Skip to content

Kategori: Kultur

Var det bättre förr? Verkligen?

Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr.

Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här:

Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur?

Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det.

Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte.

Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen.

Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna!

Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile… and more.

När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. ”Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!” Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen.

(Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna)


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

TWA flight 800 störtad

Den 17:e juli 1996 störtade TWA flight 800 utanför Long Island, New York. Alla 230 ombord omkom. Händelsen har givit upphov till mängder av olika spekulationer och konspirationsteorier, och kring detta har Nelson DeMille skrivit en roman.

Boken utgår ifrån den före detta polisen John Corey som nu, tillsammans med sin fru, arbetar på en federal antiterrorismavdelning. Coreys fru har en gång i tiden arbetat med fallet och nu fem år senare blir Corey nyfiken (och manipulerad). Eftersom han tycker om att lägga näsan i blöt gör han just det, med resultatet att han rör upp en hel del skit som många helst ser ligger kvar på botten.

Nelson DeMille är en knepig författare som jag inte blir klok på. Jag har läst åtminstone tre av hans böcker tidigare; Katedralen, Generalens dotter och På heder och samvete och fått vitt skilda uppfattningar om honom. Generalens dotter är en riktigt bra bok som också har blivit en hygglig film med John Travolta och James Woods. På heder och samvete å andra sidan är en riktigt långtråkig historia som går på tomgång största delen av de sexhundra sidorna. Katedralen, som också var den första DeMille jag läste, är en välskriven och spännande historia där några IRA-avfällingar förskansar sig i en katedral i New York. Här bygger DeMille gradvis upp spänningen; det finns motsättningar inom gruppen i katedralen men det finns också olika intressen på utsidan. En del vill ha en fredlig lösning, andra vill bara döda. Och sen avslutar DeMille sitt verk med att göra en littärer motsvarighet till målarens ”äh!” och kludda över hela tavlan med en bred pensel svart färg.

Tillbaka till TWA flight 800 då. John Corey är en bra karaktär. Spydig, rolig, uppkäftig. Lite för rolig till slut, det blir mättat. Men ändå, helt ok. Och DeMille berättar på ett rappt och engagerat sätt, mil ifrån den tråkiga På heder och samvete. På det hela taget är det några timmars underhållande läsning där Corey försöker lägga ett fem år gammalt kriminalpussel (och strö sarkasmer omkring sig) där någon verkar ha gömt pusselbitarna. Och slutet är, minst sagt, överraskande. Om det är bra låter jag däremot vara osagt.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Över näktergalens golv

En bergby massakreras av krigsherren Iida Sadamu och den ende överlevande är den unge pojken Takeo. Han omhändertas av herremannen Otori Shigeru och sätts så småningom i träning för att lära sig allt en ädling behöver kunna, vilket i stora drag verkar gå ut på att dricka te, vifta med stora knivar och uppträda artigt. I kulisserna pågår en maktkamp mellan olika klaner och Takeo får en central roll. Ja, och så får han ögonkontakt med en flicka, Kaede, och de blir givetvis där och då jätteförälskade i varandra (nu vet han minsann vad kärlek är, tretton år gammal eller vad han är).

Jag kan, som ni ser, inte avstå från spydigheter ens när jag ska dra en snabb resumé av vad boken handlar om. Jag ser ingen anledning att försöka få den att låta intressant – det borde vara författarens jobb.

Lian Hearn har i över näktergalens golv tagit till ett ganska intressant grepp: Fantasy i japansk tappning. Nu är jag inte särskilt bevandrad i fantasy-genren men såvitt jag vet så bygger nästan all fantasy på världar inspirerade av fornnordisk/keltisk kultur, och det är väl kul att någon bryter mönstret.

Jag tyckte, inledningsvis, också att det var ett smart drag av Lian Hearn att, istället för att plugga in sig på det feodala Japan i femton år, helt enkelt hitta på en egen värld – fast det på det stora hela är just det feodala Japan.

Sen blir det inte mycket roligare. Boken börjar ganska bra med ett broderat och nästan poetiskt språk, men blir trist och slentrianmässig redan efter ett par kapitel då man börjar se igenom det hela. Med omslaget och de första tjugo sidorna kan Lian Hearn upprätthålla bilden av ett visst djup, men det visar sig ganska snart att hon bara skrapar på ytan. Det är svårare än man kan tro att bygga på gammal kultur och sen lägga till det man inte vet.

Jag får en känsla av att Lian Hearns kunskaper om den japanska kulturen sträcker sig till att hon har sett filmatiseringen av Shogun med Richard Chamberlain som Anjin-san och läst ett par haiku-dikter, och sen blivit inspirerad att skriva en bok. Möjligen har hon ätit sushi ett par gånger, men det är ungefär det. Jag har givetvis ingen aning om Hearns kunskaper (eller matvanor) men det är den känslan hennes bok ger mig. Jag förstår om så skulle vara fallet – vem kan undgå att bli inspirerad av Shogun? Det feodala Japan är fascinerande. Problemet är helt enkelt att Hearn inte kan återskapa något liknande i sin bok, hon förmår inte ge sin värld tillstymmelse till djup eller trovärdighet och hennes karaktärer lallar omkring och rapar upp artigheter till varandra utan att man egentligen förstår varför. Dessutom känns det inte som att hon har funderat särskilt noga över sin handling utan mest börjat skriva på inspiration och hittat på handlingen vartefter.

Det kanske allra mest irriterande är hennes märkliga beslut att skriva ur jag-form. Irriterande för att jag som läsare inte får någon känsla för bokens jag – Takeo, vilket gör hela greppet onödigt, och märkligt eftersom vi bara följer jaget i vissa kapitel. I andra kapitel handlar det om en helt annan person – Kaede, skrivet ur tredje person, vilket på det hela taget bara är dumt. Ska man skriva ur jag-form så måste man dra nytta av det, låta läsaren ta del av jagets inre på ett sätt som inte kan förmedlas annars, men man måste också komma ihåg att jag inte vet vad andra människor känner, tänker och tycker, utöver det som de ger uttryck för. Och framförallt – jag vet inte vad som händer utanför min sfär. Jag vet inte vad andra gör när jag inte är närvarande. Det jag inte ser, hör, känner eller smakar existerar inte. Det skiter uppenbarligen Hearn högaktningsfullt i.

På bokens baksida kan man läsa följande citat av BLM:

Bättre än så här blir det knappast. Om man inte fängslas av Över näktergalens golv har man så lite sinne för det fantastiska i livet att man förmodligen kommer att drabbas av någon bristsjukdom.

Jo tjena. BLM kanske skulle prova att läsa ytterligare ett par böcker. Och istället för att dumförklara alla som tycker något annat (jag avskyr verkligen den sortens kritiker som indirekt säger att ”om du inte tycker som jag är du dum i huvudet, stjärnstopp!”) borde BLM berätta vad det är som är så bra med just den här boken.

Som jag skrev i ett inledande stycke: Jag är inte särskilt bevandrad i fantasy-genren. Jag har nog aldrig läst någon renodlad fantasy – har jag gjort det så har jag glömt – och kan således inte avgöra om det här är bra fantasy eller inte. Däremot har jag läst böcker och tro mig; det här är inte en bra bok.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Förhandlaren

Den amerikanske presidentens son kidnappas. En framgångsrik men pensionerad (och skittråkig, men det ska nog föreställa hård och mystisk) förhandlare vid namn Quinn kallas in för att försöka få honom tillbaka. Bakom kidnappningen finns en härva av konspirationer som syftar till att flytta maktbalansen i världen, utan att säga för mycket.

Frederick Forsyth brukar kallas ”den politiska thrillerns mästare” och det är inte obefogat. Forsyth är väldigt duktig på att spinna ihop politiska intriger. Problemet är att han inte är en lika bra författare.

Förhandlaren är, ärligt talat, en riktigt tråkig bok. Karaktärerna är, i sann Forsyth-anda, fullständigt ointressanta. Lite som att se en film där alla roller (utom bokens enda kvinnliga karaktär vars enda uppgift är att vara bokens enda kvinnliga karaktär, och bli kär i Quinn) spelas av Keanu Reeves. Så långt är det egentligen inget problem utan precis vad jag förväntat mig – det är knappast för karaktärerna man läser en Forsyth.

Nej, problemet med den här boken är att den aldrig blir särskilt spännande, trots Forsyths alla försök att med billiga författartekniska knep hålla läsaren på halster. Otaliga gånger skriver han saker i stil med ”[karaktären] berättade vad han kommit fram till” istället för att berätta vad karaktären faktiskt kommit fram till. Istället för att bli nyfiken blir jag irriterad. En bra bok behöver inga såna grepp.

Ett annat problem med Förhandlaren är att den ideligen växlar perspektiv. Forsyth vägrar kategoriskt att berätta sin historia ur en persons perspektiv utan hoppar lite som han känner för. Det har givetvis fördelar – läsaren får veta saker som hjälten inte vet. Forsyth utnyttjar dock inte den fördelen utan låter ändå ärkeskurken berätta hela sammanhanget i sann Bond-anda i bokens slut. Tänk om skurkarna kunde lära sig att prata mindre och skjuta mer!

Ytterligare ett stort minus får boken för att Forsyth verkar dribbla bort sig själv. Boken tar sin början i att ett antal sovjetiska officerare (historien utspelar sig 1989) börjar skissa på en plan för att invadera ett oljerikt land i mellanöstern (vi får aldrig veta vilket) men sen verkar Fredde själv glömma bort den biten ty resten av boken handlar om en konspiration mellan ett antal amerikanska affärsmän och politiker.

Förhandlaren är på det stora hela slöseri med tid. Lyckligtvis betalade jag femton spänn för Förhandlaren på en loppis och den är inte värd en krona mer.

Vill du läsa en Forsyth – läs då Ikon istället.


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

Män som hatar kvinnor

Det finns bra böcker. Böcker som underhåller några timmar, som är helt ok skrivna och kanske innehåller en och annan oväntad vändning i handlingen. Man känner sig tämligen tillfreds när man har läst en sådan bok, men de försvinner i mängden ganska snart.

Sen finns det riktigt bra böcker. Riktigt bra böcker är sådana som är svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa dem och som lever kvar med läsaren även efter att sista sidan är slut. En riktigt bra bok är en sådan där man verkligen känner något för en eller flera av karaktärerna. Män som hatar kvinnor är en sådan bok.

Stieg Larssons Män som hatar kvinnor har blivit mycket omtalad och hyllad. Med all rätt. Det är en riktigt välskriven bok som innehåller flera historier. Huvudstoryn kretsar kring ett mystiskt försvinnande nästan fyrtio år tidigare, men vid sidan av det finns också journalisten Mikael Blomqvists vendetta mot finansmannen Hans-Erik Wennerström, Lisbeth Salanders kamp för att bara få vara sig själv, och så spelet de två emellan.

Stieg Larsson berättar med inlevelse och emellanåt med en stor portion spydig humor. Ett litet exempel:

Lisbeth Salander var för dagen klädd i en svart t-tröja med en bild E.T med huggtänder och texten ”I am also an alien”. Hon hade en svart kjol som var trasig i fållen, en sliten svart midjekort skinnjacka, nitbälte, kraftiga Doc Marten-kängor och tvärrandiga grön-röda knästrumpor. Hon hade lagt på makeup i en färgskala som antydde att hon möjligen var färgblind. Hon var med andra ord ovanligt prydlig.

Där Anne Holt ägnar en hel bok åt att försöka skapa djup åt Inger Johanne Vik utan att lyckas behöver Stieg Larsson bara ett kapitel för att ge liv åt Lisbeth Salander. Det var länge sen jag läste en bok där jag blev så fäst vid en karaktär.

Jag är inte alls lika förtjust i horbocken Mikael Blomqvist (vilket dock alla andra i boken verkar vara), men det är också en av de saker som gör boken intressant; det vore trist om man gillade alla karaktärer. Anledningen till att jag ogillar herr Blomqvist är nog att han framstår som lite för perfekt och omtyckt. Den svenska avundsjukan alltså. Jag undrar om det är ett medvetet grepp av Stieg Larsson, eller om det bara är jag som känner en viss aversion mot mannen ifråga.

Boken är tjock, uppemot sexhundra sidor, och givetvis varierar kvaliteten något. När den är som bäst är det en fantastisk bok som är svår att lägga ifrån sig. När den är som sämst är den fortfarande bra. I sportvärlden skulle man säga att den håller en hög lägstanivå.

Tempot faller ner till nästan tråkigt under ett parti i mitten då det förekommer en hel del namn och karaktärsbeskrivningar, men det är egentligen en bra sak då man behöver andas emellanåt och karaktärerna behöver tid att sjunka in då ingen egentligen är oviktig.

Bokens enda minus är egentligen att den innehåller så mycket ondska att man liksom trubbas av. Stieg sparar verkligen inte på krutet, och till slut blir det för mycket av det goda onda. Och att inte boken slutar med att Lisbeth Salander hittar ett magiskt trollspö som uppfyller alla hennes önskningar.

Drottningen muttrade något svartsjukt om att jag skulle vara kär i Lisbeth. Hon har nog viss fog för det. Jag måste lägga vantarna på nästa bok och se hur det går för henne.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Musikaliska parasiter

Har Ronan Keating och Westlife bestämt sig för att på egen hand döda allt vad musik heter? Bedriver de ett korståg mot musikaliteten som väsen?

Ronan Keating spelas ideligen på radio med en utsmetad och intetsägande version av Goo Goo Dolls Iris. Inte så att han har förvanskat den eller så. Nejdå, den är egentligen ganska trogen originalet. Keating och hans anhang har bara opererat bort allt som kan misstas för känsla.

Westlife å sin sida har nyligen tagit sig upp på tapeten med urvattnad tolkning av Bette Midlers hit the Rose (skriven av Amanda McBroom). Samma sak där – arrangemangsmässigt är det ganska troget originalet, fast utan någon som helst känsla. Westlife har även tidigare retat mig på då de gjorde en tolkning av den smäckra balladen You raise me up (Rolf Løvland/Brendan Graham), strax dessförinnan insjungen av Josh Groban med betydligt större övertygelse. En låt som, enligt wikipedia, sjungits in mer än 125 gånger. Skam den som ger sig!

En snabb koll på vad Westlife släppt för singlar under sin karriär ger följande covers: I have a dream (ABBA -79), Seasons in the sun (Terry Jacks -74), Against all odds/Take a look at me now (Phil Collins -84), Uptown girl (Billy Joel -83), Mandy (Scott English -71 och blev en hit med Barry Manilow -74, bägge gångerna med titeln ”Brandy”), Smile (Charlie Chaplin -36. Den kanske mest kända inspelningen gjorde av Nat King Cole -54. Även Michael Jackson gjorde en version på HIStory).

Bandet är alltså en musikalisk parasit som lever på andras talang. Låt vara att många andra artister inte skriver sin egen musik, det är en sak, men att bygga en karriär på att spela in låtar som andra redan gjort kända är en annan. Och jag har säkert missat en och annan cover bland Westlifes singlar, det fanns titlar som wikipedia inte hade några upplysningar om och jag har ingen större lust att snoka vidare. Westlife gjorde mig kräkfärdig redan innan och det har inte gått över.

Ronan Keating är inte bättre. Hans belastningsregister inleds med When You say nothing at all vilket är en countrylåt skriven av Paul Overstreet och Don Schlitz och släpptes som singel med Keith Whitley vid mikrofonen 1988. Sen fortsätter det med The way You make me feel (Michael Jackson -87), If tomorrow never comes (den med kyrktantsvibratot, skriven av Garth Brooks och Kent Blazy och inspelad av Brooks -89), We’ve got tonight (Bob Seger -78 men med tanke på Keatings uppenbara förkärlek för country är det troligare att han har hört Kenny Rogers duett med Sheena Easton från -83), She believes in me (Kenny Rogers -78), Father and son (Cat Stevens -70, en låt som Ronan Keating antastat även tidigare tillsammans med Boyzone -95) och om jag inte är helt ute och cyklar har han precis slaktat Tracy Chapmans Baby, can I hold you tonight?. Återigen en låt som han tidigare givit sig på tillsammans med Boyzone.

Keating har alltså vid ett flertal tillfällen gjort urvattnade covers på countrylåtar, vilka brukar vara duktigt utslätade redan till att börja med. Han har också börjat återvända till brottsplatsen genom att göra covers på covers han gjorde med Boyzone. Hur mycket smaklösare kan det bli? Hur många [valfri valuta] kan man krama ur en låt egentligen?

Och nu har jag bara tittat på ovan nämnda artisters singelsläpp. Vad det mer finns för skit på deras album har jag ingen aning om. Jag har inte heller forskat i Ronan Keatings mörka förflutna i Boyzone utan bara tagit med de referenser som finns till Boyzone i hans singelsläpp som soloartist. Till min hjälp har jag använt enbart wikipedia, som är en av de mer trovärdiga källorna på nätet. Fel kan givetvis förekomma, men jag tror knappast att det förändrar den stora bilden.

Fucking irish! Vore det inte för U2 och den schyssta accenten kunde man gott sänka ön.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Det som aldrig sker

Anne Holt är en lovordad norsk deckarförfattare som jag skamligt nog ofta förväxlat med den svenska tv-polisen Anna Holt.

Anne Holts Det som aldrig sker kretsar kring polisen Yngvar och hans mer än lovligt neurotiska hälft Inger Johanne och ett antal bestialiska och ytterst kreativa ritualmord.

Jag tror att jag redan har avslöjat vartåt den här recensionen barkar så det finns ingen anledning att dra ut på det. Det som aldrig sker är helt enkelt ingen vidare bok. Det finns en intressant historia i boken, men den berättas på ett ytterst irriterande sätt med ideliga hopp mellan olika personers perspektiv och Inger Johannes ständiga nojande över det nyfödda barnet. Det är frustrerande att läsa en bok där ingen någonsin kommer till skott. Dialogerna är spretiga och håller sig aldrig till ämnet. Samtidigt som Yngvar och Inger Johanne diskuterar fallet ska hon klippa honom, han ska bråka om att det är för kort, hon ska tystna mitt i en mening för att lyssna efter barnet, han ska grymta om vädret och hon gnälla om… ja, ni fattar. Tio sidor nonsensdialog senare får vi äntligen veta vad det var någon av dem hade kommit på som föranledde samtalet till att börja med. Problemet är att man då glömt bort vad de pratar om, eller helt enkelt slutat bry sig.

Jag antar att Anne Holt försöker ge djup åt sina karaktärer på det här sättet, men hon lyckas inte. Jag får ingen känsla för en enda person i boken.

Hoppandet mellan perspektiven är en annan jobbig faktor i berättandet. Det är ok att berätta ur olika personers perspektiv, så länge man håller isär det någorlunda. Men när perspektivet växlar hejvilt från den ena till den andra till den tredje i ett och samma stycke blir det rörigt. Och så den mystiska ”hon” som det berättas om i lösryckta stycken här och var och vars identitet inte framkommer förrän vid bokens slut. Det skulle kunna vara ett bra grepp, men det för inte handlingen framåt mer än de spretiga dialogerna.

Detta till trots så finns det en såpass intressant och annorlunda historia i centrum av det hela att jag inte hade några större problem att ta mig igenom boken. Men en bra bok? Nej.

Betyg då? Nej, sånt får andra ägna sig åt.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Och vinnaren är…

Orhan Pamuk, Turkiet!

Äntligen! Som jag har längtat.

Det är svårt att inte raljera över nobelpriset i litteratur. För svårt.

Hur väljer de ut vinnarna? Var gräver de upp dem nånstans? Hur går det till?

”Den här Bulgur Brumbu från Ungern då? Han har skrivit en bok om sin fattiga uppväxt med en alkoholiserad far och en mor som går på gatan. Den har tryckts i fem exemplar. Två såldes, den ena till honom själv.”

”Toppen! Bravisimo! Honom ska vi ha!”

”Vänta lite!” En ledamot rusar in med andan i halsen. ”Jag har just fått höra talas om en kille i Övre Volta som kanske har skrivit en bok som ingen – INGEN – har läst. Man vet inte ens om boken, eller författaren, finns!”

Ett saligt sorl stiger i sammanträdesrummet…

Egentligen tycker jag inte att nobelkommittén ska utse författare på andra grunder än de gör idag. Det gör mig ingenting att det nästan aldrig är någon jag känner till. Det är bara det att hela grejen är så uppblåst.

En gång om året utser man en jeppe med ett namn som taget ur en sketch av Galenskaparna & After Shave. Ni vet, Knut Kragballe – Danmark, Fritjof Konkas – Indien och Dietmeier Rittelfock – DDR. En gång om året kommer Whoreass Engdahl ut och offentliggör med självgod min ett nytt namn. (Jag gillar egentligen Horace och tror att han har såpass med humor bakom den torra fasaden att han förlåter att jag narras med hans namn.) En gång om året applåderar kultureliten, och alla hangarounds som önskar att de var en del av den, bifallande och skriver saker som ”ett modigt val” eller något annat klyschigt. Och en gång om året rusar en massa människor ner till närmaste akademibokhandel för att inhandla en hastigt översatt pocketutgåva av den senaste nobelpristagaren. Få av dem läser ut den, det törs jag lova.

Så vad har vårt senaste stjärnskott åstadkommit då? Här finns ett par korta beskrivningar.

Hans andra roman ”Sessiz” Ev (1983; ”Det tysta huset” 1998) skildrar från olika berättarperspektiv en situation där några medlemmar av en familj besöker sin gamla farmor på en populär badort samtidigt som Turkiet befinner sig på randen till ett inbördeskrig.

Wow, vilken plot! Det där låter precis som något jag skulle kunna komma på när jag vill raljera över gamla filmer på SVT. Eller, för all del, nobelpristagare.

Samtidigt ska sägas att wikipedias snabbeskrivning av ”Mitt namn är röd” intresserade mig en aning. Så vem vet – kanske sällar jag mig till dem som rusar in på akademibokhandeln för att slita åt mig en snabböversatt pocketutgåva så att jag också kan verka lite finkultiverad, för att sen låta den samla damm i ett hörn.

Och slutligen måste jag bjuda på en skärmdump som jag hittade hos Veckovis. Underbart! Klicka på bilden för artikel.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Patrik i Saxxon-weekend

Jag har tillbringat 26 av 48 timmar på jobbet den här helgen. Det känns inte sådär alldeles strålande att vingla in halv sju på lördag morgon och veta vad man har framför sig. Särskilt när man inte hör maskinerna och således redan innan man kommit ut på linjen vet att den står still och att man har massor av dötid och väntande på tekniker framför sig. Eller tekniker förresten – medicinman vore en lämpligare titel eftersom det faktum att de lyckas lappa ihop och fjäska igång våra stenåldersmaskiner gång efter annan inte är något mindre än magi.

Helgens bästa citat var när vi stod ett helt skiftlag och kliade oss i huvudena (för att hårnät kliar) runt en maskin som bara stannade och inte ville starta igen. En kille utbrister ”aha!” varpå maskinen går igång. ”Det var en tejpbit som hade lossnat” förklarade han och alla nickade och nöjde sig med den förklaringen.

Tejpbit? Ska vi verkligen använda tejp för att hålla ihop grejerna? Har det inte suttit en skruv eller två, eller kanske en svetsfog där från början? Om jag hade arbetat med något viktigt som läkemedel så skulle jag ha tyckt att det var en aning alarmerande.

En fördel med att maskinerna inte fungerar, kan man tycka, är att det blir tyst. Fel. När maskinerna inte fungerar hör man radion, och eftersom mina kollegor är musikaliska anflafabeter så är det Radio Rix som gäller. Till deras försvar ska sägas att det är praktiskt taget den enda kanal som går att få in utan brus.

Men som om allt detta inte var nog så kungjorde den klämkäcka, speedade radioprataren att ”den här helgen är det Patrik Isaksson-weekend på Radio Rix”. Mina kollegor såg undrande på mig när jag frågade om man kan ta livet av sig med lösningsmedel.

Så under 26 timmar av 48 har jag bombarderats med Patrik i Saxxons emliga gnäll. Det har gått så långt att jag faktiskt har börjat uppskatta ”Innan klockan slår”.

Utöver det har jag, minst en gång i timmen känns det som, hört nånting om nån som sa ”yeah yeah yeah, wow-o-wow”, eller hur nu det sista lätet stavas. Fantastiskt.

Eftersom lösningsmedel inte verkade som ett bra självmordsverktyg så analyserade jag istället James Blunts plågsamt dåliga ”You’re beautiful”. Riktig nonsenstext. Hur kan man skriva ihop nåt så korkat som:

She was with another man.
But I won’t lose no sleep on that,
’Cause I’ve got a plan.

För att sen följa upp med:

You’re beautiful.
You’re beautiful.
You’re beautiful, it’s true.
I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
’Cause I’ll never be with you.

Great plan, Jimbo. ”My life is brilliant”. Nej, ditt liv är en olyckshändelse. Din pappa siktade på lakanet och missade.

Välkommen till helvetet. Här är det evig helg och vi har Patrik Isaksson-weekend. Radio Rix står för underhållningen, maten är engelsk, det officiella språket holländska, din arbetsledare heter James Blunt och för er egen säkerhet har vi låst in alla vassa föremål. Varsågod – ta ditt kliande hårnät och din smurfutstyrsel och ha så kul.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Något för bokbålet

Jag vill tipsa alla att aldrig någonsin läsa Elisabeth Berg, och i synnherhet inte ”What We Keep” som jag just nu håller på att tvinga mig igenom för engelskakursens räkning.

Egentligen skulle jag hellre gnaga av mig min högra arm än att läsa ut skiten, men eftersom jag behöver både armen och läserfarenheten för ett kommande prov så är det inte ett alternativ.