Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Aftonbladet har låtit sina läsare rösta fram världens bästa nu levande gitarrist. Resultatet blev… nedslående. Vinnaren blev nämligen Slash. Och jag vill redan här säga att jag egentligen inte har något emot Slash. Jag gillar en del saker han har gjort, men:

Slash är inte världens bästa nu levande gitarrist. Med risk för att låta en smula elitistiskt, men att påstå något sådant är löjligt och okunnigt. Det är ett hån mot ett helt skrå. Det är som att påstå att Martin Timell är världens bästa nu levande snickare. Vilket förvisso antagligen skulle bli resultatet om Aftonbladet höll en sådan omröstning. Likheten mellan Martin Timell och Slash är nämligen att Aftonbladets läsare känner till dem. Därför kommer alltid de mest kända, de som bäst odlat sin image, att vinna den här typen av omröstningar.

Nu är det ju förstås så att man inte behöver bry sig om sådana här omröstningar. Att låta vem som helst rösta om vem som är världens bästa på något, utan några som helst kriterier för vad det är som ska bedömas utöver att personen ifråga ska vara vid liv och kunna posera med en gitarr, är givetvis inte ett seriöst försök att fastställa vem som är bäst. Men ändå stör det mig en smula att Slash gång på gång lyfts fram som så jävla bra. Det är han inte.

Så hur avgör man då vem som är bäst på att hantera ett instrument? Det är en smått hopplös uppgift. På gitarrhjältarnas tid var det främsta kriteriet att kunna spela fort, som om det vore ett hundrameterslopp. Den typen av gitarrtävlingar finns också, där man pressar sig till att spela ett specifikt stycke på kortast möjliga tid. Det är ett enkelt sätt att mäta, men det säger ingenting om hur det låter – det är bara fort. Personligen tycker jag att det är ett tämligen värdelöst sätt att mäta skicklighet med ett instrument eftersom poängen med instrument är att få dem att låta bra. Man spelar ackord, inte på ackord. Men det är hur som helst inte en tävling Slash skulle behöva bemöda sig med att ställa upp i. Det finns massor av gitarrister som skulle varva honom.

Att istället bedöma instrumentalister utifrån hur de låter blir istället väldigt subjektivt. I slutänden handlar det om vilket sound man föredrar, och deras förmåga att sätta ihop melodier, och givetvis också att de spelar i band som man gillar. Smått hopplöst alltså. Ändå vill jag påstå att det finns vissa objektiva bedömningar man kan göra. Det går att objektivt avgöra om en gitarrist spelar kontrollerat”, det vill säga, inte får med sig ljud som inte ska vara där, bänder tonerna på ett exakt sätt så att den ton som kommer ut är ren, och att vibratot är behärskat och konsekvent. Men den bedömningen kan antagligen bara göras för att sålla agnarna från vetet. Att sedan avgöra vem som är allra bäst bland alla som är jävligt bra – nej, då är risken överhängande att det hela blir subjektivt igen. Dock vill jag även här hävda att Slash hamnar i högen med gitarrister som inte kvalificerar sig till de bästa.

Om man tänker sig att man gör bedömningen som i simhopp då. Man bedömer själva utförandet och poängsätter det, men räknar även in svårighetsgraden. Att spela ett något enklare stycke kräver högre perfektion i utförandet för att ge höga poäng, medan ett komplicerat och invecklat stycke har något lägre krav på utförandet. Då börjar vi kanske komma någonstans. Men den bluespenta som Slash står och bänder fram och tillbaka i all evighet har inte särskilt hög svårighetsgrad, och skulle då kräva en enorm perfektion för att ge höga poäng. Så nej. Möjligen om man då väger in att han har hög hatt, håret i ögonen och en cigg i mungipan och således inte ser ett skit – då har vi en svårighetsgrad som möjligen kan ge karln lite poäng.

För till syende och sist är det just det sistnämnda som gör att Slash gång på gång nämns som en bra gitarrist; hans image. Ja han har hög hatt och skinnbrallor och gitarren vid knäna, och ja, han ser rätt cool ut, och om det var det omröstningen gällde så skulle nog jag också rösta på honom. Men inget av det säger något om honom som gitarrist, det har bara gjort honom känd bland de stora massorna. Detsamma gäller för övrigt Angus Young som har kortbyxor och keps men är tämligen ointressant att lyssna på. Borde inte förresten Buckethead vara världens bästa gitarrist? Han har ju en hink på huvudet! Det är helt crazy!

Har jag själv då någon åsikt om vem som är världens bästa nu levande gitarrist? Njae. Min favoritgitarrist just nu är John Petrucci, men jag medger utan omsvep att jag själv inte har tillräcklig kunskap i gitarrspelandets konst för att avgöra vem som är bäst. Skulle man sammanställa några kriterier och göra ett poängsystem för att rent vetenskapligt avgöra frågan så skulle det antagligen bara bli tekniskt, sterilt och inte ett dugg njutningsbart att lyssna på. För som sagt; i slutänden är det ändå det som räknas. Bedömning av musik ska vara subjektiv. Dessutom är det fullt möjligt att världens bästa gitarrist, enligt ett sådant poängsystem, är en trettiofemåring som bor hos sina föräldrar och sitter i källaren och nöter på dygnets alla vakna timmar. Jag har spelat med den sorten. Kliniskt skickliga, men fantasilösa och skulle inte kunna gå utanför ramarna om så deras liv hängde på det.

Men om ni nu tycker att Slash är så fantastisk, varsågoda. Ni som röstade på honom, eller underlät att rösta mot honom, måste lyssna på hela klippet. Jag har redan tagit mitt straff.

Andra bloggar om: slash, gitarr, gitarrist, musik, intressant?

Alldeles nyss kom en debattartikel upp på SvD:s Brännpunkt undertecknad av undertecknad tillsammans med Marcus Fridholm och Göran Widham som vanligtvis berättar sagor från livbåten. Jag tycker förstås att ni ska läsa den. Och då menar jag läsa, och inte göra som Bob:

Jag förstår inte den här oviljan från vissa grupper i samhället att de inte vill betala för andras arbete. Ni är heller inte trovärdiga då jag antar att Ni själva vill ha betalt för ert arbete.

Har Ni inte råd att betala för att köpa den musik Ni tycker är bra kanske Ni borde skaffa en annan sysselsättning.

Hur tydlig man än försöker vara kommer det alltid att finnas nån som inte förstår vad diskussionen handlar om. Lika bra att vänja sig antar jag.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning

Många har skrivit om Bonos utspel i NY Times redan och jag har också gjort det, det är bara inte publicerat någonstans ännu. Anna Troberg har ett intressant irländskt perspektiv på det hela. Borta på Livbåten radar Göran och Marcus upp felen i Bonos resonemang, och det gör Techdirt och Walter Naeslund också.

U2 har varit mina husgudar sedan jag lämnade tonåren och upptäckte att det fanns något annat än hårdrock därute. Jag har tagit mitt handle efter vad jag fortfarande anser är den bästa skiva som någonsin gjorts, The Joshua Tree. En skiva som jag för övrigt har köpt två gånger eftersom mitt första exemplar försvann och trots att jag hade rippat den för att kunna spela upp i datorn. Det är ett album som jag helt enkelt ansåg måste finnas i samlingen.

Nu får det albumet tillsammans med resten av min U2-samling flytta ner i skamvrån med mina Guillouböcker, och några mer pengar kommer jag aldrig att lägga på U2. Jag handlar inte med fascismförespråkare.

Nu väntar jag på att det ska komma igång en diskussion om huruvida inte artister också får ha en åsikt utan att riskera att bli bojkottade. Låt mig då förekomma den diskussionen och säga att jag varken förespråkar en bojkott eller befinner mig i en position där jag kan utlysa en. Och jag tycker visst att artister ska få ha åsikter – det är ju en av anledningarna till att jag alltid har beundrat Bono och U2 även om jag inte alltid instämt. Men när det kommer till att förespråka rent fascistoida metoder för att fylla sina egna bankkonton, då räcker det för min del. Jag skulle inte ha några problem med att Bono ogillar fildelning, om han stannade där. Men det gör han inte. Han använder sitt kändisskap till att föreslå att vi skiter i allt vad brevhemlighet och budbärarimmunitet heter, och det är direkt kopplat till hans och hans kompisars intäkter. Alltså är det ett utmärkt läge att använda sin konsumentmakt.

Och även om inte Bono bryr sig nämnvärt om huruvida jag köper hans skivor eller kommer på hans konserter längre så finns det en liten personlig triumf; för när vi fullt ut har anammat den kinesiska modell som Bono omfamnar och utökat till Ipred3 – license to kill, som ger upphovsrättsinnehavare rätt att avrätta fildelare med nackskott, då har jag åtminstone inte betalat för kulan.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning, intressant?

Nej, det handlar inte om Radio Rix. Det handlar om Guantanamo. Uppgifter gör nu gällande att musik kan ha använts som tortyr förstärkt förhörsmetod, och en rad artister och upphovsmän kräver nu att få veta om deras musik har använts. Därför begär de ut en lista över vilka låtar som har spelats för fångarna. Jag gissar att deras respektive skivbolag också snart inkommer med samma begäran och vill ha betaaalt samt att Metallicas trumslagare Lars Ulrich personligen åker till Gitmo för att ilsket stå och skaka stängslet och kräva sina pengar.

Personligen vet jag inte vilket som skulle vara värst i sammanhanget: Att min musik använts till att plåga andra människor eller insikten om att min musik är så plågsamt dålig.

Tips till förhörsledarna på Guantanamo: Dr Bombay, Crazy Frog, Markoolio, Las Ketchup, Günther och Basshunter.

Andra bloggar om: guantanamo, tortyr, förstärkta förhörsmetoder, musik

Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet.

Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare.

Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare.

Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live.

Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.”

Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud?

Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar.

Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert.

Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa.

Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar.

Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen.

Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera.

Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe.

Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare.

Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? “Oh well, Rudess is at it again, and I’m sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system.”

Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man.

Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?

Den här texten påbörjades för länge sedan, blev aldrig färdig och tillägnas Calle och Caspian Rehbinder.

Periodvis har jag arbetat med folk som med stora portioner spydighet kallat mig “musikälskaren”. Anledningen är att när mina radioberoende kollegor varit ute på lunch har jag helt sonika passat på att stänga av skvalet. När de sedan kommit tillbaka har det förekommit kommentarer som “det måste vara den stora musikälskaren som har stängt av”.

För det första fattar jag inte grejen med att kommentera alls. Jag låter dem ha radion igång, jämt och ständigt, trots att jag avskyr att höra skvalet och mycket hellre lyssnar på maskinernas entoniga bullrande och gnisslande. Varför kan jag då inte få stänga av när ingen annan är där? Det är som att de blir kränkta av att musiken inte är på när de ändå inte är där för att lyssna på den. Märkligt.

För det andra är det ju just musikälskare jag är! Det är så larvigt egentligen och jag borde inte bry mig men det gör jag. Att folk som tycker att Idol är det bästa sedan grammofonskivan och ägnar hela dagar åt att diskutera melodijävlafestivalen ska sätta agendan för vem som är musikälskare eller inte stör mig.

Så jag har funderat lite över hur man förklarar vad det är man faktiskt hör. Jag var ett tag inne på att göra en jämförelse med whisky, eftersom en av mina kollegor är stor whiskyfantast. Grejen är att whiskykännare påstår att det går att känna ett par hundra dofter och smaker där andra känner typ sprit och skogsbrand. Det är lite så det är med musik. Där andra hör en melodi de gillar hör jag massor av andra nyanser. Men jämförelsen blir lite trubbig.

Så istället funderade jag på att likna det vid tavlor. Jag tänkte att det faktum att jag inte kan ett smack om målad konst i det här fallet skulle vara till min fördel eftersom det skulle illustrera andras okunnighet om musik. Så jag började skriva lite på de där liknelserna som för mig kändes tämligen självklara, men så ville jag ha lite mer kött på benen för att kunna fullfölja analogin, så jag rådfrågade Calle Rehbinder som ganska omgående och hänsynslöst sågade min idé. Han menade att den stora merparten av de människor som inte kan höra komplexiteten i ett stycke musik troligen inte heller kan se det i en tavla. Analogin skulle således vara slöseri med allas tid. Och han har alldeles rätt i det.

Calles förslag var istället mat. Alla som uppnått en ålder då det går att samtala med dem har ätit (utom lufterianer som ägnar sig åt självbedrägeri) och har således ett förhållande till mat. Mat är dessutom någonting betydligt mer alldagligt, och även om jag tycker att det är larvigt att gradera olika former av konst så kan jag konstatera att musik är mer alldagligt än tavlor. Betydligt fler har åsikter om musik än om tavlor.

Nu kanske någon redan här känner sig manad att invända att mat är en livsnödvändighet. Det är förvisso sant, kroppen behöver näring för att överleva, men om det räckte skulle vi nöja oss med att äta sån där sörja som serveras ombord på Nebuchadnezzar i the Matrix. Det innehåller all näring kroppen behöver. Ändå lever vi inte på sörja. I vår välmående del av världen kan vi unna oss lyxen att låta maten vara en njutning och inte blott en nödvändighet.

Föredrar du en rätt väl tillagad av fina råvaror serverad på porslin, eller samma rätt bestående av en massa E-nummer värmd i microvågsugn och serverad i wellpapp? De flesta har inga problem att svara på den frågan. Notera att vi inte pratar om flådiga franska rätter som chôtômôtô på en bädd av saffranmurkelguldsky, utan helt vanlig mat. Jämför en hemlagad köttfärssås med den kattmat Findus marknadsför som just köttfärssås. Det är vardaglig mat och ändå en värld av skillnad.

En vällagad maträtt är liksom ett bra stycke musik en välbalanserad sammansättning. Man har råvaror och man har kryddor och det ska blandas rätt och tillagas på rätt värme för att bli bra. En av de första läxorna i köket torde vara less is more. Det gäller även i musikvärlden. Om du har bra råvaror bör du inte behöva tjugoåtta kryddor. Och om du använder tjugoåtta kryddor kommer det antagligen inte att vara möjligt att urskilja smakerna. Säkert finns det någon anrättning som ska vara precis så, liksom motsvarande musikaliska skapelser, men vi bortser från det ett ögonblick. En bra råvara är god som den är, men rätt kryddad kan den bli ännu godare. En dålig råvara måste däremot döljas.

Dessutom är det ju så att man använder vissa kryddor för att skapa kontraster. Något syrligt som bryter av mot något sött och förhöjer upplevelsen av bägge smakerna, till exempel. Andra kryddor verkar i det fördolda och är knappt förnimbara, men förstärker en annan smak. En löksås smakar inte sött, men utan en nypa socker blir den inte vad den ska vara.

Så vad har då Radio Rix och de övriga kanalerna på menyn idag? Vad rekommenderar kocken? Snabbmakaroner med ketchup. Findus fiskgratäng. Pulvermos och mamma Scans köttbullar som luktar prutt när man öppnar förpackningen. Veckans och möjligen förra veckans rester dränkta med Piffi Allkrydda så att du ska slippa känna vad det egentligen smakar.

Smaken varierar förstås. Det finns de som tycker att pulvermos är godare än riktigt potatismos, och det är helt ok. Men de kallar sig inte gourmeter heller, och framför allt tror jag inte att de skulle få för sig att håna den som föredrar hemlagat potatismos med smör, kärlek och en nypa muskotnöt. Med musik förhåller det sig annorlunda. Det är inte alls ovanligt att folk pratar om hur mycket de älskar musik, för att därefter prata sig varma om de senaste Idolstjärnorna. Och de är väl talangfulla artister och sångare, det är inte det. Det är bara det att musiken är… tja, Piffi Allkrydda.

Vad de här personerna inte förstår är att för vissa av oss är det smått plågsamt att lyssna på smörjan. Jag har ofta fått höra att “det är väl bara att låta bli att lyssna”. Nej det är det inte! När jag hör musik så lyssnar jag. Det är skillnad på att höra och att lyssna. Jag tror att det är precis det som är skillnaden i grunden; jag lyssnar. De gör inte det, och och i mina ögon går de miste om så otroligt mycket. Och ja, jag är kräsen, men å andra sidan; när jag hittar något jag verkligen gillar så räcker det länge.

Alla har vi olika intressen, olika smak och olika uppfattningar. Precis som det ska vara. På de allra flesta områden är det också accepterat att några besitter mer kunskap om ämnet än andra. Även den som är av uppfattningen att whisky, oavsett typ och märke, bara går att dricka om man häller cola i den accepterar att whiskykännaren faktiskt kan whisky och uppfattar smaker och dofter som helt gått den förstnämnda förbi. Men när det kommer till musik är det fult att påstå att man har mer kunskap i ämnet än någon annan, och att man uppfattar mer av det man hör. På gott och ont, för även om det är frustrerande ibland så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Musik är och ska vara folkligt. “Vanligt folk” må skita i tavlor, fransk mat, whisky och skulpturer, men när det kommer till musik har alla en åsikt, även om en del passionerat försvarar Piffi Allkrydda.

Detta är tjusningen. Detta är förbannelsen. Musik är mer än kultur. Det är ett fenomen.

Andra bloggar om: musik, piffi allkrydda, mat, kultur, intressant?

Veckans ämne måste ha varit Magnus Ugglas utspel mot Sony och Spotify. Många har påpekat det uppenbara; att någon måste vilja lyssna på Ugglas musik för att han ska tjäna pengar. Jag kan ge honom att han får ihop fyndiga texter många gånger, men när nyhetens behag lagt sig är hans musik slätstruken och står knappast emot tidens tand särskilt bra. När människor får tillgång till galet mycket musik via Spotify väljer de kanske bort honom. Vad vet jag.

Men nu är det ju också så att Ugglas ilska främst riktas mot Sony, och om jag fattar det rätt har man reat ut Uggla för att köpa in sig i Spotify billigt. Den ilskan är fullt begriplig.

Hur som helst så hörde jag fragment av en radiodebatt häromdagen. Tyvärr kunde jag inte lyssna ordentligt eftersom maskinerna gick på jobbet, men jag uppfattade att deltagarna i samtalet var en repressentant för Sony, en vd för ett litet skivbolag vars namn jag inte uppfattade, en repressentant för STIM, en artist samt Roger Wallis. Jag vet inte ens vilken kanal som var på, och det är synd för jag skulle gärna vilja höra hela debatten. Främst för att den för första gången på länge lät ganska ärlig. Det första jag hörde var att man pratade om skivbutiker som slår igen på grund av konkurrens. Inte på grund av illegal fildelning. Konkurrens.

Den klart mest intressanta aspekten var emellertid när mannen från det lilla skivbolaget berättade att de får in någonstans i storleksordningen 0,001 öre varje gång någon lyssnar på en av deras artister. Efter tusen lyssningar får man alltså in ett öre som ska fördelas bland artisterna. Man kan tänka sig att den administrativa kostnaden för fördelandet överstiger inkomsten. Men så släppte han en liten bomb och hävdade att de fyra stora skivbolagen var delägare i Spotify, och att de varit det redan från början! I nästa andetag sa han att han fick en bekräftande nick från Sony-mannen. Han anklagade dem vidare för att ta den större delen av kakan. (Jag reserverar mig för att jag kan ha uppfattat det fel, jag var på jobbet som sagt)

Stämmer detta? Och om det stämmer, då bekräftar det den gnagande misstanken jag har haft i bakhuvudet sedan Spotify lanserades: Om de fyra stora skivbolagen säger att något är bra så är det bra. För de fyra stora skivbolagen.

Spotify är inte lösningen. Spotify är en bra tjänst (även om jag tycker att den har uppenbara brister) men det är inte frälsaren Messias. Det kommer inte att finnas en framtida väg, det kommer att finnas massor. Det är också det De Fyra fruktar. Tänk om någon går runt dem och tjänar pengar utan att något tillfaller dem? Men Spotify har ihärdigt utmålats som svaret på Livet, Universum och Allting, och nu börjar jag förstå varför. Spotify är en bra marknadsföringskanal för artister men det är inte guldådern. Och för mindre kända artister hävdar jag fortfarande att klassisk fildelning är en bättre marknadsföringskanal.

Stackars Uggla. Bilden från Vesslan.

Andra bloggar om: spotify, magnus uggla, sony, musik, skivbolag, intressant?

Dream Theater har gjort en rätt intressant grej som på sätt och vis tigger om att “utsättas” för deltagarkultur. Istället för att spara låtar och göra en konceptskiva har de genom åren spridit ut spår som hör ihop på olika album. Texterna till låtarna är skrivna av trummisen Mike Portnoy, handlar om alkoholism och går under namnet Twelve-step Suite. Låtarna hör definitivt till Dream Theaters skitigare och tyngre produktioner och listas som följer:

The Glass Prison, från Six Degrees of Inner Turbulence:

• I. Reflection
• II. Restoration
• III. Revelation

This Dying Soul, från Train of Thought:

• IV. Reflections of Reality (Revisited)
• V. Release

The Root of All Evil, från Octavarium:

• VI. Ready
• VII. Remove

Repentance, från Systematic Chaos:

• VIII. Regret
• IX. Restitution

The Shattered Fortress, från Black Clouds & Silver Linings:

• X. Restraint
• XI. Receive
• XII. Responsible

Enligt Wikipedia vill många fans också räkna The Mirror från Awake som en prolog till Twelve-step Suite.

En användare som kallar sig Zhaboka har postat en bild på Mike Portnoys forum som han skapat som omslag till det fiktiva albumet. Senare i tråden föreslås en photoshoptävling, vilket jag tycker är en förträfflig idé (även om jag tycker att det borde vara tillåtet att använda Gimp eller andra bildredigeringsprogram också). Utlys en tävling och låt vinnarens bidrag pryda omslaget på en Twelve-step Suite-skiva. Det vore mycket ärligare än att släppa en samlingsplatta med en (1) ny låt som inte ens är särskilt bra bara för att fansen ska köpa en skiva till.

Jag vet inte om Dream Theater har tänkt på det rent taktiskt, men det är precis sådana här grejer som skapar lite mystik kring ett band och ger mervärde och engagemang. Det är faktiskt en jäkligt cool idé att skapa en röd tråd genom låtar på flera olika skivor.

Och vad ni än gör – ladda inte ner låtarna från Pirate Bay eller liknande, för det är olagligt!

Zhabokas bidrag. Klicka på bilden för större version.

Andra bloggar om: dream theater, twelve-step suite, musik

Deeped skriver engagerat om U2-konserten och väver in vad irländarna haft för betydelse för honom genom åren. Det är drivet och det är äkta. Det är passion. Musik för många är något man har på i bakgrunden när man dammsuger. För oss andra är det något vi lever och andas och känner. Det går nog inte att förklara för någon som inte är likadan, även om deeped gör ett gott försök.

Och fan fan fan vad jag hade velat vara där! Fatta, jag tackade nej till en biljett som erbjöds mig till ordinarie pris. Flyttkostnader och flyttstök, dubbla hyror, inkomstglapp, nyföding, det är helt enkelt för många bäckar små och jag insåg att varken tid eller pengar skulle räcka till. Ett vuxet beslut, jovisst, men efter deepeds text skulle jag gladeligen byta in alla mina vuxenpoäng mot att ha varit där. Därför att U2 är en upplevelse som inte kan återskapas på DVD. Man måste vara där, mitt i. Det du som åskådare som är huvudpersonen på en U2-konsert.

Hur var konserten? Den var fantastiskt. Scenen “The Claw” är fantastisk. Det är något som är sjukt stort, sjukt läckert och så oerhört mycket U2 sen ZooTV när de helt enkelt lämnade alla andra bakom sig och skapade Show. Det handlar om en total upplevelse. Det är inte musik med direktfilm på storduk: det är en realtidsrockvideo med diverse konstfärdiga, förinspelade och grafiska delar som gör upplevelsen 360 grader. Den här gången handlar det om bilderna igen – det är bilder runt hela den fullständigt vansinnigt stora duken. Och ljuset sedan: hela klon är ett futuristiskt ljusspel. Jag är helt mållös när det gäller scenografin. Det faktum att följespotarna hissas upp med manskap och allt in i benen är bara en del som gör att man inser hur sjukt stor produktion det är. Bildproduktionen är bättre än något du sett i direktsändning och tja – det är bara de här som klarar av det.

En annan minst lika passionerad musikälskare är West som häromdagen fick ur sig en lysande satir om sitt eget skrå; gitarristen. På sitt sätt också en passionerad text, och West kan vara en lysande ordkonstnär när han skriver om saker han verkligen brinner för.

En riktig gitarrist, en sådan som spelar Les Paul eller strata alltså, behöver egentligen inga effekter för att få till det rätta soundet. Det räcker med en rörförstärkare som ser ut som en åldrig koffert med en volymkontroll på. Skulle han eller hon vilja vara lite äventyrlig, då ska effekterna gärna vara analoga, hellre mekaniska, ännu hellre ångdrivna, allra helst drivna av slavar som under piskrapp vrider ett stort hjul av trä runt, runt. Ju mer primitivt desto bättre. Reverb ska vara baserat på vibrerande stålfjädrar, ekoeffekter ska skapas med gamla hederliga magnetband som spelar in och spelar upp signalen i en evigt tilltagande flod av brus och svaj och lurv.

Andra bloggar om: deeped, west, u2, konsert, passion, musik, gitarrist

Efter min postning om Dream Theaters Black Clouds & Silver Linings uppstod en liten diskussion om vad som egentligen bör kategoriseras som progressive. JET argumenterar för att progressive är en egen musikstil och att det därför blir galet när man slänger på progressive som ett adjektiv framför en annan kategori.

Jag håller förvisso med om att progressive kan anses vara en egen musikstil, men jag ser för den delen inget problem med att använda progressive som ett adjektiv, eftersom det de facto är ett adjektiv. Således ser jag heller inget problem med att kalla exempelvis Spock’s Beard för progressive rock. Ja, de hör mer hemma i rockfacket än i progressive, men de är ett progressivt rockband.

Egentligen tycker jag emellertid att diskussionen är ointressant, men jag tar med det som utgångspunkt för att det ganska tydligt illustrerar varför jag ogillar kategorisering. När man sätter etiketter på saker hamnar man förr eller senare i en situation där missförstånd uppstår därför att man har olika uppfattning vad etiketten egentligen består av. Jag tror att de flesta feminister vet vad jag menar.

Så blir det av flera skäl. En anledning är att begreppen urholkas, antingen av människor som seglar under falskt flagg eller för att andra avsiktligt eller oavsiktligt etiketterar dem slarvigt. Birgitta Ohlsson är liberal, Göran Persson är feminist och Per Andersson är komiker. Därför måste liberaler som tror på människans rätt att bestämma över sin egen kropp förklara att de är en annan sorts liberal än Birgitta Ohlsson, feminister som inte är buffliga herrgårdsägare förklara att de är en annan sorts feminister än Göran Persson, och komiker som faktiskt är roliga förklara att de är en annan sorts komiker än Per Andersson.

Ett annat skäl till att begrepp urholkas är att människor som brinner för något tenderar att bli en smula introverta. Således grottar de ner sig så djupt inom någon obskyr del av det fack de redan befinner sig i, och till slut har facket splittrats upp i underkategorier som å ena sidan är för smala för att sätta etikett på men å andra sidan skiljer sig så mycket åt att de inte vill blandas ihop med ”de där andra” i samma fack.

På så sätt förstår jag JETs värnande om etiketten progressive. Jag antar att JET helt enkelt fruktar att termen progressive ska bli lika urvattnad och betydelselös som liberal, feminist och komiker. Det har jag all respekt för.

Men då uppstår istället ett annat problem, nämligen begränsning. Där man till en början har spelat den musik man vill spela, och sorterats in i ett fack utifrån det, finner man sig plötsligt en situation där man måste vara renlärig och följa lagen. Det blir konsekvensen av att försöka konservera en genre, och det är (ironiskt nog i sammanhanget) inte det minsta progressivt.

Därför ogillar jag kategorisering på alla områden. Kategorisering begränsar och splittrar. JET skriver i en kommentar att ”Genrebeteckningar är rätt viktiga att ha tillgång till om man överhuvudtaget ska diskutera musik utan att behöva spela upp exempel hela tiden” och det är väl förvisso sant, men det förutsätter som sagt att alla inblandade i diskussionen har samma uppfattning om vad en genre innefattar, och det kan bara garanteras med en form av talibanism.

West replikerar och säger ”Alla är vi olika. Själv tycker jag att det är roligare lyssna på musik än att diskutera den. Därmed anser jag att precisa genrebeteckningar är ointressanta, för att inte säga oviktiga.”

Personligen tycker jag förvisso väldigt mycket om att diskutera musik, eller dissikera den, eller bara dissa den, men jag instämmer med West i att beteckningar är ointressanta. (Det är viktigt att stava rätt på den meningen, för betäckning är däremot väldigt intressant.) Och efter att ha tillbringat så många öl-och-musik-kvällar ihop med West att vi vid det här laget får mäta drycken i kubikmeter snarare än liter så vet jag att han är lika förtjust i att diskutera, dissikera och dissa musik som jag. Men såvitt jag kan minnas har vi aldrig någonsin ägnat oss åt att kategorisera musik, annat än som skit och bra skit.

Jag har också insett att något som är ganska typiskt för musik jag gillar är att den är svårkategoriserad. Om Dream Theater inte är progressive metal, vad är det då? Säger jag bara metal så kan ju folk tro att jag gillar Metallica och Dimmu Borgir, och då måste jag ju ta livet av mig. Så jag brukar säga att jag gillar Dream Theater och då förstår folk att jag gillar Dream Theater.

Är Hedningarna folkmusik? Jag tycker det, men renläriga folkmusikkategoriker protesterar säkert. Det kanske är ett progressivt folkmusikband då? Godkänns det? Och vad sätter man för etikett på U2? Pop? Rock? Det säger inte mycket oavsett. Peter Gabriel? Ibland listas han som World Music, men det betyder ju ungefär ”resten, det där andra som inte fick plats någonstans”. Fish? Dave Matthews Band? Båda går rimligen som rock, men låter inte särskilt lika vare sig varandra eller andra rockband och bägge har haft klart progressiva tendenser, åtminstone innan de blev trötta och började gå på tomgång.

Så etiketter har aldrig hjälpt mig. När man frågar mig vad jag gillar för musik brukar jag ge exempel, det går alldeles utmärkt, och när folk frågar mig vad jag tycker om det ena eller det andra brukar jag berätta det också istället för att svara med en etikett som ändå inte betyder något, eller betyder något annat för mottagaren än för mig.

Andra bloggar om: etiketter, kategorisering, musik, fack, indelning, intressant?