Skip to content

Kategori: Böcker

Läsåret 2017

Jag roade mig med att sammanställa mitt bokläsande för året som gått. Målet med #52weeks är att läsa en bok i veckan. Det kom jag inte i närheten av. Men jag nådde mitt personliga mål – att åtminstone läsa hälften så många. Målet för 2018 får bli ”fler än 2017”.

Lite statistik då. Av 27 böcker är det helt jämnt fördelat mellan fakta och fiktion. Detta för att jag kategoriserat tre av böckerna som ”annat”. Kategorin ”annat” rymmer serieboken Pyongyang, som på sätt och vis är biografisk men inte riktigt kan sägas vara en fackbok; barnboken Abbe 8 år och 43 dagar, samt Alla katter har AST som bäst kan beskrivas som en bilderbok för större barn. Fördelningen således 44,4% vardera för fack och fiktion, och 11,1% annat.

Det är en fördelning jag är nöjd med. Ungefär lika delar nytta och nöje, och så lite utrymme för övrigt.

Mindre nöjd är jag över könsfördelningen. 70,4% av böckerna är författade av män, 29,6% av kvinnor. Jag väljer inte aktivt böcker beroende på författarens kön – det vore löjligt – men uppenbart blir det en snedfördelning någonstans. Om det beror på utbudet, marknadsföring eller undermedvetna val på grund av orsaker – det får klokare människor än jag fundera på. Klart är hur som helst att det finns en snedfördelning.

Jag tyckte också att det var intressant att ta en titt på författarnas nationalitet. Sverige toppar med 10 böcker, eller 37%, följt av USA som står för precis en tredjedel. Övriga nationer fördelas enligt nedan diagram.

Det som blir väldigt uppenbart är att efter mitt eget land så är den engelskspråkiga världen totalt dominerande, en dominans som endast spräcks av det otroligt exotiska… Danmark. Här tror jag däremot att utbudet är boven i betydligt större utsträckning än jag själv – amerikanska och brittiska författare är mer tillgängliga i dubbel bemärkelse; dels dominerar de bland översatta böcker (åtminstone bland de som frontas och marknadsförs), och dels går det vid behov att läsa dem på engelska. Under året läste jag för övrigt bara tre böcker på engelska. Det är inte heller en fördelning jag är helt nöjd med.

Så vilken bok var bäst då? Det är svårt att välja – flera av dem är riktigt bra. Guldhumlan för bästa faktabok, om jag nu ska tvinga mig själv att välja, får bli Nina Burtons Gutenberggalaxens novamen det är i hård konkurrens med främst Elisabeth Åsbrinks 1947 och Anders Rydells Boktjuvarna.

Bästa fiktion är nästan lika svårt att välja. Thomas Engström, Gillian Flynn och den alltid lika lysande Robert Harris får alla ursäkta, men guldhumlan för bästa fiktion går till Joakim Zanders Orten.

Sämsta fiktion är också svårt att utse. Jonathan Franzens Renhet visade sig sjukt överskattad och dessutom gick jag på minan Erik Lewin. Två gånger. Men sämst av alla var ändå Fredrik T Olssons Slutet på en kedja som därför belönas med utmärkelsen ”humla i röven”. Guldkanten på det eländet är emellertid att det är underhållande att recensera dåliga böcker.

Och på tal om det. Jag tänker inte utlova några recensioner av böckerna för kommande år. Det är kul att recensera och reflektera. Ibland. Det är inte kul att göra det hela tiden. Därför kan recensioner och reflektioner förväntas när andan faller på, men inte i övrigt. Ni får helt enkelt lita på att jag läser ändå.

#52weeks bok 27 – Matematikens kulturhistoria

Jag vet inte om någon egentligen brytt sig om att hålla räkningen, men vän av ordning kan ha noterat att rubriken antyder ett hopp från bok 23 till 27. Det beror på att jag inte orkade fortsätta recensera mot slutet av året, och ärligt talat tappade jag en del i läsningen också. Men för protokollet:

  • Bok 24: Mörka platser – Gillian Flynn
  • Bok 25: Abbe 8 år och 43 dagar – Kicki Polleryd
  • Bok 26: Alla katter har AST – Kathy Hoopman

Jag avslutade hur som helst året med Matematikens kulturhistoria av John McLeish. En bok som jag impulsköpte på en loppis för några år sedan och sen glömde bort att jag hade. Så man kan säga att jag fyndade den två gånger. Och den är lite av ett fynd faktiskt. McLeish beskriver utvecklingen av matematik genom historien på ett begripligt och underhållande vis. Man kan välja att grotta ner sig i en del mer detaljerade utvikningar som demonstreras med uträkningar och tabeller, eller så kan man nöja sig med att läsa den mer övergripande berättelsen om människans framsteg (och bakslag) genom historien.

Det som är intressant, för mig, är inte det rent tekniska i det McLeish beskriver, utan mer om olika kulturers förhållande till matematik och vetenskap och hur dessa påverkat utvecklingen. Det finns en tydlig växelverkan där – förhållandet till kunskaperna påverkar utvecklingen av desamma, och kunskaperna påverkar i sin tur kulturen. Denna växelverkan kan drivas både framåt och bakåt. En kultur som är nyfiken och har en positiv inställning till kunskap driver utvecklingen framåt medan en kultur som har en negativ inställning hindrar och förtrycker den. Vilket naturligtvis har en påverkan på samhället. En sådan negativ utveckling bidrog enligt McLeish till den tidsepok som vi kallar medeltiden men som på engelska mer målande heter The Dark Ages, då Europa hamnade i bakvattnet och under hundratals år trampade vatten. Det finns en direkt länk bakåt från den tidens stendumma förhållande till vetenskap och de glorifierade grekernas dito. Ja, enligt McLeish är de grekiska tänkarna överskattade och var alltför upptagna med världsfrånvända grubblerier istället för verifiera teorier med vetenskapliga metoder. På grund av glorifieringen av dessa tog det oändligt lång tid innan det ens var möjligt att ifrågasätta gamla och felaktiga slutsatser. (Sedan hjälpte det förmodligen inte att Rom, innan det kollapsade under sin egen tyngd, gjort sitt yttersta för att utplåna allt som inte var ”romerskt” och därmed också en hel del kunskap.)

Siffran noll är också särskilt intressant. Inte nödvändigtvis siffran eller ens värdet noll, utan medvetandet om den. Det kan tyckas konstigt för oss idag, men liksom mycket annat abstrakt tänkande är det en utvecklingsprocess och det har funnits en tid då ”noll” inte fanns i begreppsvärlden. Utan den är matematik utöver att räkna sina får hopplöst. Och hur självklart vi än kan tycka att noll egentligen är så har den bara uppfunnits/upptäckts två eller tre gånger genom världshistorien. Araberna får ofta cred för nollan, och det ska de också ha då de populariserade den i och med sitt siffersystem. Men de uppfann den inte. Araberna bidrog med en hel del matematiska framsteg ändå och dessutom stod de för det nog så viktiga bidraget att bevara och översätta äldre kulturers kunskaper. Ordet algebra är för övrigt en latinisering av arabiskans al-jabr, som betyder återförening eller koppling. Ett nog så viktigt matematiskt framsteg vid sin tid.

Nollan fanns i det forntida Kina (kineserna hade för övrigt ett rätt finurligt sätt att räkna med rutsystem och stickor där en stickas värde beror på vilken rutan den ligger i. En tom ruta indikerar att den positionen är ”nollad” och så fortsätter man till nästa. Det kinesiska tecknet för noll var därför □ – en tom ruta. Det moderna tecknet för noll kan ha sitt ursprung där.) Även indierna använde noll. Det är möjligt men inte bekräftat att de ärvde begreppet från kineserna. Hur som helst behövde araberna inte uppfinna just det hjulet på nytt – de behövde bara anamma det. Den enda andra kultur man säkert vet uppfann nollan på egen hand är Maya i Centralamerika. Medan kineser, indier och araber bedrivit handel och därmed också ärvt kunskaper av varandra vet vi att de inte hade någon som helst kontakt med mayakulturen och deras matematik vare sig tog intryck av eller bidrog till framstegen på den Euroasiska kontinenten.

Vidare kan lära sig mycket av McLeish beskrivningar av grunderna i olika kulturers matematiska system. Såväl forntidens Kina (som nämnts) som sumer och deras arvtagare babylonierna, och även mayafolket, använde positionssystem där ett teckens värde förändras beroende på dess position. På så sätt kunde man med tämligen enkla medel skriva förhållandevis stora tal. Däremot hade de olika bas. Kineserna använde basen tio och ligger därmed närmast vårt nuvarande decimalsystem. Maya använde basen 20 medan sumer och babylonier använde ett sexagesimalsystem (bas 60). Det får en att fundera – basen 10 är nästan lika självklar som att andas för oss idag, men är det egentligen objektivt bättre eller är det bara en fråga om inlärning? Trots allt; de mayanska matematikerna kunde utföra häpnadsväckande exakta beräkningar med bara tre siffror (0,1,5) i sitt vigesimalsystem (bas 20).

McLeish visar hur utvecklingen kan spåras steg för steg och hur arven från olika kulturer influerat varandra och påverkat ända in i våra dagar. På samma sätt som man genom att analysera språk kan finna likheter mellan olika folk och rita upp en karta över hur olika kulturer influerat varandra kan man göra sammalunda med matematik. Det är nog så fascinerande.

Skit i att det inte är sant, det är ändå förjävligt

Photo: Robert Couse-Baker, CC BY 2.0

Katerina Janouch är arg på Pocket Shop. Anledningen är att någon påstått sig inte kunna hitta hennes böcker i butiken på Arlanda och fått förklaringen att eftersom Janouch är så ond så har Pocket Shop sorterat bort henne ur sortimentet. Sin vana trogen har Janouch valt att tro på detta tveksamma vittnesmål och gnöla om det på Twitter istället för att försöka ta reda på fakta. Resten följer ett etablerat och förutsägbart mönster: Påståendet retweetas, får eget liv och blir en sanning. En folkhop beväpnad med virtuella facklor och högafflar drar ut för att skipa rättvisa. Pocket Shop får ägna dagen åt att försöka besvara frågor av typen ”har du slutat slå din fru?”, och ingenting företaget säger eller gör kommer att bita på pöbeln, ty den vet Sanningen™!

Så vad är det då som har hänt? Tja, ingenting vad det verkar. Pocket Shop har inte rensat ut Janouch. Enligt inköpschef Zandra Weldon finns det ingen sanning i ryktet alls. Däremot säger hon att Pocket Shop har färre av Janouchs böcker inne numera då efterfrågan minskat. Weldons teori om varför är att Janouch på egen hand skjutit sitt rykte i sank. Det är en ganska rimlig teori. Janouch har gjort sig själv till en kontroversiell person. Det må så vara att hon har en högljudd hejarklack som backar upp henne, men har man någon som helst koll på hur de så kallade Sverigevännerna opererar på nätet så vet man också att de inte är så många som de verkar. Många har nog fler Twitterkonton än böcker, om man säger så. Samtidigt skakar den tysta majoriteten på huvudet och lägger sina pengar på andra författare. Kort sagt; det klientel hon valt att liera sig med kanske inte är den boost för bokförsäljningen hon hoppats på. Av samma anledning behöver nog inte Pocket Shop ligga sömnlösa över att bli bojkottade av dem heller.

Och även om Pocket Shop hade plockat bort Janouchs böcker är det fortfarande inte censur. Det är inte DDR, Nazityskland, Sovjet eller Nordkorea. Pocket Shop är ett kommersiellt företag av många på marknaden. Deras affärsidé är att sälja böcker. Skulle de, av något moraliserande skäl, välja att plocka bort en författares alster ur sortimentet för att de inte gillar vederbörandes åsikter så står det dem faktiskt fritt att göra det. Det står givetvis också andra fritt att kritisera det beslutet, men det betyder inte att det är censur. Det står kunderna fritt att ta sina pengar till en annan handlare för att köpa böckerna, vilket också är den främsta anledningen för Pocket Shop att inte göra något sådant. Man kan tycka vad man vill om kapitalism, men den är pålitlig på det viset.

Inte för att något av detta spelar någon roll för Sanningssägarna. Eftersom de redan vet hur det ligger till kommer också allt att bekräfta deras teser. Om någon av dem går in i en av Pocket Shops butiker och inte hittar Janouchs böcker bekräftar det censuren. Om de däremot hittar den så beror det såklart på att Pocket Shop har ändrat sig efter påtryckningar (vilket är ganska fegt). Om böckerna finns men inte exponeras på bästa plats är det ett sätt att gömma undan hennes böcker men ändå kunna påstå att man har dem. Allt kan användas för att bevisa det fanatiker redan vet. Det faktum att Janouch inte blev årets julvärd bevisar säkert också pk-konspirationens existens. De skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt!

Med samma logik vill jag därför hävda att pk-maffian censurerat musikutbudet. Allt som eventuellt utmanar sinnena och visar på musikalisk skicklighet (det vill säga: det jag gillar) censureras till förmån för mer lättsmälta pk-artister som Måns Selmalagerlöf och den där hemska manshaterskan Zara Larsson. Allt givetvis en del av konspirationen att förslappa våra hjärnor så att vi inte ska se Sanningen. Som bevis för detta anför jag mina senaste skivköp. Barock Projects alster tvingades jag köpa direkt från bandets bolag i Italien eftersom de uppenbarligen är censurerade i Sverige. Ännu värre var det med Beyond the Bridge, som är så uppenbart kontroversiella att deras album The old man & the spirit är totalcensurerat i hela världen. Lyckligtvis hade bandets basist ett par exemplar kvar så jag kunde köpa en CD privat av honom. Australiensiska Unitopia har jag inte löst hur jag ska kunna köpa skivor av, men på de svenska musiksiter jag kollat finns de hur som helst inte. Bevisen är överväldigande.

Eller så beror det på mycket enklare mekanismer. Som att efterfrågan är för liten för att CDON med flera skulle ha skivorna i sitt utbud. Vilket i sin tur beror på att er musiksmak suger och borde justeras i någon form av omskolningsläger, men det är en fråga för när jag tar makten.

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

#52weeks bok 22 – Slutet på kedjan

Vi var ute på landet. Och jag gick till sommarbiblioteket igen. Där den som vill kan lämna böcker den inte längre vill ha och ta med sig böcker andra inte vill ha hem. Och jag botaniserade lite bland böckerna. Och där var den.
Boken.
Slutet på kedjan.
Och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag kände på något sätt att jag vill läsa den. Så den fick följa med hem.
Och jag läste den.
Och den sög.

Den sög, för att den är skriven ungefär som ovan. Drygt femhundra sidor av förfärlig prosa. Allting är så dramatiskt och banalt och varannan mening börjar med ”och”. Det är som att författaren, Fredrik T Olsson, har tänkt att ”skit i skrivreglerna man lärde sig i grundskolan, Bibeln är världens mest sålda bok och där börjar minsann meningarna med och!”. Lite omotiverade radbrytingar på det så blir det bra.

Därtill är berättandet överlag styltigt och hackigt. Det finns inget flyt i det hela och dialogerna får mig att stöna högt inombords. Allt som oftast kan det stå någonting i stil med:

Tanken svindlade. Kunde det vara så? Men det gick inte att komma ifrån. Att det han tänkte säga var rätt.
Och så sa han det.
”Det stämmer.”
Så sa han.

Det är som att Dan Brown har tagit hjälp av Stina Wirsén. Med skillnaden att Stina Wirséns Vem-böcker är skrivna för barn. Ändå har de mer djup.

Det riktigt tråkiga med det hela är att boken inte hade behövt vara så dålig. Jag tycker förvisso att historien är alldeles för stor (spoiler alert – apocalypsen väntar runt hörnet) och att det kanske kunde ha gått att göra en bättre story på en mindre skala, men det finns ändå en och annan grundpremiss som var värd ett bättre öde. Som att någon har hittat ett mönster i ”skräpet” i vår DNA, någonting som tyder på att det är kommentarer till koden… Det är en spännande idé som hade gått att göra något bra med, utan att sätta hela världen i brand. Men det är klart – då måste man ju få den att hålla också, ge karaktärerna liv och så. Håll tempot uppe, strössla med cliffhangers och explosioner så spelar det ingen roll. Om det är något vi har lärt oss av Hollywood så är det det. Det är ju synd att den strategin fått fotfäste i bokvärlden också, men det är ju som det är.

Trots allt. Dan Brown säljer.
Och Bibeln säljer.
Och det är så det är.
Inget förändras. Och allt förändras.
Eller någon annan banalitet.

#52weeks bok 21 – Vassa föremål

Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl åkte jag och familjen upp till Gävle ett par dagar. Där tittade vi in på Erikshjälpen eftersom min sambo tycker om att köpa gammalt skit. Ok, hon råkar vara rätt duktig på att fynda. Själv hamnade jag bland böckerna, som för övrigt var pedantiskt sorterade. Med Gone Girl i färskt minne höll jag därför utkik efter Gillian Flynn, och hittade inte bara en utan två böcker i gott skick. Mörka platser, som återstår att läsa, och Vassa föremål.

Vassa föremål är Flynns debutroman. Och utan att säga för mycket kan jag dra slutsatsen att det är sant att övning ger färdighet. Jag tycker mig kunna se mycket av briljansen från Gone girl i Vassa föremål, men mycket mer oslipat.

Huvudpersonen i boken heter Camille Preaker. Hon är journalist i Chicago men skickas till sin hemstad Wind Gap, Missouri, för att rapportera om ett fall med en försvunnen flicka. Väl där återser hon sin mor Adora, som hon har ett minst sagt ansträngt förhållande till, och diverse spöken från förr. Så långt ganska standard återvändarupplägg. Men ganska snart anar man att något är mer skruvat än normalt med Adora, hennes make Alan, och Camille själv. För att inte tala om den trettonåriga halvsystern Amma. Dysfunktionell familj är en underdrift.

Flynn är skicklig på att släppa små bitar av pusslet och att göra det så avslappnat att man inte ens märker dem förrän historien löses upp. På så vis bygger hon också upp en obehaglig känsla genom boken utan att skriva läsaren på näsan. Eller just därför – det är just det diffusa och oklara i historien som gör den obehaglig. Så ja, det är en välskriven bok och en bra debut. Och det är måhända orättvist att jämföra en debut med en senare fullträff, men trots goda ansatser och skickligt författande så tyckte jag inte att Vassa föremål förmådde engagera mig riktigt. Jag känner inget för huvudpersonen, förstår henne inte och får inte riktigt grepp om persongalleriet överlag. Det är möjligen för rubbat. Men oavsett vad jag känner för boken i övrigt så är upplösningen i sig en anledning att läsa den.


#52weeks bok 14 – Öster om avgrunden

Thomas Engströms antihjälte Ludwig Licht är tillbaka för att avsluta sin tetralogi. Ludwig har nu, liksom sin skapare, slagit sig ner i Georgien. Han har också kommit på att det går utmärkt att blanda vodka i matsoni, en sorts yoghurt. Förutom det jobbar han för det amerikanska säkerhetsföretaget EXPLCO, ett företag vars kopplingar till CIA man knappt försöker dölja.

I inledningen av Öster om avgrunden får Licht en amerikansk affärskvinna i knät. Hon säger sig sitta på viktig information och vill hoppa av. Men innan Licht och EXPLCO hinner sörja för hennes säkerhet försvinner hon. I jakten som följer upptäcker Licht att flera spöken från hans förflutna är i rörelse – dels en moldavisk gangster som har sina personliga skäl att hata Ludwig Licht, och dels en före detta Stasiofficer som drivs av ideologisk fanatism. Som vapendragare har han den yngre kollegan Anri, som också fungerar som något slags kontroll- och kontaktperson för det georgiska underrättelseväsendet, och prästen Gregor som alltid tycks veta lite mer än han borde.

Jakten för dem genom ett både geografiskt och politiskt landskap som man känner att Engström brinner för att få beskriva. Inte undra på det. Det räcker att titta på några bilder från Georgien för att bli biten. Och på det är det ett geopolitiskt getingbo i skärningspunkten mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, mellan ordning och kaos, där lojaliteterna inte är självklara eftersom fiendens fiende ofta är en mycket bättre allierad. En värld där var varken historia eller framtid är färdigskriven än.

Men nu är det slut på väderstreck och såvida inte Engström ångrar sig eller får slut på pengar och därför börjar krysta fram fortsättningar som ”Upp i det blå” eller ”Ner i min källare” återstår bara att tacka Ludwig Licht för åkturen. Det var en jävla resa. Kul att vi fick följa med.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 20 – Gone girl

Det finns förstås att det jag upplevde när jag läste Gone girl är kontrastverkan efter att ha läst Erik Lewin, men jag tror inte det. Gone girl är verkligen en riktigt bra bok. Inte bara till handling, utan också i allra högsta grad till hantverk. Redan några sidor in i boken konstaterade jag att Gillian Flynn är en trevlig ny författarbekantskap och sisådär 550 sidor senare har hon skaffat sig en position bland mina favoriter, förutsatt att hon inte visar sig vara ett one hit wonder. Annars tror jag att senast jag blev så fäst vid en författare redan på första försöket var när jag upptäckte Dennis Lehane.

Det är inte en helt orimlig jämförelse heller. Flynn äger samma förmåga som Lehane att ge liv åt karaktärer och miljöer, att beskriva utan att egentligen beskriva. Att otvunget smyga in små detaljer snarare än att stapla dem på varandra. Liksom Lehane förmår hon också att blanda allvar och humor, misär och lättsamhet och kan etablera den där känslan av hopplöshet och elände utan att vältra sig i det.

Gone girl handlar, som titeln antyder, om en försvunnen person. Den försvunna personen heter Amy Dunne och är gift med Nick. Flynn berättar växelvis ur Nicks och Amys perspektiv; Nick i nutid, Amy genom dagboksfragment. På så vis får vi bådas perspektiv på tillvaron, samtidigt som vi får parets historia parallellt med Nicks nutid där han gör allt han kan för att framstå som oskyldig. Hur man nu gör det, för alla vet ju att den som är skyldig försöker framstå som oskyldig, så hur gör man då för att framstå som oskyldig? I periferin till allt detta finns en polisutredning, men eftersom vi får hela historien genom Nicks ögon vet vi inte vad polisen vet och inte vet. Och vem Nick än tycker att han är så verkar inte Amy se honom på riktigt samma sätt…

Flynn gör ett strålande jobb med att växla mellan de olika berättarrösterna och perspektiven. Det måste ha krävt en hel del planering att få till, ändå känns det så lätt och naturligt när man läser det. Och som historia betraktat håller det ihop. Trots diverse överraskande vändningar och ”allt är inte som det verkar”-grepp som fått mången historia att falla på sitt eget grepp seglar Flynn hela skeppet i hamn. Jag fick en stund en känsla av att det fanns en galning för mycket i storyn, men bitarna faller ändå på plats. Faktiskt är mitt enda kvardröjande klagomål på boken att översättarjäveln har skrivit ”slått” istället för ”slagit” på ett ställe. Det är ett säkert sätt att hamna på min shitlist.

Jag ska erkänna att det här inte var en bok jag egentligen hade några ambitioner att läsa. Jag vet att den blivit väldigt väl mottagen och som alltid när en bok blir haussad blir jag skeptisk. Jag menar, 50 shades of Grey sålde också bra… Men så var vi ute vid lantstället där det finns ett så kallat sommarbibliotek där folk kan lämna böcker de inte längre vill ha, och där det således också är fritt fram för andra att hämta. Jag såg boken och tänkte att, tja, jag har inget annat att läsa just nu och det är jag just nu väldigt glad för, för nu vet jag att det finns ytterligare ett par olästa Gillian Flynn-böcker att se fram emot.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 19 – Almedalen har fallit

Erik Lewins debutroman behöver ingen baksidestext. Handlingen sammanfattas nämligen alldeles utmärkt av titeln och hashtaggarna på omslaget. Den utspelar sig i Almedalen. Det dyker upp terrorister. De tar gisslan. Folk dör. The end.

Däremellan är det ändå en story med potential. Att hela den svenska makteliten klumpar ihop sig innanför en kompakt ringmur en vecka per år – mumma för den som vill klippa till. Och Lewin sparar inte på krutet. Hans terrorister är välorganiserade och brutala, och kräver således rejält med eldkraft för att bekämpas. Allt detta i det medeltida Visby gör det hela till ett mustigt recept. För en film.

Som bok är det däremot inte mycket att hänga i julgranen. Tyvärr. Anledningen till det är att trots krutrök och blodbad saknar den minsta tillstymmelse till spänning. Boken är skriven som en rapport. Det här hände, sen hände det här, folk dog. Det är actionpackat, men det finns ingen nerv. Jag tror att den främsta anledningen till det är att Lewin lider av vad jag skulle kalla Tom Clancy syndromet – han kan en jävla massa om militära förband, befälsordning, underrättelseverksamhet och vapen, men han kan inte beskriva människor. Det gör att när folk dör så rycker man på axlarna.

Faktum är att pappfigurerna till karaktärer i stort sett också rycker på axlarna. Och det är ändå det minst dåliga. Än värre blir det vid de tillfällen Lewin lite halvhjärtat försöker ge sina karaktärer liv i form av styltiga konversationer och självanalytiska tankar. På riktigt; figurerna i boken känner inte saker, de analyserar att ”nu känner jag nog så här”. Och dialogerna består mest i föreläsningar där figurerna mansplainar saker för varandra. Jag vet förstås inte hur personal i Nationella Insatsstyrkan eller Skånepolisen pratar med varandra, men förutsatt att de inte är robotar så sätter jag mina pengar på att de inte pratar som den här boken. Det är bättre att de håller käft helt, för när de pratar måste man som läsare stanna upp och stöna eller ta sig för pannan.

Med det sagt så finns det potential i såväl grundstory som miljö. Tom Clancy må ha varit en undermålig författare, men det blev bra filmer och datorspel av hans böcker. Det skulle det mycket väl kunna bli av Erik Lewins också. Gärna med Mikael Persbrandt i alla roller eftersom karaktärerna ändå inte är beroende av något direkt känsloregister. Och själv skulle jag gärna spela ett Rogue Spear där jag får springa runt i Visby och skjuta terrorister. De får gärna se ut som Mikael Persbrandt.

Så kör gärna på det, men spar på skogen och skit i att ge ut manusen i bokform.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 18 – Slakthus 5

När jag skulle ta mig an utmaningen #52weeks så bad jag om boktips. Ett av tipsen var Kurt Vonneguts Slakthus 5. Jag sovrade bland alla tips och Slakthus 5 föll bort i gallringen, kan man säga. Eller hamnade i den mentala högen som kallas ”kanske senare”. Men så åkte vi ut till stugan, och där finns en liten bod som samfälligheten kallar för ”sommarbiblioteket” där det är fritt fram att lämna och hämta böcker. Rätt bra idé för övrigt, och något som bostadsrättsföreningar och andra former av kollektiv borde ta till sig. I alla fall botaniserade jag lite förstrött där och hittade en pocketutgåva av Slakthus 5, och därmed blev den bok 18. Så kan det gå.

Slakthus 5 är något av det märkligaste bok jag har läst. Det går inte riktigt att ge någon sammanfattning av handlingen eftersom handlingen är så fragmenterad. Vi får följa en person, Billy, och ett ständigt hoppande mellan olika skeden av ett liv. Olika ögonblick. Billy själv upplever det som att han är frikopplad från tiden, något som kan ha att göra med hans kontakter med små gröna män från planeten Tralfamadore. Själv tror jag bara att han är galen. Men det som ändå är lite fascinerande, som håller en på halster, är osäkerheten i var på tidslinjen han egentligen befinner sig. Är han en dement eller schizofren man i övre medelåldern som förlorar sig i sina minnen, eller är han krigsfånge i Tyskland och drömmer sig bort i någon form av mentalt självförsvar för att härda ut det han upplever fram till, under och efter bombningarna av Dresden?

Kurt Vonnegut, liksom huvudpersonen Billy Pilgrim, var i Dresden när bomberna föll. De var krigsfångar och internerade i Slakthus 5. Hur går man egentligen vidare efter något sådant?

Trots det allvarliga ämnet och trots det bitvis surriga och osammanhängande i historien så är det en underhållande och lättläst bok. Vonnegut har ett tragikomiskt sätt att beskriva händelser, miljöer och personer. Humorn finns i det absurda och Vonnegut låter oss ta del av det, samtidigt som allting egentligen är så fullkomligt tragiskt. Dessutom finns det en viss behållning i att idag läsa en bok som gavs ut 1969 och ta del av en del idag politiskt inkorrekt språk. Här används ännu uttryck som ”lallande byfåne” och ”mongoloid idiot” är en diagnos. Jag menar inte att det på något sätt var bättre förr, eller att vi borde fortsätta använda den sortens språkbruk, men det finns likväl en viss underhållning i att läsa äldre böcker av just den anledningen. Dels för att det är uppfriskande rakt på sak i kontrast till vårt mer ängsliga tidevarv. Dels för att det är ett fönster mot hur man såg på saker och ting förr, och det i sin tur ger perspektiv på hur långt vi ändå har kommit.

Och har man överlevt att vara krigsfånge i Tyskland under andra världskriget och därtill överlevt bombningarna av Dresden så må man vara förlåten om man har lite annat att bearbeta än ängslan över hur en läsare sisådär femtio år senare eventuellt uppfattar ens ordval.


Andra bloggar om: , , , ,