Skip to content

Kategori: Böcker

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 12 – Konklaven

Om någon hade frågat mig vad det minst spännande jag kunde komma på att skriva en bok om så är risken att jag inte ens hade kommit att tänka på ”val av ny påve – skildrat från insidan”. När väl idén presenterats för mig skulle den nog sannolikt åtminstone ta sig in på topplistan. Jag menar, ett gäng så bakåtsträvande gubbstruttar att man tillhör den mest liberala falangen om man inte fördömer homosexualitet eller om man anser att kvinnor kanske kan få vara med på ett hörn, förutsatt att de inte gör något väsen av sig. I andra änden av skalan finns de som vill återgå till latin och tycker att egentligen började det moraliska förfallet antagligen började redan 325 i Nicea. Och dessa ska alltså enas om vem som är bäst lämpad att leda gubbstrutteriet vidare.

Hade någon berättat att den boken fanns och undrat om jag ville läsa den så hade jag antagligen skrattat och sagt att jag hellre utsätter mina sinnen för Eurovision Song Contest. Och det är fan illa. Lyckligtvis han jag se att författaren är Robert Harris innan jag noterade vad boken handlade om. Robert Harris är alltid läsvärd. Det är inte en åsikt, det är en naturlag.

I likhet med andra av Harris böcker är Konklaven välskriven, intelligent, spännande och intressant. Han ger den skinntorra gubbstruttarna liv och väcker sympati, vilket sannerligen inte är det lättaste med tanke på vad han har att jobba med. Eller mot, eftersom jag är läsaren.

Häromnatten satt jag och en kollega och samtalade om lärare. Vi var rörande överens om att den gemensamma nämnaren för de lärare man minns var att de kunde göra sitt ämne intressant. I förlängningen var vi därför också överens om att den kunskap som fastnade inte nödvändigtvis berodde på vilka ämnen man som elev tyckte var intressanta från början (den kunskapen skaffar man sig ändå) utan om läraren brann för sitt ämne och gjorde det intressant. Vi enades om att i stort sett vad som helst kan vara fascinerande och intressant om det bara berättas med rätt engagemang och dramaturgi och att den viktigaste egenskapen hos lärare är just det – förmågan att fascinera, väcka nyfikenhet, väcka elevens intresse.

Enligt den definitionen är Robert Harris en alldeles ypperlig lärare. Det finns nog inte ett ämne han inte skulle kunna ta sig an och det finns inte en bokstav i hans böcker som inte har ett syfte. Har ni inte börjat läsa Harris än så är det hög tid att göra det.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 10 – Orten

Kanske är det kontrastverkan från Renhet som spelar in och höjer den här boken ännu mer, men jag tror inte det. När jag för något år sedan eller så läste Joakim Zanders debut Simmaren fick jag en omedelbar känsla av att ett nytt stjärnskott fötts på scenen för politiska thrillers på svenska. Inte för att konkurrensen är mördande hård, men ändå. Simmaren var något nytt och fräscht, berättat med en väl avvägd balans mellan förnuft och känsla. Just det sistnämnda är ovanligt i en genre som annars präglas av en knastertorr prosa. Det var dessutom en bok som bjöd på ett par överraskande vändningar, varav ett grepp så oväntat att jag inte kan gå in på det utan att förstöra för er som fortfarande har den boken framför er.

I sin uppföljare Orten fortsätter Zander på den inslagna vägen. Centralt i berättelsen är syskonen Yasmine och Fadi från den generiska Stockholmsförorten Bergort, vars liv tog olika vägar. I separata kapitel får vi dels i nutid följa Yasmines återkomst till Orten för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes bror, och varvat med det får vi följa Fadis öden, från långt tidigare. I en tredje tråd får vi dessutom följa Klara, som är en återanvänd karaktär från Simmaren, och hennes arbete vid ett forskningsinstitut i London. Alla dessa tre historier dras av mer eller mindre osynliga trådar genom tid och rum mot berättelsens centrum.

Zander gör det skickligt. Han håller rätt på historierna så att trådarna aldrig rörs ihop av läsaren. Figurernas motiv och agerande känns trovärdiga, även om det för genrens skull naturligtvis är lite mer dramatiskt än vad det antagligen skulle vara i verkligheten. Det finns ett driv i berättandet som gör att man verkligen vill läsa vidare, veta mer, utan att för den sakens skull landa i klyschiga cliffhangers och annat genomskinligt. Den berättar om Orten och dess problem utan att gå i fällan och bli ett socialdrama.

Mitt enda aber är nog egentligen slängandet med förortssvenskan. Det känns lite krystat. Men det är sannolikt mest i mitt huvudet och inte författarens fel. Det är mycket möjligt att han gjort sin hemläxa och att tugget är autentiskt, men jag kan inte låta bli att drabbas av en känsla att det klingar falskt när en medelålders suedi ska beskriva förortskulturen. Det ger mig flashbacks till kassa filmer från 90-talet (som Sökarna) där jag mest satt och stönade för mig själv och tänkte ”pratar folk verkligen sådär?”. Känslan var nämligen mer att det var nån regissör på 50+ som talade om för skådespelarna att jodå, det är så de pratar, ungdomarna. Men återigen; det där är mest i mitt huvud. Jag har ingen egentligen anledning att tvivla, bara mina egna fördomar.

Allt som allt är det helt enkelt en jävla bra bok.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 9 – Renhet

Som synes börjar jag halka efter ordentligt i utmaningen. Det är till största del Jonathan Franzens fel. Renhet var nämligen en hopplöst jobbig bok att ta sig igenom.

Jag tänker helt och hållet hoppa över att försöka förklara vad den handlar om. Främst för att jag inte har aning. Vad jag däremot vet att är Franzen gillar att lägga ut texten. Han skriver egentligen rätt bra, det får man ge honom. Det är mest det som gör boken uthärdlig. Men att lägga ut texten över så många sidor och ändå få så lite sagt får mig att tänka att Franzen nog skulle kunna göra karriär som politiker. Och med tanke på hans karaktärers psykoser, fixeringen kring det sexuella i allmänhet och karaktärernas onanerande i synnerhet, tillsammans med det faktum att allt detta är orsakat av karaktärernas flänga mammor så ska vi nog vara tacksamma om han håller sig till att skriva böcker…

Samtidigt är det svårt att såga den totalt. Som sagt; Franzen kan skriva. Hans beskrivningar av miljöer och karaktärer är värda respekt och även om hans poetiska utsvävningar ibland tippar över gränsen till det överdrivet självgoda (säkert sitter han själv och masturberar till sina egna formuleringar emellanåt) så håller han sig för det mesta på rätt sida. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka upp för hur konstig och strukturlös själva storyn är. Och det allra mest irriterande är att det finns flera trådar i boken som kunde ha blivit något om han hade nystat i dem istället.

På baksidan av boken har förlaget stolt tryckt följande citat från DN: ”Jonathan Franzen är tillbaka med ett rasande roligt angrepp på vår tid.”

Jag väntade i 586 sidor på att det skulle bli roligt. Jag väntade förgäves. Vore jag en Franzen-karaktär skulle jag antagligen dra en handtralla av frustration över detta, samtidigt som jag fantiserar om exakt hur högt upp till hakan en kulturtant måste knäppa koftan för att den här boken ska uppfattas som rolig, men nu är jag inte en Franzen-karaktär. Och den här boken är varken rolig eller på något sätt ett ”angrepp på vår tid”. På sin höjd är den ett angrepp på sinnena.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

#52weeks bok 7 – En amerikansk förlust

Philipp Meyer (ja, han stavar tydligen sitt namn så) fick ett omedelbart genomslag med debutromanen En amerikansk förlust för några år sedan. Åtminstone enligt omslaget. Själv hade jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren innan jag fick syn på den i bokhandeln, synade den närmare och fick en stark förnimmelse av Dennis Lehanes Rött regn (Mystic River i original och som film) när jag läste omslaget.

Och visst finns det paralleller. I likhet med Lehane beskriver Meyer det oglamorösa, det hopplösa och uppgivna. De försöker båda ge liv åt människor som annars på sin höjd är statister i andras fiktion. Lehane hittar sitt persongalleri i Bostons arbetarklassområden. Meyer låter sin bok kretsa kring människor i Buell, Pennsylvania. Det är inte riktigt en håla som Gud glömde, snarare en håla som Gud övergav tillsammans med alla andra när stålindustrin gick omkull. Det här är berättelsen om människorna som blev kvar. Som blev över.

Tyvärr upphör likheterna efter en stund. Där Lehane är mästerlig på att ge sina historier liv blir Meyers synopsis mest en transportsträcka. Själva storyn blir helt enkelt aldrig vare sig intressant eller spännande. Och när storyn inte håller en fast blir människorna lite genomskinliga också. Det är synd, för Meyer försöker och han gör ett bra jobb med att beskriva en tillvaro av bitterhet och brustna drömmar. Och det allra sorgligaste är att de där drömmarna inte ens var särskilt stora till att börja med. Det är liksom inte drömmar om jetsetliv och cocktailpartyn som går i kras i Buell. Det är drömmar om ett liv som hemmafru i Pittsburgh.

Det finns massor av ställen som Buell i USA. Spökstäder, befolkade av spöken av vad som en gång var. Det är den bortglömda befolkningen, de som inte tog sig därifrån i tid och nu är fast med lån på en trailer samtidigt som de någonstans vet att jobben inte kommer tillbaka. De har ingen röst, ingen som för deras talan, och de som borde göra det berättar istället för dem att de är priviligerade i egenskap av att vara vita, heterosexuella kristna. I all den där bitterheten kan man ändå på något sätt förstå att inställningen till slut blir ”skitsamma, vi är körda men vi tar med oss elfenbenstornet i fallet”.

Detta skriver inte Meyer, det är funderingar han sätter igång i mig med sin bok. Så ur ett samhällsperspektiv är den såklart läsvärd. Jag bara önskar att den hade en bättre story som ryggrad att bära upp resten av kostymen med.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 6 – Heavy Metal Africa

För flera år sedan råkade jag på ett crowdfundingprojekt på Indiegogo där en Edward Banchs sökte medel för att skriva en bok om rock och metal på den bortglömda kontinenten. Jag tyckte att det lät spännande så när jag strax därefter blev tillfrågad vad jag önskade mig i födelsedag, önskade jag mig att man skulle sponsra projektet i mitt namn. Vilket också skedde, och ett exemplar av boken när den väl blev färdig var den utlovade motprestationen.

Jag uppdaterade mig med jämna mellanrum om projektets framskridande, men informationen var skral och efter accepterade jag tanken på att boken nog aldrig skulle bli verklighet. Jag kände mig ändå okej med det och tänkte att om Banchs använt pengarna till att resa runt i Afrika men aldrig fått ihop boken, så kunde jag leva med det. Lite tråkigt för mig, men kul för honom. Ungefär så resonerade jag.

Så i slutet av förra året fick jag plötsligt ett mail från Edward Banchs där han meddelade att boken var färdig och bad om en adress att leverera den till. Bara några dagar därefter kunde jag hämta ut den på posten. Därmed var jag en av kanske en handfull människor i Sverige som äger ett exemplar av den här boken (i tacklistan har jag identifierat tre namn förutom mitt som sannolikt svenska men givetvis kan man heta vad man vill och bo i Sverige, eller välja att inte få sitt namn utskrivet). Likväl är det en häftig känsla att vara en i en så exklusiv skara, och dessutom veta att vi bidrog till att boken överhuvudtaget blev skriven. Och nu är jag officiellt också en av de människor som har läst ut den.

Edward Banchs börjar sin resa i Sydafrika och besöker därefter i tur och ordning Botswana, Kenya, Madagaskar, Maritius, Réunion Island och, avslutningsvis, Zimbabwe. Under denna rundresa lever han tillsammans med de musiker han intervjuar, och ger därigenom en fascinerande insikt i hur livet de olika delarna av Afrika ser ut. Liksom Mark LeVines bok Heavy Metal Islam (om metal i mellanöstern) är det en bok som egentligen handlar mer om människorna och livet än om musiken. Men genom att skildra det genom musikernas ögon finns det en direkt anknytning – jag ”känner” dem redan för vi delar samma passion. Det finns ett sidospår här som jag någon gång ska utveckla, om hur ovärderligt kultur är för att knyta band mellan människor, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att om man vill lära sig om andra människors liv så är ett utmärkt sätt att först hitta ett gemensamt intresse, en gemensam passion. En gemensam kultur. Det kan vara fotboll, eller dans. Eller, som i det här fallet, rockmusik.

Det finns så många trådar att nysta i, så många tankegångar som väcks av att läsa en sådan här bok. Till exempel om hur banden i de länder Banchs besöker är ovilliga att väva in den lokala musiken i sin musik. Förklaringarna är lite olika; somliga menar att de inte vill bli exotifierade – de vill respekteras på samma premisser som sina idoler i AC/DC, Iron Maiden eller Accept. Andra ger förklaringen att rockmusik ursprungligen är afrikansk musik, via omvägen blues och gospel förstås, och att det därför är deras musik. Ytterligare andra förklarar frankt att det inte går. Det enda undantaget Banchs hittar från den regeln är på Réunion Island, där flera musiker aktivt arbetar med fusioner av rock/metal och den lokala musiken, maloya. Förklaringen till det undantaget tycks vara att maloya ursprungligen är en upprorisk musik och var ett tag förbjudet av den franska överheten. Det man mellan raderna kan utläsa är att rock och metal spelas som en form av uppror mot de rådande traditionerna, precis som rockens historia ser ut i övriga världen och ju starkare och mer konservativt samhället är, desto mer omöjligt tycks det att kombinera rock och metal med traditionell musik. Undantaget alltså Réunion Island, där den traditionella musiken maloya delar rockmusikens rötter. Maloya, i likhet med rockmusikens förfäder blues och gospel, har sitt ursprung i slaveri och de särskilda förutsättningar som uppstår när människor från vitt skilda kulturer smälter samman (om än med tvång).

Boken ger också en inblick i hur varierande livet i Afrika kan vara. Det finns en väldigt stereotyp bild av kontinenten, där hela Afrika klumpas ihop till savanner, svält och stamkrig. Det är långt ifrån hela sanningen. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns en levande och kämpande rockkultur vittnar om motsatsen. Därmed inte sagt att savanner, svält och stamkrig inte existerar. Det gör det definitivt, och för många är det en del av vardagen. I Kenya träffar Banchs metalheads som använder rockkulturen för att överbrygga den klyfta som klansamhället innebär. Genom att skapa en ny, gemensam kultur, bidrar de så smått till att minska friktionen mellan de gamla. Så även om en Luo ”vet” att Kisii är dåliga och vice versa, så inser båda att de inte kan vara helt genomruttna när de möts i likadana Slayer-tröjor.

I Botswana skildrar Banchs den vänlighet och generositet som han beskriver som typisk för Afrika och som ett av skälen till att han en gång i tiden kärade ner sig i kontinenten. Vid ett tillfälle kliver han av en buss vid en landsväg i väntan på någon som ska komma och plocka upp honom. Då kommer två människor från varsitt håll och ställer sig där med honom, först en ung kvinna som vill försäkra sig om att han är säker och meddelar att hon tänker vänta med honom, och strax därefter en medelålders man med samma approach. Och väntar gör de, tills hans skjuts kommer. Då går de igen, åt varsitt håll. Varför? För att tydligen är det så man gör. Ingen ska behöva stå ensam vid landsvägen i Botswana.

Banchs besöker det fruktansvärt fattiga Madagaskar och det, med afrikanska mått mätt, rika Maritius. Han avslöjar en dold liten pärla i Indiska Oceanen i form av Reunion Island som geografiskt räknas till Afrika (om än med knapp marginal) men som tekniskt sett är medlem i EU. Botswana är en framgångssaga som, om än fortfarande fattigt, är förhållandevis liberalt och en ö av politisk stabilitet i en orolig omgivning. Dess grannland Zimbabwe är raka motsatsen. En gång i tiden känt som Afrikas brödkorg tack vare sitt framgångsrika jordbruk har det tack vare Robert Mugabes självmordspolitik störtats genom hyperinflation av rent komiska mått till att bli ett av de fattigaste. Och överallt, i alla dessa vitt skilda miljöer och med sina vitt skilda förutsättningar, hittar han rock- och metalmusiker som brinner för sin musik och som trotsar repressiv politik, omgivningens fördomar, bristfällig elförsörjning och undermålig materiell standard för sin passion.

Ni känner till Big Mac-index? Ett sätt att mäta ett lands prisnivå utifrån vad en Big Mac kostar (grovt förenklat). Kanske skulle vi kunna upprätta ett slags Metal-index också. Ett sätt att mäta en nations såväl ekonomiska som frihetliga standard utifrån hur svårt det är att vara ett metalhead.


Nazca, från Réunion Island


Andra bloggar om: , , , , ,

#52weeks bok 5 – Det högkänsliga barnet

För ett par år sedan tog en bekymrad personal på förskolan upp en diskussion med oss om vår ene son. Utifrån diverse beteenden misstänkte hon att han kanske behövde hjälp och någon form av diagnos. Det var ju inte som att vi inte själva hade lagt märke till det så vi tog det naturligtvis på allvar. Diagnoser som ADHD låg nära till hands. Samtidigt var det för mycket som inte stämde. (Jag misstänker att det är ett vanligt misstag när folk självdiagnostiserar sig själva eller andra – man hittar några symptom som stämmer och nöjer sig så.) Men så läste Drottningen en artikel om vad man kallar för högkänslighet och bitarna började falla på plats.

Eftersom högkänslighet, till skillnad från ADHD, inte är något som det pratas särskilt mycket om bestämde jag mig för att lära mig mer, och då inte utifrån obskyra hemsidor. Det rimliga var då att gå till den som myntat själva begreppet – dr Elaine N Aron. Och mer specifikt då hennes bok om högkänsliga barn.

Så. Om själva boken kan jag väl säga att… den är inte särskilt bra. Jag kan inte uttala mig om Arons yrkesskicklighet inom fältet psykologi och får helt enkelt lita på hennes akademiska titlar, men som författare imponerar hon inte. Boken får aldrig något riktigt flyt eller djup utan avbryter hela tiden sig själv med oändliga exempel. Jag uppfattar det därtill som att hon hänvisar fram och tillbaka på ett störande sätt. I kapitel två kan det sägas att ”detta kommer vi att diskutera mer i kapitel fem” bara för att i kapitel fem säga ”som vi diskuterade i kapitel två”. Som läsare känner jag mig lite lurad, som att hon egentligen inte har sagt någonting alls. Riktigt så illa är det förstås inte, jag överdriver för att få fram min poäng, men det är störande och ryckigt. Säg det du vill ha sagt bara!

Det blir också väldigt tydligt att boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv. Hon poängterar också själv att det amerikanska samhället och skolväsendet är mer stressande och ”okänsligt” än det europeiska, och med det i bakhuvudet tänker jag att det kanske finns en uppenbar anledning till varför högkänslighet inte diskuterats särskilt flitigt här – för att det aldrig har varit något direkt problem? Boken beskriver högkänsliga nästan som ett slags märkliga varelser mitt bland oss. Älvor utan de spetsiga öronen som avslöjar dem kanske. Och i en amerikansk kultur som tycks väldigt utåtriktad, där barn ska ha fullt av aktiviteter och där agera ofta tycks viktigare än eftertanke, har jag full förståelse för att det kan upplevas så, och därav också finnas ett större behov av denna typ av kategorisering.

Något av det mest intressant jag tar med mig av boken anknyter till ovanstående stycke och är något dr Aron bara nämner i förbifarten: Nämligen att skillnaden i temperament och kultur i Europa kontra Amerika kan ha sin förklaring i koncentrationen av högkänsliga personer inom populationen. Högkänslighet är inte en defekt utan en genetisk variation som observerats även hos många andra däggdjur och för artens överlevnad har den variationen en viktig funktion. Aron tar som exempel en grupp rådjur i skogsglänta som tittar ut på en äng full av godsaker. De flesta rådjuren rusar rakt ut på ängen och börjar smaska i sig och har därför en större chans att äta sig mätta. Men ett par stycken står kvar och använder sitt känsligare nervsystem till att iakta omgivningen innan de går ut för att äta. Det medför förvisso en risk att bli utan, men det ökar å andra sidan deras chanser att klara sig undan vargflocken i gläntan bredvid som bara väntar på att några smaskiga rådjur ska komma ut på ängen.

På samma sätt är det således också högst troligt att de som satte sig på fartygen och drog till Amerikat för att skapa sig ett nytt liv och utforska det okända i större utsträckning var den delen av populationen som inte kategoriseras som högkänsliga, och att det därmed också var de som utformade de nya samhällena och kulturerna. Det bör därmed också ha medfört att koncentrationen av högkänsliga i alla fall tillfälligt ökat något bland de som stannade kvar i Europa, vilket torde ha påverkat våra samhällen och kulturer också. Detta kan jag naturligtvis inte bevisa, men det verkar rimligt att högkänsliga sällan är nybyggare. Det är helt enkelt alldeles för många osäkra faktorer, för många nya intryck att ta in för ett känsligt nervsystem som inte låter sig stängas av. Vi gillar inte sånt.

Ja, jag säger vi, för i beskrivningarna känner jag igen väldigt mycket av mig själv. Därmed inte sagt att jag tänker sätta etiketter på vare sig mina barn eller mig själv, men jag förstår oss lite bättre nu. Att människor är olika känsliga är knappast kontroversiellt. Inte heller att det påverkar hur vi agerar eller mår. Huruvida det är så uppenbart att en viss procent (upp till 20%) och så binärt som dr Aron påstår är upp till andra att bevisa eller motbevisa. Allt jag kan göra är att förhålla mig till det faktum att vissa av oss är känsligare än andra, vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 4 – Det smutsiga kriget mot Syrien

När jag bestämde mig för att ta mig an utmaningen med 52 böcker på lika många veckor fick jag en bok skickad till mig av en trogen bloggläsare. Boken heter Det smutsiga kriget mot Syrien och är skriven av Tim Anderson.

I korthet kan man säga att Andersons tes är att den pågående situationen i Syrien inte är ett inbördeskrig såsom det ofta framställs, utan ett proxykrig. Ett krig via ombud. I vanlig ordning är det högsta Washington som drar i trådarna och syftet är avsätta det nuvarande styret och destabilisera regionen. Motivet är att slå isär en potentiellt stark koalition bestående av Syrien, Libanon, Iran och Hizbollah som inte är överdrivet intresserade av att dansa efter amerikansk pipa.

För att driva hem sin tes beskriver Anderson hur västmedia låtit sig luras och samtliga rapporterar samtliga desinformation från ett fåtal källor på marken. Han menar också att det aldrig funnits några ”moderata rebeller” i Syrien. De har varit tungt beväpnade islamister från första början och när den syriska armén, som Anderson menar har starkt stöd av folket, bekämpar dem blir det plötsligt civila. Samt förstås att dessa skäggmongon till massmördare vi känner under namn som IS, Daesh med mera i grund och botten är skapade av USA och finansierade av USA och Saudiarabien.

Och grejen är den att det mycket väl kan vara sant. Om en lögn är tillräckligt stor och upprepas tillräckligt ofta blir den uppfattad som sann, och den som ifrågasätter den får välja mellan att ta på sig dumstruten eller foliehatten. Icke desto mindre argumenterar Anderson trovärdigt för sin tes.

Att Saudi är skäggmongonas huvudsponsor har väl varit känt sedan länge, och tänker man lite längre så är det kanske inte så långsökt att det sker med USA:s goda minne, givet att Saudi är en amerikansk huvudallierad i regionen. Har man dessutom lite kläm på USA:s track record så känner man igen mönstret. Contras, talibanerna, Al Qaida. Det börjar bli många tvivelaktiga rövargäng som har gemensamt att de kör Toyota Hillux, är USA:s fiendes fiende och sanktioneras av Washington. Så även om det inte skulle vara så i det här fallet så får jänkarna faktiskt skylla sig själva om folk tror det.

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte situationen i Syrien, annat än att ett fram tills nyligen förhållandevis sekulariserat, stabilt och modernt land i en annars instabil och av politiserad religion styrd del av världen just nu faller i bitar, och dess civilbefolkning hamnar i kläm. Men icke desto mindre är det nyttigt att läsa saker som går emot den allmänna uppfattningen. Och oavsett vad man tror om Andersons teorier så finns den en särskild detalj som är svår att vifta bort: Om Assad är så illa ansedd som det påstås i västmedia, om han urskiljningslöst torterar, bombar och mördar sin civilbefolkning, hur kommer det sig då att den överväldigande största andelen flyktingar, den andel som flyr inom landet, flyr till de områden av Syrien som fortfarande kontrolleras av armén?

Å andra sidan kan man notera den röda stjärna som pryder omslaget, notera bokförlaget Oktobers kommunistiska bakgrund, ta en titt på vilka andra titlar som pryder deras hemsida. Det ska också vägas in. Källkritikens VVV ni vet. Vem, vad och varför. Vem säger något? Vad säger vederbörande? Och i vilket syfte?


Andra bloggar om: , ,