom och inte utifrån deras plats på den historiska tidslinjen. Det är ett intressant grepp. Det ger förvisso en rörig bild av just Rom (igen, troligen avsiktligt) men det är ju inte heller Rom som är fokus i boken. Vi får stifta bekantskap med kelter, germaner, daker, hunner, vandaler, perser och flera andra. Och alldeles oavsett hur lite historiker Terry Jones och Alan Edeira är så får det nog anses vara ett bekräftat faktum att barbarerna inte alls var de ociviliserade vildar som Rom gärna ville att dess invånare skulle tro.

Jones och Edeira argumenterar framgångsrikt för att Roms storhet inte alls bestod i att romarna var mer civiliserade, mer högstående, mer teknologiskt utvecklade än sina grannar. Romarrikets storhet bestod i att de hade sin tids enda stående yrkesarmé och därför kunde de köra över vem de ville, och drog sig heller inte för att göra det. Faktum är att de var tvungna. En yrkesarmé är tärande på ekonomin. Rom behövde erövra landområden för att hålla ekonomin på fötter, men ju större imperiet blev desto större armé behövdes för att försvara gränserna. Det är en matematik som romarna helt enkelt aldrig riktigt fick ihop. Det var sådan matematik som ledde till att Caesar erövrade Gallien, och det är en obehaglig händelse som kastar ett eko in i vår tid.

Kelterna var skickliga metallarbetare och i Gallien satt de bokstavligen på en guldgruva. Vilket drog till sig Roms intresse, och i synnerhet då senator Caesar, som klurade ut en listig plan. Det må så ha varit att Rom ansåg sig lite finare och lite bättre än andra och hade en moralisk rätt att slå ihjäl och förslava icke-romare men man kunde inte säga i senaten att man ville invadera ett annat land för att sno deras naturtillgångar. Därför hittade Caesar en förevändning. Han påstod att ett annat keltiskt folk, helvetierna, rustade för att ta hela Gallien i besittning. Vilket i sig inte var av större intresse, men Caesar framhöll detta som ett hot mot Rom självt. På så sätt lyckades han få sig själv utsedd till Galliens beskyddare år 59 före Kristus.

Känns mönstret en smula bekant kanske?

Caesar tycks i alla händelser ha varit ett av historiens största svin. Under hans fem år som protektor i Gallien dödades uppemot en miljon galler och lika många förslavades. Totalt sett minskade befolkningen med en tredjedel. Och det finns ett och annat som tyder på att Gallien aldrig var under hot från helvetiska vildar. I själva verket tycks det snarare som att helvetierna försökte sig på en välorganiserad folkvandring och att det var sanktionerat av, just det, Caesar.

Hört talas om Dakien? Inte? Det är inte så konstigt. Rom utplånade nämligen alla spår av dess existens, och det lilla vi vet om Dakien är nästan uteslutande sådant som nedtecknats av greker. Dakien besatt kunskap, kultur och dessutom en egen religion som bara försvann efter att romarna utfört ett regelrätt folkmord. Och apropå greker och försvunnen kunskap så besatt grekerna själva kunskaper som gick förlorade när Rom bredde ut sig. Vidden av hur mycket kunskap det rör sig om kan vi bara spekulera i, men grekisk (hellensk) vetenskap återupptäcks i våra dagar. Det tycks klart att de gamla grekerna besatt vissa kunskaper om matematik och mekanik som vi återuppfann sisådär tvåtusen år senare, men den romerska världsbilden är fortfarande så förhärskande att när man gräver fram gammal grekisk teknologi så tror man inte på vad det är man ser!

Jag skulle kunna fortsätta länge till, men då blir det inte en bloggpost utan en bok. Jag tycker att alla som är intresserade av ifrågasättande av sanningar ska läsa den här boken. Inte för att det är viktigt i sig att ifrågasätta romarriket, utan för att det är viktigt att ifrågasätta hur barbariska barbarerna egentligen är. Vi vet inte vilka kunskaper som trampades ner i leran av romerska stövlar. Är vi säkra på att vi inte gör om det, just nu?

Andra bloggar om: barbarerna, terry jones, alan edeira, böcker, recensioner, romarriket, historia, intressant?

Det har gått som ett meme de senaste dagarna, Filmfolkets enkät som besvaras av moderaterna Anna König Jerlemyr och Hans Wallmark. Frågorna är naturligtvis ställda till folk som man på förhand vet inte kommer att svara fel, och för säkerhets skull också formulerade på ett sådant sätt att man inte kan svara fel av misstag.

En lång rad bloggare har naturligtvis valt att kommentera och svara på frågorna efter eget huvud, för att liksom balansera upp det hela, och jag tror att det ganska tryggt kan konstateras att Filmfolkets propagandastunt exploderade i ansiktet på dem själva. Jag tänker däremot inte besvara enkäten utan istället skriva en egen och skicka ut till två helt slumpmässigt utvalda personer som råkade bli Thomas Tvivlaren och Emma Opassande. Men alla får förstås svara (jag ser särskilt fram emot Sug-Steffos svar). Enkäten är att betrakta som public domain.

1. Vilket är din bästa nedladdning någonsin?
2. Hur brukar du oftast rösta, har du exempelvis testat något av alla de svenska vårdskolaomsorg-alternativ som klumpat ihop sig i Mittens Rike?
3. Tycker du att rättssäkerhet, budbärarimmunitet och brevhemlighet är viktigare för samhället än att en välmående bransch med en armé av gråterskor får idka utpressning mot barnfamiljer?
4. Hur tycker du att man ska minska konkurrenstrycket från den illegala underhållningskartellen för de legala aktörer som distribuerar kultur via nätet, bland annat på The Pirate Bay?
5. I många europeiska länder fanns en gång i tiden så kallade black rooms där maktens lakejer öppnade och kontrollerade all post. Tycker du att vi ska ha samma regler i Sverige?

Kör hårt!

Andra bloggar om: enkät, filmfolket, piratkopiering, fildelning

Alldeles nyss kom en debattartikel upp på SvD:s Brännpunkt undertecknad av undertecknad tillsammans med Marcus Fridholm och Göran Widham som vanligtvis berättar sagor från livbåten. Jag tycker förstås att ni ska läsa den. Och då menar jag läsa, och inte göra som Bob:

Jag förstår inte den här oviljan från vissa grupper i samhället att de inte vill betala för andras arbete. Ni är heller inte trovärdiga då jag antar att Ni själva vill ha betalt för ert arbete.

Har Ni inte råd att betala för att köpa den musik Ni tycker är bra kanske Ni borde skaffa en annan sysselsättning.

Hur tydlig man än försöker vara kommer det alltid att finnas nån som inte förstår vad diskussionen handlar om. Lika bra att vänja sig antar jag.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning

Många har skrivit om Bonos utspel i NY Times redan och jag har också gjort det, det är bara inte publicerat någonstans ännu. Anna Troberg har ett intressant irländskt perspektiv på det hela. Borta på Livbåten radar Göran och Marcus upp felen i Bonos resonemang, och det gör Techdirt och Walter Naeslund också.

U2 har varit mina husgudar sedan jag lämnade tonåren och upptäckte att det fanns något annat än hårdrock därute. Jag har tagit mitt handle efter vad jag fortfarande anser är den bästa skiva som någonsin gjorts, The Joshua Tree. En skiva som jag för övrigt har köpt två gånger eftersom mitt första exemplar försvann och trots att jag hade rippat den för att kunna spela upp i datorn. Det är ett album som jag helt enkelt ansåg måste finnas i samlingen.

Nu får det albumet tillsammans med resten av min U2-samling flytta ner i skamvrån med mina Guillouböcker, och några mer pengar kommer jag aldrig att lägga på U2. Jag handlar inte med fascismförespråkare.

Nu väntar jag på att det ska komma igång en diskussion om huruvida inte artister också får ha en åsikt utan att riskera att bli bojkottade. Låt mig då förekomma den diskussionen och säga att jag varken förespråkar en bojkott eller befinner mig i en position där jag kan utlysa en. Och jag tycker visst att artister ska få ha åsikter - det är ju en av anledningarna till att jag alltid har beundrat Bono och U2 även om jag inte alltid instämt. Men när det kommer till att förespråka rent fascistoida metoder för att fylla sina egna bankkonton, då räcker det för min del. Jag skulle inte ha några problem med att Bono ogillar fildelning, om han stannade där. Men det gör han inte. Han använder sitt kändisskap till att föreslå att vi skiter i allt vad brevhemlighet och budbärarimmunitet heter, och det är direkt kopplat till hans och hans kompisars intäkter. Alltså är det ett utmärkt läge att använda sin konsumentmakt.

Och även om inte Bono bryr sig nämnvärt om huruvida jag köper hans skivor eller kommer på hans konserter längre så finns det en liten personlig triumf; för när vi fullt ut har anammat den kinesiska modell som Bono omfamnar och utökat till Ipred3 - license to kill, som ger upphovsrättsinnehavare rätt att avrätta fildelare med nackskott, då har jag åtminstone inte betalat för kulan.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning, intressant?

Disclaimer: Det här är inte på något sätt en bash av CDON och ska inte läsas som en sådan. Tvärtom är CDON ett företag som jag har goda erfarenheter av. Däremot är det ett vittnesmål om hur föråldrad och ineffektiv den affärsmodell som skivindustrin klänger sig fast vid är.

I höstas tänkte jag göra ett undantag från min branschbojkott och köpa en skiva. Jag tänkte beställa Dream Theaters Black Clouds & Silver Linings eftersom det är en förjävla bra skiva. Jag har lyssnat på den en hel del eftersom den plötsligt fanns i min dator. Måste vara någon hustomte som har laddat upp den genom vårt trådlösa nätverk eller något.

För att genomföra mitt tänkta inköp vände jag mig till CDON. Till min förvåning kunde jag inte hitta skivan i deras sortiment. Det är ytterst märkligt, i synnerhet som den fanns där tidigare - jag hade ju länkat till skivan på just CDON när jag recenserade den förut. Således skrev jag en kort fråga till kundtjänst:

Hej

Undrar varför inte Dream Theaters senaste album Black Clouds & Silver Linings går att hitta i CDONs utbud.

Svaret lät inte vänta på sig.

Hej,

Tack för att du kontaktade oss.

Om skivan du efterfrågar inte finns på vår site kan det bero på att den antingen har utgått ur våra leverantörers sortiment eller att den inte släppts i Sverige.

Om skivan är tillfälligt slut kan du genom att klicka på bevaka-knappen, få ett mail när varan återigen går att köpa/boka.

Vårt musiksortiment består av de skivor som finns hos de leverantörer (skivbolag) som är anslutna till GLF (Grammofonleverantörernas förening), i dagsläget över 100 000 titlar. Ligger musiken på mindre skivbolag, som inte är kopplade till GLF är det inget som tas in tyvärr.

Du kan alltid hålla dig uppdaterad genom att titta under “Kommande” i menyn till vänster på vår site.

Okej, det där är kanske inte en copy/paste från avdelningen “vanliga frågor”, men det känns ganska standardiserat. På’t igen.

Hej igen

Det tycks ju ytterst märkligt att just den skivan inte finns i utbudet när alla andra Dream Theaters skivor finns (ok, jag har inte dubbelkollat att det verkligen är ALLA). Till saken hör dessutom att den har funnits listad hos CDON tidigare, under följande länk: http://cdon.se/musik/dream_theater/black_clouds_%26_silver_linings-4199931

Slutsatsen blir alltså att skivan har funnits i utbudet men plockats bort, och jag undrar återigen varför. Är det någon idé att vänta på att den dyker upp igen, eller ska jag ge mina pengar till någon annan?

Tack för snabbt svar för övrigt.

Som en parentes vill jag här inflika hur tråkigt jag tycker att det är att behöva spela “jag har pengar”-kortet, men vad ska man göra? Återigen, det här är ingen bash av CDON utan mer eller mindre universalt. Alltför ofta försöker kundtjänster vifta bort sina kunders funderingar med standardiserade svar, som vore vi flugor som stör en idyllisk sommardag. Det är först när man påpekar att man är killen med pengar och att man vill göra affärer som man får ett ordentligt bemötande. Ursäkta men… vad trodde ni att er verksamhet gick ut på?

CDON svarar:

Hej

Vi skickar en förfrågan till musikavdelningen och återkommer så fort vi vet mer.

Dagen efter kom nästa uppföljning.

Hej

Orsaken till att den inte ingår i vårt sortiment beror på att Dream Theaters leverantör inte är kopplade till Grammotex. För att skivan ska kunna säljas på vår hemsida måste de finnas på grammotex.

Jag tackade för svaret och lät saken bero. Det hela föll i glömska tills nu, och bara för att dubbelkolla så sökte jag efter nämnda skiva på CDON igen, och guess what? Nu finns den igen!

Så vad ska man tro? Hoppar Dream Theaters leverantör in och ut ur Grammotex? Någonstans känns det rätt uppenbart att det är för många mellanhänder inblandade. Och vilka drabbar det? Tja, dels musikerna som i värsta fall inte får sälja sina alster för att kunderna inte kan få tag i dem, och dels kunderna som inte kan få tag i det de vill ha alternativt betala överpriser för att göda mellanhänder som inte behövs.

Andra bloggar om: cdon, grammotex, skivindustrin, dream theater, kundtjänst, intressant?

Jag sitter och tittar på morgonteve och hör ytterligare en människa berätta att hon tycker att julen är lite jobbig. Det är så konstigt. Överallt man vänder sig, vem man än pratar med, så hör man uttryck för samma åsikt: Julen är för hysterisk, för kommersiell. Det är för mycket krav och för mycket pengar, för egentligen vill man ju bara ta det lugnt och umgås med sina nära och kära.

Så varför är inte julen lugnare och mindre kommersiell då? Om det är så här alla tycker, varför kan vi inte leva så? Tänk efter; är inte det här väldigt märkligt?

Jag ser det här som ett symptom. Ett symptom på en tid och ett samhälle där människor inte känner sig delaktiga och inte upplever sig ha kontroll över sina egna liv. Det är i så fall djupt oroande.

Det ska inte behöva vara så. Människor ska inte behöva känna sig som fångar i sitt eget samhälle, utan makt att själva bestämma var de vill gå och i vilken takt. Alla ska med, stod det på Socialdemokraternas valaffischer inför förra valet, och på något märkligt sätt, utan att skylla samhällsklimatet på Socialdemokraterna, så sammanfattar det den kultur vi lever i ganska väl. Alla ska med. Ingen vet var. Ingen vet varför. Ingen frågar vem som tar ut riktningen, men alla ska med.

Hur har det blivit så här? Och hur kan vi förändra det? Jag har lite tankar kring deltagarkultur som jag vill sprida och som får ta avstamp i julexemplet, även om det knappast är det bästa eller mest relevanta. Det är ännu bara ett tankefrö, men det är rätt att publicera just därför, så att så många som möjligt får chansen att vara med och tänka.

När vi pratar om deltagarkultur så är det på något sätt underförstått att man pratar om “kulturyttringar”; dvs, musik, litteratur, etcetera. Men kultur är ju mycket mer än så. Konstformerna är som sagt bara kulturyttringar, vittnesmål om den kultur vi lever i. Kultur är våra värderingar, kittet som håller ihop människor. När man pratar om kulturkrockar så är det ju inte direkt osämja om vilken musik man gillar som avses. Nog för att synthare och hårdrockare hatade varandra på åttiotalet, och nog för att ett och annat band har upplösts med hänvisning till “musical differences”, men något större samhällsproblem är det knappast.

Därför tycker jag att vi ska börja titta på deltagarkultur i ett större perspektiv. Deltagarkulturen är allerstädes närvarande på Internet där det överallt uppstår spontana samarbeten där den som vill kan bidra. Hela bloggosfären är ett gigantiskt exempel på deltagarkultur. Man väntar inte på att någon ska bjuda in en i samtalet, man startar en blogg och säger vad man tycker. Tidigare var jag medlem i ett community där medlemmarna själva deltog med testning, felsökning, förslag på förbättringar, design och kod i vissa fall, efter egen förmåga och vilja. Diverse open source-projekt är ytterligare exempel på deltagarkultur. Som Ubuntuanvändare kan jag felsöka, skriva buggrapporter, lämna in förbättringsförslag och på olika sätt delta i utvecklingsarbetet, om jag vill. Återigen efter egen förmåga och vilja. Jag är självfallet, i alla avseenden och i alla ovan nämnda exempel, fri att låta bli. Det går utmärkt att bara vara användare av Ubuntu, bara medlem och användare av ett community som ovan nämnda, och att driva en privat blogg som aldrig länkar till någon annan och därför aldrig deltar i det stora samtalet.

Piratpartiet är sprunget ur den här kulturen. Vi kräver inte något av våra medlemmar, varken medlemsavgift eller praktiskt arbete, men alla som vill kan delta och bidra efter egen förmåga och vilja.

Nycklarna, som jag ser det, är förtroende och frihet. De allra flesta människor växer med förtroende och tar personligt ansvar om de har frihet att göra det. Man kan inte lagstifta fram solidaritet eller civilkurage, det kan bara komma ur frivillighet. För att kunna visa solidaritet eller civilkurage måste man faktiskt ha valet och möjligheten att inte göra det.

När vi pratar om integritets- och informationspolitik och hur det genomsyrar nästan allt så får åtminstone jag ofta en Alice i Underlandet-känsla: Jag tittar ner i kaninhålet och har ingen aning om hur djupt det går, men anar att det är stort. Om man börjar fundera kring deltagarkultur på det här sättet så tror jag att vi har ett kaninhål till. Ett där vi kan tillåta oss att vara riktigt visionära.

Tänk er ett samhälle där människor känner sig delaktiga. Det borde vara självklart; samhället är ju vi! Vi är medborgare, inte konsumenter och väljare. Och tänk vilken potential det finns i varje människa. Jag vägrar tro att vi är skapta för att jobba, betala skatt, konsumera och döva hjärnan med sprit och dokusåpor. Det går att få folk att engagera sig, men engagemanget måste komma av fri vilja, inte beordras uppifrån.

Jag tror att det finns en jätteutmaning i att sprida och förankra deltagarkultur i samhället. Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Ta er en titt ner i kaninhålet. Hur djupt är det?

Bilden kommer från Smath. och är publicerad under CC-licens.

Andra bloggar om: deltagarkultur, samhälle, framtid, delaktighet, förtroende, frihet, ansvar, open source, kaninhål, intressant?

I Kanada har en grupp artister tröttnat på skivbolagens arrogans och lämnat in en stämning mot De Fyra (Warner, Emi, Sony, Universal) för upphovsrättsintrång. Anledningen är att bolagen använt musik utan att skaffa rätt licenser för användandet och struntat i att betala artisterna deras arvode. Enligt principen “använd nu, betala senare om alls” har man helt enkelt kört utan att vänta på tillstånd och satt upp låtarna på en väntelista, eller snarare en “den dagen den sorgen”-lista. Som vanliga människors räkningshög, typ. Genom åren har högen av ärenden växt till över trehundratusen låtar. Som min räkningshög, ungefär.

Skulle bolagen fällas kan prislappen landa i storleksordningen sex miljarder dollar (!) vilket låter helt befängt. Men, som Michael Geist påpekar, beloppet är framräknat på samma sätt som i tidigare använts av skivindustrin för att stämma en fildelare på mångmiljonbelopp. Då tyckte RIAA att det var rimligt. Ironin är uppenbar.

Kan vi sluta låtsas att de stora skivbolagen bryr sig om upphovsmännen nu? Kan vi sluta låtsas att det är för deras skull de vill bekämpa fildelningen? Och kan vi, för helvete, sluta låtsas att IPRED är en lag som kommer att göra det minsta nytta för upphovsmännen? IPRED är vapen som okunniga politiker har satt i händerna på en hänsynslös industri. Lägg därtill att denna industri börjar se slutet på sin guldålder och slutsatsen blir skrämmande: Vad skulle hindra dem från att stämma så många de hinner, fullkomligt urskiljningslöst? Goodwill är nämligen bara intressant om man har en framtid.

När vi varnade för att IPRED är en lag som kan användas i utpressningssyfte sa Beatrice Ask att hon “utgår från att de flesta producenter är klokare än så”. Nu är det ju så att det inte är producenterna vi är rädda för, därför att tack vare regimens rådiga lagstiftande har man skapat en situation där det är mer lönsamt att stämma folk än att producera. Och om någon tycker att jag är tjatig och långsint som tar upp det där citatet lite nu och då; ja det är jag. Jag tänker inte låta någon glömma hur vår justitieminister ser på rättssäkerhet, och jag uppmanar alla att i sin tur berätta om det. Hur kan man tro att stora amerikanska bolag med ett uselt track record skulle vara det minsta intresserade av rättssäkerheten för medborgare i nåt litet skitland som inte ens har kärnvapen?

För övrigt tycker jag att vi bör stifta en lag som ger tobaksindustrin polisiära befogenheter så att de kan stämma folk för passiv rökning. Varför inte? Alla ingredienserna finns ju där: Passiv rökning är stöld. Det går dåligt för tobaksindustrin eftersom rökningen i Sverige minskar, och det beror såklart på att folk står och gratisröker. Och tobaksindustrin är kända för att vara hyggliga. Jag litar på att de kommer att använda sin egen privatpolislag med gott omdöme och att de är genuint intresserade av rättssäkerheten i Schweiz Sverige.

I år blir det inga platta paket från mig.

Andra bloggar om: upphovsrätt, ipred, skivbolag, fildelning, intressant?

Sandryds avregistrerade piratskeppet, vilket givetvis var det bästa för alla parter. Allmänheten får tillbaka sin logotyp, och Sandryds får lite goodwill. Jag undrar om inte det kan ha varit planen från början; regga loggan, få igång lite rabalder, avregistrera den och tjäna goodwill. Ärligt talat - hur många kände till Sandryds innan det här? Ganska smart drag, får man nog säga.

Och i guardian.co.uk skriver Victor Keegan mycket intressanta saker om fildelning. Bland annat att förutspås den dödas av smidiga streamingtjänster, eftersom streaming är ännu enklare för mottagaren. Det är ett rimligt antagande, men personligen hoppas jag att åtminstone tillräckligt många fortsätter fildela för att det ska låta sig göras i acceptabla hastigheter och med heltäckande utbud. Av flera skäl.

Först och främst för att fildelning är teknikneutralt. Eller ja, det kräver förstås en dator och en uppkoppling, men det kräver inte Windows och det kräver inte specifika tredjepartsprogram. Det gör däremot vissa streamingtjänster. Spotify har funnits länge (i internettid) men har fortfarande inte släppt någon linuxversion av sin programvara. Jag har således ett spotifykonto jag inte kan använda.

Fildelning och framför allt den decentralisering det innebär tjänar också som en slags mångfaldsgarant. På grund av att underhållningsindustrin har delat upp världen i zoner på gammelkolonialt vis är delar av kulturutbudet otillgängligt för oss, om man inte idkar fildelning. Jag har tidigare givit exemplet med det brasilianska metalbandet Aquaria, vars härliga Lux Aeterna inte gick att köpa. Som tur var hittade min sambo ett importerat exemplar på Tradera så skivan står nu stolt i skivhyllan, men varken bandet eller skivbolaget fick ta del av mina pengar. Och försök titta på ett streamat South Park-avsnitt får ni se. “Due to copyright and other legal reasons, South Park video content cannot be viewed outside the United States.”

Och slutligen är det ju så att den som vill driva en stor streamingtjänst kommer att fokusera på “det populäraste” för att få maximalt med kunder, vilket utesluter band som Aquaria. Fildelning är ett sätt att hitta saker man inte kan hitta annat vis.

Mot slutet av artikeln resonerar Victor Keegan i samma termer som Unni och jag en gång gjorde i Aftonbladet; att musikindustrin klagar över fantasiljarder nedladdningar men fortfarande inte kan bevisa någon signifikant förlust till följd av det, och att det helt enkelt beror på att en stor del av de som tankar inte skulle köpa musik oavsett, och många av de som tankar mest också är de som köper mest.

Avslutningsvis släpper han något av en bomb: Storbritannien har slagit rekord i försäljning av singlar redan, och då återstår julhandeln. Det förra rekordet sattes förresten 2008. Samtidigt kommer hårresande rapporter om hur långt tillbaka till medeltiden man är villiga att gå för att stoppa fildelningen i Storbritannien.

Skulle vi kunna sluta piska igenom häxerilagar för att komma tillrätta med ett problem som inte finns nu, tack?

Andra bloggar om: sandryds, the pirate bay, tpb, victor keegan, fildelning, musik, storbritannien, intressant?

Få har väl missat Sandryds “fräcka kupp” då man “kapat Pirate Bays skepp“. Det hela har alltså gått till på så sätt att eftersom The Pirate Bay avstått från att registrera logotypen som ett varumärke, och skaparen dessutom avsagt sig sin upphovsrätt, så har Sandryds tyckt att det är fritt fram eftersom de “inte kunde se att det var någon annans“. Det kunde tydligen inte handläggaren på Patent- och Registreringsverket heller (som för övrigt inte jobbar kvar). Dessutom tycks det som PRV har läckt till media.

Det hela är en fars och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Så jag börjar på PRV.

För det allra första är att PRV aldrig borde ha godkänt registreringen, eftersom Pirate Bay och piratskeppet är ett väl inarbetat varumärke. Man måste ha bott under en sten på en planet långt långt bort där ständig solförmörkelse råder för att inte känna igen den aktuella logotypen. Det innebär att den handläggare som har godkänt det hela antingen är inkompetent eller har väldigt långt till kontoret, och oavsett vilket så är det för väl att personen ifråga inte jobbar kvar. Eftersom den intergalaktiska kollektivtrafiken inte är tillräckligt utbyggd är det ett ytterst miljöovänligt sätt att pendla, och inkompetens är aldrig bra. Hoppas att handläggaren har fått en lämpligare tjänst på sin egen planet - som dörrstopp till exempel.

Edit: Fick snabbt lite upplysning från person med insyn i PRV. Läs. Jag gör nog bäst i att återta planetförvisningen av den före detta handläggaren.

För det andra tycks det helt ute med research. Aftonbladet avslutar sin artikel med “Personen som har designat loggan har avsagt sig upphovsrätten till den. Och eftersom The Pirate Bay inte har valt att registrera den har det – fram tills nu – varit fritt fram för vem som helst att göra det.” Men det behövs inte många sekunders googlande för att motsäga det. Ta den tid det tar att surfa till google.com, addera tiden det tar att skriva “varumärkeslagen”, multiplicera med hur slö uppkoppling du har, och voilá!

2 § Även utan registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke, då märket har blivit inarbetat.
Genom inarbetning förvärvas ensamrätt också till andra särskilda varukännetecken som används i en näringsverksamhet.
Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som beteckning för de varor som tillhandahålls under kännetecknet. Lag (1994:1510).

Nu är det förvisso så att man bör ha bedrivit någon form av kommersiell verksamhet för att erhålla det skyddet och möjligen kan man då hävda att ovanstående just därför inte är applicerbart. Men det finns en tingsrättsdom på att Pirate Bay har bedrivit en kommersiell verksamhet. Således torde det inte alls vara fritt fram för vem som helst att registrera varumärket. Och kanske är det här en lagstiftning som bör ses över, för i dessa tider är det inte direkt ovanligt att människor bygger ideella varumärken bland annat genom sina bloggar, och det kan väl inte vara rimligt att vem som helst ska kunna lägga vantarna på det som byggts upp och använda det i kommersiella syften för att de “inte kunde se att det var någon annans”? Det kan inte heller vara rimligt att man ska behöva ägna sig åt juridisk formalia för att slippa bli bestulen på sitt ideella varumärke.

För det tredje känns det olustigt att se att folk kryper fram ur skuggorna och väser “rätt åt dem!”. (Nej, ingen länkkärlek.) Det är ju intressant att samma människor som skriker sig hesa om att lagen ska följas i ena läget inte alls är intresserade av det i nästa. Konsekvens är lika ute som research. Men dessutom missar man ju målet helt, därför problemet är inte att Sandryds använder logotypen. Det står dem fritt att göra det. Problemet är att de plötsligt hävdar ensamrätt till något som är avsett att tillhöra allmänheten. Att nyttja något och att påstå sig äga det är två olika saker.

För det fjärde så har vi fått ytterligare ett obehagligt kvitto på att myndigheter läcker. Myndigheter består av människor, och människor kan ha sina egna agendor. Därför kan man inte lita på att de alltid uppträder prickfritt och precis därför vill vi heller inte att de ska ha obegränsad tillgång till vår kommunikation, våra rörelsemönster, våra kontaktnät, våra liv.

Sist men mest bör man stanna upp och reflektera över: Var det såhär immaterialrätt var avsedd att fungera? Är det verkligen vettigt att vem som helst kan låsa in något som skaparen vill låta vara fritt? Om Johan Pehrson inte låser in sin gräsklippare i sitt garage, är det då fritt fram för mig att istället låsa in den i mitt garage?

Därtill undrar jag över hur smart det här är rent PR-mässigt. Sandryds samlar ju inte direkt pluspoäng på piratsidan genom att frånta allmänheten något som tillhör den, och de som står på andra sidan staketet hatar redan logotypen för vad den står för. Kvar finns de som skiter i, och de är knappast storkonsumenter av USB-hårddiskar. All publicitet är inte bra publicitet.

Avslutningsvis tycker jag ändå att det här är rätt bra. Det är bra att folk vågar sig in i gråzonerna och utmana. Det är det The Pirate Bay har gjort under lång tid, och det är också det Sandryds gör nu. Därigenom blottlägger man bristerna. Det kan omöjligen vara så här varumärkesskydd var avsett att fungera. Det kan omöjligen vara meningen att när någon kontaktar PRV för att ifrågasätta ett beslut så ska det vidarebefordras till Sveriges Radio.

“Vi kunde inte se att det var någon annans”. Nej, det där med ditt och mitt är jättesvårt. Tumregeln är att om du inte har skapat det själv, inte köpt det och inte uttryckligen fått det i gåva så är det sannolikt inte ditt. Och nej, det jag just skrev är inte detsamma som att k-o-p-i-e-r-a något, i i-c-k-e-k-o-m-m-e-r-s-i-e-l-l-t syfte, för p-r-i-v-a-t bruk. Det senare är jämförbart med att gå in i någons trädgård. Det förra är som att sätta upp staket runt en allmänning och säga att den är din för “du kunde inte se att någon ägde den”.

Allmänning

Andra bloggar om: the pirate bay, tpb, sandryds, varumärke, logotyp, intressant?