Skip to content

Kategori: Media

Transportstyrelsens slogan: Kör för fan!

Sent omsider har jag läst Emanuel Karlstens genomgång av IT-skandalen i Transportstyrelsen. Karlsten har, som rubriken också klargör, läst Säpos granskning så att vi slipper. Jag har två omedelbara reaktioner: För det första är det skrämmande läsning. För det andra är det lysande journalistik. Medan slaskpressen snubblade över varandra för att förklara ”vem som vann” det politiska efterspelet som om det vore en jävla fotbollsmatch satte sig Karlsten och läste Säpos utredning och destillerade den till något som är begripligt och tillgängligt för oss andra. Det här är varför journalistik fortfarande behövs. Vi behöver inte slaskpressen, men vi behöver journalistik.

Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta Karlstens sammanfattning. Den behöver läsas i sin helhet. Men en nyckel i det hela är det som kommit att kallas för ett ”avsteg från gällande lagstiftning”. Jag trodde att det var något ansvarig generaldirektör med flera slängde sig med som en omskrivning för ”brottslig verksamhet”. Ni vet, ungefär som makteliten tar ”time out” istället för att sjukskriva sig eller suspenderas. Så var det inte. Formuleringen kommer sig av att en IT-säkerhetsansvarig i ren desperation över en kaosartad situation där säkerhetsaspekterna åsidosatts författade ett dokument som i klartext kräver antingen att projektet fördröjs med hänsyn till nödvändiga säkerhetsprövningar, eller ett godkännande av ”avsteg från gällande lagstiftning”. Det är ett slags internt nödrop – vederbörande antog eller hoppades att om högsta ledning ombads underteckna ett godkännande av lagbrott så skulle de inse allvaret. Protokollet undertecknades och projektet fortsatte.

Tyvärr är jag inte förvånad. IT-säkerhet och integritet är inte direkt prio numero uno. Detta har landets högsta ledning både genom nuvarande regering och föregående borgerliga demonstrerat upprepade gånger. De klassiska käpphästarna är förstås FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet där man gång på gång viftat bort kritik från allehanda expertis, inklusive lagrådet och en före detta Säpo-chef. I fallet datalagringsdirektivet sågades det till slut med fotknölarna i EU-domstolen men då stoppade regeringen kollektivt fingrarna i öronen och sjöng ”LALALALA”. IT-säkerhet står lågt i kurs därför att det för de flesta beslutsfattare är obegripligt. Och när regeringar visar att det är oviktigt, varför skulle deras kompisar på generaldirektörsposter agera annorlunda? Och så vidare i en kulturkedja som går hela vägen ner till de tekniker som faktiskt begriper men viftas bort som jobbiga alarmister.

Dessutom gäller den här sortens kultur inte bara specifikt IT-säkerhet. Jag tror att de flesta som jobbat på ett relativt stort företag kan känna igen sig i den här beskrivningen: Ni har ett möte. På mötet turas representanter från företagets olika avdelningar om att förklara hur viktig deras del av verksamheten är. Kvalitetschefen berättar att kvaliteten är viktigast. Om ni inte kan garantera kvaliteten på er produkt spelar inget annat någon roll, för då har ni snart inga kunder. Huvudskyddsombudet berättar att säkerheten är viktigast. Om ni sliter ut personalen kan ni inte garantera kvaliteten. Sedan får ni berättat för er att om inte dokumentationen är korrekt spelar inget av det andra någon roll, och ytterligare någon förklarar att det viktigaste är att hålla ledtiderna för det spelar ju ingen roll hur bra grejer ni tillverkar om det aldrig kommer fram till kunden. Och så vidare. Sedan återgår ni till verksamheten. Ni är underbemannade, maskinparken hålls ihop med nödlösningar och böner, ni saknar adekvat behörighet, ergonomin är undermålig. Med vetskap om hur viktigt allt detta är lyfter ni problemet till er närmsta chef. Han säger ”kör”. Vad gör ni?

Jag tror att alla, såväl myndigheter som företag, kan ta lärdom av Transportstyrelsen. Att hasta fram beslut, slarva med upphandlingar etcetera må vara effektivt och billigt på kort sikt, men det kan också få förödande konsekvenser. I bästa fall blir det bara dyrt, som när Elektrolux plöjde ner hundratals miljoner i affärssystemet SAP för att efter några års tweakande besluta att det var billigare att bara slänga pengarna i sjön än att faktiskt ta det i bruk, eller för all del den aktuella situationen på Försäkringskassan. I värsta fall leder det till att människor skadas, som när biltillverkare eller livsmedelsföretag tummar på kvaliteten. Eller när en myndighet läcker säkerhetsklassad information, vilket är vad Transportstyrelsen har gjort.

Att jag tror att alla kan ta lärdom av Transportstyrelsen betyder däremot inte att jag håller andan. Man kan tänka sig att folk tänker till. Ett tag. Men så sakteliga kommer allt att återgå till det normala och marginalerna pressas tills nästa gång det skiter sig. Och även då, liksom förr, kommer granskningen att visa att folk försökte säga ifrån, utan att få gehör.


Photo credit: Eric Kilby via Foter.com / CC BY-SA

Kraven på rullande huvuden gynnar systemet

Jag har inte satt mig in i soppan med Transportstyrelsens fadäs. Jag har ärligt talat inte orkat. Det som kommer här är därför inte en reflektion över vad som har hänt, utan snarare om det politiska och mediala efterspelet, vilket i mina ögon är ett minst lika stort problem som den faktiska händelsen.

Händelseförloppet följer nämligen ett tämligen vant mönster. Någon skiter i det blå skåpet, och blir påkommen. Detta hamna under lupp från en eller annan grävande journalist. Händelsen hamnar i händerna på politiska debattörer. Man vädrar blod. Snart börjar man kräva att huvuden rullar. Den styrande regimen gör ett bondeoffer för att blidka pöbeln. Och plötsligt handlar det hela om spelteori och det skrivs spaltmeter om hur regimen och oppositionen agerar ur en rent strategisk synvinkel. Det refereras till som en fotbollsmatch där två sidor försöker utmanövrera varandra, och i sociala medier förvandlas i vanlig ordning folk till påhejare av sitt lag. Alla spelar sin förutbestämda roll på schackbrädet. Är det någon som ens bryr sig om att en myndighet har läckt information som kan skada rikets säkerhet!?

Knappast. Nu handlar det bara om att plocka politiska poäng och vinna rävspelet. En ledtråd: En rad tyckare på högerkanten anser att Alliansen bör dra tillbaka sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Hultqvist. Varför? Blev han plötsligt kompetent och förtroendeingivande igen över en natt? Nej, för att det vore ”strategiskt klokt”. Med andra ord: Man har fått ett par huvuden att rulla. (Huvuden rullar för övrigt mycket mjukt på den nivån, men det är en annan diskussion.) Nu gäller det att positionera sig och vinna väljarnas gunst. Vad som är i medborgarnas intresse är irrelevant. Det är alltså ”maktkåt” som ska in på lodrät tre och ”köttgrytor” på vågrät fem.

Det är inte så att jag inte förstår varför narrativet blir som det blir. Politik är i mångt och mycket ett spel. Och att referera det som en fotbollsmatch är antagligen mycket billigare journalistik att producera än att ödsla tid i arkiv och försöka sammanställa fakta. Dessutom är folk som folk är mest. Om någonting kan refereras som en match blir vi villigt en del av en okritisk åskådarskara som viftar med halsdukar och kanske sparkar sönder ett skyltfönster eller två om fel lag vinner. Bröd och skådespel.

Det uppenbara problemet är dock att man aldrig kommer till roten av problemet. Att kräva att huvuden rullar gynnar själva systemet. Så vi blir av med ett par broilers. De ersatts snabbt med nya i den politiska hydran. Under tiden tuffar maskinen på som vanligt. Problemen med inkompetens, slarv, en känsla av att stå över lagen eller för all del problemen med att just inkompetens och politiska luftpastejer skapar en härva av lagar som förmodligen är helt omöjlig att navigera i. Jag skulle inte bli förvånad om situationen många gånger är sådan att det är omöjligt för tjänstemän att göra någonting alls utan att bryta mot någon lag. Eller förlåt, ”göra avsteg från”, som det heter om det sker på tillräckligt hög nivå.

Det här är vad vi borde diskutera och gräva i. Det är här den verkliga granskningen finns att göra. Inte vem som ”vinner matchen”. Den där matchen ni pratar om – den är i slutänden vårt samhälle, vår tillvaro, våra liv. Men jag antar att det inte är tillräckligt spännande.


Photo credit: thor_mark  via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , , ,

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

I ruinerna av bloggosfären

Det är bara att inse – bloggosfären är inte vad den en gång var. Den är knappt alls längre. Det är mest några gamla kufar i urtvättade ”Vi flytt int'”-tröjor som surmulet sparkar runt i ruinerna medan resten dragit vidare till storstadspulsen på Twitter och Facebook. Och det är ju som det är. Saker och ting förändras. Det innebär inte att man inte kan sakna det som var.

Och jag saknar den gamla bloggosfären. Jag saknar sammanhållningen. Känslan av tillhörighet och att vi tillsammans faktiskt kunde sätta avtryck. Jag saknar insikterna och utsikterna. Jag saknar att lära mig om saker jag inte ens visste kunde vara intressanta. Jag saknar de fantastiska diskussionerna som uppstod dels i kommentarsfälten och dels bloggar emellan. Jag saknar optimismen i att det nya, att alla som ville kunde delta och göra sin röst hörd, att vi fick ett medielandskap där alla var sändare och mottagare samtidigt.

Ny teknik tränger undan gammal, och det är som det ska vara. Nya sociala medier växte fram, som Facebook, och sög in allt och alla. Vilket ledde till att det var lättare och förmodligen mer lönande att publicera eventuella alster direkt på den plattformen. Videobloggandet, eller ”vlogg” som jag tror att man ibland kallar det, konkurrerar med textbaserade medier och i takt med övrig teknologisk utveckling (inte minst smartphones med grymma kameror) blev det naturligtvis lättare att publicera sig på det sättet. Det är nog rent av lättare att ställa sig och prata sina tankar rakt in i mobilkameran och publicera (på t ex Facebook) än att skriva på mobiltelefonen.

Men den största bloggdödaren måste ändå ha varit Twitter. Dess odiskutabla styrka är dess omedelbarhet. Teckenbegränsningen innebär förvisso en utmaning som somliga ordkonstnärer bemästrar och utvecklat till en konstform i sig. Samtidigt innebär just omedelbarheten och teckenbegränsningen att i stort sett vilken ofärdigtänkt tanke som helst ändå publiceras. Och det i sin tur fördummar samtalen.

För även om jag naturligtvis förenklar och generaliserar nu, och även om jag glorifierar bloggosfären som den såg ut för sisådär tio år sedan, så är jag övertygad om att samtalen var mer konstruktiva då än nu. Snabbhet främjar inte direkt förnuft och eftertanke, om man säger så. Att kunna kasta ur sig vad som helst till vem som helst är kanske inte bästa vägen till förståelse.

Bloggosfären hånades lite nedlåtande av delar av den gammelmediala eliten när tillfälle gavs. Det hette bland annat ”särskrivande bloggsörja” och diverse annat. Skulle pöbeln komma här och uttrycka sig liksom? Det uttrycktes också oroa över tonen och debattklimatet som medföljde. I viss mån var det förvisso också sant. När alla och hans morbror kan publicera sig själv, utan någon form av redaktionell kontroll, publiceras det såklart en del skit. Men jag står än idag fast vid vad jag tyckte då; att mediehusen kanske skulle oroa sig mer för vad för skit som slank igenom hos dem själva, redaktionell kontroll till trots.

Sedan en tid tillbaka har vi kunnat skåda en framväxande ”Twitter-elit” som tycks ha gjort det till en sport att missförstå med flit. Enstaka tweets tas ur sitt sammanhang, skärmdumpas och återpubliceras med en avsiktligt felaktig tolkning av innehållet för att på så vis skicka en svärm av ilskna anhängare efter den syndare som råkat tycka fel. Och det är inte pöbeln som sätter tonen. Det är pöbeln som lydigt springer åt det håll dirigenterna pekar, ja, men dirigenterna är allt som oftast etablerade och inflytelserika sedan tidigare. Det är journalister, debattörer, politiker och diverse ”kändisar”.

Bortsett från förändringen i samtalsklimat och medielandskap innebär förskjutningen av tyngdpunkt från bloggarna till sociala mediejättar som Facebook och Twitter en annan försämring – nämligen den att allt fler väljer att publicera sig på någon annans plattform. Därmed gör man sig till beroende av någon annans godtycke när det kommer till vad som är godkänt att publicera. Detta var förvisso sant i bloggosfären också, där det hände att enskilda bloggare stängdes av för att de brutit mot någon av skitnödig puritansk regel hos Blogger.com eller WordPress.com. Men egenansvaret och därmed handlingsutrymmet var likväl större där än hos Facebook, och ville man skaffa sig än mer självständighet kunde man alltid installera ett bloggverktyg på egen domän. Det är min bestämda uppfattning att långt fler inlägg raderats och långt fler användare stängts av för långt löjligare förseelser av Facebook än någonsin av Blogger.com.

Det innebär också att samtalet blivit mer splittrat, mer diversifierat. Där diskussionerna förr mestadels skedde i direkt anslutning till en skriven bloggpost via dess kommentarsfält, eller via pingbacks då saker bemöttes på andra bloggar, försiggår den idag mest i anslutning till den som delat en artikel vidare. Det innebär att även om artikeln kommer från en blogg eller en tidning som använder sig av kommentarsfält, så uppstår diskussionerna inte hos skribenten utan hos var och en som delat det vidare via Facebook och Twitter, helt utan skribentens vetskap. Vilket förvisso kan vara skönt för henoms nattsömn, men ändå. Vi har tagit ett steg tillbaka till att prata om skribenten istället för med.

Saker förändras. Vi anpassar oss och lär oss hantera det. Det är som det är. Vem bryr sig om vad en kränkt vit man i medelåldern gnäller om på något så gammeldags som en blogg? Jag är fullt medveten om att man tenderar att hålla fast vid det man är van vid och att förr i tiden framstår som bättre för att man själv var bättre då. Men det spelar ingen roll, för jag saknar det ändå. Dexion har tynat bort. Livbåten har övergivits och driver herrelös omkring på havet. Till och med Opassande tystnat betänkligt. Och så många fler fantastiska bloggare har slocknat eller flyttat vidare. I vissa fall har de fångats upp av mediehusen och andra, vilket är bra för dem, men tråkigt för oss som blev kvar. Vi som int’ flytt.


Photo credit: AjayGoel2011 via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Enter Sandman

Sverigedemokraten Mikael Strandman föreslog nyligen åsiktsregistrering av journalister på Sveriges Radio och TV. Orsaken är medial brist på objektivitet, en kritik som fungerar allmänt men som i synnerhet gäller SVT. Strandman menar att public service inte är oberoende. Analysen är korrekt, lösningen åt helvete. Alldeles bortsett från detaljer som att det är grundlagsvidrigt och oförenligt med en öppen demokrati så lär det vara i högsta grad ineffektivt. Jag menar, enligt gängse uppfattning bland de självutnämnt Sverigevänliga ljuger PK-media ändå om allt, så varför skulle de sanningsenligt ange sina politiska sympatier?

Sandman anser att journalister bör kvoteras in för att spegla valresultatet, och hänvisar till nämndemannasystemet som modell. Men nämndemannasystemet är kraftigt ifrågasatt av alla som har något vettigt att säga om juridik (läs: Mårten Schultz) av tämligen tunga skäl som kompetensbrist och det faktum att en nämndeman i praktiken är en politiskt tillsatt domare. Ett samhälle med politiskt tillsatta domare _och_ dito journalister – vad skulle väl möjligen kunna gå fel?

I sann ”sopa framför egen dörr”-anda kan man önska att Sd går i bräschen genom att börja kvotera in vänsterjournalister på Avpixlat. Det är ju så det brukar låta annars. ”Hur många flyktingar har du inneboende då?” är slentrianmässigt svar på alla åsikter om att man bör hjälpa människor på flykt.

Men icke desto mindre har Sandman rätt i sin kritik. SVT och Sveriges Radio har politisk slagsida åt vänster. Undersökningar visar en kraftig övervikt åt det rödgröna hållet bland public service-journalister. På samma sätt som Lars Lassinantti anser att nämndemannasystemet fungerar för att de politiskt tillsatta nämndemännen inte utövar sin politik i rättssalen kan man så klart önska att journalisters politiska övertygelser inte påverkar deras yrkesutövande. Men det fungerar inte så. Vi är människor och våra värderingar återspeglas i hur vi agerar. Därför föredrar jag alla gånger att bli dömd av en skolad jurist vars värderingar i hög grad kommer från lagboken än av en politiskt tillsatt domare vars värderingar kommer från partiboken. Och kanske kan man tänka sig att journalister är tränade att se kritiskt och objektivt på saker och ting, på samma sätt som jurister faktiskt är tränade att vara verktyg åt det juridiska systemet.

SVT:s och Sveriges Radios track record tyder inte riktigt på det. Det finns en rad exempel på oegentligheter, allt från expertutlåtanden från folk som också råkar vara politiskt engagerade till människor som får representera ”vanligt folk” som också råkar vara politiskt engagerade. Det finns exempel på ställningstaganden i vem som får vara med och inte som kraftigt kan ifrågasättas. Att public service marknadsför sig själv som ”oberoende media” är ett skämt.

Så jag började fundera på hur public service och övrig media borde etikettera sig själva mer ärligt och kreativt. Trots allt är ”oberoende liberal” och dylikt skittråkigt och säger faktiskt ingenting. Så här är några ödmjuka förslag.

    Public service – statskramande rödgrön
    Aftonbladet – klickbetande vänster
    Expressen – klickbetande höger
    DN – gömd bakom betalvägg
    Nyheter24 – ogenerat populistisk
    Avpixlat – smygrasistisk
    Nya Tider – öppet rasistisk
    Smålandsposten – okritiskt övervakningsvurmande

Fler förslag?


Andra bloggar om: , ,

Photo credit: Steve Evans from Bangalore, India / Foter / CC BY

Sprid kunskap, inte dumhet

Jag är, som bekant, för informationsfrihet och yttrandefrihet. Väldigt för. Jag tycker att det är fantastiskt att leva i informationsåldern och att med ett par knapptryckningar kunna ta reda på stort sett vad som helst. Internet är den största informationsteknologiska revolutionen sedan tryckpressen. Kanske rent av större.

Men det är inte utan problem. Det fria informationsflödet har sina baksidor. Dels i form av det hat och de hot som florerar, och i de drev som kan piskas upp. Folk hatade säkert den som tyckte fel saker och hade fräckheten att uttrycka det förut också, men de flesta satt hemma och gnisslade tänder framför ett envägsmedia såsom tv, radio eller tidning och nöjde sig med det. Att faktiskt skriva ett argt brev med målande beskrivningar om vilka otrevligheter man önskade att vederbörandes underliv skulle råka ut för, ta reda på en adress och faktiskt posta hade ett pris. Det kostade något i form av ansträngning och porto. De flesta blir faktiskt inte så upprörda så länge. Men med lika få knapptryckningar som man idag kan spontanbilda sig själv kan man också låta den där fittan på den där ledarsidan få veta precis hur arg man är just nu. På samma sätt kan också drev uppstå där väldigt många väldigt snabbt får veta vilket svin den där medelålders vita cis-mannen är. Att det sedan visar sig att ilskan var obefogad, att det rörde sig om ett missförstånd, ett plumpt skämt som tagits ur sitt sammanhang eller rent hittepå får aldrig samma spridning. Att rentvå sig själv är i det närmaste omöjligt.

Det finns också ytterligare en annan baksida. Nämligen att det i särklass mest omfattande informationsflöde i mänsklighetens historia alltid finns någon tomte som kan bekräfta din skeva världsbild. Så vad som borde vara ett fantastiskt lyft för den generella allmänbildningen och förståelsen för tingens ordning allt som oftast tycks vara det motsatta. För i den gamla världen var virrpannorna hyfsat isolerade öar. Den som led av vanföreställningar om chemtrails eller Illuminati hade betydligt svårare att få sina idéer bekräftade och hade det därtill svårare att undvika vedertagen kunskap. Livsfarliga stollerier som kolloidalt silver eller antivax-rörelsen hade haft mycket svårare att få fotfäste före Internet. Därmed inte sagt att dylikt inte förekom.

Misstron mot gammelmedia växer sig också allt starkare. Det är på många sätt ett sundhetstecken. Eller hade kunnat vara. Det jag lite naivt förut tolkade som att folk började tänka mer självständigt och kritiskt börjar alltmer bara framstå som fördjupad dumhet. Hur ska man annars förklara att samma människor som inte tror på saker bara för att det står i Aftonbladet gladeligen och utan ett spår av kritiskt tänkande delar vidare rent häpnadsväckande idiotier i sociala medier? Aftonbladet är inte ett under av trovärdighet, det är jag den förste att skriva under på, men det är inte automatiskt osant för att Aftonbladet skriver om det, och även om så vore så betyder det definitivt inte att bilder din kompis Kim, av oklart kön eller ursprung, sprider. Det går fan inte en dag utan att man tar sig för pannan över vilka orimligt korkade påstående som okritiskt sprids. Vanligtvis handlar det om hur ofantligt mycket pengar invandrare får i bidrag, eller om hur mycket pengar Sverige lägger på bistånd. I båda fallen gärna ställt mot att man snålat in på sylten till pannkakorna på Rövhålets äldreboende i Dalarna.

På ett sätt är det begripligt att den här typen av stupiditeter får spridning. Det är abstrakta siffror som vanliga dödliga inte har något direkt grepp om, sammanställt i ett lättbegripligt format och ställt mot något hjärtlöst och ogint som tar en genväg direkt till känslocentret. Men det är ändå oacceptabelt att vi är så dåliga på att granska. Eller granska, de flesta dylika virala lögner är så uppenbart osanna att det räcker med att tänka efter några sekunder för att inse orimligheten i dem. Men då har man redan delat vidare och är upptagen med att titta på en rolig katt.

En bidragande faktor är som sagt också att de virala lögnerna bekräftar våra egna världsbilder. Och jag skriver ”vi”, för jag är också skyldig. Jag vet att jag har bidragit till att sprida lättillgängliga illustrationer som bekräftar mina egna föreställningar. Jag har också blivit påkommen med det och skämts, för när jag tittar igen och tänker efter så är det så uppenbart. Det var någon bild om fördelningen av intäkter från sålda CD-skivor. Fördelningen var orimlig, och det hade insett om jag faktiskt hade tittat på siffrorna och tänkt efter, istället för att skynda mig att dela vidare så att alla skulle få se SANNINGEN om att skivbolagen är det verkliga skurkarna och sedan fortsätta titta på katter. Jag anser fortfarande att skivbolagen är de verkliga skurkarna, men det betyder ju inte att varje försök att illustrera detta är sant.

Därför är det extra beklämmande att se att mina fränder bland pirater så blint deltar i spridningen av den senaste virala lögnen – att skaparen av Swefilmer riskerar 15 års fängelse samtidigt som Hagamannen släpps 6 år för tidigt. Det finns inte ett uns av sanning bakom detta. Vilken normalbegåvad människa som helst borde förstå det efter en kortare betänketid, och människor som sätter en heder i att vara insatta i juridik åtminstone runt upphovsrätt i synnerhet borde kunna räkna ut med arslet att det är lögn. Sluta bidra till fördumningen!

Det är bra att vara kritisk. Det är verkligen det. Men det är skillnad på att vara kritisk och att vara ett vara tjockskallig. Och framför allt, granska allt efter samma måttstock. Håna gärna Aftonbladet, de förtjänar det, men dela då för fan inte artiklar från Fria Tider som något slags bevis för hur det egentligen ligger till. Du gör bara dig själv till åtlöje. Jag tror att om vi inte skärper oss så kommer Internet, den dag artificiell intelligens uppstår, att omedelbart ta livet av sig av skam.


Andra bloggar om: , ,

Sanningen i mitten

Om matteläraren säger att ett plus ett är två och Kalle säger att det är fyra så betyder det inte att ett plus ett är tre. Det betyder att Kalle är en idiot.

Det här kan de flesta räkna ut eftersom de besitter den kunskap som krävs för att helt bortse från Kalles påstående. När det kommer till mer komplexa frågor blir det emellertid betydligt svårare. De flesta av oss besitter inte de nödvändiga kunskaperna för att avgöra om det ekonomiska nettoresultatet av invandring är en vinst eller förlust, hur mycket planetens medeltemperatur förväntas öka de närmaste trettio åren och hur mycket av det som är naturliga fluktuationer, eller huruvida Åsa Romson är på riktigt eller en konstinstallation. För att ta några exempel.

När vi saknar adekvat kunskap i ett ämne kan vi inte filtrera och värdera information. Då tenderar all information att väga lika tungt och sedan antar vi, i bästa fall, att sanningen ligger någonstans i mitten. Det är ett problem för det innebär att Kalle plötsligt äger legitimitet. Han låter ju tvärsäker (idioter har nämligen privilegiet att aldrig ens överväga möjligheten att de är idioter) medan de där forskarna verkar oense och dessutom pratar en massa gallimattias som ingen vettig människa begriper. De krånglar till det, helt enkelt!

För att ytterligare ställa till det så kan en ohederlig debattör spela på människors naturliga instinkt att kompromissa och därigenom flytta den tänka mitten helt åt fanders. Så medan en intellektuellt hederlig debattör försöker beskriva sanningen så som vederbörande uppfattar den kan den ohederlige dra till med helt absurda påståenden och backa upp den med diagram och räkneexempel som inte har någonting med verkligheten att göra men det ser proffsigt ut så det måste ju vara åtminstone lite sant. Sanningen ligger nog någonstans i mitten.

Den hederlige debattören kan inte vinna. Hen kan försöka bemöta sin motståndares påståenden och därigenom ge dem större uppmärksamhet och legitimitet än de förtjänar (ingen rök utan eld). Hen kan välja att _inte_ bemöta det men då riskerar hen istället att göra sin motståndare till sanningssägare (om Kalle har fel, varför vågar du inte ta debatten?). Eller så kan hen rakt av avfärda sin motståndare som den idiot hen är genom att uttryckligen påtala att hen far med osanning. Men det uppfattas som otrevligt och överlägset och kommer sannolikt också att ge sympatipoäng till motståndaren. Det går inte att vinna ärligt mot någon som fuskar.

Så det enda sättet att opinionsbilda på ett sätt som sätter den stora massans uppfattning om sanningen någonstans i närheten av där sanningen faktiskt är, är att vara lika ohederlig själv. Det är det emellertid få seriösa forskare som är villiga att göra eftersom det liksom ligger i forskarens natur att söka och presentera sanningen och inget annat. Kvar lämnas då arenan åt ohederliga debattörer på alla kanter som tävlar i att försöka dra fårskocken åt sitt håll. De få sansade röster som ger sig in i det hela och faktiskt försöker föra in lite sans blir snart uppätna från bägge håll.

Den goda nyheten med det är att sanningen nog ändå är någonstans i mitten. Den dåliga är att det får vi aldrig veta för alla seriösa forskare har facepalmat ihjäl sig.


Photo credit: WilliamMarlow / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Jan Scherman debuterar som satiriker

Igår söndag begick före detta VD:n för TV4-gruppen och medgrundaren till Kalla Fakta Jan Scherman debut som satiriker. I en fantastiskt rolig artikel iklär han sig rollen som övervintrad gubbjävel som inte uppdaterat sig ett skit de senaste tio åren och därför fortfarande håller fast vid att fildelning är samma sak som att stjäla mat på ICA. Antingen det, eller så var det någon som ställde klockan åt helvete natten mot söndag istället för att bara dra fram den en timme.

Jan Scherman levererar alltså en artikel i SvD Näringsliv där han påstår att illegal nedladdning av upphovsrättsskyddat material är precis samma sak som stöld, och backar upp det med påståenden och liknelser som var värdelösa redan för tio år sedan. Ni vet, när den här diskussionen var aktuell. Om de motargument och fakta som levererades då inte övertygade så borde det faktum att de musik- och filmbolag som då gnölade om sin nära förestående död fortfarande lever och frodas göra det. Men jag antar att efter att Jan Scherman tilldelats Stora Journalistpriset 1989 för sitt grävande avslutade jobbet med att skotta igen gropen över sig. Och där har han suttit. Tills nu. Han, och Robert Aschberg.

Ja, för herr Aschberg gick nämligen också nyligen ut i en svavelosande artikel om fildelandets oändliga ondska, och liksom sin kollega Scherman dammade han av argument som för länge sedan motbevisats och förklarats ogiltiga. Där Scherman lägger ut texten om hur mycket mediabolagen förlorar på medel-Svenssons bristande moral, fokuserar Aschberg istället på hur rika de organiserade brottslingarna bakom fildelningssiterna blir. Tillsammans skapar de en bild Svensson som förslappad och omoralisk opportunist som gladeligen tar pengar från de ärliga och hårt arbetande människorna på mediabolagen och ger dem till skrupelfria förhärdade brottslingar, så länge det är en smula billigare och/eller bekvämare.

Problemet är förstås att det inte är sant. För om det vore sant skulle inte Svensson kasta pengar efter tjänster som Spotify, Netflix och HBO, med flera. Om det vore sant skulle inte biograferna ha satt besöksrekord 2012. Faktum är att om man tittar på Svensk Filmindustris egen statistik över biobesök så har biobesöken varierat mellan drygt 14,5 och knappt 18,5 miljoner besök per år mellan 2001 och 2014. Den högsta noteringen är 2012 med 18,369 miljoner besökare. Den näst högsta är 2002 med 18,297 miljoner. Bottennoteringen finner vi 2005 då 14,615 miljoner biobesökregistrerades. Skillnaden mellan toppen och botten är 20%, men det är svårt att utläsa någon trend ur statistiken. Med Schermans och andra domedagsprofeters resonemang borde statistiken vara tydligt nedåtgående över en period på fjorton år. Det är den inte.
biostats

Toppnoteringarna har skett med tio års mellanrum. Den teknologiska utvecklingen mellan 2002 och 2012 är ofantlig. Betänk att vi enligt Moores lag fördubblar vår processorkraft vartannat år. Därför var också möjligheten att tanka film i god kvalitet ojämförbart mycket större 2012 än 2002. Lägg därtill att samma teknologiska utveckling givit bättre och billigare TV-apparater, vilket givit en boom av hemmabiosystem, något som inte direkt fanns i var mans hem 2002. Om man 2002 ville se film i bra kvalitet på stor skärm och inte var ofantligt rik så fick man göra det på bio. 2012 kunde man se högupplöst film hemma vid en tidpunkt man själv valde. Man kunde slippa transportera sig själv till biografen, man kunde poppa sina egna popcorn till en kostnad som bara är en bråkdel av vad biopopcorn kostar och man kunde slippa stå ut med att ett hundratal andra människor prasslar med godis, skrattar och pruttar i samma lokal. Och trots det valde Svensson att över arton miljoner gånger gå på bio. Egentligen är det det som är det sjuka här.

Det är förbannat tröttsamt att gång på gång behöva förklara det här. Trots att argumenten gång på gång skjuts ned, och trots att undersökning efter undersökning visar att de som fildelar mest också är de som köper mest så fortsätter det ploppa upp sura gamla gubbar med samma sura gamla argument. Som om de inte har hört. Och eftersom de sitter och vrålar ut sina dumheter via megafoner som Aftonbladet och SvD så måste de gång på gång bemötas, vilket gör att diskussionen liksom aldrig kommer vidare till en konstruktiv nivå.

Man kan också undra varför det just nu börjar skrivas om det här igen. Kanske är det för att det just nu pågår ett reformarbete av upphovsrätten i EU, vilket kanske äntligen kan föra oss bort från kolonialtidens tankegods och in i någonting mer modernt. Det vore fullt naturligt för de som byggt sina imperium på det gamla sättet att vilja motarbeta sådana reformer, och därför mobilisera och skicka fram sina lakejer. Eller så är det så enkelt att medan ryktet om film- och musikbolagens död är betydligt överdrivet så dras gammelmedia med verkliga problem. Ett sätt att lösa det är genom klickbeten, och mycket bättre klickbeten än att provocera människor som lever på nätet är svårt att tänka ut. Skitsamma att det är skitsnack, det ger ju klick, och klick ger klirr i kassan via reklamintäkter. Ni vet, sådär som de förhärdade brottslingarna på piratsiterna bygger sina förmögenheter. Tänk på det nästa gång ni läser en blaska online.

Och kom för all del ihåg att känna tacksamhet över att vi har gammelmedia, vars integritet och källgranskning står som garant för kvalitet i en värld som annars mest består av näthat och särskriven bloggsörja. Om vi inte hade gammelmedias saklighet och opartiska inställning, om inte media med sin oklanderliga moral uppfostrade oss och förklarade hur det ligger till, hur skulle det se ut? Då skulle folk tro på vad som helst och helt okritiskt svälja allt de läste på nätet, allt medan de mumsade i sig gratispopcorn som de har hämtat på ICA.


Photo credit: Ed Yourdon / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Förnamnssjukan: Ett symptom

Det här med att omnämna offentliga personer vid förnamn är en irriterande vana, och den sprider sig. Främst gäller det offentliga kvinnor. Varenda kvinnlig idrottare, med några få undantag, omnämns vid förnamn medan männen omtalats vid efternamn. Detta har även i allt större utsträckning spillt över till andra sammanhang, till exempel politik där de två senaste partiledarna för Centern hetat Maud och Annie medan de senaste två partiledarna för Socialdemokraterna hetat Juholt och Löfven. Före Juholt hade dock sossarna en partiledare som hette Mona… Även på det området har distinktionen börjat suddas ut – man kunde ibland se dåvarande statsminister Reinfeldt omnämnas som Fredrik i pressen, något som förmodligen hade varit otänkbart på statsminister Perssons tid. Och då inte bara för att han inte heter Fredrik i förnamn. Så förnamnandet är inte längre könsbundet förminskande mot bara kvinnor. Det blir mer jämställt, men inte bättre.

Vad är då problemet? Så länge alla vet vem man pratar om gör det väl inget? Mja, man kan tycka det. Men att använda förnamn är mer personligt medan efternamn är det mer officiella. Traditionellt sett. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är något av en stofil och att saker förändras, och om vi en dag är överens om att omnämna alla vid förnamn i offentliga sammanhang så är det väl så då.

Själv försöker jag dock lite konservativt hålla mig till formerna så som jag känner dem. Och det är inte bara av korrekthet utan fyller också en praktisk funktion. Då jag själv har varit aktiv politiskt fick jag anledning att tänka igenom detta ordentligt. För hur skulle jag hantera att i text omnämna mina partiledare Rick Falkvinge och Anna Troberg? De var ju på samma gång offentliga personer med ledande roller i ett parti, och människor jag kände privat. Lösningen var väldigt enkel. Troberg och Falkvinge när jag diskuterade partipolitiska frågor, Anna och Rick när jag refererade till privatpersonerna. Jag hade således möten med Troberg och Falkvinge men fikade med Anna och Rick. På så sätt kunde jag också förvänta mig att eventuell kritik mot såväl Falkvinge som Troberg inte skulle påverka min vänskap med Rick och Anna.

Jag ser förnamnandet som ett symptom på en annan sjuka; nämligen den där människor inte förmår skilja på professionella och privata relationer. Redaktörer och ministrar, journalister och folkvalda politiker frotterar sig med varandra och tappar den professionella distansen. För att liksom i inledningen jämföra med idrottens värld så har det under lång tid funnits en trend där före detta idrottare och idrottsledare anställs som bisittare i media och ibland även intervjuar sina tidigare kollegor. Jag gissar att det var där någonstans tilltalet började bytas ut från ett distansierat korrekt till ett mysigt kollegialt. Och jag tycker mig se samma utveckling i politisk journalistik. Det som börjat som en bristande professionell hållning gentemot kvinnor, som mest är lite gulliga när de försöker men inte behöver tas riktigt på allvar, har blivit bristande professionell hållning mot alla.

Förnamnandet är bara ett symptom. Själva sjukdomen är frotterandet. Vänskapskorruptionen. Hur ska journalister kunna vara kritiskt granskande av makten och bibehålla objektiviteten på dagen när de sitter vid samma bord och skålar på kvällen? Jag tycker mig också se det på politiska företrädare som blir alltmer arroganta i sina uttalanden. De vet ju att deras kompis vid mikrofonen inte kommer att ställa några svåra följdfrågor. När Olofsson grillades av Pelle Nilsson i Aktuelltstudion angående Nuon-affären var det en frisk fläkt i svensk politisk journalistik. En journalist som inte lät en politiker komma undan med icke-svar! Problemet är bara att det inte borde vara en frisk fläkt. Det borde vara standard. Och kanske kom sig den friska fläkten av att reportern som skötte intervjun, Pelle Nilsson, var inhoppare. Kanske väntade sig Olofsson att i vanlig ordning bli snällt kompisintervjuad, och så råkade hon istället på en uppkomling som inte hunnit lära sig spelreglerna. Kanske är det också däri den egentliga särbehandlingen av Sverigedemokraterna ligger; inte att de granskas hårdare än övriga partier, utan att de granskas… alls. För att de är utbölingar i ett mediapolitiskt klimat där alla är nöjda med den rådande ordningen. Kanske är Sverigedemokraterna i den meningen också ett symptom.

Jag kommer osökt att tänka på en scen ur det australiska eposet om första världskriget, Anzacs, där en ny officer kommer till fronten och genast beordrar manskapet att skjuta ett par granater mot de tyska ställningarna för ”de sitter ju bara där”. Detta orsakar stor upprördhet både i de egna leden och hos fienden, som genast vill veta vad det är fråga om. Vad officeren inte fick lära sig på officersutbildningen var de inofficiella regler som uppstått vid fronten för att tillvaron i skyttegravarna skulle bli någorlunda drägliga. I det aktuella fallet hade man kommit överens om att bara skjuta på varandra vid vissa tidpunkter, så att soldaterna däremellan skulle få lugn och ro att äta och sova.

Denna scen kan illustrera såväl förhållandet mellan media och politiker, eller kanske ännu mer förhållandet mellan blocken som ligger uppradade i två parallella skyttegravar och kommer överens om inofficiella regler för hur saker och ting ska skötas. Oavsett vilket så kan man vara säker på att status quo bibehålls så länge alla inblandade tjänar på det, och att det är svårt att skjuta på någon man känner vid förnamn…


Photo credit: cedartree_13 / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , , , intressant?