Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Guillou är i farten. Igen. Detta har redan kommenterats förtjänstfullt av Emma, Anna, Göran och Isobel, så jag behöver inte göra något stort nummer av det. Guillou har, kort och gott, fel.

Dessutom ljuger han som en häst travar. En gammal och lytt häst som borde ha blivit pålägg för länge sedan förvisso, men ändock. Han ljuger när han påstår att Piratpartiet är uttalat författarfientliga. Visa mig var vi har uttalat denna fientlighet mot författare! Han ljuger om stölder som om ingenting har hänt, trots att han rimligen måste veta bättre. Nog för att karln inte läser den respons som uppstår på nätet när han ger sig ut och trollar, men han har ändå alltid satt en ära i att göra ordentlig research. Antingen har han slutat med det, eller så skiter han i fakta. Jag vet inte vilket som är sorgligast.

Han ljuger dessutom, möjligen oavsiktligt, när han påstår att bokförlagen skulle komma att läggas ner och boktryckeriet upphöra med fri fildelning. Icke! Bokförlag kommer att behövas, därför att det finns människor där som vet hur en bok bör skrivas. De flesta författare behöver troligen i olika stor utsträckning en vägledning. Någon som stryker i det värsta ordbajseriet, någon som vägleder i upplägg och kronologi, någon som korrekturläser, någon som hjälper till med upplägg, sår små frön, kommer med förslag, och framför allt; någon som är din hårdaste kritiker. Behovet av dessa funktioner försvinner inte även om boken i fysisk form skulle försvinna.

Vilket den för övrigt inte gör. Boken är ett urgammalt medium, nästan lika gammal som Jan Guillou, och suddas inte ut i en handvändning. Visserligen finns det en miljövinst i om boken i dess nuvarande form försvinner och ersätts av elektroniska alternativ, men så länge alternativet är att läsa på en monitor är det inte ett alternativ, för de flesta. Förr eller senare får vi dock en bra läsplatta, och då kanske det förändras. Vill Guillou förbjuda det också, av omsorg för tryckerierna?

Guillous skräckscenario är dessutom förljuget i sig, för trots, eller på grund av, fildelningen kommer det hela tiden siffror som visar att bokförsäljningen ökar. Så vad bråkar vi om?

Nej, jag har fått nog av dig Guillou. Du var min stora idol. Min favoritförfattare. Jag drömde om att en dag vara som du, eller åtminstone i närheten. Författa böcker, vara en vass och kunnig debattör, skriva knivskarpa spydiga krönikor. Inte längre. Måtte jag aldrig bli som du!

Jag har redan tidigare beslutat mig för att inte köpa fler Guillouböcker, så jag kan inte sluta mer. Nu tänker jag istället sälja mina – förlåt, Guillous – Guillouböcker. Sedan tänker jag skänka varenda krona från försäljningen till Ipredfonden, eller till Piratpartiet. Jag kommer också att uppmana alla som köper böckerna att sälja dem vidare, och donera pengarna till Ipredfonden. Manuell fildelning helt enkelt, med skillnaden att det faktiskt genererar pengar.

Mata inte trollet! Köp inte fler Guillouböcker. Låt honom ha dem ifred.

Andra bloggar om: jan guillou, fildelning, författare, piratpartiet, intressant?

Guillou är i farten. Igen. Detta har redan kommenterats förtjänstfullt av Emma, Anna, Göran och Isobel, så jag behöver inte göra något stort nummer av det. Guillou har, kort och...

Rosemaris kulturfyra är en långkörare i klass med Hem till gården. Idag handlar det om böcker.

1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Jag planerar inte min läsning, men jag har fortfarande två av Anders Widéns böcker om Djingis Khan olästa. Jag ska dessutom läsa Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Eller lyssna på den. Jag har aldrig lyssnat på en bok förut, och jag är faktiskt oskuld även vad gäller att läsa Drougge. Varför inte ta bägge debuterna samtidigt?

2. Vilken bok läser du just nu? Ta gärna en bild på bokhögen som ligger och väntar, om du har någon sådan hög.
Just nu läser jag Petra Östergrens Porr, horor och feminister.

3. Hur mycket läser du varje vecka?
Det beror helt och hållet på vilken vecka. När jag läser som mest går det säkert ner tre böcker på en vecka. Andra perioder blir jag uttråkad av att läsa.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?
Handling. Persongalleri. Språk.

Andra bloggar om: kulturfyran, böcker

Rosemaris kulturfyra är en långkörare i klass med Hem till gården. Idag handlar det om böcker. 1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar? Jag planerar inte min läsning,...

Jag fick en kommentar som jag tycker är värd att lyfta ut separat och resonera kring:

Jag är på väg att slutföra mitt bokmanus om en person som drabbas av en utmattningsdepression. Boken kommer förmodligen att läsas av drabbade och deras anhöriga. Med lite tur kanske den blir kurslitteratur på arbetsterapeututbildningar och liknande. Jag har en förlagskontakt och har lite frågar inför avtalsskrivandet.

Jag vänder mig till dig för jag upplever dig som klok och resonerande och öppen för bägge sidors argument.
Med vänliga hälsningar,
Siri

Först och främst brukar bara Appleprodukter skrivas med gement i och versal som nästkommande bokstav. Jag är inte säker på att de vill kännas vid Ipred faktiskt. iMac, iPod, iPred…

För att besvara dina frågor lite snabbt: På första frågan har jag inget bra svar. Jag har ingen aning om huruvida det är klokast att sprida boken elektroniskt redan från början eller inte. Det beror säkert lite på vad du får för marknadsföring också.

På fråga två säger jag: Ut med grejerna på TPB också! Styrkan i fildelning är spridningen, så sprid! Ju fler ställen den syns på desto bättre, och dessutom; om du bara kör klassisk download från din blogg riskerar du att din trafikmängd och belastning drar iväg om din bok blir populär.

För att visa att det är lagligt att ladda ner föreslår jag en CC-licens. Välj själv vilken som passar dig.

Hur förlaget kommer att reagera? Ingen aning, såvida du inte ligger på Piratförlaget. Då gissar jag att de kallar dig oförskämd och kastar ut dig.

Men det här är bara ytterst korta svar från en nyvaken tjomme som snart hamnar i tidsnöd eftersom han har saker att göra. Jag vill inte försöka svara för utförligt heller, för jag hoppas (och tror) att det strömmar till andra kloka människor som är ivriga att hjälpa till nu. Vi är nämligen inte bara oförskämda, lata, snåla, finniga och tjyvaktiga, utan hjälpsamma också. Jag rekommenderar för övrigt att du tar en titt på Anna Troberg och Andreas Rönnqvists projekt, XtremeCreator.

Så kom igen gott folk! Vad tycker ni att Siri ska göra?

Andra bloggar om: fildelning, ipred, böcker, marknadsföring, nedladdning, intressant?

Jag fick en kommentar som jag tycker är värd att lyfta ut separat och resonera kring: Jag är på väg att slutföra mitt bokmanus om en person som drabbas av...

För ett tag sedan skrev Emma och satte ord på något jag har burit i bakhuvudet en tid. Nämligen att vi rör oss alltmer åt att handla ideologiskt, på samma sätt som vi handlar ekologiskt eller ekonomiskt. Allt oftare tycks det som att folk är beredda att köpa och spendera pengar på personer och företag som man vill stödja av ideologiska skäl (minns ett par blombävningar till exempel). Det är väl egentligen inte något nytt, men det känns som att det börjar bli allt viktigare för konsumenten att producenten är en schysst aktör.

Jag tycker att det är en positiv utveckling och definitivt roligare än generella bojkotter. Dessutom tror jag att det tar skruv på ett annat sätt för om en bojkott drabbar en hel bransch, till exempel musikbranschen, så drabbar det även kreatörer, artister och bolag som inte alls står bakom Ipred och andra dumheter. Därför är det viktigt att hitta just dessa och lyfta fram dem.

En sådan person är Anders Widén. Anders är och har varit djupt engagerad i kampen mot övervakningssamhället i form av FRA-lagen (där han varit med och drivit riksdagssvar.se) liksom Ipred. Någonstans längs vägen bestämde han sig för att lägga ut sina egna böcker för nedladdning. Anders Widén är förvisso också socialdemokrat, men den som är fri från synd skall kasta första stenen, eller hur var det nu? Skämt åsido – jag har vid något tillfälle skrivit till herr Widén och sagt att jag väldigt gärna skulle se honom i Piratpartiet, men att jag ännu hellre ser honom kvar inom socialdemokratin, för kampen mot övervakningssamhället får inte bli en strikt partipolitisk fråga. Det är helt avgörande att det finns människor som förstår de här frågorna inom alla partier, och det finns det. Utom möjligen inom kristdemokratin som inte har uppdaterat sig nämnvärt sedan Jesus konkurrerade ut de lokala specerihandlarna genom att fildela fisk och bröd.

Hur som helst har jag ett litet förslag. Varför inte göra en liten tipsstafett med författare, musiker och andra som vi kan hjälpas åt att stödja med plånboken? Jag börjar.

Jag har nyligen läst ut Under den evigt blå himlen som är första delen i en romansvit om Djingis Khan, och en klart läsvärd sådan. Så vad sägs om att göra måndagen den 30:e mars till “Köp en Anders Widén-bok-dagen”? Den 30:e borde alla löntagare ha fått in nya färska pengar på kontot, men känner du att det passar bättre att slå till en annan dag så varsågod.

Var nu duktiga kulturälskare och stöd en författare som står på vår sida, och få en trevlig läsupplevelse på köpet. Med tanke på det arbete som har lagts ner i att fäktas mot övervakningssamhället tycker jag definitivt att Anders Widén är en av de författare som förtjänar att få betaaaalt.

Andra bloggar om: anders widén, under den evigt blå himlen, ideologi, fra, ipred, intressant?

För ett tag sedan skrev Emma och satte ord på något jag har burit i bakhuvudet en tid. Nämligen att vi rör oss alltmer åt att handla ideologiskt, på samma...

Årets julklapp var utan tvekan Dennis Lehanes Ett land i gryningen. En sjuhundrasextiotvå sidor tjock tegelsten som redan hunnit bli hyllad av recensenterna. Välförtjänt, må jag säga.

Lehane har varit något av en favoritförfattare ända sedan West lånade mig Rött regn (Mystic River), som jag i och för sig inte tyckte var sådär alldeles fantastisk, men tillräckligt bra för att jag skulle vilja ha mer. Sedan dess har jag läst allt karln har spottat ur sig, inklusive den jättekonstiga och rätt dåliga novellsamlingen Coronado.

Det som fascinerar mig är hur Lehane kan byta stil och språkklädnad så obehindrat. Han kan skriva riktigt hårdkokta deckare som i sviten om Pat Kenzie och Angie Gennaro, han kan skriva en riktigt kuslig psykedelisk thriller i 50-talsmiljö som i Patient 67 (Shutter Island) och han kan skriva socialdrama som Rött regn. Dessutom kan han suga, som i Coronado.

Jag skriver ut titlarna både på svenska och engelska eftersom förlagen har den osmakliga vanan att byta ut titlarna helt och hållet. Mystic River blir Rött regn medan Prayers for Rain blir Svart nåd. Jag förstår inte syftet med dylikt, men måste säga att i just det här fallet har man för en gångs skull prickat rätt. Ett land i gryningen är en mycket träffande titel på svenska. Originaltiteln är The Given Day.

I Ett land i gryningen ger sig Lehane i kast med sitt mest ambitiösa projekt hittills. Det är en skildring av USA vid slutet av första världskriget. Ett USA som är på väg att ta steget in i sin egen framtid. Ett land i gryningen, kort och gott.

I boken får vi stifta bekantskap med en mängd olika personer, även om huvudpersonerna får sägas vara den irländske polisen Danny Coughlin och den svarte fabriksarbetaren (till en början) Luther Laurence. Och så baseballegenden Babe Ruth som dyker upp lite nu och då och som Lehane på ett oerhört skickligt sätt använder som ett redskap för att beskriva tidsandan.

Boken berättar egentligen många olika historier som vävs in i intrigen, men huvudspåret leder obönhörligen mot Bostons stora polisstrejk. En tragisk händelse i stadens historia med upplopp som följd. Bakgrunden till strejken var att polisen inte fått sina löner uppdaterad på många många år, och sedan kom ett världskrig emellan där polisen och staden kom överens om att frysa lönerna under kriget mot att kompenseras efteråt. Det är för att få det löftet infriat som poliserna kämpar och slutligen går ut i strejk. Jag ska inte avslöja vad som händer i boken, men den verkliga strejken slutade med att alla poliser som strejkade förlorade sina jobb, medan de övriga samt nyanställda fick exakt det som de strejkande krävt. Allt för att de styrande tydligen ansåg att principen att poliser inte får strejka var viktig att slå fast, medan principen att ett löfte är ett löfte inte var alls lika viktig.

Den här boken har mycket att säga oss. Lehane berättar med sedvanlig lätthet om en tid som vi nog inte riktigt kan föreställa oss, men som definitivt har format ett land. En tid där rasism och sexism är något så naturligt att orden förmodligen inte fanns, och säkerligen fanns inte ordet “polisbrutalitet” heller, eftersom det ordet inte heller behövdes. När man får läsa ett kort tidningsurklipp om ett nedlagt åtal, som mycket väl kunde vara autentiskt, så är det en och annan polett som ramlar ner.

Richard Poulson, en svart bartender på Club Almighty i Greenwood, släpptes ur häktetn när chefsåklagare Honus Stroudt lät bli att väcka åtal i utbyte mot att negern Poulsen erkände sig skyldig till illegalt användande av skjutvapen. Negern Poulsen var den ende överlevande efter att Clarence Tell i november förra året började skjuta vilt omkring sig inne på Club Almighty. Två negrer från Greenwood, Jackson Brscious och Munroe Dandiford, som bägge hade rykte om sig att syssla med narkotika och prostitution, dog i skottlossningen. Clarence Tell, som också var neger, dödades av negern Poulsen efter att han beskjutits av negern Tell. Chefsåklagare Stroudt sade: “Det står klart att negern Poulsen sköt i självförsvar för att frälsa sitt liv och att han var ytterst nära att dö av de skottskador han åsamkades av negern Tell. Åklagarämbetet är nöjt med utgången.” Neger Poulsen döms till tre års villkorlig dom för vapenbrottet.

Den korta passagen gör det plötsligt glasklart varför neger är ett så laddat ord. Det handlar inte om att ordet i sig är fult, det handlar om hur det historiskt konsekvent använts som en ständig påminnelse om vem som är värd något och vem som inte är det. Det är uppenbarligen väldigt viktigt att understryka att alla inblandade i ovan citerade notis är negrer, så att ingen får för sig att någon “vanlig” människa skulle ha varit inblandad.

Det är också en läsvärd skildring om fackföreningsrörelsens födelse och hur hårt dessa människor faktiskt fick kämpa för att lägga grunden för vad vi har idag. Det är definitivt en tankeställare för fackkritiska, som jag själv, men det borde vara minst lika mycket av en ögonöppnare för diverse fackpampar och försvarare av den nu rådande ordningen.

Jag vill också hylla Lehane för hans förmåga att skildra miljöer, elände och förtvivlan på ett sätt som går att ta till sig. Han gör det nästan i förbigående. Han duckar inte för smutsen, men han vältrar sig inte i den heller. Han skildrar skiten på samma sätt som han skildrar allt annat och diskriminerar inga ingredienser. Han gör det tack vare att han hela tiden berättar historier. Eländet är aldrig målet med hans berättelser, och det tackar jag för, för dylikt orkar jag helt enkelt inte med. Jag tänker på otaliga eländesfilmer jag har sett som bara har fått mig att vilja ta livet av mig. Filmer baserade på böcker där det enda syftet tycks vara att skildra elände. Ingen historia, inga ljusglimtar, bara elände. Orka. I Lehanes böcker är humorn aldrig långt borta, inte ens när det är som mest förtvivlat, vidrigt och våldsamt. Ni ska få ett exempel. Upplopp har utbrutit och i kaoset utspelar sig följande.

Alla var fulla och skrek upp mot regndropparna. Omtöcknade varietéflickor hade berövats sina brösttofsar och gick omkring med bara bröst. Välta bilar och brasor längs trottoaren. Gravstenar som slitits upp ur marken inne på Granary Burying Ground och ställts upp mot väggar och staket. Ett par som knullade ovanpå en T-Ford som vräkts över ända. Två män som boxades utan handskar mitt på Tremont Street medan vadhållarna stod i en ring runt dem och blodet och det regnfläckiga glaset knastrade under fötterna. Fyra soldater släpade iväg med en medvetslös flottist och slängde upp honom vid kofångaren till en av de uppochnedvända bilarna och pissade på honom medan folkmassan hurrade. En kvinna dök upp i ett fönster några våningar upp och skrek på hjälp. Folkmassan hurrade åt henne också innan en hand dök upp över hennes ansikte och ryckte tillbaka henne från fönstret. Folkmassan hurrade lite till.

Jag kanske är skadad, men jag ser South Park framför mig när jag läser skildringen av mobbmentaliteten. Egentligen är det ju inte roligt, bara vedervärdigt, men det är just för att Lehane vågar smyga in en smula absurd humor som det hela blir både levande, uthärdligt att läsa och samtidigt ännu obehagligare.

Slutligen vill jag dock dela ut en känga till översättaren. I likhet med många andra recensenter har jag noterat att översättningen är undermålig. Den är slarvig och full av fel. Vid ett par tillfällen står det plötsligt fel namn, vilket är rätt pinsamt. Den som känner sig manad att läsa men inte ids vänta på en ny upplaga kan nog tryggt köpa boken på engelska istället. Jag har läst flera av Lehanes böcker på engelska, och måste säga jag föredrar det. Det är inte av snobbism eller nåt, normalt föredrar jag faktiskt att läsa på svenska helt enkelt för att det är mitt modersmål och passar mig bättre. Lehane är nog den enda författare jag föredrar att läsa på engelska. Dessutom är han generellt tämligen lättläst med tanke på att han behandlar rätt tunga ämnen. Det är en konst i sig att hålla sig i bakgrunden som berättare och låta historierna berätta sig själva.

Det här är något av ett mästerverk. Flera har redan utropat den som en kandidat till ”Den stora amerikanska romanen” vilket känns som ett lite nött epitet. Men jag förstår varför det används i det här fallet.

Andra bloggar om: dennis lehane, ett land i gryningen, böcker, recensioner, intressant?

Årets julklapp var utan tvekan Dennis Lehanes Ett land i gryningen. En sjuhundrasextiotvå sidor tjock tegelsten som redan hunnit bli hyllad av recensenterna. Välförtjänt, må jag säga. Lehane har varit...

På den gamla goda tiden, när en stor mur delade Berlin och mer symboliskt hela Europa, där solen sken på den ena sidan och det alltid regnade på den andra (beroende på vem man frågade) och atomvintern bara var en knapptryckning bort. På den tiden fanns det ett land som hette Deutsche Demokratische Republik, DDR. Östtyskland. Att de hade bakat in demokrati i nationens namn var antingen uttryck för en portion självsarkastisk humor eller troligare simpel propaganda, ty särskilt demokratiskt kan inte Östtyskland ens med bästa välvilja anses ha varit. Dock satte de tydligen en standard, emedan det numera är praxis att kalla sig saker utan att leva upp till det. Som liberal.

Nåväl. I det gamla Östtyskland ägnade man sig åt sträng censur. Man ville inte att landets ungdomar skulle utsättas för det kulturella förfall som pågick i väst med dess negroida rytmer och dylikt. All kultur skulle dessutom framföras på det överlägsna språket tyska, vilket förmodligen lät de styrande sova bättre om nätterna, försäkrade om att ingen sjöng nesliga sånger om dem på språk de inte förstod. Utöver detta var det förstås inte tal om kultur som på något sätt ifrågasatte Staten eller Regimen. Man gjorde sitt yttersta för att kontrollera det kulturella utbudet, helt enkelt.

Emellertid visade det sig inte vara så enkelt, ty radiovågor bryr sig inte om röda streck på kartor. Således flödade musik in från väst, rakt in i öronen på ungdomar i öst (utom i Dresden, som på grund av sitt otacksamma läge i radioskuggan kom att kallas Tal der Ahnungslosen) som tacksamt tog emot dem. Olagligt, förstås…

Efter upptäckten av brasilianska metalbandet Angra började jag nyfiket undersöka vad mer som kunde tänkas gömma sig i den forna portugisiska kolonin. Det stod inte på förrän ytterligare ett gäng bråttombrassar smattrat sig rakt in i bröstet på mig; Aquaria. Deras Luxaeterna är ett stycke vacker symfonisk metal, snudd på metalopera. Givetvis har jag hittat detta band via illegal fildelning.

Nå, nu är det ju så att jag inte har något emot att betala för min kultur så jag ville ju gärna köpa Luxaeterna, men det är inte så lätt. Det är nämligen så att skivan aldrig har släppts i Europa. Musikindustrin har ju som bekant delat upp världen i regioner, ungefär som kolonialmakterna en gång gjorde. Mycket modernt. Således, för att köpa ett lagligt exemplar skulle jag vara tvungen att importera från Asien eller Mexiko. Tittar jag på Amazon finns albumet att köpa för den nätta summan $34,99, och då är albumet utgivet av Seoul Records, så en inte alltför djärv gissning placerar utgivningen i Sydkorea. Utöver $34,99 tillkommer förstås frakt, och därpå också någon form av tullavgift. Dessutom borde jag väl betala svensk moms på hela kalaset också. Har jag riktig tur får jag betala tull två gånger – först för import till USA och sen till Europa. På CD Universe kan jag komma undan med $27,99, men fortfarande med samma påslag. Jag vill gärna betala för min kultur, men jag tycker om att äta också.

Efter idogt sökande hittade jag till slut en person som sålde albumet på Tradera för typ en hundring, så då slog jag till direkt. Till min förvåning visade det sig vara en obruten förpackning och inte något begagnat repigt skit, så en gissning är att det rör sig om någon som köpt på sig en massa musik i utlandet. Huruvida han betalat tullavgifter låter jag vara osagt, men nu har jag åtminstone min skiva. Kruxet är bara att varken Aquaria eller deras skivbolag tjänade något på transaktionen. Jag köpte en skiva, men de fick inte ett dyft mer än de fick när jag “stal” en digital kopia på nätet. På vilket sätt tjänade upphovsmännen på den rådande ordningen?

Vad har det här med DDR och dess kulturcensur att göra då? Jo, jag tror nämligen att IPRED-förslaget och liknande dumheter inte i första hand är en krigsförklaring mot fildelare per se. Jag tror att det är en krigsförklaring mot mindre skivbolag och mindre artister. Vi har länge haft en situation där ett fåtal bolag styr marknaden, där det finns en enorm tröskel, ungefär som Berlinmuren, att ta sig över för att komma in i finrummet, där väldigt få håvar in nästan alla pengar som omsätts. Flera har påpekat att försäljningen faktiskt ökat under fildelningseran, och det är här det börjar bli intressant. Jag tror nämligen att det förhåller sig så att det är massor av små artister och små bolag som står för ökningen, medan de stora bjässarnas kurvor står stilla eller rent av dalar en aning. De har råd med det, så jag har svårt att lida med dem.

Fildelningen är för oss idag vad radion var för folket i DDR; en ögonöppnare. En Vidgade Vyer Vortex, där man se vilken liten slätstruken fjant med ful frisyr man egentligen är i det enorma kulturflödet. Vi upptäcker kultur som vi inte kan hitta via de vanliga kanalerna, som undanhållits oss om man så vill. Vi upptäcker saker vi inte hade en aning om att det fanns. Vi är ute på grönbete, och De Fyra och deras bolagslakejer försöker desperat fösa in oss i fållan igen.

Jag kan förstå kultureliten som en gång fått kämpa sig över Berlinmuren med alla till buds stående medel för att ta sig in i det eviga rampljuset, bara för att se muren raseras bakom dem och horder av konkurrenter strömma in på marknaden. Jag förstår att den gamla modellen passar dem bättre. Lustigt nog hotar försvararna av den gamla ordningen med att om upphovsmännen inte får betalt kommer vi att drabbas av en kulturskymning som får DDR att framstå som ett kulturellt paradis. Ett ytterst märkligt påstående, då pengar aldrig varit det främsta incitamentet för framställande av kultur. Visst finns det förvisso de som framställer kultur främst för att tjäna pengar. Vi kan höra deras verk på Radio Rix varje dag. De skulle sannolikt lägga ner om pengaincitamentet försvann. Vilken tragisk förlust för kulturvärlden det vore!

Nu när vi har sett att gräset faktiskt är grönare på andra sidan får nog upphovsrättsmaffian ta i ännu hårdare om de ska få in oss i fållan igen. Föreslå obligatorisk lobotomi av bångstyriga kulturälskare vet jag. Jag vill ha Metallicas hjärnkirurg, han verkar grundlig.

Could have had give
Could have had take
We could’ve made anything we wanted to make
So we made ‘Wheel Of Fortune’
And all the popular songs
We made a land where crap is king
And the good don’t last too long

Spock’s Beard – The Good don’t Last

Andra bloggar om: ipred, ddr, musik, kultur, fildelning, intressant?

På den gamla goda tiden, när en stor mur delade Berlin och mer symboliskt hela Europa, där solen sken på den ena sidan och det alltid regnade på den andra...

Så många andra har redan skrivit om Guillous magplask i Aftonbladet så jag tänker inte göra det, annat än att konstatera att farbror Jan uppenbarligen har lagt ner det där med research. Jag tänker istället uppehålla mig lite kring vad som finns i högermarginalen invid Guillous artikel.

Aftonbladet har som noterats lärt sig att länka, vilket vi gillar, och den här gången har man radat upp ett antal länkar till diverse bloggar i en egen kolumn. Bland dessa återfinns idel personer som jag känner eller åtminstone träffat; west, deep|edition, opassande, Anna Troberg. Och jag själv. Dessutom har Aftonbladet lite snyggt klippt ur lite väl valda delar av våra respektive bloggar och förvandlat till något slags logotyper.

Eller stulit som det heter på stofilspråk. För rent krasst; i och med att Aftonbladet utan att fråga om lov kopierat en bild som är tagen av min sambo och bearbetad av mig, så skulle jag kunna hävda att de gör intrång i min upphovsrätt. Innan någon blir kallsvettig ska jag genast tillägga att jag härmed ger Aftonbladet min tillåtelse att använda min bild och att de är mer än välkomna att göra om det. Men enligt Guillous sätt att se på saken så har de stulit av mig.

Nu kommer garanterat någon att invända att det är skillnad; min blogg är gratis. Jag har själv lagt upp min bild och all min text till allmänhetens beskådan och kan därför inte hävda att jag lider någon ekonomisk skada av att Aftonbladet ”stjäl” min bild. Alldeles riktigt. Det är skillnad. En annan skillnad är att medan fildelning är ideellt så är Aftonbladet kommersiella. Strikt sett skulle jag kunna hävda att Aftonbladet tjänar pengar på en bild som de har stulit av mig, så medan jag får stå och slita på ett fabriksgolv lever Anders Helin loppan. Eller hur, Jan Guillou?

Jag tror att det här är något av en vattendelare. Det handlar om olika sätt att se på saken. Det protektionistiska synsättet går ut på att reflexmässigt slå vakt om det man skapat och slåss för det med näbbar och klor. Det synsätt som jag och den lilla högljudda gruppen förespråkar handlar istället om att se fördelar i spridningen. För så här är det; jag förlorar ingenting på att Aftonbladet ”stjäl” min bild. Tvärtom. Jag tjänar besökare, jag får uppmärksamhet, och den bloggare som inte går igång på det ljuger. Deras publicering ger mig inga förluster och bilden används inte på ett sätt som på något sätt är kränkande. Istället ser jag det som att det är skitroligt att lyftas fram på det sättet.

Deep|edition har halvt om halvt utlovat en post om hur man påverkas av den värld man lever i, och jag ser fram emot att läsa vad han har kommit fram till, ty jag har haft en del funderingar åt det hållet själv. Det handlar någonstans om olika synsätt, olika sfärer, skilda världar.

Slutligen bara en reflektion över varför Jan Guillou ger sig in i diskussionen överhuvudtaget, och på det sätt han gör det, när han uppenbart inte förstår vare sig det teknologiska eller det juridiska. Jag förstår inte det riktigt. Guillou har alltid haft research som något av sitt adelsmärke. Nu tycks han istället ha drabbats av härdsmälta. Guillou har alltid varit en stark förespråkare för rättssäkerhet och integritet, men det verkar också ha gått över. Hur var det nu, Janne? Men inte om det gäller din plånbok? Då kan jag lugna dig. Den ekonomiska skada du lidit på grund av fildelning är troligen noll och nada. Däremot är det fullt möjligt att du lider skada av din egen fientlighet, stockkonservatism och den arrogans du uppvisat i efterföljande chat. Jag har nämligen köpt min sista Guillou-bok. En av mina absoluta favoritförfattare är härmed svartlistad.

Den här bilden har jag stulit av Blogge Bloggelito.

This is a song Charles Manson stole from the Beatles. We’re stealing it back!

- Bono påannonserar Helter Skelter på Rattle and Hum.

Andra bloggar om: jan guillou, fildelning, upphovsrätt, ipred, aftonbladet, intressant?

Så många andra har redan skrivit om Guillous magplask i Aftonbladet så jag tänker inte göra det, annat än att konstatera att farbror Jan uppenbarligen har lagt ner det där...

Inom svensk ishockey för man en ständig kamp för överlevnad. Det handlar om att få det sportsliga att gå ihop med det ekonomiska. För att lyckas sportsligt måste man spendera ekonomiskt, och för att få ihop det ekonomiska måste man lyckas sportsligt, för annars har man ingen publik. Ett moment 22. Ett av grundproblemen är nämligen att gemene man inte vill betala för skit, och ett hockeylag är aldrig bättre än sin senaste match. Det finns hardcorefans som går på alla matcher, alltid, oavsett hur dåligt laget är, men för att lyckas ekonomiskt måste föreningen också få dit medgångssupportrarna, annars står man med en dyr trupp och tomma läktare. Då heter det att föreingen blöder.

För att rädda sig själva på kort sikt kan man då försöka höja biljettpriset, vilket riskerar att leda till ännu sämre publiksiffror. Människor har inte hur mycket pengar som helst, och ju mer biljetterna kostar desto högre krav ställer besökarna på spelkvaliteten – som inte heller blir bättre per automatik för att biljetterna blir dyrare.

För att få fart på ekonomierna i ishockeyns högsta serie har man i omgångar utökat antalet matcher som spelas, med resultatet att det blir fler ointressanta matcher. Publiken väljer då att spara sina pengar och gå på de viktiga matcherna istället. Hur roligt blir det när samma lag kommer på besök i hemmaarenan i parti och minut?

En tänkbar lösning som ratas gång på gång är att utöka serien till fjorton eller rent av sexton lag istället för tolv. Det blir naturligt fler matcher, men inte lika många trista möten mot samma gamla lag. Det utökar Elitseriens fanbase eftersom det finns lag i Allsvenskan som har gott om fans, varav Leksand och AIK kan nämnas som de starkaste rent publikunderlagsmässigt.

Varför gör man inte det då? För att Elitserielagen säger nej. Och varför gör de det? För att de inte vill dela kakan på fjorton eller sexton. Trots att det rent sportsligt skulle vara bra för alla, trots att det rent publikmässigt skulle vara bra för alla, och trots att det rent allmänt vore bra för svensk ishockey, så bromsar eliten för att de inte vill dela kakan med fler lag. Det handlar bland annat om tv-pengar från Canal+, och det hela är möjligen mer komplicerat än jag här försöker påskina.

Tänk er då om företrädare för elitserieklubbarna som organisation, tillsammans med ett antal hockeyspelare, gemensam försökte lobba igenom ett förslag som gav dem extrapolisiära befogenheter så att de kan kräva ut uppgifter från internetoperatörer för att kontrollera om folk sett deras matcher på pirat-TV istället för att gå på matchen. Och om så skett så ska enskilda hockeyklubbar kunna stämma skiten ur sina fans. Verkar det vettigt? Verkar det trevligt? Verkar det rättssäkert? Verkar det troligt att ett sådant förslag skulle hamna någon annanstans än i en dokumentförstörare?

Och nu till något helt annat.

Ett gäng ur den svenska kultureliten skriver på ett upprop för en lagstiftning som innebär att privata intressen får polisiära eller rent av extrapolisiära befogenheter. Detta för att de anser att fildelning skadar dem ekonomiskt. Det heter att kulturen blöder. Men mycket tyder på att kulturkonsumtionen ökar, även efter 1999 då fildelning blev ett begrepp tack vare Napster. Filmköpandet och biobesökandet ökar också. Så varför är eliten så sur?

För att de inte vill dela kakan med flera. Det kan nämligen vara så att den totala kulturkonsumtionen ökar på grund av att allt fler hittar allt mer intressant utanför de vanliga mainstreamkanalerna, tack vare fildelning. Så istället för att spendera pengar på BWO lägger de sina pengar på bråttombrassar eller fan vet jag. Martin Rolinski tycker då kanske att det är hans pengar som går till någon annan, men det är troligare att den som väljer att köpa någon annans musik helt hade avstått hellre än att köpa BWO. Jag förstår att det är otänkbart för vissa, men det kan faktiskt vara så.

Om det nu är så att eliten vill fortsätta vara eliten och inte dela med sig av kakan kan jag förvisso respektera det. Jag är inte heller särskilt sugen på att sänka min lön för att dela med mig av den till andra som vill ha jobb. Men var då ärliga och säg det. Säg inte att kulturen blöder, ty det är helt enkelt inte sant. Säg istället att mycket vill ha mer, att fan vill ha fler och att helvetet aldrig blir fullt.

The Internet isn’t free. It just has an economy that makes no sense to capitalism.

- Brad Shapcott

Läsvärt:
Daniel Brahneborg: Alternativ till Ipredlagen
Andra sidan: Musiker: kapa navelsträngen!
Dexion: Upphovsrätt och olagligfildelning
Marcus Fridholm: Inte förstått nånting, inte förstått, bara snackar och snackar och snackar och snackar
Badlands Hyena: Antiprivatkakbyrån

Andra bloggar om: ipred, kultur, fildelning, musik, film, böcker, ishockey, intressant?

Inom svensk ishockey för man en ständig kamp för överlevnad. Det handlar om att få det sportsliga att gå ihop med det ekonomiska. För att lyckas sportsligt måste man spendera...

Anna Troberg har uppmanat alla och envar att maila sina favoritkreatörer för att ta reda på deras ståndpunkter i fildelningsfrågan och häxjakten som bedrivs i deras namn. Tydligen är detta kontroversiellt på något sätt. Varför vet jag inte, och inte Anna heller. Alla andra människor har åsikter, varför skulle inte kreatörer ha det? Idrottsprofiler förväntas ha djuplodande kunskaper om både det ena och det andra – Kina till exempel – men kreatörer kan inte antas ha vare sig åsikter eller insikter? Är det så folk ser på skapande människor – som ett slags övermänsklig elit som sitter på sin kammare, avskärmad från världen, och skapar? Är det därför det är så provocerande när enskilda ur den sfären uttalar sig i diverse frågor?

Jag tycker att det är fullt rimligt att avkräva svar från kulturarbetarna. Det är trots allt i deras namn som upphovsrättsmaffian härjar. Om någon går runt med en bössa på torget i Norrköping och samlar in pengar för min skull så är det väl fullt rimligt att jag har en åsikt om saken? Om det då kommer till min kännedom att det inte är en sån bössa som man stoppar mynt i, utan en som man stoppar patroner i, så skulle jag nog ta avstånd från det. Om det vore så att pengarna aldrig kom mig till godo så skulle jag vara lite upprörd. Om det dessutom visade sig att någon gått runt med en bössa (patronsorten, fortfarande) på torget i Norrköping för att samla in pengar till mig (som jag aldrig får) utan att ens ha berättat det för mig, ja då vore det nog läge för mig att dyka upp på bild i Aftonbladet, med samma min som en blöt katt och ordet “kränkt!” i stora, vänliga bokstäver under.

Precis så arbetar nämligen upphovsrättsmaffian. Med tvivelaktiga metoder samlar de pengar till sig själva, under sina klienters flagg. Man behöver inte vara fildelare eller upphovsrättmotståndare för att inse att det är fel. Om det är så att kretörerna faktiskt är världsfrånvända flummare som sitter på sin kammare avskärmade från resten av världen och helt enkelt inte vet om att det förhåller sig på det här viset – då borde vi väl försöka upplysa dem?

West ställer sig tvekande till om Annas metod egentligen är meningsfull. För det är väl ändå bolagens beteende vi vill komma åt? Absolut, men om de inte lyssnar på sina kunder och vi inte kan lita på att våra folkvalda skyddar oss, då måste vi vända oss till klienterna. För utan kreaöterna har bolagen ingen produkt. (West tar för övrigt ställning som kreatör. Intressant läsning.)

Men lyssnar bolagen på kreatörerna då? Sannolikt inte, men som kreatör har man valet att byta bolag och överlåta sina ekonomiska upphovsrättigheter till någon som inte beter sig som ett svin. För det är ju faktiskt så här: Det är skaparen av ett verk som äger upphovsrätten. H*n överlåter sedan i olika utsträckning delar av sin ekonomiska upphovsrätt till ett bolag. Makten borde således ligga hos kreatören, inte hos bolaget. Bolaget är förvaltare.

Det är sålunda ett rimligt krav att kreatörerna bekänner färg. Det mest intressanta är inte huruvida låtskrivaren X eller författaren Y ställer sig positiva eller negativa till fildelning, utan vad de tycker om metoderna med vilka upphovsrättsmaffian bedriver sin verksamhet. I deras namn. Vi har ett krig på gång där vi som bäst gräver skyttegravar – pick your ditch, eller bli stående i skottlinjen.

Utöver detta är det givetvis ytterst viktigt att kommunicera med våra egna förvaltare; politikerna. De som inom kort kan ge upphovsrättsmaffian polisiära befogenheter och därigenom sanktionera den utpressningsverksamhet som vi redan sett i USA och Danmark.

PiratJanne har för övrigt en utmärkt sammanfattning av upphovsrättsindustrins övertramp genom åren. Tyvärr är listan säkert inte komplett, det finns förmodligen en hel del övrigt att tillägga. Men listan i dess nuvarande form är skrämmande nog. Som guldkorn kan nämnas att man lyckats få ett skivbolag som delade ut musik de själva hade rättigheterna till att tillfälligt stängas av från nätet. Känns det verkligen som en industri vi vill ge större befogenheter?

Säg ifrån, medan det fortfarande är tillåtet.

Men det är som kung Knut den store, som satt på sin tron framför vågorna och talade om för tidvattnet att det inte fick komma.

- Bono, om nöjesindustrin, internet och förändringens möjligheter.

Andra bloggar om: upphovsrätt, piratkopiering, ipred1, intressant?

Bloggvägg, norpad från Falkvinge: Disruptive, Urban Cat, Mary X Jensen, Staffan Danielsson, Rose-Mari Södergren, Christian Engström, Opassande, Anna Troberg, Jan Lindgren, Jens O., Rick Falkvinge, Opassande, Jan Lindgren, Rick Falkvinge, Opassande, Jan Lindgren, Andra Sidan, Sidvind, Opassande, Staffan Danielsson, Rick Falkvinge, Christopher Kullenberg, Rejås Blog, Jan Lindgren, Opassande, Jan Lindgren, Piratbyrån, Henrik Alexandersson, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Anna Troberg, Christian Engström, Lars Holmqvist, Rick Falkvinge, Jens O., Opassande, Anna Troberg, Rick Falkvinge, Rasmus Fleischer, Urban Cat, Opassande, Rick Falkvinge, Folkpartiet Eslöv, Opassande, Jonatan Kindh, Andra Sidan, Drottningsylt, Annarkia, Illinoise, Beta Alfa, Argast Nu, Angie Roger, Tommy K Johansson, Martin Otyg, Rose-Mari Södergren, Charlotte Wiberg, Satmaran, Dick Bengtson, Insane Clowns, Tommy K Johansson, Nihao Kenny, Mikael Persson, Ung Vänster, Mikael von Knorring, Urban Cat, Anders Widén, Mackan Andersson, Johan Lindahl, Mary X Jensen, Marcin de Kaminski, Urban Cat, Nätkoll.se, Tommy K Johansson, Scaber Nestor, David Wienehall, Christopher Kullenberg, TANGO FÖR ENBENTA, Mattias Swing, Mikael Nilsson, Argast Nu, Wilhelm Svenselius, Peter Soilander, SVT Opinion, Farmor Gun, Mary X Jensen, Daniel Brahneborg, Insane Clowns, Rasmus Fleischer, Mattias, Rick Falkvinge, Daniel Brahneborg, Bitchslap Barbie, Karl Sigfrid, Mikael Persson, Svensson, Mikael von Knorring, Urban Cat, Henrik Alexandersson, Rick Falkvinge, Satmaran, Daniel Scythe, David Wienehall, Mattias Bjärnemalm, Klibbnisse, Christopher Kullenberg, Henrik Alexandersson, Anna Troberg, Svensson, Bitchslap Barbie, Christian Engström, Jinge, Dumheterna, Hans Engnell, Josef, Rasmus Fleischer. Bloggdata från knuff.se.

Anna Troberg har uppmanat alla och envar att maila sina favoritkreatörer för att ta reda på deras ståndpunkter i fildelningsfrågan och häxjakten som bedrivs i deras namn. Tydligen är detta...

Mången bok i genren Vatikandeckare jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Inte för att det är den bästa, utan för att det är den mest kända. Den är egentligen varken stilbildande eller nyskapande, och en och annan författare har hävdat att Brown snott deras koncept. Jim Hougan har såvitt jag vet aldrig hävdat något sådant, men han skulle faktiskt ha fog för ett dylikt påstående, ty the Magdalene Cipher bygger i mångt och mycket på samma konspirationsteori som Da Vinci-koden. Eller mer korrekt; Da Vinci-koden bygger i mångt och mycket på samma konspirationsteori som the Magdalene Cipher. Jim Hougan kan emellertid skriva, till skillnad från Lewis Perdue, och behöver således inte göra dylika utspel för att sälja böcker, eller stämma någon för att tjäna pengar. Jim Hougan bildar nämligen tillsammans med sin fru Carolyn den framgångsrika pseudonymen John Case.

I the Magdalene Cipher bygger Jim Hougan i maklig takt upp en tät intrig som tar sin början då en professor i England mördas, och CIA-agenten Jack Dunphy, som haft professorn under uppsikt, brådskande kallas hem till Langley. Utan att ha en aning om varför utsätts Dunphy för en rad förhör och omplaceras till att skyffla papper. Dunphy befinner sig i en situation inte helt olik Kafkas Processen och bestämmer sig för att inte finna sig i det. Han börjar snoka, och finner sig snart på flykt undan sin egen arbetsgivare.

På det stora hela lyckas Hougan bygga en intrig som, trots sin omfattning, inte känns krystad. För ofta är det ju så med böcker som bygger på konspirationsteorier – att de blir ologiska i olika grad. Många dylika böcker håller inte för frågan: “Varför göra sig sånt besvär?” Det är möjligt att the Magdalene Cipher inte klarar av den frågan fullt ut heller, men sättet på vilket Hougan bygger upp historien, hur han gradvis höjer temperaturen, gör att man inte ställer frågan. Man kan säga att han kokar en groda.

Eftersom jag har läst allt jag kommit över som publicerats under pseudonymen John Case känner jag igen stilen; fyndig och rapp, smarta och oväntade lösningar, och en gnutta humor. Dessutom verkar Jim Hougan ha en förkärlek för icke-stereotypt muntra ryssar. I Dance of Death (som jag av någon anledning inte har recenserat) förekommer en mycket munter och skojfrisk rysk vapensmugglare. I the Magdalene Cipher rör det sig istället om en förfalskare, men med samma munterhet, på gränsen till galen. En mycket rolig absurditet är när förfalskaren, Max, gör ett nytt pass åt Dunphy. Eftersom Dunphy inte har något önskemål om namn åt sitt alter ego får han ett pass under namnet Harrison Pitt. Han undrar om ryssen är från vettet, vem fan heter Harrison Pitt liksom? Ryssen protesterar och hävdar att Harrison är ett genuint, vanligt förekommande, amerikanskt namn. När Dunphy ber honom nämna en enda Harrison kommer svaret blixtsnabbt: Ford. Varifrån efternamnet kommer behöver man liksom inte ens fundera över.

Allt som allt är det en mycket underhållande bok, och till skillnad från väldigt många liknande böcker klarar Hougan av att berätta historien utan att börja hoppa mellan olika personers perspektiv. Han håller sig till att skildra konsekvent genom Jack Dunphys/Harrison Pitts ögon, vilket gör att Processen-känslan ständigt är närvarande, men klarar ändå av att knyta ihop det hela så att någon sorts motiv blir begripligt för läsaren. Vilket är ganska imponerande när det handlar om en konspiration så stor att självaste CIA bara är en front.

Andra bloggar om: jim hougan, the magdalene cipher, böcker, recensioner, intressant?

Mången bok i genren Vatikandeckare jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Inte för att det är den bästa, utan för att det är den mest kända. Den är egentligen varken...