Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger “I’m not!” när alla andra entonigt mässar “Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.

Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett...

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton eller så, och den mådde inte så bra. Halsen hade dragit sig och strängfästena i stallet hotade att släppa. Den gick inte längre att stämma riktigt rätt, utan man fick liksom stämma om den beroende på tonart. Stämde man den så att ett E-dur lät bra så lät G-dur skit. Och vice versa. Så den samlade damm och var ivägen och fick inte följa med i flytten. Kanske bor den nu hos någon händig människa som givit den kärleken jag inte förmådde, intonerat den och putsat upp den.

Sedan dess har jag varit utan gura. Det gick bra första ett året, ett och ett halvt rent av. Sedan började det kännas lite jobbigt, och för någon månad sedan blev suget efter en ny akustisk gitarr olidligt. Drottningen, som är generös mot sina undersåtar, sa åt mig att beställa en och ge henne räkningen. Typ.

Så sedan ett par veckor tillbaka bor det en gitarr som lystrar till namnet Ibanez EW35ABENT här hemma. EW står för Exotic Wood, men jag har inte lyckats lista ut vad serienumren 20, 35 och 50 står för, och icke heller efterföljande bokstavskombinationer. Förmodligen har Ibanez kommit över en Enigmamaskin och roar sig kungligt med den. Det är en stålsträngad jumbomodell, vilket innebär att den är lite rundare med mer volym i den bakre delen av kroppen än westerngitarrens klassiska åtta. Eller såhär: Om gitarrkropp liknas vid en kvinnorkropp, vilken den ofta gör, så är en westerngitarr en moderiktig 90-60-90, medan en en jumbo har lite mer “junk in the trunk”.

Att valet föll på den här gitarren beror till viss del på hur den ser ut. Jag erkänner villigt att jag var ytlig. Dock gjorde jag min research och läste vad folk tyckte om den samt lyssnade på en del smakprov. Och faktum är att Ibanez Exotic Wood-gitarrer får i stort sett uteslutande goda vitsord, och låter bra. Just mitt exemplar har inte heller gjort mig besviken. Ljudet är balanserat över hela registret, den låter inte för mycket (vilket en del akustiska gitarrer, till exempel min gamla Washburn, tenderar att göra) och tonerna är klara. Den känns lättspelad med en hals som håller tjocklek och bredd hela vägen och en djup cutaway som gör att även de allra sista banden är åtkomliga mer än bara i teorin. Varför man vill åt dem är en annan femma.

En av de få nedslag på EW-serien värda att fästa någon uppmärksamhet vid har varit att de skulle vara lite slarvigt byggda. Inte så att de blir obrukbara, men små skönhetsfel, lackbubblor som kan vara nog så irriterande om de är på fel ställe på halsen, och en förekomst av en liten upphöjning vid tolfte bandet som skulle göra gitarren svårspelad just där. Jag vet inte om jag har fått tag i ett undantag, men det finns då ingenting att klanka ner på med den här. Och jag har letat. Å andra sidan har jag läst andra skriva precis så också, och dessutom är det ju generellt de som råkar ut för problem som rapporterar. Jag tror egentligen inte att de här gitarrerna skulle vara mer utsatta för fel än andra.

Mina stackars fingrar klarade knappt två timmar första kvällen, och mindre än så nästföljande dagar, men nu har en välbekant hårdhet i fingertopparna återinfunnit sig. Däremot finns det en del muskler i fingrar och handled som behöver jobbas upp igen, liksom räckvidd. Men lite som att cykla är det ändå – mekaniken sitter i ryggmärgen. Dock har jag ett pågående experiment som är tänkt att utnyttja min ringrost till något positivt. Jag har nämligen valt att stämma om gitarren från traditionell stämning till vad DADGAD, eller keltisk stämning som det också kallas. Det är kanske inte lika universiellt användbart, men eftersom jag alltid har tyckt om klangen i öppna ackord och DADGAD är som gjort för det så tänkte jag ge det ett seriöst försök. Experimentet har så här långt fallit väl ut. Jag lär mig nya grepp ganska snabbt och med de annorlunda klanger jag har att jobba med så kommer också idéer.

Jag mår bra av att spela. Det är så enkelt. Att skapa och spela musik, även om det bara är lite plinkande hemma i soffan, är avslappnande. Samtidigt sätter det fart på kreativiteten. Eller kanske just därför. Jag är övertygad om att det är kreativitetsfrämjande att ägna sig åt olika uttrycksformer och aktiviteter. Att stirra på ett tomt blad fungerar i alla fall inte.

Andra bloggar om: ibanez, ew35abent, akustisk, gitarr, musik

När vi flyttade för två somrar sedan gjorde jag mig av med min akustiska gitarr. Det var en stålsträngad westerngitarr av märket Washburn som jag hade haft sedan jag var femton...

photo © 2007 Hannes Trapp | more info (via: Wylio)
Igår körde Sydsvenskan en läsvärd artikel under titeln Den dubbelt dömde – om Simon Lundström, mangaexpert och översättare av japanska serier som dömts för barnpornografibrott på grund av sitt innehav av dylika serier. Artikeln spreds som en löpeld på både Facebook och Twitter. Baserat på de reaktioner jag har sett från folk som har kommenterat hos mina bekanta är okunskapen fortfarande mycket stor om att det här händer i Sverige idag, och att det dessutom inte är fråga om en märklig dom utan att det faktiskt är så här lagen ser ut. Det enda som hjälper mot det är således att tjata.

Vi har alltså i Sverige en lagstiftning som förbjuder innehav av barnpornografi. Redan det är inte helt oproblematiskt eftersom kriminalisering av innehav alltid medför en viss rättsosäkerhet. När innehav av barnpornografi kriminaliserades 1999 var det kontroversiellt. Men det verkligt märkliga är definitionen av barnpornografi. För det stannar nämligen inte vid det de flesta av oss automatiskt tänker på – sexuella övergrepp mot barn. Icke! Som barnpornografi räknas allting visuellt erotiskt material föreställande personer som är under 18 år. Det är märkligt eftersom byxmyndighet räknas från 15 års ålder. Från 15 till 18 år får ungdomar alltså knulla hur mycket de vill, men om det avbildas så är det barnporr. För en ironisk twist kan detta jämföras med den svenska förhållningen till sex och pengar; det är förbjudet enligt lag att betala för sexuella tjänster (prostitution) såvida det inte förevigas (pornografi). Om vi försöker bortse från personliga värderingar av detta så kan vi väl enas om att det finns en viss inkonsekvens och att det är svårt att hitta någon princip att luta sig mot?

Men det slutar inte där. Barnpornografi innefattar inte bara visuellt material av erotisk karaktär föreställande verkliga personer under 18 år, utan även overkliga sådana. Det är här Simon Lundström kommer in. Det han har fällts för är innehav av teckningar som rätten anser är erotiska och föreställer personer under 18 år.

Jag skriver “anser” därför att här kommer den hopplösa frågan om tolkning in. För det första är det högst individuellt vad som är erotiskt och inte. Som en personlig referens kan jag nämna att jag finner videon till Alanis Morrisettes “Thank U” mycket vacker, tilltalande och rörande, men erotisk? Nej. Morrisette är naken genom hela videon men jag tycker inte att den är erotiskt laddad. Det är just därför den är vacker och rörande. Kanske gör det sitt till att den är högst osexigt blurrad, men jag tror inte det. Min poäng är hur som helst att naket inte nödvändigtvis är erotik. Och omvänt – det kan vara påklätt och mycket erotiskt. Problemet här är att gränsdragningen är allt annat än knivskarp. Det finns således en risk att bryta mot lagen utan att veta om det.

När det då dessutom kommer till tecknat tillkommer ytterligare en svårighet. Hur avgör man åldern på en tecknad figur? Rykten säger att en av de bilder som Lundström åtalades för ansågs föreställa en minderårig flicka, baserat på att figuren inte hade utvecklat bröst. I själva verket föreställer den en man. Man kan alltså inte teckna lite vardaglig bögporr i Sverige utan att riskera att dömas för barnporrbrott av en heteronormativ rätt! Lägg då därtill att poängen med tecknat är att låta fantasin flöda, att överdriva och strunta i vardagens alla begränsningar. Superhjältar har alltid overkligt fyrkantiga hakor till exempel. Just mangagenren kännetecknas av överdrivet stora ögon och oskuldsfulla karaktärsdrag, vilket förstås gör den extra känslig för moralpanik.

I begreppet låta fantasin flöda finns förstås också friheten att skapa varelser som inte har någon koppling till verkligheten alls. Alver är rätt erotiska varelser, rent av ibland en smula incestuösa enligt mina källor med insikt i fantasyns värld, men hur bestämmer man åldern på en alv? Eller en älva, eller en tomte, ett troll eller en vätte? Och är det rimligt att 18 års åldersgräns gäller för alla dessa varelser vars livscykler kanske ser helt annorlunda ut än människans? I dokumentären “Trolltyg i Tomteskogen” får vi till exempel följa skogstomten Tor som ska gifta sig, vid 101 års ålder. Vilket inte är någon ålder för en skogstomte… Ja, ni förstår att det blir komiskt ganska fort. Är det rimligt att våra rättssalar ska upptas med den sortens spörsmål? Det är tecknade figurer vi talar om.

En anledning som lagts fram till att man har valt att inkludera även teckningar är en teori om att tecknad barnporr skulle bidra till en normalisering vilket i sin tur då skulle öka efterfrågan på verklig barnporr och leda till fler verkliga övergrepp. Samma typ av argument har förts fram mot pornografi, men mig veterligen finns inga belägg för att porr skulle leda till våldtäkter. Om det vore så enkelt att det man ser vill man göra, då borde det i allra högsta grad vara aktuellt att förbjuda underhållningsvåld. Eller hur? Om tecknade bilder på sex med minderåriga får mig att vilja ha sex med minderåriga, då borde jag väl rimligen också drabbas av lust att styckmörda någon när jag ser på Dexter? (Faktum är att artikeln om SImon Lundströms öde får det att suga lite i styckmördartarmen, medan Dexter bara är underhållande.)

Samma dag som Piratpartiets förre partiledare Rick Falkvinge gjorde några mindre lyckade uttalanden om barnporrlagen i Sveriges Radio, gick justitieminister Beatrice Ask ut i SVT och påpekade att hon minsann inte är något geni heller. Hon försvarade lagen med att det handlade om att försvara själva barndomen, och gjorde en jämförelse med samhällets nolltolerans mot främlingsfientlighet. Det haltar dock betänkligt. För det första: Om det var barndomens helighet det handlade om borde man väl i konsekvensens namn inte få skildra barn som dödas och lemlästas heller? För det andra: Det är mig veterligen inte olagligt att framställa, sprida eller inneha visuella rasistiska skildringar. Man kan förvisso dömas för hets mot folkgrupp om man gör idiotiska uttalanden eller viftar med svastikor, men det går fortfarande alldeles utmärkt att teckna en gammeldags Mississippilynchning. Det är med andra ord snömos.

I ovan nämnda artikel om Simon Lundström uttalar sig kammaråklagare Thomas Bälter Nordenman och menar att lagen är rimlig eftersom det finns mjukvara som kan omvandla fotografier till teckningar, så om man därför inte också förbjuder teckningar så kan det ses som en lucka i lagen. Härligt! Då vill jag upplysa om att det finns mjukvara som kan omvandla fotografier till fullkomligt nonsens eller brus. Det kallas kryptering. Därför bör innehav av krypterade filer likställas med barnporr, annars kan det ses som en lucka i lagen. Om man sparar bilderna utan filändelse så kommer datorn sannolikt att öppna dem som stora textfiler med långa rader av bokstäver och siffror. Innehav av bokstäver och siffror bör således förbjudas och likställas med barnporr…

Som ni märker har jag svårt att låta bli att raljera. Det är helt enkelt för att det hela är förjävla dumt. Trots det är det ett mycket allvarligt ämne. Vem av er känner sig nu hundra procent säker på att ni inte har någonting i bokhyllan eller i fotoalbumet som inte skulle kunna klassas som barnpornografi? För att inte tala om datorn. För här kommer nämligen nästa problematik: Vad räknas som innehav?

Alla som har tillgång till Internet och inte har fått sin nyfikenhet amputerad har någon gång porrsurfat, och har man gjort det har man sannolikt också råkat på tecknad porr. Då är vi där igen – hur avgör man åldern på en tecknad figur? Själv har jag sett tecknad skämtporr med figurer från Simpsons, inklusive Bart och Lisa. Och att de är barn vet vi ju. Det framgår tydligt i serien. Bart är 10 och Lisa blott 8 år gammal. Det har de varit sedan 1989… Poängen är hur som helst att detta enligt definition är barnporr och har du snubblat över en sådan bild så har den också sannolikt sparats i din dator, om än temporärt.

Men du vet om att en raderad hårddisk inte egentligen är raderad va? Den har bara fått tillåtelse att skriva över befintlig information. Exakt hur det fungerar rent tekniskt har jag själv inte tillräcklig kunskap för att förklara. För resonemangets skull räcker det dock att det är så, och att raderade diskar således går att återskapa. Det gör man också vid polisutredningar. Så, även om du var en aldrig så god människa som raderade de erotiska exemplaren av alla teckningar som tillhandahållits av din mangalangare så kan de fortfarande återskapas när polisen beslagtar dina datorer vid ett tillslag för att du till exempel ligger i vårdnadstvist med ditt ex som polisanmäler dig för våldtäkt mot ert barn. För att bara dra till med något. Jag vet inte hur man ser på raderad hårddiskar i ett sådant fall, men rimligen måste även material som återskapas av polisen räknas som innehav, annars ser det ju ut som en lucka i lagen. Eller hur, kammaråklagare Thomas Bälter Nordenman?

Det här är en oerhört farlig lagstiftning och jag skulle kunna fortsätta spy galla över den i några meter till. Till exempel genom att fördjupa mig i att den riskerar att förstöra delar av vårt kulturarv. Både våra bibliotek och filmarkiv innehåller med säkerhet material som kan tolkas som barnporr enligt nuvarande definition, och kanske rensas bort “för säkerhets skull”. Självcensur. Jag skulle också kunna ifrågasätta vad som räknas som att “bereda sig tillgång till” och hur bevisbördan ser ut där när en dator granskas i efterhand. Räcker det att ha tagit emot en fil som man inte förrän efteråt ser vad den innehåller? Jag skulle kunna ägna ett par stycken åt det både skrattretande och skitfarliga i att tingsrätten hemligstämplade bevismaterialet vid rättegången mot Simon Lundström. Rätten ville väl inte sprida barnporr, eller göra åskådare till brottslingar genom brott mot tittförbudet. Men det får räcka så här.

Jag vill bara avslutningsvis beklaga Simon Lundströms öde och uttrycka mitt deltagande. Samtidigt måste jag också tillstå att det är bra att den här domen har fallit, därför att den är ett så tydligt och bra exempel på hur absurd lagstiftningen är. Innan lagen utvidgades var vi några som varnade för att precis det här skulle kunna hända. Det viftades bort med att det osannolikt och att det inte var det som var lagens syfte. Nu vet vi att det inte alls är osannolikt. Och dessutom – det är lagens syfte. Det är det mest skrämmande i det hela. Simon Lundströms öde är inte effekten av en olycklig tolkning av lagen.

Ta med er den tanken. Våra folkvalda tycker att det är rimligt att innehav av tecknade bilder ska kunna sluta med fällande dom för barnpornografibrott.

Andra bloggar om: barnpornografi, manga, tecknat, porr, informationsfrihet, censur, intressant!

photo © 2007 Hannes Trapp | more info (via: Wylio)Igår körde Sydsvenskan en läsvärd artikel under titeln Den dubbelt dömde – om Simon Lundström, mangaexpert och översättare av japanska serier...

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio)
Idag kommer många att skriva om sin relation till Bamse. Jag har ingen sådan. Jag har bläddrat i någon Bamse i ett väntrum någonstans men det är också allt. Som barn fastnade jag aldrig, blev aldrig frälst. Men diskussionerna kring Bamse har inte undgått mig.

Det hävdas gärna och ofta att Bamse är någon sorts socialist. Uttryck som “Många små svaga tillsammans kan besegra den starke” och framställningen av Krösus Sork som hänsynslös utsugare ligger till grund för dylikt. Värt att nämna är dock att skaparen själv, Rune Andréasson menar att Krösus Sork symboliserar själva girigheten, och även den mest inbitna kapitalist måste väl ändå medge att den sortens kortsiktiga profithunger som bara är… tja, utsugande, faktiskt existerar?

Det får vara hur det vill med den saken. Bamse är nämligen på tapeten igen eftersom förlaget Egmont nu gör en Bamsetidning om asylpolitik. Det är för övrigt samma förlag som nyligen fick massiv kritik för sina stereotypa tjej- och killtidningar. Jag antar att Egmont lever efter devisen “all publicitet är bra publicitet”. Jag önskar dem lycka till med det.

Beskrivningarna av asyl-Bamse känns ytterst obehagliga; barn som är rädda och oroliga bör gå ut och leka, och sensmoralen är tydligen att de asylsökande grävlingarna mår bäst av att komma tillbaka till hemlandet. Det var ju inte alls så dåligt där.

Jag vet inte hur det här rimmar med Bamses värderingar i övrigt, men jag har svårt att se hur det går ihop. Såvitt jag förstår är inte Bamse bara en stark björn, utan också en björn med stark integritet och principfasthet. Men jag vet följande: Girighet och utsugning existerar och det yttrar sig på så sätt att den kortsiktiga profithungern mjölkar ur alla tillgångar så att ingenting finns kvar att använda imorgon. Det är precis vad Egmont nu gör med varumärket Bamse. Rune Andréasson lär rotera i sin grav av vetskapen att Krösus Sork nu äger hans skapelse.

Andra bloggar om: bamse, krösus, egmont, asylpolitik

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio)Idag kommer många att skriva om sin relation till Bamse. Jag har ingen sådan. Jag har bläddrat i någon Bamse i...

photo © 2010 Ben Grey | more info (via: Wylio)
Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva den här texten strax efter att Olof och jag knåpat ihop vår lilla guide. Som vanligt blev det inte som jag hade tänkt mig. Fördelen med det är emellertid att ett par relevanta argument för och emot hunnit komma upp, samt att jag själv lyckats sätta fingret på något som jag tidigare bara anat.

Men vi börjar från början. Att jämföra Grooveshark med Spotify är oundvikligt eftersom Spotify är den klart dominerande tjänsten av sitt slag. Det ska också redan nu understrykas att jag inte kan göra en rättvis jämförelse de två tjänsterna emellan eftersom jag inte har använt Spotify på överskådlig tid, och inte ens då det begav sig var jag någon frekvent användare. Främst för att jag helt enkelt inte gillade det.

Hur som helst. Groovesharks fördelar är framför allt tre. Det ena är att det är webbaserat och därmed i det närmaste teknikneutralt (med reservation för att det säkert finns någon obskyr datorlösning någonstans som inte stöder flash). Det innebär till exempel att jag kan använda Grooveshark på jobbet istället för att lyssna på radio, något jag inte skulle kunna göra med Spotify eftersom jag saknar behörighet att installera program. Men det innebär också att jag utan krångel kan använda Grooveshark hemma på min Ubuntu-dator. Ja, det ska visst gå med Spotify också, men det kräver antingen installation via Wine alternativt att gå pro för att få tillgång till Spotifys Linuxprogramvara. Kalla mig skeptisk i överkant, men när jag inte kan få en fungerande programvara att testa mot Spotify Free, hur kan jag vara säker på att Spotify Pro fungerar?

Den andra stora fördelen är att musik via Grooveshark därmed också är delningsbart med vem som helst. Du behöver inte ha ett konto på Grooveshark för att jag ska kunna dela med mig av en spellista eller en enstaka låt. Till skillnad från Spotify då. Jag hävdar att musik både är något mycket personligt och något mycket socialt, så för mig är det här en viktig punkt. Jag kan dela med mig. Jag kan snabbt tipsa om något jag gillar. (Gäller det enstaka låtar så är ett hett tips att använda tjänsten tinysong som söker låtar i Groovesharks arkiv men har en minimalistisk struktur och därmed betyder att mottagaren av en länk inte behöver ladda hela Groovesharks interface.)

Den tredje stora fördelen är utbudet. Här bör det dock återigen understrykas att det var länge sedan jag använde Spotify och att deras utbud säkerligen breddats, och dessutom bifogas en brasklapp om att det mycket väl kan bero på vilken sorts musik man söker efter, men ändå: Den främsta anledningen till att jag aldrig gillade Spotify var helt enkelt att det fanns för många och för stora luckor i utbudet. På Grooveshark har jag hittat det jag söker. Faktiskt är utbudet så brett att jag till min stora glädje hittat den norske gitarristen Knut Reiersrud på Grooveshark – en musiker vars skivor jag utan framgång tittat efter på såväl fildelningssiter som i skivbutiker och på auktionssiter utan framgång. Det är en fingervisning om hur brett Groovesharks utbud faktiskt är. Du kan dessutom hitta musik där som aldrig givits ut av ett skivbolag och därför aldrig skulle dyka upp Spotify. Och skälet till detta är helt enkelt att användarna själva kan ladda upp det de anser saknas.

Men det som är Groovesharks stora fördel är också dess stora nackdel. Därför att i och med att det är användarna själva som fyller på musikbiblioteket så saknas den kvalitetssäkring som finns på till exempel Spotify. Ofullständiga kataloger, saknade låtar i album, andra låtar som inte alls hör till den skivan, rena felaktigheter ifråga om vem som faktiskt framför låten liksom felaktiga stavningar som gör sökningen till en mardröm är alla saker man får räkna med. Rimligen också taskig ljudkvalitet och stympade låtar, men det måste jag säga att jag hittills inte råkat ut för. Här har Grooveshark mycket att jobba med. Men det skulle gå att göra. Om Grooveshark fungerade mer som en wiki skulle det bli mycket mer självsanerande. Nu ligger alla felaktigheter kvar och skräpar och den som vill rätta till det kan inte göra annat än att ladda upp en annan version, rätt stavad och rätt taggad. Det vore sweet.

Groovesharks interface är inte heller att leka med. Vad är grejen med den horisontella kön liksom? Innovativt, ja, men inte intuitivt och dessutom snabbt oöverskådligt. Och som någon skrev i en kommentar till guiden: Om en websida behöver en guide är den liksom redan förlorad. Det är så sant som det är sagt. Därmed inte sagt att det är hopplöst. Jag lärde mig ganska fort att använda tjänsten, men ribban ligger likväl för högt för att locka någon större massa av användare som vill ha ett alternativ till Spotify eller klassisk fildelning. Tanken med guiden var att hjälpa den processen lite på traven, att det ska kännas åtminstone lite bekant.

Men tillbaka till fördelarna, och en insikt. För jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle betala för Spotify. Helt enkelt för att jag inte gillar tjänsten och för att jag inte hittade den musik jag ville höra. För mig har streamingtjänster aldrig varit något som skulle ersätta skivor, snarare fildelning. Istället för att tanka hem saker för att höra om det är värt att köpa skulle jag alltså kunna lyssna via stream. Jag vill fortfarande lägga pengarna på att köpa fysiska skivor av artister jag verkligen gillar, än att kasta in dem i en tjänst där en del av pengarna sedan ska fördelas mellan de artister jag lyssnat på vare sig jag gillade dem eller inte.

Grooveshark däremot har fallit i så pass god jord att jag skulle kunna tänka mig att bli betalkund för att kunna nyttja deras tjänst även i mobiltelefonen. Jo, det går ändå med Tinyshark om man vill det, men det är inte vad det handlar om. Det handlar om att om saker är tillräckligt bra är jag beredd att stödja det ekonomiskt. Efter viss tids funderande slog det mig varför jag skulle kunna tänka mig att betala för Grooveshark men inte för Spotify. Det handlar om öppenhet och om inställning.

Spotify har nämligen alltid handlat om att lösa frågan “hur ska XX få betaaalt?”, där “XX” huvudsakligen står för “stort bolag“. Grooveshark verkar istället ha ställt frågan “hur kan vi erbjuda människor ett alternativ till illegal fildelning?”. Det är därför Spotify-användare inte kan dela med sig av låtar till icke-användare. Det är därför Spotify Free inte finns att installera på Linux. Problemet man inte har kunnat lösa där är nämligen hur man ser till att användaren får ta del av reklamen (läs: måste ta del av).

Spotify är instängning. Grooveshark är spridning. Det handlar om två olika synsätt, och ni vet hur jag ser på saken. “Music should be shared”, sa Joss Stone, som förvånande nog inte tycks finnas på Grooveshark. Ett missförhållande som borde rättas till.

Andra bloggar om: grooveshark, spotify, streaming, fildelning, musik, kultur, intressant?

photo © 2010 Ben Grey | more info (via: Wylio)Den ursprungliga tanken var att jag skulle skriva den här texten strax efter att Olof och jag knåpat ihop vår lilla...

Det har varit mycket prat och skriverier och Spotifys vara eller icke vara efter de förändringar de beslutat sig för att göra. Vi lägger oss inte i huruvida det är bra eller dåligt, men har däremot noterat att många hävdar att det inte finns något vettigt alternativ till Spotify. Vi menar att det finns det, och det heter Grooveshark. Vi tror att anledningen till att det inte ses som ett konkurrenskraftigt alternativ är a) att många inte känner till det, och b) att man inte riktigt har kläm på hur det fungerar. Vi vill med följande guide råda bot på dessa båda hinder.

När du surfar in på Grooveshark.com så möts du av en stor blaffa innehållandes en sökruta. Ibland består större delen av förstasidan av reklam för en ny skiva. Det väsentliga är hur som helst sökrutan. Det är den som är nyckeln. Till vänster om den ligger en liten meny som är tämligen självförklarande. I överkant finns också en horisontell navigationsrad där man bland annat kan logga in och ut, och hitta tillbaka till första sidan. Den horisontella raden i nederkant är det som så småningom blir en spellista. Men vi börjar i sökrutan.

Som du säkert redan gissat är det här du söker efter musiken du vill höra. Det går bra att söka på såväl artist som låt eller album. Såvida du inte söker på en mycket speciell titel kommer Grooveshark att ge en hel del träffar, sorterade efter relevans. När du nu har sidan med sökresultat uppe kan du i en navigationsrad välja att lista efter artist, låt eller album. Det kanske var albumet Dog Eat Dog av bandet Warrant du var ute efter, inte albumet Warrant av Dog Eat Dog. Längst till höger i navigationsraden finns en mindre sökruta. Här kan du förfina din sökning genom att söka inom resultaten. Låter det krångligt? Det är det inte. Prova!

När du har hittat låten eller låtarna du söker pekar du på den. En play-knapp kommer att visas till vänster om titeln. Klicka på den och uppspelningen startas. Notera också att en “badge” som symboliserar låten ifråga lägger sig i den horisontella raden i nederkant. Om du därefter pekar på en annan låt bland dina sökresultat så får du istället för play-symbolen upp ett plus och en pil som pekar snett uppåt vänster. Det innebär att när du klickar så läggs låten ifråga till i kö efter den låt som nu spelas. När du pekar på en låt ser du också ett par symboler till höger om titeln. Ett plus som lägger till låten i “min musik”, ett slags personligt musikbibliotek, och en drop-downmeny med inställningar där du bland annat kan lägga till låten till en spellista, dela den via en uppsjö sociala medier eller få en direkt-URL, eller köpa låten ifråga.

Skulle du till äventyrs klicka på en albumtitel eller ett artistnamn så startar ingen uppspelning utan du förs till en lista som visar alla titlar i albumet, eller alla titlar av nämnda artist. Det går till exempel att välja “play all” eller “add all” när du är inne och tittar på ett album. Men här fokuserar vi mer på att göra en påse gott och blandat.

När du har lagt till några låtar i kön och känner att det blev en riktigt bra lista vill du kanske spara den. Det förutsätter förstås att du har ett konto på Grooveshark. Klicka på för ändamålet avsedd knapp i navigationsraden. Det är gratis. Man kan även betala för ett premiumkonto vilket bland annat ger möjligheten att använda Grooveshark i din Android-telefon. Men faktum är att du inte ens behöver skapa ett konto om du inte vill. Det går att logga in på Grooveshark med ditt Facebookkonto eller Googledito. Den kö du har byggt försvinner inte för att du loggar in.

För att spara kön som en spellista klickar du på en liten meny ovanför den horisontella kön där det står “Spelas nu: X låtar”. Där finns bland annat alternativet “spara ny spellista”. Du kan även välja att lägga till låtarna i din kö till en befintlig spellista, ladda spellista och lite annat smått och gott. Prova dig fram. Grooveshark har ingen self destruct-knapp.

På varje badge i din kö finns också samma plus och drop-downmeny som hittas invid sökresultaten (se ovan) samt ett kryss uppe till höger vilket helt enkelt tar bort låten ifråga från befintlig kö. Längst till höger i din befintliga kö finns en sopkorg som används för att tömma hela den befintliga kön.

När du har sparat en (eller flera) spellistor vill du säkert dela med dig av dem till dina vänner. Musik är ju trots allt något socialt. Detta kan du göra på flera sätt. Antingen genom att högerklicka på en spellista i din meny till vänster och kort och gott välja “dela” eller genom att vänsterklicka på spellistan och dela via den navigationsrad som då ges ovanför den öppnade spellistan. Detta alternativ är något tydligare. Det är också här du redigerar din spellista. Har du många spellistor kanske du bara väljer att visa dina absoluta favoriter i vänstermenyn. För att komma åt en spellista som inte syns i vänstermeny, välj “mina spellistor” för att visa alla och öppna därefter den spellista du vill dela eller redigera. Oavsett vilken väg du tar så ges du flera snabbalternativ för att dela via de vanligaste sociala medierna och mail. En fiffig grej är dock att oavsett vilket delningssätt du väljer så öppnas en ny ruta där du kan bifoga ett meddelande med din spellista. Längst upp i den rutan ligger en direkt-URL till spellistan som du kan kopiera om du hellre vill dela listan via din blogg eller vill skicka spellistan som länk till dina kompisar. Möjligheterna är många. Mottagaren behöver inte ha ett Groovesharkkonto för att kunna ta del av din spellista. Allt vederbörande behöver i mjukvaruväg är en webläsare.

Att skriva en heltäckande guide är svårt. Grooveshark erbjuder många olika sätt att göra en och samma sak. Det är upp till användaren att hitta det sätt som känns bäst. Vi hoppas dock att vi med denna guide kastat lite ljus på hur Grooveshark fungerar och hur man hittar rätt i dess gränssnitt så att det känns lite mindre främmande. Vi hoppas också att vi väckt lite nyfikenhet och att alla musikälskare därute hittar vad de söker.

En liten bonus om du kör Firefox är att skapa en så kallad “programflik” för Grooveshark. Högerklicka på flikens titel, välj “Fäst som programflik”. Nu får du en flik längst till vänster som tar upp minimalt med plats i webbläsaren, och startar automatiskt med Firefox.

Slutligen önskar vi att alla som vill sprida ordet vidare kopierar guiden delvis eller i sin helhet och återpublicerar.
CC Olof Bjarnason och Johnny Olsson.

Andra bloggar om: grooveshark, spotify, streaming, musik, guide, intressant?

Det har varit mycket prat och skriverier och Spotifys vara eller icke vara efter de förändringar de beslutat sig för att göra. Vi lägger oss inte i huruvida det är...

photo © 2008 Mascovici Stefan | more info (via: Wylio)
Diktatorer är fascinerande. En bekant från förr hade något av en diktatorfetisch och kunde berätta tragikomiska anekdoter som illustrerade hur absurda saker och ting blir. Till exempel berättade han om presidenten i Equatorial Guinea, Francisco Macías Nguema, som julen 1975 lät avrätta etthundrafemtio dissidenter medan ett band spelade “Those were the days”. Han berättade också en hel del om Nicolae Ceaușescu.

Nicolae Ceaușescu tyckte att han behövde ett palats och lite annat smått och gott att kröna sin personkult med, så han lät riva stora delar av Bukarests historiska bebyggelse för att göra plats för ett stadscentrum inspirerat av Nordkoreas Pyongyang. Om jag inte missminner mig anses det vara den mest omfattande destruktionen av en stadskärna som inte orsakats av bombräder. Det palats som Ceaușescu lät uppföra (men som inte han bli klart under hans livstid) är infört i Guinness rekordbok som världens största civila förvaltningsbyggnad, världens dyraste förvaltningsbyggnad och världens tyngsta byggnad. Detta projekt tyckte alltså Ceaușescu verkade lämpligt att ta sig an samtidigt som folket svalt eftersom regimen prioriterade att exportera det jordbruket producerade, importen av varor nästan stannade av helt och elen ransonerades. För det var han värd. Jag undrar i mitt stilla sinne om man citerade L’Oreals slogan när man arkebuserade karln. Det hade varit passande.

Något jag kommit att undra är hur man så totalt tappar verklighetsförankringen. Hur kommer man till den punkten där man tänker: “Det är jag värd”? När Egypten jagade ut sin diktator Mubarak sas det att han förmodligen var världens rikaste man. Frestelsen att roffa åt sig blev väl för stor, kan man tänka. Och Mubarak tyckte nog att han var värd det. Hur mycket Moammar Ghadaffis tillgångar uppgår kan man bara gissa, men det faktum att han klär sig som Mellanösterns Michael Jackson ger en ledtråd. Och när det nu bränns under fötterna på honom och han dessutom säkert har läst om Mubaraks rikedomar kan man ju tänka sig att han passar på att roffa åt sig lite till. För det är han värd. Att han löper stor risk att få vad han verkligen förtjänar spelar mindre roll – den som har mest pengar när han dör vinner.

Men nu är det ju inte bara galna diktatorer som saknar verklighetsförankring och övervärderar sig själva en smula, för att uttrycka sig milt. Upphovsrättsindustrin har flera gånger kommit med vansinniga skadeståndsanspråk och glädjekalkyler. När man börjar räkna på skivindustrins eget sätt så lyser galenskapen snart igenom. Enligt IFPI fildelades ca fyrtio miljarder låtar 2007 (en siffra som säkert ökat exponentiellt sedan dess eftersom skivförsäljningen inte gjort det), och om man då räknar på de skadestånd som faktiskt dömts ut och som IFPI nådigt godkänt som “rimliga”, så landar vi i att illegal fildelning åsamkar en ekonomisk skada på mellan 13 och 48 gånger världens BNP. Även om vi räknar bort en del av skadestånden som ersättning för att skivbolagen blivit kränkta och kanske måste skicka styrelsen på terapi i Aspen, så kvarstår det några världs-BNP. Redan när man börjar närma sig “gånger världens BNP” borde man kunna konstatera att någons reality check saknar täckning.

Nyligen var det dags igen. Tretton skivbolag stämde Limewire på 75 biljoner dollar. Det motsvarar cirka 470 000 miljarder kronor. Vad det blir enligt SD-index 2011 törs jag inte ens tänka på, men om man skriver “47″ och radar upp alla nollor i världens parlament som lydigt sväljer upphovsrättsindustrins beräkningar utan att tänka så kommer man ganska nära. Beloppet motsvarar också mer än fem gånger USA:s statsskuld, bara som en referens. Jag ser dock redan nu framför mig hur framtida amerikanska politiker försvarar statsskuldens storlek med “äh, det är ju inte ens en femtedel av skivbolagens förluster på grund av illegal fildelning, och det är ju ingen big deal. De finns ju kvar och mår bra. Oroa er inte.”

Lyckligtvis fanns det den här gången en domare som faktiskt tänkte efter och krasst konstaterade att beloppet är “högre än vad hela skivindustrin tjänat sedan Edison uppfann grammofonen 1877″. Avslag!

Jag tänker inte låta er glömma att de människor som kommer med dylika skadeståndsanspråk och som gråtit om sin egen nära förestående död ända sedan de föddes är samma människor som Sveriges justitieminister litar på inte kommer att missbruka sin skräddarsydda privatpolislag, också känd som Ipred. Tänk om den moderatledda regeringen hade samma tilltro till sina egna medborgare. Tanken svindlar.

photo © 2008 Rupert Ganzer | more info (via: Wylio)
Time Warner Center – Warners högkvarter i New York. Ser det här ut som ett ställe där folk svälter? Många av USA:s husägare gick från hus och hem när bostadsmarknaden kraschade. Warner bor kvar. Så fattigt kan de inte ha det.

Andra bloggar om: skivbolag, upphovsrätt, fildelning, diktatur, verklighetsförankring, intressant?

photo © 2008 Mascovici Stefan | more info (via: Wylio)Diktatorer är fascinerande. En bekant från förr hade något av en diktatorfetisch och kunde berätta tragikomiska anekdoter som illustrerade hur absurda...

photo © 2005 Kevin Zollman | more info (via: Wylio)
Som barn var jag djupt fascinerad av westernfilmer. Ja, inte bara filmer förresten; böcker och serietidningar också. Men framför allt filmer. När andra ungar lekte krig lekte jag cowboy, när andra ungar tyckte att M16 var världens häftigaste vapen besatt jag värdelös kunskap om Winchestergevär och Colt Peacemaker. Och när andra ungar glodde på Rambo om och om igen gjorde jag sammalunda med en miniserie från 1979 som heter The Sacketts.

Nuförtiden när jag ser en western slås jag av hur primitiv och rättfram handlingen är. För det mesta. Jag tror att det också är det som har varit nyckeln till genrens framgång. Det finns en ärlighet över det som sannolikt inte har ett dugg med verkligheten att göra. Konflikter löses med dueller, den som vinner har rätt och förloraren dör snabbt och prydligt utan att vare sig gnälla eller blöda. Det tycks ha funnits en handfull yrken i vilda västern, som kofösare, sheriff, revolverman, soldat och rånare. Och bartendrar, men det är förbehållet efterblivna skvallerbyttor. När man inte ägnar sig åt sitt yrke hänger man på saloonen och dricker blaskig whiskey med e, spelar poker (vilket vanligtvis slutar med att någon anklagas för fusk och skjuts ihjäl) eller står och hänger och ser cool ut. Just det där med att hänga och se cool ut var de grymma på. Kanske var det därför flera av åttiotalets hårrockare tog inspiration därifrån.

Det var heller inget problem att släppa allt man hade för händer och ge sig ut för att hitta sin brors baneman. Att döma av westerngenren bör minst trettio procent av den manliga befolkningen vid en given tid ha varit ute efter blodshämnd. Det kan ha varit den primära drivkraften till att bygga järnväg.

Allt det här är förstås ytterst tillrättalagt och romantiserat, men om man tar en närmare till på westerngenren så anar man en glorifierad hederskultur. Tänk på saken. Att kalla någon för falskspelare eller lögnare slutar obönhörligen med duell för att försvara hedern. En familjemedlems död ska hämnas, alldeles oavsett om han drog först eller inte. Och kvinnosynen finns det inte mycket att säga om eftersom den är obefintlig. Det finns prostituerade och mammor i westernfilmer.

Det är heller inget konstigt att westernfilmen är baserad på en hederskultur. Vi pratar om den vilda västern dit civilisationen och lagen ännu inte nåt. Dessutom strax efter ett uppslitande inbördeskrig. Massor av öppet, bördigt land att exploatera men att vara först till kvarn räcker inte – man måste kunna försvara sin jordplätt också. I boken Varför mördar man sin dotter? förklarar Nima Dervish och Emre Güngör pedagogiskt hederskulturens förutsättningar och en av de viktigaste ingredienserna är just avsaknaden av infrastruktur. För att kraftigt förenkla deras resonemang skulle man kunna säga att ju svagare stat desto starkare hederskultur. Det är logiskt. Om det inte finns något rättsväsende att falla tillbaka på, ingen lag och ordning, då är familjen det enda man har och då måste den också försvaras till varje pris.

Men man stenade inte folk! Nej, man hängde dem i närmaste träd istället. Jag vet inte om det är så mycket mindre primitivt, och oavsett avrättningsmetod så är väl det större problemet avsaknaden av rättslig prövning?

Så visst kan man se de oändliga vidderna i westernfilmer och avundas den fria sadelluffaren som gör som han vill och lever för stunden. Men ärligt talat; om skildringarna har den minsta verklighetsförankring så måste livet i den vilda västern ha varit allt annat än fritt och idylliskt, där minsta snedsteg kan få dig lynchad av en uppretad pöbel, där du ständigt måste vara beredd att försvara din heder med livet som insats och där du förr eller senare måste jaga någon land och rike rund för att din pantade bror fått sig själv dödad. Och den där blaskiga whiskeyn. Med e. Huvva!

Andra bloggar om: western, vilda västern, cowboy, hederskultur, intressant?

photo © 2005 Kevin Zollman | more info (via: Wylio)Som barn var jag djupt fascinerad av westernfilmer. Ja, inte bara filmer förresten; böcker och serietidningar också. Men framför allt filmer....

Eftersom jag lider av ett stort hockeyintresse och gärna följer Buffalo Sabres brukar jag ibland kolla på streamade matcher på nätet. Ja, jag vet, NHL lider naturligtvis oerhört av detta och är på gränsen till ekonomisk kollaps. Det är inte alls så att de i själva verket får fler fans runt om i världen som köper matchtröjor och annan merchandise. Därför gör de också vad de kan för att stänga av strömmarna, vanligtvis genom att få tredjepartstjänsterna som möjliggör strömning på ett enkelt sätt (uStream, Justin.tv, etc) att stänga av de konton som streamar NHL-matcher. Varpå nya konton och nya tjänster ploppar upp som svampar. Som brukligt är.

En av de siter jag regelbundet besöker för att hitta strömmar är atdhe.net. En mycket basic site som bara består av en lista med länkar till diverse tv-serier och streamad sport av olika slag. Döm av min förvåning när jag igår kväll surfade dit och upptäckte att domänen adthe.net har blivit omhändertagen av Homeland Security. Jag menar, allvarligt? Vad i helvete har Homeland Security med upphovsrättsintrång att göra? Börjar det inte gå lite väl långt nu? Vad är nästa steg? Nuke ‘em?

Jag vet inte hur många gånger vi har påpekat att man skjuter mygg med kanon vad gäller upphovsrättsintrång. Det finns helt enkelt inga proportioner. Och jag vet inte hur många gånger detta förnekats både av upphovsrättsmaffian, dess lakejer i världens parlament och av vanliga människor som helt enkelt inte vill tro på det, därför att det är för absurt. Men börjar det inte bli ganska uppenbart nu? Man bryr sig inte om att mygla längre.

Och atdhe.net är förstås uppe igen, nu på domänen atdhe.me. Fuck you, som man säger över där.

Andra bloggar om: upphovsrätt, stream, homeland security, fildelning, intressant?

Eftersom jag lider av ett stort hockeyintresse och gärna följer Buffalo Sabres brukar jag ibland kolla på streamade matcher på nätet. Ja, jag vet, NHL lider naturligtvis oerhört av detta...

Hur fantastiskt Internet än är så har det sina baksidor. En av dem är fixeringen vid det senaste. Allt ska vara nytt, alla ska ha det senaste och alla tenderar att springa på samma boll. Det speglar väl förvisso samhället i övrigt, med skillnaden att på Internet är “för fem minuter sedan” som mitten av 1900-talet och “igår” rena stenåldern. Om Internet har någon motsvarighet till kreationisterna så hävdar de säkert att Internet skapades för sex månader sedan.

Därför är det glädjande  när det dyker upp Internetrepriser. Jag kom att tänka på det när piratkören började sjunga Joss Stones lov nyligen. Med all rätt, hon är en fantastiskt cool människa med talang, fantastisk röst och glittrande ögon, frispråkig och frisinnad. Det är bara det att klippet där hon yttrar de bevingade orden “piracy is great” bloggade jag om för två år sedan. Innan Internet fanns.

Nu skriver jag inte detta för att vara mallig och nedlåtande och antyda att alla andra är “efter”. Jag var säkert efter redan då. Det är inte poängen. Poängen är att det är roligt och välförtjänt att det här går ett varv till. Men det är också fascinerande. Jag och många med mig har ibland försökt virvla upp något gammalt, men det oftast dödfött. Så vad är det egentligen för mekanismer som styr? Varför spinner Joss Stone ett varv till och varför just nu?

Och det är också det här jag älskar med Internet. För trots att det går tretton sociala medier-experter på dussinet så går det inte att med särskilt stor träffsäkerhet säga vad som kommer att slå, vad som är morgondagens meme. Jag hoppas att vi aldrig riktigt lyckas hitta den vinnande formeln. Jag hoppas att Internet får fortsätta vara the final frontier, lite mystiskt och fullt av överraskningar.

Andra bloggar om: internet, repris, joss stone

Hur fantastiskt Internet än är så har det sina baksidor. En av dem är fixeringen vid det senaste. Allt ska vara nytt, alla ska ha det senaste och alla tenderar...