Skip to content

Kategori: Media

Jan Scherman debuterar som satiriker

Igår söndag begick före detta VD:n för TV4-gruppen och medgrundaren till Kalla Fakta Jan Scherman debut som satiriker. I en fantastiskt rolig artikel iklär han sig rollen som övervintrad gubbjävel som inte uppdaterat sig ett skit de senaste tio åren och därför fortfarande håller fast vid att fildelning är samma sak som att stjäla mat på ICA. Antingen det, eller så var det någon som ställde klockan åt helvete natten mot söndag istället för att bara dra fram den en timme.

Jan Scherman levererar alltså en artikel i SvD Näringsliv där han påstår att illegal nedladdning av upphovsrättsskyddat material är precis samma sak som stöld, och backar upp det med påståenden och liknelser som var värdelösa redan för tio år sedan. Ni vet, när den här diskussionen var aktuell. Om de motargument och fakta som levererades då inte övertygade så borde det faktum att de musik- och filmbolag som då gnölade om sin nära förestående död fortfarande lever och frodas göra det. Men jag antar att efter att Jan Scherman tilldelats Stora Journalistpriset 1989 för sitt grävande avslutade jobbet med att skotta igen gropen över sig. Och där har han suttit. Tills nu. Han, och Robert Aschberg.

Ja, för herr Aschberg gick nämligen också nyligen ut i en svavelosande artikel om fildelandets oändliga ondska, och liksom sin kollega Scherman dammade han av argument som för länge sedan motbevisats och förklarats ogiltiga. Där Scherman lägger ut texten om hur mycket mediabolagen förlorar på medel-Svenssons bristande moral, fokuserar Aschberg istället på hur rika de organiserade brottslingarna bakom fildelningssiterna blir. Tillsammans skapar de en bild Svensson som förslappad och omoralisk opportunist som gladeligen tar pengar från de ärliga och hårt arbetande människorna på mediabolagen och ger dem till skrupelfria förhärdade brottslingar, så länge det är en smula billigare och/eller bekvämare.

Problemet är förstås att det inte är sant. För om det vore sant skulle inte Svensson kasta pengar efter tjänster som Spotify, Netflix och HBO, med flera. Om det vore sant skulle inte biograferna ha satt besöksrekord 2012. Faktum är att om man tittar på Svensk Filmindustris egen statistik över biobesök så har biobesöken varierat mellan drygt 14,5 och knappt 18,5 miljoner besök per år mellan 2001 och 2014. Den högsta noteringen är 2012 med 18,369 miljoner besökare. Den näst högsta är 2002 med 18,297 miljoner. Bottennoteringen finner vi 2005 då 14,615 miljoner biobesökregistrerades. Skillnaden mellan toppen och botten är 20%, men det är svårt att utläsa någon trend ur statistiken. Med Schermans och andra domedagsprofeters resonemang borde statistiken vara tydligt nedåtgående över en period på fjorton år. Det är den inte.
biostats

Toppnoteringarna har skett med tio års mellanrum. Den teknologiska utvecklingen mellan 2002 och 2012 är ofantlig. Betänk att vi enligt Moores lag fördubblar vår processorkraft vartannat år. Därför var också möjligheten att tanka film i god kvalitet ojämförbart mycket större 2012 än 2002. Lägg därtill att samma teknologiska utveckling givit bättre och billigare TV-apparater, vilket givit en boom av hemmabiosystem, något som inte direkt fanns i var mans hem 2002. Om man 2002 ville se film i bra kvalitet på stor skärm och inte var ofantligt rik så fick man göra det på bio. 2012 kunde man se högupplöst film hemma vid en tidpunkt man själv valde. Man kunde slippa transportera sig själv till biografen, man kunde poppa sina egna popcorn till en kostnad som bara är en bråkdel av vad biopopcorn kostar och man kunde slippa stå ut med att ett hundratal andra människor prasslar med godis, skrattar och pruttar i samma lokal. Och trots det valde Svensson att över arton miljoner gånger gå på bio. Egentligen är det det som är det sjuka här.

Det är förbannat tröttsamt att gång på gång behöva förklara det här. Trots att argumenten gång på gång skjuts ned, och trots att undersökning efter undersökning visar att de som fildelar mest också är de som köper mest så fortsätter det ploppa upp sura gamla gubbar med samma sura gamla argument. Som om de inte har hört. Och eftersom de sitter och vrålar ut sina dumheter via megafoner som Aftonbladet och SvD så måste de gång på gång bemötas, vilket gör att diskussionen liksom aldrig kommer vidare till en konstruktiv nivå.

Man kan också undra varför det just nu börjar skrivas om det här igen. Kanske är det för att det just nu pågår ett reformarbete av upphovsrätten i EU, vilket kanske äntligen kan föra oss bort från kolonialtidens tankegods och in i någonting mer modernt. Det vore fullt naturligt för de som byggt sina imperium på det gamla sättet att vilja motarbeta sådana reformer, och därför mobilisera och skicka fram sina lakejer. Eller så är det så enkelt att medan ryktet om film- och musikbolagens död är betydligt överdrivet så dras gammelmedia med verkliga problem. Ett sätt att lösa det är genom klickbeten, och mycket bättre klickbeten än att provocera människor som lever på nätet är svårt att tänka ut. Skitsamma att det är skitsnack, det ger ju klick, och klick ger klirr i kassan via reklamintäkter. Ni vet, sådär som de förhärdade brottslingarna på piratsiterna bygger sina förmögenheter. Tänk på det nästa gång ni läser en blaska online.

Och kom för all del ihåg att känna tacksamhet över att vi har gammelmedia, vars integritet och källgranskning står som garant för kvalitet i en värld som annars mest består av näthat och särskriven bloggsörja. Om vi inte hade gammelmedias saklighet och opartiska inställning, om inte media med sin oklanderliga moral uppfostrade oss och förklarade hur det ligger till, hur skulle det se ut? Då skulle folk tro på vad som helst och helt okritiskt svälja allt de läste på nätet, allt medan de mumsade i sig gratispopcorn som de har hämtat på ICA.


Photo credit: Ed Yourdon / Foter / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Förnamnssjukan: Ett symptom

Det här med att omnämna offentliga personer vid förnamn är en irriterande vana, och den sprider sig. Främst gäller det offentliga kvinnor. Varenda kvinnlig idrottare, med några få undantag, omnämns vid förnamn medan männen omtalats vid efternamn. Detta har även i allt större utsträckning spillt över till andra sammanhang, till exempel politik där de två senaste partiledarna för Centern hetat Maud och Annie medan de senaste två partiledarna för Socialdemokraterna hetat Juholt och Löfven. Före Juholt hade dock sossarna en partiledare som hette Mona… Även på det området har distinktionen börjat suddas ut – man kunde ibland se dåvarande statsminister Reinfeldt omnämnas som Fredrik i pressen, något som förmodligen hade varit otänkbart på statsminister Perssons tid. Och då inte bara för att han inte heter Fredrik i förnamn. Så förnamnandet är inte längre könsbundet förminskande mot bara kvinnor. Det blir mer jämställt, men inte bättre.

Vad är då problemet? Så länge alla vet vem man pratar om gör det väl inget? Mja, man kan tycka det. Men att använda förnamn är mer personligt medan efternamn är det mer officiella. Traditionellt sett. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen är något av en stofil och att saker förändras, och om vi en dag är överens om att omnämna alla vid förnamn i offentliga sammanhang så är det väl så då.

Själv försöker jag dock lite konservativt hålla mig till formerna så som jag känner dem. Och det är inte bara av korrekthet utan fyller också en praktisk funktion. Då jag själv har varit aktiv politiskt fick jag anledning att tänka igenom detta ordentligt. För hur skulle jag hantera att i text omnämna mina partiledare Rick Falkvinge och Anna Troberg? De var ju på samma gång offentliga personer med ledande roller i ett parti, och människor jag kände privat. Lösningen var väldigt enkel. Troberg och Falkvinge när jag diskuterade partipolitiska frågor, Anna och Rick när jag refererade till privatpersonerna. Jag hade således möten med Troberg och Falkvinge men fikade med Anna och Rick. På så sätt kunde jag också förvänta mig att eventuell kritik mot såväl Falkvinge som Troberg inte skulle påverka min vänskap med Rick och Anna.

Jag ser förnamnandet som ett symptom på en annan sjuka; nämligen den där människor inte förmår skilja på professionella och privata relationer. Redaktörer och ministrar, journalister och folkvalda politiker frotterar sig med varandra och tappar den professionella distansen. För att liksom i inledningen jämföra med idrottens värld så har det under lång tid funnits en trend där före detta idrottare och idrottsledare anställs som bisittare i media och ibland även intervjuar sina tidigare kollegor. Jag gissar att det var där någonstans tilltalet började bytas ut från ett distansierat korrekt till ett mysigt kollegialt. Och jag tycker mig se samma utveckling i politisk journalistik. Det som börjat som en bristande professionell hållning gentemot kvinnor, som mest är lite gulliga när de försöker men inte behöver tas riktigt på allvar, har blivit bristande professionell hållning mot alla.

Förnamnandet är bara ett symptom. Själva sjukdomen är frotterandet. Vänskapskorruptionen. Hur ska journalister kunna vara kritiskt granskande av makten och bibehålla objektiviteten på dagen när de sitter vid samma bord och skålar på kvällen? Jag tycker mig också se det på politiska företrädare som blir alltmer arroganta i sina uttalanden. De vet ju att deras kompis vid mikrofonen inte kommer att ställa några svåra följdfrågor. När Olofsson grillades av Pelle Nilsson i Aktuelltstudion angående Nuon-affären var det en frisk fläkt i svensk politisk journalistik. En journalist som inte lät en politiker komma undan med icke-svar! Problemet är bara att det inte borde vara en frisk fläkt. Det borde vara standard. Och kanske kom sig den friska fläkten av att reportern som skötte intervjun, Pelle Nilsson, var inhoppare. Kanske väntade sig Olofsson att i vanlig ordning bli snällt kompisintervjuad, och så råkade hon istället på en uppkomling som inte hunnit lära sig spelreglerna. Kanske är det också däri den egentliga särbehandlingen av Sverigedemokraterna ligger; inte att de granskas hårdare än övriga partier, utan att de granskas… alls. För att de är utbölingar i ett mediapolitiskt klimat där alla är nöjda med den rådande ordningen. Kanske är Sverigedemokraterna i den meningen också ett symptom.

Jag kommer osökt att tänka på en scen ur det australiska eposet om första världskriget, Anzacs, där en ny officer kommer till fronten och genast beordrar manskapet att skjuta ett par granater mot de tyska ställningarna för ”de sitter ju bara där”. Detta orsakar stor upprördhet både i de egna leden och hos fienden, som genast vill veta vad det är fråga om. Vad officeren inte fick lära sig på officersutbildningen var de inofficiella regler som uppstått vid fronten för att tillvaron i skyttegravarna skulle bli någorlunda drägliga. I det aktuella fallet hade man kommit överens om att bara skjuta på varandra vid vissa tidpunkter, så att soldaterna däremellan skulle få lugn och ro att äta och sova.

Denna scen kan illustrera såväl förhållandet mellan media och politiker, eller kanske ännu mer förhållandet mellan blocken som ligger uppradade i två parallella skyttegravar och kommer överens om inofficiella regler för hur saker och ting ska skötas. Oavsett vilket så kan man vara säker på att status quo bibehålls så länge alla inblandade tjänar på det, och att det är svårt att skjuta på någon man känner vid förnamn…


Photo credit: cedartree_13 / IWoman / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , , , intressant?

Öppet brev till kulturskribenter med fäbless för öppna brev

Hej kulturskribenter. Jag tror vi behöver prata. Ni känner inte mig. Jag är blott en enkel industriarbetare. Medan ni frotterar er med varandra på Södermalm intar jag min lunch direkt ur en matlåda i Södertälje. Jag räknas inte in i den kategori människor ni försöker imponera på, men ändå: Här är mina fem cent.

Det här med öppna brev alltså. Ni måste sluta med det. Det är tjatigt och tramsigt. En billig och ovärdig ursäkt för att formulera sig personligt. Det är därtill ett passivt aggressivt uttryckssätt.

Ni är upprörda. Jag fattar det. Ni vill försöka uttrycka er folkligt. Ni tror att sättet att göra det är att skriva korthugget. Kanske gör det också det. Era öppna brev sprids med vinden i sociala medier. För varje gång ökar risken att jag spräcker ett aneurysm exponentiellt.

Saken är den att ert engagemang klingar falskt. Ni skriver öppna brev till människor ni är arga på. Vanligen Jimmie Åkesson. Men den påstådda mottagaren kommer sannolikt inte att läsa brevet, än mindre ta till sig det. Det här vet ni. Det är heller inte syftet. För ni vänder er egentligen inte alls till den påstådda mottagaren, gör ni? Nej, ni vänder er till alla andra. Själva poängen med öppna brev är att alla andra ska läsa det, eller hur? Så att alla får se att ni är goda människor. Det är som att ta en selfie när man stoppar en femma i Frälsningsarméns bössa. Visst, femman kommer kanske till nytta, men det är bara värt något om andra kan se att man har gjort det.

Det öppna brevet är självcentrerat. Det handlar om er, inte den påstådda mottagaren. Det handlar om ert ego, er status, er godhet. Det är en form av mediaelitistisk slacktivism, motsvarande pöbelns gillande av saker på Facebook. Det är den formen av intellektuell slapphet man kan unna sig när man har tillgång till kultursidorna.

Det har gått fullständig inflation i öppna brev. Den som först kom på konceptet var möjligen lite finurlig. Nu är det bara tradigt plagierande. Sluta, snälla.

Om ni har något ni verkligen vill säga till någon i en personlig ton, skriv för all del ner det. Skriv sedan ut brevet, stoppa det i ett kuvert och slicka igen det. Googla fram adressen till mottagaren, gå till affären och köp ett frimärke och stoppa brevet i en brevlåda. Det är inte så jobbigt som det låter. Och är det för jobbigt kan man maila.

Trots allt; ett brev är något mellan avsändaren och mottagaren. Och FRA.


Andra bloggar om:

Photo credit: cali.org / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Sanningsministeriet trollar bort sig själva

Thomas Gür avslöjar via Facebook hur Public Service, aka Sanningsministeriet, tillrättalägger verkligheten genom att justera sina artiklar. Nedan följer Gürs text i sin helhet för den som inte har möjlighet att läsa den i original.

I morse publicerades en artikel på SVTs hemsida där Daniel af Klinberg, ansvarig för Sommarprogrammet fick en fråga som löd så här:

”Om det hade varit en person som hade uttryckt högersympatier på samma tydliga sätt som Athena Farrokhzad uttrycker vänstersympatier, hade ni sänt programmet då?”
Han svarar:
”– Det är en jättesvår fråga. Vi kan inte bryta mot vårt sändningstillstånd, säger Daniel af Klintberg.”

Nu några timmar senare har frågan ändrats till detta:

”Sveriges Radio har också fått kritik för att man skulle låta personer med vänstersympatier komma till tals oftare än personer som exempelvis är invandringskritiska. Daniel af Klintberg kan inte svara på om man skulle ha sänt ett program som är lika klart partiskt mot exempelvis invandring.
– Det är en jättesvår fråga. Vi kan inte bryta mot vårt sändningstillstånd, säger Daniel af Klintberg.”

Om man vill förstå vad det är för fel på SR/SVT utgör denna redaktionella intervention ett utmärkt exempel.
a) Först anses högersympatier strida mot sändningstillståndet (höger för af Klintberg verkar vara samma sak som nazism, rasism och antisemitism)
b) Sedan byts högersympatier mot ”invandringskritiska” och kontrasteras mot vänstersympatier.
När boten blir värre än soten.
(Om någon kan bistå mig med att få upp den gamla versionen av sidan i frågan, url, nedan, vore jag tacksam).
http://www.svt.se/kultur/16-anmalningar-mot-sommar-i-p1

Undertecknad har försökt hitta en cachad version av den gamla artikeln utan framgång. Jag vet inte vad för slags svart magi Sanningsministeriet kastat på nätet, men jag hittar inte. Kanske åberopar man rätten att bli bortglömd, vad vet jag. Vad jag vet är däremot att det inte är första gången Public Service (eller andra medier) agerar på det här sättet, och sannolikt inte den sista heller. Ett utmärkt exempel är hur man ändrade informationen om en partiledardebatt strax före EU-valet efter att det orimliga i att ett parti med mandat i EU-parlamentet inte bjöds in påpekats. När check engine-lampan tänds så tejpar man över den istället för att lämna in bilen på verkstad.

Det här är ett otyg. Det vore hedervärt om media i allmänhet begagnade sig av wiki-style och behöll versionshistorik så att den som ville kunde se vad som har ändrats och jämföra. När det gäller Public Service som vi alla är med och betalar för så borde det vara ett absolut krav. Nu kan jag bara se att artikeln har ändrats, men inte vad som har ändrats. Det kan komma tillbaka och bita Sanningsministeriet i stjärten. Tänk om Thomas Gür bara hittar på? Hur ska de kunna bevisa det?

Uppdatering: Thomas Gür har utvecklat det hela i SvD.


Andra bloggar om: , , , ,

Ingen läser Världsbankens rapporter

Någon ställde en fråga på Reddit: Om en person från femtiotalet plötsligt dök upp idag, vad skulle vara svårast att förklara vederbörande om vår tillvaro? Ett briljant svar löd: Jag har en pryl i min ficka som är kapabel att ta del av all världens kända kunskap. Jag använder den till att titta på kattbilder och bli osams med främlingar.

I The Sydney Morning Herald kan man läsa att Världsbanken har upptäckt att ingen läser deras rapporter. Eller närmare bestämt; uppemot en tredjedel av rapporterna har aldrig laddats ned. Inte en enda gång! Ytterligare 40% har laddats ned färre än hundra gånger och bara 13% av de tillgängliga rapporterna har laddats ned fler än 250 gånger.

Och då tänker jag på det där svaret på Reddit igen och undrar hur många LOLcats som har setts färre än 250 gånger. Och så tänker jag på hur landet liksom stannar för att det är Mello och hur det är totalt meningslöst att försöka få ut något ur sina flöden vid det tillfället. Och jo, jag vet att det är fullt möjligt att både engagera sig i trams en stund nu och då och samtidigt insupa information, men ändå: Det är något sorgligt över att massor av insiktsfull och värdefull information ligger oläst och samlar virtuellt damm i ett digitalt arkiv.

Nu är det ju så att den stora majoriteten av oss inte skulle få ut något av att läsa dylika rapporter ändå. Vad vi behöver är transformatorer; människor som förstår de nya rönen och kan omvandla dem till någonting som blir begripligt och värdefullt även för oss lekmän. Det är inte meningen att folk i allmänhet ska ladda ned och läsa Värlsbankens rapporter. Däremot är det meningen att journalister ska göra det, liksom diverse tankesmedjor, politiker och tjänstemän. De där människorna som ska kunna omvandla det till något som även blir begripligt för resten av oss.

I väntan på att de gör det har vi inte mycket annat val än att titta på katter och bli osams med främlingar…

wnd_4d808468da67f09c9d8352f4b91bde9e


Andra bloggar om: , , ,

Den oberoende televisionen

7315210328_5f541f116e_oJust nu pågår en partiledardebatt i SVT. Tre veckor innan valet till EU-parlamentet. Ett av de partier som svenska folket valt in i EU-parlamentet har inte bjudits in till debatten, nämligen Piratpartiet. SVT har tidigare försvarat sig (och också reviderat agendan) med att det inte är en partiledardebatt som handlar om EU-valet. Lite märklig timing, kan man tycka. Än märkligare blir det när man ser rapporterna på Twitter om hur EU kommer upp gång efter annan i debatten. Och allra, allra märkligast är att Feministiskt Initiativ tydligen bjudits in och deltagit i något slags försnack. Ett parti som varken representeras i riksdag eller EU-parlament. Och missförstå mig nu rätt – jag tycker det är bra att så många relevanta partier som möjligt är med, men när man leapfroggar ett folkvalt parti på det här viset så blir det bara patetiskt.

Jag hänvisar till rapporter via Twitter av en anledning: Jag vägrar nämligen titta på programmet. Om SVT bojkottar ett folkvalt parti och öppet pissar på 225 000 medborgare så bojkottar jag SVT. Att SVT malligt hänvisar till sig själva som ”den oberoende televisionen” blir bara patetiskt i sammanhanget.

Ja, jag är förbannad. Riktigt förbannad. Det här är en fars. Och förutom särbehandlingen, lögnerna och föraktet för demokratin är det upprörande att vi måste betala för den här skiten. Alla som äger någon form av elektronik måste betala för SVT vare sig de vill eller inte. Om det åtminstone vore ett privat företag så att jag kunde välja bort det, men nej. De spottar oss i ansiktet, och tvingar oss att betala för det. Men de kan åtminstone inte tvinga mig att titta.

Som tur är finns det andra kanaler. Sociala medier har inte alls samma räckvidd, men det räcker en bit. Det gjorde det 2009 också. Ute i dessa sociala medier kan man prata direkt med Piratpartiets partiledare Anna Troberg, istället för att sitta framför teven och bli matad med tillrättalagda svar via SVT. Ta den chansen. Och ta chansen att ge etablissemanget en rejäl näsbränna den 25:e maj! Använd din röst till att demonstrera att det här inte är okej!

Photo credit: Ludie Cochrane / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)


Andra bloggar om: , , , , ,

Det är dags att stävja näthatet


M3Li55@ / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)

Rubriken har jag kopierat rakt av från Robert Aschberg, vilket möjligen innebär upphovsrättsintrån då en sex ord lång rubrik har ungefär samma verkshöjd som en genomsnittlig popdänga. Som ju alltså omfattas av upphovsrätten. Men anledningen till att jag kopierar rubriken är ingalunda för att jag vill att Robert Aschberg och Aftonbladet ska svälta, utan för att jag håller med. Det är hög tid att stävja näthatet!

Och med näthat menar jag då det bottenlösa, öppna hat mot nätet och dess invånare som sprids överallt i gammelmedia. Det finns ett antal människor som sitter i timmar varje dygn och spyr galla över andra människor de aldrig träffat. Det handlar om förolämpningar, förtal, ärekränkning och, det värsta av allt, upphovsrättsintrång. Jodå, det har hänt ett par gånger att man har sett en krönika som skäligen kan misstänkas vara en rewrite av en bloggpost.

Därtill måste varje steg du och jag tar övervakas, enligt justitieminister Beatrice Ask, trots att EU-domstolen nyligen i skarpa ordalag underkänt datalagringsdirektivet. Teorin som såväl näthatande politiker som näthatande journalister resonerar utifrån tycks vara att möjligheten att vara anonym på nätet gör oss till brottslingar och terrorister. Om inte än så är det ändå bara en tidsfråga. Som att det enda som hindrar oss från att springa ut på stan och förfölja varandra, skrika glåpord, tafsa eller rent av slå ner någon är att vi då måste se varandra i ögonen. Att det enda som håller oss på rätt sida lagens råmärke är ynklig feghet. Det är i så fall inte särskilt höga tankar man har om väljarna. Men det förklarar rätt mycket. Klappandet på huvudet och den nedlåtande viljan att rädda folk, särskilt från sig själva, följer samma linje.

Ja, det begås brott på nätet. Ja, det finns mörka sidor. Ja, det finns fega idiotjävlar som i skydd av anonymiteten ägnar sig åt förföljelse och förtal. Dessa ska självklart bekämpas, och det är rättsväsendets sak att sköta. Det behövs inga nya lagar för det, det behövs bara att de befintliga lagarna tillämpas.

Det är dock bara ena sidan av myntet. Den andra sidan är möjligheten att själv definiera vem man är. Att välja sin egen identitet och inte ses som oviktig för att man kommer från fel sida av stan, har fel utbildning, fel efternamn eller fel kontakter. Möjligheten till anonymitet är också en enorm utjämnare. Den gör det därtill möjligt för människor att diskutera ämnen som ses som för tabu för att prata om öppet. Den gör det möjligt för den som kanske inte ännu är redo att komma ut som till exempel homosexuell att få kontakt med andra som är eller har varit i samma situation och därför slippa känna sig så förtvivlat ensam. I skydd av anonymiteten kan man prova sig fram, söka sin identitet och rent av byta den beroende på situation. Anonymitet innebär att kasta av sig de bojor av förutfattade meningar som följer med kön, hudfärg, sexuell läggning, klasstillhörighet, etcetera.

Att man ens ska behöva förklara det här. Fortfarande! Kan ni inte bara sluta hata nätet? Och Aschberg, om du vill jaga troll finns det gott om penntroll att haffa. Du kan börja med din Fredrik Virtanen.

Nätvänligheten I
Nätvänligheten II
Nätvänligheten III
Nätvänligheten IV
Mer nätkärlek


Andra bloggar om: ,

Varför jag läser skiten


Sergiu Bacioiu / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Varje gång jag delar en artikel från kvällspressen i mina nätverk, vanligtvis med en spydig kommentar, så vet jag att någon snart kommer att kommentera något i stil med ”Varför läser du den där skiten?”. Det förekommer så klart varianter på det, som ”jag har slutat läsa kvällstidningar”, men de går ut på samma sak – att understryka att man liksom står över det. Är lite bättre, lite smartare.

Jag har förvisso inget problem med den inställningen – det är väl ungefär som jag och Melodifestivalen eller Radio Rix, tänker jag – men jag skulle ändå en gång för alla vilja besvara frågan. För igår hände det igen. Efter att jag hade skrivit om SVT:s arrogans inför EU-valet. En italiensk vetenskapsman som varit död i 450 år återvände tillfälligt för att fråga mig vem fan som bryr sig om SVT, ty de har ändå alltid varit husbondens röst.

Svaret är: Jättemånga. SVT är en megafon som når ut till både slott och koja, och när SVT tar upp ett ämne uppstår det vanligtvis massor av debatt och opinionsbildning. Så när SVT struntar i något, som att det är val till EU-parlamentet och att det faktiskt är rätt viktigt, så får det också antieffekten att det inte blir någon mobilisering kring ämnet. Jo, SVT ska ju faktiskt anordna någon liten myshörna där kandidater till EU-parlamentet får visas upp, men det är också allt. SVT:s prioritering sätter mycket av tonen. Därför bryr jag mig om hur SVT agerar.

Detsamma gäller kvällspressen. Ja, jag tycker att kvaliteten ofta är undermålig. Ja, det är ytligt och sensationslystet och inte sällan helt fel, men likförbannat är det till stor del där tonen sätts för vad vi pratar om. Inte bara i finrummet utan även i fikarummen där den stora massan skapar sin bild av samhället. Därför spelar det roll vad såväl SVT som kvällspress eller TV4 eller vilka andra stora aktörer man nu kan tänka sig gör att säger, och vad de väljer att inte göra eller säga. Visst, vi har alla möjlighet att opinionsbilda nuförtiden, och emellanåt händer det att någon enskild eller en större grupp lyckas göra tillräckligt med intryck för att det ska märkas. Hur det märks? Ja, media plockar upp det och sen händer det saker. Men generellt sett får man ändå säga att vår impact i samhällsdebatten är… begränsad.

Man kan likna det vid att kasta sten i vattnet. Stora stenar ger rejäla plums och stora ringar på vattnet som når långt. Små stenar skvätter lite och ringarna dör snabbt. SVT kan skapa svallvågor. Liksom kvällspressen. Det spelar ingen roll om de har rätt eller fel – det som sägs och skrivs i de stora medierna fastnar i folks medvetande och bidrar till att skapa en allmän bild av tingens ordning.

Det är därför jag läser skiten. För att hänga med i hur världen ter sig för de som inte ägnar timmar åt att läsa på om övervakningslagar, diskutera politik i sociala medier eller nörda ner sig i ett ämne man inte ens är intresserad av bara för att en tanke ledde till en annan och plötsligt är det mitt i natten men jag ska bara…

Den danske filosofen Søren Kierkegaard har skrivit vackert om det i den välkända dikten Till Eftertanke:

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där

Om jag vill kunna påverka någon, om jag dela med mig av min syn på saker och ting, då måste jag först förstå var den personen står, hur den personens världsbild ser ut, och börja där. Att använda den kunskap man lyckats samla på sig som en knölpåk och slå den i huvudet på folk är föga framgångsrikt. Jag tror att mången opinionsbildare, vare sig stor eller liten sten, kan behöva tänka på det ibland innan det är dags att kasta sig i vattnet. Ta reda på hur världen ser ut för andra och utgå därifrån.

Och det är därför jag läser skiten.


Andra bloggar om: , , ,

Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året

Estonian Foreign Ministry / Foter / CC BY

Jag slängde ut frasen i rubriken i mina sociala medier tidigare ikväll. Då bara för att vädra känslan av att det börjar bli svårt att skilja de avsiktliga skämten från lyteskomiken. Sedan insåg jag att det var bättre än så. Dagen till ära, den första april alltså, står ”den oberoende televisionen” för det bästa exemplet man skulle kunna tänka sig på precis det. De bjuder nämligen in till partiledardebatt tre veckor före valet till EU-parlamentet (ni vet det där valet vars enda avtryck i mediabevakningen är epitetet ”supervalår”), och det utan att bjuda in partiledaren för det femte största av svenska partier i just EU-parlamentet: Piratpartiet.

I den ursprungliga artikeln, publicerad den 31:a mars, råkade man av misstag nämna valet till Europaparlamentet men alltså glömma att bjuda in partiledaren för ett av de partier som representerar medborgarna i sagda parlament. Detta rättade man till idag, den första april, genom att redigera bort det där om val till Europaparlamentet.

Och det här hade som sagt kunnat vara ett roligt aprilskämt. Om det inte vore för att SVT är precis lika roliga hela tiden genom att skämta om att de är objektiva och oberoende. Jag skulle väldigt gärna vilja säga upp mitt avtal med SVT men till skillnad mot andra skojare går det inte då SVT lyckats få inskrivet i lagen att de har rätt att ta ut avgifter på allt som har en display. Och vad är väl mer oberoende än ett media man inte kan säga upp? När jag var liten brukade min pappa föraktfullt referera till teven som ”gud i hörnet”, men till och med kyrkan kan man faktiskt gå ur och slippa ge pengar till.

Seriöst, SVT. Det är dags att börja prata EU-val och det är dags att börja behandla alla representerade partier lika. Tills ni gör det är ni ett skämt, varje dag på året.


Andra bloggar om: , , , ,

Kolla aldrig en bra story

NapInterrupted / Foter / CC BY-ND

Lite nu och då kan man läsa förnumstiga tips till användare av sociala medier att tänka en gång extra innan man delar något vidare. Det är ett gott råd. Tänk efter, verkar det du just läst/sett rimligt? Är källan trovärdig och välrenomerad? Finns det andra källor angivna eller kan uppgiften verifieras på annat håll? Om inte kan det vara så att det helt enkelt inte är sant. Å andra sidan bör man också dra öronen åt sig när rapporteringen blir alltför ensidig. När alla upprört drar åt samma håll kan det vara en god idé att stanna upp och tänka efter. För ingen vill egentligen vara en del av ett drev. Men hur lätt är det för den enskilde att avgöra en nyhets bäring och en källas trovärdighet när inte ens medierna med alla sina resurser tycks klara av det?

Media, den tredje statsmakten, har ett stort inflytande över människors uppfattning om världen. Därför är det också av yttersta vikt att dessa medier tar detta ansvar på största allvar. Det tror jag också att man för det mesta gör, men i klickonomins tidsålder känns det som att det allt som oftast slarvas med faktakoll och skarvas för att uppnå önskad dramaturgisk effekt.

Nyligen rapporterade flera svenska medier en lustig historia om en lärare som tröttnade på stöket i klassrummet och fick ordning på sina elever genom att hota med att avslöja vad som kommer att hända framöver i Game of Thrones. Här tog dock Metro tag i saken och gjorde ett gräv. Historien visar sig omöjlig att verifiera. I vart fall har den inte kunnat verifieras av något media som återberättat historien.

Nu är det inte en särskilt allvarlig fadäs. Det är en lite gullig historia och den skadar liksom inte någon. Det värsta som kan hända är väl att någon försöker sig på det på riktigt, och vem vet – det kanske funkar. Slarvande med faktakoll kan få mycket allvarligare effekter än så.

Ta Koppargården till exempel. Eller Carema-skandalen som det också hette. Girigt företag det där som fyllde fickorna medan de gamla fick liggsår och vanvård. Symbolen för denna girighet blev de vägda blöjorna som rapporterades om som om man tog av blöjor, vägde och satte tillbaka om de inte vägde tillräckligt mycket. Så var det naturligtvis inte. Även mycket annat som rapporterades om från Koppargården låter misstänkt likt LEAN – något även kommunala boenden sysslar med. Huruvida det är en bra idé är en annan femma.

Men Carema-skandalen etsade sig in i människors medvetande, och det spelar liksom ingen roll att man i efterhand kan konstatera att det var en mediaskandal snarare än en vårdskandal. Skadan är gjord. Carema är så förevigt stämplade att företaget numera bytt namn. Vilket är synd, för oavsett vad som egentligen hände på Koppargården under Caremas tid så tyder inte mycket på att det är bättre nu, och därtill finns det personal på andra boenden där Carema skött driften som anser att allt var bättre på deras tid.

Problemet är att medierna inte gjorde sitt jobb som granskare utan litade på den ursprungliga källan och hakade på drevet. Det skapade en tämligen kompakt bild av ett obestridligt faktum. De dramaturgiska effekterna var också starka och hela historien blev ett självspelande piano och klirr i kassan för medierna. Apropå företag som fyller fickorna alltså. Det händer att det rapporteras om vanvård på kommunala boenden också, men har inte samma genomslagskraft, samma dramaturgi. Tydligen är det okej att farmor får liggsår, bara inte någon privat aktör tjänar pengar på det.

Nyligen var det dags igen. Den här gången var det elaka kapitalister som håvade in storkovan på att låta dagisbarn svälta. En rapportering som inte heller den tycks stå pall för granskning. Eller ett annat färskt exempel: Nyheten att NASA förutspått att världen som vi känner den går under inom ett par år. Det stämmer inte heller. Vad som är sant är att någon använt verktyg som NASA utvecklat (i något annat syfte) och kommit fram till att vi är körda. NASA står emellertid inte bakom rapporten. Och det är ju liksom viss skillnad i tyngd att rapportera att NASA gjort en beräkning och att ”some guy” har gjort det.

Bara ur minnet kommer jag på saker som när det påstods att The Pirate Bay hade publicerat bilder på döda barn (nej), när DN genom Hanne Kjöller påstår att Piratpartiets Christian Engström inte är aktiv (jo) eller den där bilen som Aftonbladet berättade om som världens farligaste (ja, bilar utan styrstång och med några hundra kilo ballast i bakluckan är rätt farliga). De flesta av oss kan göra en lista över felaktigheter och den kommer att se olika ut beroende på våra personliga intressen och kunskaper. Det är också däri farorna ligger, för det finns saker jag vet en hel del om och där kan jag ganska snabbt bedöma om en nyhet verkar skev vilket leder till att jag forskar vidare. Men vad gäller mycket annat som skrivs besitter jag inte den bakgrundskunskap för att omedelbart se om nyheten verkar falsk. Så är det för alla, och i varje ämne finns antagligen en övervägande majoritet som inte har verktygen för att genomskåda lögnen. Därför fungerar det. Därför är det lönsamt att skarva och fara med osanning. Och därför uppstår drev.

Så frågan är då: Vem kan man tro på när det är så här? Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har inga svar på det annat än att vara kritisk, jämföra källor och glömma myten om att medierna skulle vara opartiska. Det är nämligen själva kärnan av falskhet – den här illusionen av att medier skulle agera opartiskt och som någon slags forskare som använder vetenskapliga metoder för att verifiera fakta och rapporterar resultaten, oavsett vad de själva hade önskat sig. Det är inte sant, och det vore ärligare om mediahusen och journalisterna var öppna med sina sympatier.

Samtidigt är det också en kapplöpning. I en tid där alla rapporterar nyheter blir nyheterna också gammelheter väldigt fort. I konkurrensen med nya medier har gammelmedia ett rejält handikapp i sitt krav på faktakoll och korrekthet. Att tumma lite på det och skjuta från höften kanske är nödvändigt för att hänga med, med baksidan att man då kompromissar med sin trovärdighet förstås.

Vän av ordning kan förstås i sin tur ifrågasätta mina källor. Beskylla dem för att vara partiska. Gör gärna det, det är nämligen precis det vi ska göra.


Andra bloggar om: , , , , intressant?