Skip to content

Kategori: Kultur

Det som aldrig sker

Anne Holt är en lovordad norsk deckarförfattare som jag skamligt nog ofta förväxlat med den svenska tv-polisen Anna Holt.

Anne Holts Det som aldrig sker kretsar kring polisen Yngvar och hans mer än lovligt neurotiska hälft Inger Johanne och ett antal bestialiska och ytterst kreativa ritualmord.

Jag tror att jag redan har avslöjat vartåt den här recensionen barkar så det finns ingen anledning att dra ut på det. Det som aldrig sker är helt enkelt ingen vidare bok. Det finns en intressant historia i boken, men den berättas på ett ytterst irriterande sätt med ideliga hopp mellan olika personers perspektiv och Inger Johannes ständiga nojande över det nyfödda barnet. Det är frustrerande att läsa en bok där ingen någonsin kommer till skott. Dialogerna är spretiga och håller sig aldrig till ämnet. Samtidigt som Yngvar och Inger Johanne diskuterar fallet ska hon klippa honom, han ska bråka om att det är för kort, hon ska tystna mitt i en mening för att lyssna efter barnet, han ska grymta om vädret och hon gnälla om… ja, ni fattar. Tio sidor nonsensdialog senare får vi äntligen veta vad det var någon av dem hade kommit på som föranledde samtalet till att börja med. Problemet är att man då glömt bort vad de pratar om, eller helt enkelt slutat bry sig.

Jag antar att Anne Holt försöker ge djup åt sina karaktärer på det här sättet, men hon lyckas inte. Jag får ingen känsla för en enda person i boken.

Hoppandet mellan perspektiven är en annan jobbig faktor i berättandet. Det är ok att berätta ur olika personers perspektiv, så länge man håller isär det någorlunda. Men när perspektivet växlar hejvilt från den ena till den andra till den tredje i ett och samma stycke blir det rörigt. Och så den mystiska ”hon” som det berättas om i lösryckta stycken här och var och vars identitet inte framkommer förrän vid bokens slut. Det skulle kunna vara ett bra grepp, men det för inte handlingen framåt mer än de spretiga dialogerna.

Detta till trots så finns det en såpass intressant och annorlunda historia i centrum av det hela att jag inte hade några större problem att ta mig igenom boken. Men en bra bok? Nej.

Betyg då? Nej, sånt får andra ägna sig åt.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Och vinnaren är…

Orhan Pamuk, Turkiet!

Äntligen! Som jag har längtat.

Det är svårt att inte raljera över nobelpriset i litteratur. För svårt.

Hur väljer de ut vinnarna? Var gräver de upp dem nånstans? Hur går det till?

”Den här Bulgur Brumbu från Ungern då? Han har skrivit en bok om sin fattiga uppväxt med en alkoholiserad far och en mor som går på gatan. Den har tryckts i fem exemplar. Två såldes, den ena till honom själv.”

”Toppen! Bravisimo! Honom ska vi ha!”

”Vänta lite!” En ledamot rusar in med andan i halsen. ”Jag har just fått höra talas om en kille i Övre Volta som kanske har skrivit en bok som ingen – INGEN – har läst. Man vet inte ens om boken, eller författaren, finns!”

Ett saligt sorl stiger i sammanträdesrummet…

Egentligen tycker jag inte att nobelkommittén ska utse författare på andra grunder än de gör idag. Det gör mig ingenting att det nästan aldrig är någon jag känner till. Det är bara det att hela grejen är så uppblåst.

En gång om året utser man en jeppe med ett namn som taget ur en sketch av Galenskaparna & After Shave. Ni vet, Knut Kragballe – Danmark, Fritjof Konkas – Indien och Dietmeier Rittelfock – DDR. En gång om året kommer Whoreass Engdahl ut och offentliggör med självgod min ett nytt namn. (Jag gillar egentligen Horace och tror att han har såpass med humor bakom den torra fasaden att han förlåter att jag narras med hans namn.) En gång om året applåderar kultureliten, och alla hangarounds som önskar att de var en del av den, bifallande och skriver saker som ”ett modigt val” eller något annat klyschigt. Och en gång om året rusar en massa människor ner till närmaste akademibokhandel för att inhandla en hastigt översatt pocketutgåva av den senaste nobelpristagaren. Få av dem läser ut den, det törs jag lova.

Så vad har vårt senaste stjärnskott åstadkommit då? Här finns ett par korta beskrivningar.

Hans andra roman ”Sessiz” Ev (1983; ”Det tysta huset” 1998) skildrar från olika berättarperspektiv en situation där några medlemmar av en familj besöker sin gamla farmor på en populär badort samtidigt som Turkiet befinner sig på randen till ett inbördeskrig.

Wow, vilken plot! Det där låter precis som något jag skulle kunna komma på när jag vill raljera över gamla filmer på SVT. Eller, för all del, nobelpristagare.

Samtidigt ska sägas att wikipedias snabbeskrivning av ”Mitt namn är röd” intresserade mig en aning. Så vem vet – kanske sällar jag mig till dem som rusar in på akademibokhandeln för att slita åt mig en snabböversatt pocketutgåva så att jag också kan verka lite finkultiverad, för att sen låta den samla damm i ett hörn.

Och slutligen måste jag bjuda på en skärmdump som jag hittade hos Veckovis. Underbart! Klicka på bilden för artikel.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Patrik i Saxxon-weekend

Jag har tillbringat 26 av 48 timmar på jobbet den här helgen. Det känns inte sådär alldeles strålande att vingla in halv sju på lördag morgon och veta vad man har framför sig. Särskilt när man inte hör maskinerna och således redan innan man kommit ut på linjen vet att den står still och att man har massor av dötid och väntande på tekniker framför sig. Eller tekniker förresten – medicinman vore en lämpligare titel eftersom det faktum att de lyckas lappa ihop och fjäska igång våra stenåldersmaskiner gång efter annan inte är något mindre än magi.

Helgens bästa citat var när vi stod ett helt skiftlag och kliade oss i huvudena (för att hårnät kliar) runt en maskin som bara stannade och inte ville starta igen. En kille utbrister ”aha!” varpå maskinen går igång. ”Det var en tejpbit som hade lossnat” förklarade han och alla nickade och nöjde sig med den förklaringen.

Tejpbit? Ska vi verkligen använda tejp för att hålla ihop grejerna? Har det inte suttit en skruv eller två, eller kanske en svetsfog där från början? Om jag hade arbetat med något viktigt som läkemedel så skulle jag ha tyckt att det var en aning alarmerande.

En fördel med att maskinerna inte fungerar, kan man tycka, är att det blir tyst. Fel. När maskinerna inte fungerar hör man radion, och eftersom mina kollegor är musikaliska anflafabeter så är det Radio Rix som gäller. Till deras försvar ska sägas att det är praktiskt taget den enda kanal som går att få in utan brus.

Men som om allt detta inte var nog så kungjorde den klämkäcka, speedade radioprataren att ”den här helgen är det Patrik Isaksson-weekend på Radio Rix”. Mina kollegor såg undrande på mig när jag frågade om man kan ta livet av sig med lösningsmedel.

Så under 26 timmar av 48 har jag bombarderats med Patrik i Saxxons emliga gnäll. Det har gått så långt att jag faktiskt har börjat uppskatta ”Innan klockan slår”.

Utöver det har jag, minst en gång i timmen känns det som, hört nånting om nån som sa ”yeah yeah yeah, wow-o-wow”, eller hur nu det sista lätet stavas. Fantastiskt.

Eftersom lösningsmedel inte verkade som ett bra självmordsverktyg så analyserade jag istället James Blunts plågsamt dåliga ”You’re beautiful”. Riktig nonsenstext. Hur kan man skriva ihop nåt så korkat som:

She was with another man.
But I won’t lose no sleep on that,
‘Cause I’ve got a plan.

För att sen följa upp med:

You’re beautiful.
You’re beautiful.
You’re beautiful, it’s true.
I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.

Great plan, Jimbo. ”My life is brilliant”. Nej, ditt liv är en olyckshändelse. Din pappa siktade på lakanet och missade.

Välkommen till helvetet. Här är det evig helg och vi har Patrik Isaksson-weekend. Radio Rix står för underhållningen, maten är engelsk, det officiella språket holländska, din arbetsledare heter James Blunt och för er egen säkerhet har vi låst in alla vassa föremål. Varsågod – ta ditt kliande hårnät och din smurfutstyrsel och ha så kul.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Något för bokbålet

Jag vill tipsa alla att aldrig någonsin läsa Elisabeth Berg, och i synnherhet inte ”What We Keep” som jag just nu håller på att tvinga mig igenom för engelskakursens räkning.

Egentligen skulle jag hellre gnaga av mig min högra arm än att läsa ut skiten, men eftersom jag behöver både armen och läserfarenheten för ett kommande prov så är det inte ett alternativ.

Kan ungdomar nåt om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed. Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed. Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma. I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung. Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen. Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar. Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.) Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

Dennis Lehane – Svart Nåd

Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.

I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.

I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.

Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.

Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.

Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.

Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.

Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.