Opeth spelade på Fryshuset igår och bäst var… Pain of Salvation. Det var förvisso ingen direkt överraskning för mig. Pain of Salvation har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband, och faktum är att det var för att se dem – inte Opeth – som jag var där. Så jag är förstås gravt partisk i den här frågan.

Pain of Salvation är, som jag har sagt tidigare, ett av Sveriges mest underskattade och förbisedda band, och även om deras skivor ibland har ett skumt sound så tycks de alltid få till det live. Det var deras live-DVD Ending Themes som frälste mig. Trist då att den här konserten var så uppenbart Opeths med Pain of Salvation som förband. Jag trodde att den skulle vara lite mer jämlik än så.

En stor del av publiken missade Pain of Salvation helt eller delvis och bandet fick alltså spela med folk kom insläntrande i lokalen. Knappast idealiskt. Trots det framförde de sin uppskattningsvis 45 minuter långa show proffsigt och med inlevelse.

Jag har dock en del invändningar mot setlisten. Jag är inte överdrivet förtjust i Road Salt-skivorna och det färgar naturligtvis min åsikt här, men det blir lite för mycket “kött och potatis”-rock av det hela. Även om Daniel Gildenlöw gör sitt bästa för att se ut som Conny Bloom nuförtiden så är det inte en bättre version av Electric Boys jag vill se. Dessutom: Med 45 minuters utrymme finns det inte tid att bygga den stämning som jag är övertygad om att man önskar. Det hade varit bättre att hoppa över de mjukare delarna och bara köra. Fullt ös, medvetslös. Ge publiken en smocka den inte glömmer. Med tanke på vad som kom efter så hade det varit en vinnande strategi.

Opeth då? Jag vill ju gilla Opeth, och jag försöker. Jag är full av respekt för deras säregna sound och vilja att staka ut en helt egen väg. Men det räcker inte för mig. Jag blir uttråkad av det till synes strukturlösa i deras musik, av att det i stort sett aldrig landar i något som känns vant och tryggt. Det är som att Mikael Åkerfeldt har gett sig fan på att uppfinna hjulet på nytt, och hur mycket jag än respekterar ambitionen så är jag inte så förtjust i utfallet.

Med detta sagt så vet jag sedan tidigare att även Opeth är ett mycket kompetent liveband och såg därför fram emot att se dem. Och när de är bra så är de riktigt bra. När de väl vrider på och öser på med det de har så är det underbart. Men topparna är för korta och för glest återkommande, medan dalarna är för djupa och utdragna. Det lyfter aldrig. Ibland når det nästan hela vägen, men då slår man av igen. Efter ett tag började det påminna om dåligt fyllesex; man känner att nu, nu är det på väg att bli skönt, men så slaknar det igen och återgår till ett monotont juckande. För att fullborda liknelsen så ursäktade jag mig för att gå på toaletten och smet sedan iväg ut i natten. Nej, inte för att det var dåligt, utan för att jag var tvungen att bege mig hemåt innan klockan blev för mycket. Jag hade nämligen glömt min nyckel hemma och ville inte behöva sova ute.

Och egentligen kan jag inte säga att Opeth var dåliga. För de är inte dåliga. Bara inte riktigt i min smak. Rent objektivt tycker jag dock att de är en aning för introverta, och med risk för att skaffa ovänner så tycker jag inte att Mikael Åkerfeldt är en särskilt bra sångare. Han låter oengagerad och uttråkad. Jag vill inte att Pain of Salvation ska vara Electric Boys och jag vill inte att Opeth ska vara Lars Winnerbäck heller.

Och så en sak till, grabbar. Trumsolon. Kan vi inte bara sluta med det?

Förra gången jag såg Opeth var de förband till Dream Theater och körde i 45 minuter. I det något mer komprimerade formatet öste de mer och jag gillade dem bättre. Så ring mig när Pain of Salvation är förband huvudakt och Opeth förband istället så står jag först i kön.

Andra bloggar om: opeth, pain of salvation, fryshuset, metal, konsert

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Med anledning av att REM överraskande meddelat att de lägger av (överraskande för att jag trodde att de hade lagt av för länge sedan), och med anledning av att det är tjugo år sedan (jisses!) Nirvana sparkade in dörren till etablisemanget med “Nevermind”, ämnar jag damma av en text jag skrev förra hösten men aldrig publicerade.

Eftersom jag har legat sjuk i mer eller mindre en evighet har jag haft tillfälle att zappa lite bland teveprogrammen på dagtid. Om man orkar vada igenom all skit så finns det faktiskt ett och annat guldkorn också. Ett av dem är Seven ages of rock, en dokumentärserie om rockmusik på kanal 9.

Förra helgen handlade om 90-talets alternativa rockmusik som blev big business och huvudsakligt fokus låg på REM och Nirvana. Inga band jag någonsin hyst några varmare känslor för, snarare tvärtom, men jag måste säga att dokumentären gav mig en ny syn på dem och en respekt som jag aldrig haft tidigare.

Till att börja med hade jag ingen aning om att REM ens räknades till den alternativa rock som växte sig stark på 90-talet. Så dålig koll har jag på den genren. I själva verket var det i mångt och mycket REM som öppnade dörren och banade väg för den efterföljande vågen där framför allt grunge blev en fluga. Något man förvisso kan hålla emot dem om man inte gillar grunge.

Jag visste heller inte att Kurt Cobain såg upp oerhört till REM, just för att de hade lyckats bryta igenom barriären mellan den alternativa scenen och den kommersiella, utan att kompromissa med sin musikaliska integritet. De visade att det gick att klara den balansgången.

Kurt Cobain och Michael Stipe blev goda vänner på kuppen, och tydligen är Stipe gudfar till Cobains och Cortney Loves dotter. Stipe berättade på sitt lite truliga sätt om dagarna innan Cobains självmord, om hur de såg vartåt det barkade och hur han i desperation försökt sy ihop ett projekt att dra med Cobain på bara för att bryta spiralen. Det berör, utan att vara sentimentalt. Eller kanske just därför.

I dokumentären talades det också en del om Black Flag som till viss del blivit en symbol för den alternativa scen som andra senare blev stora på. Black Flag turnerade oerhört mycket och spelade i stort sett bara på skitställen, ofta på landsbygden. De blev delvis kända för att deras fans slogs och ställde till ofog på deras spelningar.

Frontmannen i Black Flag, mångsysslaren Henry Rollins, har en mycket intressant kommentar om den tiden. Nu minns jag den inte ordagrant, men den löd ungefär såhär:

Livet på vägarna var ingen dans på rosor. Det hände att man missade en måltid eller att polisen kom och stängde en spelning, men vi flippade åtminstone inte burgare och fyllde på slush och det räknas också. Det var värt det.

Det är något jag tycker att betaaalt-artisterna borde stanna upp och fundera kring. Det Henry Rollins pratar om är nämligen frihet. Att vända burgare eller stå på ett fabriksgolv ger stadigare inkomst och därmed trygghet, men det begränsar också. Henry Rollins har senare haft en talk show som går ut på att han är arg och sågar allt och alla. Jag skulle vilja se någon köra “jamen tänk om man inte vill spela live då?” på honom.

Eftersom jag tydligen alltid är efter och upptäcker band som inte längre är aktuella så verkar det synnerligen uppenbart att visa intresse för REM nu. Därför undrar jag; om man som jag är fullständigt okunnig om deras musik men avskyr “Losing my religion” och “Shiny happy people”, var ska man börja för att lyssna in sig på dem och förstå var de kommer ifrån?

Andra bloggar om: rem, nirvana, black flag, michael stipe, kurt cobain, henry rollins, musik, 90-tal, intressant?

Efter att ihärdigt och konsekvent ha försvarat yttrande- och åsiktsfrihet i åratal trodde jag att jag hade spelrum att raljera lite utan att förklara mig närmare. Uppenbarligen inte. Givetvis finns det alltid någon bokstavstroende som inte kan eller vill förstå att allting kanske inte ska tas på blodigt allvar, i synnerhet inte när det bland annat är kategoriserat som kåseri.

Men. På något plan antar jag att jag ska tacka för det, eftersom det tvingar mig att fundera och förtydliga ett och annat, såväl för mina läsare som för mig själv.

När jag skriver fårskock så är det med betoning på “skock”, inte “får”. Alltså: Problemet som fårskocken symboliserar är mobbmentaliteten. Man brukar om lyckade kombinationer säga att det är något större än summan av dess delar. Nå, en fårskock är motsatsen. Den är dummare än summan av dess delar. Den är till och med dummare än någon av dess enskilda delar. Det finns många exempel på det. Jag antar att det är befriande att vara en del av en pöbel, en icke-tänkande cell i en större organism. Att känna tillhörighet är att känna trygghet.

Men vad fårskocken jag skrev om tidigare idag symboliserar är också hur den är lättledd och låter sig utnyttjas. Vare sig det handlar om kultur, eller politik. Det handlar om minsta gemensamma nämnare. Vill man kränga plattor gör man det bäst genom att rikta sig till de som inte är musikintresserade. Vill man vinna val vänder man sig bäst till de som inte är politiskt intresserade. Ointresserad är inte detsamma som dum, märk väl.

Den fårskock jag iakttog var således en som i mina ögon symboliserade en grupp förenade av minsta gemensamma nämnare: Ett i bästa fall måttligt intresse för musik och en vilja att röra lite på sig och vara en del av en grupp. Och i det ögonblicket symboliserade de samtidigt den ointresserade majoritet av medborgare som röstar “som man ska” för att man tillhör den ena eller den andra gruppen och så har man alltid gjort, stjärnstopp!

Likheten ligger alltså i man har mest att vinna på att vända sig till de som inte är intresserade av att fördjupa sig utan nappar på det som är lättillgängligt. Som stadig fyrtakt, eller hårdare tag. Som vers-refräng-halvtonshöjning, eller lägre skatt. Som “kom igen nu allihopa!” eller “allt är XX:s fel!” Man kan med ganska enkla medel förvandla normalbegåvade, tänkande individer till en lättledd, okritisk massa.

Vare sig kultur eller politik som riktar in sig på minsta gemensamma nämnare, som vänder sig till den temporära fårskocken, är särskilt bra. Men den vinner, om och om igen. Kanske är det därför vi så ofta ropar efter ledare, istället för att vara våra egna.

Andra bloggar om: fårskock, flockmentalitet,

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger “I’m not!” när alla andra entonigt mässar “Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.

Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den.

Sedan dess har jag varit utan gura. Det gick bra första ett året, ett och ett halvt rent av. Sedan började det kännas lite jobbigt, och för någon månad sedan blev suget efter en ny akustisk gitarr olidligt. Drottningen, som är generös mot sina undersåtar, sa åt mig att beställa en och ge henne räkningen. Typ.

Så sedan ett par veckor tillbaka bor det en gitarr som lystrar till namnet Ibanez EW35ABENT här hemma. EW står för Exotic Wood, men jag har inte lyckats lista ut vad serienumren 20, 35 och 50 står för, och icke heller efterföljande bokstavskombinationer. Förmodligen har Ibanez kommit över en Enigmamaskin och roar sig kungligt med den. Det är en stålsträngad jumbomodell, vilket innebär att den är lite rundare med mer volym i den bakre delen av kroppen än westerngitarrens klassiska åtta. Eller såhär: Om gitarrkropp liknas vid en kvinnorkropp, vilken den ofta gör, så är en westerngitarr en moderiktig 90-60-90, medan en en jumbo har lite mer “junk in the trunk”.

Att valet föll på den här gitarren beror till viss del på hur den ser ut. Jag erkänner villigt att jag var ytlig. Dock gjorde jag min research och läste vad folk tyckte om den samt lyssnade på en del smakprov. Och faktum är att Ibanez Exotic Wood-gitarrer får i stort sett uteslutande goda vitsord, och låter bra. Just mitt exemplar har inte heller gjort mig besviken. Ljudet är balanserat över hela registret, den låter inte för mycket (vilket en del akustiska gitarrer, till exempel min gamla Washburn, tenderar att göra) och tonerna är klara. Den känns lättspelad med en hals som håller tjocklek och bredd hela vägen och en djup cutaway som gör att även de allra sista banden är åtkomliga mer än bara i teorin. Varför man vill åt dem är en annan femma.

En av de få nedslag på EW-serien värda att fästa någon uppmärksamhet vid har varit att de skulle vara lite slarvigt byggda. Inte så att de blir obrukbara, men små skönhetsfel, lackbubblor som kan vara nog så irriterande om de är på fel ställe på halsen, och en förekomst av en liten upphöjning vid tolfte bandet som skulle göra gitarren svårspelad just där. Jag vet inte om jag har fått tag i ett undantag, men det finns då ingenting att klanka ner på med den här. Och jag har letat. Å andra sidan har jag läst andra skriva precis så också, och dessutom är det ju generellt de som råkar ut för problem som rapporterar. Jag tror egentligen inte att de här gitarrerna skulle vara mer utsatta för fel än andra.

Mina stackars fingrar klarade knappt två timmar första kvällen, och mindre än så nästföljande dagar, men nu har en välbekant hårdhet i fingertopparna återinfunnit sig. Däremot finns det en del muskler i fingrar och handled som behöver jobbas upp igen, liksom räckvidd. Men lite som att cykla är det ändå – mekaniken sitter i ryggmärgen. Dock har jag ett pågående experiment som är tänkt att utnyttja min ringrost till något positivt. Jag har nämligen valt att stämma om gitarren från traditionell stämning till vad DADGAD, eller keltisk stämning som det också kallas. Det är kanske inte lika universiellt användbart, men eftersom jag alltid har tyckt om klangen i öppna ackord och DADGAD är som gjort för det så tänkte jag ge det ett seriöst försök. Experimentet har så här långt fallit väl ut. Jag lär mig nya grepp ganska snabbt och med de annorlunda klanger jag har att jobba med så kommer också idéer.

Jag mår bra av att spela. Det är så enkelt. Att skapa och spela musik, även om det bara är lite plinkande hemma i soffan, är avslappnande. Samtidigt sätter det fart på kreativiteten. Eller kanske just därför. Jag är övertygad om att det är kreativitetsfrämjande att ägna sig åt olika uttrycksformer och aktiviteter. Att stirra på ett tomt blad fungerar i alla fall inte.

Andra bloggar om: ibanez, ew35abent, akustisk, gitarr, musik

photo © 2010 Ben Grey | more info (via: Wylio)
Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva den här texten strax efter att Olof och jag knåpat ihop vår lilla guide. Som vanligt blev det inte som jag hade tänkt mig. Fördelen med det är emellertid att ett par relevanta argument för och emot hunnit komma upp, samt att jag själv lyckats sätta fingret på något som jag tidigare bara anat.

Men vi börjar från början. Att jämföra Grooveshark med Spotify är oundvikligt eftersom Spotify är den klart dominerande tjänsten av sitt slag. Det ska också redan nu understrykas att jag inte kan göra en rättvis jämförelse de två tjänsterna emellan eftersom jag inte har använt Spotify på överskådlig tid, och inte ens då det begav sig var jag någon frekvent användare. Främst för att jag helt enkelt inte gillade det.

Hur som helst. Groovesharks fördelar är framför allt tre. Det ena är att det är webbaserat och därmed i det närmaste teknikneutralt (med reservation för att det säkert finns någon obskyr datorlösning någonstans som inte stöder flash). Det innebär till exempel att jag kan använda Grooveshark på jobbet istället för att lyssna på radio, något jag inte skulle kunna göra med Spotify eftersom jag saknar behörighet att installera program. Men det innebär också att jag utan krångel kan använda Grooveshark hemma på min Ubuntu-dator. Ja, det ska visst gå med Spotify också, men det kräver antingen installation via Wine alternativt att gå pro för att få tillgång till Spotifys Linuxprogramvara. Kalla mig skeptisk i överkant, men när jag inte kan få en fungerande programvara att testa mot Spotify Free, hur kan jag vara säker på att Spotify Pro fungerar?

Den andra stora fördelen är att musik via Grooveshark därmed också är delningsbart med vem som helst. Du behöver inte ha ett konto på Grooveshark för att jag ska kunna dela med mig av en spellista eller en enstaka låt. Till skillnad från Spotify då. Jag hävdar att musik både är något mycket personligt och något mycket socialt, så för mig är det här en viktig punkt. Jag kan dela med mig. Jag kan snabbt tipsa om något jag gillar. (Gäller det enstaka låtar så är ett hett tips att använda tjänsten tinysong som söker låtar i Groovesharks arkiv men har en minimalistisk struktur och därmed betyder att mottagaren av en länk inte behöver ladda hela Groovesharks interface.)

Den tredje stora fördelen är utbudet. Här bör det dock återigen understrykas att det var länge sedan jag använde Spotify och att deras utbud säkerligen breddats, och dessutom bifogas en brasklapp om att det mycket väl kan bero på vilken sorts musik man söker efter, men ändå: Den främsta anledningen till att jag aldrig gillade Spotify var helt enkelt att det fanns för många och för stora luckor i utbudet. På Grooveshark har jag hittat det jag söker. Faktiskt är utbudet så brett att jag till min stora glädje hittat den norske gitarristen Knut Reiersrud på Grooveshark – en musiker vars skivor jag utan framgång tittat efter på såväl fildelningssiter som i skivbutiker och på auktionssiter utan framgång. Det är en fingervisning om hur brett Groovesharks utbud faktiskt är. Du kan dessutom hitta musik där som aldrig givits ut av ett skivbolag och därför aldrig skulle dyka upp Spotify. Och skälet till detta är helt enkelt att användarna själva kan ladda upp det de anser saknas.

Men det som är Groovesharks stora fördel är också dess stora nackdel. Därför att i och med att det är användarna själva som fyller på musikbiblioteket så saknas den kvalitetssäkring som finns på till exempel Spotify. Ofullständiga kataloger, saknade låtar i album, andra låtar som inte alls hör till den skivan, rena felaktigheter ifråga om vem som faktiskt framför låten liksom felaktiga stavningar som gör sökningen till en mardröm är alla saker man får räkna med. Rimligen också taskig ljudkvalitet och stympade låtar, men det måste jag säga att jag hittills inte råkat ut för. Här har Grooveshark mycket att jobba med. Men det skulle gå att göra. Om Grooveshark fungerade mer som en wiki skulle det bli mycket mer självsanerande. Nu ligger alla felaktigheter kvar och skräpar och den som vill rätta till det kan inte göra annat än att ladda upp en annan version, rätt stavad och rätt taggad. Det vore sweet.

Groovesharks interface är inte heller att leka med. Vad är grejen med den horisontella kön liksom? Innovativt, ja, men inte intuitivt och dessutom snabbt oöverskådligt. Och som någon skrev i en kommentar till guiden: Om en websida behöver en guide är den liksom redan förlorad. Det är så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Jag lärde mig ganska fort att använda tjänsten, men ribban ligger likväl för högt för att locka någon större massa av användare som vill ha ett alternativ till Spotify eller klassisk fildelning. Tanken med guiden var att hjälpa den processen lite på traven, att det ska kännas åtminstone lite bekant.

Men tillbaka till fördelarna, och en insikt. För jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle betala för Spotify. Helt enkelt för att jag inte gillar tjänsten och för att jag inte hittade den musik jag ville höra. För mig har streamingtjänster aldrig varit något som skulle ersätta skivor, snarare fildelning. Istället för att tanka hem saker för att höra om det är värt att köpa skulle jag alltså kunna lyssna via stream. Jag vill fortfarande lägga pengarna på att köpa fysiska skivor av artister jag verkligen gillar, än att kasta in dem i en tjänst där en del av pengarna sedan ska fördelas mellan de artister jag lyssnat på vare sig jag gillade dem eller inte.

Grooveshark däremot har fallit i så pass god jord att jag skulle kunna tänka mig att bli betalkund för att kunna nyttja deras tjänst även i mobiltelefonen. Jo, det går ändå med Tinyshark om man vill det, men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att om saker är tillräckligt bra är jag beredd att stödja det ekonomiskt. Efter viss tids funderande slog det mig varför jag skulle kunna tänka mig att betala för Grooveshark men inte för Spotify. Det handlar om öppenhet och om inställning.

Spotify har nämligen alltid handlat om att lösa frågan “hur ska XX få betaaalt?”, där “XX” huvudsakligen står för “stort bolag“. Grooveshark verkar istället ha ställt frågan “hur kan vi erbjuda människor ett alternativ till illegal fildelning?”. Det är därför Spotify-användare inte kan dela med sig av låtar till icke-användare. Det är därför Spotify Free inte finns att installera på Linux. Problemet man inte har kunnat lösa där är nämligen hur man ser till att användaren får ta del av reklamen (läs: måste ta del av).

Spotify är instängning. Grooveshark är spridning. Det handlar om två olika synsätt, och ni vet hur jag ser på saken. “Music should be shared”, sa Joss Stone, som förvånande nog inte tycks finnas på Grooveshark. Ett missförhållande som borde rättas till.

Andra bloggar om: grooveshark, spotify, streaming, fildelning, musik, kultur, intressant?

Det har varit mycket prat och skriverier och Spotifys vara eller icke vara efter de förändringar de beslutat sig för att göra. Vi lägger oss inte i huruvida det är bra eller dåligt, men har däremot noterat att många hävdar att det inte finns något vettigt alternativ till Spotify. Vi menar att det finns det, och det heter Grooveshark. Vi tror att anledningen till att det inte ses som ett konkurrenskraftigt alternativ är a) att många inte känner till det, och b) att man inte riktigt har kläm på hur det fungerar. Vi vill med följande guide råda bot på dessa båda hinder.

När du surfar in på Grooveshark.com så möts du av en stor blaffa innehållandes en sökruta. Ibland består större delen av förstasidan av reklam för en ny skiva. Det väsentliga är hur som helst sökrutan. Det är den som är nyckeln. Till vänster om den ligger en liten meny som är tämligen självförklarande. I överkant finns också en horisontell navigationsrad där man bland annat kan logga in och ut, och hitta tillbaka till första sidan. Den horisontella raden i nederkant är det som så småningom blir en spellista. Men vi börjar i sökrutan.

Som du säkert redan gissat är det här du söker efter musiken du vill höra. Det går bra att söka på såväl artist som låt eller album. Såvida du inte söker på en mycket speciell titel kommer Grooveshark att ge en hel del träffar, sorterade efter relevans. När du nu har sidan med sökresultat uppe kan du i en navigationsrad välja att lista efter artist, låt eller album. Det kanske var albumet Dog Eat Dog av bandet Warrant du var ute efter, inte albumet Warrant av Dog Eat Dog. Längst till höger i navigationsraden finns en mindre sökruta. Här kan du förfina din sökning genom att söka inom resultaten. Låter det krångligt? Det är det inte. Prova!

När du har hittat låten eller låtarna du söker pekar du på den. En play-knapp kommer att visas till vänster om titeln. Klicka på den och uppspelningen startas. Notera också att en “badge” som symboliserar låten ifråga lägger sig i den horisontella raden i nederkant. Om du därefter pekar på en annan låt bland dina sökresultat så får du istället för play-symbolen upp ett plus och en pil som pekar snett uppåt vänster. Det innebär att när du klickar så läggs låten ifråga till i kö efter den låt som nu spelas. När du pekar på en låt ser du också ett par symboler till höger om titeln. Ett plus som lägger till låten i “min musik”, ett slags personligt musikbibliotek, och en drop-downmeny med inställningar där du bland annat kan lägga till låten till en spellista, dela den via en uppsjö sociala medier eller få en direkt-URL, eller köpa låten ifråga.

Skulle du till äventyrs klicka på en albumtitel eller ett artistnamn så startar ingen uppspelning utan du förs till en lista som visar alla titlar i albumet, eller alla titlar av nämnda artist. Det går till exempel att välja “play all” eller “add all” när du är inne och tittar på ett album. Men här fokuserar vi mer på att göra en påse gott och blandat.

När du har lagt till några låtar i kön och känner att det blev en riktigt bra lista vill du kanske spara den. Det förutsätter förstås att du har ett konto på Grooveshark. Klicka på för ändamålet avsedd knapp i navigationsraden. Det är gratis. Man kan även betala för ett premiumkonto vilket bland annat ger möjligheten att använda Grooveshark i din Android-telefon. Men faktum är att du inte ens behöver skapa ett konto om du inte vill. Det går att logga in på Grooveshark med ditt Facebookkonto eller Googledito. Den kö du har byggt försvinner inte för att du loggar in.

För att spara kön som en spellista klickar du på en liten meny ovanför den horisontella kön där det står “Spelas nu: X låtar”. Där finns bland annat alternativet “spara ny spellista”. Du kan även välja att lägga till låtarna i din kö till en befintlig spellista, ladda spellista och lite annat smått och gott. Prova dig fram. Grooveshark har ingen self destruct-knapp.

På varje badge i din kö finns också samma plus och drop-downmeny som hittas invid sökresultaten (se ovan) samt ett kryss uppe till höger vilket helt enkelt tar bort låten ifråga från befintlig kö. Längst till höger i din befintliga kö finns en sopkorg som används för att tömma hela den befintliga kön.

När du har sparat en (eller flera) spellistor vill du säkert dela med dig av dem till dina vänner. Musik är ju trots allt något socialt. Detta kan du göra på flera sätt. Antingen genom att högerklicka på en spellista i din meny till vänster och kort och gott välja “dela” eller genom att vänsterklicka på spellistan och dela via den navigationsrad som då ges ovanför den öppnade spellistan. Detta alternativ är något tydligare. Det är också här du redigerar din spellista. Har du många spellistor kanske du bara väljer att visa dina absoluta favoriter i vänstermenyn. För att komma åt en spellista som inte syns i vänstermeny, välj “mina spellistor” för att visa alla och öppna därefter den spellista du vill dela eller redigera. Oavsett vilken väg du tar så ges du flera snabbalternativ för att dela via de vanligaste sociala medierna och mail. En fiffig grej är dock att oavsett vilket delningssätt du väljer så öppnas en ny ruta där du kan bifoga ett meddelande med din spellista. Längst upp i den rutan ligger en direkt-URL till spellistan som du kan kopiera om du hellre vill dela listan via din blogg eller vill skicka spellistan som länk till dina kompisar. Möjligheterna är många. Mottagaren behöver inte ha ett Groovesharkkonto för att kunna ta del av din spellista. Allt vederbörande behöver i mjukvaruväg är en webläsare.

Att skriva en heltäckande guide är svårt. Grooveshark erbjuder många olika sätt att göra en och samma sak. Det är upp till användaren att hitta det sätt som känns bäst. Vi hoppas dock att vi med denna guide kastat lite ljus på hur Grooveshark fungerar och hur man hittar rätt i dess gränssnitt så att det känns lite mindre främmande. Vi hoppas också att vi väckt lite nyfikenhet och att alla musikälskare därute hittar vad de söker.

En liten bonus om du kör Firefox är att skapa en så kallad “programflik” för Grooveshark. Högerklicka på flikens titel, välj “Fäst som programflik”. Nu får du en flik längst till vänster som tar upp minimalt med plats i webbläsaren, och startar automatiskt med Firefox.

Slutligen önskar vi att alla som vill sprida ordet vidare kopierar guiden delvis eller i sin helhet och återpublicerar.
CC Olof Bjarnason och Johnny Olsson.

Andra bloggar om: grooveshark, spotify, streaming, musik, guide, intressant?

photo © 2008 Mascovici Stefan | more info (via: Wylio)
Diktatorer är fascinerande. En bekant från förr hade något av en diktatorfetisch och kunde berätta tragikomiska anekdoter som illustrerade hur absurda saker och ting blir. Till exempel berättade han om presidenten i Equatorial Guinea, Francisco Macías Nguema, som julen 1975 lät avrätta etthundrafemtio dissidenter medan ett band spelade “Those were the days”. Han berättade också en hel del om Nicolae Ceaușescu.

Nicolae Ceaușescu tyckte att han behövde ett palats och lite annat smått och gott att kröna sin personkult med, så han lät riva stora delar av Bukarests historiska bebyggelse för att göra plats för ett stadscentrum inspirerat av Nordkoreas Pyongyang. Om jag inte missminner mig anses det vara den mest omfattande destruktionen av en stadskärna som inte orsakats av bombräder. Det palats som Ceaușescu lät uppföra (men som inte han bli klart under hans livstid) är infört i Guinness rekordbok som världens största civila förvaltningsbyggnad, världens dyraste förvaltningsbyggnad och världens tyngsta byggnad. Detta projekt tyckte alltså Ceaușescu verkade lämpligt att ta sig an samtidigt som folket svalt eftersom regimen prioriterade att exportera det jordbruket producerade, importen av varor nästan stannade av helt och elen ransonerades. För det var han värd. Jag undrar i mitt stilla sinne om man citerade L’Oreals slogan när man arkebuserade karln. Det hade varit passande.

Något jag kommit att undra är hur man så totalt tappar verklighetsförankringen. Hur kommer man till den punkten där man tänker: “Det är jag värd”? När Egypten jagade ut sin diktator Mubarak sas det att han förmodligen var världens rikaste man. Frestelsen att roffa åt sig blev väl för stor, kan man tänka. Och Mubarak tyckte nog att han var värd det. Hur mycket Moammar Ghadaffis tillgångar uppgår kan man bara gissa, men det faktum att han klär sig som Mellanösterns Michael Jackson ger en ledtråd. Och när det nu bränns under fötterna på honom och han dessutom säkert har läst om Mubaraks rikedomar kan man ju tänka sig att han passar på att roffa åt sig lite till. För det är han värd. Att han löper stor risk att få vad han verkligen förtjänar spelar mindre roll – den som har mest pengar när han dör vinner.

Men nu är det ju inte bara galna diktatorer som saknar verklighetsförankring och övervärderar sig själva en smula, för att uttrycka sig milt. Upphovsrättsindustrin har flera gånger kommit med vansinniga skadeståndsanspråk och glädjekalkyler. När man börjar räkna på skivindustrins eget sätt så lyser galenskapen snart igenom. Enligt IFPI fildelades ca fyrtio miljarder låtar 2007 (en siffra som säkert ökat exponentiellt sedan dess eftersom skivförsäljningen inte gjort det), och om man då räknar på de skadestånd som faktiskt dömts ut och som IFPI nådigt godkänt som “rimliga”, så landar vi i att illegal fildelning åsamkar en ekonomisk skada på mellan 13 och 48 gånger världens BNP. Även om vi räknar bort en del av skadestånden som ersättning för att skivbolagen blivit kränkta och kanske måste skicka styrelsen på terapi i Aspen, så kvarstår det några världs-BNP. Redan när man börjar närma sig “gånger världens BNP” borde man kunna konstatera att någons reality check saknar täckning.

Nyligen var det dags igen. Tretton skivbolag stämde Limewire på 75 biljoner dollar. Det motsvarar cirka 470 000 miljarder kronor. Vad det blir enligt SD-index 2011 törs jag inte ens tänka på, men om man skriver “47″ och radar upp alla nollor i världens parlament som lydigt sväljer upphovsrättsindustrins beräkningar utan att tänka så kommer man ganska nära. Beloppet motsvarar också mer än fem gånger USA:s statsskuld, bara som en referens. Jag ser dock redan nu framför mig hur framtida amerikanska politiker försvarar statsskuldens storlek med “äh, det är ju inte ens en femtedel av skivbolagens förluster på grund av illegal fildelning, och det är ju ingen big deal. De finns ju kvar och mår bra. Oroa er inte.”

Lyckligtvis fanns det den här gången en domare som faktiskt tänkte efter och krasst konstaterade att beloppet är “högre än vad hela skivindustrin tjänat sedan Edison uppfann grammofonen 1877″. Avslag!

Jag tänker inte låta er glömma att de människor som kommer med dylika skadeståndsanspråk och som gråtit om sin egen nära förestående död ända sedan de föddes är samma människor som Sveriges justitieminister litar på inte kommer att missbruka sin skräddarsydda privatpolislag, också känd som Ipred. Tänk om den moderatledda regeringen hade samma tilltro till sina egna medborgare. Tanken svindlar.

photo © 2008 Rupert Ganzer | more info (via: Wylio)
Time Warner Center – Warners högkvarter i New York. Ser det här ut som ett ställe där folk svälter? Många av USA:s husägare gick från hus och hem när bostadsmarknaden kraschade. Warner bor kvar. Så fattigt kan de inte ha det.

Andra bloggar om: skivbolag, upphovsrätt, fildelning, diktatur, verklighetsförankring, intressant?

Hur fantastiskt Internet än är så har det sina baksidor. En av dem är fixeringen vid det senaste. Allt ska vara nytt, alla ska ha det senaste och alla tenderar att springa på samma boll. Det speglar väl förvisso samhället i övrigt, med skillnaden att på Internet är “för fem minuter sedan” som mitten av 1900-talet och “igår” rena stenåldern. Om Internet har någon motsvarighet till kreationisterna så hävdar de säkert att Internet skapades för sex månader sedan.

Därför är det glädjande  när det dyker upp Internetrepriser. Jag kom att tänka på det när piratkören började sjunga Joss Stones lov nyligen. Med all rätt, hon är en fantastiskt cool människa med talang, fantastisk röst och glittrande ögon, frispråkig och frisinnad. Det är bara det att klippet där hon yttrar de bevingade orden “piracy is great” bloggade jag om för två år sedan. Innan Internet fanns.

Nu skriver jag inte detta för att vara mallig och nedlåtande och antyda att alla andra är “efter”. Jag var säkert efter redan då. Det är inte poängen. Poängen är att det är roligt och välförtjänt att det här går ett varv till. Men det är också fascinerande. Jag och många med mig har ibland försökt virvla upp något gammalt, men det oftast dödfött. Så vad är det egentligen för mekanismer som styr? Varför spinner Joss Stone ett varv till och varför just nu?

Och det är också det här jag älskar med Internet. För trots att det går tretton sociala medier-experter på dussinet så går det inte att med särskilt stor träffsäkerhet säga vad som kommer att slå, vad som är morgondagens meme. Jag hoppas att vi aldrig riktigt lyckas hitta den vinnande formeln. Jag hoppas att Internet får fortsätta vara the final frontier, lite mystiskt och fullt av överraskningar.

Andra bloggar om: internet, repris, joss stone

photo © 2008 Mark Kobayashi-Hillary | more info (via: Wylio)
Bokstaven är D och temat på sätt och vis saknad.

Tidigare i år tillkännagav trummisen och frontmannen Mike Portnoy att han och Dream Theater går skilda vägar efter 25 år. Sorgligt. Bakom lucka fyra hittar vi därför The Best of Times från Dream Theaters sista album Black Clouds and Silver Linings. Ja, sista. Utan Portnoy är det inte Dream Theater.

Låten är tillägnad Portnoys far, som för övrigt också var den som kom på bandets namn. Så det känns passande att The Best of Times också får hylla bandets tid ihop. Den som vill kan också spetsa öronen under de sista minuterna av låten och fundera över hur fan Slash kan utnämnas till världens bästa gitarrist så länge John Petrucci fortfarande har fingrar.

På temat saknad tänder jag också ett ljus för Dave Matthews Bands saxofonist LeRoi Moore som i augusti 2008 gick bort i sviterna efter en olycka. DMB får bidra med Don’t Drink The Water från Before These Crowded Streets. Ingen koppling till temat där, bara en riktigt bra låt och en bra text om kolonisation. Om ni tycker er höra Alanis Morrisette yla mot slutet så är det alldeles riktigt.

Men det finns alltid hopp. Mångsysslaren Bruce Dickinson lämnade Iron Maiden för att kunna styra mer över sin tid. “Hur ska mina barn kunna respektera mig när de blir äldre om jag inte är där för dem när de är små?”, läste jag i en intervju och jag kommer alltid att respektera honom för det. Några år senare återförenades dock Maiden och Dickinson, förmodligen med bättre kontroll över tillvaron. Det ger visst hopp om att Portnoy kan hitta tillbaka till Dream Theater.

Bruce Dickinson får bidra med Tears of the Dragon från sin soloskiva Balls to Picasso.

Lucka 4

Andra bloggar om: julkalender, musik, dream theater, mike portnoy, dave matthews band, leroi moore, iron maiden, bruce dickinson, saknad, d

photo © 2008 Tim Patterson | more info (via: Wylio)
Mannen. Myten. Johnny Cash. Jag anar ett och annat höjt ögonbryn, och ska villigt erkänna att det inte är riktigt min sorts musik. Men jag jobbade en tid ihop med ett stort Cash-fan och fick helt enkelt lära mig att gilla det. I gengäld fick han också stå ut med en del progmetal och jag tror att vi både kom ur det med större förståelse för varandras smak. Han berättade mycket om Cash, om bakgrunden till en del låtar och det är alltid intressant att höra någon berätta om sin passion.

Så. Även om jag aldrig kommer att bli frälst så uppskattar jag Cashens minimalism. Jag gillar ju fläskiga arrangemang. Just därför är det en sund påminnelse att en bra låt är en bra låt och kan framföras med bara en gitarr. Bakom lucka tre finner vi The Man Comes Around, som jag tycker är ett bra exempel på tesen less is more.

Tror förresten att det var komikern Danny Bhoy som raljerade över att det inte var någon kvalitet på kändisarna av idag, att de var mycket bättre på att deka ner sig förr i tiden. Det lät ungefär såhär:

“Everyone’s got a drinking problem now, don’t they? ‘I used to wake up beside an empty bottle of tequila.’ That’s not a drinking problem. Johnny Cash used to wake up beside an empty packet of salt! That’s a drinking problem!”

Johnny Cash får sällskap av Counting Crows, som också äger förmågan att hålla det enkelt. Rain King är lite av mitt soundtrack på grund av textraden “I belong in the service of the queen”.

Lucka 3

Andra bloggar om: julkalender, musik, c, johnny cash, counting crows

photo © 2008 Don DeBold | more info (via: Wylio)

Bakom lucka nummer två hittar vi faktiskt Bon Jovi. Mycket för att det är ett band som jag alltid har haft en lite kluven känsla för. Å ena sidan är det ett klart habilt band med kompetenta musiker och en av rockvärldens bästa sångare. Å andra sidan ofta alldeles för tillrättalagda och slätstrukna. Men det sägs att det ofta händer bra saker i brytningspunkterna, när en fas övergår i en annan. Så också när det gäller Bon Jovi. När de gick från att vara ett pojkband till att bli ett dansband passerade de ett stadium av mogen och kompetent rock med lite allvarligare undertoner och, för att vara Bon Jovi, intressanta utsvävningar. Därför döljer sig Dry County från Keep The Faith bakom lucka två.

En annan artist på B är David Bowie, men där är det snarare så att förändringen är det enda som är konstant. På 90-talet gjorde han ett par riktigt spännande skivor, bland annat Eartling från vilken vi hämtar Julian Assanges ledmotiv Afraid of Americans.

Lucka ett fokuserade mycket på Brasilien och jag nämnde att Almah bildades av Edu Falaschi medan Angra gjorde ett uppehåll. I samma uppehåll passade Angras ene gitarrist och kompositör Rafael Bittencourt på att göra en soloskiva med namnet Brainworms. Han får också klämma sig in bakom lucka två med låten Holding Back The Fire.

Slutligen kände jag för att bryta av den gitarrbaserade rocken med Blue Man Group som istället för att med elektronik imitera akustiska ljud skapar ett synthigt sound med akustiska verktyg. Above är ett skönt stycke musik.

Lucka 2

Andra bloggar om: julkalender, musik, b, bon jovi, david bowie, blue man group, bittencourt project

photo © 2008 Team at Carnaval.com Studios | more info (via: Wylio)

Från den tillfredställande uselt nedlagda bloggen Deep|Edition tar jag till mig tipset att blogga en kalender fram till jul för att hålla skrivandet igång. Min vana trogen är jag förstås efter redan från början så ni får första luckan nu och lucka två till kvällen så borde jag vara i fas imorgon. Hade jag kommit på det här för ett par månader sedan hade kalendern fått heta Rocktober, men nu blir det tråkigare Musikkalendern istället.

Nu öppnar vi således lucka ett och finner Invisible Cage av Almah.

Almah är ett brasilianskt band som bildades av Angras sångare Edu Falaschi och fick mer spelrum under Angras uppehåll mellan 2007 och 2009. Om Angra kan kategoriseras som progressive/power metal så är Almah mer renodlat power. Släktskapet mellan banden hörs dock ganska tydligt här och var, inte minst i just Invisible Cage; lager på lager av slagverk och rytmer som får det hela att låta som ett ilsket sambatåg. West kallade vid ett tillfälle Angra för “karnevalmetal” och den etiketten är mycket passande här. Jag är också mycket förtjust i introt som är av typen “bäst som man sitter och filar med sin luta kommer ett metalband och knackar på”.

Invisible Cage hämtas från albumet Fragile Equality (2008) och även om Angra nu är återförenade och släppte ett nytt album i höstas (Aqua) så har det kommunicerats att Almah lever vidare parallellt och att medlemmarna skriver material till en nya skiva.

För att underlätta en jämförelse bifogas också Angras So Near, So Far från Aurora Consurgens (2006). Och när vi ändå befinner oss i Brasilien och metal på A så får Aquaria följa med också med svulstiga Here Comes The Life. Jag har kommit fram till att en anledning till att jag gillar Aquaria är för att de inte är ett dugg rädda för att bli löjliga, och tur är väl det för det blir de ärligt talat ibland. Men det är en uppfriskande kontrast i en genre som annars på sina håll lider av galopperande hårdsåinihelvete och tenderar att bli löjlig av den anledningen istället.

En runner-up till lucka ett (som alltså handlar om bokstaven A om ni inte redan har listat ut det) var bandet A. Förstås. Men även om jag gillar Nothing skarpt så har jag inget övrigt att komma med vad gäller vare sig det bandet eller övrig korthårsmetal. Och man kan ju inte Nothing bakom en lucka, det vore oförskämt.

Lucka 1

Andra bloggar om: julkalender, musik, almah, angra, aquaria, a

Aftonbladet har låtit sina läsare rösta fram världens bästa nu levande gitarrist. Resultatet blev… nedslående. Vinnaren blev nämligen Slash. Och jag vill redan här säga att jag egentligen inte har något emot Slash. Jag gillar en del saker han har gjort, men:

Slash är inte världens bästa nu levande gitarrist. Med risk för att låta en smula elitistiskt, men att påstå något sådant är löjligt och okunnigt. Det är ett hån mot ett helt skrå. Det är som att påstå att Martin Timell är världens bästa nu levande snickare. Vilket förvisso antagligen skulle bli resultatet om Aftonbladet höll en sådan omröstning. Likheten mellan Martin Timell och Slash är nämligen att Aftonbladets läsare känner till dem. Därför kommer alltid de mest kända, de som bäst odlat sin image, att vinna den här typen av omröstningar.

Nu är det ju förstås så att man inte behöver bry sig om sådana här omröstningar. Att låta vem som helst rösta om vem som är världens bästa på något, utan några som helst kriterier för vad det är som ska bedömas utöver att personen ifråga ska vara vid liv och kunna posera med en gitarr, är givetvis inte ett seriöst försök att fastställa vem som är bäst. Men ändå stör det mig en smula att Slash gång på gång lyfts fram som så jävla bra. Det är han inte.

Så hur avgör man då vem som är bäst på att hantera ett instrument? Det är en smått hopplös uppgift. På gitarrhjältarnas tid var det främsta kriteriet att kunna spela fort, som om det vore ett hundrameterslopp. Den typen av gitarrtävlingar finns också, där man pressar sig till att spela ett specifikt stycke på kortast möjliga tid. Det är ett enkelt sätt att mäta, men det säger ingenting om hur det låter – det är bara fort. Personligen tycker jag att det är ett tämligen värdelöst sätt att mäta skicklighet med ett instrument eftersom poängen med instrument är att få dem att låta bra. Man spelar ackord, inte på ackord. Men det är hur som helst inte en tävling Slash skulle behöva bemöda sig med att ställa upp i. Det finns massor av gitarrister som skulle varva honom.

Att istället bedöma instrumentalister utifrån hur de låter blir istället väldigt subjektivt. I slutänden handlar det om vilket sound man föredrar, och deras förmåga att sätta ihop melodier, och givetvis också att de spelar i band som man gillar. Smått hopplöst alltså. Ändå vill jag påstå att det finns vissa objektiva bedömningar man kan göra. Det går att objektivt avgöra om en gitarrist spelar kontrollerat”, det vill säga, inte får med sig ljud som inte ska vara där, bänder tonerna på ett exakt sätt så att den ton som kommer ut är ren, och att vibratot är behärskat och konsekvent. Men den bedömningen kan antagligen bara göras för att sålla agnarna från vetet. Att sedan avgöra vem som är allra bäst bland alla som är jävligt bra – nej, då är risken överhängande att det hela blir subjektivt igen. Dock vill jag även här hävda att Slash hamnar i högen med gitarrister som inte kvalificerar sig till de bästa.

Om man tänker sig att man gör bedömningen som i simhopp då. Man bedömer själva utförandet och poängsätter det, men räknar även in svårighetsgraden. Att spela ett något enklare stycke kräver högre perfektion i utförandet för att ge höga poäng, medan ett komplicerat och invecklat stycke har något lägre krav på utförandet. Då börjar vi kanske komma någonstans. Men den bluespenta som Slash står och bänder fram och tillbaka i all evighet har inte särskilt hög svårighetsgrad, och skulle då kräva en enorm perfektion för att ge höga poäng. Så nej. Möjligen om man då väger in att han har hög hatt, håret i ögonen och en cigg i mungipan och således inte ser ett skit – då har vi en svårighetsgrad som möjligen kan ge karln lite poäng.

För till syende och sist är det just det sistnämnda som gör att Slash gång på gång nämns som en bra gitarrist; hans image. Ja han har hög hatt och skinnbrallor och gitarren vid knäna, och ja, han ser rätt cool ut, och om det var det omröstningen gällde så skulle nog jag också rösta på honom. Men inget av det säger något om honom som gitarrist, det har bara gjort honom känd bland de stora massorna. Detsamma gäller för övrigt Angus Young som har kortbyxor och keps men är tämligen ointressant att lyssna på. Borde inte förresten Buckethead vara världens bästa gitarrist? Han har ju en hink på huvudet! Det är helt crazy!

Har jag själv då någon åsikt om vem som är världens bästa nu levande gitarrist? Njae. Min favoritgitarrist just nu är John Petrucci, men jag medger utan omsvep att jag själv inte har tillräcklig kunskap i gitarrspelandets konst för att avgöra vem som är bäst. Skulle man sammanställa några kriterier och göra ett poängsystem för att rent vetenskapligt avgöra frågan så skulle det antagligen bara bli tekniskt, sterilt och inte ett dugg njutningsbart att lyssna på. För som sagt; i slutänden är det ändå det som räknas. Bedömning av musik ska vara subjektiv. Dessutom är det fullt möjligt att världens bästa gitarrist, enligt ett sådant poängsystem, är en trettiofemåring som bor hos sina föräldrar och sitter i källaren och nöter på dygnets alla vakna timmar. Jag har spelat med den sorten. Kliniskt skickliga, men fantasilösa och skulle inte kunna gå utanför ramarna om så deras liv hängde på det.

Men om ni nu tycker att Slash är så fantastisk, varsågoda. Ni som röstade på honom, eller underlät att rösta mot honom, måste lyssna på hela klippet. Jag har redan tagit mitt straff.

Andra bloggar om: slash, gitarr, gitarrist, musik, intressant?

Alldeles nyss kom en debattartikel upp på SvD:s Brännpunkt undertecknad av undertecknad tillsammans med Marcus Fridholm och Göran Widham som vanligtvis berättar sagor från livbåten. Jag tycker förstås att ni ska läsa den. Och då menar jag läsa, och inte göra som Bob:

Jag förstår inte den här oviljan från vissa grupper i samhället att de inte vill betala för andras arbete. Ni är heller inte trovärdiga då jag antar att Ni själva vill ha betalt för ert arbete.

Har Ni inte råd att betala för att köpa den musik Ni tycker är bra kanske Ni borde skaffa en annan sysselsättning.

Hur tydlig man än försöker vara kommer det alltid att finnas nån som inte förstår vad diskussionen handlar om. Lika bra att vänja sig antar jag.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning

Många har skrivit om Bonos utspel i NY Times redan och jag har också gjort det, det är bara inte publicerat någonstans ännu. Anna Troberg har ett intressant irländskt perspektiv på det hela. Borta på Livbåten radar Göran och Marcus upp felen i Bonos resonemang, och det gör Techdirt och Walter Naeslund också.

U2 har varit mina husgudar sedan jag lämnade tonåren och upptäckte att det fanns något annat än hårdrock därute. Jag har tagit mitt handle efter vad jag fortfarande anser är den bästa skiva som någonsin gjorts, The Joshua Tree. En skiva som jag för övrigt har köpt två gånger eftersom mitt första exemplar försvann och trots att jag hade rippat den för att kunna spela upp i datorn. Det är ett album som jag helt enkelt ansåg måste finnas i samlingen.

Nu får det albumet tillsammans med resten av min U2-samling flytta ner i skamvrån med mina Guillouböcker, och några mer pengar kommer jag aldrig att lägga på U2. Jag handlar inte med fascismförespråkare.

Nu väntar jag på att det ska komma igång en diskussion om huruvida inte artister också får ha en åsikt utan att riskera att bli bojkottade. Låt mig då förekomma den diskussionen och säga att jag varken förespråkar en bojkott eller befinner mig i en position där jag kan utlysa en. Och jag tycker visst att artister ska få ha åsikter – det är ju en av anledningarna till att jag alltid har beundrat Bono och U2 även om jag inte alltid instämt. Men när det kommer till att förespråka rent fascistoida metoder för att fylla sina egna bankkonton, då räcker det för min del. Jag skulle inte ha några problem med att Bono ogillar fildelning, om han stannade där. Men det gör han inte. Han använder sitt kändisskap till att föreslå att vi skiter i allt vad brevhemlighet och budbärarimmunitet heter, och det är direkt kopplat till hans och hans kompisars intäkter. Alltså är det ett utmärkt läge att använda sin konsumentmakt.

Och även om inte Bono bryr sig nämnvärt om huruvida jag köper hans skivor eller kommer på hans konserter längre så finns det en liten personlig triumf; för när vi fullt ut har anammat den kinesiska modell som Bono omfamnar och utökat till Ipred3 – license to kill, som ger upphovsrättsinnehavare rätt att avrätta fildelare med nackskott, då har jag åtminstone inte betalat för kulan.

Andra bloggar om: bono, u2, fildelning, intressant?

Nej, det handlar inte om Radio Rix. Det handlar om Guantanamo. Uppgifter gör nu gällande att musik kan ha använts som tortyr förstärkt förhörsmetod, och en rad artister och upphovsmän kräver nu att få veta om deras musik har använts. Därför begär de ut en lista över vilka låtar som har spelats för fångarna. Jag gissar att deras respektive skivbolag också snart inkommer med samma begäran och vill ha betaaalt samt att Metallicas trumslagare Lars Ulrich personligen åker till Gitmo för att ilsket stå och skaka stängslet och kräva sina pengar.

Personligen vet jag inte vilket som skulle vara värst i sammanhanget: Att min musik använts till att plåga andra människor eller insikten om att min musik är så plågsamt dålig.

Tips till förhörsledarna på Guantanamo: Dr Bombay, Crazy Frog, Markoolio, Las Ketchup, Günther och Basshunter.

Andra bloggar om: guantanamo, tortyr, förstärkta förhörsmetoder, musik

Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet.

Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare.

Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare.

Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live.

Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.”

Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud?

Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar.

Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert.

Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa.

Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar.

Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen.

Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera.

Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe.

Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare.

Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? “Oh well, Rudess is at it again, and I’m sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system.”

Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man.

Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?

Den här texten påbörjades för länge sedan, blev aldrig färdig och tillägnas Calle och Caspian Rehbinder.

Periodvis har jag arbetat med folk som med stora portioner spydighet kallat mig “musikälskaren”. Anledningen är att när mina radioberoende kollegor varit ute på lunch har jag helt sonika passat på att stänga av skvalet. När de sedan kommit tillbaka har det förekommit kommentarer som “det måste vara den stora musikälskaren som har stängt av”.

För det första fattar jag inte grejen med att kommentera alls. Jag låter dem ha radion igång, jämt och ständigt, trots att jag avskyr att höra skvalet och mycket hellre lyssnar på maskinernas entoniga bullrande och gnisslande. Varför kan jag då inte få stänga av när ingen annan är där? Det är som att de blir kränkta av att musiken inte är på när de ändå inte är där för att lyssna på den. Märkligt.

För det andra är det ju just musikälskare jag är! Det är så larvigt egentligen och jag borde inte bry mig men det gör jag. Att folk som tycker att Idol är det bästa sedan grammofonskivan och ägnar hela dagar åt att diskutera melodijävlafestivalen ska sätta agendan för vem som är musikälskare eller inte stör mig.

Så jag har funderat lite över hur man förklarar vad det är man faktiskt hör. Jag var ett tag inne på att göra en jämförelse med whisky, eftersom en av mina kollegor är stor whiskyfantast. Grejen är att whiskykännare påstår att det går att känna ett par hundra dofter och smaker där andra känner typ sprit och skogsbrand. Det är lite så det är med musik. Där andra hör en melodi de gillar hör jag massor av andra nyanser. Men jämförelsen blir lite trubbig.

Så istället funderade jag på att likna det vid tavlor. Jag tänkte att det faktum att jag inte kan ett smack om målad konst i det här fallet skulle vara till min fördel eftersom det skulle illustrera andras okunnighet om musik. Så jag började skriva lite på de där liknelserna som för mig kändes tämligen självklara, men så ville jag ha lite mer kött på benen för att kunna fullfölja analogin, så jag rådfrågade Calle Rehbinder som ganska omgående och hänsynslöst sågade min idé. Han menade att den stora merparten av de människor som inte kan höra komplexiteten i ett stycke musik troligen inte heller kan se det i en tavla. Analogin skulle således vara slöseri med allas tid. Och han har alldeles rätt i det.

Calles förslag var istället mat. Alla som uppnått en ålder då det går att samtala med dem har ätit (utom lufterianer som ägnar sig åt självbedrägeri) och har således ett förhållande till mat. Mat är dessutom någonting betydligt mer alldagligt, och även om jag tycker att det är larvigt att gradera olika former av konst så kan jag konstatera att musik är mer alldagligt än tavlor. Betydligt fler har åsikter om musik än om tavlor.

Nu kanske någon redan här känner sig manad att invända att mat är en livsnödvändighet. Det är förvisso sant, kroppen behöver näring för att överleva, men om det räckte skulle vi nöja oss med att äta sån där sörja som serveras ombord på Nebuchadnezzar i the Matrix. Det innehåller all näring kroppen behöver. Ändå lever vi inte på sörja. I vår välmående del av världen kan vi unna oss lyxen att låta maten vara en njutning och inte blott en nödvändighet.

Föredrar du en rätt väl tillagad av fina råvaror serverad på porslin, eller samma rätt bestående av en massa E-nummer värmd i microvågsugn och serverad i wellpapp? De flesta har inga problem att svara på den frågan. Notera att vi inte pratar om flådiga franska rätter som chôtômôtô på en bädd av saffranmurkelguldsky, utan helt vanlig mat. Jämför en hemlagad köttfärssås med den kattmat Findus marknadsför som just köttfärssås. Det är vardaglig mat och ändå en värld av skillnad.

En vällagad maträtt är liksom ett bra stycke musik en välbalanserad sammansättning. Man har råvaror och man har kryddor och det ska blandas rätt och tillagas på rätt värme för att bli bra. En av de första läxorna i köket torde vara less is more. Det gäller även i musikvärlden. Om du har bra råvaror bör du inte behöva tjugoåtta kryddor. Och om du använder tjugoåtta kryddor kommer det antagligen inte att vara möjligt att urskilja smakerna. Säkert finns det någon anrättning som ska vara precis så, liksom motsvarande musikaliska skapelser, men vi bortser från det ett ögonblick. En bra råvara är god som den är, men rätt kryddad kan den bli ännu godare. En dålig råvara måste däremot döljas.

Dessutom är det ju så att man använder vissa kryddor för att skapa kontraster. Något syrligt som bryter av mot något sött och förhöjer upplevelsen av bägge smakerna, till exempel. Andra kryddor verkar i det fördolda och är knappt förnimbara, men förstärker en annan smak. En löksås smakar inte sött, men utan en nypa socker blir den inte vad den ska vara.

Så vad har då Radio Rix och de övriga kanalerna på menyn idag? Vad rekommenderar kocken? Snabbmakaroner med ketchup. Findus fiskgratäng. Pulvermos och mamma Scans köttbullar som luktar prutt när man öppnar förpackningen. Veckans och möjligen förra veckans rester dränkta med Piffi Allkrydda så att du ska slippa känna vad det egentligen smakar.

Smaken varierar förstås. Det finns de som tycker att pulvermos är godare än riktigt potatismos, och det är helt ok. Men de kallar sig inte gourmeter heller, och framför allt tror jag inte att de skulle få för sig att håna den som föredrar hemlagat potatismos med smör, kärlek och en nypa muskotnöt. Med musik förhåller det sig annorlunda. Det är inte alls ovanligt att folk pratar om hur mycket de älskar musik, för att därefter prata sig varma om de senaste Idolstjärnorna. Och de är väl talangfulla artister och sångare, det är inte det. Det är bara det att musiken är… tja, Piffi Allkrydda.

Vad de här personerna inte förstår är att för vissa av oss är det smått plågsamt att lyssna på smörjan. Jag har ofta fått höra att “det är väl bara att låta bli att lyssna”. Nej det är det inte! När jag hör musik så lyssnar jag. Det är skillnad på att höra och att lyssna. Jag tror att det är precis det som är skillnaden i grunden; jag lyssnar. De gör inte det, och och i mina ögon går de miste om så otroligt mycket. Och ja, jag är kräsen, men å andra sidan; när jag hittar något jag verkligen gillar så räcker det länge.

Alla har vi olika intressen, olika smak och olika uppfattningar. Precis som det ska vara. På de allra flesta områden är det också accepterat att några besitter mer kunskap om ämnet än andra. Även den som är av uppfattningen att whisky, oavsett typ och märke, bara går att dricka om man häller cola i den accepterar att whiskykännaren faktiskt kan whisky och uppfattar smaker och dofter som helt gått den förstnämnda förbi. Men när det kommer till musik är det fult att påstå att man har mer kunskap i ämnet än någon annan, och att man uppfattar mer av det man hör. På gott och ont, för även om det är frustrerande ibland så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Musik är och ska vara folkligt. “Vanligt folk” må skita i tavlor, fransk mat, whisky och skulpturer, men när det kommer till musik har alla en åsikt, även om en del passionerat försvarar Piffi Allkrydda.

Detta är tjusningen. Detta är förbannelsen. Musik är mer än kultur. Det är ett fenomen.

Andra bloggar om: musik, piffi allkrydda, mat, kultur, intressant?