Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.

Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.

Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.

Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.

Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.

För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.

Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.

Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.

Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.

Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa band spelade in budskap som bara hördes om man spelade upp skivan baklänges men som ändå på något vis skulle fångas upp av det undermedvetna och därmed få lyssnaren att begå allehanda vansinnesdåd. Det gick faktiskt så långt att Judas Priest 1990 stämdes i ett civilmål för just detta efter att två tonårspojkar skjutit sig själva med en hagelbrakare. Judas Priests sångare Rob Halford menade dock att det vore direkt kontraproduktivt att uppmana fansen att ta livet av sig och att om dylikt fungerade skulle de snarare stoppa in meddelandet “buy more records”. Logiken är glasklar.

På 90-talet var det rollspel som skapade monster. Något vi som var tonåringar då tyckte var hejdlöst roligt eftersom de socialt handikappade nördar som lät sina rollfigurers öden avgöras av tärningar med lustiga former knappast var något vi var rädda för. Som äldre vet jag förstås att det många gånger är de socialt handikappade som kan bli farliga, men jag vet också att många rollspelare i själva verket är mycket sociala. Och hur som helst har jag än idag svårt att se hur Drakar & Demoner skulle kunna göra någon våldsam.

Och så här håller det på. Videovåld, pornografi, olika dansformer och musikstilar och vad annat ungdomar har ägnat sig åt har avlöst varandra som roten till allt ont, och jag ger mig fan på att under sjöröveriets guldålder muttrade man om att det var de där barkbåtarna pojkar lekte med som ställde till det.

Idag är det datorspel som är den klart hetaste kandidaten till ondskan. En tjomme i Finland sköt på en skola och snart kunde vi läsa om hans datorspelande. Och Breivik spelade World of Warcraft minsann! Att han själv ska ha beskrivit hur han lärde sig WoW så att han kunde låtsas spela det hela dagarna och därmed slippa frågor om vad han egentligen höll på med medan han planerade sitt dåd är väl inte så noga.

Argumentet är det återkommande: Att den som spelar mycket (eller tittar på videovåld, porr, lyssnar på eh Vasp, etcetera, till slut inte kan skilja på verklighet och fiktion. Nå, bara de senaste veckorna har jag sett två artiklar som fått mig att ta mig för pannan.

Det ena var när Peta härjade om Battlefield 3. Anledningen var tydligen att man kunde döda råttor med sin kniv om man kände för det. Och det är ju alldeles förfärligt förstås. Att en italiensk rörmokare hoppat på sköldpaddor sedan 1985 har tydligen gått dem helt förbi. Däremot är de upprörda över att samme rörmokare numera bär päls. Men det går väl i linje med Dennis Learys teori om djurrättsaktivister – man vill bara rädda de söta djuren.

Det andra var bara häromdagen då Röda Korset upprördes över att man inte behöver följa Genevekonventionen i krigsspel. Nej, det är klart man inte behöver. Det är ett spel! I spel behöver man inte följa tyngdlagen heller. Undrar vad Newton tycker om det. Och varför är det så hemskt att man i spel kan göra vad som gjorts om och om igen i filmens värld?

Ställ det i relation till vår vanvettiga lagstiftning som likställer teckningar med övergrepp mot barn och gör innehavare av dylikt till kriminella. Vad kommer härnäst? Ska vi börja åtala folk för att de utsätter fångar för tortyr eller spränger landmärken i sina tv-spel?

Det är dags att ställa sig frågan vilka det egentligen är som har svårigheter med att hålla isär verklighet och fiktion.

Andra bloggar om: verklighet, fiktion, tv-spel, videovåld, hårdrock, rollspel, moralpanik, intressant?

Opeth spelade på Fryshuset igår och bäst var… Pain of Salvation. Det var förvisso ingen direkt överraskning för mig. Pain of Salvation har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband, och faktum är att det var för att se dem – inte Opeth – som jag var där. Så jag är förstås gravt partisk i den här frågan.

Pain of Salvation är, som jag har sagt tidigare, ett av Sveriges mest underskattade och förbisedda band, och även om deras skivor ibland har ett skumt sound så tycks de alltid få till det live. Det var deras live-DVD Ending Themes som frälste mig. Trist då att den här konserten var så uppenbart Opeths med Pain of Salvation som förband. Jag trodde att den skulle vara lite mer jämlik än så.

En stor del av publiken missade Pain of Salvation helt eller delvis och bandet fick alltså spela med folk kom insläntrande i lokalen. Knappast idealiskt. Trots det framförde de sin uppskattningsvis 45 minuter långa show proffsigt och med inlevelse.

Jag har dock en del invändningar mot setlisten. Jag är inte överdrivet förtjust i Road Salt-skivorna och det färgar naturligtvis min åsikt här, men det blir lite för mycket “kött och potatis”-rock av det hela. Även om Daniel Gildenlöw gör sitt bästa för att se ut som Conny Bloom nuförtiden så är det inte en bättre version av Electric Boys jag vill se. Dessutom: Med 45 minuters utrymme finns det inte tid att bygga den stämning som jag är övertygad om att man önskar. Det hade varit bättre att hoppa över de mjukare delarna och bara köra. Fullt ös, medvetslös. Ge publiken en smocka den inte glömmer. Med tanke på vad som kom efter så hade det varit en vinnande strategi.

Opeth då? Jag vill ju gilla Opeth, och jag försöker. Jag är full av respekt för deras säregna sound och vilja att staka ut en helt egen väg. Men det räcker inte för mig. Jag blir uttråkad av det till synes strukturlösa i deras musik, av att det i stort sett aldrig landar i något som känns vant och tryggt. Det är som att Mikael Åkerfeldt har gett sig fan på att uppfinna hjulet på nytt, och hur mycket jag än respekterar ambitionen så är jag inte så förtjust i utfallet.

Med detta sagt så vet jag sedan tidigare att även Opeth är ett mycket kompetent liveband och såg därför fram emot att se dem. Och när de är bra så är de riktigt bra. När de väl vrider på och öser på med det de har så är det underbart. Men topparna är för korta och för glest återkommande, medan dalarna är för djupa och utdragna. Det lyfter aldrig. Ibland når det nästan hela vägen, men då slår man av igen. Efter ett tag började det påminna om dåligt fyllesex; man känner att nu, nu är det på väg att bli skönt, men så slaknar det igen och återgår till ett monotont juckande. För att fullborda liknelsen så ursäktade jag mig för att gå på toaletten och smet sedan iväg ut i natten. Nej, inte för att det var dåligt, utan för att jag var tvungen att bege mig hemåt innan klockan blev för mycket. Jag hade nämligen glömt min nyckel hemma och ville inte behöva sova ute.

Och egentligen kan jag inte säga att Opeth var dåliga. För de är inte dåliga. Bara inte riktigt i min smak. Rent objektivt tycker jag dock att de är en aning för introverta, och med risk för att skaffa ovänner så tycker jag inte att Mikael Åkerfeldt är en särskilt bra sångare. Han låter oengagerad och uttråkad. Jag vill inte att Pain of Salvation ska vara Electric Boys och jag vill inte att Opeth ska vara Lars Winnerbäck heller.

Och så en sak till, grabbar. Trumsolon. Kan vi inte bara sluta med det?

Förra gången jag såg Opeth var de förband till Dream Theater och körde i 45 minuter. I det något mer komprimerade formatet öste de mer och jag gillade dem bättre. Så ring mig när Pain of Salvation är förband huvudakt och Opeth förband istället så står jag först i kön.

Andra bloggar om: opeth, pain of salvation, fryshuset, metal, konsert

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken.

Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte – TV4 anser att “det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti” och sparkade honom.

DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att “de jävla idioterna gav mig sparken”. Han tyckte också att TV4:s beslut var “alldeles för drastiskt”. Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda “jävla idioten” i den här soppan är faktiskt du.

För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig.

Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips.

Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med “skulle folk reagera lika om han var kvinna”? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson.

Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen?

Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem “jävla idioter” framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger.

Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart – om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.

Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Med anledning av att REM överraskande meddelat att de lägger av (överraskande för att jag trodde att de hade lagt av för länge sedan), och med anledning av att det är tjugo år sedan (jisses!) Nirvana sparkade in dörren till etablisemanget med “Nevermind”, ämnar jag damma av en text jag skrev förra hösten men aldrig publicerade.

Eftersom jag har legat sjuk i mer eller mindre en evighet har jag haft tillfälle att zappa lite bland teveprogrammen på dagtid. Om man orkar vada igenom all skit så finns det faktiskt ett och annat guldkorn också. Ett av dem är Seven ages of rock, en dokumentärserie om rockmusik på kanal 9.

Förra helgen handlade om 90-talets alternativa rockmusik som blev big business och huvudsakligt fokus låg på REM och Nirvana. Inga band jag någonsin hyst några varmare känslor för, snarare tvärtom, men jag måste säga att dokumentären gav mig en ny syn på dem och en respekt som jag aldrig haft tidigare.

Till att börja med hade jag ingen aning om att REM ens räknades till den alternativa rock som växte sig stark på 90-talet. Så dålig koll har jag på den genren. I själva verket var det i mångt och mycket REM som öppnade dörren och banade väg för den efterföljande vågen där framför allt grunge blev en fluga. Något man förvisso kan hålla emot dem om man inte gillar grunge.

Jag visste heller inte att Kurt Cobain såg upp oerhört till REM, just för att de hade lyckats bryta igenom barriären mellan den alternativa scenen och den kommersiella, utan att kompromissa med sin musikaliska integritet. De visade att det gick att klara den balansgången.

Kurt Cobain och Michael Stipe blev goda vänner på kuppen, och tydligen är Stipe gudfar till Cobains och Cortney Loves dotter. Stipe berättade på sitt lite truliga sätt om dagarna innan Cobains självmord, om hur de såg vartåt det barkade och hur han i desperation försökt sy ihop ett projekt att dra med Cobain på bara för att bryta spiralen. Det berör, utan att vara sentimentalt. Eller kanske just därför.

I dokumentären talades det också en del om Black Flag som till viss del blivit en symbol för den alternativa scen som andra senare blev stora på. Black Flag turnerade oerhört mycket och spelade i stort sett bara på skitställen, ofta på landsbygden. De blev delvis kända för att deras fans slogs och ställde till ofog på deras spelningar.

Frontmannen i Black Flag, mångsysslaren Henry Rollins, har en mycket intressant kommentar om den tiden. Nu minns jag den inte ordagrant, men den löd ungefär såhär:

Livet på vägarna var ingen dans på rosor. Det hände att man missade en måltid eller att polisen kom och stängde en spelning, men vi flippade åtminstone inte burgare och fyllde på slush och det räknas också. Det var värt det.

Det är något jag tycker att betaaalt-artisterna borde stanna upp och fundera kring. Det Henry Rollins pratar om är nämligen frihet. Att vända burgare eller stå på ett fabriksgolv ger stadigare inkomst och därmed trygghet, men det begränsar också. Henry Rollins har senare haft en talk show som går ut på att han är arg och sågar allt och alla. Jag skulle vilja se någon köra “jamen tänk om man inte vill spela live då?” på honom.

Eftersom jag tydligen alltid är efter och upptäcker band som inte längre är aktuella så verkar det synnerligen uppenbart att visa intresse för REM nu. Därför undrar jag; om man som jag är fullständigt okunnig om deras musik men avskyr “Losing my religion” och “Shiny happy people”, var ska man börja för att lyssna in sig på dem och förstå var de kommer ifrån?

Andra bloggar om: rem, nirvana, black flag, michael stipe, kurt cobain, henry rollins, musik, 90-tal, intressant?

Det pågår just nu en slags kampanj på Facebook där de kvinnliga medlemmarna uppmanas ange skonummer och tid det tar att göra iordning håret som centimeter och minuter och posta som statusuppdatering. Så får männen något att fundera på. Haha, skitkul. Det hela är en klon av en kampanj från förra året, och poängen är att någonstans down the line öka uppmärksamhet för bröstcancer. Nu är det dock så att jag är en grinig och småaktig människa. En kampanj som bara irriterar mig och förolämpar mitt intellekt är därför kontraproduktiv.

Få saker stör mitt konsument-jag mer än när jag blir illa behandlad av den som vill sälja på mig något. Till detta räknas att trakassera mig på stan för att försöka sälja mobiltelefoni, att tränga sig på mig i mitt hem för att sälja religion och att ringa och tjata om precis samma sämre-men-dyrare-lösning för bredband än den jag varje gång talar om att jag har. Hit hör också i allra högsta grad dåliga kampanjer som utgår från att jag är en idiot. Därför väljer jag med viss omsorg vilka jag gör affärer med.

Även om mina privata bojkotter inte gör någon skillnad i det stora hela och även om de kan tyckas slumpmässiga och i vissa fall baseras på futtigheter så är den röda tråden… jag. Jag vill inte befatta mig med de som ägnar sig åt ovanstående. Därför vägrar jag ha telefonabonnemang hos någon leverantör som har för vana att hoppa på mig på stan eller blockera ingången till en butik och hälsa med käcka tillmälen som “tjena glidarn!”. Jag vägrade handla på pizzerian intill när jag bodde i Grusåsen i Södertälje därför att deras kundvård var obefintlig, utom när det gällde att fylla på glasen åt Berra och Skruven som satt på uteserveringen hela somrarna och förpestade tillvaron för oss andra.

Jag vägrade under ett par år att handla på ICA, som då var min närmaste butik, och gick istället dubbla sträckan för att handla hos andra. Anledningen? ICA hade en reklamföljetong där deras produkter hoppade hage, åkte rutchkana och spökade ut sig till Haloween. Kalla mig småsint, men ett företag som använder stora summor pengar på så usel reklam visar dåligt omdöme, så varför ska jag förvänta mig att deras produkter är något att ha? Dessutom – det är du och jag som betalar för reklamen. Den är inbakad i marginalerna på varje tacoskal, chipspåse och läskflaska du bär hem till fredagsmyset. Och apropå det så vägrar jag köpa OLW också.

Senast i raden av företag att hamna på min svarta lista är Siba. Deras kampanjserie där VD:n Fabian Bengtsson sitter och är äppelkäck medan en pytteliten farbror vankar av och an på skrivbordet och beklagar sig måste vara ett lågvattenmärke i svensk reklamtevehistoria. “Nu har vi massor av blabla-datorn med den nya tjoflöjtprocessorn som alla vill ha, och därför är den gööörbillig!” Nej, Fabbe. Den är inte görbillig för att alla vill ha den. Googla “tillgång och efterfrågan”. Gå sedan och sätt dig i lådan igen och begrunna om det verkligen var genom att trotsa marknadsekonomins grundlagar som dina förfäder lämnade dig en elektronikkedja i arv.

Även om jag hävde den kulturbojkott jag inledde när Ipred klubbades igenom så har mina inköp av kultur inte återhämtat sig till den nivå den låg på innan. Framför allt gäller det musik, vilket också var den kulturyttring jag spenderade mest pengar på. Visst har det blivit en och annan skiva, men jag använder RIAA-radar för att försäkra mig om att RIAA inte får del av pengarna, och det ska till ett riktigt bra band för att min vilja att stödja dem ska överstiga min ovilja att göda RIAA.

Och den senaste dumheten på den fronten är Copyswede som nu kräver en privatkopieringsavgift för att täcka upp för den förlust som inte uppstår när du eventuellt kopierar ett musikstycke från en skiva du ärligt betalat för till ett USB-minne eller en extern hårddisk. Att lagringsmedia används till att spara semesterbilder, filmer på barnbarnen eller hemmagjord porr har ingen betydelse. Det går att använda till att lagra fullt lagliga kopior av musik, film och böcker och därmed uppstår en hittepåförlust som måste täckas upp. Copyswede sitter väl redan nu och planerar för nästa offensiv där de vill lägga en avgift på glasögon och hörapparater.

Dylikt gör mig bara ännu mindre benägen att köpa kultur. Tyvärr. Det lägger ännu mer vikt i badwill-skålen som kulturskapare måste uppväga genom att vara alldeles förbannat bra, och/eller kompensera med goodwill. Ja, förutom att det också gör att jag får mindre pengar kvar i plånboken att spendera på kultur eftersom Copyswede tvingar till sig pengar på mina andra inköp.

Jag förstår att kulturskapare känner sig klämda mellan en sten och något hårt, och jag vill verkligen inte hålla någon gisslan, men faktum är att organisationer som Copyswede säger sig arbeta för er. Jag hävdar att de motarbetar er. Lite som Facebookkampanjerna och bröstcancer.

Andra bloggar om: copyswede, kampanjer, pr, reklam, facebook, kultur, kopiering, bröstcancer, usb-minne, hårddisk, lagringsmedia, intressant?

Efter att ihärdigt och konsekvent ha försvarat yttrande- och åsiktsfrihet i åratal trodde jag att jag hade spelrum att raljera lite utan att förklara mig närmare. Uppenbarligen inte. Givetvis finns det alltid någon bokstavstroende som inte kan eller vill förstå att allting kanske inte ska tas på blodigt allvar, i synnerhet inte när det bland annat är kategoriserat som kåseri.

Men. På något plan antar jag att jag ska tacka för det, eftersom det tvingar mig att fundera och förtydliga ett och annat, såväl för mina läsare som för mig själv.

När jag skriver fårskock så är det med betoning på “skock”, inte “får”. Alltså: Problemet som fårskocken symboliserar är mobbmentaliteten. Man brukar om lyckade kombinationer säga att det är något större än summan av dess delar. Nå, en fårskock är motsatsen. Den är dummare än summan av dess delar. Den är till och med dummare än någon av dess enskilda delar. Det finns många exempel på det. Jag antar att det är befriande att vara en del av en pöbel, en icke-tänkande cell i en större organism. Att känna tillhörighet är att känna trygghet.

Men vad fårskocken jag skrev om tidigare idag symboliserar är också hur den är lättledd och låter sig utnyttjas. Vare sig det handlar om kultur, eller politik. Det handlar om minsta gemensamma nämnare. Vill man kränga plattor gör man det bäst genom att rikta sig till de som inte är musikintresserade. Vill man vinna val vänder man sig bäst till de som inte är politiskt intresserade. Ointresserad är inte detsamma som dum, märk väl.

Den fårskock jag iakttog var således en som i mina ögon symboliserade en grupp förenade av minsta gemensamma nämnare: Ett i bästa fall måttligt intresse för musik och en vilja att röra lite på sig och vara en del av en grupp. Och i det ögonblicket symboliserade de samtidigt den ointresserade majoritet av medborgare som röstar “som man ska” för att man tillhör den ena eller den andra gruppen och så har man alltid gjort, stjärnstopp!

Likheten ligger alltså i man har mest att vinna på att vända sig till de som inte är intresserade av att fördjupa sig utan nappar på det som är lättillgängligt. Som stadig fyrtakt, eller hårdare tag. Som vers-refräng-halvtonshöjning, eller lägre skatt. Som “kom igen nu allihopa!” eller “allt är XX:s fel!” Man kan med ganska enkla medel förvandla normalbegåvade, tänkande individer till en lättledd, okritisk massa.

Vare sig kultur eller politik som riktar in sig på minsta gemensamma nämnare, som vänder sig till den temporära fårskocken, är särskilt bra. Men den vinner, om och om igen. Kanske är det därför vi så ofta ropar efter ledare, istället för att vara våra egna.

Andra bloggar om: fårskock, flockmentalitet,

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger “I’m not!” när alla andra entonigt mässar “Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.

Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den.

Sedan dess har jag varit utan gura. Det gick bra första ett året, ett och ett halvt rent av. Sedan började det kännas lite jobbigt, och för någon månad sedan blev suget efter en ny akustisk gitarr olidligt. Drottningen, som är generös mot sina undersåtar, sa åt mig att beställa en och ge henne räkningen. Typ.

Så sedan ett par veckor tillbaka bor det en gitarr som lystrar till namnet Ibanez EW35ABENT här hemma. EW står för Exotic Wood, men jag har inte lyckats lista ut vad serienumren 20, 35 och 50 står för, och icke heller efterföljande bokstavskombinationer. Förmodligen har Ibanez kommit över en Enigmamaskin och roar sig kungligt med den. Det är en stålsträngad jumbomodell, vilket innebär att den är lite rundare med mer volym i den bakre delen av kroppen än westerngitarrens klassiska åtta. Eller såhär: Om gitarrkropp liknas vid en kvinnorkropp, vilken den ofta gör, så är en westerngitarr en moderiktig 90-60-90, medan en en jumbo har lite mer “junk in the trunk”.

Att valet föll på den här gitarren beror till viss del på hur den ser ut. Jag erkänner villigt att jag var ytlig. Dock gjorde jag min research och läste vad folk tyckte om den samt lyssnade på en del smakprov. Och faktum är att Ibanez Exotic Wood-gitarrer får i stort sett uteslutande goda vitsord, och låter bra. Just mitt exemplar har inte heller gjort mig besviken. Ljudet är balanserat över hela registret, den låter inte för mycket (vilket en del akustiska gitarrer, till exempel min gamla Washburn, tenderar att göra) och tonerna är klara. Den känns lättspelad med en hals som håller tjocklek och bredd hela vägen och en djup cutaway som gör att även de allra sista banden är åtkomliga mer än bara i teorin. Varför man vill åt dem är en annan femma.

En av de få nedslag på EW-serien värda att fästa någon uppmärksamhet vid har varit att de skulle vara lite slarvigt byggda. Inte så att de blir obrukbara, men små skönhetsfel, lackbubblor som kan vara nog så irriterande om de är på fel ställe på halsen, och en förekomst av en liten upphöjning vid tolfte bandet som skulle göra gitarren svårspelad just där. Jag vet inte om jag har fått tag i ett undantag, men det finns då ingenting att klanka ner på med den här. Och jag har letat. Å andra sidan har jag läst andra skriva precis så också, och dessutom är det ju generellt de som råkar ut för problem som rapporterar. Jag tror egentligen inte att de här gitarrerna skulle vara mer utsatta för fel än andra.

Mina stackars fingrar klarade knappt två timmar första kvällen, och mindre än så nästföljande dagar, men nu har en välbekant hårdhet i fingertopparna återinfunnit sig. Däremot finns det en del muskler i fingrar och handled som behöver jobbas upp igen, liksom räckvidd. Men lite som att cykla är det ändå – mekaniken sitter i ryggmärgen. Dock har jag ett pågående experiment som är tänkt att utnyttja min ringrost till något positivt. Jag har nämligen valt att stämma om gitarren från traditionell stämning till vad DADGAD, eller keltisk stämning som det också kallas. Det är kanske inte lika universiellt användbart, men eftersom jag alltid har tyckt om klangen i öppna ackord och DADGAD är som gjort för det så tänkte jag ge det ett seriöst försök. Experimentet har så här långt fallit väl ut. Jag lär mig nya grepp ganska snabbt och med de annorlunda klanger jag har att jobba med så kommer också idéer.

Jag mår bra av att spela. Det är så enkelt. Att skapa och spela musik, även om det bara är lite plinkande hemma i soffan, är avslappnande. Samtidigt sätter det fart på kreativiteten. Eller kanske just därför. Jag är övertygad om att det är kreativitetsfrämjande att ägna sig åt olika uttrycksformer och aktiviteter. Att stirra på ett tomt blad fungerar i alla fall inte.

Andra bloggar om: ibanez, ew35abent, akustisk, gitarr, musik

photo © 2007 Hannes Trapp | more info (via: Wylio)
Igår körde Sydsvenskan en läsvärd artikel under titeln Den dubbelt dömde – om Simon Lundström, mangaexpert och översättare av japanska serier som dömts för barnpornografibrott på grund av sitt innehav av dylika serier. Artikeln spreds som en löpeld på både Facebook och Twitter. Baserat på de reaktioner jag har sett från folk som har kommenterat hos mina bekanta är okunskapen fortfarande mycket stor om att det här händer i Sverige idag, och att det dessutom inte är fråga om en märklig dom utan att det faktiskt är så här lagen ser ut. Det enda som hjälper mot det är således att tjata.

Vi har alltså i Sverige en lagstiftning som förbjuder innehav av barnpornografi. Redan det är inte helt oproblematiskt eftersom kriminalisering av innehav alltid medför en viss rättsosäkerhet. När innehav av barnpornografi kriminaliserades 1999 var det kontroversiellt. Men det verkligt märkliga är definitionen av barnpornografi. För det stannar nämligen inte vid det de flesta av oss automatiskt tänker på – sexuella övergrepp mot barn. Icke! Som barnpornografi räknas allting visuellt erotiskt material föreställande personer som är under 18 år. Det är märkligt eftersom byxmyndighet räknas från 15 års ålder. Från 15 till 18 år får ungdomar alltså knulla hur mycket de vill, men om det avbildas så är det barnporr. För en ironisk twist kan detta jämföras med den svenska förhållningen till sex och pengar; det är förbjudet enligt lag att betala för sexuella tjänster (prostitution) såvida det inte förevigas (pornografi). Om vi försöker bortse från personliga värderingar av detta så kan vi väl enas om att det finns en viss inkonsekvens och att det är svårt att hitta någon princip att luta sig mot?

Men det slutar inte där. Barnpornografi innefattar inte bara visuellt material av erotisk karaktär föreställande verkliga personer under 18 år, utan även overkliga sådana. Det är här Simon Lundström kommer in. Det han har fällts för är innehav av teckningar som rätten anser är erotiska och föreställer personer under 18 år.

Jag skriver “anser” därför att här kommer den hopplösa frågan om tolkning in. För det första är det högst individuellt vad som är erotiskt och inte. Som en personlig referens kan jag nämna att jag finner videon till Alanis Morrisettes “Thank U” mycket vacker, tilltalande och rörande, men erotisk? Nej. Morrisette är naken genom hela videon men jag tycker inte att den är erotiskt laddad. Det är just därför den är vacker och rörande. Kanske gör det sitt till att den är högst osexigt blurrad, men jag tror inte det. Min poäng är hur som helst att naket inte nödvändigtvis är erotik. Och omvänt – det kan vara påklätt och mycket erotiskt. Problemet här är att gränsdragningen är allt annat än knivskarp. Det finns således en risk att bryta mot lagen utan att veta om det.

När det då dessutom kommer till tecknat tillkommer ytterligare en svårighet. Hur avgör man åldern på en tecknad figur? Rykten säger att en av de bilder som Lundström åtalades för ansågs föreställa en minderårig flicka, baserat på att figuren inte hade utvecklat bröst. I själva verket föreställer den en man. Man kan alltså inte teckna lite vardaglig bögporr i Sverige utan att riskera att dömas för barnporrbrott av en heteronormativ rätt! Lägg då därtill att poängen med tecknat är att låta fantasin flöda, att överdriva och strunta i vardagens alla begränsningar. Superhjältar har alltid overkligt fyrkantiga hakor till exempel. Just mangagenren kännetecknas av överdrivet stora ögon och oskuldsfulla karaktärsdrag, vilket förstås gör den extra känslig för moralpanik.

I begreppet låta fantasin flöda finns förstås också friheten att skapa varelser som inte har någon koppling till verkligheten alls. Alver är rätt erotiska varelser, rent av ibland en smula incestuösa enligt mina källor med insikt i fantasyns värld, men hur bestämmer man åldern på en alv? Eller en älva, eller en tomte, ett troll eller en vätte? Och är det rimligt att 18 års åldersgräns gäller för alla dessa varelser vars livscykler kanske ser helt annorlunda ut än människans? I dokumentären “Trolltyg i Tomteskogen” får vi till exempel följa skogstomten Tor som ska gifta sig, vid 101 års ålder. Vilket inte är någon ålder för en skogstomte… Ja, ni förstår att det blir komiskt ganska fort. Är det rimligt att våra rättssalar ska upptas med den sortens spörsmål? Det är tecknade figurer vi talar om.

En anledning som lagts fram till att man har valt att inkludera även teckningar är en teori om att tecknad barnporr skulle bidra till en normalisering vilket i sin tur då skulle öka efterfrågan på verklig barnporr och leda till fler verkliga övergrepp. Samma typ av argument har förts fram mot pornografi, men mig veterligen finns inga belägg för att porr skulle leda till våldtäkter. Om det vore så enkelt att det man ser vill man göra, då borde det i allra högsta grad vara aktuellt att förbjuda underhållningsvåld. Eller hur? Om tecknade bilder på sex med minderåriga får mig att vilja ha sex med minderåriga, då borde jag väl rimligen också drabbas av lust att styckmörda någon när jag ser på Dexter? (Faktum är att artikeln om SImon Lundströms öde får det att suga lite i styckmördartarmen, medan Dexter bara är underhållande.)

Samma dag som Piratpartiets förre partiledare Rick Falkvinge gjorde några mindre lyckade uttalanden om barnporrlagen i Sveriges Radio, gick justitieminister Beatrice Ask ut i SVT och påpekade att hon minsann inte är något geni heller. Hon försvarade lagen med att det handlade om att försvara själva barndomen, och gjorde en jämförelse med samhällets nolltolerans mot främlingsfientlighet. Det haltar dock betänkligt. För det första: Om det var barndomens helighet det handlade om borde man väl i konsekvensens namn inte få skildra barn som dödas och lemlästas heller? För det andra: Det är mig veterligen inte olagligt att framställa, sprida eller inneha visuella rasistiska skildringar. Man kan förvisso dömas för hets mot folkgrupp om man gör idiotiska uttalanden eller viftar med svastikor, men det går fortfarande alldeles utmärkt att teckna en gammeldags Mississippilynchning. Det är med andra ord snömos.

I ovan nämnda artikel om Simon Lundström uttalar sig kammaråklagare Thomas Bälter Nordenman och menar att lagen är rimlig eftersom det finns mjukvara som kan omvandla fotografier till teckningar, så om man därför inte också förbjuder teckningar så kan det ses som en lucka i lagen. Härligt! Då vill jag upplysa om att det finns mjukvara som kan omvandla fotografier till fullkomligt nonsens eller brus. Det kallas kryptering. Därför bör innehav av krypterade filer likställas med barnporr, annars kan det ses som en lucka i lagen. Om man sparar bilderna utan filändelse så kommer datorn sannolikt att öppna dem som stora textfiler med långa rader av bokstäver och siffror. Innehav av bokstäver och siffror bör således förbjudas och likställas med barnporr…

Som ni märker har jag svårt att låta bli att raljera. Det är helt enkelt för att det hela är förjävla dumt. Trots det är det ett mycket allvarligt ämne. Vem av er känner sig nu hundra procent säker på att ni inte har någonting i bokhyllan eller i fotoalbumet som inte skulle kunna klassas som barnpornografi? För att inte tala om datorn. För här kommer nämligen nästa problematik: Vad räknas som innehav?

Alla som har tillgång till Internet och inte har fått sin nyfikenhet amputerad har någon gång porrsurfat, och har man gjort det har man sannolikt också råkat på tecknad porr. Då är vi där igen – hur avgör man åldern på en tecknad figur? Själv har jag sett tecknad skämtporr med figurer från Simpsons, inklusive Bart och Lisa. Och att de är barn vet vi ju. Det framgår tydligt i serien. Bart är 10 och Lisa blott 8 år gammal. Det har de varit sedan 1989… Poängen är hur som helst att detta enligt definition är barnporr och har du snubblat över en sådan bild så har den också sannolikt sparats i din dator, om än temporärt.

Men du vet om att en raderad hårddisk inte egentligen är raderad va? Den har bara fått tillåtelse att skriva över befintlig information. Exakt hur det fungerar rent tekniskt har jag själv inte tillräcklig kunskap för att förklara. För resonemangets skull räcker det dock att det är så, och att raderade diskar således går att återskapa. Det gör man också vid polisutredningar. Så, även om du var en aldrig så god människa som raderade de erotiska exemplaren av alla teckningar som tillhandahållits av din mangalangare så kan de fortfarande återskapas när polisen beslagtar dina datorer vid ett tillslag för att du till exempel ligger i vårdnadstvist med ditt ex som polisanmäler dig för våldtäkt mot ert barn. För att bara dra till med något. Jag vet inte hur man ser på raderad hårddiskar i ett sådant fall, men rimligen måste även material som återskapas av polisen räknas som innehav, annars ser det ju ut som en lucka i lagen. Eller hur, kammaråklagare Thomas Bälter Nordenman?

Det här är en oerhört farlig lagstiftning och jag skulle kunna fortsätta spy galla över den i några meter till. Till exempel genom att fördjupa mig i att den riskerar att förstöra delar av vårt kulturarv. Både våra bibliotek och filmarkiv innehåller med säkerhet material som kan tolkas som barnporr enligt nuvarande definition, och kanske rensas bort “för säkerhets skull”. Självcensur. Jag skulle också kunna ifrågasätta vad som räknas som att “bereda sig tillgång till” och hur bevisbördan ser ut där när en dator granskas i efterhand. Räcker det att ha tagit emot en fil som man inte förrän efteråt ser vad den innehåller? Jag skulle kunna ägna ett par stycken åt det både skrattretande och skitfarliga i att tingsrätten hemligstämplade bevismaterialet vid rättegången mot Simon Lundström. Rätten ville väl inte sprida barnporr, eller göra åskådare till brottslingar genom brott mot tittförbudet. Men det får räcka så här.

Jag vill bara avslutningsvis beklaga Simon Lundströms öde och uttrycka mitt deltagande. Samtidigt måste jag också tillstå att det är bra att den här domen har fallit, därför att den är ett så tydligt och bra exempel på hur absurd lagstiftningen är. Innan lagen utvidgades var vi några som varnade för att precis det här skulle kunna hända. Det viftades bort med att det osannolikt och att det inte var det som var lagens syfte. Nu vet vi att det inte alls är osannolikt. Och dessutom – det är lagens syfte. Det är det mest skrämmande i det hela. Simon Lundströms öde är inte effekten av en olycklig tolkning av lagen.

Ta med er den tanken. Våra folkvalda tycker att det är rimligt att innehav av tecknade bilder ska kunna sluta med fällande dom för barnpornografibrott.

Andra bloggar om: barnpornografi, manga, tecknat, porr, informationsfrihet, censur, intressant!

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio)
Idag kommer många att skriva om sin relation till Bamse. Jag har ingen sådan. Jag har bläddrat i någon Bamse i ett väntrum någonstans men det är också allt. Som barn fastnade jag aldrig, blev aldrig frälst. Men diskussionerna kring Bamse har inte undgått mig.

Det hävdas gärna och ofta att Bamse är någon sorts socialist. Uttryck som “Många små svaga tillsammans kan besegra den starke” och framställningen av Krösus Sork som hänsynslös utsugare ligger till grund för dylikt. Värt att nämna är dock att skaparen själv, Rune Andréasson menar att Krösus Sork symboliserar själva girigheten, och även den mest inbitna kapitalist måste väl ändå medge att den sortens kortsiktiga profithunger som bara är… tja, utsugande, faktiskt existerar?

Det får vara hur det vill med den saken. Bamse är nämligen på tapeten igen eftersom förlaget Egmont nu gör en Bamsetidning om asylpolitik. Det är för övrigt samma förlag som nyligen fick massiv kritik för sina stereotypa tjej- och killtidningar. Jag antar att Egmont lever efter devisen “all publicitet är bra publicitet”. Jag önskar dem lycka till med det.

Beskrivningarna av asyl-Bamse känns ytterst obehagliga; barn som är rädda och oroliga bör gå ut och leka, och sensmoralen är tydligen att de asylsökande grävlingarna mår bäst av att komma tillbaka till hemlandet. Det var ju inte alls så dåligt där.

Jag vet inte hur det här rimmar med Bamses värderingar i övrigt, men jag har svårt att se hur det går ihop. Såvitt jag förstår är inte Bamse bara en stark björn, utan också en björn med stark integritet och principfasthet. Men jag vet följande: Girighet och utsugning existerar och det yttrar sig på så sätt att den kortsiktiga profithungern mjölkar ur alla tillgångar så att ingenting finns kvar att använda imorgon. Det är precis vad Egmont nu gör med varumärket Bamse. Rune Andréasson lär rotera i sin grav av vetskapen att Krösus Sork nu äger hans skapelse.

Andra bloggar om: bamse, krösus, egmont, asylpolitik

photo © 2010 Ben Grey | more info (via: Wylio)
Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva den här texten strax efter att Olof och jag knåpat ihop vår lilla guide. Som vanligt blev det inte som jag hade tänkt mig. Fördelen med det är emellertid att ett par relevanta argument för och emot hunnit komma upp, samt att jag själv lyckats sätta fingret på något som jag tidigare bara anat.

Men vi börjar från början. Att jämföra Grooveshark med Spotify är oundvikligt eftersom Spotify är den klart dominerande tjänsten av sitt slag. Det ska också redan nu understrykas att jag inte kan göra en rättvis jämförelse de två tjänsterna emellan eftersom jag inte har använt Spotify på överskådlig tid, och inte ens då det begav sig var jag någon frekvent användare. Främst för att jag helt enkelt inte gillade det.

Hur som helst. Groovesharks fördelar är framför allt tre. Det ena är att det är webbaserat och därmed i det närmaste teknikneutralt (med reservation för att det säkert finns någon obskyr datorlösning någonstans som inte stöder flash). Det innebär till exempel att jag kan använda Grooveshark på jobbet istället för att lyssna på radio, något jag inte skulle kunna göra med Spotify eftersom jag saknar behörighet att installera program. Men det innebär också att jag utan krångel kan använda Grooveshark hemma på min Ubuntu-dator. Ja, det ska visst gå med Spotify också, men det kräver antingen installation via Wine alternativt att gå pro för att få tillgång till Spotifys Linuxprogramvara. Kalla mig skeptisk i överkant, men när jag inte kan få en fungerande programvara att testa mot Spotify Free, hur kan jag vara säker på att Spotify Pro fungerar?

Den andra stora fördelen är att musik via Grooveshark därmed också är delningsbart med vem som helst. Du behöver inte ha ett konto på Grooveshark för att jag ska kunna dela med mig av en spellista eller en enstaka låt. Till skillnad från Spotify då. Jag hävdar att musik både är något mycket personligt och något mycket socialt, så för mig är det här en viktig punkt. Jag kan dela med mig. Jag kan snabbt tipsa om något jag gillar. (Gäller det enstaka låtar så är ett hett tips att använda tjänsten tinysong som söker låtar i Groovesharks arkiv men har en minimalistisk struktur och därmed betyder att mottagaren av en länk inte behöver ladda hela Groovesharks interface.)

Den tredje stora fördelen är utbudet. Här bör det dock återigen understrykas att det var länge sedan jag använde Spotify och att deras utbud säkerligen breddats, och dessutom bifogas en brasklapp om att det mycket väl kan bero på vilken sorts musik man söker efter, men ändå: Den främsta anledningen till att jag aldrig gillade Spotify var helt enkelt att det fanns för många och för stora luckor i utbudet. På Grooveshark har jag hittat det jag söker. Faktiskt är utbudet så brett att jag till min stora glädje hittat den norske gitarristen Knut Reiersrud på Grooveshark – en musiker vars skivor jag utan framgång tittat efter på såväl fildelningssiter som i skivbutiker och på auktionssiter utan framgång. Det är en fingervisning om hur brett Groovesharks utbud faktiskt är. Du kan dessutom hitta musik där som aldrig givits ut av ett skivbolag och därför aldrig skulle dyka upp Spotify. Och skälet till detta är helt enkelt att användarna själva kan ladda upp det de anser saknas.

Men det som är Groovesharks stora fördel är också dess stora nackdel. Därför att i och med att det är användarna själva som fyller på musikbiblioteket så saknas den kvalitetssäkring som finns på till exempel Spotify. Ofullständiga kataloger, saknade låtar i album, andra låtar som inte alls hör till den skivan, rena felaktigheter ifråga om vem som faktiskt framför låten liksom felaktiga stavningar som gör sökningen till en mardröm är alla saker man får räkna med. Rimligen också taskig ljudkvalitet och stympade låtar, men det måste jag säga att jag hittills inte råkat ut för. Här har Grooveshark mycket att jobba med. Men det skulle gå att göra. Om Grooveshark fungerade mer som en wiki skulle det bli mycket mer självsanerande. Nu ligger alla felaktigheter kvar och skräpar och den som vill rätta till det kan inte göra annat än att ladda upp en annan version, rätt stavad och rätt taggad. Det vore sweet.

Groovesharks interface är inte heller att leka med. Vad är grejen med den horisontella kön liksom? Innovativt, ja, men inte intuitivt och dessutom snabbt oöverskådligt. Och som någon skrev i en kommentar till guiden: Om en websida behöver en guide är den liksom redan förlorad. Det är så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Jag lärde mig ganska fort att använda tjänsten, men ribban ligger likväl för högt för att locka någon större massa av användare som vill ha ett alternativ till Spotify eller klassisk fildelning. Tanken med guiden var att hjälpa den processen lite på traven, att det ska kännas åtminstone lite bekant.

Men tillbaka till fördelarna, och en insikt. För jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle betala för Spotify. Helt enkelt för att jag inte gillar tjänsten och för att jag inte hittade den musik jag ville höra. För mig har streamingtjänster aldrig varit något som skulle ersätta skivor, snarare fildelning. Istället för att tanka hem saker för att höra om det är värt att köpa skulle jag alltså kunna lyssna via stream. Jag vill fortfarande lägga pengarna på att köpa fysiska skivor av artister jag verkligen gillar, än att kasta in dem i en tjänst där en del av pengarna sedan ska fördelas mellan de artister jag lyssnat på vare sig jag gillade dem eller inte.

Grooveshark däremot har fallit i så pass god jord att jag skulle kunna tänka mig att bli betalkund för att kunna nyttja deras tjänst även i mobiltelefonen. Jo, det går ändå med Tinyshark om man vill det, men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att om saker är tillräckligt bra är jag beredd att stödja det ekonomiskt. Efter viss tids funderande slog det mig varför jag skulle kunna tänka mig att betala för Grooveshark men inte för Spotify. Det handlar om öppenhet och om inställning.

Spotify har nämligen alltid handlat om att lösa frågan “hur ska XX få betaaalt?”, där “XX” huvudsakligen står för “stort bolag“. Grooveshark verkar istället ha ställt frågan “hur kan vi erbjuda människor ett alternativ till illegal fildelning?”. Det är därför Spotify-användare inte kan dela med sig av låtar till icke-användare. Det är därför Spotify Free inte finns att installera på Linux. Problemet man inte har kunnat lösa där är nämligen hur man ser till att användaren får ta del av reklamen (läs: måste ta del av).

Spotify är instängning. Grooveshark är spridning. Det handlar om två olika synsätt, och ni vet hur jag ser på saken. “Music should be shared”, sa Joss Stone, som förvånande nog inte tycks finnas på Grooveshark. Ett missförhållande som borde rättas till.

Andra bloggar om: grooveshark, spotify, streaming, fildelning, musik, kultur, intressant?

Det har varit mycket prat och skriverier och Spotifys vara eller icke vara efter de förändringar de beslutat sig för att göra. Vi lägger oss inte i huruvida det är bra eller dåligt, men har däremot noterat att många hävdar att det inte finns något vettigt alternativ till Spotify. Vi menar att det finns det, och det heter Grooveshark. Vi tror att anledningen till att det inte ses som ett konkurrenskraftigt alternativ är a) att många inte känner till det, och b) att man inte riktigt har kläm på hur det fungerar. Vi vill med följande guide råda bot på dessa båda hinder.

När du surfar in på Grooveshark.com så möts du av en stor blaffa innehållandes en sökruta. Ibland består större delen av förstasidan av reklam för en ny skiva. Det väsentliga är hur som helst sökrutan. Det är den som är nyckeln. Till vänster om den ligger en liten meny som är tämligen självförklarande. I överkant finns också en horisontell navigationsrad där man bland annat kan logga in och ut, och hitta tillbaka till första sidan. Den horisontella raden i nederkant är det som så småningom blir en spellista. Men vi börjar i sökrutan.

Som du säkert redan gissat är det här du söker efter musiken du vill höra. Det går bra att söka på såväl artist som låt eller album. Såvida du inte söker på en mycket speciell titel kommer Grooveshark att ge en hel del träffar, sorterade efter relevans. När du nu har sidan med sökresultat uppe kan du i en navigationsrad välja att lista efter artist, låt eller album. Det kanske var albumet Dog Eat Dog av bandet Warrant du var ute efter, inte albumet Warrant av Dog Eat Dog. Längst till höger i navigationsraden finns en mindre sökruta. Här kan du förfina din sökning genom att söka inom resultaten. Låter det krångligt? Det är det inte. Prova!

När du har hittat låten eller låtarna du söker pekar du på den. En play-knapp kommer att visas till vänster om titeln. Klicka på den och uppspelningen startas. Notera också att en “badge” som symboliserar låten ifråga lägger sig i den horisontella raden i nederkant. Om du därefter pekar på en annan låt bland dina sökresultat så får du istället för play-symbolen upp ett plus och en pil som pekar snett uppåt vänster. Det innebär att när du klickar så läggs låten ifråga till i kö efter den låt som nu spelas. När du pekar på en låt ser du också ett par symboler till höger om titeln. Ett plus som lägger till låten i “min musik”, ett slags personligt musikbibliotek, och en drop-downmeny med inställningar där du bland annat kan lägga till låten till en spellista, dela den via en uppsjö sociala medier eller få en direkt-URL, eller köpa låten ifråga.

Skulle du till äventyrs klicka på en albumtitel eller ett artistnamn så startar ingen uppspelning utan du förs till en lista som visar alla titlar i albumet, eller alla titlar av nämnda artist. Det går till exempel att välja “play all” eller “add all” när du är inne och tittar på ett album. Men här fokuserar vi mer på att göra en påse gott och blandat.

När du har lagt till några låtar i kön och känner att det blev en riktigt bra lista vill du kanske spara den. Det förutsätter förstås att du har ett konto på Grooveshark. Klicka på för ändamålet avsedd knapp i navigationsraden. Det är gratis. Man kan även betala för ett premiumkonto vilket bland annat ger möjligheten att använda Grooveshark i din Android-telefon. Men faktum är att du inte ens behöver skapa ett konto om du inte vill. Det går att logga in på Grooveshark med ditt Facebookkonto eller Googledito. Den kö du har byggt försvinner inte för att du loggar in.

För att spara kön som en spellista klickar du på en liten meny ovanför den horisontella kön där det står “Spelas nu: X låtar”. Där finns bland annat alternativet “spara ny spellista”. Du kan även välja att lägga till låtarna i din kö till en befintlig spellista, ladda spellista och lite annat smått och gott. Prova dig fram. Grooveshark har ingen self destruct-knapp.

På varje badge i din kö finns också samma plus och drop-downmeny som hittas invid sökresultaten (se ovan) samt ett kryss uppe till höger vilket helt enkelt tar bort låten ifråga från befintlig kö. Längst till höger i din befintliga kö finns en sopkorg som används för att tömma hela den befintliga kön.

När du har sparat en (eller flera) spellistor vill du säkert dela med dig av dem till dina vänner. Musik är ju trots allt något socialt. Detta kan du göra på flera sätt. Antingen genom att högerklicka på en spellista i din meny till vänster och kort och gott välja “dela” eller genom att vänsterklicka på spellistan och dela via den navigationsrad som då ges ovanför den öppnade spellistan. Detta alternativ är något tydligare. Det är också här du redigerar din spellista. Har du många spellistor kanske du bara väljer att visa dina absoluta favoriter i vänstermenyn. För att komma åt en spellista som inte syns i vänstermeny, välj “mina spellistor” för att visa alla och öppna därefter den spellista du vill dela eller redigera. Oavsett vilken väg du tar så ges du flera snabbalternativ för att dela via de vanligaste sociala medierna och mail. En fiffig grej är dock att oavsett vilket delningssätt du väljer så öppnas en ny ruta där du kan bifoga ett meddelande med din spellista. Längst upp i den rutan ligger en direkt-URL till spellistan som du kan kopiera om du hellre vill dela listan via din blogg eller vill skicka spellistan som länk till dina kompisar. Möjligheterna är många. Mottagaren behöver inte ha ett Groovesharkkonto för att kunna ta del av din spellista. Allt vederbörande behöver i mjukvaruväg är en webläsare.

Att skriva en heltäckande guide är svårt. Grooveshark erbjuder många olika sätt att göra en och samma sak. Det är upp till användaren att hitta det sätt som känns bäst. Vi hoppas dock att vi med denna guide kastat lite ljus på hur Grooveshark fungerar och hur man hittar rätt i dess gränssnitt så att det känns lite mindre främmande. Vi hoppas också att vi väckt lite nyfikenhet och att alla musikälskare därute hittar vad de söker.

En liten bonus om du kör Firefox är att skapa en så kallad “programflik” för Grooveshark. Högerklicka på flikens titel, välj “Fäst som programflik”. Nu får du en flik längst till vänster som tar upp minimalt med plats i webbläsaren, och startar automatiskt med Firefox.

Slutligen önskar vi att alla som vill sprida ordet vidare kopierar guiden delvis eller i sin helhet och återpublicerar.
CC Olof Bjarnason och Johnny Olsson.

Andra bloggar om: grooveshark, spotify, streaming, musik, guide, intressant?

photo © 2008 Mascovici Stefan | more info (via: Wylio)
Diktatorer är fascinerande. En bekant från förr hade något av en diktatorfetisch och kunde berätta tragikomiska anekdoter som illustrerade hur absurda saker och ting blir. Till exempel berättade han om presidenten i Equatorial Guinea, Francisco Macías Nguema, som julen 1975 lät avrätta etthundrafemtio dissidenter medan ett band spelade “Those were the days”. Han berättade också en hel del om Nicolae Ceaușescu.

Nicolae Ceaușescu tyckte att han behövde ett palats och lite annat smått och gott att kröna sin personkult med, så han lät riva stora delar av Bukarests historiska bebyggelse för att göra plats för ett stadscentrum inspirerat av Nordkoreas Pyongyang. Om jag inte missminner mig anses det vara den mest omfattande destruktionen av en stadskärna som inte orsakats av bombräder. Det palats som Ceaușescu lät uppföra (men som inte han bli klart under hans livstid) är infört i Guinness rekordbok som världens största civila förvaltningsbyggnad, världens dyraste förvaltningsbyggnad och världens tyngsta byggnad. Detta projekt tyckte alltså Ceaușescu verkade lämpligt att ta sig an samtidigt som folket svalt eftersom regimen prioriterade att exportera det jordbruket producerade, importen av varor nästan stannade av helt och elen ransonerades. För det var han värd. Jag undrar i mitt stilla sinne om man citerade L’Oreals slogan när man arkebuserade karln. Det hade varit passande.

Något jag kommit att undra är hur man så totalt tappar verklighetsförankringen. Hur kommer man till den punkten där man tänker: “Det är jag värd”? När Egypten jagade ut sin diktator Mubarak sas det att han förmodligen var världens rikaste man. Frestelsen att roffa åt sig blev väl för stor, kan man tänka. Och Mubarak tyckte nog att han var värd det. Hur mycket Moammar Ghadaffis tillgångar uppgår kan man bara gissa, men det faktum att han klär sig som Mellanösterns Michael Jackson ger en ledtråd. Och när det nu bränns under fötterna på honom och han dessutom säkert har läst om Mubaraks rikedomar kan man ju tänka sig att han passar på att roffa åt sig lite till. För det är han värd. Att han löper stor risk att få vad han verkligen förtjänar spelar mindre roll – den som har mest pengar när han dör vinner.

Men nu är det ju inte bara galna diktatorer som saknar verklighetsförankring och övervärderar sig själva en smula, för att uttrycka sig milt. Upphovsrättsindustrin har flera gånger kommit med vansinniga skadeståndsanspråk och glädjekalkyler. När man börjar räkna på skivindustrins eget sätt så lyser galenskapen snart igenom. Enligt IFPI fildelades ca fyrtio miljarder låtar 2007 (en siffra som säkert ökat exponentiellt sedan dess eftersom skivförsäljningen inte gjort det), och om man då räknar på de skadestånd som faktiskt dömts ut och som IFPI nådigt godkänt som “rimliga”, så landar vi i att illegal fildelning åsamkar en ekonomisk skada på mellan 13 och 48 gånger världens BNP. Även om vi räknar bort en del av skadestånden som ersättning för att skivbolagen blivit kränkta och kanske måste skicka styrelsen på terapi i Aspen, så kvarstår det några världs-BNP. Redan när man börjar närma sig “gånger världens BNP” borde man kunna konstatera att någons reality check saknar täckning.

Nyligen var det dags igen. Tretton skivbolag stämde Limewire på 75 biljoner dollar. Det motsvarar cirka 470 000 miljarder kronor. Vad det blir enligt SD-index 2011 törs jag inte ens tänka på, men om man skriver “47″ och radar upp alla nollor i världens parlament som lydigt sväljer upphovsrättsindustrins beräkningar utan att tänka så kommer man ganska nära. Beloppet motsvarar också mer än fem gånger USA:s statsskuld, bara som en referens. Jag ser dock redan nu framför mig hur framtida amerikanska politiker försvarar statsskuldens storlek med “äh, det är ju inte ens en femtedel av skivbolagens förluster på grund av illegal fildelning, och det är ju ingen big deal. De finns ju kvar och mår bra. Oroa er inte.”

Lyckligtvis fanns det den här gången en domare som faktiskt tänkte efter och krasst konstaterade att beloppet är “högre än vad hela skivindustrin tjänat sedan Edison uppfann grammofonen 1877″. Avslag!

Jag tänker inte låta er glömma att de människor som kommer med dylika skadeståndsanspråk och som gråtit om sin egen nära förestående död ända sedan de föddes är samma människor som Sveriges justitieminister litar på inte kommer att missbruka sin skräddarsydda privatpolislag, också känd som Ipred. Tänk om den moderatledda regeringen hade samma tilltro till sina egna medborgare. Tanken svindlar.

photo © 2008 Rupert Ganzer | more info (via: Wylio)
Time Warner Center – Warners högkvarter i New York. Ser det här ut som ett ställe där folk svälter? Många av USA:s husägare gick från hus och hem när bostadsmarknaden kraschade. Warner bor kvar. Så fattigt kan de inte ha det.

Andra bloggar om: skivbolag, upphovsrätt, fildelning, diktatur, verklighetsförankring, intressant?

photo © 2005 Kevin Zollman | more info (via: Wylio)
Som barn var jag djupt fascinerad av westernfilmer. Ja, inte bara filmer förresten; böcker och serietidningar också. Men framför allt filmer. När andra ungar lekte krig lekte jag cowboy, när andra ungar tyckte att M16 var världens häftigaste vapen besatt jag värdelös kunskap om Winchestergevär och Colt Peacemaker. Och när andra ungar glodde på Rambo om och om igen gjorde jag sammalunda med en miniserie från 1979 som heter The Sacketts.

Nuförtiden när jag ser en western slås jag av hur primitiv och rättfram handlingen är. För det mesta. Jag tror att det också är det som har varit nyckeln till genrens framgång. Det finns en ärlighet över det som sannolikt inte har ett dugg med verkligheten att göra. Konflikter löses med dueller, den som vinner har rätt och förloraren dör snabbt och prydligt utan att vare sig gnälla eller blöda. Det tycks ha funnits en handfull yrken i vilda västern, som kofösare, sheriff, revolverman, soldat och rånare. Och bartendrar, men det är förbehållet efterblivna skvallerbyttor. När man inte ägnar sig åt sitt yrke hänger man på saloonen och dricker blaskig whiskey med e, spelar poker (vilket vanligtvis slutar med att någon anklagas för fusk och skjuts ihjäl) eller står och hänger och ser cool ut. Just det där med att hänga och se cool ut var de grymma på. Kanske var det därför flera av åttiotalets hårrockare tog inspiration därifrån.

Det var heller inget problem att släppa allt man hade för händer och ge sig ut för att hitta sin brors baneman. Att döma av westerngenren bör minst trettio procent av den manliga befolkningen vid en given tid ha varit ute efter blodshämnd. Det kan ha varit den primära drivkraften till att bygga järnväg.

Allt det här är förstås ytterst tillrättalagt och romantiserat, men om man tar en närmare till på westerngenren så anar man en glorifierad hederskultur. Tänk på saken. Att kalla någon för falskspelare eller lögnare slutar obönhörligen med duell för att försvara hedern. En familjemedlems död ska hämnas, alldeles oavsett om han drog först eller inte. Och kvinnosynen finns det inte mycket att säga om eftersom den är obefintlig. Det finns prostituerade och mammor i westernfilmer.

Det är heller inget konstigt att westernfilmen är baserad på en hederskultur. Vi pratar om den vilda västern dit civilisationen och lagen ännu inte nåt. Dessutom strax efter ett uppslitande inbördeskrig. Massor av öppet, bördigt land att exploatera men att vara först till kvarn räcker inte – man måste kunna försvara sin jordplätt också. I boken Varför mördar man sin dotter? förklarar Nima Dervish och Emre Güngör pedagogiskt hederskulturens förutsättningar och en av de viktigaste ingredienserna är just avsaknaden av infrastruktur. För att kraftigt förenkla deras resonemang skulle man kunna säga att ju svagare stat desto starkare hederskultur. Det är logiskt. Om det inte finns något rättsväsende att falla tillbaka på, ingen lag och ordning, då är familjen det enda man har och då måste den också försvaras till varje pris.

Men man stenade inte folk! Nej, man hängde dem i närmaste träd istället. Jag vet inte om det är så mycket mindre primitivt, och oavsett avrättningsmetod så är väl det större problemet avsaknaden av rättslig prövning?

Så visst kan man se de oändliga vidderna i westernfilmer och avundas den fria sadelluffaren som gör som han vill och lever för stunden. Men ärligt talat; om skildringarna har den minsta verklighetsförankring så måste livet i den vilda västern ha varit allt annat än fritt och idylliskt, där minsta snedsteg kan få dig lynchad av en uppretad pöbel, där du ständigt måste vara beredd att försvara din heder med livet som insats och där du förr eller senare måste jaga någon land och rike rund för att din pantade bror fått sig själv dödad. Och den där blaskiga whiskeyn. Med e. Huvva!

Andra bloggar om: western, vilda västern, cowboy, hederskultur, intressant?

Eftersom jag lider av ett stort hockeyintresse och gärna följer Buffalo Sabres brukar jag ibland kolla på streamade matcher på nätet. Ja, jag vet, NHL lider naturligtvis oerhört av detta och är på gränsen till ekonomisk kollaps. Det är inte alls så att de i själva verket får fler fans runt om i världen som köper matchtröjor och annan merchandise. Därför gör de också vad de kan för att stänga av strömmarna, vanligtvis genom att få tredjepartstjänsterna som möjliggör strömning på ett enkelt sätt (uStream, Justin.tv, etc) att stänga av de konton som streamar NHL-matcher. Varpå nya konton och nya tjänster ploppar upp som svampar. Som brukligt är.

En av de siter jag regelbundet besöker för att hitta strömmar är atdhe.net. En mycket basic site som bara består av en lista med länkar till diverse tv-serier och streamad sport av olika slag. Döm av min förvåning när jag igår kväll surfade dit och upptäckte att domänen adthe.net har blivit omhändertagen av Homeland Security. Jag menar, allvarligt? Vad i helvete har Homeland Security med upphovsrättsintrång att göra? Börjar det inte gå lite väl långt nu? Vad är nästa steg? Nuke ‘em?

Jag vet inte hur många gånger vi har påpekat att man skjuter mygg med kanon vad gäller upphovsrättsintrång. Det finns helt enkelt inga proportioner. Och jag vet inte hur många gånger detta förnekats både av upphovsrättsmaffian, dess lakejer i världens parlament och av vanliga människor som helt enkelt inte vill tro på det, därför att det är för absurt. Men börjar det inte bli ganska uppenbart nu? Man bryr sig inte om att mygla längre.

Och atdhe.net är förstås uppe igen, nu på domänen atdhe.me. Fuck you, som man säger över där.

Andra bloggar om: upphovsrätt, stream, homeland security, fildelning, intressant?

Hur fantastiskt Internet än är så har det sina baksidor. En av dem är fixeringen vid det senaste. Allt ska vara nytt, alla ska ha det senaste och alla tenderar att springa på samma boll. Det speglar väl förvisso samhället i övrigt, med skillnaden att på Internet är “för fem minuter sedan” som mitten av 1900-talet och “igår” rena stenåldern. Om Internet har någon motsvarighet till kreationisterna så hävdar de säkert att Internet skapades för sex månader sedan.

Därför är det glädjande  när det dyker upp Internetrepriser. Jag kom att tänka på det när piratkören började sjunga Joss Stones lov nyligen. Med all rätt, hon är en fantastiskt cool människa med talang, fantastisk röst och glittrande ögon, frispråkig och frisinnad. Det är bara det att klippet där hon yttrar de bevingade orden “piracy is great” bloggade jag om för två år sedan. Innan Internet fanns.

Nu skriver jag inte detta för att vara mallig och nedlåtande och antyda att alla andra är “efter”. Jag var säkert efter redan då. Det är inte poängen. Poängen är att det är roligt och välförtjänt att det här går ett varv till. Men det är också fascinerande. Jag och många med mig har ibland försökt virvla upp något gammalt, men det oftast dödfött. Så vad är det egentligen för mekanismer som styr? Varför spinner Joss Stone ett varv till och varför just nu?

Och det är också det här jag älskar med Internet. För trots att det går tretton sociala medier-experter på dussinet så går det inte att med särskilt stor träffsäkerhet säga vad som kommer att slå, vad som är morgondagens meme. Jag hoppas att vi aldrig riktigt lyckas hitta den vinnande formeln. Jag hoppas att Internet får fortsätta vara the final frontier, lite mystiskt och fullt av överraskningar.

Andra bloggar om: internet, repris, joss stone

photo © 2008 Mark Kobayashi-Hillary | more info (via: Wylio)
Bokstaven är D och temat på sätt och vis saknad.

Tidigare i år tillkännagav trummisen och frontmannen Mike Portnoy att han och Dream Theater går skilda vägar efter 25 år. Sorgligt. Bakom lucka fyra hittar vi därför The Best of Times från Dream Theaters sista album Black Clouds and Silver Linings. Ja, sista. Utan Portnoy är det inte Dream Theater.

Låten är tillägnad Portnoys far, som för övrigt också var den som kom på bandets namn. Så det känns passande att The Best of Times också får hylla bandets tid ihop. Den som vill kan också spetsa öronen under de sista minuterna av låten och fundera över hur fan Slash kan utnämnas till världens bästa gitarrist så länge John Petrucci fortfarande har fingrar.

På temat saknad tänder jag också ett ljus för Dave Matthews Bands saxofonist LeRoi Moore som i augusti 2008 gick bort i sviterna efter en olycka. DMB får bidra med Don’t Drink The Water från Before These Crowded Streets. Ingen koppling till temat där, bara en riktigt bra låt och en bra text om kolonisation. Om ni tycker er höra Alanis Morrisette yla mot slutet så är det alldeles riktigt.

Men det finns alltid hopp. Mångsysslaren Bruce Dickinson lämnade Iron Maiden för att kunna styra mer över sin tid. “Hur ska mina barn kunna respektera mig när de blir äldre om jag inte är där för dem när de är små?”, läste jag i en intervju och jag kommer alltid att respektera honom för det. Några år senare återförenades dock Maiden och Dickinson, förmodligen med bättre kontroll över tillvaron. Det ger visst hopp om att Portnoy kan hitta tillbaka till Dream Theater.

Bruce Dickinson får bidra med Tears of the Dragon från sin soloskiva Balls to Picasso.

Lucka 4

Andra bloggar om: julkalender, musik, dream theater, mike portnoy, dave matthews band, leroi moore, iron maiden, bruce dickinson, saknad, d