Skip to content

Kategori: Kultur

Mansgrisigt musiklyssnande?

De kvinnliga artister och musiker som förekommer i mina lurar är lätträknade. Jag vet inte om det beror på att jag är en mullig mansgris, eller om det beror på att musikindustrin i stort är det. Jag vill gärna tro det senare. Att få kvinnliga artister är intressanta helt enkelt för att även om de har talang och kan skriva låtar, så skiter musikindustrin i det eftersom tits & ass säljer bättre.

Och således förminskas kvinnorna i branchen till just artister. De kvinnliga musikerna är på det stora hela i minoritet, och av de som letat sig fram till mina öron och fått stanna där kan nämnas Alanis Morissette (givetvis), Tori Amos (vilken pianist!) och Norah Jones (vilken röst!). Nämnas bör också att jag föll pladask för Sofia Karlssons Svarta Ballader där hon tolkar Dan Andersson. Dan Andersson är flitigt tolkad, men mig veterligen är Sofia Karlsson den första kvinna att ge sig på det och hon gör det med den äran. Lyssna gärna på Jag Väntar och förtrollas av hennes röst.

Men min favorit bland kvinnorna just nu är en singer/songwriter vid namn Jewel Kilcher. Varför jag inte har upptäckt henne tidigare kan jag inte förklara. Hennes album This Way har legat på min dator länge och jag vet ärligt talat inte hur det har hamnat där. Gudomligt ingripande? Hur som helst går The New Wild West varm i mina lurar.

Ska man kategorisera musiken, något jag generellt helst inte gör, så skulle det kanske närmast betecknas som ”folkpop”. Hennes musik är rättfram, ärlig och naken. Hon gömmer sig inte bakom stora produktioner utan litar till sin egen röst. Som för övrigt är mycket charmig. Framför allt ger Jewel mig intryck av att vara en kvinna med integritet. Det är fan inte vanligt i dagens musikindustri.

Och så är hon vacker. Inte sådär våpigt, billigt utmanande som sina kvinnliga kollegor i branchen, utan med personlighet. Om ni minns vad det är.

Att söka efter Jewel på susning.nu leder inte till några träffar för just den Jewel jag söker, men väl någon porrskådis vid namn Jewel De’Nyle. Det är till att prioritera.


Andra bloggar om: , , intressant?

Denna gigant bland giganter

Carter Beauford, trummisen i Dave Matthews Band. Eftersom jag själv inte kan spela trummor för fem öre blir jag ofta väldigt imponerad av trummisar som gör det med bravur. Carter Beauford är något i hästväg. Jag blir glad av att höra honom, och jag blir ännu gladare av att se honom. Det är inte det att han kan dra av rundpallar över pukorna eller veva på allt han har samtidigt – det kan nästan vilken sketen trummis som helst. Nej, det är de små grejerna; hans fippel med hihaten, hans dynamik, hans sätt att få det svåra att låta självklart och se enkelt ut. Dessutom älskar jag hans stil. Han ser ut att vara ett med sitt instrument. Allt ser naturligt ut. Notera också att han primärt använder vänsterhanden till hihat och höger till virvel, till skillnad från de klassiska korslagda armarna med höger hand på hihat. Det bidrar också till att få honom att se extra avslappnad och jäsig ut. Se själva.


Andra bloggar om: , , ,

Betala inte för propaganda

Jag fick ett par Simpsons-säsonger i julklapp (samlingen sträcker sig nu fram till säsong åtta). Jag fascineras över att säsong fem, som jag håller på att gå igenom nu, verkar innehålla idel avsnitt som jag inte har sett tidigare. Har TV3 helt missat den, eller är det bara jag? Hur som helst är det givetvis en positiv överraskning – alla tidigare osedda Simpsons-avsnitt gör mig upprymd som ett barn på julafton.

En mindre positiv överraskning är däremot att skivorna innehåller propaganda från Motion Picture Association (MPA) och Intellectual Property Office of Singapore (IPOS).

You wouldn’t steal a Car.
You wouldn’t steal a Handbag.
You wouldn’t steal a Mobile Phone.
You wouldn’t steal a Movie.
Movie Piracy is Stealing.
Stealing is Against the Law.
Piracy. It’s A Crime.

Det är budskapet i den 45 sekunder långa propagandasnutt som jag är tvungen att se för att få se den gula familjen. För säkerhets skull måste jag också titta på en skylt på svenska som upplyser mig om vad upphovsrättslagen säger, samt en annan skylt om vad jag får göra och inte göra med min dvd-skiva.

Detta otyg är i sig en fullgod anledning att ladda hem pirakopierade filmer. Vore jag tillräckligt förmögen skulle jag göra en egen infomercial med budskapet ”betala inte för propaganda”.

You wouldn’t hi-jack a plane.
You wouldn’t hi-jack a car.
Stealing viewers time is hi-jacking.
Hi-jacking is against the law.
And by the way – give Prince his name back.

Jag anser att det är oförskämt och förolämpande mot vanliga, hederliga människor att vifta med dylika pekpinnar på lagligt inköpta skivor. Det känns lite som att jag skulle vara tvungen att emotta information om att rån är fel varje gång jag går på banken, eller om varje gång man går över gatan vid grön gubbe eskorteras av en jeppe (en grön gubbe förslagsvis) som berättar att det är fel att gå mot rött. Berätta det för bankrånaren och den som går mot rött istället.

Inte kan man komma förbi eländet heller. Vilket för övrigt är de digitala formatens stora svaghet – på en gammal VHS hade jag helt enkelt spolat förbi skiten.

Förutom detta så är det fel i rent teknisk mening – piratkopiering är inte alls stöld. Stöld innebär att något försvinner rent fysiskt, vilket det inte gör när man kopierar något. Här kan man förvisso hävda att en inkomst uteblir för skivaffären, skivbolaget (dessa stackars, fattiga skivbolag) och artisten. Det är bara sant om jag hade tänkt köpa skivan ändå. Vilket jag i de flesta fall inte tänkt då ett par hundra spänn för en musikskiva är helt uppåt väggarna. Och även om jag genom att ladda ner piratkopierad musik lurar folk på pengar så är det inte stöld eftersom jag inte har tagit deras pengar – de har aldrig haft dem. Möjligen kan man kalla det förskingring eller nåt. For the record: Förskingring är inte bättre än stöld.

Jag menar inte att ägna mig åt hårklyverier för att lindra mitt dåliga samvete. Faktum är att jag inte har särskilt dåligt samvete. Jag köper skivor om jag tycker att de är bra nog att betala hutlösa priser för. Men jag anser mig ha rätten att säkerhetskopiera en skiva (jag vill inte ha ett gäng skivor à tvåhundra kronor i bilen till exempel) eller göra en spellista i en mp3-spelare. Med nya kopieringsskydd omöjliggörs det. Den enda möjligheten att kunna spela egenhändigt brända skivor i bilen är alltså att ladda hem en version vars kopieringsskydd blivit knäckt.

Filmindustrin är ännu mer rabiat. De förbjuder uttryckligen köparen av en DVD-skiva från att kopiera den ens för eget bruk. Så om din svindyra film blir sönderbränd för att DVD-spelarens laser löper amok – tough luck.

Jag har svårt att tänka mig att andra industrier skulle sätta upp dylika villkor för hur en inköpt produkt får användas. ”Du får inte fota din nya Volvo, än mindre skicka bilderna via internet. Vill du visa upp den för släkt och vänner får du vackert åka dit med den.” ”Dessa bönor får inte användas till att göra chili con carne. Du får heller låta någon annan äta av dem.”

Nu har det här utvecklat sig till ett försvartal. Det var inte min avsikt. Faktum är att mitt piratkopierande är tämligen sparsamt. Någon kommer säkert att upplysa mig om att det kostar en jävla massa att spela in en skiva eller en spelfilm. Säkert. Det gjorde det för tjugo år sen också. Grejen är dock att det är billigare att trycka en digital kopia på CD eller DVD än att tillverka vinylskivor eller VHS. För att inte tala om hur mycket man kan spara på att skicka filerna via internet till olika delar av världen och trycka dem där – och således kapa transportkostnaderna. Även lagerhanteringen bör vara billigare då en DVD tar mindre plats än en VHS, och en CD är mindre känslig än en vinylskiva.

Ändå fortsätter priserna att stiga. Man kan köpa ”skivor” helt digitalt numera – man får inte en skiva utan bara en fil – men priset är praktiskt taget detsamma.

Var tar pengarna vägen? Till bolagen. De som skor sig på andras talang. De som inte lät George Michael göra vilken musik han ville. De som ägde Princes inspelningar och dessutom hans namn – därav .

Det är dessa människor som anser sig lämpade att undervisa oss om vad stöld är.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Inch’int’

deep|edition skrev häromdagen om U2. Om en missad konsert på tv4+. Jag missade den också. Hade ingen aning om att det skulle visas. Hur som helst blev jag riktigt sugen att se dem, så jag petade in Rattle & Hum i dvd-spelaren.

Nu förhåller det sig dock så att vill man se på film här hemma så sker det bara inch’dvd-spelaren. Om dvd-spelaren vill. Och dvd-spelaren inch’int’. Så jag får väl vänta tills grabbarna dyker upp på en scen nära mig igen då. Tills dess får jag hålla tillgodo med Bono : i samtal med Michka Assayas. Och ja, nästa gång får vi se till att hålla en biljett åt varandra.


Andra bloggar om: , , ,

De ondas kloster

P.C Jersild var mig en fullständigt obekant författare tills jag läste De ondas kloster. Inte så att jag aldrig hört talas om karln, men jag visste till exempel inte att det var en karl. Jag hade heller inte läst någon av hans böcker och visste således inte vad jag skulle förvänta mig. Det kanske var tur det.

Hade jag haft några som helst förväntningar på den här boken så hade jag nog blivit besviken. Nu stannar det vid att jag tyckte att den bitvis var tråkig, bitvis intressant och hela tiden torr.

De ondas kloster är skriven i två delar, kan man säga. Den första delen utspelar sig i 1200-talets Sverige. Om man ens kan tala om ett Sverige på den tiden. Först redovisas hur några fullständiga idioter (ja, jag kan inte se dem som annat än idioter) slår sig ner på en holme och grundar vad som närmast får ses som ett kloster. Sen skildras ett antal unga pojkars äventyr som på ett eller annat sätt slutar i Mälardalen, och inte sällan även i mumindalen. Antingen befolkades Mälardalen på medeltiden av våldsamma bögar eller så är P.C Jersild bara omåttligt fascinerad av unga gossars stjärtar.

Den andra delen av boken är den intressanta. Den utspelar sig i nutid då ett arkeologlag gör en utgrävning och börjar nysta upp den historia som utspelade sig niohundra år tidigare. Den andra delen är också skriven med lite mer finess; den är nämligen skriven som om den vore en anteckningsbok. Jag fann det irriterande till en början, men är man för lat för att skapa karaktärer och skriva dialog så för all del; då är det här ett bra sätt att skriva på. Hellre det än några halvmesyrer. Fördelen med det sättet att berätta är att det aldrig viker från kärnan och kan således inte bli särskilt långtråkigt. En historia om en arkeologisk utgrävning löper annars just överhängande risk att bli just tråkig.

Jag inser att det här framstår som att jag sågar Jersild och hans onda kloster vid fotknölarna, men riktigt så dåligt är det faktiskt inte. Det är bara det att Jersild inte förmår att engagera. Åtminstone inte mig.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Flickan som lekte med elden

Klockan fyra på natten med alltför lite sömn är knappast rätt läge att skriva en nykter och saklig recension. Det är heller inte min avsikt att göra. Det här är en renodlad hyllning.

Jag är nämligen helt såld. Jag sov några timmar, vaknade vid halv två och läste färdigt de sista hundra sidorna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. De sista sidorna läste jag med stigande desperation eftersom bokens bakre pärm obönhörligen närmade sig och jag ville ha så mycket mer. När jag var klar upptäckte jag att jag var svettig. Svettig! Av att läsa en bok. Alldeles för uppjagad för att somna om slog jag på teven och distraherade mig med ett Simpsonsavsnitt för att sen försöka sova men det verkade lönlöst, så nu sitter jag här med en kopp kaffe och inväntar gå-till-jobbet-dags.

Jag är grymt imponerad av Stieg Larssons talang. Hans förmåga att ge karaktärerna liv är exceptionell; jag undrar om jag någonsin fäst mig så vid en karaktär som jag fäst mig vid Lisbeth Salander, men även många av de andra figurerna är väldigt levande. Och jag förstår inte hur han gör. Jag förstår heller inte hur han kan hålla isär alla olika trådar och så målmedvetet och självklart väva ihop dem.

Jag är dessutom imponerad av hans språk och sätt att berätta. Det sticker inte ut på nåt sätt och det är just det som är grejen. Han blir aldrig högtravande, aldrig svår, aldrig tråkig och aldrig krystad. Han blir heller inte moraliserande eller överdrivet förklarande. Han håller en låg profil i sitt språk. Han berättar. Jag tror att det är betydligt svårare än det låter att få till det där flytet.

Jag tänker inte berätta ett smack om själva handlingen. I normala fall aktar jag mig noga för att avslöja för mycket men i det här fallet vill jag helt enkelt inte lura framtida läsare på en enda stavelse.

I de tidigare recensioner jag skrivit har jag väntat ett par dagar och fått lite distans till boken innan jag skrivit om den. Om inte annat lite sömn. Detta för att förhoppningsvis vara lite mer saklig och rättvis.

Ibland behöver man dock inte vara saklig och rättvis. Ibland räcker magkänslan ganska långt. Jag skulle kunna spotta ur mig ett par klyschor som ”ska du bara läsa en enda bok i år så…” eller ”bättre än så här blir det knappast”. Istället tänker jag dra till med något man inte ofta ser i recensioner:

Det här är den bästa jävla bok jag har läst. Norstedt är välkomna att citera mig.

Det är möjligt att jag ändrar mig om ett par dagar när jag fått smälta boken och inte fortfarande sitter hög i ett Stieg Larsson-rus, och det är fullt möjligt att jag kommer på ett par detaljer att slå ner på, men vad spelar det för roll? Jag går på magkänslan. Det är ändå ingen tävling.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Pojken som läste om natten

Jag vaknade vid två-snåret inatt, sådär jobbigt pigg som man kan vara när man vaknar mitt i natten. Och blev glad över det. Varför? Tja, en bild säger mer än tusen ord:

Jag hade alltså inte slösat bort lästid på en massa onödig sömn, och kunde hämta ett stort glas vatten och ägna mig helhjärtat åt boken. Lisbeth Salander är fullständigt underbar, och jag börjar inse att Drottningen har visst fog för sin svartsjuka.

Jag har inte tid att sitta här och knattra. Lisbeth, Drottningen och Gråkatt ligger i sängen och väntar. Mycket bättre blir det inte.


Andra bloggar om: , , ,

Må döden sova

bokus sammanfattning:

En ung kvinna av estniskt ursprung kör av vägen och kriminalinspektör Maria Wern skickas till olycksplatsen. Kvinnan klarar sig med lindriga skador, men Maria Wern känner att allt inte står rätt till. Varför slutar inte det lilla skrubbsåret på kvinnans knä att blöda? Och varför vägrar hon att åka till sjukhuset?
Kort därefter kallas Maria Wern till Cheironkliniken, ett exklusivt privatsjukhus där man specialiserat sig på provrörsbefruktning. En kvinna har i desperation tagit sitt liv.
Mellan den unga estniska kvinnan och den döda på privatsjukhuset visar det sig snart finnas ett samband…

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken eller om Anna Janssons författande. Bitvis är det riktigt trevlig läsning, och bitvis ganska tråkigt. Precis som med Anne Holt så tycker jag att historien störs för mycket av privat relationsbjäfs, dock inte alls i samma utsträckning. Inget ont i att ta med lite om karaktärernas privatliv, så länge det inte kommer ivägen för den historia man försöker berätta. Tyvärr tycker jag att även Anna Jansson gör sig skyldig till just det.

Även språkligt är boken ojämn. Jag får en känsla av att Jansson inte riktigt kan bestämma sig för om hon vill skriva en poetiskt väldoftande prosa eller en rapp, spydig dito. Hon visar prov på talang i bägge riktningarna, ibland. Jag vet inte om det skulle lyckas bättre om hon bestämde sig för det ena eller det andra, men när Jansson är som bäst är hon ganska bitsk och humoristisk. Hon bjuder till exempel på en mycket målande beskrivning av en finlandskryssning, och höjdpunkten är hennes karikatyrdansband som står för underhållningen.

LarsRunes orkester intog luftrummet. Rundgång i högtalarna. En lindrigt nykter tekniker trevade runt nedanför scenen. ’Aldrig mer får jag se dig. Inte höra din röst’, skrällde Rune och Lars instämde smäktande på sin saxofon. I refrängen höjdes ett halvt tonsteg. Samfällt sträckte man ut höger ben. Det var hela koreografin. Och sen tillbaka med benet i versen. Lars blev lite på efterkälken där, både med benet och med saxofonen. Men det verkade inte bekymra honom nämnvärt.

Mer sånt, Anna! Och mindre ”du är min allra goaste vän” och ”har du tvättat Emils overall?” så blir det riktigt bra.

Mitt helhetsintryck av Må döden sova är som synes splittrat. Vore jag på mitt grinigaste skulle jag antagligen kunna fokusera på de negativa bitarna och såga boken, och vore jag generös i överkant skulle jag kunna säga att det är en bra bok. Faktum är dock att den är både och; man får ta det goda med det onda, som det heter. Eller någon annan klyscha som LarsRunes skulle kunna rapa ur sig på en knullkanot.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Var det bättre förr? Verkligen?

Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr.

Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här:

Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur?

Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det.

Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte.

Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen.

Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna!

Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile… and more.

När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. ”Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!” Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen.

(Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna)


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

TWA flight 800 störtad

Den 17:e juli 1996 störtade TWA flight 800 utanför Long Island, New York. Alla 230 ombord omkom. Händelsen har givit upphov till mängder av olika spekulationer och konspirationsteorier, och kring detta har Nelson DeMille skrivit en roman.

Boken utgår ifrån den före detta polisen John Corey som nu, tillsammans med sin fru, arbetar på en federal antiterrorismavdelning. Coreys fru har en gång i tiden arbetat med fallet och nu fem år senare blir Corey nyfiken (och manipulerad). Eftersom han tycker om att lägga näsan i blöt gör han just det, med resultatet att han rör upp en hel del skit som många helst ser ligger kvar på botten.

Nelson DeMille är en knepig författare som jag inte blir klok på. Jag har läst åtminstone tre av hans böcker tidigare; Katedralen, Generalens dotter och På heder och samvete och fått vitt skilda uppfattningar om honom. Generalens dotter är en riktigt bra bok som också har blivit en hygglig film med John Travolta och James Woods. På heder och samvete å andra sidan är en riktigt långtråkig historia som går på tomgång största delen av de sexhundra sidorna. Katedralen, som också var den första DeMille jag läste, är en välskriven och spännande historia där några IRA-avfällingar förskansar sig i en katedral i New York. Här bygger DeMille gradvis upp spänningen; det finns motsättningar inom gruppen i katedralen men det finns också olika intressen på utsidan. En del vill ha en fredlig lösning, andra vill bara döda. Och sen avslutar DeMille sitt verk med att göra en littärer motsvarighet till målarens ”äh!” och kludda över hela tavlan med en bred pensel svart färg.

Tillbaka till TWA flight 800 då. John Corey är en bra karaktär. Spydig, rolig, uppkäftig. Lite för rolig till slut, det blir mättat. Men ändå, helt ok. Och DeMille berättar på ett rappt och engagerat sätt, mil ifrån den tråkiga På heder och samvete. På det hela taget är det några timmars underhållande läsning där Corey försöker lägga ett fem år gammalt kriminalpussel (och strö sarkasmer omkring sig) där någon verkar ha gömt pusselbitarna. Och slutet är, minst sagt, överraskande. Om det är bra låter jag däremot vara osagt.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?