Skip to content

Kategori: Kultur

Analysera mera

Det finns en felaktig uppfattning om att musik inte kan eller bör analyseras. Antingen att det helt enkelt inte låter sig göras, eller att det på något sätt skulle ta bort magin ur det hela. Att en analys liksom förfular verket. Musik ska upplevas, inte analyseras. Det här hänger också ihop med en utbredd antipati för musikteori i allmänhet. Missuppfattningen att musikteori är en uppsättning regler man måste förhålla sig till.

Jag kan på sätt och vis förstå det. Om man ser analys som något torrt och tråkigt. Som något akademiskt, byråkratiskt. Och, givetvis, om man inte förstår det. Det mesta man inte förstår eller är intresserad av framstår lätt som tråkigt. Saker man inte vet vad de är till för kan lätt framstå som onödiga. Det var därför conquistadårarna brände mayakulturens skrifter, och sedan blev förvånade över hur upprörda de blev.

Jag satt nyss och tittade på ett Youtubeklipp från en av mina favoriter vad gäller musikteori och -analys: Signals Music Studio. I klippet analyserar han The Beatles låt Something, och även om han börjar med att felaktigt påstå att Something återfinns på The White Album (den är från Abbey Road) så är analysen sevärd, pedagogisk och intressant, och den rekommenderas starkt till alla som är intresserade av musikteori. Men i slutet av videon känner sig läraren, Jake Lizzio, nödgad att adressera surjävlar som kommenterar hans videor med argument av typen jag nämnde i första stycket.

Först och främst: Om man inte gillar musikteori och -analys, ge då fan i att titta på videor om musikteori och -analys! Hur svårt kan det vara? Internet är oändligt – varför känner sig folk tvungna att hänga i just de delar av nätet de inte gillar, och gnälla? Detta gäller förstås inte bara musikteori utan i stort sett allt.

Så för att adressera själva ämnet då. Jo, musik kan analyseras. Man måste inte. Det går givetvis utmärkt att tycka att en låt är bra utan att reflektera mer över saken. För mig låter det tråkigt. Men man kan absolut analysera. Man kan analysera harmonier, taktart och rytmer, komposition, orkestrering, allt möjligt. Är man dessutom intresserad av musik och tycker om att försöka skapa musik själv, då är det ett oerhört värdefullt hjälpmedel. Varför uppfinna hjulet på nytt? Det finns en anledning till att vissa ackord verkar passa ihop bättre än andra. Så oavsett om man gör det medvetet eller inte är chansen ganska stor att man då och då skapar en så kallad IV-V-I-ackordgång. Men den som kan sin harmonilära kommer fram dit mycket fortare än den som måste sitta och prova varenda ackord som finns för att landa i IV-V-I. Men även om man inte har för avsikt att skapa musik hjälper det en att förstå varför man tycker att vissa saker låter bra.

Men tar det inte bort magin? Jo. Men det gör det inte mindre vackert, imponerande eller njutbart. Snarare tvärtom. Illusionistens fingerfärdighet blir inte mindre imponerande för att jag förstår hur tricket går till. Det är klart att om man vill leva i illusionen att musiker (eller andra konstnärer) är nedsända från himlen, att de är gudomliga i sina talanger, då förstår jag om man inte vill titta bakom skynket. Men för alla oss andra försvinner inte skönheten i ett verk för att vi förstår hur det är uppbyggt. Snarare tvärtom. När man börjar analysera musik visar det sig ofta finnas en närmast matematisk symmetri i dess struktur. Ja. Matematisk.

There is geometry in the humming of the strings. There is music in the spacing of the spheres. – Pythagoras

Jag skulle kunna gå in på fördjupade detaljer här, men låt oss bara säga såhär: Ljud är vibrationer. Vibrationernas våglängd utgör dess tonhöjd. Således går det rent av att översätta toner till grafisk våglängd och man kan, med ett minimum av kunskap, se vilka toner som trivs bra ihop och inte. På motsvarande sätt finns det också gott om exempel inom exempelvis bildkonst eller arkitektur som pekar på precis som sak – att vissa storleksförhållanden och avstånd mellan objekt upplevs vackrare än andra. Jag har till och med sett ett exempel på hur man forskade på doft och smak och tog fram variabler som, inte helt olikt vibrationers våglängd, förklarade varför vissa saker smakar gott ihop och andra inte. (Om jag inte missminner mig ska tydligen vit choklad och rysk kaviar vara smaskigt ihop, men även om jag litar på vetenskapen bakom tänker jag inte hosta upp pengarna det kostar att prova.)

Att säga att man inte bör analysera saker, att man ska gå på känslan, är bara slappt. Det är ett sätt att rationalisera att man är för mentalt slö för att orka tänka. Att analysera är hjärngymnastik, och även om det kan synas onödigt att analysera just musik kan man alltid se det som träning inför livets större frågor. Vad nu det skulle vara.

George Harrisons harmonisering i Something är vacker i sig. Att förstå den underliggande strukturen och se symmetrin gör den ännu vackrare.


Photo by skinnyhouse on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Musik, musikteori, harmoni, analys

Allt som byter händer i mörkret är inte droger

Det lär ju inte ha undkommit någon genom åren att musik är en passion för mig. Jag ränner inte på så mycket konserter, och anledningen till det är för förmodligen att jag är såpass hemtam och introvert att det ska till ett riktigt bra band för att det ska vara värt att gå hemifrån. Dave Matthews Band är ett sådant band.

Eller, var åtminstone ett sådant band. I praktiken slutade jag mer eller mindre lyssna på dem för en tio år sedan eller så då jag tappade intresset för deras musik. Icke desto mindre har jag hört och sett liveupptagningar och alltid varit övertygad om att de är ett riktigt bra liveband, så det har alltid funnits där i bakhuvudet att jag någon gång ska se dem live. Den 19:e mars tog jag den chansen. Det var värt det.

Dave Matthews Band är nämligen ett av de där sällsynta banden som rent av är bättre live än i studio. Jag vet inte exakt vad det beror på men jag tycker att deras studioinspelningar alltid har varit lite för städade. Live kommer de loss på ett annat sätt. Det är skitigare och råare men, eftersom det är så satans skickliga musiker, så klarar de av det. En annan artist som jag har exakt samma bild av är Peter Gabriel. Och i likhet med just Gabriel så är Dave Matthews en sångare som har blivit bättre med åren, och som låter bättre på scen än i studio.

Just Dave Matthews röst är kanske det mest underskattade med det här bandet. De har en fullständigt briljant trummis i Carter Beauford, en tillika fantastisk basist i Stefan Lessard, de har Daves eget gitarrspel, och därtill först LRoi Meoores och därefter Jeff Coffins saxofonspel. Alla dessa element är imponerande. Matthews röst däremot har alltid varit lite… speciell. I synnerhet på studioinspelningar. Men även den har mognat, och hans sånginsatser live är magnifika. I synnerhet när han tar i från tårna och går loss i nummer som All along the watchtower eller Don’t drink the water. Då går han från en guttural, nästan growlande, råhet till höga, utdragna toner, och han träffar varenda en. Jag vet, för jag stod bredvid hans röstcoach under konserten.

Nämnda Don’t drink the water var i mitt tycke konsertens höjdpunkt. Tillsammans med Sledgehammer, en cover på Peter Gabriel. Men även Jimi think, Rapunzel och Warehouse tog mig tillbaka till varför jag en gång i tiden kärade ner mig i det här bandet. Ändå var jag lite besviken över att inte ha fått höra vare sig Ant’s marching, Crash into me eller Stay.

Till höjdpunkterna kan också nämnas nye keyboardisten Buddy Strong. Han tillför en ny dimension till ett band som har varit igång länge och kanske behövde lite nytt. Han tar verkligen plats och känns som en del av bandet, till skillnad från tidigare turnékeyboardisten Butch Taylor. I och med att violinisten Boyd Tinsley sparkades från bandet förra året så har det uppstått en lucka, och Buddy Strong fyller den väl. Det gör också att jag ser fram emot att se var bandet tar vägen med sitt sound – det skulle inte göra mig någonting om Strongs funkiga orgel vävs in i ljudbilden permanent. Däremot förstår jag inte varför de släpar runt på Tim Reynolds annat än möjligen för att få igång ett rykte om att Tom Petty kanske inte är död.

Sämst då? Tja, att de inte kunde hålla tiden. Att lomma upp på scenen sisådär en fyrtio minuter efter utsatt tid är inte okej. Att döma av mer rutinerade konsertbesökare som inte heller var i tid, samt av mumlet runt omkring, så är det mer regel än undantag. Det gör det inte mer okej. Och ja, jag vet. ”Alla” band gör så. Det gör det fortfarande inte okej. Folk betalar närmare tusen spänn för att gå på konsert, då är allt annat än att stå på scenen vid utsatt tid respektlöst. (Dream Theater är ett föredöme. Sist jag såg dem både började och slutade de på minuten.)

Och en till höjdpunkt: Jag nämnde att jag stod bredvid Matthews röstcoach. Vi tyckte nämligen att teknikerbåset mitt på golvet var ett bra ställe att hänga vid. Man kan också tänka sig att det är där ljudet är som bäst, för det är där den som rattar ljudet står. Hur som helst – innanför staketet stod en tjomme och diggade järnet, följde med i sången, gestikulerade och nickade gillande. Efter lite sneglande fick jag bekräftat av hans namnbricka att det var Matthews röstcoach och att han heter Robert Stevenson.

Under mitt sneglande fick vi ögonkontakt, flinade och gjorde lite tumme upp och sånt. Så plötsligt kände jag en hand ta tag i mig i mörkret. Mr Stevensons hand. Jag fattade inte först vad han ville, men hans polare som stod intill lutade sig fram och sa: ”Han försöker ge dig något.” Så jag räckte fram handen och kände att jag fick något litet, platt i handen, men jag kunde inte se vad det var. Jag ska erkänna att ”droger” for genom min hjärna. Stevensons kompis verkade ha läst mina tankar för han sa: ”You’re right to be sceptical when someone’s trying to slip you something in the dark, but it’s a good gift!” Det visade sig vara ett plektrum.

Mot slutet av konserten packade flera av teknikerna, däribland Stevenson, ihop och gick. Strax efter kände jag att någon drog i mig igen. Den här gången fick jag ett papper. Jag halvt om halvt förväntade mig att det skulle stå ett telefonnummer eller dylikt på det och tänkte att han nog hade misstolkat vår tidigare ögonkontakt. Om jag såg kär ut så var det i musiken, inte i honom. Men det visade sig vara hans kopia av kvällens låtlista. Och då blev jag nästan lite besviken istället…


Andra bloggar om: dave matthews band

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye


Photo on Foter.com

Þorn

Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.

Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.

Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.

För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.

Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.

I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.

Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.


Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde

The Room

Vi avbryter den här långa bloggtorkan med ett viktigt meddelande: Jag har hittat ett band jag gillar igen. Den här gången handlar det om progressive/power/oriental metal från Libanon, och kanske också det mest storslagna och ambitiösa projekt jag har snubblat över sedan jag upptäckte Angras Holy Land.

Bandet heter Ostura och The Room är, i likhet med nämnda Holy Land, deras andra album. Naturligtvis är det ett konceptalbum, eller kanske borde det rent av beskrivas som en metalopera, men det senare låter mer avskräckande. Jag ska ärligt medge att jag inte har satt mig in i storyn på djupet, men den beskrivs kretsa kring en ung flicka som tar sin tillflykt till ett låst rum, och ensam med sina egna tankar och känslor bygger ett eget universum där hon är skaparen. Jag har som sagt inte satt mig in i det på djupet och har därför inte mycket att säga om storyn eller texterna. Men musiken! Vid Odens stjärt, det här är bra!

Det inledande titelspåret och efterföljande Escape slår an tonen och visar var skåpet ska stå. Melodiöst tunggung med orientaliska kryddor som framför allt ger sig tillkänna i stråkarna, och storslagna refränger. Beyond fortsätter lite på det inslagna spåret och övergår sedan i ett av albuments höjdpunkter – Let There Be.

Let There Be öppnar med ett rullande piano och ensam cello innan en fullskalig orkester med pukor och allt fyller på. Elia Monsef inleder versen med en känsligare röst i moll för att sedan övergå till en mer typisk metalröst när han får sällskap av en distad gitarr. Och sedan, nästan utan förvarning, svävar hela alltet ut på en platå, en fantastiskt vacker refräng i superdur där Monsefs röst får sällskap av Youmna Jreissati, som albumet igenom gestaltar ”the girl”. Det här stycket rycker och drar i en hela vägen och det sparas inte på någonting. Horn? Klart vi ska ha horn! Det är filmiskt i sin episkhet.

Det går inte att gå igenom hela albumet ingående så vi hoppar till nästa höjdpunkt: Deathless. På nytt ett sådant där episkt stycke med en storslagen refräng och fullt orkesterpådrag. Darker Shade Of Black antyder åtminstone titelmässigt att det skulle vara ett svar på Procol Harums A Darker Shade Of Pale men musikaliskt finns det inte mycket likheter. Och sedan när man tror att man har hört allt det här albumet har att erbjuda utbryter Duality i något knäppt sönderhackat elektroniskt experiment, som om Skrillex bröt sig in i studion medan de andra sov.

Lagom till en hel timme musik passerat avslutas det hela med ytterligare en höjdpunkt i den tolv minuter långa Duality innan ett piano och en cello stillsamt rundar av i Exit The Room.

Det här albumet har allt jag älskar med progmetal: Tyngden, arrangemangen, kontrasterna mellan det hårda och det mjuka, melodikänslan och förmågan att måla med ljud. Och skickliga musiker. Ostura har som sagt inte sparat på krutet och för att inte lämna något av slumpen finns ett gäng renomerade gästartister med, som gitarristen Marco Sfogli, trumslagaren Thomas Lang, multiinstrumentalisten Arjen Lucassen (annars mer känd som soloprojektet Ayreon), och Prags filharmoniker. Jag sa att det var ambitiöst, eller hur?

Ska jag klanka ner på någonting så ska det väl vara de överpeppade trummorna. Jag vet, det är mer eller mindre genreobligatoriskt med det där groteskt fläskiga trumsoundet om man befinner sig i metaltrakterna, men det är inte mindre jobbigt för det. Det är märkligt att en genre så beroende av dynamik och nyanser som progressive rock/metal tillåter så onyanserade trumljud. Nu är albumet såpass fläskigt i övrigt att trummorna inte stör, även om jag hade föredragit ett mer naturligt sound. Jag vill höra att det är trummis vid trummorna, helt enkelt.

Men detta till trots – detta är ett fantastiskt album, och till de därute som har sniffat litet på Myrath eller Orphaned Land och tänker att det här med oriental metal nog inte är så dumt har 74 minuter att njuta av här.


Andra bloggar om: ostura, the room, musik, progressive, oriental, metal

Läsåret 2018

Så summerar vi ännu ett år och, i det här fallet, ett år av böcker. Förra året landade jag på 27 lästa böcker. Mitt mål för 2018 var därför att slå det. Och det gjorde jag med råge då läsåret 2018 landade på 36 böcker. En ökning på 33,3 %.

Övriga statistiska jämförelser med föregående år ser ut enligt följande:

  • Fördelningen mellan författarnas ursprungsland domineras återigen av Sverige och därefter engelskspråkiga länder som Storbritannien och USA. Undantagen utgörs av en holländare och en tysk skogvaktare.
  • Könsfördelningen är fortfarande snedfördelad med tonvikt på män; 29 av 36 böcker författades av män och 7 av kvinnor. Det ger en fördelning på 80,5 % respektive 19,5 %. Det gör faktiskt att snedfördelningen har ökat från föregående år.
  • 14 böcker, eller 39 %, är fiktion vilket lämnar övriga 22 böcker (61 %) till den bredare kategorin non-fiction, vilket till exempel inkluderar Julian Assanges självbiografi och Thomas Eriksons svammel om psykopater.
  • Endast en bok lästes på engelska: Tom Nichols The Death of Expertise.

Bäst och sämst då? Det finns mycket gott att välja på, men guldhumlan för bästa fakta går till Hans Rosling och Factfulness men Matthew Walker förtjänar ett hedersomnämnande för Sömngåtan. Guldhumlan för bästa fiktion går till Fredrik Backman och Björnstad. Fjolårsvinnaren Joakim Zander får ursäkta, inte ens ett signerat exemplar av hans Vännen räckte för att försvara titeln, och då ska det ändå nämnas att även det är en riktigt bra bok.

Hela listan från läsåret ser ut som följer.

TitleAuthor
Orden som formade SverigeElisabeth Åsbrink
Sömngåtan: den nya forskningen om sömn och drömmarMatthew Walker
The Death of Expertise: The Campaign Against Established Knowledge and Why It MattersTom Nichols
Landet där vad som helst kan händaLars Åberg
Utopia för realister: hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighetRutger Bregman
Kamrat Spion: Om Sverige I Stasiarkiven (Comrade Spy: Sweden in the Stasi Archives)Bjorn Cederberg
Det vi kan stå forGeir Lippestad
En ängel I ArchangelskRobert   Harris
PatrioternaPascal Engman
The Emperor of Ocean ParkStephen L. Carter
VännenJoakim Zander
MünchenRobert   Harris
Viktors valViktor Barth-Kron
Factfulness : Tio knep som hjälper dig förstå världenHans Rosling
Min Jihad: Jakten på liberal islamHanna Gadban
WikiLeaks : historien bakom sajten som förändrade en hel världDaniel Domscheit-Berg
De kommer att drunkna i sina mödrars tårarJohannes Anyuru
Blod Eld Död: En svensk metalhistoriaIka Johannesson
Vi mot er (Björnstad, #2)Fredrik Backman
Amerikas födelse: Korset, guldet och svärdet i Nya världenMichael Azar
Själv – Kraften i egentidLinus Jonkman
Mios blues (Martin Benner, #2)Kristina Ohlsson
Lotus blues (Martin Benner, #1)Kristina Ohlsson
Nordiska myter – från Yggdrasil till RagnarökNeil Gaiman
BjörndansenAnders Roslund
”Memoarer är prostitution” : En omtvistad självbiografiJulian Assange
Björnstad (Björnstad, #1)Fredrik Backman
Frihet & fruktan: tankar om liberalismIsobel Hadley-Kamptz
Tempelbranden (Släkten, #3)Catharina Ingelman-Sundberg
Omgiven av psykopaterThomas Erikson
En äkta manDennis Lehane
Huvudet på en påleGunnar Wall
Introvert: Den tysta revolutionenLinus Jonkman
Två filter – Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra digAndreas Bergh
1918 – Året då Sverige blev SverigePer T. Ohlsson
Trädens hemliga liv: Vad de tänker, hur de pratar – en värld du inte visste fannsPeter Wohlleben

Jag kör inte med nyårslöften men lovar mig själv att försöka läsa minst lika många böcker kommande år. Gott nytt läsår!


Photo by Daniel Y. Go on Visualhunt.com / CC BY-NC

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!

Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.

  1. Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
  2. Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.

Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.

Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.

När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.

Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.

Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.

Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…


Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND

Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet

Favoriternas sämsta

En vän till mig skrev en fråga på Facebook där han efterfrågade folks favoritbands sämsta album. En lite udda men kul utmaning. Eftersom jag inte kan välja bara ett exempel tänkte jag blogga och presentera några skamfläckar på annars lysande repertoarer.

Dream Theater – The Astonishing (2016)

Jag måste ju börja med att erkänna och stå för att jag faktiskt verkligen gillade det här albumet när jag lyssnade igenom det första och andra gången. Kanske tredje också. Sedan började det krackelera. Och även om jag fortfarande inte hatar det lika mycket som en del andra av Dream Theaters fans, så är det med god marginal deras sämsta album. Med tanke på bandets nedåtgående spiral kanske man med Homer Simpson-optimism får korrigera det till ”sämsta album hittills”.

Fish – 13th Star (2007)

Internal Exile, såväl låten som albumet, gjorde mig till ett stort fan av Fish. Karln har kastat ur sig en hel del bra, både som sångare och frontfigur i Marillion men även senare som soloartist. Eller i synnerhet som soloartist skulle jag säga. I likhet med Peter Gabriel blev Fish bättre av att gå solo.

Med det sagt – 13th Star är ett absolut bottennapp. Det finns överhuvudtaget ingenting minnesvärt på det albumet. Ingenting. Så om Internal Exile var albumet som en gång frälste mig så var 13th Star albumet som fick mig att vända Fish ryggen. Det kom väl inte direkt som en blixt från klar himmel då de två föregående albumen Fellini Days (2001) och Field of Crows (2004) antydde en nedåtgående spiral, men de albumen innehåller fortfarande en del bra låtar.

Det finns, som synes, en parallell till Dream Theater här. Därför bör det också nämnas att Fish, sex år efter 13th Star, släppte albumet A Feast of Consequenses (2013). Jag brydde mig inte ens om att lyssna på det när det släpptes för att jag fortfarande var sur på karln, men jag började närma mig det lite försiktigt för ett tag sedan och det är faktiskt överraskande bra. Det är inget Internal Exile, men det är då defintivt inte ett nytt 13th Star heller. Det antyder åtminstone att gubben fortfarande kan. Så då kanske gubbarna i Dream Theater också kan. Den som lever får se.

U2 – Songs of Innocence (2014)

Emedan The Astonishing må vara dålig med Dream Theater-mått mätt, så är Songs of Innocence dåligt punkt. Jag har än idag inte lyckats lyssna igenom albumet från början till slut. Jag tror faktiskt inte ens att jag har klarat av att lyssna igenom en enda låt. Och även om U2 också har haft en lång nedåtgående spiral (ni kanske börjar ana ett tema här) så har de enda lyckats hålla nivån uppe under en förvånansvärt lång tid. Det må så vara att jag upplevde såväl All That You Can’t Leave Behind (2000), How To Dismantle An Atomic Bomb (2004) och No Line On The Horizon (2009) som ett coverband som försökte låta som U2 och skriva onödigt långa albumtitlar, men det var i så fall åtminstone ett mycket kompetent coverband. Och de albumen släppts av några andra än U2 så hade jag förmodligen gillat dem mer. U2:s senare alster överskuggas helt enkelt av hur lysande deras tidigare var.

Men Songs of Innocence är ingenting av detta. Det låter mer som ett coverband som har slagit huvudet och glömt bort hur man gör. Inte helt olikt hur Metallica måste ha lobotomerat sig själva med borrmaskin innan de gick in i studion och spelade in S:t Anger. Skillnaden är att jag inte hade mycket till övers för Metallica ens innan, så det gjorde mig liksom ingenting. Men att ett band kapabelt till att göra så mycket bra musik som U2 kan bottna ur så förbannat som på Songs of Innocence, det gör fan ont.

Därför har jag inte tagit mig till att lyssna på någonting från uppföljaren Songs of Experience. Men ge mig fem år eller så att sura färdigt så kanske…

Angra – Aqua (2010)

Ett tag efter mäktiga Aurora Consurgens (2006) meddelades det att Angra hade splittrats. Detta för att sångaren Edu Falachi, som tagit över micken efter bandets grundare André Matos, bestämt sig för att satsa på sitt nya band Almah. Och det var ju tråkigt tyckte jag, eftersom Falachi var en riktigt bra sångare och både Aurora och, i ännu högre grad, Temple of Shadows (2004) var riktigt bra album.

Ännu tråkigare var det dock att de återförenades och gjorde Aqua för att sedan splittras igen. Det känns bara som ett enda stort varför. Albumet är intetsägande och når inte ens i närheten av något de gjort före och inte heller matchar det något medlemmarna gjorde i sina diverse sidoprojekt. Jag förstår om man återförenas för att man har en sista grej man vill göra, att det känns oavslutat, men Aqua kan omöjligen vara den grejen.

Jag föredrar att se det som att Aqua aldrig har hänt och att den egentliga återuppståndelsen är Secret Garden (2014).

Beyond The Bridge – The Old Man & The Spirit (2012)

Jag fullständigt älskar det här albumet. Men eftersom det är det enda Beyond The Bridge har fått ur sig så är det också deras sämsta. Och enda sedan jag upptäckte det för ett par år sedan har jag Homer-hoppats att det är deras sämsta hittills.

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?


Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,