Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm.

Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var “Det här vill jag se!” så jag googlade “holden crash test” och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande:

**UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2
“Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car.” a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked)

Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande:

This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility’s drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario.

Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade.

Ett citat som återkommer i flera forum är detta:

The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car.

The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat.

The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block.

Colin Jackson
Crash Barrier Manager
RTA Crashlab

På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst – varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil?

Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, “värst i världen” av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag.

Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn – en billig bukfylla men föga matnyttigt.

Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till “nätforum” och “bloggar” som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest.

Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta.

Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Aftonbladet har idag en liten artikel om vad som påstås vara den värsta bilen i världen att krocka med. Nämligen en Holden Commodore. Detta har enligt artikeln visats i ett krocktest från 1992 och bevisas med en bildserie om fyra skrämmande rutor där den sista består i stort sett visar en bil där allt framför bakaxeln består av damm. Här hade historien kunnat sluta om jag inte hade varit nyfiken av mig. Min spontana reaktion på artikeln var "Det här vill jag se!" så jag googlade "holden crash test" och fick upp ett youtube-klipp som första träff. Det är utan tvekan samma film som bildserien i Aftonbladet kommer från. Där kan man läsa följande: **UPDATE** READ THIS SHIT! Thanks to: davw2 "Special testing of new facility in 1992. Car was loaded with 375 Kg /827 lb of sand and was 100Kmh into a solid wall not alloy honeycomb. Not a real test of the car." a test crash of the holden commadore this is an old model so you will not find annything on google about it (i checked) Jag tolkar det som att den text som ligger inom citationstecken är uppdateringen, och det som följer därpå är den ursprungliga presentationen av filmklippet. Davw2 känns inte som en vidare officiell källa så jag spanade vidare utifrån den nya informationen. Här blev det dock lite knivigare. Påståendet återkommer i varierande ordalag i kommentarer på diverse ställen där filmklippet publicerats och den enda riktigt trovärdiga källan jag hittar är Wikipedia som säger följande: This test was conducted on 9 June 1992 by the Roads and Traffic Authority (RTA) as part of a test series to commission the Crashlab test facility in Roseville, New South Wales, Australia. The test was of the facility's drive system, not the actual car which had the tail shaft removed, 300 kilograms (660 lb) of sand ballast placed in the footwells and boot and a 75 kilograms (170 lb) ballast dummy placed on the rear seat. This was supposed to represent a worst case scenario. Problemet är att Wikipedia länkar tillbaka till ovan nämnda Youtube-klipp som källa. Uppgifterna känns emellertid lite för detaljerade för att vara rent påhittade. Ett citat som återkommer i flera forum är detta: The test was conducted in 1992 and was part of a series of tests to commission our crash test facility. The test was of the drive system, not the car. The car was a standard ’second hand’ car except that the tail shaft was removed. 300kg of sand ballast was placed in the footwells and boot and a ballast dummy (75kg) was placed on the rear seat. The test speed was 100km/h into a solid concrete reaction block. Colin Jackson Crash Barrier Manager RTA Crashlab På den punkten kommer jag inte längre. Jag hittar tillräckligt mycket som indikerar att det här testet inte gjordes för att testa bilens hållbarhet, utan snarare för att testa testanläggningen (och eventuellt för att se hur mycket man kunde knöla ihop en bil) men jag kan inte bevisa det. Flera vittnesmål i olika trådar menar att bilen är för baktung, att bakvagnen liksom fortsätter driva på ett onaturligt sätt, vilket indikerar ballast. Och hur som helst - varför skulle man 1992 ha gjort ett seriöst krocktest med en tolv år gammal bil? Så jag lämnar indicierna där och tittar istället på hur krocktester egentligen går till. Ett frontalkrocktest görs numera i 64 km/h där bara 40% av bilen smäller emot hindret. Hindret är dessutom konstruerat för att vika sig en aning för att simulera den mötande bilens deformerbara egenskaper. Detta ska då så verklighetstroget som möjligt simulera en krock mellan två bilar som båda kör i cirka 55 km/h. Det bör dock nämnas att 1992 (då man började krocktesta bilar i Australien och då Holden-demoleringen utfördes) krockade man bilarna rakt in i en cementvägg, sannolikt i ca 56 km/h (enligt dåvarande amerikansk standard). Att damma en bil utan styrstång och med 375 kilo ballast in i en betongmur i 100 km/h har helt enkelt inte mycket med verkligheten att göra. Till att börja med för att det är svårt nog att få upp en Holden Commodore i hundra blås ens utan last och med styrstång. Och om testet har gått till så som indicierna säger så finns det inga belägg för att Holden Commodore skulle vara, som Aftonbladet säger, "värst i världen" av den enkla anledningen att man inte testar andra bilar under dylika förhållanden och därför saknar underlag. Sammanfattningsvis: Aftonbladets artikel baserar sig på ett krocktest vars äkthet man inte ifrågasätter. De enda källor man hänvisar till är Daily Mail och tyska Bild. En gissning är att en journalist på någon av tidningarna har fått klippet skickat till sig som en kul grej från en kompis och sedan skrivit ihop en artikel som Aftonbladet sedan har gjort en re-write av för att fylla ett tomt utrymme i tidningen. Ungefär som popcorn - en billig bukfylla men föga matnyttigt. Nästa gång representanter för gammelmedia med rynkad näsa hänvisar till "nätforum" och "bloggar" som mindre trovärdiga och motiverar sin egen existens med redaktionskontrollerad verkshöjd kan ni försöka komma ihåg detta. För tyvärr är det alltför vanligt att artiklar saknar styrstång i form av faktakoll och är baktunga av sensationalism och därför inte klarar en granskning bättre än en Holden Commodore klarar ett krocktest. Vet ni förresten vad jag älskar med nätet och dess öppenhet? Att jag kan lova att någon nu kommer att granska mina uppgifter och har jag fel på någon enda punkt så kommer jag att få veta det. Erfarenheten säger mig dessutom att chansen är ganska stor att det dyker upp en bilfantast som har haft en Holden Commodore, eller en krocktesttekniker som har en anekdot att berätta. Andra bloggar om: holden commodore, media, källkritik, faktakoll, krocktest, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken.

Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte – TV4 anser att “det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti” och sparkade honom.

DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att “de jävla idioterna gav mig sparken”. Han tyckte också att TV4:s beslut var “alldeles för drastiskt”. Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda “jävla idioten” i den här soppan är faktiskt du.

För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig.

Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips.

Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med “skulle folk reagera lika om han var kvinna”? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson.

Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen?

Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem “jävla idioter” framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger.

Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart – om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.

Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken. Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte - TV4 anser att "det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti" och sparkade honom. DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att "de jävla idioterna gav mig sparken". Han tyckte också att TV4:s beslut var "alldeles för drastiskt". Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda "jävla idioten" i den här soppan är faktiskt du.[quote] För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig. Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips. Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med "skulle folk reagera lika om han var kvinna"? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson. Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen? Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem "jävla idioter" framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger. Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart - om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.  Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning:

• Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem.
• Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga?
• Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn.
• Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början.
• Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg?
• Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den.

Ungefär så.

Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att “nu diskuterar vi specifikt det här”. Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara.

Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års “krig mot terrorismen” kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten.

Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull.

Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla.

Välkomna!

Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning: Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem. Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga? Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn. Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början. Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg? Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den. Ungefär så. Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att "nu diskuterar vi specifikt det här". Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara. Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års "krig mot terrorismen" kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten. Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull. Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla. Välkomna! Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio)
Idag kommer många att skriva om sin relation till Bamse. Jag har ingen sådan. Jag har bläddrat i någon Bamse i ett väntrum någonstans men det är också allt. Som barn fastnade jag aldrig, blev aldrig frälst. Men diskussionerna kring Bamse har inte undgått mig.

Det hävdas gärna och ofta att Bamse är någon sorts socialist. Uttryck som “Många små svaga tillsammans kan besegra den starke” och framställningen av Krösus Sork som hänsynslös utsugare ligger till grund för dylikt. Värt att nämna är dock att skaparen själv, Rune Andréasson menar att Krösus Sork symboliserar själva girigheten, och även den mest inbitna kapitalist måste väl ändå medge att den sortens kortsiktiga profithunger som bara är… tja, utsugande, faktiskt existerar?

Det får vara hur det vill med den saken. Bamse är nämligen på tapeten igen eftersom förlaget Egmont nu gör en Bamsetidning om asylpolitik. Det är för övrigt samma förlag som nyligen fick massiv kritik för sina stereotypa tjej- och killtidningar. Jag antar att Egmont lever efter devisen “all publicitet är bra publicitet”. Jag önskar dem lycka till med det.

Beskrivningarna av asyl-Bamse känns ytterst obehagliga; barn som är rädda och oroliga bör gå ut och leka, och sensmoralen är tydligen att de asylsökande grävlingarna mår bäst av att komma tillbaka till hemlandet. Det var ju inte alls så dåligt där.

Jag vet inte hur det här rimmar med Bamses värderingar i övrigt, men jag har svårt att se hur det går ihop. Såvitt jag förstår är inte Bamse bara en stark björn, utan också en björn med stark integritet och principfasthet. Men jag vet följande: Girighet och utsugning existerar och det yttrar sig på så sätt att den kortsiktiga profithungern mjölkar ur alla tillgångar så att ingenting finns kvar att använda imorgon. Det är precis vad Egmont nu gör med varumärket Bamse. Rune Andréasson lär rotera i sin grav av vetskapen att Krösus Sork nu äger hans skapelse.

Andra bloggar om: bamse, krösus, egmont, asylpolitik

photo © 2008 liz west | more info (via: Wylio) Idag kommer många att skriva om sin relation till Bamse. Jag har ingen sådan. Jag har bläddrat i någon Bamse i ett väntrum någonstans men det är också allt. Som barn fastnade jag aldrig, blev aldrig frälst. Men diskussionerna kring Bamse har inte undgått mig. Det hävdas gärna och ofta att Bamse är någon sorts socialist. Uttryck som "Många små svaga tillsammans kan besegra den starke" och framställningen av Krösus Sork som hänsynslös utsugare ligger till grund för dylikt. Värt att nämna är dock att skaparen själv, Rune Andréasson menar att Krösus Sork symboliserar själva girigheten, och även den mest inbitna kapitalist måste väl ändå medge att den sortens kortsiktiga profithunger som bara är... tja, utsugande, faktiskt existerar? Det får vara hur det vill med den saken. Bamse är nämligen på tapeten igen eftersom förlaget Egmont nu gör en Bamsetidning om asylpolitik. Det är för övrigt samma förlag som nyligen fick massiv kritik för sina stereotypa tjej- och killtidningar. Jag antar att Egmont lever efter devisen "all publicitet är bra publicitet". Jag önskar dem lycka till med det. Beskrivningarna av asyl-Bamse känns ytterst obehagliga; barn som är rädda och oroliga bör gå ut och leka, och sensmoralen är tydligen att de asylsökande grävlingarna mår bäst av att komma tillbaka till hemlandet. Det var ju inte alls så dåligt där. Jag vet inte hur det här rimmar med Bamses värderingar i övrigt, men jag har svårt att se hur det går ihop. Såvitt jag förstår är inte Bamse bara en stark björn, utan också en björn med stark integritet och principfasthet. Men jag vet följande: Girighet och utsugning existerar och det yttrar sig på så sätt att den kortsiktiga profithungern mjölkar ur alla tillgångar så att ingenting finns kvar att använda imorgon. Det är precis vad Egmont nu gör med varumärket Bamse. Rune Andréasson lär rotera i sin grav av vetskapen att Krösus Sork nu äger hans skapelse. Andra bloggar om: bamse, krösus, egmont, asylpolitik

För ett par veckor sedan skrev Alexandra Pascalidou en krönika som gick ut på att anonymiteten på nätet nog måste begränsas. I fredags skrev Åsa Erlandsson att nätet är laglöst land och att yttrandefrihet inte fungerar. Det här är bara det senaste i en flod av träck som sipprar ut ur den kloak som gammelmedia utgör.¹ Såväl Jonas Gardell som Marcus Birro har uttryckt sin ångest över att andra människor också får yttra sig, ha åsikter och provocera, precis som de själva.

Vad vi ser är en klassisk klasskamp. Jag avskyr verkligen att behöva ta till den sortens retorik, men det är befogat. Världen har länge bestått av den sändande klassen och den mottagande klassen, där den sändande består av makthavare, media och kulturetablissemanget och den mottagande är resten av oss. Den sändande klassen har länge varit utom räckhåll för pöbeln och sittandes på sitt glasberg kunnat kasta ur sig lite vad den vill, och om tillräckligt många blir tillräckligt upprörda för att till äventyrs kunna protestera mot vad som yttrats har den sändande klassen unisont försvarat sig med att yttrandefriheten inte får inskränkas. Den mottagande klassen har helt enkelt fått acceptera det, och har så också gjort. Den stora majoriteten ser yttrandefriheten som något självklart och går inte runt och funderar så mycket på det.

Men så kom Internet, och plötsligt hade alla tillgång till en alldeles egen megafon. Den sändande klassens privilegium att kunna kasta skit eller göra sig lustig på andras bekostnad utan att behöva oroa sig för motangrepp var borta. Och plötsligt var man inte alls sådär alldeles övertygad om att yttrandefrihet var en så bra idé, egentligen. Vadå, ska vem som helst få säga vad som helst? Näe, det var väl inte så man menade från början? Det var ju bara en fin formulering skriven av människor som var väl medvetna om att det i praktiken var en förmån förbehållet den sändande klassen. Det begriper väl alla att man inte kan låta vem som helst säga vad som helst i vilket syfte som helst.

Därför har Yttrandefrihetskommittén nu lagt fram tre förslag på vilka kriterier som ska gälla för att omfattas av “yttrandefrihet“; vem, vad och varför. Du ska vara rätt person, idka rätt verksamhet eller yttra rätt saker. Well guess what, assholes! Vi har våra megafoner nu och vi tänker inte lämna tillbaka dem!

Menar Pascalidou, på fullaste allvar, att vi ska ta ifrån iranska dissidenter möjligheten att anonymt berätta för omvärlden om vad som pågår i deras land för att ett par jävla plantor med IQ krukväxt inte kan uppföra sig i ett forum om pelargoner? För det är faktiskt det som ligger i den andra vågskålen. Det låter rätt och riktigt att säga att man ska kunna stå för det man säger, men verkligheten fungerar inte så. I Sverige är det fortfarande kontroversiellt att komma ut som homosexuell, sexsäljare eller sverigedemokrat, och det är fullkomligt lagligt! Mot den bakgrunden, hur ska vi kunna kräva att den som kämpar för mänskliga rättigheter i Kina ska stå för sina ord med namn? Det är vad konsekensen skulle bli av ett Internet där anonymitet inte är möjligt. Merparten av människorna på den här planeten åtnjuter inte de friheter vi har i den välbeställda Norden, men ska man tro somliga debattörer så är det de som är priviligerade. De slipper ju bli kallade “hora” på Spray.

Det här är yttrandefrihet. Den går åt två håll, och med frihet kommer också ett ansvar att säga emot och säga ifrån, att försvara den som trycks ned, slå tillbaka mot den som försöker göra ont och lyfta fram den som försöker göra gott. Yttrandefrihetskommitténs utredning har tillkommit för att vi nu kommunicerar på ett nytt sätt, sägs det. Att nya problem och nya behov uppstår med ny teknologi är vi överens om, men istället för att avskaffa friheter tycker jag att vi ska arbeta för att få var och en att också ta ansvar. Här skulle Erlandsson, Pascalidou, Gardell och Birro kunna göra mycket nytta. De når ut till många genom sina kanaler och skulle kunna uppmana till eftertanke istället för att ropa på förbud. Men det beror ju förstås på vems ärenden man går. Illojalitet kostar.

If the freedom of speech is taken away then dumb and silent we may be led, like sheep to the slaughter.

- George Washington

Andra bloggar om: yttrandefrihet, internet, yttrandefrihetskommittén, klasskamp, informationssamhället, intressant?

1. Formuleringen är en spontan hyllning till de målande beskrivningar som Internetfientliga kolumnister är så förtjusta i. [↩]

För ett par veckor sedan skrev Alexandra Pascalidou en krönika som gick ut på att anonymiteten på nätet nog måste begränsas. I fredags skrev Åsa Erlandsson att nätet är laglöst land och att yttrandefrihet inte fungerar. Det här är bara det senaste i en flod av träck som sipprar ut ur den kloak som gammelmedia utgör. ((Formuleringen är en spontan hyllning till de målande beskrivningar som Internetfientliga kolumnister är så förtjusta i.)) Såväl Jonas Gardell som Marcus Birro har uttryckt sin ångest över att andra människor också får yttra sig, ha åsikter och provocera, precis som de själva. Vad vi ser är en klassisk klasskamp. Jag avskyr verkligen att behöva ta till den sortens retorik, men det är befogat. Världen har länge bestått av den sändande klassen och den mottagande klassen, där den sändande består av makthavare, media och kulturetablissemanget och den mottagande är resten av oss. Den sändande klassen har länge varit utom räckhåll för pöbeln och sittandes på sitt glasberg kunnat kasta ur sig lite vad den vill, och om tillräckligt många blir tillräckligt upprörda för att till äventyrs kunna protestera mot vad som yttrats har den sändande klassen unisont försvarat sig med att yttrandefriheten inte får inskränkas. Den mottagande klassen har helt enkelt fått acceptera det, och har så också gjort. Den stora majoriteten ser yttrandefriheten som något självklart och går inte runt och funderar så mycket på det. Men så kom Internet, och plötsligt hade alla tillgång till en alldeles egen megafon. Den sändande klassens privilegium att kunna kasta skit eller göra sig lustig på andras bekostnad utan att behöva oroa sig för motangrepp var borta. Och plötsligt var man inte alls sådär alldeles övertygad om att yttrandefrihet var en så bra idé, egentligen. Vadå, ska vem som helst få säga vad som helst? Näe, det var väl inte så man menade från början? Det var ju bara en fin formulering skriven av människor som var väl medvetna om att det i praktiken var en förmån förbehållet den sändande klassen. Det begriper väl alla att man inte kan låta vem som helst säga vad som helst i vilket syfte som helst. Därför har Yttrandefrihetskommittén nu lagt fram tre förslag på vilka kriterier som ska gälla för att omfattas av "yttrandefrihet"; vem, vad och varför. Du ska vara rätt person, idka rätt verksamhet eller yttra rätt saker. Well guess what, assholes! Vi har våra megafoner nu och vi tänker inte lämna tillbaka dem! Menar Pascalidou, på fullaste allvar, att vi ska ta ifrån iranska dissidenter möjligheten att anonymt berätta för omvärlden om vad som pågår i deras land för att ett par jävla plantor med IQ krukväxt inte kan uppföra sig i ett forum om pelargoner? För det är faktiskt det som ligger i den andra vågskålen. Det låter rätt och riktigt att säga att man ska kunna stå för det man säger, men verkligheten fungerar inte så. I Sverige är det fortfarande kontroversiellt att komma ut som homosexuell, sexsäljare eller sverigedemokrat, och det är fullkomligt lagligt! Mot den bakgrunden, hur ska vi kunna kräva att den som kämpar för mänskliga rättigheter i Kina ska stå för sina ord med namn? Det är vad konsekensen skulle bli av ett Internet där anonymitet inte är möjligt. Merparten av människorna på den här planeten åtnjuter inte de friheter vi har i den välbeställda Norden, men ska man tro somliga debattörer så är det de som är priviligerade. De slipper ju bli kallade "hora" på Spray. Det här är yttrandefrihet. Den går åt två håll, och med frihet kommer också ett ansvar att säga emot och säga ifrån, att försvara den som trycks ned, slå tillbaka mot den som försöker göra ont och lyfta fram den som försöker göra gott. Yttrandefrihetskommitténs utredning har tillkommit för att vi nu kommunicerar på ett nytt sätt, sägs det. Att nya problem och nya behov uppstår med ny teknologi är vi överens om, men istället för att avskaffa friheter tycker jag att vi ska arbeta för att få var och en att också ta ansvar. Här skulle Erlandsson, Pascalidou, Gardell och Birro kunna göra mycket nytta. De når ut till många genom sina kanaler och skulle kunna uppmana till eftertanke istället för att ropa på förbud. Men det beror ju förstås på vems ärenden man går. Illojalitet kostar. If the freedom of speech is taken away then dumb and silent we may be led, like sheep to the slaughter. - George Washington Andra bloggar om: yttrandefrihet, internet, yttrandefrihetskommittén, klasskamp, informationssamhället, intressant?

På ett ungefär åtminstone. Själva resan påbörjade jag redan strax efter sju på morgonen då jag gick hemifrån till bussen i Södertälje. Därefter åkte jag u-landsbuss utan tillstymmelse till ventilation i en dryg timme till Nynäshamn, där jag lyckades med konststycket att vara först på plats och därför tro att jag hamnat vid fel terminal.

Väl ombord på båten var det bara att luta sig tillbaka och avnjuta resan sittandes två och två i en lång rad. Jag hade lite roligt åt min stolsparkamrat Rick som när båten lade ut konstaterade att “nu har vi uppkoppling i ungefär fem minuter till”. Det stämde bra, och efter en timme eller så utan nät plockade Rick fram sin dator och började planlöst och lätt maniskt klicka på saker innan han vände sig mot mig och frustrerat frågade: “Vad använde man datorer till innan Internet?” Jag är honom fortfarande svaret skyldig.

Efter att ha installerat oss i baslägret och provianterat lite passade Farmor Gun, Opassande och jag på att sammanstråla med Brit Stakston, Jocke Jardenberg och Björn Falkevik. Vi gav även en liten intervju som sändes i samband med dagens morgonsändning av sociala medieakuten. Flera av oss var på plats för att se livesamtalet men det var så många andra kommit dit också så istället för att trängas gick vi ut och satte oss på uteserveringen utanför och tittade på livestreamen, till Falkeviks stora förnöjelse.

Det där klippet förresten har blivit lite av en snackis. Jocke avslutar nämligen hela intervjun med att säga “nu verkar det som att Johnny har spanat in något här” (om citatet är felaktigt återgivet så beror det på att någon pirat verkar ha varit inne i min dator och snott allt mitt ljud så jag kan inte höra klippet själv) och flera har efteråt frågat mig vad det var jag såg. Det är en schysst cliffhanger sådär.

Vad var det Johnny såg? Kan Gustav Nipe bli rödare? Kommer Bröderna Dal att återvända till rutan? Fortsättning följer i Almedalen.

Jag har också varit och spanat in Bloggplats H12 och precis som Emma så känner jag att det var en mycket trevlig liten oas. Så letar man efter mig av någon anledning så är det ett hett tips att titta där.

Andra bloggar om: almedalen, visby, gotland

På ett ungefär åtminstone. Själva resan påbörjade jag redan strax efter sju på morgonen då jag gick hemifrån till bussen i Södertälje. Därefter åkte jag u-landsbuss utan tillstymmelse till ventilation i en dryg timme till Nynäshamn, där jag lyckades med konststycket att vara först på plats och därför tro att jag hamnat vid fel terminal. Väl ombord på båten var det bara att luta sig tillbaka och avnjuta resan sittandes två och två i en lång rad. Jag hade lite roligt åt min stolsparkamrat Rick som när båten lade ut konstaterade att "nu har vi uppkoppling i ungefär fem minuter till". Det stämde bra, och efter en timme eller så utan nät plockade Rick fram sin dator och började planlöst och lätt maniskt klicka på saker innan han vände sig mot mig och frustrerat frågade: "Vad använde man datorer till innan Internet?" Jag är honom fortfarande svaret skyldig. Efter att ha installerat oss i baslägret och provianterat lite passade Farmor Gun, Opassande och jag på att sammanstråla med Brit Stakston, Jocke Jardenberg och Björn Falkevik. Vi gav även en liten intervju som sändes i samband med dagens morgonsändning av sociala medieakuten. Flera av oss var på plats för att se livesamtalet men det var så många andra kommit dit också så istället för att trängas gick vi ut och satte oss på uteserveringen utanför och tittade på livestreamen, till Falkeviks stora förnöjelse. Det där klippet förresten har blivit lite av en snackis. Jocke avslutar nämligen hela intervjun med att säga "nu verkar det som att Johnny har spanat in något här" (om citatet är felaktigt återgivet så beror det på att någon pirat verkar ha varit inne i min dator och snott allt mitt ljud så jag kan inte höra klippet själv) och flera har efteråt frågat mig vad det var jag såg. Det är en schysst cliffhanger sådär. Vad var det Johnny såg? Kan Gustav Nipe bli rödare? Kommer Bröderna Dal att återvända till rutan? Fortsättning följer i Almedalen. Jag har också varit och spanat in Bloggplats H12 och precis som Emma så känner jag att det var en mycket trevlig liten oas. Så letar man efter mig av någon anledning så är det ett hett tips att titta där. Andra bloggar om: almedalen, visby, gotland

Jag blir glad och lite stolt när något jag har skrivit ger upphov till bra och konstruktiva diskussioner. Det är återigen bara att konstatera att en stor del av grejen med bloggosfären är kommentarerna och samtalet i stort. Jag tror att det är det här som går många förbi när de försöker analysera sociala medier. De jämför med det redan etablerade, de gamla megafonmedierna, och konstaterar att det inte finns en bunt bloggar med samma besöksstatistik som gammelmedia, och inte med samma genomslagskraft, och därför är det inte sant att de nya medierna har något inflytande.

Men det blir lite som att jämföra hästkraft med elektricitet och konstatera att el inte är en livskamrat som buffar vänligt på en med mulen när man känner sig vissen (man kan förvisso få sig en rejäl kyss av elektriciteten också) och inte produceras det något gödsel heller. Det handlar om olika egenskaper, helt enkelt.Man jämför en produkt med en plattform. Man kan således göra precis hur många undersökningar man vill och helt korrekt konstatera att bloggarna inte kommer upp i samma genomslagskraft som tidningarna. Det är emellertid ointressant, så länge man envisas med att jämföra den enskilda bloggen mot den enskilda tidningen, på tidningens villkor.

Vad som däremot är intressant är skillnaden i tonfall, inte minst i den efterföljande diskussionen. Därför att där tidningsartiklar är sakliga och har krav på sig att vara faktamässigt korrekta, kan bloggarna tillåta sig att vara mer personliga i sitt uttryck och lägga ut tankefragment som inbjuder till samtal och grupparbete, snarare än att bara informera. Det betyder naturligtvis inte att alla bloggar är en grogrund för konstruktiva samtal, bara att de kan tillåta sig att vara det.

Tidigt igår morse skrev jag en bloggpost som skällde lite på gammelmedias prioriteringar, och ur mitt perspektiv handlar det såklart om de frågor vi i Piratpartiet vill diskutera och som vi allt som oftast anser förtigs. In kom så journalisten Lillemor, min partikollega Rikard och en Rasmus som enligt egen utsago är… kommunikationsstrateg? Kan det vara en korrekt benämning? Och en signatur Fiery Spirited, som jag inte har en aning om vad det är för filur, och flera andra. Hur som helst uppstod raskt ett konstruktivt samtal, utan uppskruvat tonläge, utan det vanliga revirpisseriet och prestigetänket. Samtalet får betecknas som pågående, och kanske kommer det också att leda till ökad förståelse och kunskap på alla sidor. Lillemor pratar i alla fall lite om kunskapsglapp kring “våra” frågor, och jag är den förste att medge att vi har mycket att lära kring hur media arbetar och tänker, och hur vi kan förhålla oss till det så att våra intressen sammanfaller.

Jag tycker att det är den här sidan av bloggosfären som gör den så häftig, och jag tror också att det är den sidan som många missar. Samförstånd syns liksom inte i graferna.

Andra bloggar om: bloggosfären, bloggar, media, samtal, dialog, sociala medier, intressant?

Jag blir glad och lite stolt när något jag har skrivit ger upphov till bra och konstruktiva diskussioner. Det är återigen bara att konstatera att en stor del av grejen med bloggosfären är kommentarerna och samtalet i stort. Jag tror att det är det här som går många förbi när de försöker analysera sociala medier. De jämför med det redan etablerade, de gamla megafonmedierna, och konstaterar att det inte finns en bunt bloggar med samma besöksstatistik som gammelmedia, och inte med samma genomslagskraft, och därför är det inte sant att de nya medierna har något inflytande. Men det blir lite som att jämföra hästkraft med elektricitet och konstatera att el inte är en livskamrat som buffar vänligt på en med mulen när man känner sig vissen (man kan förvisso få sig en rejäl kyss av elektriciteten också) och inte produceras det något gödsel heller. Det handlar om olika egenskaper, helt enkelt.Man jämför en produkt med en plattform. Man kan således göra precis hur många undersökningar man vill och helt korrekt konstatera att bloggarna inte kommer upp i samma genomslagskraft som tidningarna. Det är emellertid ointressant, så länge man envisas med att jämföra den enskilda bloggen mot den enskilda tidningen, på tidningens villkor. Vad som däremot är intressant är skillnaden i tonfall, inte minst i den efterföljande diskussionen. Därför att där tidningsartiklar är sakliga och har krav på sig att vara faktamässigt korrekta, kan bloggarna tillåta sig att vara mer personliga i sitt uttryck och lägga ut tankefragment som inbjuder till samtal och grupparbete, snarare än att bara informera. Det betyder naturligtvis inte att alla bloggar är en grogrund för konstruktiva samtal, bara att de kan tillåta sig att vara det. Tidigt igår morse skrev jag en bloggpost som skällde lite på gammelmedias prioriteringar, och ur mitt perspektiv handlar det såklart om de frågor vi i Piratpartiet vill diskutera och som vi allt som oftast anser förtigs. In kom så journalisten Lillemor, min partikollega Rikard och en Rasmus som enligt egen utsago är... kommunikationsstrateg? Kan det vara en korrekt benämning? Och en signatur Fiery Spirited, som jag inte har en aning om vad det är för filur, och flera andra. Hur som helst uppstod raskt ett konstruktivt samtal, utan uppskruvat tonläge, utan det vanliga revirpisseriet och prestigetänket. Samtalet får betecknas som pågående, och kanske kommer det också att leda till ökad förståelse och kunskap på alla sidor. Lillemor pratar i alla fall lite om kunskapsglapp kring "våra" frågor, och jag är den förste att medge att vi har mycket att lära kring hur media arbetar och tänker, och hur vi kan förhålla oss till det så att våra intressen sammanfaller. Jag tycker att det är den här sidan av bloggosfären som gör den så häftig, och jag tror också att det är den sidan som många missar. Samförstånd syns liksom inte i graferna. Andra bloggar om: bloggosfären, bloggar, media, samtal, dialog, sociala medier, intressant?

I integritetsdebatterna har det varit vanligt att använda uttrycket “att koka en groda” för att förklara varför det är så viktigt att sätta ner foten på en gång. Uttrycket bygger på det faktum att om man stoppar en groda i ljummet vatten och sedan gradvis höjer temperaturen så kommer den att sitta kvar och låta sig kokas till döds. Jag vill inte veta hur man vet detta, men eftersom man kan rulla en svensk på solsemester i kokosolja och lägga den i solen att låta sig stekas, så verkar det fullt rimligt.

Vidde och jag pratade lite om det här i lördags då vi strosade runt i ett blåsigt Stockholm. Vi tog en promenad till Riksdagshuset så att hon hittar till jobbet sedan, och det var någonstans mellan det och Slottet som vi insåg hur kokta grodorna redan är.

Vi pratade om ett par rader ur Ricks senaste utskick där han menar att en enda händelse inom våra områden hamnar i rampljuset för att vi ska få det stöd vi behöver. En enda händelse, javisst. I sak är det alldeles korrekt. Problemet är bara att det redan har varit flera händelser. Bara i år. Kanske ingen av dem har varit tillräckligt omskakande eller tillräckligt tydlig piratfråga, vad vet jag, men nog tycker jag att Säpo-skandalen kvalificerar. Men; förutom att Rapport hade ett ganska stort inslag om det har Metro skrivit två artiklar. Det är allt. Och när Beatrice Ask för andra gången på kort tid häromdagen demonstrerade sin oförståelse för rättsliga principer och uttalade sig i tv4 om att åklagare ska kunna få döma ut fängelsestraff i “okomplicerade fall där alla är överens” utan inblandning av besvärliga advokater, domstolar och annat rättssäkerhetsbjäfs, då var det knäppjävlatyst i övriga riksmedia.

Kan ni förstå det? Det avslöjas att Säpo under kanske så lång tid som tio år brutit mot lagen, och dessutom enligt åklagaren anses för inkompetenta för att ställas till svars, och en i stort sett enig journalistkår struntar i att rapportera om det? En justitieminister gör om samma tavla som hon fått skarp kritik för tidigare under året, och den här gången skrivs det inte en rad i prasselmedia? (Jag reserverar mig för att det naturligtvis kan ha skrivits i lokaltidningar och rapporterats i lokalradio – riksdrevet uteblev.)

Reaktionerna när man berättar om det för folk uteblir också. Man blir inte särskilt upprörda över vad som försiggått på Säpo, men man blir heller inte upprörda över att media ignorerar det. Det säger mig att grodorna redan är kokta. För fem år sedan, eller tio år sedan, hade folk reagerat, blivit förbannade och skrämda, det är jag helt övertygad om.

En armé av journalister kommer att bevaka ett bröllop om en vecka, och det är bara kulmen av en invasion som planerats och propagerats för i all media i veckor, månader. De kommer att se till att vi får bilder ur varenda tänkbar vinkel. Vi kommer att få se varenda eventuell svettdroppe som tränger ut ur Daniel Westlings panna. De kommer att ägna spaltmeter åt att rapportera om nyansen på kronprinsessans nagellack och i jämförelse med tidigare kungliga bröllop kommer vi att få veta om det var ett djärvt val, eller om det knöt an till en tradition. Kunde inte en eller två av dessa journalister, eller något korvöre av alla pengar som satsas på den här bevakningen, ha avsatts till att skriva en rad eller två om Säpo? Eller om det faktum att justitieministern tycker att rättsapparaten inte ska användas i onödan?

Vi slår oss ofta på bröstet över vår fria media och pekar hånfullt på andra länder där det bara finns en kanal. Men är det bättre med hundratals medier som rapporterar om samma sak då? Invånarna i de länder som bara har en kanal vet åtminstone om att de undanhålls saker. Vi har ingen aning.

Kokande groda. Bilden kommer från Purpleslog och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: grodor, media, säpo, justitieministern, beatrice ask, kronprinsessan, bröllop, piratpartiet, intressant?

I integritetsdebatterna har det varit vanligt att använda uttrycket "att koka en groda" för att förklara varför det är så viktigt att sätta ner foten på en gång. Uttrycket bygger på det faktum att om man stoppar en groda i ljummet vatten och sedan gradvis höjer temperaturen så kommer den att sitta kvar och låta sig kokas till döds. Jag vill inte veta hur man vet detta, men eftersom man kan rulla en svensk på solsemester i kokosolja och lägga den i solen att låta sig stekas, så verkar det fullt rimligt. Vidde och jag pratade lite om det här i lördags då vi strosade runt i ett blåsigt Stockholm. Vi tog en promenad till Riksdagshuset så att hon hittar till jobbet sedan, och det var någonstans mellan det och Slottet som vi insåg hur kokta grodorna redan är. Vi pratade om ett par rader ur Ricks senaste utskick där han menar att en enda händelse inom våra områden hamnar i rampljuset för att vi ska få det stöd vi behöver. En enda händelse, javisst. I sak är det alldeles korrekt. Problemet är bara att det redan har varit flera händelser. Bara i år. Kanske ingen av dem har varit tillräckligt omskakande eller tillräckligt tydlig piratfråga, vad vet jag, men nog tycker jag att Säpo-skandalen kvalificerar. Men; förutom att Rapport hade ett ganska stort inslag om det har Metro skrivit två artiklar. Det är allt. Och när Beatrice Ask för andra gången på kort tid häromdagen demonstrerade sin oförståelse för rättsliga principer och uttalade sig i tv4 om att åklagare ska kunna få döma ut fängelsestraff i "okomplicerade fall där alla är överens" utan inblandning av besvärliga advokater, domstolar och annat rättssäkerhetsbjäfs, då var det knäppjävlatyst i övriga riksmedia. Kan ni förstå det? Det avslöjas att Säpo under kanske så lång tid som tio år brutit mot lagen, och dessutom enligt åklagaren anses för inkompetenta för att ställas till svars, och en i stort sett enig journalistkår struntar i att rapportera om det? En justitieminister gör om samma tavla som hon fått skarp kritik för tidigare under året, och den här gången skrivs det inte en rad i prasselmedia? (Jag reserverar mig för att det naturligtvis kan ha skrivits i lokaltidningar och rapporterats i lokalradio - riksdrevet uteblev.) Reaktionerna när man berättar om det för folk uteblir också. Man blir inte särskilt upprörda över vad som försiggått på Säpo, men man blir heller inte upprörda över att media ignorerar det. Det säger mig att grodorna redan är kokta. För fem år sedan, eller tio år sedan, hade folk reagerat, blivit förbannade och skrämda, det är jag helt övertygad om. En armé av journalister kommer att bevaka ett bröllop om en vecka, och det är bara kulmen av en invasion som planerats och propagerats för i all media i veckor, månader. De kommer att se till att vi får bilder ur varenda tänkbar vinkel. Vi kommer att få se varenda eventuell svettdroppe som tränger ut ur Daniel Westlings panna. De kommer att ägna spaltmeter åt att rapportera om nyansen på kronprinsessans nagellack och i jämförelse med tidigare kungliga bröllop kommer vi att få veta om det var ett djärvt val, eller om det knöt an till en tradition. Kunde inte en eller två av dessa journalister, eller något korvöre av alla pengar som satsas på den här bevakningen, ha avsatts till att skriva en rad eller två om Säpo? Eller om det faktum att justitieministern tycker att rättsapparaten inte ska användas i onödan? Vi slår oss ofta på bröstet över vår fria media och pekar hånfullt på andra länder där det bara finns en kanal. Men är det bättre med hundratals medier som rapporterar om samma sak då? Invånarna i de länder som bara har en kanal vet åtminstone om att de undanhålls saker. Vi har ingen aning. Kokande groda. Bilden kommer från Purpleslog och är CC-licensierad. Andra bloggar om: grodor, media, säpo, justitieministern, beatrice ask, kronprinsessan, bröllop, piratpartiet, intressant?

Expressen friades av Pressen Opinionsnämnd för sina påståenden om Jan Guillous påstådda spioneri för Sovjetunionen. Detta har föranlett Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att skriva en lång harang om hur stygga Expressen är som sätter rubriker som de sedan inte kan backa upp i sina artiklar. Det ska man nämligen göra, tycker Helin, som briljerar med att kunna citera ur de etiska reglerna för press, radio och tv. Punkt 1:3 lyder “Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten”, förkunnar Helin malligt.

Det är ju förvisso jätteduktigt. Men hur vore det om Helins egen tidning faktiskt använde just den punkten i de etiska reglerna till något mer än bara ett slagträ att klippa till en konkurrent med? För det är ju inte så att Aftonbladet själva är kända för att alltid ha täckning för sina löp och rubriker, om man säger så. Hur var det till exempel med Nu anställer han sig själv? Bara för att ta något konkret.

I sak är jag förstås beredd att hålla med Helin. Jag tycker inte heller att Expressens rubriksättning lämnar mycket till tolkningsutrymme – nog fan säger den att Guillou spionerat för Sovjet. Men det är ju knappast första gången en förljugen rubrik dyker upp i kvällspressen, och Aftonbladet är precis lika goda kålsupare som Expressen. Om jag var chefredaktör på Aftonbladet skulle jag akta mina löss för snuva.

I slutet av sin text låter Helin antyda att den friande domen egentligen handlar om Jan Guillou. Att det liksom skulle vara lite frislag på honom. Må så vara. Men åter ser Helin bara flisan i sin broders öga och missar helt bjälken i sitt eget, ty Helins plötsliga omsorg om de pressetiska reglerna handlar precis lika mycket om Jan Guillou.

Det är för övrigt roande att Helin hänvisar till Svenska akademiens ordlista för att få rätt. Han menar att en koll där sågar Expressens argument om att man icke alls utpekat någon som spion genom att kalla vederbörande “agent”. Detta alltså skrivet av chefredaktören på en tidning som har så förtvivlat svårt att skilja på “tvingad” och “tvungen” och som påstår att människor i underkläder eller bar överkropp är nakna.

Och det må så vara att Expressens försvar, att agent inte nödvändigtvis betyder “spion”, är klent. Men det finns ju trots allt agenter på andra områden. Inom idrotten till exempel. Med lite god vilja och gott röka kunde man kanske ha kunnat tro att Guillou värvade hockeyspelare till den sovjetiska ligan (vilket förvisso hade varit precis lika falskt). Poängen är hur som helst att det finns ett, förvisso marginellt, utrymme för Expressen att försvara sig. När Jan Guillou däremot kallade företrädare för ett politiskt parti “förhärdade kriminella” fanns det dock föga utrymme för tolkning. Detta skrevs i en “för övrigt”-ruta i anslutning till Guillous kolumn. I Aftonbladet. Troligen den 24/5 förra året. Lämpligt nog saknar just den kolumnen en “för övrigt” i nätupplagan. Även om jag har fel om detaljerna så är jag säker på att jag har läst det. Vad jag däremot inte har läst är någon avbön eller upprörd kritik från Jan Helin.

Det hela är egentligen mest bara tragiskt, för givetvis ska Helin rikta kritik mot den konkurrerande tidningen när han anser att de har fel. Och såvitt jag kan se har han goda argument för det. Helin är dessutom en person som verkar vettig och sympatisk. En person som förtjänar att tas på allvar. Problemet är bara att kvällspressens trovärdighet är så låg att kritiken inte har något värde. Istället blir man bara irriterad på oförmågan att sopa framför egen dörr.

Andra bloggar om: jan helin, jan guillou, aftonbladet, expressen, media, rubriker, intressant?

Expressen friades av Pressen Opinionsnämnd för sina påståenden om Jan Guillous påstådda spioneri för Sovjetunionen. Detta har föranlett Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att skriva en lång harang om hur stygga Expressen är som sätter rubriker som de sedan inte kan backa upp i sina artiklar. Det ska man nämligen göra, tycker Helin, som briljerar med att kunna citera ur de etiska reglerna för press, radio och tv. Punkt 1:3 lyder "Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten", förkunnar Helin malligt. Det är ju förvisso jätteduktigt. Men hur vore det om Helins egen tidning faktiskt använde just den punkten i de etiska reglerna till något mer än bara ett slagträ att klippa till en konkurrent med? För det är ju inte så att Aftonbladet själva är kända för att alltid ha täckning för sina löp och rubriker, om man säger så. Hur var det till exempel med Nu anställer han sig själv? Bara för att ta något konkret. I sak är jag förstås beredd att hålla med Helin. Jag tycker inte heller att Expressens rubriksättning lämnar mycket till tolkningsutrymme - nog fan säger den att Guillou spionerat för Sovjet. Men det är ju knappast första gången en förljugen rubrik dyker upp i kvällspressen, och Aftonbladet är precis lika goda kålsupare som Expressen. Om jag var chefredaktör på Aftonbladet skulle jag akta mina löss för snuva. I slutet av sin text låter Helin antyda att den friande domen egentligen handlar om Jan Guillou. Att det liksom skulle vara lite frislag på honom. Må så vara. Men åter ser Helin bara flisan i sin broders öga och missar helt bjälken i sitt eget, ty Helins plötsliga omsorg om de pressetiska reglerna handlar precis lika mycket om Jan Guillou. Det är för övrigt roande att Helin hänvisar till Svenska akademiens ordlista för att få rätt. Han menar att en koll där sågar Expressens argument om att man icke alls utpekat någon som spion genom att kalla vederbörande "agent". Detta alltså skrivet av chefredaktören på en tidning som har så förtvivlat svårt att skilja på "tvingad" och "tvungen" och som påstår att människor i underkläder eller bar överkropp är nakna. Och det må så vara att Expressens försvar, att agent inte nödvändigtvis betyder "spion", är klent. Men det finns ju trots allt agenter på andra områden. Inom idrotten till exempel. Med lite god vilja och gott röka kunde man kanske ha kunnat tro att Guillou värvade hockeyspelare till den sovjetiska ligan (vilket förvisso hade varit precis lika falskt). Poängen är hur som helst att det finns ett, förvisso marginellt, utrymme för Expressen att försvara sig. När Jan Guillou däremot kallade företrädare för ett politiskt parti "förhärdade kriminella" fanns det dock föga utrymme för tolkning. Detta skrevs i en "för övrigt"-ruta i anslutning till Guillous kolumn. I Aftonbladet. Troligen den 24/5 förra året. Lämpligt nog saknar just den kolumnen en "för övrigt" i nätupplagan. Även om jag har fel om detaljerna så är jag säker på att jag har läst det. Vad jag däremot inte har läst är någon avbön eller upprörd kritik från Jan Helin. Det hela är egentligen mest bara tragiskt, för givetvis ska Helin rikta kritik mot den konkurrerande tidningen när han anser att de har fel. Och såvitt jag kan se har han goda argument för det. Helin är dessutom en person som verkar vettig och sympatisk. En person som förtjänar att tas på allvar. Problemet är bara att kvällspressens trovärdighet är så låg att kritiken inte har något värde. Istället blir man bara irriterad på oförmågan att sopa framför egen dörr. Andra bloggar om: jan helin, jan guillou, aftonbladet, expressen, media, rubriker, intressant?

Kronprinsessan Victoria vill överlämnas vid altaret av pappa kungen. Något som svenska kyrkan motsätter sig, och nu står tydligen landets ledarskribenter i kö för att skälla på henne för det, eftersom handlingen dels är ett avsteg från svensk tradition och dels för att det symboliserar att hon övergår från att vara sin fars ansvar till att vara sin makes, och detta är då ojämställt och omodernt.

Är det verkligen det som är det stora problemet här? Vi pratar alltså om en människa som föds till ett ämbete, som saknar både rösträtt och åsiktsfrihet och således är att betrakta som omyndigförklarad, och som måste få sin fars tillstånd såväl som regeringens för att få gifta sig. Det är ju jävligt modernt! Dessutom kan man ju diskutera vilket som är mest omodernt och kvinnofientligt: Att en kvinna av egen fri vilja väljer ett förfarande som i andras ögon tycks just omodernt och kvinnofientligt, eller att andra bestämmer åt henne att hon inte får göra så.

“Kvinnan är inte en omyndig varelse som först tillhör fadern och sedan maken”, skriver Aftonbladet på ledarplats. Men just den här kvinnan är ju precis det – en omyndig varelse som uppenbarligen först tillhör fadern och sedan maken. Annars skulle väl inte hennes pappa och regeringen behöva godkänna hennes gemål? Det svenska kungahusets existens försvaras allt som oftas utifrån att det är en bra symbol för Sverige. Men vad ger det oss för trovärdighet som nation när vi kritiserar andra kulturer för att kvinnor gifts bort och behandlas som ägodelar? Och hur bra är egentligen en symbol som så illa speglar vårt samhälle i stort?

Jag bryr mig inte nämnvärt om bröllopet. Däremot bryr det mig att det får så enormt mycket mediautrymme. Istället för att granska makthavarna lägger man allt fokus på den som inte har någon. Vem bryr sig om att Författningsskyddet bryter mot grundlagen när vi kan diskutera huruvida Kungen ska överlämna sin dotter till Boxer-Robert eller om hon kan gå själv? Istället för att ifrågasätta hela prylen som är ytterst ålderdomlig och inte på något sätt kan försvaras i ett jämställt 2010-tal, slår man ner på en detalj som i sitt sammanhang verkar precis så mossig och förlegad som sig bör. Jag begriper inte. Det måste vara mig det är fel på.

Gemålen.

Andra bloggar om: kronprinsessan, victoria, bröllop, monarki, intressant?

Kronprinsessan Victoria vill överlämnas vid altaret av pappa kungen. Något som svenska kyrkan motsätter sig, och nu står tydligen landets ledarskribenter i kö för att skälla på henne för det, eftersom handlingen dels är ett avsteg från svensk tradition och dels för att det symboliserar att hon övergår från att vara sin fars ansvar till att vara sin makes, och detta är då ojämställt och omodernt. Är det verkligen det som är det stora problemet här? Vi pratar alltså om en människa som föds till ett ämbete, som saknar både rösträtt och åsiktsfrihet och således är att betrakta som omyndigförklarad, och som måste få sin fars tillstånd såväl som regeringens för att få gifta sig. Det är ju jävligt modernt! Dessutom kan man ju diskutera vilket som är mest omodernt och kvinnofientligt: Att en kvinna av egen fri vilja väljer ett förfarande som i andras ögon tycks just omodernt och kvinnofientligt, eller att andra bestämmer åt henne att hon inte får göra så. "Kvinnan är inte en omyndig varelse som först tillhör fadern och sedan maken", skriver Aftonbladet på ledarplats. Men just den här kvinnan är ju precis det - en omyndig varelse som uppenbarligen först tillhör fadern och sedan maken. Annars skulle väl inte hennes pappa och regeringen behöva godkänna hennes gemål? Det svenska kungahusets existens försvaras allt som oftas utifrån att det är en bra symbol för Sverige. Men vad ger det oss för trovärdighet som nation när vi kritiserar andra kulturer för att kvinnor gifts bort och behandlas som ägodelar? Och hur bra är egentligen en symbol som så illa speglar vårt samhälle i stort? Jag bryr mig inte nämnvärt om bröllopet. Däremot bryr det mig att det får så enormt mycket mediautrymme. Istället för att granska makthavarna lägger man allt fokus på den som inte har någon. Vem bryr sig om att Författningsskyddet bryter mot grundlagen när vi kan diskutera huruvida Kungen ska överlämna sin dotter till Boxer-Robert eller om hon kan gå själv? Istället för att ifrågasätta hela prylen som är ytterst ålderdomlig och inte på något sätt kan försvaras i ett jämställt 2010-tal, slår man ner på en detalj som i sitt sammanhang verkar precis så mossig och förlegad som sig bör. Jag begriper inte. Det måste vara mig det är fel på. Gemålen. Andra bloggar om: kronprinsessan, victoria, bröllop, monarki, intressant?