Skip to content

Kategori: Kultur

Högtidsvägraren

Photo credit: duncan via Foter.com / CC BY-NC

Så här i Halloweentider blir jag lite extra anti. Det är en så uppenbart tramsig och konstruerad högtid, en Hollywoodexport, ytterligare en amerikanisering. Jo, jag vet att Halloween ursprungligen är en irländsk sedvänja. Jo, jag vet också att vissa hävdar att den uppstod genom vikingarnas kontakter med Irland och om man vill kan man därför försöka vrida det till att det _egentligen_ är en pursvensk grej. Förutom då att de vikingar som intog Irland på 800-talet var norrmän, inte svenskar. Men allt detta är bara långsökta försök att rättfärdiga Halloween, för ingen vill ju vara en Hollywoodposör. Halloween, som det firas idag, är en amerikansk grej på samma sätt som den numera ursvenska maten på tacofredag är amerikansk, inte mexikansk. Man firar Halloween för att folk gör det i amerikanska filmer, och för att det är kul att klä ut sig.

Och det får man väl göra. Halloween är ju, ärligt talat, en harmlös företeelse. Folk har roligt. Gott så. Ändå stör det mig. Någonstans inser jag ju också att varje ny högtid en gång har börjat som trams som medelålders män fnyst nedlåtande åt. De där jävla amerikanerna och deras jultomte när alla vet att det ska vara en julabock! All förändring börjar som hädelse.

Någonstans inser jag också att på samma sätt som försöken att hitta ursäkter för att fira Halloween som har lite mer betydelse än ”kul” och ”sett på tv” är halvhjärtat, är min egen kritik om amerikanisering och Hollywoodexport lama ursäkter. Sanningen är den att jag egentligen inte gillar högtider alls. Jag har jobbigt nog med de jag är vana vid, och så kommer ni dragande med en till!

Högtider är för mig förknippat med stress och för högt ställda förväntningar på hur jävla roligt det kommer att bli. På julen ska man umgås med folk bara för att man råkar vara släkt och det ska pyntas till förbannelse och jagas julklappar (köp nu, betala i februari). Till påsk ska det också pyntas och målas ägg och sättas färgglada fjädrar i pinnar som man har burit in från skogen för att… anledningar.

Men nyår då, det är väl roligt? Eh, nej? Folks förväntningar på nyår är alltid vansinnigt högt uppskruvat. Man lägger ner groteska pengar på att snofsa upp sig och duka till flådig, småborgerlig middag så man får en bra bild att lägga upp på Facebook så alla ser hur jävla lyckliga och lyckade de är. Sedan super man skallen i bitar och spränger av sig händerna. Valborg är typ samma men utan samma snofsighet. Arbetarklassnyår, typ. Och då finns det åtminstone en brasa av gammalt skit och igelkottar att värma sig vid.

Midsommar är också en högtid med högt ställda förväntningar. Å det ska bli så roligt! Alla ska ut på landet och posera för Facebook (igen), den här gången med blomsterkransar och seglarskor med en allergiframkallande, fästinginvaderad äng och en mäklarhimmel i bakgrunden. Sedan ska man hoppa som grodor runt en blomsterklädd fallos innan regnet utbryter.

Men första maj måste du väl ändå fira? Du kommer från arbetarklassen, du är industriarbetare, det är klart du firar första maj? Absolut! Jag brukar fira första maj med att arbeta om jag har möjlighet.

Högtider är, som synes, något jag härdar ut snarare än deltar i med glädje. Så ja, jag blir grinig när ni släpar hit en till. Jävla kulturberikare. Men jag har åtminstone kommit på hur jag ska kunna delta i Halloween utan att själv behöva lida av det. Om jag blir bjuden på fest ska jag gå som PostNord. Detta genom att helt enkelt skicka ett sms om att jag var där men ingen var hemma.

När upphovsrättsindustrin är ett hinder för kultur och kunskap

Photo credit: Foter.com
I somras köpte jag en bas. Som gitarrist har jag inga problem att hitta på en bas, men teknikerna för att spela gitarr och bas liksom funktionerna det fyller i musiken är ändå ganska olika, så för att lära mig började jag leta instruktioner och tips på Youtube. Jag insåg då två saker: 1) bas är en inkörsport till jazz, och 2) Adam Neely är en fantastisk musiklärare. Seriöst, den som är det minsta intresserad av musik eller ens bara fascineras av folk som kan saker och är duktiga på att förklara det bör ta en titt på hans kanal.

Det tog inte många Adam Neely-videor innan jag insåg _varför_ basister så ofta går ner sig i jazzträsket – det är helt enkelt en genre där basen har en väldigt viktig funktion. Problemet här är dock att jag inte gillar jazz. Jag inser att det är en grov generalisering eftersom ”jazz” är ett begrepp lika brett som ”rock” eller ”klassiskt”. Det finns ”jazziga” saker jag gillar inom musik, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är eftersom jag kan alldeles för lite om det. Min erfarenhet är också att när väl någon som kan musiken ifråga förklarar den för en, pekar ut vissa saker i den och hjälper en att justera in öronen så kan man också lära sig att uppskatta kvalitéerna.

Så jag hoppades att mr Neely skulle göra just det. Guida mig rätt liksom. Problemet är att det kan han inte. Anledningen? Copyright. Eller inte ens det egentligen, för som han påpekar i en video är det fullt tillåtet, åtminstone enligt amerikansk lag, att använda delar av musikstycken i undervisningssyfte. Det faller under undantaget Fair Use. Snarare är det den underdåniga hållning man har till copyright, och förmodligen också bristande kunskaper. För trots att det är tillåtet att använda musik i undervisningssyfte tas musiklärares videor ner från Youtube när de innehåller upphovsrättsskyddad musik. Detta för att man använder sig av det som kallas Content-ID Algorithm. Dessa algoritmer scannar av innehållet i videor och matchar innehållet med rättighetsinnehavare, vilket ger dem möjlighet att flagga och ta ner videor. Förutom att algoritmerna är ganska trubbiga och därför matchar fel så tar de dessutom ingen hänsyn till kontext. Och det finns en rättighetsinnehavare som konstant utnyttjar dessa algoritmer till att flagga videor för upphovsrättsintrång: Universal Music Group.

Och det allra bästa är att om man vill överklaga detta automatiska beslut så gör man inte det till någon form av oberoende instans, eller ens till Youtube. Nej, man överklagar till Universal Music Group! Lycka till liksom. Adam Neely och andra musiklärare har inga muskler att sätta emot och Universal vet det så de kan missbruka systemet bäst de vill. Det är, för att citera Neely, ”fucking frustrating” och han beskriver väl hur upplevelsen blir som att försöka diskutera en målning utan att titta på den faktiska målningen. Det överlägset bästa sätt att lära ut musik är att lyssna på musik och prata om vad det är man hör. Men det kan de inte göra. För att musikindustrin har hål i huvudet.

Adam Neelys kollega Rick Beato skräder inte orden när han kritiserar det här beteendet. Han beskriver i detalj vilken musik han använt i en nedtagen video, hur mycket av den och vilket syfte. Den video han pratar om var ett svar på en tidigare video som hette ”Varför hatar folk jazz” och där han utifrån de svar han fick försökte förklara genren med hjälp av exempel. Beato säger att jazz är ett språk och för att uppskatta det måste man förstå dialekterna, nyanserna och sammanhangen. Det låter precis som en sådan video jag skulle vilja se för att förstå jazzen bättre. Men jag får inte, på grund av tidigare nämnda hål i huvudet.

Beato poängterar också att det här är stycken som knappast kan anses sälja några större upplagor längre, om de ens säljer något alls. Så att han spelar brottstycken av några gamla jazzdängor i undervisningssyfte kan knappast anses inkräkta på någon försäljning. Det motsatta är långt troligare – att en och annan av eleverna får upp öronen för det Beato och Neely pekar ut och vill höra mer.

Det här är varför upphovsrätten och den underdåniga inställning såväl politiker och företagare har till den inte bara låser in gammal kultur och kunskap – den hindrar också tillkomsten av ny kultur. Genom att inte låta lärare som Adam Neely lära ut på ett effektivt sätt hindrar de också folk från att utveckla kunskaper som de kunde använda i skapandet av ny kultur. Och det är därför upphovsrättsindustrin inte alls är en förutsättning för kulturskapande. I sina värsta former är den tvärtom rent kulturfientlig.

Å andra sidan lär det hindra mig från att gå ner mig i jazzträsket, så… Silver lining.

Borgerlighetens imageproblem

Photo credit: Foter.com

Det sägs att en moderat politiker i ett ögonblick av självinsikt sa ”Folk har inget emot vår politik – det är oss de inte gillar”. Det ligger mycket i det. Inte nödvändigtvis gällande moderat politik, men borgerligt tankegods. Borgerlighetens problem är inte så mycket att folk inte gillar idéerna utan mer att de inte identifierar sig med dess förespråkare. Det är som en variant av Sören Kierkegaards klassiska ”Till eftertanke” – för att bli lyssnad på behöver man också visa att man lyssnar, att man är på samma ställe, att man förstår varandra.

Tvålfagra gladliberaler som Johan Norberg har i spalt efter spalt förklarar hur allt blir bättre, att förändring är av godo och ska omfamnas och att det inte är ett problem att tillverkning flyttar utomlands. Och han har rätt. Ur sitt bildade, nationalekonomiska helikopterperspektiv har han alldeles rätt. Men det hjälper knappast Jocke i Utsocknes när fabriken som är ortens livsnerv packar ihop och drar till Lettland. Jocke bryr sig inte om helikopterperspektiv – han har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan.

Men Jocke vill också vara ifred. Han stör sig också på klåfingriga politiker som vill detaljstyra allt från vilken färg han får ha på sitt hus till vilket material det får vara i påsarna han bär hem sin mat i. Han undrar varför han inte får köpa öl från det lokala mikrobryggeri som ett par av hans gamla klasskamrater startade upp på orten och hur det kan vara möjligt att det finns en lag som säger att innan man brister ut i en spontan glädjeyttring såsom dans så måste man ha tillstånd.

Jocke är ingen idiot. Han förstår det där med konkurrens, att saker förändras, att man måste anpassa sig. Han behöver inte gilla det för det. Så när prydliga herrar med kavaj och fantastiskt hår eller damer i pärlhalsband från sina höga hästar basunerar ut att Jocke ska vara glad och tacksam så har han lite svårt att ta till sig det. ”Borgarbrackor”, tänker Jocke då. Och det blir inte bättre av att ytterligare andra ledarskribenter låter honom veta att han i själva verket är privilegierad. Han känner inte igen sig i det heller. Det som statistiskt sant är inte nödvändigtvis sant på individnivå.

Jag har stått på ett fabriksgolv i elva år nu och kan vittna om att liberala värden som rätten att få bestämma över sig själv är minst lika viktiga för de flesta som konservatismens vurm för traditioner eller socialismens rättvisepatos. Problemet är sällan ideologin, utan hur den paketeras och presenteras. Fabriksgolven är fulla av hederligt arbetande människor som vill få vara ifred och bestämma över sina egna liv. Majoriteten är slentriansossar, för att det är det de har fått lära sig att de ska vara. Men de skulle kunna vara liberaler, om de bara kunde identifiera sig med dess förespråkare.

För det är inte era idéer de inte gillar. Det är er. Det kan tyckas ytligt och djupt orättvist, i synnerhet som vänstern av tradition är bättre på att få gehör hos arbetarklassen trots att dess förespråkare många gånger bor på ännu finare adresser, men så är det. Om man kan bryta det mönstret kan man också bryta sossedominansen hos industriarbetarna. För gudarna ska veta att under ytan pyr ett djupt missnöje med såväl socialdemokratin som med facket, men under lång tid har man fortsatt rösta åt det hållet därför att man aldrig upplevt sig ha några alternativ.

Så det är hög tid att erbjuda lite alternativ. Liberalismen och borgerligheten behöver en make over. Vänstern har tagit patent på att vara lite coola och rebelliska, vilket är helt galet då det som borde vara coolt och rebelliskt är att vara liberal. Det är liberaler som vill låta folk röka på, dansa och knulla runt. Det är faktiskt jättekonstigt att så många frihetsälskande hippies och punkare identifierar sig som socialister när de upproriska aktiviteter de så gärna vill använda för att uttrycka sig så obönhörligen blir förbjudna av socialistiska regimer. Det borde vara punk att vara liberal! Här behövs mindre kavajer och pärlhalsband och mer skägg, dreads och t-shirts. Mer hårdrocksliberalism åt folket! Ingen normalt funtad människa lyssnar ändå på synth, Norberg…

#52weeks bok 23 – The mammoth book of celtic myths and legends

Bokläsandet hamnade lite i pausmode på grund av orsaker. En av orsakern, men inte den enda, var att jag gick lite väl långt utanför min comfort zone när jag gav mig på den här boken. Jag tycker att det är intressant att läsa om mytologi, det var därför jag köpte den, men att läsa om mytologi och att faktiskt läsa mytologiska berättelser är inte samma sak. Det senare är för mig som att läsa dålig fantasy. Och jag gillar inte ens bra fantasy.

Med det sagt: Peter Berresford Ellis har uppenbarligen lagt ner ett imponerande arbete med att sammanställa myter, spåra deras ursprung och presentera det keltiska kulturarvet. Själv har jag haft mest behållning av introduktionen i boken, där Berresford Ellis bland annat diskuterar den indoeuropeiska kopplingen som dyker upp om och om igen i likheter mellan keltisk kultur och språk, och indiska motsvarigheter i sanskrit och hinduism.

Och så lärde jag mig vad ordet druid kommer sig av. I den keltiska mytologin förekommer en helig ek, ett slags världsalltets träd (låter det bekant?), Bíle. Detta träd släppte ifrån sig två frön, ett manligt (Dagda) och ett kvinnligt (Brigid), som blev urmänniskorna (låter det bekant?). Eller urgudarna om man så vill. Hur som helst tog de på sig uppgiften att befolka jorden. Brigid, gudinnan av all skicklighet och poesi, lärde sina barn hur man ansamlar visdom. Och de som lärde sig den konsten hedrade också den heliga eken, Bíle. Men eftersom de inte fick uttala hans heliga namn (låter det bekant?) kallade de honom draoi. De lärde sades besitta dru (ek) (kunskap). Druid. Ekkunskap.

Men i övrigt är det här tyvärr en bok som känns bortkastad på mig. Jag skulle därför gärna lämna den vidare till någon med en stadigare kunskapsbas och ett större intresse för mytologi, som säkert kan få ut så mycket mer än mig av att läsa den. Något för Hanna och #myttwitter kanske?

#52weeks bok 22 – Slutet på kedjan

Vi var ute på landet. Och jag gick till sommarbiblioteket igen. Där den som vill kan lämna böcker den inte längre vill ha och ta med sig böcker andra inte vill ha hem. Och jag botaniserade lite bland böckerna. Och där var den.
Boken.
Slutet på kedjan.
Och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag kände på något sätt att jag vill läsa den. Så den fick följa med hem.
Och jag läste den.
Och den sög.

Den sög, för att den är skriven ungefär som ovan. Drygt femhundra sidor av förfärlig prosa. Allting är så dramatiskt och banalt och varannan mening börjar med ”och”. Det är som att författaren, Fredrik T Olsson, har tänkt att ”skit i skrivreglerna man lärde sig i grundskolan, Bibeln är världens mest sålda bok och där börjar minsann meningarna med och!”. Lite omotiverade radbrytingar på det så blir det bra.

Därtill är berättandet överlag styltigt och hackigt. Det finns inget flyt i det hela och dialogerna får mig att stöna högt inombords. Allt som oftast kan det stå någonting i stil med:

Tanken svindlade. Kunde det vara så? Men det gick inte att komma ifrån. Att det han tänkte säga var rätt.
Och så sa han det.
”Det stämmer.”
Så sa han.

Det är som att Dan Brown har tagit hjälp av Stina Wirsén. Med skillnaden att Stina Wirséns Vem-böcker är skrivna för barn. Ändå har de mer djup.

Det riktigt tråkiga med det hela är att boken inte hade behövt vara så dålig. Jag tycker förvisso att historien är alldeles för stor (spoiler alert – apocalypsen väntar runt hörnet) och att det kanske kunde ha gått att göra en bättre story på en mindre skala, men det finns ändå en och annan grundpremiss som var värd ett bättre öde. Som att någon har hittat ett mönster i ”skräpet” i vår DNA, någonting som tyder på att det är kommentarer till koden… Det är en spännande idé som hade gått att göra något bra med, utan att sätta hela världen i brand. Men det är klart – då måste man ju få den att hålla också, ge karaktärerna liv och så. Håll tempot uppe, strössla med cliffhangers och explosioner så spelar det ingen roll. Om det är något vi har lärt oss av Hollywood så är det det. Det är ju synd att den strategin fått fotfäste i bokvärlden också, men det är ju som det är.

Trots allt. Dan Brown säljer.
Och Bibeln säljer.
Och det är så det är.
Inget förändras. Och allt förändras.
Eller någon annan banalitet.

#52weeks bok 21 – Vassa föremål

Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl åkte jag och familjen upp till Gävle ett par dagar. Där tittade vi in på Erikshjälpen eftersom min sambo tycker om att köpa gammalt skit. Ok, hon råkar vara rätt duktig på att fynda. Själv hamnade jag bland böckerna, som för övrigt var pedantiskt sorterade. Med Gone Girl i färskt minne höll jag därför utkik efter Gillian Flynn, och hittade inte bara en utan två böcker i gott skick. Mörka platser, som återstår att läsa, och Vassa föremål.

Vassa föremål är Flynns debutroman. Och utan att säga för mycket kan jag dra slutsatsen att det är sant att övning ger färdighet. Jag tycker mig kunna se mycket av briljansen från Gone girl i Vassa föremål, men mycket mer oslipat.

Huvudpersonen i boken heter Camille Preaker. Hon är journalist i Chicago men skickas till sin hemstad Wind Gap, Missouri, för att rapportera om ett fall med en försvunnen flicka. Väl där återser hon sin mor Adora, som hon har ett minst sagt ansträngt förhållande till, och diverse spöken från förr. Så långt ganska standard återvändarupplägg. Men ganska snart anar man att något är mer skruvat än normalt med Adora, hennes make Alan, och Camille själv. För att inte tala om den trettonåriga halvsystern Amma. Dysfunktionell familj är en underdrift.

Flynn är skicklig på att släppa små bitar av pusslet och att göra det så avslappnat att man inte ens märker dem förrän historien löses upp. På så vis bygger hon också upp en obehaglig känsla genom boken utan att skriva läsaren på näsan. Eller just därför – det är just det diffusa och oklara i historien som gör den obehaglig. Så ja, det är en välskriven bok och en bra debut. Och det är måhända orättvist att jämföra en debut med en senare fullträff, men trots goda ansatser och skickligt författande så tyckte jag inte att Vassa föremål förmådde engagera mig riktigt. Jag känner inget för huvudpersonen, förstår henne inte och får inte riktigt grepp om persongalleriet överlag. Det är möjligen för rubbat. Men oavsett vad jag känner för boken i övrigt så är upplösningen i sig en anledning att läsa den.


#52weeks bok 14 – Öster om avgrunden

Thomas Engströms antihjälte Ludwig Licht är tillbaka för att avsluta sin tetralogi. Ludwig har nu, liksom sin skapare, slagit sig ner i Georgien. Han har också kommit på att det går utmärkt att blanda vodka i matsoni, en sorts yoghurt. Förutom det jobbar han för det amerikanska säkerhetsföretaget EXPLCO, ett företag vars kopplingar till CIA man knappt försöker dölja.

I inledningen av Öster om avgrunden får Licht en amerikansk affärskvinna i knät. Hon säger sig sitta på viktig information och vill hoppa av. Men innan Licht och EXPLCO hinner sörja för hennes säkerhet försvinner hon. I jakten som följer upptäcker Licht att flera spöken från hans förflutna är i rörelse – dels en moldavisk gangster som har sina personliga skäl att hata Ludwig Licht, och dels en före detta Stasiofficer som drivs av ideologisk fanatism. Som vapendragare har han den yngre kollegan Anri, som också fungerar som något slags kontroll- och kontaktperson för det georgiska underrättelseväsendet, och prästen Gregor som alltid tycks veta lite mer än han borde.

Jakten för dem genom ett både geografiskt och politiskt landskap som man känner att Engström brinner för att få beskriva. Inte undra på det. Det räcker att titta på några bilder från Georgien för att bli biten. Och på det är det ett geopolitiskt getingbo i skärningspunkten mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, mellan ordning och kaos, där lojaliteterna inte är självklara eftersom fiendens fiende ofta är en mycket bättre allierad. En värld där var varken historia eller framtid är färdigskriven än.

Men nu är det slut på väderstreck och såvida inte Engström ångrar sig eller får slut på pengar och därför börjar krysta fram fortsättningar som ”Upp i det blå” eller ”Ner i min källare” återstår bara att tacka Ludwig Licht för åkturen. Det var en jävla resa. Kul att vi fick följa med.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 20 – Gone girl

Det finns förstås att det jag upplevde när jag läste Gone girl är kontrastverkan efter att ha läst Erik Lewin, men jag tror inte det. Gone girl är verkligen en riktigt bra bok. Inte bara till handling, utan också i allra högsta grad till hantverk. Redan några sidor in i boken konstaterade jag att Gillian Flynn är en trevlig ny författarbekantskap och sisådär 550 sidor senare har hon skaffat sig en position bland mina favoriter, förutsatt att hon inte visar sig vara ett one hit wonder. Annars tror jag att senast jag blev så fäst vid en författare redan på första försöket var när jag upptäckte Dennis Lehane.

Det är inte en helt orimlig jämförelse heller. Flynn äger samma förmåga som Lehane att ge liv åt karaktärer och miljöer, att beskriva utan att egentligen beskriva. Att otvunget smyga in små detaljer snarare än att stapla dem på varandra. Liksom Lehane förmår hon också att blanda allvar och humor, misär och lättsamhet och kan etablera den där känslan av hopplöshet och elände utan att vältra sig i det.

Gone girl handlar, som titeln antyder, om en försvunnen person. Den försvunna personen heter Amy Dunne och är gift med Nick. Flynn berättar växelvis ur Nicks och Amys perspektiv; Nick i nutid, Amy genom dagboksfragment. På så vis får vi bådas perspektiv på tillvaron, samtidigt som vi får parets historia parallellt med Nicks nutid där han gör allt han kan för att framstå som oskyldig. Hur man nu gör det, för alla vet ju att den som är skyldig försöker framstå som oskyldig, så hur gör man då för att framstå som oskyldig? I periferin till allt detta finns en polisutredning, men eftersom vi får hela historien genom Nicks ögon vet vi inte vad polisen vet och inte vet. Och vem Nick än tycker att han är så verkar inte Amy se honom på riktigt samma sätt…

Flynn gör ett strålande jobb med att växla mellan de olika berättarrösterna och perspektiven. Det måste ha krävt en hel del planering att få till, ändå känns det så lätt och naturligt när man läser det. Och som historia betraktat håller det ihop. Trots diverse överraskande vändningar och ”allt är inte som det verkar”-grepp som fått mången historia att falla på sitt eget grepp seglar Flynn hela skeppet i hamn. Jag fick en stund en känsla av att det fanns en galning för mycket i storyn, men bitarna faller ändå på plats. Faktiskt är mitt enda kvardröjande klagomål på boken att översättarjäveln har skrivit ”slått” istället för ”slagit” på ett ställe. Det är ett säkert sätt att hamna på min shitlist.

Jag ska erkänna att det här inte var en bok jag egentligen hade några ambitioner att läsa. Jag vet att den blivit väldigt väl mottagen och som alltid när en bok blir haussad blir jag skeptisk. Jag menar, 50 shades of Grey sålde också bra… Men så var vi ute vid lantstället där det finns ett så kallat sommarbibliotek där folk kan lämna böcker de inte längre vill ha, och där det således också är fritt fram för andra att hämta. Jag såg boken och tänkte att, tja, jag har inget annat att läsa just nu och det är jag just nu väldigt glad för, för nu vet jag att det finns ytterligare ett par olästa Gillian Flynn-böcker att se fram emot.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 19 – Almedalen har fallit

Erik Lewins debutroman behöver ingen baksidestext. Handlingen sammanfattas nämligen alldeles utmärkt av titeln och hashtaggarna på omslaget. Den utspelar sig i Almedalen. Det dyker upp terrorister. De tar gisslan. Folk dör. The end.

Däremellan är det ändå en story med potential. Att hela den svenska makteliten klumpar ihop sig innanför en kompakt ringmur en vecka per år – mumma för den som vill klippa till. Och Lewin sparar inte på krutet. Hans terrorister är välorganiserade och brutala, och kräver således rejält med eldkraft för att bekämpas. Allt detta i det medeltida Visby gör det hela till ett mustigt recept. För en film.

Som bok är det däremot inte mycket att hänga i julgranen. Tyvärr. Anledningen till det är att trots krutrök och blodbad saknar den minsta tillstymmelse till spänning. Boken är skriven som en rapport. Det här hände, sen hände det här, folk dog. Det är actionpackat, men det finns ingen nerv. Jag tror att den främsta anledningen till det är att Lewin lider av vad jag skulle kalla Tom Clancy syndromet – han kan en jävla massa om militära förband, befälsordning, underrättelseverksamhet och vapen, men han kan inte beskriva människor. Det gör att när folk dör så rycker man på axlarna.

Faktum är att pappfigurerna till karaktärer i stort sett också rycker på axlarna. Och det är ändå det minst dåliga. Än värre blir det vid de tillfällen Lewin lite halvhjärtat försöker ge sina karaktärer liv i form av styltiga konversationer och självanalytiska tankar. På riktigt; figurerna i boken känner inte saker, de analyserar att ”nu känner jag nog så här”. Och dialogerna består mest i föreläsningar där figurerna mansplainar saker för varandra. Jag vet förstås inte hur personal i Nationella Insatsstyrkan eller Skånepolisen pratar med varandra, men förutsatt att de inte är robotar så sätter jag mina pengar på att de inte pratar som den här boken. Det är bättre att de håller käft helt, för när de pratar måste man som läsare stanna upp och stöna eller ta sig för pannan.

Med det sagt så finns det potential i såväl grundstory som miljö. Tom Clancy må ha varit en undermålig författare, men det blev bra filmer och datorspel av hans böcker. Det skulle det mycket väl kunna bli av Erik Lewins också. Gärna med Mikael Persbrandt i alla roller eftersom karaktärerna ändå inte är beroende av något direkt känsloregister. Och själv skulle jag gärna spela ett Rogue Spear där jag får springa runt i Visby och skjuta terrorister. De får gärna se ut som Mikael Persbrandt.

Så kör gärna på det, men spar på skogen och skit i att ge ut manusen i bokform.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 18 – Slakthus 5

När jag skulle ta mig an utmaningen #52weeks så bad jag om boktips. Ett av tipsen var Kurt Vonneguts Slakthus 5. Jag sovrade bland alla tips och Slakthus 5 föll bort i gallringen, kan man säga. Eller hamnade i den mentala högen som kallas ”kanske senare”. Men så åkte vi ut till stugan, och där finns en liten bod som samfälligheten kallar för ”sommarbiblioteket” där det är fritt fram att lämna och hämta böcker. Rätt bra idé för övrigt, och något som bostadsrättsföreningar och andra former av kollektiv borde ta till sig. I alla fall botaniserade jag lite förstrött där och hittade en pocketutgåva av Slakthus 5, och därmed blev den bok 18. Så kan det gå.

Slakthus 5 är något av det märkligaste bok jag har läst. Det går inte riktigt att ge någon sammanfattning av handlingen eftersom handlingen är så fragmenterad. Vi får följa en person, Billy, och ett ständigt hoppande mellan olika skeden av ett liv. Olika ögonblick. Billy själv upplever det som att han är frikopplad från tiden, något som kan ha att göra med hans kontakter med små gröna män från planeten Tralfamadore. Själv tror jag bara att han är galen. Men det som ändå är lite fascinerande, som håller en på halster, är osäkerheten i var på tidslinjen han egentligen befinner sig. Är han en dement eller schizofren man i övre medelåldern som förlorar sig i sina minnen, eller är han krigsfånge i Tyskland och drömmer sig bort i någon form av mentalt självförsvar för att härda ut det han upplever fram till, under och efter bombningarna av Dresden?

Kurt Vonnegut, liksom huvudpersonen Billy Pilgrim, var i Dresden när bomberna föll. De var krigsfångar och internerade i Slakthus 5. Hur går man egentligen vidare efter något sådant?

Trots det allvarliga ämnet och trots det bitvis surriga och osammanhängande i historien så är det en underhållande och lättläst bok. Vonnegut har ett tragikomiskt sätt att beskriva händelser, miljöer och personer. Humorn finns i det absurda och Vonnegut låter oss ta del av det, samtidigt som allting egentligen är så fullkomligt tragiskt. Dessutom finns det en viss behållning i att idag läsa en bok som gavs ut 1969 och ta del av en del idag politiskt inkorrekt språk. Här används ännu uttryck som ”lallande byfåne” och ”mongoloid idiot” är en diagnos. Jag menar inte att det på något sätt var bättre förr, eller att vi borde fortsätta använda den sortens språkbruk, men det finns likväl en viss underhållning i att läsa äldre böcker av just den anledningen. Dels för att det är uppfriskande rakt på sak i kontrast till vårt mer ängsliga tidevarv. Dels för att det är ett fönster mot hur man såg på saker och ting förr, och det i sin tur ger perspektiv på hur långt vi ändå har kommit.

Och har man överlevt att vara krigsfånge i Tyskland under andra världskriget och därtill överlevt bombningarna av Dresden så må man vara förlåten om man har lite annat att bearbeta än ängslan över hur en läsare sisådär femtio år senare eventuellt uppfattar ens ordval.


Andra bloggar om: , , , ,