Skip to content

Kategori: Kultur

#52weeks bok 16 – Pyongyang

2001 tillbringade den kanadensiske serietecknaren Guy Delisle ett par månader i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. 2003 gav han ut serieboken Pyongyang i vilken han med träffsäker satir och ändå djupt allvar skildrar sin vistelse där. Han berättar om hotellet på 47 våningar där han verkar vara en av mycket få gäster, om det bristfälliga utbudet av mat i restaurangen och av varor överlag i det stora köpcentret. Hur han snabbt lär sig att när det finns färsk melon i hotellmatsalen och elbelysningen slås på i staden vet man att en utländsk delegation är på besök. Resten av tiden är det släckt och dött.

Han berättar om guiden som han alltid måste ha med sig och om de bisarra målningarna av Kim Il Sung och Kim Jong Il som hänger precis överallt och hur de är målade så att far och son ser otäckt lika ut, vilket skapar intrycket av ett kontinuum. Och den ännu mer bisarra upptäckten att ramarna runt målningarna är skurna så att de är djupare upptill en nedtill vilket har som effekt att blickarnas intensitet ökar. Delisle reflekterar över att George Orwell hade varit stolt över den detaljen.

Just Orwell är ett återkommande tema i boken. Guy Delisle har boken 1984 med sig och har inga problem med att se likheter mellan Orwells dystopiska fiktiva samhälle och Nordkoreas högst verkliga. Som en extra knorr på temat tecknar han sig själv där han sitter vid ett skrivbord i ett hörn på sitt hotellrum och tecknar sina upplevelser.

Den värld Delisle beskriver är så surrealistisk att det är svårt att tro att det är på riktigt. Samtidigt vet vi ju att det är det. Till och med här visar sig verkligheten överträffa dikten. Man blir alldeles matt av skildringarna av enorma skrytbyggen till hotell där det ändå inte finns några gäster. Eller den fyrfiliga motorvägen från Pyongyang till ett museum tillägnat den evige ledaren. Motorvägen är förstås i perfekt skick. Att det inte finns någon trafik på den underlättar underhållet, kan man tänka. På vägen till museet noterar Delisle att man passerar ett antal byar, men det finns inga avfarter. Däremot ligger en och annan ”volontär” bredvid motorvägen och klipper gräset med skära.

Det är fascinerande och underhållande men skrattet fastnar i halsen, för det Delisle skildrar är verklighet och ytterst få som upplever den har ynnesten att kunna åka därifrån. Just serieformen passar oväntat bra till att beskriva Nordkorea just för att det är en livs levande (nåja) karikatyr av sig självt.

Delisle brottas med en fråga han aktar sig noga för att ställa högt: Tror människorna på den smörja de matas med? Är de så hjärntvättade, eller är de bara djupt medvetna om att teatern alltid måste upprätthållas och att den som faller ur rollen ”förångas”, precis som Orwells 1984? Själv undrar jag som en förlängning av detta – hur länge kan man delta i en sådan teater utan att förlora greppet om verkligheten? Kanske är det enda sättet att inte förlora förståndet fullständigt att helt enkelt välja att tro på smörjan man matas med. Självhjärntvätt som överlevnadsinstinkt.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 15 – Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park

Det kan ha varit under vårens bokrea jag hittade den här boken, men på grund av orsaker och mycket annat att läsa föll den lite i glömska. Som titeln avslöjar handlar den mycket riktigt om kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park. Varken mer eller mindre. Jag har en känsla av att en majoritet av mina läsare känner till Bletchley Park och har en hum om dess verksamhet, men för de som inte har det: Under andra världskriget använde tyskarna en rätt genial krypteringsmaskin, kallad Enigma. Med hjälp av sina Enigma-maskiner kunde kommunicera med varandra, tryggt förvissade om att fienden inte kunde avlyssna och förstå deras meddelanden. Detta gav Tyskland en stor fördel, till en början. I England gav man sig fan på att knäcka Enigma så man samlade allsköns matematisk kompetens, ingenjörskonst och vad man nu kunde behöva, stuvade in dem på ett gammalt gods (Bletchley Park) med den enda uppgiften att lösa. Och de löste det. Det tog tid och det var mödosamt, men vartefter kom man på diverse snillrika sätt att hitta ingångar i tyskarnas meddelanden. Det kunde vara saker som att man visste att en meddelanden från en viss stab alltid undertecknades på ett visst sätt, och så kunde man arbeta sig ut från de tecken som utgjorde den fras man visste fanns där, som i ett krypto i vilken tidning som helst, men svårare och mer livsavgörande. Med tiden utvecklade man också maskiner som utförde det annars mödosamma arbetet med att pröva sig fram genom det enorma antalet möjliga kombinationer. Och vartefter kunskap och teknologi utvecklades blev man också allt bättre på att läsa tyskarnas kommunikation. Så bra att man till slut gjorde det i stort sett i realtid.

För den som inte redan har den här bakgrundsinformationen är boken förmodligen väldigt intressant. För mig som redan har den… Måttligt. Det är såklart fascinerande att sätta sig in i hur en brokig grupp människor med i stort sett inget att gå på ändå med envishet och grundligt metodiskt knäcker koder som ansågs omöjliga att knäcka. Men det blir väldigt långsamt. Här och var stoppar författaren Sinclair McKay in korta passager som uttalats av människor som själva arbetade vid Bletchley. Det är säkert tänkt att ge mer liv åt berättelsen men jag upplever det istället som irriterande avbrott i berättelsen.

Jag är möjligen orättvis med Sinclair McKay. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig. Han har för avsikt att berätta om hur det var på Bletchley Park, och gör just det. Det var förmodligen rätt tråkigt, kanske är det därför boken blir det också. Vi får veta hur maten var, hur dragigt det var och hur mycket tid och uppfinningsrikedom som lades ner i kultur såsom teater och dans. Och viss behållning har det förstås att läsa någon beskriva förhållandena som ”utomordentligt otillfredsställande”, på det där återhållsamma sarkastiska sätt som liksom tycks inbyggt i det brittiska språket. Men det räcker inte för att göra det till en bladvändare.

Därmed inte sagt att det inte finns saker att ta med sig. Boken vittnar en del om hur det engelska samhället såg ut fram till och under kriget, hur klasstänkandet genomsyrade allt och hur Bletchley Park av rent pragmatiska skäl bortsåg från sådant. Den ger också en inblick i den förfärliga balansgång som politiker och militära beslutsfattare var tvungna att gå mellan att agera på vad man visste tack vare sina kodknäckare, och att inte avslöja att man kunde knäcka koderna. Således hamnade man nu och då i situationer då man aktivt valde att inte rädda människor för att det var mer värt att tyskarna fortsatte tro att deras koder var omöjliga att dechiffrera. Det är inte något att avundas.

Och så finns det förstås berättelser om Alan Turing – mannen som anses vara datorns fader. Intressant är dock att boken lägger en del vikt på den för mig okände Tommy Flowers. McKay menar att datorn må ha varit Turings hjärnbarn, men Flowers var det teknologiska geni som förverkligade hans idéer. Turing, med sin universitetsutbildning, kunde fortsätta sin karriär efter kriget, medan den mer eller mindre självlärde Tommy Flowers återgick till en tjänst hos den brittiska motsvarigheten till Televerket. Vid Bletchley Park lyssnade man på honom och respekterade hans kunnande. Efter kriget var återigen bara en outbildad arbetarklasson. Och eftersom allt arbete han utfört under kriget var hemligstämplat kunde han inte gärna vifta med några meriter heller.

En grej till. Det finns de som menar att arbetet vid Bletchley Park paradoxalt nog bidrog till att Storbritannien hamnade på efterkälken rent teknologiskt efter kriget. Allt arbete var hemligt och efter kriget förstördes dokumentation och maskiner. Man ville fortsätta hålla sina kodknäckarmaskiner hemliga när kriget övergick i Kalla Kriget. Man hade dammsuget landet efter teknologisk och matematisk kompetens för att klara uppgiften, men eftersom allt var så hemligt kunde de som deltagit inte bygga vidare på sin kunskap i sina civila karriärer utan att riskera att avslöja vad de gjort under kriget. På så vis bakband man en hel generation av genier. Skarpa hjärnor som på grund av arbetets beskaffenhet inte ens kunde berätta för sina föräldrar vad de ägnat sig åt, och när sekretessen till slut lyftes på 70-talet var det nog inte många av dem som fortfarande hade några föräldrar att berätta för.

P.S Den uppmärksamme kan ha noterat att jag har hoppat från bok nr 13 till 15. Det är alldeles riktigt. Den bok som lästes som nummer 14 i ordningen får jag inte uttala mig om just nu. Den är nämligen inte släppt än… Japp. Jag är så viktig att jag ibland får läsa en bok innan den släpps. D.S


Andra bloggar om: , , , , ,

Vivo

Mitt senaste fynd i musikvärlden är den italienska kvartetten Barock Project. Deras varsion av progressive rock lånar en hel del inspiration från folkmusik och kammarmusik. Sättningen består av trummor, bas, keyboards, gitarr och sång. Dubbelalbumet Vivo är bandets femte och därtill live, och utökat till en kvintett. Och det svänger något oerhört.

Hela albumet rivstartar med de pumpande rytmerna från pukor och en akustisk gitarr innan en folkmusikinspirerad melodislinga fyller på och drar igång Back to you. Det är på det stora hela en medryckande låt och en fantastisk mix av olika stilar. Förutom folkstompet hörs tydliga rockinfluenser i gitarrer och synth, medan det går att spåra jazziga toner i piano och bas, och alltihop med den där dynamiken och magiska förmågan att gå ihop på det sätt som är signumet för riktigt bra prog.

Eller ta Gold. Öppningen är en flerstämmig a capella med märkliga markeringar som för tankarna till Spock’s Beard, eller Queen. Därefter en snygg och dansant femtakt (som senare busas till och blir en fyrtakt då man helt enkelt tar bort en paus ur melodin, och märkligt nog känns fyrtakten mer avig en femtakten). En driven orgel och småskitig elgitarr driver låten framåt medan bas och trummor emellanåt leker kurragömma med taktslagen och Luca Pancaldis sång briljerar. Det låter 70-tal i modern tappning. Sättet på vilket låten först flyter över i moll i ett jazzigt pianoparti innan den hittar tillbaka till a capellan igen och därefter smyger ut på grundtemat igen men ändå i en ny tappning är återigen oerhört vackert.

Jag vill nämna en låt till. The longest sigh. Introt till låten påminner väldigt mycket om något Dave Matthews Bands Grey Street. Den lugnar därefter ner sig i en skön sjutakt som fungerar tack vare en snygg pianomelodi och återigen, Pancaldis sång. Även i den här låten finns ett underbart skönt sväng. Rytmsektionen i form av slagverkare Eric Ombelli och basisten Francesco Caliendo förtjänar en stor eloge för det. Mot slutet av låten går den dessutom ner i något slags halvtempo vilket gör det hela till mycket mer tunggung. Det fungerar det också.

Men det riktiga geniet i kvartetten är troligen ändå keyboardisten, kompositören och bandets grundare, Luca Zabbini. Även om det finns gott om utrymme för bandets skickliga musiker att briljera med sina kunskaper i aviga taktarter och allt annat som hör genren till, så ska man inte ta miste på att det i grunden är riktigt bra låtar. Zabbini är helt enkelt en jävla bra kompositör. Sedan hjälper det ju att ha grymma musiker till hands.

Så för er som gillar bra progressive rock och förstår att uppskatta skickliga musiker, kolla in det här albumet. Över två timmar av lysande musik.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

Vad skulle Lars Ulrich göra?


Det bästa med Star Wars – ja, det enda som är bra faktiskt, är musiken. Den är komponerad av John Williams, som också gjort musiken till ungefär alla Steven Spielbergs filmer. Det är något visst med just John Williams kompositioner. Något jag inte kan sätta fingret på, men det finns där. Inte bara att han är träffsäker i att göra musik i rätt stämning för den film han komponerar till, det finns det flera som kan, men han har något särskilt som gör att hans musik verkligen sätter sig.

Jag snubblade över ett klipp där två musiker, Bryce Hayashi och Michael Miller, ställer sig utanför John Williams hus och tutar ledmotivet till Star Wars. Jag vet inte bakgrunden till varför, men det är en kul grej. En sån där feelgood-video att ha i bakfickan.

Notera också att John Williams i egen hög person kommer ut och ler uppskattande och tar i hand, istället för att bussa sina advokater på dem för upphovsrättsintrång. Det är ett sätt att hantera det hela. Det är inte utan att man undrar hur Lars Ulrich hade hanterat det.

Jag har en vision av hur ett par hugade fans ställer sig utanför utanför Lars Ulrichs hus och river av några strofer från Enter Sandman, varpå Lasse själv kommer utspringande i morgonrock och tofflor och jagar dem med käppen som vore de några simpla äppelpallare. Hela tiden vrålandes en osammanhängande kakafoni av danska och engelska, okvädningsord och juridik. Kanske har han också ett par dobbermanliknande advokater i nithalsband kopplade därhemma som ständigt är redo att kasta sig över alla potentiella hot och slita dem i stycken.

Nu hoppas jag att ni också har den visionen. Och att ni lyssnar på Bryce Hayashis och Michael Millers version av Star Wars-temat.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 12 – Konklaven

Om någon hade frågat mig vad det minst spännande jag kunde komma på att skriva en bok om så är risken att jag inte ens hade kommit att tänka på ”val av ny påve – skildrat från insidan”. När väl idén presenterats för mig skulle den nog sannolikt åtminstone ta sig in på topplistan. Jag menar, ett gäng så bakåtsträvande gubbstruttar att man tillhör den mest liberala falangen om man inte fördömer homosexualitet eller om man anser att kvinnor kanske kan få vara med på ett hörn, förutsatt att de inte gör något väsen av sig. I andra änden av skalan finns de som vill återgå till latin och tycker att egentligen började det moraliska förfallet antagligen började redan 325 i Nicea. Och dessa ska alltså enas om vem som är bäst lämpad att leda gubbstrutteriet vidare.

Hade någon berättat att den boken fanns och undrat om jag ville läsa den så hade jag antagligen skrattat och sagt att jag hellre utsätter mina sinnen för Eurovision Song Contest. Och det är fan illa. Lyckligtvis han jag se att författaren är Robert Harris innan jag noterade vad boken handlade om. Robert Harris är alltid läsvärd. Det är inte en åsikt, det är en naturlag.

I likhet med andra av Harris böcker är Konklaven välskriven, intelligent, spännande och intressant. Han ger den skinntorra gubbstruttarna liv och väcker sympati, vilket sannerligen inte är det lättaste med tanke på vad han har att jobba med. Eller mot, eftersom jag är läsaren.

Häromnatten satt jag och en kollega och samtalade om lärare. Vi var rörande överens om att den gemensamma nämnaren för de lärare man minns var att de kunde göra sitt ämne intressant. I förlängningen var vi därför också överens om att den kunskap som fastnade inte nödvändigtvis berodde på vilka ämnen man som elev tyckte var intressanta från början (den kunskapen skaffar man sig ändå) utan om läraren brann för sitt ämne och gjorde det intressant. Vi enades om att i stort sett vad som helst kan vara fascinerande och intressant om det bara berättas med rätt engagemang och dramaturgi och att den viktigaste egenskapen hos lärare är just det – förmågan att fascinera, väcka nyfikenhet, väcka elevens intresse.

Enligt den definitionen är Robert Harris en alldeles ypperlig lärare. Det finns nog inte ett ämne han inte skulle kunna ta sig an och det finns inte en bokstav i hans böcker som inte har ett syfte. Har ni inte börjat läsa Harris än så är det hög tid att göra det.


Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om:

När det finaste ögonblicket på säsongen utspelar sig har TV4 redan gått vidare

Igår spelades den avgörande SM-finalen i ishockey vilket, om man har ishockey som passion och håller på ett av finallagen, är en av årets höjdpunkter. Det var en underhållande serie där lagen inte ville låta sig skiljas åt och efter att ha vunnit tre var tog man dessutom den sjunde till övertid innan fel lag vann. Det var bittert och det sved, men sådan är idrotten. Grattis HV71 till guldet och tack för en underhållande matchserie.

Mången tyckare som anser sig för fin för att bry sig om något så primitivt som idrott fnyser förstås åt dylikt och ifrågasätter vad idrotten överhuvudtaget fyller för funktion. Ett svar är, som Mattias Svensson var inne på i en krönika för något år sedan, att idrotten är en illustration av hur samhället fungerar. Man vinner ibland och förlorar ibland. Man investerar i spelare och träning och lägger upp strategier och ändå kan slumpen ibland fälla avgörandet. Och även om förlusten kan vara bitter för stunden så är den inte hela världen. Idrotten lär oss också att det kommer nya matcher, nya säsonger, nya chanser att komma igen.

Just därför stör jag mig på hur man lägger upp sändningen i den här sortens stora matcher. När slutsignalen går och ett lag står där som segrare skyndar man sig ut i vimlet och filmar segerrusiga vinnare som får skrika någonting in i en mikrofon om hur obeskrivlig känsla det är att stå där. Förlorarna syns i periferin. Kanske får någon av dem också säga någonting. Men sedan skyndar man sig till studion för att slipsarna ska få kommentera vad vi just har sett, Wikegård ska säga ”ding” och ”tjoff” ett par gånger till och sedan tackar man för sig och går vidare till nästa program. Problemet med det är att man missar det vackraste ögonblicket på hela säsongen – det när kombatanterna tackar varandra för matchen, när förlorarna gratulerar vinnarna och vinnarna klappar om förlorarna och visar sin respekt.

Det sägs otaliga gånger under en hockeysäsong, och särskilt ofta i slutspelet, att ”det är ett krig därute”. Man betonar hur hårt det är, man fördömer fula tilltag (med all rätt) och skulle ett par spelare börja slåss så moraliseras det genast från studion i ordalag som ”sådant här borde inte barnen se!”. Jag är av åsikten att de visst borde det, eftersom den där fighten ofta handlar om att stå upp för en lagkamrat. Men det förutsätter förstås att TV också visar den andra sidan av det hela. Nu gör man inte det. Man fördömer det hårda spelet, men visar det. Samtidigt spottar man ur sig floskler om att idrotten förbrödrar, men det visar man inte.

Jag vill hävda att det viktigaste en idrott som ishockey kan lära oss är just det där med att vinna och förlora. Hur man hanterar en förlust på ett värdigt sätt. Hur man bevarar ödmjukheten i segerruset. Och hur man skiljer på sak och person. När det är match pucklar man på varandra. När matchen är över så är den över och då klättrar de skäggiga, blodiga krigarna upp ur skyttegravarna och kramar om varandra. Den försoningsprocessen är viktig och lärorik.

Detta gäller naturligtvis inte bara ishockey utan även fjolliga sporter som fotboll, men nu är det ishockey jag kan så det är det som är min referens. Jag tänker mig att en tumregel är att ju hårdare sport desto viktigare att också visa varandra respekt.

Jag tror att den amerikanska kulturen, med allt sitt fokus på vinnande, trots allt är bättre på att hantera detta. I NHL visar man såväl slagsmål som avtackningen efter matchen, och min erfarenhet är att man låter bli att moralisera om slagsmålet men istället betonar det vackra och försonande i avtackningen. I det amerikanska presidentvalet är en viktig tradition att förloraren ringer och gratulerar vinnaren och på så sätt erkänner sig besegrad. Det må vara en symbolisk gest, men den är viktig. Det är så man gräver ner stridsyxan och går vidare. Och den mest rörande scenen i Karate Kid är när Johnny, efter att ha blivit sänkt med en eventuellt olaglig spark mot huvudet, tränger sig fram till segraren med bucklan och ger den till Daniel-san.

Vi har ett ambivalent förhållande till tävlandet i Sverige, och i det blir förlorarna också osynliga. Vilket gör det så mycket värre att förlora. I vår något hycklande inställning att vinna inte är allt skickar vi budskapet att vinna verkligen är allt.


Photo credit: slidingsideways via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , , ,