Kronprinsessan Victoria vill överlämnas vid altaret av pappa kungen. Något som svenska kyrkan motsätter sig, och nu står tydligen landets ledarskribenter i kö för att skälla på henne för det, eftersom handlingen dels är ett avsteg från svensk tradition och dels för att det symboliserar att hon övergår från att vara sin fars ansvar till att vara sin makes, och detta är då ojämställt och omodernt.
Är det verkligen det som är det stora problemet här? Vi pratar alltså om en människa som föds till ett ämbete, som saknar både rösträtt och åsiktsfrihet och således är att betrakta som omyndigförklarad, och som måste få sin fars tillstånd såväl som regeringens för att få gifta sig. Det är ju jävligt modernt! Dessutom kan man ju diskutera vilket som är mest omodernt och kvinnofientligt: Att en kvinna av egen fri vilja väljer ett förfarande som i andras ögon tycks just omodernt och kvinnofientligt, eller att andra bestämmer åt henne att hon inte får göra så.
“Kvinnan är inte en omyndig varelse som först tillhör fadern och sedan maken”, skriver Aftonbladet på ledarplats. Men just den här kvinnan är ju precis det – en omyndig varelse som uppenbarligen först tillhör fadern och sedan maken. Annars skulle väl inte hennes pappa och regeringen behöva godkänna hennes gemål? Det svenska kungahusets existens försvaras allt som oftas utifrån att det är en bra symbol för Sverige. Men vad ger det oss för trovärdighet som nation när vi kritiserar andra kulturer för att kvinnor gifts bort och behandlas som ägodelar? Och hur bra är egentligen en symbol som så illa speglar vårt samhälle i stort?
Jag bryr mig inte nämnvärt om bröllopet. Däremot bryr det mig att det får så enormt mycket mediautrymme. Istället för att granska makthavarna lägger man allt fokus på den som inte har någon. Vem bryr sig om att Författningsskyddet bryter mot grundlagen när vi kan diskutera huruvida Kungen ska överlämna sin dotter till Boxer-Robert eller om hon kan gå själv? Istället för att ifrågasätta hela prylen som är ytterst ålderdomlig och inte på något sätt kan försvaras i ett jämställt 2010-tal, slår man ner på en detalj som i sitt sammanhang verkar precis så mossig och förlegad som sig bör. Jag begriper inte. Det måste vara mig det är fel på.
Idag är årsdagen av domen mot The Pirate Bay. För att påminna om det skrev Rick Falkvinge en debattartikel som publicerades i Aftonbladet. Sedan togs den bort igen, enligt uppgift för att faktakollas.
Jag har aldrig tidigare hört talas om att man tar bort en debattartikel i syfte att faktakolla den, men det betyder förstås inte att så aldrig sker. Jag vet heller inte vad som gäller för debattartiklar kontra vanliga nyheter vad gäller sanningskrav och utgivningsansvar, men med tanke på vad för påståenden man brukar kunna läsa i debattartiklar i landets tidningar så undrar jag förstås vad för farligt Falkvinge har skrivit. Och jag förstår såklart att Aftonbladet som ansvarig utgivare måste se till att ha ryggen fri, men med tanke på att ämnet för artikeln faktiskt rätt och slätt är korruption, så öppnar också bortplockandet av densamma för diverse tolkningar. Därför hoppas jag att Aftonbladet är väldigt tydliga med sin hantering av ärendet, oavsett vad faktakollen leder till.
Jag vet att Rick Falkvinge har en tendens att skjuta från höften och inte är rädd att sticka ut hakan, vilket ibland är en tillgång och ibland känns mer… aargh! Därför händer det att det kommer saker från det hållet som kanske inte uppfattas som helt torrt på fötterna. Det betyder inte att det inte är sant, men som yttras i filmen På heder och samvete: It doesn’t matter what I know. It only matters what I can prove. Och när man använder ord som korruption så sticker man ut hakan rätt rejält och bör ha ordentligt med uppgifter att backa upp det med. Det ironiska är förstås att just korruption är bland det svåraste som finns att bevisa, eftersom det inte protokollförs. Det hör liksom till. Enligt utsago ska dock relevant information ha bifogats när artikeln skickades in för publicering.
Hur som helst hoppas jag att Aftonbladet snart är klara med sin faktakoll och återpublicerar artikeln, och att de väldigt tydligt motiverar varför inte, om de väljer att inte återpublicera den. Om inte ser jag fram emot att sjösätta ett eget Projekt Faktakoll i syfte att faktakolla Aftonbladet. Med tanke på att Aftonbladet inte direkt har gjort sig kända som en sanningens fanbärare de senaste åren kan det bli ganska underhållande.
Jag hade alldeles för bråttom att publicera igår och hade annat för mig samtidigt. Inte för att det är en ursäkt, men möjligen en förklaring. Jag skumläste artikeln, tittade på grafen, noterade att Sverigedemokraterna och Piratpartiet hade samma siffror bland förstagångsväljare och att det inte hade nämnts i artikeln, skummade igenom artikeln igen för att konstatera att så var fallet, och missade helt varför. Trots att jag till och med skrev det – det är förstagångsväljare i förhållande till den övriga väljarkåren som är grejen.
Det är pinsamt och jag vill passa på att be Aftonbladet om ursäkt för ogrundad kritik. Jag vill också be eventuella missledda läsare om ursäkt för desinformationen. Lyckligtvis var ett par läsare snabbt ute och förklarade i kommentarsfältet.
Det finns helt enkelt ingen ursäkt. Jag hade på något plan bestämt mig för vilken förklaring som gällde när jag läste artikeln för andra gången, och när man läser med färgade glasögon går fakta förbi. Att jag hade annat för mig samtidigt är bara en del av förklaringen och ingen ursäkt – har man inte tid att göra adekvat faktakoll ska man inte publicera saker. Det får bli läxan. Jag är väl lite vild av mig…
Aftonbladet publicerar en opinionsundersökning och tillhörande artikel. I artikeln skriver man att Miljöpartiet är starkast bland förstagångsväljare (jämfört med väljarkåren i övrigt), följt av Piratpartiet. Det är förvisso korrekt. Vad man inte med ett ord nämner är att Sverigedemokraterna enligt grafiken har 6%, precis som Piratpartiet, och alltså får betraktas som delad tvåa.
Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, men det är direkt ohederligt att inte låtsas om att de finns och att de har sympatisörer, och om syftet med att förtiga det hela är att de ska tappa stöd så är det dessutom med största sannolikhet en misslyckad strategi.
Jag gillar inte Sverigedemokraterna och det de står för, men jag tror på yttrande- och åsiktsfrihet. Därför tänker jag också stå upp även för rätten att yttra åsikter som går tvärtemot mina egna. Annars vore jag en kvällstidning hycklare.
Häromdagen skrev SvD:s Astrid Söderbergh Widding och tyckte att det var ett problem för demokratin att folket (demo) har möjlighet att göra sina röster hörda, eftersom demokratins representanter (fail!) då undermineras. Det är på något sätt mycket talande att artikeln har kategoriseringen “Ogenomtänkt”.
Jag har gått och dragit lite på det och tänkt att jag ska skriva något om det här, för det är känns som samma gamla tröttsamma “om folket får föra sin egen talan blir det dåligt” och “om ni envisas med att använda er yttrandefrihet måste vi nog dra in den” som vi har hört gång på gång redan. Men så såg jag att Anna Troberg redan hade skrivit det jag ville skriva, plus ett par kängor till Göran Hägglund.
Så om ni vill ha en stunds vettig och underhållande läsning i ämnet så föreslår jag att ni pallrar er iväg till Anna, så ska jag pallra mig iväg till jobbet.
LT:s nyhetschef rapporterade via Twitter att Socialdemokraterna kopierat en av tidningens texter och publicerat på sin hemsida. När jag noterade detta hade hon fått tag i någon som såg till att artikeln plockades bort igen. Därför vet jag inte exakt hur det såg ut, men det bör ha varit den här artikeln, eftersom rubriken överensstämmer med den länk där sossarna återpublicerade den.
Eller, om vi ska använda det gängse språkbruket: Socialdemokraterna stal en text av LT och fildelade den illegalt till sina anhängare.
Jag är inte särskilt upprörd över själva sakfrågan, men däremot både irriterad och road av det öppna hyckleriet. Kom ihåg att Socialdemokraterna är för IPRED och instämmer i kören som sjunger upphovsrättslobbyns lov och anser att upphovsrätten är så viktig och så helig att man bör sätta rättssäkerheten ur spel för att upprätthålla den. Men själva klarar de inte av att hålla sig inom lagens råmärken. De vill stoppa ickekommersiell fildelning för privatbruk men tvekar tydligen inte att använda andras alster i offentliga sammanhang. Är man så arroganta att man anser sig stå över lagen eller kan man den inte?
Jag undrar om det kommer att dyka upp någon förklaring till det här eller om man i vanlig ordning kommer att låtsas som det regnar. Det kan tyckas som en skitsak och ett misstag, men kom igen; nog vet väl både kreti och pleti att man inte får kopiera hela artiklar och publicera på annan plats utan tillåtelse? Hur tänkte ni?
Så röstade då Irland ja till Lissabonfördraget och hyllningskörerna lät inte vänta på sig. Det var en bra dag för EU, en seger för demokratin och jag vet inte allt. Smakar det inte illa i munnen på folk när de säger dylikt eller är tungorna redan så fulla av beläggningar efter år av slickande för att komma till toppen att ingenting längre når fram till smaklökarna?
Alldeles bortsett vad man tycker om Lissabonfördraget så är sanningen den att Irland röstade nej i god demokratisk ordning. Så då fick man rösta igen. Om det känns bekant så är det för att det är det. 1992 röstade Danmark nej till Maastrichtfördraget, det steg som förvandlade Europeiska Gemenskapen EG till Europeiska Unionen EU. 1993 fick de rösta igen, efter att ha fått ett par undantag, och godkände fördraget.
Men det är inte det enda exemplet. Irländarna har varit obstinata förut. 2002 tackade de ja till Nice-fördraget mot löfte om neutralitet, efter att ha röstat nej året innan. Och både Frankrike och Nederländerna har i folkomröstningar sagt nej till Europeiska konstitutionen, som då förkastades och återuppstod i något ny skepnad som… Lissabonfördraget. Men några nya folkomröstningar lär det inte bli i de länderna. Mönstret är lätt att utläsa; när folket röstar fel får det rösta igen. Om man redan på förhand vet att folket kommer att rösta fel låter man dem inte rösta.
Jag undrar bara: Är detta demokrati? För jag vet att den här formen av demokrati inte är något för mig.
Och visst, man kan argumentera för att människor röstar “fel” av okunnighet, för att de inte till fullo förstår innebörden i ditten och datten eller rent av inte begriper sitt eget bästa. Jag brukar själv sucka och raljera om huruvida allmän rösträtt verkligen är en så bra idé, men då är det just raljerande. Faktum är dock att om man inte tror att folk vet sitt eget bästa så kan man lika gärna avskaffa demokratin som idé. Faktum är dock att den elit som försöker styra åt oss knappast heller vet vad som är bäst för oss, eftersom de aldrig har varit och hälsat på i den verklighet som de allra flesta av oss lever i. Det är därför demokrati fortfarande är det minst dåliga system vi känner till.
Man kan förvisso också påpeka att om Sverige följt sina folkomröstningar så hade vi fortfarande kört på vänster sida och avvecklat kärnkraften. Det finns dock en avgörande skillnad. Folkomröstningen om högertrafikomläggningen skedde 1955 och avslogs med stor majoritet. Högertrafik infördes ändå men först 1967. Det är tolv år i en tid då trafiksituationen utvecklades mycket fort. Förutsättningarna hade alltså förändrats dramatiskt. Detsamma gäller kärnkraftsfrågan. Det är irrelevant för situationen idag vad en folkomröstning sa 1980 eftersom förutsättningarna är totalt annorlunda. MEN! Jag anser att det borde ha hållits nya omröstningar utifrån de nya förutsättningarna. Om inte annat så för att åtminstone ge ett sken av en gnutta respekt för folket.
Så hur skiljer sig mitt resonemang här från Irland? Tja, hur mycket har hunnit ändras på drygt ett år? Har Lissabonfördraget ändrats? Nej. Irland har fått löften (fniss) från EU:s politiska elit! Vi vet ju alla vad löften från politiker är värda, eller hur? Och om något land borde veta så är det väl Irland? Men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan, så visst. Poängen är ändå att det är samma fördrag man röstat om igen, bara drygt ett år efter ett nej. Löftena? Ja de består i att Irland ska få behålla sina medeltida abortlagar. Jag har mycket svårt att tro att det löftet skulle kunna infrias, eftersom självstyre bara är ett minne blott när Lissabonfördraget träder i kraft, något vi kan berätta om för våra barn och barnbarn med drömsk blick vid godnattstunden. Jag skriver när, inte om, för det är tämligen uppenbart att Lissabonfördraget ska igenom.
Nu står hoppet till Tjeckien, men det är ett klent hopp. För om tjeckerna trilskas kommer Vàclav Klaus att kallas in på ett “enskilt samtal”. Fast det är bara han som kommer att vara enskild. “Ingen lämnar det här rummet förrän alla är eniga” och “Nu är det bara du kvar, Klaus”, kommer de att säga. “Ska skottet komma inifrån?”
Jag undrar också varför svensk media inte granskar fördraget. Man rapporterar om omröstningen på Irland och lite om läget, men det har skrivits mycket lite om vad fördraget innebär och kritiken mot att den svenska regimen bara svalt och ratificerat fördraget utan folkomröstning är obefintlig. Varför?
Den som läser mellan raderna anar att jag hoppas att fördraget faller, och det är alldeles riktigt, men det är mer på grund av hur det tvingas igenom snarare än vad det innebär, för det senare vet jag inte mycket om. Jag vet mer om Anna Anka trots att jag medvetet vägrar läsa artiklar som handlar om den varelsen. Jag instämmer med min vän Nima som nyligen skrev att han accepterar att det måste få finnas både högt och lågt, men måste lågt ta så mycket plats hela tiden?
För den som vill läsa kritiskt om Lissabonfördraget återstår således bloggosfären, och då kan man till exempel läsa Cornucopia. Raljerandet och ordvalen till trots är jag rädd att kritiken är korrekt och befogad.
Förvisso skulle Lissabonfördraget innebär att Amelia Andersdotter, min kandidat till EU-parlamentet, tar en plats. Just nu känner jag snarare att jag gladeligen skulle göra Christian Engström arbetslös genom EU-utträde istället…
So long as the people do not care to exercise their freedom, those who wish to tyrannize will do so; for tyrants are active and ardent, and will devote themselves in the name of any number of gods, religious and otherwise, to put shackles upon sleeping men.
Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med bemötandet från personer på ComHem, snarare tvärtom, utan mitt problem är att överhuvudtaget få kontakt med ComHem.
Säsongskortet Elitserien har nu funnits i minst tre år och fortfarande går det inte att hitta någon vettig information om det på ComHems hemsida (vid närmare eftertanke har jag nog aldrig hittat något vettig information på ComHems hemsida) och än mindre kan man enkelt boka det via ett formulär hos dem. Man måste ringa.
Men det finns naturligtvis inget direktnummer att ringa för att boka säsongskortet. Njet. Man får ringa det officiella numret och försöka navigera sig genom labyrinten av knappval. Första gången valde jag fel eftersom jag i min enfald trodde att “för att beställa pay-per-view, tryck 3″ var rätt väg, eftersom säsongskortet de facto är just de matcher som sänds på PPV. Det var fel och jag hamnade i en återvändsgränd av automatik.
Efter att ha lagt på och börjat om försökte jag följa den vita kaninen och valde istället “abonnemangsfrågor”. Det var bättre och efter ytterligare ett par knappval fanns så äntligen alternativet “…eller dröj kvar så kan du få kommunicera med en livs levande människa”. Jag blev alldeles till mig av lycka, men det visade sig att innan jag kunde få prata med den där människan skulle jag få ytterligare grejer upplästa för mig. Var det kanske det bla bla bla jag ville? Tryck 1. Tystnad. Gäller det adressändring? Du vet väl att du kan adressändra enkelt genom att… Jag motstod frestelsen att trycka på någon knapp. Så här nära målet ville jag inte riskera att gå i en fälla.
“Vi genomför just nu en kundundersökning”, sa Rösten plötsligt. “Om du dröjer kvar efter att ditt ärende behandlats så kan du få svara på några frågor om vår kundservice.”
“Det ska jag göra…”, väste jag tillbaka.
“Det är fem frågor och du besvarar frågorna på en femgradig skala med hjälp av knapparna på din telefon”, förklarade Rösten vidare.
“Jag behöver bara en knapp”, svarade jag.
Så svarade då äntligen en pigg kvinna. Jag förklarade att jag ville beställa säsongskortet och undrade hur man gjorde, varpå hon tog min beställning och that’s all she wrote. Ska det vara så jävla svårt? Varför, o varför kan jag inte bara få fylla i ett formujävlalär?
Efter samtalet dröjde jag kvar för att få genomföra den där kundundersökningen, men trots att ComHem är rätt primitiva i övrigt så verkar de ha installerat någon slags avancerat röstavkänningsmojäng som sållar bort irriterade kunder så det hände ingenting. Sedan hände mer ingenting. Sedan la jag på och tänkte att jag kan ju genomföra min kundundersökning på bloggen istället.
Därför ämnar jag nu ställa fem frågor till mig själv, och besvara dem på en ettgradig skala där 1 = suger.
Vad tycker jag om ComHems hemsida? 1
Vad tycker jag om ComHems reklam med de två tanterna som legat i ide sedan 1955? 1
Hur lätt tycker jag att det är att hitta relevant information hos ComHem? 1
Vad tycker jag om att ComHem gör sitt bästa för att slippa kommunicera med sina kunder, t ex genom knappvalslabyrinter? 1
Vad tycker jag om att ComHem uppenbarligen adressändat oss i minst ett av sina system eftersom de leverar digitalteve till oss men uppenbarligen inte i alla eftersom räkningarna fortfarande går till den gamla adressen? 1
Mitt tips till ComHem är att göra om och göra rätt. Riv hela hemsidan och gör om den från scratch. Utgå från vad som är enkelt för kunden, inte vad som är enkelt för er. För jag förstår att det är jättelätt för er att slippa ha kundkontakt och så, och tyvärr kan ni väl göra lite som ni vill för att ni av rättighetsskäl sitter på ett monopol så om jag vill se elitserie- och NHL-ishockey så har jag inget val annat än att svälja stoltheten och ta emot.
Nåväl. Ni får den här säsongen också. Har det inte skett en förbättring då så ger jag upp och idkar konsumentmakt.
Jan Guillous självbiografiska Ordets makt och vanmakt kommer ut. Jag vet förstås inte vad som står i den eftersom jag inte läst den men en kvalificerad gissning är att boken i stort sett går ut på att Jan Guillou höjer Jan Guillou till skyarna. Det är nämligen det Jan Guillou gör bäst. För att travestare Nils Schwarz recension så tror jag mig veta att Jan Guillou instämmer med mig på den punkten, eftersom Jan Guillou är av åsikten att Jan Guillou är bäst på allt.
Det blev ett herrans liv om Sanningen om gömda, eftersom folk hade fått för sig att Gömda var en absolut sanning. Vilket jag i och för sig anser säger mer om dem än om Liza Marklund. Dock bör det påpekas att även om jag är helt säker på att Gömda fördes fram som en roman från första början, så har uppenbarligen varken Marklund eller någon annan på Piratförlaget lagt två strån i kors för att korrigera när den har börjat föras fram som en dokumentär istället.
Detsamma gäller Ondskan. Den sägs vara en delvis självbiografisk roman, men med tiden har den övergått till att påstås vara en självbiografi. Notera att Piratförlaget inte påstår att det är en biografi, inte heller Guillou, men jag hör dem inte förneka det heller. Man skulle rent av kunna misstänka att ryktena underblåses, för en historia blir alltid lite bättre om den kan påstås vara sann. Och nu och då har Guillou uttalat sig om detaljer i boken, som han hävdar är sanna och som ger ett intryck av att boken som sådan är en sann berättelse. “Bedrägeri”, skulle Guillou kalla sådant om någon annan gjorde det.
Det är just det här som stör mig. Guillou skrev tvåkolumner i rad där han från sitt glasberg kastade allehanda skit på Bonniers för att Hypnotisören skrivits under pseudonym och rykten börjat cirkulera om vem som kunde dölja sig därbakom. Guillou fortsatte med att utan bevisning antyda att Bonniers själva underblåser de ryktena och att det är bedrägeri och svindleri. Det är lätt att se flisan i din broders öga och missa pålen i sitt eget arsle, eller hur?
Vad Guillou gör på kolumnplats (till exempel att som i förbigående kalla företrädare för ett politiskt parti för “förhärdade kriminella”) skulle antagligen räknas som förtal på annan plats, men eftersom han gör det i en stor kvällstidning kommer han undan med det. Att man anser att en lag är fel och bör ändras betyder inte per automatik att man förekommer lagändringen genom att bryta mot den. Ty med den logiken är Jan Guillou terrorist, och jag med, eftersom vi bägge anser att särskilda terroristlagar inte ska finnas.
Men varför granskar ingen Guillou? Varför får han så ofta stå oemotsagd? Jag hittade en gammal artikel i Expressen från när Ondskan filmatiserades, där Jan Guillous mor fäller ett par minst sagt beska kommentarer. I ljuset av det borde historien definitivt ha granskats, för ett tydligare spår får man inte. Jag kan tänka mig två skäl till att så inte sker.
Antingen har man granskat och funnit att såpass mycket stämmer att det inte är värt att ge sig på resten. Det är en möjlighet att man skulle kunna slå ner på att årtal och platser inte stämmer, men att storyn i stort ändå är sann, och då vore det rent löjeväckande att försöka göra en affär av det. Men ska man tro på Guillous mor så finns det inte ett uns av sanning i Ondskan. Nu är hon förvisso partisk eftersom hon i boken framställs som en passiv medlöpare som sätter sig och spelar piano (ett piano hon säger att hon aldrig har haft) medan bokens Erik får stryk. Om boken är sann ligger det i hennes intresse att förneka det, kan man tänka. Men hon är inte den enda som påstår att Ondskan består av lögner; även Guillous syster och skolkamrater instämmer. Det är förstås också en möjlighet att de alla ingår i en konspiration mot Jan Guillou, och då kan man ju ha viss förståelse för att han är lite bitter på ålderns höst.
Eller så är de svenska mediahusen och den svenska journalistkåren rädda för Jan Guillou. Efter fyrtio år i branschen sitter han antagligen på en hel del skit, och han är ju som bekant också duktig på att förvränga saker och få det som är nästan sant att verka trovärdigt. Att ge sig på Guillou skulle kunna förvandla en hel bransch till ett gigantiskt dominospel där varje bricka drar med sig sin nästa. Det vore ett fantastiskt skådespel, men såklart inte så roligt om man själv är en av brickorna. Det antyds i samma Expressenartikel att så är fallet. Guillous mor frågar reportern varför man inte granskar Ondskan, och reportern svarar “Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan”, varpå modern i sin tur säger:
Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.
Personligen skiter jag i om Ondskan är en “sann” historia eller inte. Jag har alltid sett den som en roman. Möjligen en roman som gör upp med en människas olösta konflikter från barndomen, men likväl en roman. Dessutom en bra sådan. Men jag förundras likväl över hur det kommer sig att Guillou uppnått en position där han är oantastlig. Jag vet att på den pöbelnivå där jag själv befinner mig börjar allt fler ignorera honom eller rent av håna honom. Jag vet också att det bland diverse “intellektuella” länge funnits ett öppet förakt. Ändå sitter han säkert, oavsett vilken dynga han vräker ur sig. Varför?
Det finns förstås en tredje förklaring. Jan Guillou är en nutida (jag höll på att skriva modern men det är inte riktigt rätt i sammanhanget) kung Midas. Allt han rör vid blir till guld, och så länge ingen berättar för honom att han själv har åsneöron kan man karva guld med täljkniv.
Förra året spreds en film från en stulen mobiltelefon. Filmen visade en man med en dildo i dajmen. Mannen var Jan Huokko, back i Leksands IF. När detta kom ut fick antagligen Leksand panik och i ett dåligt övertänkt försök att skydda sitt varumärke gick en företrädare för föreningen ut och förklarade att detta var något föreningen tog avstånd från. Det är lite som att ha bensin i brandsläckaren.
Frågan är ju vad Leksand tog avstånd från. Att deras spelare har ett sexliv? Att han har en dildo i dajmen? Inget av detta angår Leksand det allra minsta, och det är skrämmande att de ändå tycktes tro det. Om han hade gjort det på arbetstid, typ smugit ut i materialförrådet och satt på sig själv under ett träningspass, då hade det angått Leksand, men det hade knappast varit ett ärende att gå ut med i media.
Hela ärendet har kommit upp till ytan nu igen eftersom Huokko häromdagen talade ut om det hela, på ett utmärkt sätt för övrigt. Han ger ett coolt intryck och slår istället tillbaka mot moralismen, och förklarar vidare att barnen är härdade (vilket de måste vara eftersom pappa spelar i Leksand) och inte tar åt sig av skitsnacket.
Tydligen fanns det också en tanke om att Huokko skulle blogga vid sidan av sitt hockeyspelande, och genast rycker Leksand ut sin brandsläckare/eldkastare och förklarar att det blir inget av med det. Leksands presschef förklarar att “vi ska spela hockey, inte hålla på och blogga”. Och det här stycket är riktigt intressant:
Leksands policy är nämligen att inte tillåta sina spelare att blogga i medier.
– Jag är inte helt säker på att det blir någon fortsättning med bloggen. Min policy som medieansvarig är att Leksands anställda inte bloggar på några andra sidor än vår egen, säger presschefen Per Källgren.
Leksands anställda är alltså livegna? Vad säger facken om detta? Vad säger lagen? Det är en rätt unken människosyn som manifesteras och även om Leksands agerande primärt är i det goda syftet att skydda varumärket så blir effekten den motsatta.
Även om Leksand snabbt tog avstånd från sitt avståndstagande så visar de här turerna på två saker:
Homofobin sitter rätt hårt i väggarna på de svenska hockeyladorna. Även fast det som filmats var en akt mellan en man och en kvinna. Allt bakom pungen är bögigt, och bögigt är dåligt.
Leksand, och troligen övriga hockeyföreningar på elitnivå, och högst sannolikt också andra idrottsföreningar på högsta nivå, anser att deras spelare är livegna och att det angår föreningarna vad spelarna gör på egen tid. De har ingen egen tid, punkt. (Här kan vi börja prata om att köpa en människa, en kropp, apropå ingenting) Det finns otaliga exempel på det. Zlatan fick inte åka hem till Sverige och delta på en gala.
Laget som ligger mig själv varmast om hjärtat, Brynäs, vågade däremot agera annorlunda när Mathias Månsson anmäldes för att ha hotat en polis. Man vågade stå upp och inta hållningen att föreningen inte har att göra med vad spelaren gör på sin egen tid, och skötte det därefter internt. Jag säger inte att Brynäs skulle vara bättre än någon annan, jag menar bara att i just fallet Månsson så agerade man klokt och utgick från att vad spelarna gör på sin egen tid är deras eget ansvar.
Jag tror inte att Leksand eller någon annan förening själva ger sig ut och fäktas när något inträffar på eget initiativ. I de flesta fallen kryper de nog bara ihop och hoppas att det blåser över, men så ringer det någon reporter och kräver en kommentar, och då “tar man avstånd” på ren reflex. Från allt. Och eventuellt känner man sig också tvungna att uppfostra spelaren, vare sig han har varit ute och slagits eller fyllstyrt, vilket är två vanligt förekommande skandaler. Jag vet inte varför idrottsföreningar tror att de har ett fulltidsansvar för sina spelare. Det korrekta är ju, hårt uttryckt, att två sina händer. Därefter kan det vara ädelt att erbjuda hjälp (någon som torskar för rattfylla kan ju ha alkoholproblem, kan man misstänka) men själva händelsen är inte föreningens sak. Alls. Men kanske känner man att omvärlden anser det och agerar utifrån det.
Vad Leksand borde ha svarat när filmen på Huokko spreds och murvlarna började ringa för att få en kommentar är: “Vad han gör på sin fritid är inget som angår oss”. Hade man velat vara mer uppkäftig kunde man ha sagt “Leksands IF förväntar sig att spelarna håller sig i form och undviker aktiviteter som kan leda till skador, men finner det direkt olämpligt att reglera deras sexliv.” En tredje variant hade varit att ta bestämt avstånd från stöld av mobiltelefoner eller annan egendom.
Leksands kommentar angående Huokkos eventuella bloggande borde ha följt samma linje. Att vad han gör på sin fritid inte angår dem, förutsatt att han inte lämnar ut detaljer som skadar föreningen förstås. Jag utgår från att hockeyspelare liksom alla anställda inom andra branscher får lova att inte lämna ut företagshemligheter eller annat som kan vara känsligt. Men det ironiska här är att i sin iver att förhindra att Huokko eventuellt skulle kunna läcka och därmed skada föreningens anseende, så skadar man föreningens anseende. Det påminner inte så lite om västvärldens iver att fimpa medborgarnas frihet i syfte att skydda medborgarnas frihet, men det är en annan historia. Man litar inte på Huokkos omdöme men agerar själva omdömeslöst.
Och avslutningsvis en uppmaning till Jan Huokko: Jag är inte leksing, men jag har alltid haft stor behållning av att se dig trycka upp den i krysset. Keep it up!
(Förlåt, jag kunde inte låta bli. Jag försökte verkligen.)
