Skip to content

Kategori: Kultur

Inch’int’

deep|edition skrev häromdagen om U2. Om en missad konsert på tv4+. Jag missade den också. Hade ingen aning om att det skulle visas. Hur som helst blev jag riktigt sugen att se dem, så jag petade in Rattle & Hum i dvd-spelaren.

Nu förhåller det sig dock så att vill man se på film här hemma så sker det bara inch’dvd-spelaren. Om dvd-spelaren vill. Och dvd-spelaren inch’int’. Så jag får väl vänta tills grabbarna dyker upp på en scen nära mig igen då. Tills dess får jag hålla tillgodo med Bono : i samtal med Michka Assayas. Och ja, nästa gång får vi se till att hålla en biljett åt varandra.


Andra bloggar om: , , ,

De ondas kloster

P.C Jersild var mig en fullständigt obekant författare tills jag läste De ondas kloster. Inte så att jag aldrig hört talas om karln, men jag visste till exempel inte att det var en karl. Jag hade heller inte läst någon av hans böcker och visste således inte vad jag skulle förvänta mig. Det kanske var tur det.

Hade jag haft några som helst förväntningar på den här boken så hade jag nog blivit besviken. Nu stannar det vid att jag tyckte att den bitvis var tråkig, bitvis intressant och hela tiden torr.

De ondas kloster är skriven i två delar, kan man säga. Den första delen utspelar sig i 1200-talets Sverige. Om man ens kan tala om ett Sverige på den tiden. Först redovisas hur några fullständiga idioter (ja, jag kan inte se dem som annat än idioter) slår sig ner på en holme och grundar vad som närmast får ses som ett kloster. Sen skildras ett antal unga pojkars äventyr som på ett eller annat sätt slutar i Mälardalen, och inte sällan även i mumindalen. Antingen befolkades Mälardalen på medeltiden av våldsamma bögar eller så är P.C Jersild bara omåttligt fascinerad av unga gossars stjärtar.

Den andra delen av boken är den intressanta. Den utspelar sig i nutid då ett arkeologlag gör en utgrävning och börjar nysta upp den historia som utspelade sig niohundra år tidigare. Den andra delen är också skriven med lite mer finess; den är nämligen skriven som om den vore en anteckningsbok. Jag fann det irriterande till en början, men är man för lat för att skapa karaktärer och skriva dialog så för all del; då är det här ett bra sätt att skriva på. Hellre det än några halvmesyrer. Fördelen med det sättet att berätta är att det aldrig viker från kärnan och kan således inte bli särskilt långtråkigt. En historia om en arkeologisk utgrävning löper annars just överhängande risk att bli just tråkig.

Jag inser att det här framstår som att jag sågar Jersild och hans onda kloster vid fotknölarna, men riktigt så dåligt är det faktiskt inte. Det är bara det att Jersild inte förmår att engagera. Åtminstone inte mig.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Flickan som lekte med elden

Klockan fyra på natten med alltför lite sömn är knappast rätt läge att skriva en nykter och saklig recension. Det är heller inte min avsikt att göra. Det här är en renodlad hyllning.

Jag är nämligen helt såld. Jag sov några timmar, vaknade vid halv två och läste färdigt de sista hundra sidorna. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. De sista sidorna läste jag med stigande desperation eftersom bokens bakre pärm obönhörligen närmade sig och jag ville ha så mycket mer. När jag var klar upptäckte jag att jag var svettig. Svettig! Av att läsa en bok. Alldeles för uppjagad för att somna om slog jag på teven och distraherade mig med ett Simpsonsavsnitt för att sen försöka sova men det verkade lönlöst, så nu sitter jag här med en kopp kaffe och inväntar gå-till-jobbet-dags.

Jag är grymt imponerad av Stieg Larssons talang. Hans förmåga att ge karaktärerna liv är exceptionell; jag undrar om jag någonsin fäst mig så vid en karaktär som jag fäst mig vid Lisbeth Salander, men även många av de andra figurerna är väldigt levande. Och jag förstår inte hur han gör. Jag förstår heller inte hur han kan hålla isär alla olika trådar och så målmedvetet och självklart väva ihop dem.

Jag är dessutom imponerad av hans språk och sätt att berätta. Det sticker inte ut på nåt sätt och det är just det som är grejen. Han blir aldrig högtravande, aldrig svår, aldrig tråkig och aldrig krystad. Han blir heller inte moraliserande eller överdrivet förklarande. Han håller en låg profil i sitt språk. Han berättar. Jag tror att det är betydligt svårare än det låter att få till det där flytet.

Jag tänker inte berätta ett smack om själva handlingen. I normala fall aktar jag mig noga för att avslöja för mycket men i det här fallet vill jag helt enkelt inte lura framtida läsare på en enda stavelse.

I de tidigare recensioner jag skrivit har jag väntat ett par dagar och fått lite distans till boken innan jag skrivit om den. Om inte annat lite sömn. Detta för att förhoppningsvis vara lite mer saklig och rättvis.

Ibland behöver man dock inte vara saklig och rättvis. Ibland räcker magkänslan ganska långt. Jag skulle kunna spotta ur mig ett par klyschor som ”ska du bara läsa en enda bok i år så…” eller ”bättre än så här blir det knappast”. Istället tänker jag dra till med något man inte ofta ser i recensioner:

Det här är den bästa jävla bok jag har läst. Norstedt är välkomna att citera mig.

Det är möjligt att jag ändrar mig om ett par dagar när jag fått smälta boken och inte fortfarande sitter hög i ett Stieg Larsson-rus, och det är fullt möjligt att jag kommer på ett par detaljer att slå ner på, men vad spelar det för roll? Jag går på magkänslan. Det är ändå ingen tävling.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Pojken som läste om natten

Jag vaknade vid två-snåret inatt, sådär jobbigt pigg som man kan vara när man vaknar mitt i natten. Och blev glad över det. Varför? Tja, en bild säger mer än tusen ord:

Jag hade alltså inte slösat bort lästid på en massa onödig sömn, och kunde hämta ett stort glas vatten och ägna mig helhjärtat åt boken. Lisbeth Salander är fullständigt underbar, och jag börjar inse att Drottningen har visst fog för sin svartsjuka.

Jag har inte tid att sitta här och knattra. Lisbeth, Drottningen och Gråkatt ligger i sängen och väntar. Mycket bättre blir det inte.


Andra bloggar om: , , ,

Må döden sova

bokus sammanfattning:

En ung kvinna av estniskt ursprung kör av vägen och kriminalinspektör Maria Wern skickas till olycksplatsen. Kvinnan klarar sig med lindriga skador, men Maria Wern känner att allt inte står rätt till. Varför slutar inte det lilla skrubbsåret på kvinnans knä att blöda? Och varför vägrar hon att åka till sjukhuset?
Kort därefter kallas Maria Wern till Cheironkliniken, ett exklusivt privatsjukhus där man specialiserat sig på provrörsbefruktning. En kvinna har i desperation tagit sitt liv.
Mellan den unga estniska kvinnan och den döda på privatsjukhuset visar det sig snart finnas ett samband…

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken eller om Anna Janssons författande. Bitvis är det riktigt trevlig läsning, och bitvis ganska tråkigt. Precis som med Anne Holt så tycker jag att historien störs för mycket av privat relationsbjäfs, dock inte alls i samma utsträckning. Inget ont i att ta med lite om karaktärernas privatliv, så länge det inte kommer ivägen för den historia man försöker berätta. Tyvärr tycker jag att även Anna Jansson gör sig skyldig till just det.

Även språkligt är boken ojämn. Jag får en känsla av att Jansson inte riktigt kan bestämma sig för om hon vill skriva en poetiskt väldoftande prosa eller en rapp, spydig dito. Hon visar prov på talang i bägge riktningarna, ibland. Jag vet inte om det skulle lyckas bättre om hon bestämde sig för det ena eller det andra, men när Jansson är som bäst är hon ganska bitsk och humoristisk. Hon bjuder till exempel på en mycket målande beskrivning av en finlandskryssning, och höjdpunkten är hennes karikatyrdansband som står för underhållningen.

LarsRunes orkester intog luftrummet. Rundgång i högtalarna. En lindrigt nykter tekniker trevade runt nedanför scenen. ’Aldrig mer får jag se dig. Inte höra din röst’, skrällde Rune och Lars instämde smäktande på sin saxofon. I refrängen höjdes ett halvt tonsteg. Samfällt sträckte man ut höger ben. Det var hela koreografin. Och sen tillbaka med benet i versen. Lars blev lite på efterkälken där, både med benet och med saxofonen. Men det verkade inte bekymra honom nämnvärt.

Mer sånt, Anna! Och mindre ”du är min allra goaste vän” och ”har du tvättat Emils overall?” så blir det riktigt bra.

Mitt helhetsintryck av Må döden sova är som synes splittrat. Vore jag på mitt grinigaste skulle jag antagligen kunna fokusera på de negativa bitarna och såga boken, och vore jag generös i överkant skulle jag kunna säga att det är en bra bok. Faktum är dock att den är både och; man får ta det goda med det onda, som det heter. Eller någon annan klyscha som LarsRunes skulle kunna rapa ur sig på en knullkanot.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Var det bättre förr? Verkligen?

Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr.

Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här:

Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur?

Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det.

Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte.

Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen.

Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna!

Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile… and more.

När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. ”Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!” Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen.

(Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna)


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

TWA flight 800 störtad

Den 17:e juli 1996 störtade TWA flight 800 utanför Long Island, New York. Alla 230 ombord omkom. Händelsen har givit upphov till mängder av olika spekulationer och konspirationsteorier, och kring detta har Nelson DeMille skrivit en roman.

Boken utgår ifrån den före detta polisen John Corey som nu, tillsammans med sin fru, arbetar på en federal antiterrorismavdelning. Coreys fru har en gång i tiden arbetat med fallet och nu fem år senare blir Corey nyfiken (och manipulerad). Eftersom han tycker om att lägga näsan i blöt gör han just det, med resultatet att han rör upp en hel del skit som många helst ser ligger kvar på botten.

Nelson DeMille är en knepig författare som jag inte blir klok på. Jag har läst åtminstone tre av hans böcker tidigare; Katedralen, Generalens dotter och På heder och samvete och fått vitt skilda uppfattningar om honom. Generalens dotter är en riktigt bra bok som också har blivit en hygglig film med John Travolta och James Woods. På heder och samvete å andra sidan är en riktigt långtråkig historia som går på tomgång största delen av de sexhundra sidorna. Katedralen, som också var den första DeMille jag läste, är en välskriven och spännande historia där några IRA-avfällingar förskansar sig i en katedral i New York. Här bygger DeMille gradvis upp spänningen; det finns motsättningar inom gruppen i katedralen men det finns också olika intressen på utsidan. En del vill ha en fredlig lösning, andra vill bara döda. Och sen avslutar DeMille sitt verk med att göra en littärer motsvarighet till målarens ”äh!” och kludda över hela tavlan med en bred pensel svart färg.

Tillbaka till TWA flight 800 då. John Corey är en bra karaktär. Spydig, rolig, uppkäftig. Lite för rolig till slut, det blir mättat. Men ändå, helt ok. Och DeMille berättar på ett rappt och engagerat sätt, mil ifrån den tråkiga På heder och samvete. På det hela taget är det några timmars underhållande läsning där Corey försöker lägga ett fem år gammalt kriminalpussel (och strö sarkasmer omkring sig) där någon verkar ha gömt pusselbitarna. Och slutet är, minst sagt, överraskande. Om det är bra låter jag däremot vara osagt.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Över näktergalens golv

En bergby massakreras av krigsherren Iida Sadamu och den ende överlevande är den unge pojken Takeo. Han omhändertas av herremannen Otori Shigeru och sätts så småningom i träning för att lära sig allt en ädling behöver kunna, vilket i stora drag verkar gå ut på att dricka te, vifta med stora knivar och uppträda artigt. I kulisserna pågår en maktkamp mellan olika klaner och Takeo får en central roll. Ja, och så får han ögonkontakt med en flicka, Kaede, och de blir givetvis där och då jätteförälskade i varandra (nu vet han minsann vad kärlek är, tretton år gammal eller vad han är).

Jag kan, som ni ser, inte avstå från spydigheter ens när jag ska dra en snabb resumé av vad boken handlar om. Jag ser ingen anledning att försöka få den att låta intressant – det borde vara författarens jobb.

Lian Hearn har i över näktergalens golv tagit till ett ganska intressant grepp: Fantasy i japansk tappning. Nu är jag inte särskilt bevandrad i fantasy-genren men såvitt jag vet så bygger nästan all fantasy på världar inspirerade av fornnordisk/keltisk kultur, och det är väl kul att någon bryter mönstret.

Jag tyckte, inledningsvis, också att det var ett smart drag av Lian Hearn att, istället för att plugga in sig på det feodala Japan i femton år, helt enkelt hitta på en egen värld – fast det på det stora hela är just det feodala Japan.

Sen blir det inte mycket roligare. Boken börjar ganska bra med ett broderat och nästan poetiskt språk, men blir trist och slentrianmässig redan efter ett par kapitel då man börjar se igenom det hela. Med omslaget och de första tjugo sidorna kan Lian Hearn upprätthålla bilden av ett visst djup, men det visar sig ganska snart att hon bara skrapar på ytan. Det är svårare än man kan tro att bygga på gammal kultur och sen lägga till det man inte vet.

Jag får en känsla av att Lian Hearns kunskaper om den japanska kulturen sträcker sig till att hon har sett filmatiseringen av Shogun med Richard Chamberlain som Anjin-san och läst ett par haiku-dikter, och sen blivit inspirerad att skriva en bok. Möjligen har hon ätit sushi ett par gånger, men det är ungefär det. Jag har givetvis ingen aning om Hearns kunskaper (eller matvanor) men det är den känslan hennes bok ger mig. Jag förstår om så skulle vara fallet – vem kan undgå att bli inspirerad av Shogun? Det feodala Japan är fascinerande. Problemet är helt enkelt att Hearn inte kan återskapa något liknande i sin bok, hon förmår inte ge sin värld tillstymmelse till djup eller trovärdighet och hennes karaktärer lallar omkring och rapar upp artigheter till varandra utan att man egentligen förstår varför. Dessutom känns det inte som att hon har funderat särskilt noga över sin handling utan mest börjat skriva på inspiration och hittat på handlingen vartefter.

Det kanske allra mest irriterande är hennes märkliga beslut att skriva ur jag-form. Irriterande för att jag som läsare inte får någon känsla för bokens jag – Takeo, vilket gör hela greppet onödigt, och märkligt eftersom vi bara följer jaget i vissa kapitel. I andra kapitel handlar det om en helt annan person – Kaede, skrivet ur tredje person, vilket på det hela taget bara är dumt. Ska man skriva ur jag-form så måste man dra nytta av det, låta läsaren ta del av jagets inre på ett sätt som inte kan förmedlas annars, men man måste också komma ihåg att jag inte vet vad andra människor känner, tänker och tycker, utöver det som de ger uttryck för. Och framförallt – jag vet inte vad som händer utanför min sfär. Jag vet inte vad andra gör när jag inte är närvarande. Det jag inte ser, hör, känner eller smakar existerar inte. Det skiter uppenbarligen Hearn högaktningsfullt i.

På bokens baksida kan man läsa följande citat av BLM:

Bättre än så här blir det knappast. Om man inte fängslas av Över näktergalens golv har man så lite sinne för det fantastiska i livet att man förmodligen kommer att drabbas av någon bristsjukdom.

Jo tjena. BLM kanske skulle prova att läsa ytterligare ett par böcker. Och istället för att dumförklara alla som tycker något annat (jag avskyr verkligen den sortens kritiker som indirekt säger att ”om du inte tycker som jag är du dum i huvudet, stjärnstopp!”) borde BLM berätta vad det är som är så bra med just den här boken.

Som jag skrev i ett inledande stycke: Jag är inte särskilt bevandrad i fantasy-genren. Jag har nog aldrig läst någon renodlad fantasy – har jag gjort det så har jag glömt – och kan således inte avgöra om det här är bra fantasy eller inte. Däremot har jag läst böcker och tro mig; det här är inte en bra bok.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Förhandlaren

Den amerikanske presidentens son kidnappas. En framgångsrik men pensionerad (och skittråkig, men det ska nog föreställa hård och mystisk) förhandlare vid namn Quinn kallas in för att försöka få honom tillbaka. Bakom kidnappningen finns en härva av konspirationer som syftar till att flytta maktbalansen i världen, utan att säga för mycket.

Frederick Forsyth brukar kallas ”den politiska thrillerns mästare” och det är inte obefogat. Forsyth är väldigt duktig på att spinna ihop politiska intriger. Problemet är att han inte är en lika bra författare.

Förhandlaren är, ärligt talat, en riktigt tråkig bok. Karaktärerna är, i sann Forsyth-anda, fullständigt ointressanta. Lite som att se en film där alla roller (utom bokens enda kvinnliga karaktär vars enda uppgift är att vara bokens enda kvinnliga karaktär, och bli kär i Quinn) spelas av Keanu Reeves. Så långt är det egentligen inget problem utan precis vad jag förväntat mig – det är knappast för karaktärerna man läser en Forsyth.

Nej, problemet med den här boken är att den aldrig blir särskilt spännande, trots Forsyths alla försök att med billiga författartekniska knep hålla läsaren på halster. Otaliga gånger skriver han saker i stil med ”[karaktären] berättade vad han kommit fram till” istället för att berätta vad karaktären faktiskt kommit fram till. Istället för att bli nyfiken blir jag irriterad. En bra bok behöver inga såna grepp.

Ett annat problem med Förhandlaren är att den ideligen växlar perspektiv. Forsyth vägrar kategoriskt att berätta sin historia ur en persons perspektiv utan hoppar lite som han känner för. Det har givetvis fördelar – läsaren får veta saker som hjälten inte vet. Forsyth utnyttjar dock inte den fördelen utan låter ändå ärkeskurken berätta hela sammanhanget i sann Bond-anda i bokens slut. Tänk om skurkarna kunde lära sig att prata mindre och skjuta mer!

Ytterligare ett stort minus får boken för att Forsyth verkar dribbla bort sig själv. Boken tar sin början i att ett antal sovjetiska officerare (historien utspelar sig 1989) börjar skissa på en plan för att invadera ett oljerikt land i mellanöstern (vi får aldrig veta vilket) men sen verkar Fredde själv glömma bort den biten ty resten av boken handlar om en konspiration mellan ett antal amerikanska affärsmän och politiker.

Förhandlaren är på det stora hela slöseri med tid. Lyckligtvis betalade jag femton spänn för Förhandlaren på en loppis och den är inte värd en krona mer.

Vill du läsa en Forsyth – läs då Ikon istället.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Män som hatar kvinnor

Det finns bra böcker. Böcker som underhåller några timmar, som är helt ok skrivna och kanske innehåller en och annan oväntad vändning i handlingen. Man känner sig tämligen tillfreds när man har läst en sådan bok, men de försvinner i mängden ganska snart.

Sen finns det riktigt bra böcker. Riktigt bra böcker är sådana som är svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa dem och som lever kvar med läsaren även efter att sista sidan är slut. En riktigt bra bok är en sådan där man verkligen känner något för en eller flera av karaktärerna. Män som hatar kvinnor är en sådan bok.

Stieg Larssons Män som hatar kvinnor har blivit mycket omtalad och hyllad. Med all rätt. Det är en riktigt välskriven bok som innehåller flera historier. Huvudstoryn kretsar kring ett mystiskt försvinnande nästan fyrtio år tidigare, men vid sidan av det finns också journalisten Mikael Blomqvists vendetta mot finansmannen Hans-Erik Wennerström, Lisbeth Salanders kamp för att bara få vara sig själv, och så spelet de två emellan.

Stieg Larsson berättar med inlevelse och emellanåt med en stor portion spydig humor. Ett litet exempel:

Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild E.T med huggtänder och texten ”I am also an alien”. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.

Där Anne Holt ägnar en hel bok åt att försöka skapa djup åt Inger Johanne Vik utan att lyckas behöver Stieg Larsson bara ett kapitel för att ge liv åt Lisbeth Salander. Det var länge sen jag läste en bok där jag blev så fäst vid en karaktär.

Jag är inte alls lika förtjust i horbocken Mikael Blomqvist (vilket dock alla andra i boken verkar vara), men det är också en av de saker som gör boken intressant; det vore trist om man gillade alla karaktärer. Anledningen till att jag ogillar herr Blomqvist är nog att han framstår som lite för perfekt och omtyckt. Den svenska avundsjukan alltså. Jag undrar om det är ett medvetet grepp av Stieg Larsson, eller om det bara är jag som känner en viss aversion mot mannen ifråga.

Boken är tjock, uppemot sexhundra sidor, och givetvis varierar kvaliteten något. När den är som bäst är det en fantastisk bok som är svår att lägga ifrån sig. När den är som sämst är den fortfarande bra. I sportvärlden skulle man säga att den håller en hög lägstanivå.

Tempot faller ner till nästan tråkigt under ett parti i mitten då det förekommer en hel del namn och karaktärsbeskrivningar, men det är egentligen en bra sak då man behöver andas emellanåt och karaktärerna behöver tid att sjunka in då ingen egentligen är oviktig.

Bokens enda minus är egentligen att den innehåller så mycket ondska att man liksom trubbas av. Stieg sparar verkligen inte på krutet, och till slut blir det för mycket av det goda onda. Och att inte boken slutar med att Lisbeth Salander hittar ett magiskt trollspö som uppfyller alla hennes önskningar.

Drottningen muttrade något svartsjukt om att jag skulle vara kär i Lisbeth. Hon har nog viss fog för det. Jag måste lägga vantarna på nästa bok och se hur det går för henne.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?