Skip to content

Kategori: Böcker

#52weeks bok 17 – Länder som försvunnit 1840-1970

Vad är själva definitionen av ett land? Jag vet inte om det finns något klockrent svar på den frågan. I dag skulle man kanske kunna tänka sig att definitionen är någonting i stil med ”en administrativ enhet som godkänts av FN”, men då FN inte bildades förrän 1945 har det svag bäring historiskt sett. Att överhuvudtaget kräva att det godkänts av omvärlden är överlag skakigt då det av uppenbara skäl utlämnar länder till andras godtycke. Att å andra sidan inte kräva att en nationsbildning godkänns av omvärlden lämnar istället fältet öppet för vem som helst att utropa vad som helst som ett eget land, eller erövra ett. Land och nation är för övrigt inte heller nödvändigtvis samma sak, och nationalstaten är ett europeiskt 1800-talspåfund som stora delar av världen förmodligen skitit högaktningsfullt i, åtminstone fram till FN:s bildande.

I sin bok Länder som försvunnit 1840-1970 tar Bjørn Berge sin utgångspunkt i frimärken. Med tanke på hur knivigt det är att komma tillrätta med definitionen är det knappast sämre än någon annan metod. Om ett administrativt område givit ut ett frimärke så har det i någon bemärkelse existerat. Därför tar boken exempelvis upp Kanalzonen. Grävandet av Panamakanalen var ett omfattande och ambitiöst projekt som omsatte enorma summor och sysselsatte en oerhörd mängd arbetskraft. Därav kom det sig att de amerikanska företag som skötte det hela upprättade en egen administration med ett eget polis- och rättsväsende längs kanalens sträckning – trots att det rent geografiskt är i Panama. Mig veterligen gjorde Kanalzonen aldrig anspråk på att vara ett eget land, men man gav ut egna frimärken (sannolikt för att dess egen postgång var mer pålitlig än Panamas, kan man tänka sig).

Det är en smått fantastisk bok som, även om den förstås bara förmår skrapa på ytan av alla länder som någon gång funnits, ger en hel del insikter. Boken är omsorgsfullt sammansatt med fantasirika rubriker till varje land, illustrerat med bilder som visar landets placering på en karta samt frimärken från Berges egen samling. Till och med pappret känns omsorgsfullt utvalt. Det udda bokformatet (liggande A4-ish) kändes avskräckande först och för mig som har för vana att ligga på rygg och läsa kändes det klumpigt, men även det känns genomtänkt när man satt sig in i hur boken är upplagd.

Varje land presenteras med en kort historia och någon form av anekdot som gör det hela mer levande. Här kan man läsa om Alwar, en del av nuvarande Indien, där fursten Jai Singh Prabhakar Bhadur levde i en dekadent lyx och galenskap som får det mesta att blekna i jämförelse. Han framstår som en korsning av Vlad Pålspetsaren och Michael Jackson, påstods använda levande barn som lockbete vid tigerjakt och efter att ha avsatts av britterna flyttade han till Paris där han levde resten av sitt liv iklädd handskar för att slippa röra vita människor. Här kan vi också läsa om Bhopal, också en del av nuvarande Indien och mest känt för den ödesdigra kemikaliekatastrof som dödade 15000 människor 1984. Dessförinnan var det emellertid ett ortodoxt muslimskt furstendöme som intressant nog hade en hundra år obruten tradition av kvinnor på tronen. Vi kan lära oss om Sydmoluckerna, en grupp holmar i nuvarande Indonesien som en gång i tiden hade stor betydelse för kryddimport till Europa och vars konflikter sedemera ledde till en rad brutala terrordåd i Nederländerna på 1970-talet. Vi kan läsa om Kanalöarna som under andra världskriget ockuperades av Tyskland, inte av strategiska skäl utan av prestige, och förstås om Tanger – ett modernt Sodom helt befriad från ekonomisk reglering och praktiskt talet befriad från rättsväsende.

Det finns helt enkelt väldigt mycket att ta med sig från den här boken. Den förmår som sagt bara att skrapa på ytan, men för den som har minsta intresse av historia erbjuder den hundratals små trådar att börja nysta i. Läs den.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 16 – Pyongyang

2001 tillbringade den kanadensiske serietecknaren Guy Delisle ett par månader i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. 2003 gav han ut serieboken Pyongyang i vilken han med träffsäker satir och ändå djupt allvar skildrar sin vistelse där. Han berättar om hotellet på 47 våningar där han verkar vara en av mycket få gäster, om det bristfälliga utbudet av mat i restaurangen och av varor överlag i det stora köpcentret. Hur han snabbt lär sig att när det finns färsk melon i hotellmatsalen och elbelysningen slås på i staden vet man att en utländsk delegation är på besök. Resten av tiden är det släckt och dött.

Han berättar om guiden som han alltid måste ha med sig och om de bisarra målningarna av Kim Il Sung och Kim Jong Il som hänger precis överallt och hur de är målade så att far och son ser otäckt lika ut, vilket skapar intrycket av ett kontinuum. Och den ännu mer bisarra upptäckten att ramarna runt målningarna är skurna så att de är djupare upptill en nedtill vilket har som effekt att blickarnas intensitet ökar. Delisle reflekterar över att George Orwell hade varit stolt över den detaljen.

Just Orwell är ett återkommande tema i boken. Guy Delisle har boken 1984 med sig och har inga problem med att se likheter mellan Orwells dystopiska fiktiva samhälle och Nordkoreas högst verkliga. Som en extra knorr på temat tecknar han sig själv där han sitter vid ett skrivbord i ett hörn på sitt hotellrum och tecknar sina upplevelser.

Den värld Delisle beskriver är så surrealistisk att det är svårt att tro att det är på riktigt. Samtidigt vet vi ju att det är det. Till och med här visar sig verkligheten överträffa dikten. Man blir alldeles matt av skildringarna av enorma skrytbyggen till hotell där det ändå inte finns några gäster. Eller den fyrfiliga motorvägen från Pyongyang till ett museum tillägnat den evige ledaren. Motorvägen är förstås i perfekt skick. Att det inte finns någon trafik på den underlättar underhållet, kan man tänka. På vägen till museet noterar Delisle att man passerar ett antal byar, men det finns inga avfarter. Däremot ligger en och annan ”volontär” bredvid motorvägen och klipper gräset med skära.

Det är fascinerande och underhållande men skrattet fastnar i halsen, för det Delisle skildrar är verklighet och ytterst få som upplever den har ynnesten att kunna åka därifrån. Just serieformen passar oväntat bra till att beskriva Nordkorea just för att det är en livs levande (nåja) karikatyr av sig självt.

Delisle brottas med en fråga han aktar sig noga för att ställa högt: Tror människorna på den smörja de matas med? Är de så hjärntvättade, eller är de bara djupt medvetna om att teatern alltid måste upprätthållas och att den som faller ur rollen ”förångas”, precis som Orwells 1984? Själv undrar jag som en förlängning av detta – hur länge kan man delta i en sådan teater utan att förlora greppet om verkligheten? Kanske är det enda sättet att inte förlora förståndet fullständigt att helt enkelt välja att tro på smörjan man matas med. Självhjärntvätt som överlevnadsinstinkt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 15 – Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park

Det kan ha varit under vårens bokrea jag hittade den här boken, men på grund av orsaker och mycket annat att läsa föll den lite i glömska. Som titeln avslöjar handlar den mycket riktigt om kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park. Varken mer eller mindre. Jag har en känsla av att en majoritet av mina läsare känner till Bletchley Park och har en hum om dess verksamhet, men för de som inte har det: Under andra världskriget använde tyskarna en rätt genial krypteringsmaskin, kallad Enigma. Med hjälp av sina Enigma-maskiner kunde kommunicera med varandra, tryggt förvissade om att fienden inte kunde avlyssna och förstå deras meddelanden. Detta gav Tyskland en stor fördel, till en början. I England gav man sig fan på att knäcka Enigma så man samlade allsköns matematisk kompetens, ingenjörskonst och vad man nu kunde behöva, stuvade in dem på ett gammalt gods (Bletchley Park) med den enda uppgiften att lösa. Och de löste det. Det tog tid och det var mödosamt, men vartefter kom man på diverse snillrika sätt att hitta ingångar i tyskarnas meddelanden. Det kunde vara saker som att man visste att en meddelanden från en viss stab alltid undertecknades på ett visst sätt, och så kunde man arbeta sig ut från de tecken som utgjorde den fras man visste fanns där, som i ett krypto i vilken tidning som helst, men svårare och mer livsavgörande. Med tiden utvecklade man också maskiner som utförde det annars mödosamma arbetet med att pröva sig fram genom det enorma antalet möjliga kombinationer. Och vartefter kunskap och teknologi utvecklades blev man också allt bättre på att läsa tyskarnas kommunikation. Så bra att man till slut gjorde det i stort sett i realtid.

För den som inte redan har den här bakgrundsinformationen är boken förmodligen väldigt intressant. För mig som redan har den… Måttligt. Det är såklart fascinerande att sätta sig in i hur en brokig grupp människor med i stort sett inget att gå på ändå med envishet och grundligt metodiskt knäcker koder som ansågs omöjliga att knäcka. Men det blir väldigt långsamt. Här och var stoppar författaren Sinclair McKay in korta passager som uttalats av människor som själva arbetade vid Bletchley. Det är säkert tänkt att ge mer liv åt berättelsen men jag upplever det istället som irriterande avbrott i berättelsen.

Jag är möjligen orättvis med Sinclair McKay. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig. Han har för avsikt att berätta om hur det var på Bletchley Park, och gör just det. Det var förmodligen rätt tråkigt, kanske är det därför boken blir det också. Vi får veta hur maten var, hur dragigt det var och hur mycket tid och uppfinningsrikedom som lades ner i kultur såsom teater och dans. Och viss behållning har det förstås att läsa någon beskriva förhållandena som ”utomordentligt otillfredsställande”, på det där återhållsamma sarkastiska sätt som liksom tycks inbyggt i det brittiska språket. Men det räcker inte för att göra det till en bladvändare.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att ta med sig. Boken vittnar en del om hur det engelska samhället såg ut fram till och under kriget, hur klasstänkandet genomsyrade allt och hur Bletchley Park av rent pragmatiska skäl bortsåg från sådant. Den ger också en inblick i den förfärliga balansgång som politiker och militära beslutsfattare var tvungna att gå mellan att agera på vad man visste tack vare sina kodknäckare, och att inte avslöja att man kunde knäcka koderna. Således hamnade man nu och då i situationer då man aktivt valde att inte rädda människor för att det var mer värt att tyskarna fortsatte tro att deras koder var omöjliga att dechiffrera. Det är inte något att avundas.

Och så finns det förstås berättelser om Alan Turing – mannen som anses vara datorns fader. Intressant är dock att boken lägger en del vikt på den för mig okände Tommy Flowers. McKay menar att datorn må ha varit Turings hjärnbarn, men Flowers var det teknologiska geni som förverkligade hans idéer. Turing, med sin universitetsutbildning, kunde fortsätta sin karriär efter kriget, medan den mer eller mindre självlärde Tommy Flowers återgick till en tjänst hos den brittiska motsvarigheten till Televerket. Vid Bletchley Park lyssnade man på honom och respekterade hans kunnande. Efter kriget var återigen bara en outbildad arbetarklasson. Och eftersom allt arbete han utfört under kriget var hemligstämplat kunde han inte gärna vifta med några meriter heller.

En grej till. Det finns de som menar att arbetet vid Bletchley Park paradoxalt nog bidrog till att Storbritannien hamnade på efterkälken rent teknologiskt efter kriget. Allt arbete var hemligt och efter kriget förstördes dokumentation och maskiner. Man ville fortsätta hålla sina kodknäckarmaskiner hemliga när kriget övergick i Kalla Kriget. Man hade dammsuget landet efter teknologisk och matematisk kompetens för att klara uppgiften, men eftersom allt var så hemligt kunde de som deltagit inte bygga vidare på sin kunskap i sina civila karriärer utan att riskera att avslöja vad de gjort under kriget. På så vis bakband man en hel generation av genier. Skarpa hjärnor som på grund av arbetets beskaffenhet inte ens kunde berätta för sina föräldrar vad de ägnat sig åt, och när sekretessen till slut lyftes på 70-talet var det nog inte många av dem som fortfarande hade några föräldrar att berätta för.

P.S Den uppmärksamme kan ha noterat att jag har hoppat från bok nr 13 till 15. Det är alldeles riktigt. Den bok som lästes som nummer 14 i ordningen får jag inte uttala mig om just nu. Den är nämligen inte släppt än… Japp. Jag är så viktig att jag ibland får läsa en bok innan den släpps. D.S


Andra bloggar om: , , , , ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 12 – Konklaven

Om någon hade frågat mig vad det minst spännande jag kunde komma på att skriva en bok om så är risken att jag inte ens hade kommit att tänka på ”val av ny påve – skildrat från insidan”. När väl idén presenterats för mig skulle den nog sannolikt åtminstone ta sig in på topplistan. Jag menar, ett gäng så bakåtsträvande gubbstruttar att man tillhör den mest liberala falangen om man inte fördömer homosexualitet eller om man anser att kvinnor kanske kan få vara med på ett hörn, förutsatt att de inte gör något väsen av sig. I andra änden av skalan finns de som vill återgå till latin och tycker att egentligen började det moraliska förfallet antagligen började redan 325 i Nicea. Och dessa ska alltså enas om vem som är bäst lämpad att leda gubbstrutteriet vidare.

Hade någon berättat att den boken fanns och undrat om jag ville läsa den så hade jag antagligen skrattat och sagt att jag hellre utsätter mina sinnen för Eurovision Song Contest. Och det är fan illa. Lyckligtvis han jag se att författaren är Robert Harris innan jag noterade vad boken handlade om. Robert Harris är alltid läsvärd. Det är inte en åsikt, det är en naturlag.

I likhet med andra av Harris böcker är Konklaven välskriven, intelligent, spännande och intressant. Han ger den skinntorra gubbstruttarna liv och väcker sympati, vilket sannerligen inte är det lättaste med tanke på vad han har att jobba med. Eller mot, eftersom jag är läsaren.

Häromnatten satt jag och en kollega och samtalade om lärare. Vi var rörande överens om att den gemensamma nämnaren för de lärare man minns var att de kunde göra sitt ämne intressant. I förlängningen var vi därför också överens om att den kunskap som fastnade inte nödvändigtvis berodde på vilka ämnen man som elev tyckte var intressanta från början (den kunskapen skaffar man sig ändå) utan om läraren brann för sitt ämne och gjorde det intressant. Vi enades om att i stort sett vad som helst kan vara fascinerande och intressant om det bara berättas med rätt engagemang och dramaturgi och att den viktigaste egenskapen hos lärare är just det – förmågan att fascinera, väcka nyfikenhet, väcka elevens intresse.

Enligt den definitionen är Robert Harris en alldeles ypperlig lärare. Det finns nog inte ett ämne han inte skulle kunna ta sig an och det finns inte en bokstav i hans böcker som inte har ett syfte. Har ni inte börjat läsa Harris än så är det hög tid att göra det.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 10 – Orten

Kanske är det kontrastverkan från Renhet som spelar in och höjer den här boken ännu mer, men jag tror inte det. När jag för något år sedan eller så läste Joakim Zanders debut Simmaren fick jag en omedelbar känsla av att ett nytt stjärnskott fötts på scenen för politiska thrillers på svenska. Inte för att konkurrensen är mördande hård, men ändå. Simmaren var något nytt och fräscht, berättat med en väl avvägd balans mellan förnuft och känsla. Just det sistnämnda är ovanligt i en genre som annars präglas av en knastertorr prosa. Det var dessutom en bok som bjöd på ett par överraskande vändningar, varav ett grepp så oväntat att jag inte kan gå in på det utan att förstöra för er som fortfarande har den boken framför er.

I sin uppföljare Orten fortsätter Zander på den inslagna vägen. Centralt i berättelsen är syskonen Yasmine och Fadi från den generiska Stockholmsförorten Bergort, vars liv tog olika vägar. I separata kapitel får vi dels i nutid följa Yasmines återkomst till Orten för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes bror, och varvat med det får vi följa Fadis öden, från långt tidigare. I en tredje tråd får vi dessutom följa Klara, som är en återanvänd karaktär från Simmaren, och hennes arbete vid ett forskningsinstitut i London. Alla dessa tre historier dras av mer eller mindre osynliga trådar genom tid och rum mot berättelsens centrum.

Zander gör det skickligt. Han håller rätt på historierna så att trådarna aldrig rörs ihop av läsaren. Figurernas motiv och agerande känns trovärdiga, även om det för genrens skull naturligtvis är lite mer dramatiskt än vad det antagligen skulle vara i verkligheten. Det finns ett driv i berättandet som gör att man verkligen vill läsa vidare, veta mer, utan att för den sakens skull landa i klyschiga cliffhangers och annat genomskinligt. Den berättar om Orten och dess problem utan att gå i fällan och bli ett socialdrama.

Mitt enda aber är nog egentligen slängandet med förortssvenskan. Det känns lite krystat. Men det är sannolikt mest i mitt huvudet och inte författarens fel. Det är mycket möjligt att han gjort sin hemläxa och att tugget är autentiskt, men jag kan inte låta bli att drabbas av en känsla att det klingar falskt när en medelålders suedi ska beskriva förortskulturen. Det ger mig flashbacks till kassa filmer från 90-talet (som Sökarna) där jag mest satt och stönade för mig själv och tänkte ”pratar folk verkligen sådär?”. Känslan var nämligen mer att det var nån regissör på 50+ som talade om för skådespelarna att jodå, det är så de pratar, ungdomarna. Men återigen; det där är mest i mitt huvud. Jag har ingen egentligen anledning att tvivla, bara mina egna fördomar.

Allt som allt är det helt enkelt en jävla bra bok.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 9 – Renhet

Som synes börjar jag halka efter ordentligt i utmaningen. Det är till största del Jonathan Franzens fel. Renhet var nämligen en hopplöst jobbig bok att ta sig igenom.

Jag tänker helt och hållet hoppa över att försöka förklara vad den handlar om. Främst för att jag inte har aning. Vad jag däremot vet att är Franzen gillar att lägga ut texten. Han skriver egentligen rätt bra, det får man ge honom. Det är mest det som gör boken uthärdlig. Men att lägga ut texten över så många sidor och ändå få så lite sagt får mig att tänka att Franzen nog skulle kunna göra karriär som politiker. Och med tanke på hans karaktärers psykoser, fixeringen kring det sexuella i allmänhet och karaktärernas onanerande i synnerhet, tillsammans med det faktum att allt detta är orsakat av karaktärernas flänga mammor så ska vi nog vara tacksamma om han håller sig till att skriva böcker…

Samtidigt är det svårt att såga den totalt. Som sagt; Franzen kan skriva. Hans beskrivningar av miljöer och karaktärer är värda respekt och även om hans poetiska utsvävningar ibland tippar över gränsen till det överdrivet självgoda (säkert sitter han själv och masturberar till sina egna formuleringar emellanåt) så håller han sig för det mesta på rätt sida. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka upp för hur konstig och strukturlös själva storyn är. Och det allra mest irriterande är att det finns flera trådar i boken som kunde ha blivit något om han hade nystat i dem istället.

På baksidan av boken har förlaget stolt tryckt följande citat från DN: ”Jonathan Franzen är tillbaka med ett rasande roligt angrepp på vår tid.”

Jag väntade i 586 sidor på att det skulle bli roligt. Jag väntade förgäves. Vore jag en Franzen-karaktär skulle jag antagligen dra en handtralla av frustration över detta, samtidigt som jag fantiserar om exakt hur högt upp till hakan en kulturtant måste knäppa koftan för att den här boken ska uppfattas som rolig, men nu är jag inte en Franzen-karaktär. Och den här boken är varken rolig eller på något sätt ett ”angrepp på vår tid”. På sin höjd är den ett angrepp på sinnena.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

#52weeks bok 7 – En amerikansk förlust

Philipp Meyer (ja, han stavar tydligen sitt namn så) fick ett omedelbart genomslag med debutromanen En amerikansk förlust för några år sedan. Åtminstone enligt omslaget. Själv hade jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren innan jag fick syn på den i bokhandeln, synade den närmare och fick en stark förnimmelse av Dennis Lehanes Rött regn (Mystic River i original och som film) när jag läste omslaget.

Och visst finns det paralleller. I likhet med Lehane beskriver Meyer det oglamorösa, det hopplösa och uppgivna. De försöker båda ge liv åt människor som annars på sin höjd är statister i andras fiktion. Lehane hittar sitt persongalleri i Bostons arbetarklassområden. Meyer låter sin bok kretsa kring människor i Buell, Pennsylvania. Det är inte riktigt en håla som Gud glömde, snarare en håla som Gud övergav tillsammans med alla andra när stålindustrin gick omkull. Det här är berättelsen om människorna som blev kvar. Som blev över.

Tyvärr upphör likheterna efter en stund. Där Lehane är mästerlig på att ge sina historier liv blir Meyers synopsis mest en transportsträcka. Själva storyn blir helt enkelt aldrig vare sig intressant eller spännande. Och när storyn inte håller en fast blir människorna lite genomskinliga också. Det är synd, för Meyer försöker och han gör ett bra jobb med att beskriva en tillvaro av bitterhet och brustna drömmar. Och det allra sorgligaste är att de där drömmarna inte ens var särskilt stora till att börja med. Det är liksom inte drömmar om jetsetliv och cocktailpartyn som går i kras i Buell. Det är drömmar om ett liv som hemmafru i Pittsburgh.

Det finns massor av ställen som Buell i USA. Spökstäder, befolkade av spöken av vad som en gång var. Det är den bortglömda befolkningen, de som inte tog sig därifrån i tid och nu är fast med lån på en trailer samtidigt som de någonstans vet att jobben inte kommer tillbaka. De har ingen röst, ingen som för deras talan, och de som borde göra det berättar istället för dem att de är priviligerade i egenskap av att vara vita, heterosexuella kristna. I all den där bitterheten kan man ändå på något sätt förstå att inställningen till slut blir ”skitsamma, vi är körda men vi tar med oss elfenbenstornet i fallet”.

Detta skriver inte Meyer, det är funderingar han sätter igång i mig med sin bok. Så ur ett samhällsperspektiv är den såklart läsvärd. Jag bara önskar att den hade en bättre story som ryggrad att bära upp resten av kostymen med.


Andra bloggar om: , , , ,