Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta. Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev "Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?" och André Mabande skrev "Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala." Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå - gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård. Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet. Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet. Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder - bokbranschen - den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den. Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut. Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog. Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas! Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen. Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka. Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln "E-medier - en ödesfråga för biblioteken" och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén. Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till. Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje "utlåning" av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man "lånar ut" den. Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen. Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet "Boken är endast tillgänglig på dator". Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men "lånar" man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå... På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna. Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen. Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten? Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma. Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. "Hur ska vi få betaaalt?" gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster. Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: "Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen." Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet. Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man "lånat". Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder. I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att "biblioteket är ett lagligt Pirate Bay". Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek. Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Innan jag ens påbörjar någon slags recension vill jag vara tydlig med att jag nyligen träffade författaren Anders Jallai för ett samtal tillsammans med några andra bloggare. Jag fick också ett exemplar av boken och såg såklart till att få den signerad. Så nu kan alla, utifrån den informationen, själva bedöma trovärdigheten i recensionen.

Själva boken då. Jag tycker att det märks att Anders Jallai har skrivit den här boken för att han har något att berätta. Och då inte nödvändigtvis en intressant historia, utan snarare detaljerna runt den. Han har skrivit en roman som ska ligga tillräckligt nära den verklighet han känner till för att tangera fakta och ge en fingervisning om hur saker och ting fungerar. Det är naturligtvis upp till varje läsare att själv avgöra hur mycket man vill tro på. Själv nöjer jag mig med att säga att den väcker en del intressanta tankar.

Med detta sagt ska det också sägas att det inte är enbart positivt att Jallai skrivit en bok som så tydligt har ovan nämnda syfte. Ty det, tillsammans med det faktum att detta är hans debutroman, gör att boken har en del brister i själva berättandet. Personporträtten är kantiga, dialogen styltig och dessutom finns det ett par scener i boken där författaren inte kan få folk att sluta berätta spännande hemligheter på annat sätt än genom att låta Anton Modin bli akut trött och somna. Jag vet inte, men det känns inte jättelämpligt att en pilot och dykare lider av narkolepsi. Men det ska också sägas att Jallai själv under vårt möte ödmjukt delade med sig av erfarenheten att det brukar ta ungefär tio år att bli riktigt bra på något. Jag tycker att han blir en bättre författare ju längre boken lider, och med den utvecklingstakten lovar det gott inför framtiden.

Handlingsmässigt har boken ett lite säreget upplägg. Den typiska valfisken som det är ett slags standardupplägg syns inte till. Här händer det grejer lite titt som tätt och är emellanåt lite rörigt och svåröverblickat men det är nog också meningen. Jag tror att lite av poängen med det är att illustrera att spionvärlden är rätt rörig. Vad som däremot aldrig infinner sig i handlingen är den där riktiga spänningen. Det rullar på och det händer saker men jag upplever aldrig att det blir riktigt farligt och jag känner aldrig något direkt för någon av bokens personer.

Men. Om man samtidigt har i åtanke att de bakgrundshistorier som berättas i boken (och som vävs in i lagom mastiga portioner) skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, då är det fortfarande en läsvärd bok, och ett smart sätt att föra ut informationen. Och så slutar den med en av de mest kittlande cliffhangers jag någonsin läst. Faktum är att bokens absolut sista mening ensamt får mig att vilja läsa uppföljaren.

Andra bloggar om: spionen på fra, anders jallai, böcker, recensioner, intressant?

Innan jag ens påbörjar någon slags recension vill jag vara tydlig med att jag nyligen träffade författaren Anders Jallai för ett samtal tillsammans med några andra bloggare. Jag fick också ett exemplar av boken och såg såklart till att få den signerad. Så nu kan alla, utifrån den informationen, själva bedöma trovärdigheten i recensionen. Själva boken då. Jag tycker att det märks att Anders Jallai har skrivit den här boken för att han har något att berätta. Och då inte nödvändigtvis en intressant historia, utan snarare detaljerna runt den. Han har skrivit en roman som ska ligga tillräckligt nära den verklighet han känner till för att tangera fakta och ge en fingervisning om hur saker och ting fungerar. Det är naturligtvis upp till varje läsare att själv avgöra hur mycket man vill tro på. Själv nöjer jag mig med att säga att den väcker en del intressanta tankar. Med detta sagt ska det också sägas att det inte är enbart positivt att Jallai skrivit en bok som så tydligt har ovan nämnda syfte. Ty det, tillsammans med det faktum att detta är hans debutroman, gör att boken har en del brister i själva berättandet. Personporträtten är kantiga, dialogen styltig och dessutom finns det ett par scener i boken där författaren inte kan få folk att sluta berätta spännande hemligheter på annat sätt än genom att låta Anton Modin bli akut trött och somna. Jag vet inte, men det känns inte jättelämpligt att en pilot och dykare lider av narkolepsi. Men det ska också sägas att Jallai själv under vårt möte ödmjukt delade med sig av erfarenheten att det brukar ta ungefär tio år att bli riktigt bra på något. Jag tycker att han blir en bättre författare ju längre boken lider, och med den utvecklingstakten lovar det gott inför framtiden. Handlingsmässigt har boken ett lite säreget upplägg. Den typiska valfisken som det är ett slags standardupplägg syns inte till. Här händer det grejer lite titt som tätt och är emellanåt lite rörigt och svåröverblickat men det är nog också meningen. Jag tror att lite av poängen med det är att illustrera att spionvärlden är rätt rörig. Vad som däremot aldrig infinner sig i handlingen är den där riktiga spänningen. Det rullar på och det händer saker men jag upplever aldrig att det blir riktigt farligt och jag känner aldrig något direkt för någon av bokens personer. Men. Om man samtidigt har i åtanke att de bakgrundshistorier som berättas i boken (och som vävs in i lagom mastiga portioner) skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, då är det fortfarande en läsvärd bok, och ett smart sätt att föra ut informationen. Och så slutar den med en av de mest kittlande cliffhangers jag någonsin läst. Faktum är att bokens absolut sista mening ensamt får mig att vilja läsa uppföljaren. Andra bloggar om: spionen på fra, anders jallai, böcker, recensioner, intressant?

Igår var en häftig dag på många sätt. Sådär så att jag på vägen hem önskade att det hade varit utspritt på flera dagar istället. Det är aldrig riktigt bra va?

Först var jag tillsammans med flera andra bloggare på Lind & Co för ett samtal med Anders Jallai, aktuell med boken Spionen på FRA. Den mannen har en del intressant att berätta kan jag säga, och jag ser fram att läsa boken. Jag var för trött för att börja igår kväll.

Och därefter var det bokmingel för Brit Stakstons projekt Politik 2.0, en bok som jag förresten medverkar i. Tyvärr hade jag fortfarande inte hunnit smälta det första mötet, och dessutom var det så otroligt trångt att det inte gick att mingla (om man inte vill påstå att sardiner i en konservburk också minglar). Minglet försiggick således till stor del ute på gatan.

Räkna med att jag kommer att återkomma till bägge dessa event, men för stunden kan jag säga att det var jätteroligt att få träffa alla sköna människor, och i synnerhet då de som jag inte träffat tidigare. Och så har jag ju signerat mina första böcker. Just nu är Emma Opassande och Erik Laakso de enda två i hela världen som har en bok med min autograf i. Själv samlade jag inga autografer eftersom det kändes för trångt. Istället slogs jag av tanken att släpa runt på den här boken och skaffa mig signaturer vartefter jag träffar deltagarna igen.

Någon mer djuplodande analys har jag inte tid med just nu, för nu ska jag ner på stan och plundra en skivbutik som ska slå igen.

Andra bloggar om: spionen på fra, politik 2.0, anders jallai, brit stakston, böcker, mingel

Igår var en häftig dag på många sätt. Sådär så att jag på vägen hem önskade att det hade varit utspritt på flera dagar istället. Det är aldrig riktigt bra va? Först var jag tillsammans med flera andra bloggare på Lind & Co för ett samtal med Anders Jallai, aktuell med boken Spionen på FRA. Den mannen har en del intressant att berätta kan jag säga, och jag ser fram att läsa boken. Jag var för trött för att börja igår kväll. Och därefter var det bokmingel för Brit Stakstons projekt Politik 2.0, en bok som jag förresten medverkar i. Tyvärr hade jag fortfarande inte hunnit smälta det första mötet, och dessutom var det så otroligt trångt att det inte gick att mingla (om man inte vill påstå att sardiner i en konservburk också minglar). Minglet försiggick således till stor del ute på gatan. Räkna med att jag kommer att återkomma till bägge dessa event, men för stunden kan jag säga att det var jätteroligt att få träffa alla sköna människor, och i synnerhet då de som jag inte träffat tidigare. Och så har jag ju signerat mina första böcker. Just nu är Emma Opassande och Erik Laakso de enda två i hela världen som har en bok med min autograf i. Själv samlade jag inga autografer eftersom det kändes för trångt. Istället slogs jag av tanken att släpa runt på den här boken och skaffa mig signaturer vartefter jag träffar deltagarna igen. Någon mer djuplodande analys har jag inte tid med just nu, för nu ska jag ner på stan och plundra en skivbutik som ska slå igen. Andra bloggar om: spionen på fra, politik 2.0, anders jallai, brit stakston, böcker, mingel

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som “Alexandria 2.0″ är förekommande. Nå, för att vara ärlig tror jag inte att så många av oss är särskilt belästa på ämnet Alexandria egentligen. Det är mer själva myten om biblioteket som ville innehålla all världens kunskap som gör det till en utomordentlig liknelse.

Jag håller just nu på att läsa Nattens Bibliotek av Alberto Manguel. Jag kommer säkert att återkomma med en recension av boken som sådan när jag är klar med den. Just nu tänkte jag mer inkomma med en reflektion. Det är nämligen så att Manguel redan i sitt första kapitel tar upp just Alexandria, och jag slogs av att likheten med nätet är mer träffande än jag visste.

Manguel skriver att biblioteket i Alexandria var något nytt. Tidigare bibliotek var i princip privata samlingar och syftade främst till att hålla skrifterna i tryggt förvar. Alexandria-projektet var första gången man tog sig till att samla kunskap i syfte att sprida den. Biblioteket i Alexandria var inte bara en samling böcker, det var en plats för att läsa dem, studera dem och kopiera dem. Kung Ptolemaios gav order om att alla böcker som nådde Alexandrias hamn skulle tas i beslag och skrivas av, under högtidligt löfte om att återlämnas förstås. Inte helt olikt Googles projekt att scanna in alla böcker.

Vidare skriver Manguel att biblioteket i Alexandria var en läsarnas verkstad. Det var en plats där man föresatte sig att dokumentera allt som hände och hade hänt, och dessa dokument skulle i sin tur omarbetas till nya dokument. Lärda från andra länder bjöds in – anställdes, på sätt och vis – och avkrävdes inget annat än att de skulle utnyttja bibliotekets skatter. På så sätt hade man läsare som kunde absorbera stora mängder information, granska den kritiskt och sammanfatta det på ett nytt sätt eller sätta nytt ljus på den, för kommande generationer. Med tiden etablerades en regel för läsning som fastslog att “den senaste texten ersätter alla föregående emedan den förmodas innehålla dem”. En tidig remixkultur, eller svärmarbete.

Det tycks råda stor oenighet kring förstörandet av biblioteket. En teori går ut på att Caesar (han igen ja!) år 47 före Kristus brände biblioteket som en bieffekt av att ha stuckit fiendens flotta i brand i Alexandrias hamn. Det är dock en teori som har sina brister och det förefaller troligast att biblioteket (som bör ha bestått av flera byggnader och lager) tog stryk i flera omgångar och slutligen förstördes mycket medvetet i slutet av 300-talet då kejsar Theodosius av det nu kristna Romarriket beordrade att alla hedniska tempel skulle förstöras.

En annan teori är förstås att Alexandrias bibliotek förstördes av en hord upprörda författare. För nog har Alexandriaprojektet en del inslag som borde ha fått en och annan bokförläggare att ställa sig vid dess portar och skrika “PIRATER!”? Kopiering av böcker, omarbetningar där nya böcker byggde på gamla, och någon fjuttig biblioteksersättning till författarna lär knappast ha utgått.

Biblioteket i Alexandria hade emellertid ett stort problem, vilket naturligvis berodde på tidens teknologiska förutsättningar. Det var centraliserat, vilket var nödvändigt för att läsarna skulle få tillgång till all världens kunskap, men det gjorde också kunskapen ytterst sårbar. Idag är vi inte begränsade på det sättet. Vi är inte beroende av fysiska exemplar för att ta till oss kunskap, och vi är därför inte heller bundna till att vara på en specifik plats för ändamålet. Istället för att se kopiering som stöld kan man välja att se det som backup. Internet – Alexandria 2.0 – kan inte brännas ner, och ju fler kopior det finns av ett verk desto större är chansen att det fortfarande går att återskapa eller ta del av efter att det multiresistenta dataviruset Theodosius 2.0 käkat upp alla servrar som inte enbart och uteslutande sprider Guds ord.

Bibliotheca Alexandrina invigdes den 23 april 2003 och är en hyllning till det mytomspunna antika biblioteket. Bilden är public domain.

Andra bloggar om: alexandria, internet, kopiering, bibliotek, intressant?

Jag och flera med mig har ju som bekant en förkärlek för att likna Internet vid biblioteket i Alexandria. Termer som "Alexandria 2.0" är förekommande. Nå, för att vara ärlig tror jag inte att så många av oss är särskilt belästa på ämnet Alexandria egentligen. Det är mer själva myten om biblioteket som ville innehålla all världens kunskap som gör det till en utomordentlig liknelse. Jag håller just nu på att läsa Nattens Bibliotek av Alberto Manguel. Jag kommer säkert att återkomma med en recension av boken som sådan när jag är klar med den. Just nu tänkte jag mer inkomma med en reflektion. Det är nämligen så att Manguel redan i sitt första kapitel tar upp just Alexandria, och jag slogs av att likheten med nätet är mer träffande än jag visste. Manguel skriver att biblioteket i Alexandria var något nytt. Tidigare bibliotek var i princip privata samlingar och syftade främst till att hålla skrifterna i tryggt förvar. Alexandria-projektet var första gången man tog sig till att samla kunskap i syfte att sprida den. Biblioteket i Alexandria var inte bara en samling böcker, det var en plats för att läsa dem, studera dem och kopiera dem. Kung Ptolemaios gav order om att alla böcker som nådde Alexandrias hamn skulle tas i beslag och skrivas av, under högtidligt löfte om att återlämnas förstås. Inte helt olikt Googles projekt att scanna in alla böcker. Vidare skriver Manguel att biblioteket i Alexandria var en läsarnas verkstad. Det var en plats där man föresatte sig att dokumentera allt som hände och hade hänt, och dessa dokument skulle i sin tur omarbetas till nya dokument. Lärda från andra länder bjöds in - anställdes, på sätt och vis - och avkrävdes inget annat än att de skulle utnyttja bibliotekets skatter. På så sätt hade man läsare som kunde absorbera stora mängder information, granska den kritiskt och sammanfatta det på ett nytt sätt eller sätta nytt ljus på den, för kommande generationer. Med tiden etablerades en regel för läsning som fastslog att "den senaste texten ersätter alla föregående emedan den förmodas innehålla dem". En tidig remixkultur, eller svärmarbete. Det tycks råda stor oenighet kring förstörandet av biblioteket. En teori går ut på att Caesar (han igen ja!) år 47 före Kristus brände biblioteket som en bieffekt av att ha stuckit fiendens flotta i brand i Alexandrias hamn. Det är dock en teori som har sina brister och det förefaller troligast att biblioteket (som bör ha bestått av flera byggnader och lager) tog stryk i flera omgångar och slutligen förstördes mycket medvetet i slutet av 300-talet då kejsar Theodosius av det nu kristna Romarriket beordrade att alla hedniska tempel skulle förstöras. En annan teori är förstås att Alexandrias bibliotek förstördes av en hord upprörda författare. För nog har Alexandriaprojektet en del inslag som borde ha fått en och annan bokförläggare att ställa sig vid dess portar och skrika "PIRATER!"? Kopiering av böcker, omarbetningar där nya böcker byggde på gamla, och någon fjuttig biblioteksersättning till författarna lär knappast ha utgått. Biblioteket i Alexandria hade emellertid ett stort problem, vilket naturligvis berodde på tidens teknologiska förutsättningar. Det var centraliserat, vilket var nödvändigt för att läsarna skulle få tillgång till all världens kunskap, men det gjorde också kunskapen ytterst sårbar. Idag är vi inte begränsade på det sättet. Vi är inte beroende av fysiska exemplar för att ta till oss kunskap, och vi är därför inte heller bundna till att vara på en specifik plats för ändamålet. Istället för att se kopiering som stöld kan man välja att se det som backup. Internet - Alexandria 2.0 - kan inte brännas ner, och ju fler kopior det finns av ett verk desto större är chansen att det fortfarande går att återskapa eller ta del av efter att det multiresistenta dataviruset Theodosius 2.0 käkat upp alla servrar som inte enbart och uteslutande sprider Guds ord. Bibliotheca Alexandrina invigdes den 23 april 2003 och är en hyllning till det mytomspunna antika biblioteket. Bilden är public domain. Andra bloggar om: alexandria, internet, kopiering, bibliotek, intressant?

I takt med att den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones blivit allt mer historisk (läs: gammal) tycks han också intressera sig alltmer för just historia. Tillsammans med BBC-producenten Alan Edeira har han skrivit och producerat böckerna och filmerna Crusades och Medieval Lives. Nu har de kommit ut med boken Barbarerna – Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv.

Författarna betonar i förordet att de “förvisso inte är några experter på området” och det ska man nog ha med sig när man läser boken. Terry Jones och Alan Edeira är inte historiker, snarare skeptiker, och jag får känslan av att de i sin strävan att ifrågasätta den glorifierade bilden av romarriket lägger rätt mycket guld i den andra vågskålen istället. Kanske är det också mycket medvetet. Terry Jones är inget dumhuvud. Själv brukar jag ofta och gärna hävda att man bland komiker hittar några av de skarpaste intellekten.

Boken då. Den är skriven utifrån ett geografiskt perspektiv snarare än ett tidslinjärt. Man presenterar barbarerna utifrån deras geografiska hemvist i förhållande till Rom och inte utifrån deras plats på den historiska tidslinjen. Det är ett intressant grepp. Det ger förvisso en rörig bild av just Rom (igen, troligen avsiktligt) men det är ju inte heller Rom som är fokus i boken. Vi får stifta bekantskap med kelter, germaner, daker, hunner, vandaler, perser och flera andra. Och alldeles oavsett hur lite historiker Terry Jones och Alan Edeira är så får det nog anses vara ett bekräftat faktum att barbarerna inte alls var de ociviliserade vildar som Rom gärna ville att dess invånare skulle tro.

Jones och Edeira argumenterar framgångsrikt för att Roms storhet inte alls bestod i att romarna var mer civiliserade, mer högstående, mer teknologiskt utvecklade än sina grannar. Romarrikets storhet bestod i att de hade sin tids enda stående yrkesarmé och därför kunde de köra över vem de ville, och drog sig heller inte för att göra det. Faktum är att de var tvungna. En yrkesarmé är tärande på ekonomin. Rom behövde erövra landområden för att hålla ekonomin på fötter, men ju större imperiet blev desto större armé behövdes för att försvara gränserna. Det är en matematik som romarna helt enkelt aldrig riktigt fick ihop. Det var sådan matematik som ledde till att Caesar erövrade Gallien, och det är en obehaglig händelse som kastar ett eko in i vår tid.

Kelterna var skickliga metallarbetare och i Gallien satt de bokstavligen på en guldgruva. Vilket drog till sig Roms intresse, och i synnerhet då senator Caesar, som klurade ut en listig plan. Det må så ha varit att Rom ansåg sig lite finare och lite bättre än andra och hade en moralisk rätt att slå ihjäl och förslava icke-romare men man kunde inte säga i senaten att man ville invadera ett annat land för att sno deras naturtillgångar. Därför hittade Caesar en förevändning. Han påstod att ett annat keltiskt folk, helvetierna, rustade för att ta hela Gallien i besittning. Vilket i sig inte var av större intresse, men Caesar framhöll detta som ett hot mot Rom självt. På så sätt lyckades han få sig själv utsedd till Galliens beskyddare år 59 före Kristus.

Känns mönstret en smula bekant kanske?

Caesar tycks i alla händelser ha varit ett av historiens största svin. Under hans fem år som protektor i Gallien dödades uppemot en miljon galler och lika många förslavades. Totalt sett minskade befolkningen med en tredjedel. Och det finns ett och annat som tyder på att Gallien aldrig var under hot från helvetiska vildar. I själva verket tycks det snarare som att helvetierna försökte sig på en välorganiserad folkvandring och att det var sanktionerat av, just det, Caesar.

Hört talas om Dakien? Inte? Det är inte så konstigt. Rom utplånade nämligen alla spår av dess existens, och det lilla vi vet om Dakien är nästan uteslutande sådant som nedtecknats av greker. Dakien besatt kunskap, kultur och dessutom en egen religion som bara försvann efter att romarna utfört ett regelrätt folkmord. Och apropå greker och försvunnen kunskap så besatt grekerna själva kunskaper som gick förlorade när Rom bredde ut sig. Vidden av hur mycket kunskap det rör sig om kan vi bara spekulera i, men grekisk (hellensk) vetenskap återupptäcks i våra dagar. Det tycks klart att de gamla grekerna besatt vissa kunskaper om matematik och mekanik som vi återuppfann sisådär tvåtusen år senare, men den romerska världsbilden är fortfarande så förhärskande att när man gräver fram gammal grekisk teknologi så tror man inte på vad det är man ser!

Jag skulle kunna fortsätta länge till, men då blir det inte en bloggpost utan en bok. Jag tycker att alla som är intresserade av ifrågasättande av sanningar ska läsa den här boken. Inte för att det är viktigt i sig att ifrågasätta romarriket, utan för att det är viktigt att ifrågasätta hur barbariska barbarerna egentligen är. Vi vet inte vilka kunskaper som trampades ner i leran av romerska stövlar. Är vi säkra på att vi inte gör om det, just nu?

Andra bloggar om: barbarerna, terry jones, alan edeira, böcker, recensioner, romarriket, historia, intressant?

I takt med att den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones blivit allt mer historisk (läs: gammal) tycks han också intressera sig alltmer för just historia. Tillsammans med BBC-producenten Alan Edeira har han skrivit och producerat böckerna och filmerna Crusades och Medieval Lives. Nu har de kommit ut med boken Barbarerna - Romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv. Författarna betonar i förordet att de "förvisso inte är några experter på området" och det ska man nog ha med sig när man läser boken. Terry Jones och Alan Edeira är inte historiker, snarare skeptiker, och jag får känslan av att de i sin strävan att ifrågasätta den glorifierade bilden av romarriket lägger rätt mycket guld i den andra vågskålen istället. Kanske är det också mycket medvetet. Terry Jones är inget dumhuvud. Själv brukar jag ofta och gärna hävda att man bland komiker hittar några av de skarpaste intellekten. Boken då. Den är skriven utifrån ett geografiskt perspektiv snarare än ett tidslinjärt. Man presenterar barbarerna utifrån deras geografiska hemvist i förhållande till Rom och inte utifrån deras plats på den historiska tidslinjen. Det är ett intressant grepp. Det ger förvisso en rörig bild av just Rom (igen, troligen avsiktligt) men det är ju inte heller Rom som är fokus i boken. Vi får stifta bekantskap med kelter, germaner, daker, hunner, vandaler, perser och flera andra. Och alldeles oavsett hur lite historiker Terry Jones och Alan Edeira är så får det nog anses vara ett bekräftat faktum att barbarerna inte alls var de ociviliserade vildar som Rom gärna ville att dess invånare skulle tro. Jones och Edeira argumenterar framgångsrikt för att Roms storhet inte alls bestod i att romarna var mer civiliserade, mer högstående, mer teknologiskt utvecklade än sina grannar. Romarrikets storhet bestod i att de hade sin tids enda stående yrkesarmé och därför kunde de köra över vem de ville, och drog sig heller inte för att göra det. Faktum är att de var tvungna. En yrkesarmé är tärande på ekonomin. Rom behövde erövra landområden för att hålla ekonomin på fötter, men ju större imperiet blev desto större armé behövdes för att försvara gränserna. Det är en matematik som romarna helt enkelt aldrig riktigt fick ihop. Det var sådan matematik som ledde till att Caesar erövrade Gallien, och det är en obehaglig händelse som kastar ett eko in i vår tid. Kelterna var skickliga metallarbetare och i Gallien satt de bokstavligen på en guldgruva. Vilket drog till sig Roms intresse, och i synnerhet då senator Caesar, som klurade ut en listig plan. Det må så ha varit att Rom ansåg sig lite finare och lite bättre än andra och hade en moralisk rätt att slå ihjäl och förslava icke-romare men man kunde inte säga i senaten att man ville invadera ett annat land för att sno deras naturtillgångar. Därför hittade Caesar en förevändning. Han påstod att ett annat keltiskt folk, helvetierna, rustade för att ta hela Gallien i besittning. Vilket i sig inte var av större intresse, men Caesar framhöll detta som ett hot mot Rom självt. På så sätt lyckades han få sig själv utsedd till Galliens beskyddare år 59 före Kristus. Känns mönstret en smula bekant kanske? Caesar tycks i alla händelser ha varit ett av historiens största svin. Under hans fem år som protektor i Gallien dödades uppemot en miljon galler och lika många förslavades. Totalt sett minskade befolkningen med en tredjedel. Och det finns ett och annat som tyder på att Gallien aldrig var under hot från helvetiska vildar. I själva verket tycks det snarare som att helvetierna försökte sig på en välorganiserad folkvandring och att det var sanktionerat av, just det, Caesar. Hört talas om Dakien? Inte? Det är inte så konstigt. Rom utplånade nämligen alla spår av dess existens, och det lilla vi vet om Dakien är nästan uteslutande sådant som nedtecknats av greker. Dakien besatt kunskap, kultur och dessutom en egen religion som bara försvann efter att romarna utfört ett regelrätt folkmord. Och apropå greker och försvunnen kunskap så besatt grekerna själva kunskaper som gick förlorade när Rom bredde ut sig. Vidden av hur mycket kunskap det rör sig om kan vi bara spekulera i, men grekisk (hellensk) vetenskap återupptäcks i våra dagar. Det tycks klart att de gamla grekerna besatt vissa kunskaper om matematik och mekanik som vi återuppfann sisådär tvåtusen år senare, men den romerska världsbilden är fortfarande så förhärskande att när man gräver fram gammal grekisk teknologi så tror man inte på vad det är man ser! Jag skulle kunna fortsätta länge till, men då blir det inte en bloggpost utan en bok. Jag tycker att alla som är intresserade av ifrågasättande av sanningar ska läsa den här boken. Inte för att det är viktigt i sig att ifrågasätta romarriket, utan för att det är viktigt att ifrågasätta hur barbariska barbarerna egentligen är. Vi vet inte vilka kunskaper som trampades ner i leran av romerska stövlar. Är vi säkra på att vi inte gör om det, just nu? Andra bloggar om: barbarerna, terry jones, alan edeira, böcker, recensioner, romarriket, historia, intressant?

Det är alltså Dan Browns senaste bok som ska avhandlas. Om jag redan nu avslöjar att jag tycker att den borde heta Den förlorade storyn eller något liknande så behöver ni knappast någon chiffernyckel för att avkoda vad jag tycker om den.

Det är alltså professor Langdon som är i farten igen. Världens främste symbolexpert som i Änglar & Demoner inte kände igen ett kristet kors. Den här gången är han i Washington och ägnar sig åt knep och knåp för väldigt stora barn, och den centrala rollen i boken spelas av Frimurarna.

Jag ska inte avslöja handlingen och jag vet inte om jag skulle kunna ens om jag ville eftersom den är rörig, osammanhängande och bristfällig. Det har ärligt talat varit bristen i alla Brown-böcker jag har läst, men i Da Vinci-koden och bitvis i Änglar & Demoner accepterade jag det, eller såg det inte ens, eftersom jag var förblindad och fascinerad av det andra.

För så här är det: Jag gillar verkligen kryptothrillers. Jag fascineras av kopplingar mellan historia, religion, konst och legender och när författare kan knyta ihop det med en nutida story så kan det verkligen bli bra. Och jag tror att mycket av Dan Browns framgång beror på att de västerländska samhällena blir alltmer historielösa, sekulariserade och svaga på traditioner. Andefattiga, kanske. Jag tänkte på det när jag såg ett uppträdande av Magnus Betnér där han pratade om att ingen är religiös längre. Man tror inte på gud, men någonting. Brown har hittat en nisch där. Han spelar på ett behov som finns inom oss men som vi ignorerar eftersom vi är upptagna med att shoppa, och så utnyttjar han det för att bli skitrik själv. Rätt åt oss och grattis till honom.

Jag såg farbror som pratade film i en morgonsoffa nyligen som sa att den överlägset bästa egenskapen en film kan ha är tittarens oerfarenhet. Något i den stilen i alla fall. Han förklarade det med ett exempel: Indiana Jones. När första filmen kom hade man inte sett något liknande och publiken var hänförd. Därefter spelar det ingen roll om uppföljarna har en mer sammanhållen handling, större budget, bättre skådespelare, häftigare effekter, för nu har vi sett konceptet redan. Jag tror att det var precis det som var grejen med Da Vinci-koden. Jag hade förvisso läst böcker som kan sortera in i den genren förut, men ändå inget som hade det konceptet. Änglar & Demoner höll halvvägs. Sedan hade jag tröttnat och började se till handling, karaktärer och hur boken var skriven istället. De blå dunsterna fungerar bara ett tag. Nu, när jag för tredje gången läste om Langdon, stönade jag högt ibland. Det är faktiskt så dåligt.

Till att börja med är karlns språk rätt torftigt och enahanda. Jag får ibland en känsla av att han försöker förenkla in absurdum för att öka läsekretsen, men det har jag givetvis inget belägg för. Det ska också sägas att jag aldrig har läst Brown i originalspråk så det är svårt att veta hur mycket som beror på översättningen när böckerna ska månglas ut med ett pressat tidsschema. I Den förlorade symbolen irriterade jag mig också på att det nog inte fanns en enda sida där inte något ord var kursiverat. Det är övertydligt och irriterande.

Vidare är hans karaktärer platta och intetsägande och hans skurkar överdrivna platityder. En genomsnittlig självmordsbombare framstår som fullt logisk och resonabel bredvid hans senaste monster.

Och så alla dessa cliffhangers! Jösses vad trött jag är på att läsa saker som “person x visade person y något som fick honom att blekna” eller “Jo förstår du, det ska jag berätta… Det är någon vid dörren, spring!” Jag förstår visst vitsen med att hålla läsaren på halster, men återigen; det är för mycket, för ofta och, framför allt, för tydlig.

Efter allt det här sågandet bör jag dock tillstå att jag fortfarande har viss behållning av att läsa hänvisningar och förklaringar till legender, konst, häftiga matematiska konstruktioner som magiska kvadrater, arkitektur, religion, historia, och så vidare. Men det räcker inte. Om dylikt används för att krydda en handling kan det bli riktigt bra. När handlingen istället bara är ett nödtorftigt svepskäl för att flasha med kunskaper faller det ändå platt.

Avslutningsvis vill jag tacka Dan Brown för den behållning jag ändå har haft av hans böcker, men det får vara nog nu.

Andra bloggar om: dan brown, den förlorade symbolen, böcker, recensioner, intressant?

Det är alltså Dan Browns senaste bok som ska avhandlas. Om jag redan nu avslöjar att jag tycker att den borde heta Den förlorade storyn eller något liknande så behöver ni knappast någon chiffernyckel för att avkoda vad jag tycker om den. Det är alltså professor Langdon som är i farten igen. Världens främste symbolexpert som i Änglar & Demoner inte kände igen ett kristet kors. Den här gången är han i Washington och ägnar sig åt knep och knåp för väldigt stora barn, och den centrala rollen i boken spelas av Frimurarna. Jag ska inte avslöja handlingen och jag vet inte om jag skulle kunna ens om jag ville eftersom den är rörig, osammanhängande och bristfällig. Det har ärligt talat varit bristen i alla Brown-böcker jag har läst, men i Da Vinci-koden och bitvis i Änglar & Demoner accepterade jag det, eller såg det inte ens, eftersom jag var förblindad och fascinerad av det andra. För så här är det: Jag gillar verkligen kryptothrillers. Jag fascineras av kopplingar mellan historia, religion, konst och legender och när författare kan knyta ihop det med en nutida story så kan det verkligen bli bra. Och jag tror att mycket av Dan Browns framgång beror på att de västerländska samhällena blir alltmer historielösa, sekulariserade och svaga på traditioner. Andefattiga, kanske. Jag tänkte på det när jag såg ett uppträdande av Magnus Betnér där han pratade om att ingen är religiös längre. Man tror inte på gud, men någonting. Brown har hittat en nisch där. Han spelar på ett behov som finns inom oss men som vi ignorerar eftersom vi är upptagna med att shoppa, och så utnyttjar han det för att bli skitrik själv. Rätt åt oss och grattis till honom. Jag såg farbror som pratade film i en morgonsoffa nyligen som sa att den överlägset bästa egenskapen en film kan ha är tittarens oerfarenhet. Något i den stilen i alla fall. Han förklarade det med ett exempel: Indiana Jones. När första filmen kom hade man inte sett något liknande och publiken var hänförd. Därefter spelar det ingen roll om uppföljarna har en mer sammanhållen handling, större budget, bättre skådespelare, häftigare effekter, för nu har vi sett konceptet redan. Jag tror att det var precis det som var grejen med Da Vinci-koden. Jag hade förvisso läst böcker som kan sortera in i den genren förut, men ändå inget som hade det konceptet. Änglar & Demoner höll halvvägs. Sedan hade jag tröttnat och började se till handling, karaktärer och hur boken var skriven istället. De blå dunsterna fungerar bara ett tag. Nu, när jag för tredje gången läste om Langdon, stönade jag högt ibland. Det är faktiskt så dåligt. Till att börja med är karlns språk rätt torftigt och enahanda. Jag får ibland en känsla av att han försöker förenkla in absurdum för att öka läsekretsen, men det har jag givetvis inget belägg för. Det ska också sägas att jag aldrig har läst Brown i originalspråk så det är svårt att veta hur mycket som beror på översättningen när böckerna ska månglas ut med ett pressat tidsschema. I Den förlorade symbolen irriterade jag mig också på att det nog inte fanns en enda sida där inte något ord var kursiverat. Det är övertydligt och irriterande. Vidare är hans karaktärer platta och intetsägande och hans skurkar överdrivna platityder. En genomsnittlig självmordsbombare framstår som fullt logisk och resonabel bredvid hans senaste monster. Och så alla dessa cliffhangers! Jösses vad trött jag är på att läsa saker som "person x visade person y något som fick honom att blekna" eller "Jo förstår du, det ska jag berätta... Det är någon vid dörren, spring!" Jag förstår visst vitsen med att hålla läsaren på halster, men återigen; det är för mycket, för ofta och, framför allt, för tydlig. Efter allt det här sågandet bör jag dock tillstå att jag fortfarande har viss behållning av att läsa hänvisningar och förklaringar till legender, konst, häftiga matematiska konstruktioner som magiska kvadrater, arkitektur, religion, historia, och så vidare. Men det räcker inte. Om dylikt används för att krydda en handling kan det bli riktigt bra. När handlingen istället bara är ett nödtorftigt svepskäl för att flasha med kunskaper faller det ändå platt. Avslutningsvis vill jag tacka Dan Brown för den behållning jag ändå har haft av hans böcker, men det får vara nog nu. Andra bloggar om: dan brown, den förlorade symbolen, böcker, recensioner, intressant?

Jan Guillous självbiografiska Ordets makt och vanmakt kommer ut. Jag vet förstås inte vad som står i den eftersom jag inte läst den men en kvalificerad gissning är att boken i stort sett går ut på att Jan Guillou höjer Jan Guillou till skyarna. Det är nämligen det Jan Guillou gör bäst. För att travestare Nils Schwarz recension så tror jag mig veta att Jan Guillou instämmer med mig på den punkten, eftersom Jan Guillou är av åsikten att Jan Guillou är bäst på allt.

Det blev ett herrans liv om Sanningen om gömda, eftersom folk hade fått för sig att Gömda var en absolut sanning. Vilket jag i och för sig anser säger mer om dem än om Liza Marklund. Dock bör det påpekas att även om jag är helt säker på att Gömda fördes fram som en roman från första början, så har uppenbarligen varken Marklund eller någon annan på Piratförlaget lagt två strån i kors för att korrigera när den har börjat föras fram som en dokumentär istället.

Detsamma gäller Ondskan. Den sägs vara en delvis självbiografisk roman, men med tiden har den övergått till att påstås vara en självbiografi. Notera att Piratförlaget inte påstår att det är en biografi, inte heller Guillou, men jag hör dem inte förneka det heller. Man skulle rent av kunna misstänka att ryktena underblåses, för en historia blir alltid lite bättre om den kan påstås vara sann. Och nu och då har Guillou uttalat sig om detaljer i boken, som han hävdar är sanna och som ger ett intryck av att boken som sådan är en sann berättelse. “Bedrägeri”, skulle Guillou kalla sådant om någon annan gjorde det.

Det är just det här som stör mig. Guillou skrev två kolumner i rad där han från sitt glasberg kastade allehanda skit på Bonniers för att Hypnotisören skrivits under pseudonym och rykten börjat cirkulera om vem som kunde dölja sig därbakom. Guillou fortsatte med att utan bevisning antyda att Bonniers själva underblåser de ryktena och att det är bedrägeri och svindleri. Det är lätt att se flisan i din broders öga och missa pålen i sitt eget arsle, eller hur?

Vad Guillou gör på kolumnplats (till exempel att som i förbigående kalla företrädare för ett politiskt parti för “förhärdade kriminella”) skulle antagligen räknas som förtal på annan plats, men eftersom han gör det i en stor kvällstidning kommer han undan med det. Att man anser att en lag är fel och bör ändras betyder inte per automatik att man förekommer lagändringen genom att bryta mot den. Ty med den logiken är Jan Guillou terrorist, och jag med, eftersom vi bägge anser att särskilda terroristlagar inte ska finnas.

Men varför granskar ingen Guillou? Varför får han så ofta stå oemotsagd? Jag hittade en gammal artikel i Expressen från när Ondskan filmatiserades, där Jan Guillous mor fäller ett par minst sagt beska kommentarer. I ljuset av det borde historien definitivt ha granskats, för ett tydligare spår får man inte. Jag kan tänka mig två skäl till att så inte sker.

Antingen har man granskat och funnit att såpass mycket stämmer att det inte är värt att ge sig på resten. Det är en möjlighet att man skulle kunna slå ner på att årtal och platser inte stämmer, men att storyn i stort ändå är sann, och då vore det rent löjeväckande att försöka göra en affär av det. Men ska man tro på Guillous mor så finns det inte ett uns av sanning i Ondskan. Nu är hon förvisso partisk eftersom hon i boken framställs som en passiv medlöpare som sätter sig och spelar piano (ett piano hon säger att hon aldrig har haft) medan bokens Erik får stryk. Om boken är sann ligger det i hennes intresse att förneka det, kan man tänka. Men hon är inte den enda som påstår att Ondskan består av lögner; även Guillous syster och skolkamrater instämmer. Det är förstås också en möjlighet att de alla ingår i en konspiration mot Jan Guillou, och då kan man ju ha viss förståelse för att han är lite bitter på ålderns höst.

Eller så är de svenska mediahusen och den svenska journalistkåren rädda för Jan Guillou. Efter fyrtio år i branschen sitter han antagligen på en hel del skit, och han är ju som bekant också duktig på att förvränga saker och få det som är nästan sant att verka trovärdigt. Att ge sig på Guillou skulle kunna förvandla en hel bransch till ett gigantiskt dominospel där varje bricka drar med sig sin nästa. Det vore ett fantastiskt skådespel, men såklart inte så roligt om man själv är en av brickorna. Det antyds i samma Expressenartikel att så är fallet. Guillous mor frågar reportern varför man inte granskar Ondskan, och reportern svarar “Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan”, varpå modern i sin tur säger:

Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.

Personligen skiter jag i om Ondskan är en “sann” historia eller inte. Jag har alltid sett den som en roman. Möjligen en roman som gör upp med en människas olösta konflikter från barndomen, men likväl en roman. Dessutom en bra sådan. Men jag förundras likväl över hur det kommer sig att Guillou uppnått en position där han är oantastlig. Jag vet att på den pöbelnivå där jag själv befinner mig börjar allt fler ignorera honom eller rent av håna honom. Jag vet också att det bland diverse “intellektuella” länge funnits ett öppet förakt. Ändå sitter han säkert, oavsett vilken dynga han vräker ur sig. Varför?

Det finns förstås en tredje förklaring. Jan Guillou är en nutida (jag höll på att skriva modern men det är inte riktigt rätt i sammanhanget) kung Midas. Allt han rör vid blir till guld, och så länge ingen berättar för honom att han själv har åsneöron kan man karva guld med täljkniv.

Åsneöron. Bilden kommer från woodleywonderworks och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: jan guillou, piratförlaget, ondskan, gömda, liza marklund, media, intressant?

Jan Guillous självbiografiska Ordets makt och vanmakt kommer ut. Jag vet förstås inte vad som står i den eftersom jag inte läst den men en kvalificerad gissning är att boken i stort sett går ut på att Jan Guillou höjer Jan Guillou till skyarna. Det är nämligen det Jan Guillou gör bäst. För att travestare Nils Schwarz recension så tror jag mig veta att Jan Guillou instämmer med mig på den punkten, eftersom Jan Guillou är av åsikten att Jan Guillou är bäst på allt. Det blev ett herrans liv om Sanningen om gömda, eftersom folk hade fått för sig att Gömda var en absolut sanning. Vilket jag i och för sig anser säger mer om dem än om Liza Marklund. Dock bör det påpekas att även om jag är helt säker på att Gömda fördes fram som en roman från första början, så har uppenbarligen varken Marklund eller någon annan på Piratförlaget lagt två strån i kors för att korrigera när den har börjat föras fram som en dokumentär istället. Detsamma gäller Ondskan. Den sägs vara en delvis självbiografisk roman, men med tiden har den övergått till att påstås vara en självbiografi. Notera att Piratförlaget inte påstår att det är en biografi, inte heller Guillou, men jag hör dem inte förneka det heller. Man skulle rent av kunna misstänka att ryktena underblåses, för en historia blir alltid lite bättre om den kan påstås vara sann. Och nu och då har Guillou uttalat sig om detaljer i boken, som han hävdar är sanna och som ger ett intryck av att boken som sådan är en sann berättelse. "Bedrägeri", skulle Guillou kalla sådant om någon annan gjorde det. Det är just det här som stör mig. Guillou skrev två kolumner i rad där han från sitt glasberg kastade allehanda skit på Bonniers för att Hypnotisören skrivits under pseudonym och rykten börjat cirkulera om vem som kunde dölja sig därbakom. Guillou fortsatte med att utan bevisning antyda att Bonniers själva underblåser de ryktena och att det är bedrägeri och svindleri. Det är lätt att se flisan i din broders öga och missa pålen i sitt eget arsle, eller hur? Vad Guillou gör på kolumnplats (till exempel att som i förbigående kalla företrädare för ett politiskt parti för "förhärdade kriminella") skulle antagligen räknas som förtal på annan plats, men eftersom han gör det i en stor kvällstidning kommer han undan med det. Att man anser att en lag är fel och bör ändras betyder inte per automatik att man förekommer lagändringen genom att bryta mot den. Ty med den logiken är Jan Guillou terrorist, och jag med, eftersom vi bägge anser att särskilda terroristlagar inte ska finnas. Men varför granskar ingen Guillou? Varför får han så ofta stå oemotsagd? Jag hittade en gammal artikel i Expressen från när Ondskan filmatiserades, där Jan Guillous mor fäller ett par minst sagt beska kommentarer. I ljuset av det borde historien definitivt ha granskats, för ett tydligare spår får man inte. Jag kan tänka mig två skäl till att så inte sker. Antingen har man granskat och funnit att såpass mycket stämmer att det inte är värt att ge sig på resten. Det är en möjlighet att man skulle kunna slå ner på att årtal och platser inte stämmer, men att storyn i stort ändå är sann, och då vore det rent löjeväckande att försöka göra en affär av det. Men ska man tro på Guillous mor så finns det inte ett uns av sanning i Ondskan. Nu är hon förvisso partisk eftersom hon i boken framställs som en passiv medlöpare som sätter sig och spelar piano (ett piano hon säger att hon aldrig har haft) medan bokens Erik får stryk. Om boken är sann ligger det i hennes intresse att förneka det, kan man tänka. Men hon är inte den enda som påstår att Ondskan består av lögner; även Guillous syster och skolkamrater instämmer. Det är förstås också en möjlighet att de alla ingår i en konspiration mot Jan Guillou, och då kan man ju ha viss förståelse för att han är lite bitter på ålderns höst. Eller så är de svenska mediahusen och den svenska journalistkåren rädda för Jan Guillou. Efter fyrtio år i branschen sitter han antagligen på en hel del skit, och han är ju som bekant också duktig på att förvränga saker och få det som är nästan sant att verka trovärdigt. Att ge sig på Guillou skulle kunna förvandla en hel bransch till ett gigantiskt dominospel där varje bricka drar med sig sin nästa. Det vore ett fantastiskt skådespel, men såklart inte så roligt om man själv är en av brickorna. Det antyds i samma Expressenartikel att så är fallet. Guillous mor frågar reportern varför man inte granskar Ondskan, och reportern svarar "Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan", varpå modern i sin tur säger: Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt. Personligen skiter jag i om Ondskan är en "sann" historia eller inte. Jag har alltid sett den som en roman. Möjligen en roman som gör upp med en människas olösta konflikter från barndomen, men likväl en roman. Dessutom en bra sådan. Men jag förundras likväl över hur det kommer sig att Guillou uppnått en position där han är oantastlig. Jag vet att på den pöbelnivå där jag själv befinner mig börjar allt fler ignorera honom eller rent av håna honom. Jag vet också att det bland diverse "intellektuella" länge funnits ett öppet förakt. Ändå sitter han säkert, oavsett vilken dynga han vräker ur sig. Varför? Det finns förstås en tredje förklaring. Jan Guillou är en nutida (jag höll på att skriva modern men det är inte riktigt rätt i sammanhanget) kung Midas. Allt han rör vid blir till guld, och så länge ingen berättar för honom att han själv har åsneöron kan man karva guld med täljkniv. Åsneöron. Bilden kommer från woodleywonderworks och är CC-licensierad. Andra bloggar om: jan guillou, piratförlaget, ondskan, gömda, liza marklund, media, intressant?

Det är alltid vanskligt att sia om framtiden. I filmens värld har vi kunnat se gott om skräckexempel på hur framtiden kan bli, och då talar jag inte främst om att maskinerna tar över och dödar oss alla, eller en ny istid eller motsatsen, utan om de där ohyggliga bilderna av en framtid där det alltid är mörkt och regnar och befolkningen är klädda i kroppsstrumpor med märklig skärning, alternativt inlindade i aluminiumfolie. Sådant får mig att hålla tummarna för maskinerna…

För en tid sedan snubblade jag över en mycket läsvärd text författad av Mattias Boström på Piratförlaget. Boström skriver om framtiden och bokförlagen och gör det med den äran. Hans text är i sin tur en reaktion på påståendet om att bokförlagen inte kommer att behövas framöver, varpå han räknar upp vad bokförlagen faktiskt gör och att behoven kommer att finnas även i framtiden.

Och jag håller med. Boström är rätt ute. Även i framtiden kommer det att behövas redaktörer, korrläsare, översättare, marknadsföring, riskkapital. Även framtidens författare kommer att behöva hjälp, kort sagt. Men som jag skrev i en kommentar hos Boström; jag tror att framtiden tillhör de förlag som klarar av att vara flexibla.

Ty det är ingalunda givet att framtidens författare (eller musiker för den delen, mina funderingar om framtiden gäller i lika hög grad musikbranschen) behöver ett kontrakt enligt standardmall 1A, eller att de tänker acceptera det. Jag tänker ungefär så här:

Med digitaliseringen försvinner en hel del kostnad. Som Boström själv skriver; i framtiden laddar alla upp sin bok på storabokhandeln.com. Typ. Kostnaden för att trycka och binda och distribuera böcker kan försvinna, och därmed också en stor del av behovet av riskkapital. Notera att jag inte alls påstår att boken i dess nuvarande format kommer att försvinna, för det tror jag inte. Boken har varit med oss så länge och är så etablerad i vårt kulturarv att jag är övertygad om att den kommer att hänga med ett bra tag till, även om vi skulle få fram lösningar som var bättre rent objektivt. Men alternativet att avstå från att trycka kommer att finnas i framtiden och där kan man skära bort en hel del kostnader.

Det är heller inte otänkbart att författare klarar sig utan att anlita korrläsare och redaktörer. Med de oändliga möjligheter av nätverkande som sociala medier innebär kommer nya möjligheter att hjälpa varandra. Det förutsätter förstås att man inte ser varandra som konkurrenter utan istället som kollegor, och det är ett tankesätt som jag tror anammas allt mer. I det digitala medielandskapet länkar man till varandra och öppnar upp istället för att låsa in, och ser att ett och ett kan bli tre. Att Kalle säljer mer betyder inte att jag säljer mindre – vi kan hjälpa varandra att sälja mer bägge två.

Med samma tankesätt är det också möjligt att behovet att köpa marknadsföring minskar. Boström skriver lite syrligt om framtidens författare som skriver om sin bok på sin blogg och säljer tio exemplar. Nåja, jag tror att kraften i sociala medier är större än så, men det kräver naturligtvis kunskap. Och givetvis ska vi inte förutsätta eller kräva att framtidens författare är experter på området, men en och annan kommer att vara det. Dessutom; om man kan kapa kostnader och om man slipper dela kakan med så många, då behöver man inte sälja alls lika mycket för att överleva.

I sin text trollar Boström fram bokförlaget, och jag försöker inte trolla bort det igen. Min poäng är att om jag som författare i framtiden kan göra någon av ovanstående saker, då ska jag inte behöva betala ett förlag för att göra det. Förlaget ska inte ta andelar av försäljningen för korrekturläsning om manuset redan är korrläst. De ska heller inte ta betalt för marknadsföring som jag inte behöver. Därför menar jag att Framtidens Förlag™ måste vara flexibla. De kan allt det där, men det betyder inte att jag behöver allt. Men jag kommer garanterat att behöva något av det, och säkert något annat, för med ny teknik och nya möjligheter dyker det också upp nya behov och nya problem.

När man pratar om Framtidens Förlag™ så fokuserar man nästan uteslutande på teknik. Den nya teknologin skapar nya förutsättningar. Det är alldeles sant. Men jag vill peka på två förändringar som inte är teknologiska, även om de är en effekt av utvecklingen.

Det ena är medvetenhet. De senaste årens heta debatter kring upphovsrätt och fildelning har skapat en större medvetenhet, både bland kunder och upphovsmän. Det innebär att framtidens författare kommer att ifrågasätta sina förlag och sina kontrakt hårdare, vilket också är en anledning till att jag menar att Framtidens Förlag™ måste vara mer flexibla. Jag har hört många historier om musiker som skrivit på nästan vad som helst bara för ynnesten att bli utgivna och varit tacksamma för de procent på försäljningen som blivit över till dem. Jag misstänker att liknande förekommit i bokbranschen. Jag tror att framtidens kreatörer kommer att se på avtalet från en annan vinkel. Inte “Wow, jag får ett kontrakt och till och med procent på mitt arbete” utan “Varför ska jag dela med mig till er? Vad gör ni för mig?”. Därför blir det också otroligt viktigt för Framtidens Förlag™ att kunna förklara vad det faktiskt gör, och att vara transparent.

Det andra och kanske viktigaste är att Kontraktet, som Ravenna skriver om, tappar sitt gyllene skimmer. Kontraktet har alltid varit ett slags kvalitetsstämpel, ett godkännande. Det kommer förlagen att kunna leva på ett tag till, men redan nu ser vi allt fler kompetenta och även redan etablerade kreatörer välja att själva lägga ut sina alster i fildelningsnätverken och helt gå förbi förlagen. Det innebär också att allt fler läsare/lyssnare och potentiella kunder får upp ögonen för att det finns kvalitet därute, inte bara hemmapulande. Därmed tappar Kontraktet gradvis sin funktion som kvalitetsstämpel, och därför tappar det också attraktionsvärde för författaren och musikern.

För så här är det; författare och musiker drivs av passionen för det de gör. De skriver för byrålådan och harvar i garaget hela livet även om ingen bryr sig om vad de gör. Därutöver drömmer de om två saker; att bli lästa/hörda, och att tjäna pengar. Som jag har varit inne på ovan så skulle framtidens författare och musiker kunna tjäna samma pengar på en bråkdel av dagens spridning, genom att kapa kostnader och mellanhänder. Samtidigt kan de fortfarande nå ut till enorma mängder människor, genom fildelning. Behovet av maximerad försäljning minskar.

Det kommer att finnas plats för förlag även i framtiden. Och det kommer att finnas behov. Men den ynnest förlagen en gång har haft, att kunna leka Gud och bestämma vem som blir utgiven och inte, kommer att försvinna och utmaningen för Framtidens Förlag™ blir således att hitta sin nya roll. Att vara ödmjuk. Att finna ut vad klienterna behöver och erbjuda dem det. Jag tror inte att alla förlag klarar det. Jag tror att vissa är för stora, för tröga och för vana vid att vara Gud att de tror sig vara osårbara. Jag tror däremot att Piratförlaget, om det lyssnar på Mattias Boström snarare än på Liza Marklund och Jan Guillou, har goda förutsättningar för att klara övergången.

Vi befinner oss i tunneln mot framtiden. Vad finns i andra änden? En del vill sätta ett galler vid utgången. Andra vill tända lyset. Bilden kommer från Goodwin D och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: mattias boström, piratförlaget, framtiden, böcker, musik, intressant?

Det är alltid vanskligt att sia om framtiden. I filmens värld har vi kunnat se gott om skräckexempel på hur framtiden kan bli, och då talar jag inte främst om att maskinerna tar över och dödar oss alla, eller en ny istid eller motsatsen, utan om de där ohyggliga bilderna av en framtid där det alltid är mörkt och regnar och befolkningen är klädda i kroppsstrumpor med märklig skärning, alternativt inlindade i aluminiumfolie. Sådant får mig att hålla tummarna för maskinerna... För en tid sedan snubblade jag över en mycket läsvärd text författad av Mattias Boström på Piratförlaget. Boström skriver om framtiden och bokförlagen och gör det med den äran. Hans text är i sin tur en reaktion på påståendet om att bokförlagen inte kommer att behövas framöver, varpå han räknar upp vad bokförlagen faktiskt gör och att behoven kommer att finnas även i framtiden. Och jag håller med. Boström är rätt ute. Även i framtiden kommer det att behövas redaktörer, korrläsare, översättare, marknadsföring, riskkapital. Även framtidens författare kommer att behöva hjälp, kort sagt. Men som jag skrev i en kommentar hos Boström; jag tror att framtiden tillhör de förlag som klarar av att vara flexibla. Ty det är ingalunda givet att framtidens författare (eller musiker för den delen, mina funderingar om framtiden gäller i lika hög grad musikbranschen) behöver ett kontrakt enligt standardmall 1A, eller att de tänker acceptera det. Jag tänker ungefär så här: Med digitaliseringen försvinner en hel del kostnad. Som Boström själv skriver; i framtiden laddar alla upp sin bok på storabokhandeln.com. Typ. Kostnaden för att trycka och binda och distribuera böcker kan försvinna, och därmed också en stor del av behovet av riskkapital. Notera att jag inte alls påstår att boken i dess nuvarande format kommer att försvinna, för det tror jag inte. Boken har varit med oss så länge och är så etablerad i vårt kulturarv att jag är övertygad om att den kommer att hänga med ett bra tag till, även om vi skulle få fram lösningar som var bättre rent objektivt. Men alternativet att avstå från att trycka kommer att finnas i framtiden och där kan man skära bort en hel del kostnader. Det är heller inte otänkbart att författare klarar sig utan att anlita korrläsare och redaktörer. Med de oändliga möjligheter av nätverkande som sociala medier innebär kommer nya möjligheter att hjälpa varandra. Det förutsätter förstås att man inte ser varandra som konkurrenter utan istället som kollegor, och det är ett tankesätt som jag tror anammas allt mer. I det digitala medielandskapet länkar man till varandra och öppnar upp istället för att låsa in, och ser att ett och ett kan bli tre. Att Kalle säljer mer betyder inte att jag säljer mindre - vi kan hjälpa varandra att sälja mer bägge två. Med samma tankesätt är det också möjligt att behovet att köpa marknadsföring minskar. Boström skriver lite syrligt om framtidens författare som skriver om sin bok på sin blogg och säljer tio exemplar. Nåja, jag tror att kraften i sociala medier är större än så, men det kräver naturligtvis kunskap. Och givetvis ska vi inte förutsätta eller kräva att framtidens författare är experter på området, men en och annan kommer att vara det. Dessutom; om man kan kapa kostnader och om man slipper dela kakan med så många, då behöver man inte sälja alls lika mycket för att överleva. I sin text trollar Boström fram bokförlaget, och jag försöker inte trolla bort det igen. Min poäng är att om jag som författare i framtiden kan göra någon av ovanstående saker, då ska jag inte behöva betala ett förlag för att göra det. Förlaget ska inte ta andelar av försäljningen för korrekturläsning om manuset redan är korrläst. De ska heller inte ta betalt för marknadsföring som jag inte behöver. Därför menar jag att Framtidens Förlag™ måste vara flexibla. De kan allt det där, men det betyder inte att jag behöver allt. Men jag kommer garanterat att behöva något av det, och säkert något annat, för med ny teknik och nya möjligheter dyker det också upp nya behov och nya problem. När man pratar om Framtidens Förlag™ så fokuserar man nästan uteslutande på teknik. Den nya teknologin skapar nya förutsättningar. Det är alldeles sant. Men jag vill peka på två förändringar som inte är teknologiska, även om de är en effekt av utvecklingen. Det ena är medvetenhet. De senaste årens heta debatter kring upphovsrätt och fildelning har skapat en större medvetenhet, både bland kunder och upphovsmän. Det innebär att framtidens författare kommer att ifrågasätta sina förlag och sina kontrakt hårdare, vilket också är en anledning till att jag menar att Framtidens Förlag™ måste vara mer flexibla. Jag har hört många historier om musiker som skrivit på nästan vad som helst bara för ynnesten att bli utgivna och varit tacksamma för de procent på försäljningen som blivit över till dem. Jag misstänker att liknande förekommit i bokbranschen. Jag tror att framtidens kreatörer kommer att se på avtalet från en annan vinkel. Inte "Wow, jag får ett kontrakt och till och med procent på mitt arbete" utan "Varför ska jag dela med mig till er? Vad gör ni för mig?". Därför blir det också otroligt viktigt för Framtidens Förlag™ att kunna förklara vad det faktiskt gör, och att vara transparent. Det andra och kanske viktigaste är att Kontraktet, som Ravenna skriver om, tappar sitt gyllene skimmer. Kontraktet har alltid varit ett slags kvalitetsstämpel, ett godkännande. Det kommer förlagen att kunna leva på ett tag till, men redan nu ser vi allt fler kompetenta och även redan etablerade kreatörer välja att själva lägga ut sina alster i fildelningsnätverken och helt gå förbi förlagen. Det innebär också att allt fler läsare/lyssnare och potentiella kunder får upp ögonen för att det finns kvalitet därute, inte bara hemmapulande. Därmed tappar Kontraktet gradvis sin funktion som kvalitetsstämpel, och därför tappar det också attraktionsvärde för författaren och musikern. För så här är det; författare och musiker drivs av passionen för det de gör. De skriver för byrålådan och harvar i garaget hela livet även om ingen bryr sig om vad de gör. Därutöver drömmer de om två saker; att bli lästa/hörda, och att tjäna pengar. Som jag har varit inne på ovan så skulle framtidens författare och musiker kunna tjäna samma pengar på en bråkdel av dagens spridning, genom att kapa kostnader och mellanhänder. Samtidigt kan de fortfarande nå ut till enorma mängder människor, genom fildelning. Behovet av maximerad försäljning minskar. Det kommer att finnas plats för förlag även i framtiden. Och det kommer att finnas behov. Men den ynnest förlagen en gång har haft, att kunna leka Gud och bestämma vem som blir utgiven och inte, kommer att försvinna och utmaningen för Framtidens Förlag™ blir således att hitta sin nya roll. Att vara ödmjuk. Att finna ut vad klienterna behöver och erbjuda dem det. Jag tror inte att alla förlag klarar det. Jag tror att vissa är för stora, för tröga och för vana vid att vara Gud att de tror sig vara osårbara. Jag tror däremot att Piratförlaget, om det lyssnar på Mattias Boström snarare än på Liza Marklund och Jan Guillou, har goda förutsättningar för att klara övergången. Vi befinner oss i tunneln mot framtiden. Vad finns i andra änden? En del vill sätta ett galler vid utgången. Andra vill tända lyset. Bilden kommer från Goodwin D och är CC-licensierad. Andra bloggar om: mattias boström, piratförlaget, framtiden, böcker, musik, intressant?

I gårdagens aftonbladet brölade Jan Guillou lite om Bonniers ohederliga marknadsföring. Janne tycker att det är bedrägligt och “falsk varumärkesbeteckning” att låta en författare skriva under pseudonym och därefter sprida rykten om att vilken känd person som skulle kunna dölja sig bakom pseudonymen.

I sak kan jag förvisso hålla med, även om det känns totalt ointressant att hetsa upp sig över. Däremot tycker jag att det är lite roande att just Janne upprörs över det här. Hur är det då med böcker som har “en sann historia” tryckt på omslaget när det kanske borde ha stått “kan innehålla spår av sanning”? Är inte det bedrägligt och falsk varumärkesbeteckning? Personen som skrev den boken äger en halv procent mer än Guillou av deras gemensamma bokförlag. Hur står hedersknyffeln Jan Guillou ut med det arrangemanget? Kan han sova om natten?

Och hur det egentligen är ställt med Guillous syn på hederlighet avslöjas av det här citatet, ur “Jan Guillou, författare och ärkesnobb”

Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan.

Så nej, jag tror inte att Guillou är särdeles upprörd över Bonniers tilltag. Jag tror att han surar över att han inte kom på det själv.

För övrigt anser jag att varje fotbollsspelare som ligger och vrider sig i plågor ska bäras ut på bår. Om spelaren reser sig upp när båren väl kommit in på planen ska man använda båren till att slå ner honom och därefter binda fast honom i den, slänga in honom i en ambulans och köra honom till närmaste akutmottagning. Om spelaren efter undersökning bedöms frisk ska det stå honom fritt att återvända till matchen för egen maskin, om han hinner. Så tror jag att vi kan få ett stopp på filmningar och italienska ligan.

Andra bloggar om: jan guillou, bonniers

I gårdagens aftonbladet brölade Jan Guillou lite om Bonniers ohederliga marknadsföring. Janne tycker att det är bedrägligt och "falsk varumärkesbeteckning" att låta en författare skriva under pseudonym och därefter sprida rykten om att vilken känd person som skulle kunna dölja sig bakom pseudonymen. I sak kan jag förvisso hålla med, även om det känns totalt ointressant att hetsa upp sig över. Däremot tycker jag att det är lite roande att just Janne upprörs över det här. Hur är det då med böcker som har "en sann historia" tryckt på omslaget när det kanske borde ha stått "kan innehålla spår av sanning"? Är inte det bedrägligt och falsk varumärkesbeteckning? Personen som skrev den boken äger en halv procent mer än Guillou av deras gemensamma bokförlag. Hur står hedersknyffeln Jan Guillou ut med det arrangemanget? Kan han sova om natten? Och hur det egentligen är ställt med Guillous syn på hederlighet avslöjas av det här citatet, ur "Jan Guillou, författare och ärkesnobb" Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan. Så nej, jag tror inte att Guillou är särdeles upprörd över Bonniers tilltag. Jag tror att han surar över att han inte kom på det själv. För övrigt anser jag att varje fotbollsspelare som ligger och vrider sig i plågor ska bäras ut på bår. Om spelaren reser sig upp när båren väl kommit in på planen ska man använda båren till att slå ner honom och därefter binda fast honom i den, slänga in honom i en ambulans och köra honom till närmaste akutmottagning. Om spelaren efter undersökning bedöms frisk ska det stå honom fritt att återvända till matchen för egen maskin, om han hinner. Så tror jag att vi kan få ett stopp på filmningar och italienska ligan. Andra bloggar om: jan guillou, bonniers