Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet.
Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare.
Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare.
Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live.
Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.”
Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud?
Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar.
Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert.
Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa.
Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar.
Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen.
Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera.
Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe.
Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare.
Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? “Oh well, Rudess is at it again, and I’m sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system.”
Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man.
Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik.
Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?
Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet. Första...
