Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Internet och sociala medier har medfört att word of mouth når mycket längre. Det är inte längre bara till sina närmast sörjande en människa når ut med sina åsikter. Orden når jorden runt och färdas dessutom i tiden eftersom de finns kvar för framtida sökningar. Därför är goodwill ännu viktigare idag än tidigare. En del företag vill inte riktigt fatta det och väljer att vända taggarna utåt och attackera den som skrivit negativt om dem, något som bara ger ännu mer negativ publicitet.

Alla tycker förstås inte att den här utvecklingen är bra. Det tycker jag. Det gör att god PR inte är något som kan köpas för pengar – man måste leva upp till bilden av sig själv också. Jag tycker att det är jättebra att jag som konsument kan få veta att en produkt eller tjänst inte fungerat bra för Kalle eller att Stina fått ett dåligt bemötande av Företaget AB. Det gör att jag slipper köpa grisen i säcken.

Men för att inte allt bara ska bli negativt och “näthat” förutsätts att man även skriver och berättar när man hittar någonting bra. Jag försöker tänka på det och twittrade till exempel om att ständigt utskällda SJ skickade mig fram och tillbaka till Göteborg utan minsta missöde tidigare i år.

Den här gången vill jag tipsa om nätbutiken Javari för den som vill köpa sig ett par skor eller en väska. Jag snubblade över siten när jag letade efter ett par nya kängor och hittade ett par från Caterpillar som förvisso var riktigt coola men också förbannat dyra. I valet och kvalet om man ska lägga 1699:- på ett par pjuck ville jag ha mer information och började så googla för att se om någon hade något att säga om just dessa skor. Så kom det sig att jag snubblade över en brittisk nätbutik och kunde köpa skorna för ungefär halva det priset.

Jo, ni läste rätt. Ordinarie pris på Javari är £99,99 men de var sänkta till £74,98. Dessutom utan fraktkostnad och leverans inom 3-5 dagar. Det lät för bra för att vara sant, och ett tag funderade jag faktiskt på om det var något slags bluff, men Javari är en del av Amazon-familjen så det kändes tryggt.

Priset blev till slut drygt £79,77 (879 spänn) vilket beror på att man räknar om momsen till svenska villkor. Halva priset mot vad svenska butiker vill att jag ska betala alltså. Även till ordinarie pris hade de varit klart billigare än i Sverige.

Skorna då? Caterpillar som sagt, en modell som heter Evolve. Både snygga och sköna tycker jag efter att bara ha använt dem en gång. De är inte varmfodrade men rymliga nog för ett par extra sockor, något jag tycker är bra. Vinterkängor som kräver -20 grader för att man inte ska dö av värmeslag är slöseri med pengar och utrymme. Bättre då med ett par rejäla vattentäta pjuck och möjlighet att reglera isoleringen med flera lager sockor.

Nu vill jag bara bli frisk så att jag orkar gå ut också.

Andra bloggar om: javari, caterpillar, evolve, skor, nätbutik

Internet och sociala medier har medfört att word of mouth når mycket längre. Det är inte längre bara till sina närmast sörjande en människa når ut med sina åsikter. Orden når jorden runt och färdas dessutom i tiden eftersom de finns kvar för framtida sökningar. Därför är goodwill ännu viktigare idag än tidigare. En del företag vill inte riktigt fatta det och väljer att vända taggarna utåt och attackera den som skrivit negativt om dem, något som bara ger ännu mer negativ publicitet. Alla tycker förstås inte att den här utvecklingen är bra. Det tycker jag. Det gör att god PR inte är något som kan köpas för pengar - man måste leva upp till bilden av sig själv också. Jag tycker att det är jättebra att jag som konsument kan få veta att en produkt eller tjänst inte fungerat bra för Kalle eller att Stina fått ett dåligt bemötande av Företaget AB. Det gör att jag slipper köpa grisen i säcken. Men för att inte allt bara ska bli negativt och "näthat" förutsätts att man även skriver och berättar när man hittar någonting bra. Jag försöker tänka på det och twittrade till exempel om att ständigt utskällda SJ skickade mig fram och tillbaka till Göteborg utan minsta missöde tidigare i år. Den här gången vill jag tipsa om nätbutiken Javari för den som vill köpa sig ett par skor eller en väska. Jag snubblade över siten när jag letade efter ett par nya kängor och hittade ett par från Caterpillar som förvisso var riktigt coola men också förbannat dyra. I valet och kvalet om man ska lägga 1699:- på ett par pjuck ville jag ha mer information och började så googla för att se om någon hade något att säga om just dessa skor. Så kom det sig att jag snubblade över en brittisk nätbutik och kunde köpa skorna för ungefär halva det priset. Jo, ni läste rätt. Ordinarie pris på Javari är £99,99 men de var sänkta till £74,98. Dessutom utan fraktkostnad och leverans inom 3-5 dagar. Det lät för bra för att vara sant, och ett tag funderade jag faktiskt på om det var något slags bluff, men Javari är en del av Amazon-familjen så det kändes tryggt. Priset blev till slut drygt £79,77 (879 spänn) vilket beror på att man räknar om momsen till svenska villkor. Halva priset mot vad svenska butiker vill att jag ska betala alltså. Även till ordinarie pris hade de varit klart billigare än i Sverige. Skorna då? Caterpillar som sagt, en modell som heter Evolve. Både snygga och sköna tycker jag efter att bara ha använt dem en gång. De är inte varmfodrade men rymliga nog för ett par extra sockor, något jag tycker är bra. Vinterkängor som kräver -20 grader för att man inte ska dö av värmeslag är slöseri med pengar och utrymme. Bättre då med ett par rejäla vattentäta pjuck och möjlighet att reglera isoleringen med flera lager sockor. Nu vill jag bara bli frisk så att jag orkar gå ut också. Andra bloggar om: javari, caterpillar, evolve, skor, nätbutik

Såg en kvinna på Willys i rosa kamouflagebyxor. Vad är grejen med rosa kamouflage? När är det meningen att man ska ha det? Om man ska gömma sig i Melodifestivalen?

Sen googlade jag på eländet för att hitta en schysst bild, och då hittade jag den här sötnosen.

Lil Wayne. Hård så det gör ont.

Andra bloggar om: rosa kamouflage, melodifestivalen, lil wayne

Såg en kvinna på Willys i rosa kamouflagebyxor. Vad är grejen med rosa kamouflage? När är det meningen att man ska ha det? Om man ska gömma sig i Melodifestivalen? Sen googlade jag på eländet för att hitta en schysst bild, och då hittade jag den här sötnosen. Lil Wayne. Hård så det gör ont. Andra bloggar om: rosa kamouflage, melodifestivalen, lil wayne

Och så var det det där med häng på brallorna. Jag försökte lite halvhjärtat dryfta saken med Långa Farbrorn på jobbet inatt. Inte för att det engagerar mig något alldeles oerhört eller för att jag trodde att det skulle bli ett givande samtal, utan bara för att Metro låg där på bordet och skrek om brallhäng och jag kände ett visst behov av att vara social. Det gick över.

Hans enda respons, när jag pekade på artikeln och muttrade något om hur löjligt det hela är, var: “Jamen det ser ju förjävligt ut!” Därmed skulle hela saken vara utagerad.

Långa Farbrorns spontana åsikt illustrerar ganska väl vad som är fel i samhället. Eftersom det ser förjävligt ut är det helt i sin ordning att förbjuda det, och sen tänker man inte mer på det. Det gör inte mitt liv sämre. Faktum är att min tillvaro nog blir aningen vackrare om jag slipper se ungdomar med byxlinningen vid knävecken.

Själv skulle jag inte gråta blod om man belade brallhäng, Foppatofflor och cykelhjälm med medeltida straff såsom gatlopp och stupstock. Vi har för övrigt alldeles för få medeltida straff idag. Med tanke på förnedrings-tv och komik som går ut på att göra bort intet ont anande människor på stan så borde medeltida skamstraff ligga rätt i tiden. Men det är bredvid poängen, för att direktöversätta ett engelskt uttryck.

Poängen är att det är godtyckligt. Poängen är brallhäng, piercing, tatueringar, diverse obskyra frisyrer, urringningar, smink, t-shirts med provocerande tryck, med mera, är uttryck för något. Det säger något om vem en människa är. Brallhäng kan knappast vara praktiskt, jag betvivlar att det är bekvämt, och den som påstår att det är snyggt ljuger som häst travar. Men säger något. Det säger “fuck you” till vuxenvärlden. När jag växte upp klippte man hål i byxorna för att uttala detta fuck you. Sen började man göra hål i ansiktet, sminka sig som om varje dag var Halloween, ha keps på sig inomhus(!) och både före och efter finns otaliga exempel på detta utseendemässiga fuck you. Tänk bara på hur långhåriga Beatles var eller hur provocerande höftrörelser Elvis ägnade sig åt. Fuck you!

Poängen är också att behovet av detta uttryck är en del i den personliga utvecklingen. Vi ska inte förhindra det. Men det är här det blir riktigt intressant, för det mest effektiva sättet att få ungjävlarna att dra upp byxorna vore att uppmuntra dem att inte göra det. Ge grabbarna komplimanger för hur snyggt deras byxor sitter, eller ännu bättre: Klä er så själva! Tänk om alla lärare på skolan kom till jobbet med brallorna lite käckt på låren. Det skulle vara slutet på det modet.

Nu blir det ännu mer intressant, för jag skulle nästan kunna hävda att skolans utspel att vilja förbjuda brallhänget är rätt. Rätt eftersom ungdomar har ett behov av att göra revolt mot vuxenvärlden. Vuxenvärlden gör därmed ungarna en tjänst genom att göra motstånd. Det värsta vi kan göra är förmodligen att försöka vara kompis med dem. De behöver motstånd, de behöver utmaningen, de behöver något att göra revolt mot. Byxor, kepsar och annat är faktiskt tämligen ofarligt, och därmed ett alldeles utmärkt ämne att öva sig på.

För ärligt talat: Vill vi att ungarna ska växa upp som lydiga nickedockor? Vill vi att de ska göra som alla vuxna säger utan att någonsin ifrågasätta det? Hur sunt skulle det samhället bli?

I själva sakfrågan håller jag dock med dyslesbisk

De få klädkoder som vi faktiskt har utanför arbetet kan jag ställa upp på: Var inte naken i affären, ät inte på restaurang i bar överkropp och låt Kalle Anka vara den ende som är klädd upptill och naken nedtill.

Andra bloggar om: gällivarehäng, brallhäng, ungdomar, förbud, klädkod, fuck you, intressant?

Och så var det det där med häng på brallorna. Jag försökte lite halvhjärtat dryfta saken med Långa Farbrorn på jobbet inatt. Inte för att det engagerar mig något alldeles oerhört eller för att jag trodde att det skulle bli ett givande samtal, utan bara för att Metro låg där på bordet och skrek om brallhäng och jag kände ett visst behov av att vara social. Det gick över. Hans enda respons, när jag pekade på artikeln och muttrade något om hur löjligt det hela är, var: "Jamen det ser ju förjävligt ut!" Därmed skulle hela saken vara utagerad. Långa Farbrorns spontana åsikt illustrerar ganska väl vad som är fel i samhället. Eftersom det ser förjävligt ut är det helt i sin ordning att förbjuda det, och sen tänker man inte mer på det. Det gör inte mitt liv sämre. Faktum är att min tillvaro nog blir aningen vackrare om jag slipper se ungdomar med byxlinningen vid knävecken. Själv skulle jag inte gråta blod om man belade brallhäng, Foppatofflor och cykelhjälm med medeltida straff såsom gatlopp och stupstock. Vi har för övrigt alldeles för få medeltida straff idag. Med tanke på förnedrings-tv och komik som går ut på att göra bort intet ont anande människor på stan så borde medeltida skamstraff ligga rätt i tiden. Men det är bredvid poängen, för att direktöversätta ett engelskt uttryck. Poängen är att det är godtyckligt. Poängen är brallhäng, piercing, tatueringar, diverse obskyra frisyrer, urringningar, smink, t-shirts med provocerande tryck, med mera, är uttryck för något. Det säger något om vem en människa är. Brallhäng kan knappast vara praktiskt, jag betvivlar att det är bekvämt, och den som påstår att det är snyggt ljuger som häst travar. Men säger något. Det säger "fuck you" till vuxenvärlden. När jag växte upp klippte man hål i byxorna för att uttala detta fuck you. Sen började man göra hål i ansiktet, sminka sig som om varje dag var Halloween, ha keps på sig inomhus(!) och både före och efter finns otaliga exempel på detta utseendemässiga fuck you. Tänk bara på hur långhåriga Beatles var eller hur provocerande höftrörelser Elvis ägnade sig åt. Fuck you! Poängen är också att behovet av detta uttryck är en del i den personliga utvecklingen. Vi ska inte förhindra det. Men det är här det blir riktigt intressant, för det mest effektiva sättet att få ungjävlarna att dra upp byxorna vore att uppmuntra dem att inte göra det. Ge grabbarna komplimanger för hur snyggt deras byxor sitter, eller ännu bättre: Klä er så själva! Tänk om alla lärare på skolan kom till jobbet med brallorna lite käckt på låren. Det skulle vara slutet på det modet. Nu blir det ännu mer intressant, för jag skulle nästan kunna hävda att skolans utspel att vilja förbjuda brallhänget är rätt. Rätt eftersom ungdomar har ett behov av att göra revolt mot vuxenvärlden. Vuxenvärlden gör därmed ungarna en tjänst genom att göra motstånd. Det värsta vi kan göra är förmodligen att försöka vara kompis med dem. De behöver motstånd, de behöver utmaningen, de behöver något att göra revolt mot. Byxor, kepsar och annat är faktiskt tämligen ofarligt, och därmed ett alldeles utmärkt ämne att öva sig på. För ärligt talat: Vill vi att ungarna ska växa upp som lydiga nickedockor? Vill vi att de ska göra som alla vuxna säger utan att någonsin ifrågasätta det? Hur sunt skulle det samhället bli? I själva sakfrågan håller jag dock med dyslesbisk De få klädkoder som vi faktiskt har utanför arbetet kan jag ställa upp på: Var inte naken i affären, ät inte på restaurang i bar överkropp och låt Kalle Anka vara den ende som är klädd upptill och naken nedtill. Andra bloggar om: gällivarehäng, brallhäng, ungdomar, förbud, klädkod, fuck you, intressant?

Jag hatar dem. Jag vet inte varför folk tar på sig nåt så gräsligt fult som de där överdimensionerade plastsolglasögonen som varenda tonårsbrud med självaktning ska ha på sig. De är fula, hör ni det? Fula!

Jag vet inte varför, men jag blir rent provocerad av dem. Det är nånting oändligt stöddigt, på ett dåligt sätt, över de där brillorna. Det är som om plastögonen själva ser ner på hela sin omvärld. Dessutom är de så sjukt stora att det ser ut som om brillorna är ute och går med fjortisen, inte tvärtom. Nu har till och med killarna börjat ta på sig såna där brillor, och det ser om möjligt ännu värre ut.

Måtte trenden vända snart, för nu har vi fått stå ut med detta otyg i två-tre somrar och jag vet inte om jag klarar en till.

På samma sätt blir jag provocerad av snubbar som har byxlinningen under skinkorna. Jag vill inte se era kallingar, särskilt inte som de har nåt gräsligt mönster på sig, och jag förstår helt enkelt inte vitsen. Det kan inte vara bekvämt och det kan definitivt inte vara praktiskt att vara tvungen att gå kobent för att inte tappa byxorna. Dessutom når man inte fickorna.

Ibland går modet helt enkelt överstyr. Så var det med de utsvängda brallorna på 70-talet, med axelvaddarna på 80-talet, och så är det med solbrillorna och gällivarehänget nu. Mer är bättre. Den som på 70-talet hade så utsvängda brallor att hemlösa sökte skydd i dem var kung, oavsett om det var sjukt fult. Den som på 80-talet hade så stora axelvaddar att han var tvungen att gå på tvären genom dörröppningar ägde. Och nu är det fräckaste som finns ett par solbrillor som täcker hela ansiktet och ett par byxor som sitter vid knäna så det ser ut som att man har glömt att dra upp dem sist man var på muggen.

Jag sätter mitt hopp till att pendeln alltid slår tillbaka. Det är bara det att reaktionen tenderar att bli lika vrickad den. Under den korta fristen däremellan är mainstreammodet uthärdligt, men å andra sidan skulle det antagligen bli oerhört tråkigt om det varade. Det ligger väl i människans natur att alltid vilja övertrumfa sin nästa, även om det är genom att ser mer fånig ut.

Folk får förstås klä sig och se ut hur de vill. Tyvärr verkar inte de själva övertygade om det. Jag skulle önska att fler klädde sig utifrån personlig smak och vad de passar i än efter vad nån kreddig person har på sig. I slutänden förefaller nämligen maniskt trendföljande vara en yttring av dåligt självförtroende; man litar inte på sin egen smak, sin egen uppfattning eller sina egna ögon.

Andra bloggar om: mode, solglasögon, gällivarehäng, baggy pants, trender, intressant?

Jag hatar dem. Jag vet inte varför folk tar på sig nåt så gräsligt fult som de där överdimensionerade plastsolglasögonen som varenda tonårsbrud med självaktning ska ha på sig. De är fula, hör ni det? Fula! Jag vet inte varför, men jag blir rent provocerad av dem. Det är nånting oändligt stöddigt, på ett dåligt sätt, över de där brillorna. Det är som om plastögonen själva ser ner på hela sin omvärld. Dessutom är de så sjukt stora att det ser ut som om brillorna är ute och går med fjortisen, inte tvärtom. Nu har till och med killarna börjat ta på sig såna där brillor, och det ser om möjligt ännu värre ut. Måtte trenden vända snart, för nu har vi fått stå ut med detta otyg i två-tre somrar och jag vet inte om jag klarar en till. På samma sätt blir jag provocerad av snubbar som har byxlinningen under skinkorna. Jag vill inte se era kallingar, särskilt inte som de har nåt gräsligt mönster på sig, och jag förstår helt enkelt inte vitsen. Det kan inte vara bekvämt och det kan definitivt inte vara praktiskt att vara tvungen att gå kobent för att inte tappa byxorna. Dessutom når man inte fickorna. Ibland går modet helt enkelt överstyr. Så var det med de utsvängda brallorna på 70-talet, med axelvaddarna på 80-talet, och så är det med solbrillorna och gällivarehänget nu. Mer är bättre. Den som på 70-talet hade så utsvängda brallor att hemlösa sökte skydd i dem var kung, oavsett om det var sjukt fult. Den som på 80-talet hade så stora axelvaddar att han var tvungen att gå på tvären genom dörröppningar ägde. Och nu är det fräckaste som finns ett par solbrillor som täcker hela ansiktet och ett par byxor som sitter vid knäna så det ser ut som att man har glömt att dra upp dem sist man var på muggen. Jag sätter mitt hopp till att pendeln alltid slår tillbaka. Det är bara det att reaktionen tenderar att bli lika vrickad den. Under den korta fristen däremellan är mainstreammodet uthärdligt, men å andra sidan skulle det antagligen bli oerhört tråkigt om det varade. Det ligger väl i människans natur att alltid vilja övertrumfa sin nästa, även om det är genom att ser mer fånig ut. Folk får förstås klä sig och se ut hur de vill. Tyvärr verkar inte de själva övertygade om det. Jag skulle önska att fler klädde sig utifrån personlig smak och vad de passar i än efter vad nån kreddig person har på sig. I slutänden förefaller nämligen maniskt trendföljande vara en yttring av dåligt självförtroende; man litar inte på sin egen smak, sin egen uppfattning eller sina egna ögon. Andra bloggar om: mode, solglasögon, gällivarehäng, baggy pants, trender, intressant?

På Simpsons Movies officiella hemsida kan man skapa en egen Simpsons-figur. Så det gjorde jag.
Via Naseer (via Vassa Eggen).

Andra bloggar om: the simpsons, simpsons movie

På Simpsons Movies officiella hemsida kan man skapa en egen Simpsons-figur. Så det gjorde jag. Via Naseer (via Vassa Eggen). Andra bloggar om: the simpsons, simpsons movie

Jag har flera gånger under de senaste veckorna sett reklam för kanal 5:s senaste genidrag: Snygg naken. Idag såg jag eländet. Och vilket elände sen.

Programmet går ut på att leta reda på en tjej som inte ser ut som någon fotomodell, har rätt taskig självkänsla och sen lyfta upp henne till en nivå där hon ställer upp på en fotosession. Näck. Varför nu det är något att sträva efter.

Det är väl fint så. Ett program som inte främst syftar till att göra om människans yttre (Du är vad du äter, Extreme makeover) utan istället få henne att vara nöjd och stolt över vad hon har. Personligen ser jag inte riktigt underhållningsvärdet i vare sig det ena eller det andra, men visst; lite peptalk och självförtroende är en trevlig omväxling till “du duger inte” och dokusåpor som i stort går ut på att snacka skit och ha stora tuttar. Men:

Vad är det för ett jävla ålbete till programledare? Under vilken sten hittade de honom?

Snubben lallar runt i ett par härliga seriemördarbrillor, square dance-skjorta och tennispjuck. Så fort han får en chans börjar han kladda på bruden ifråga, ska kramas och smeka henne på axlarna och ha sig. Ok, han försöker peppa henne och berätta att hon är snygg och så, men han är verkligen slemmig. Och så heter han Teddy.

När han sen börjar berätta vad som är inne och snyggt blir det riktigt roligt. Vill vi verkligen ha modetips från en lirare i baseballjacka och fräsig alkisfinnefrilla? Han ser ut att vara ungefär lika trendkänslig som den genomsnittlige lodaren i Södertälje centrum. Inte heller det i sig är något fel – jag är den förste att försvara rätten att se ut som man vill och skita i vad som är modernt – men då ska han kanske inte försöka lära oss andra nåt om mode heller.

På det stora hela fick jag känslan av en kille som försöker hångla upp brudar när de supit ner sig till ett tillstånd hejdlös förtvivlan. Och programmet som sådant kändes rätt b.

För övrigt är det rätt intressant med ett program som syftar till att berätta för en människa att hon duger som hon är för att sen ge tips om hur man döljer det ena och det andra.

Andra bloggar om: snygg naken, teddy rydberg, kanal 5

Jag har flera gånger under de senaste veckorna sett reklam för kanal 5:s senaste genidrag: Snygg naken. Idag såg jag eländet. Och vilket elände sen. Programmet går ut på att leta reda på en tjej som inte ser ut som någon fotomodell, har rätt taskig självkänsla och sen lyfta upp henne till en nivå där hon ställer upp på en fotosession. Näck. Varför nu det är något att sträva efter. Det är väl fint så. Ett program som inte främst syftar till att göra om människans yttre (Du är vad du äter, Extreme makeover) utan istället få henne att vara nöjd och stolt över vad hon har. Personligen ser jag inte riktigt underhållningsvärdet i vare sig det ena eller det andra, men visst; lite peptalk och självförtroende är en trevlig omväxling till "du duger inte" och dokusåpor som i stort går ut på att snacka skit och ha stora tuttar. Men: Vad är det för ett jävla ålbete till programledare? Under vilken sten hittade de honom? Snubben lallar runt i ett par härliga seriemördarbrillor, square dance-skjorta och tennispjuck. Så fort han får en chans börjar han kladda på bruden ifråga, ska kramas och smeka henne på axlarna och ha sig. Ok, han försöker peppa henne och berätta att hon är snygg och så, men han är verkligen slemmig. Och så heter han Teddy. När han sen börjar berätta vad som är inne och snyggt blir det riktigt roligt. Vill vi verkligen ha modetips från en lirare i baseballjacka och fräsig alkisfinnefrilla? Han ser ut att vara ungefär lika trendkänslig som den genomsnittlige lodaren i Södertälje centrum. Inte heller det i sig är något fel - jag är den förste att försvara rätten att se ut som man vill och skita i vad som är modernt - men då ska han kanske inte försöka lära oss andra nåt om mode heller. På det stora hela fick jag känslan av en kille som försöker hångla upp brudar när de supit ner sig till ett tillstånd hejdlös förtvivlan. Och programmet som sådant kändes rätt b. För övrigt är det rätt intressant med ett program som syftar till att berätta för en människa att hon duger som hon är för att sen ge tips om hur man döljer det ena och det andra. Andra bloggar om: snygg naken, teddy rydberg, kanal 5

Så drar vi hetsjakten på smala människor ett varv igen då. Den här gången vill Aftonblaskan tydligen förmå H&M och Topshop att ta bort alternativen för småväxta. Har (eller saknar?) man mage att vara tunn om midjan och höfterna ska man antingen klä sig säckigt så att det inte stör någon, eller handla på barnavdelningen. Tält eller bamsemotiv; huvudsaken är att man skäms ordentligt!

Grejen är den att det finns människor som är naturligt smala. Inte anorektiska utan bara tunna. Dylika människor är det helt ok att skälla på. Man får inte under några som helst omständigheter antyda att tjockisar kanske har stoppat i sig en portion eller två för mycket i sina dagar, men att antyda att spinkisar skulle lida av ätstörningar är fullständigt pk. Är inte det märkligt?

Att H&M och Topshop kränger små storlekar betyder inte att det är allt de kränger, och det betyder inte heller att de förespråkar ett ideal. Inte så länge de andra storlekarna finns också. Det betyder utbud.

En frisk vuxen människa kan inte ha på sig det här, säger mamma Ulrika Bergström, exmodell.

Sen när är exmodeller per automatik kompetenta att uttala sig om vad som är normalt för friska vuxna människor? Hittade man ingen läkare som ville säga det man ville höra?

Visst kan man diskutera smaltrender och ideal, men lika lite som man bör tvinga folk att svälta sig bör man tvinga andra att äta sig till en bilring som kan hålla byxorna uppe.

Sen kan man ju undra hur det är med Aftonbladets egen roll i skapandet av ideal. Ni vet, tidningen som en gång i veckan smäller upp feta löp om hur man tappar massor med kilon på kort tid med ett minimum av ansträgning. Att läsa Aftonbladet är i sig en bantningsmetod – det får mig att vilja kräkas. Men Innan ni följer det tipset bör ni minnas att ni aldrig mer får klä er snyggt.

Bevare mig för en värld där Aftonbladet sätter nivån.

Andra bloggar om: aftonbladet, h&m, topshop, smal, tjock, ideal, intressant?

Så drar vi hetsjakten på smala människor ett varv igen då. Den här gången vill Aftonblaskan tydligen förmå H&M och Topshop att ta bort alternativen för småväxta. Har (eller saknar?) man mage att vara tunn om midjan och höfterna ska man antingen klä sig säckigt så att det inte stör någon, eller handla på barnavdelningen. Tält eller bamsemotiv; huvudsaken är att man skäms ordentligt! Grejen är den att det finns människor som är naturligt smala. Inte anorektiska utan bara tunna. Dylika människor är det helt ok att skälla på. Man får inte under några som helst omständigheter antyda att tjockisar kanske har stoppat i sig en portion eller två för mycket i sina dagar, men att antyda att spinkisar skulle lida av ätstörningar är fullständigt pk. Är inte det märkligt? Att H&M och Topshop kränger små storlekar betyder inte att det är allt de kränger, och det betyder inte heller att de förespråkar ett ideal. Inte så länge de andra storlekarna finns också. Det betyder utbud. En frisk vuxen människa kan inte ha på sig det här, säger mamma Ulrika Bergström, exmodell. Sen när är exmodeller per automatik kompetenta att uttala sig om vad som är normalt för friska vuxna människor? Hittade man ingen läkare som ville säga det man ville höra? Visst kan man diskutera smaltrender och ideal, men lika lite som man bör tvinga folk att svälta sig bör man tvinga andra att äta sig till en bilring som kan hålla byxorna uppe. Sen kan man ju undra hur det är med Aftonbladets egen roll i skapandet av ideal. Ni vet, tidningen som en gång i veckan smäller upp feta löp om hur man tappar massor med kilon på kort tid med ett minimum av ansträgning. Att läsa Aftonbladet är i sig en bantningsmetod - det får mig att vilja kräkas. Men Innan ni följer det tipset bör ni minnas att ni aldrig mer får klä er snyggt. Bevare mig för en värld där Aftonbladet sätter nivån. Andra bloggar om: aftonbladet, h&m, topshop, smal, tjock, ideal, intressant?

Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr.

Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här:

Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur?

Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det.

Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte.

Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen.

Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna!

Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile… and more.

När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. “Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!” Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen.

(Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna)

Andra bloggar om: poison, musik, 80-tal, mode
intressant?

Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr. Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här: Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur? Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det. Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte. Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen. Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna! Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile... and more. När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. "Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!" Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen. (Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna) Andra bloggar om: poison, musik, 80-tal, mode intressant?

Ja jävlar… Nån Viktor och nån Rolf har designat lite kläder, H&M kränger dem och folk blir som galna. Jag förstår inte vad grejen är. Varför går folk man ur huse för att köpa något som någon annan bestämt är snyggt?

Allvarligt talat. Det är ju två töntar! Ser ni inte det? Hur jävla “kreddigt” (Sofi Fahrmans ord) kan det vara att ha töntkläder?

Klippdockan Sofi försitter förstås aldrig en chans att se ut som hej kom och hjälp mig. Här är hon en blottarbäver med en helt jättevanlig trenchcoat som dock är skithäftig eftersom den har ett hjärtformat spänne och är designad av töntarna ovan.

Men grattis för all del till H&M för ett fiffigt marknadsföringsjippo. Och grattis till Viktor & Rolf som förmodligen var helt okända för de flesta som slet i deras kläder innan Aftonblaskan berättade för dem att de skulle gilla deras design.

Andra bloggar om: viktor & rolf, sofi fahrman, klippdocka, mode, design, h&m
Intressant

Ja jävlar... Nån Viktor och nån Rolf har designat lite kläder, H&M kränger dem och folk blir som galna. Jag förstår inte vad grejen är. Varför går folk man ur huse för att köpa något som någon annan bestämt är snyggt? Allvarligt talat. Det är ju två töntar! Ser ni inte det? Hur jävla "kreddigt" (Sofi Fahrmans ord) kan det vara att ha töntkläder? Klippdockan Sofi försitter förstås aldrig en chans att se ut som hej kom och hjälp mig. Här är hon en blottarbäver med en helt jättevanlig trenchcoat som dock är skithäftig eftersom den har ett hjärtformat spänne och är designad av töntarna ovan. Men grattis för all del till H&M för ett fiffigt marknadsföringsjippo. Och grattis till Viktor & Rolf som förmodligen var helt okända för de flesta som slet i deras kläder innan Aftonblaskan berättade för dem att de skulle gilla deras design. Andra bloggar om: viktor & rolf, sofi fahrman, klippdocka, mode, design, h&m Intressant

Vad är det som är gatsmart med att betala hutlöst mycket pengar för kläder? I min värld vore det gatsmart att betala så lite som möjligt för att se ut som a million bucks.

Christoffers skjorta kostar 2100 spänn. Det är för att det “är något italienskt märke och kommer från NK i Göteborg.” Jag hade förstått märkesbögeriet och att grabben slantar upp bara därför, om han åtminstone visste vad det var för märke!

Ta dig en titt i spegeln, Chrippa. Ärligt talat. Den där skjortan är rutig. Den ser ut som en omsydd bordsduk. Ok, italiensk bordsduk då. Den borde kosta en hundring, max, och du borde inte köpa den ändå eftersom den ser ut som tio mil dålig väg. Freulein Maria kan sy om en gardin åt dig istället.

Varför har inte din pappa lagt dig över knät och randat rumpan på dig, din bortskämda slyngel? Eller är det just för att han ska kunna göra det som du har byxor som bara sitter åt från knäna och neråt? Det ser ut som ett par ridbyxor, i fel storlek.

(Klicka på bilden för artikel)

Ja, jag blir provocerad av snorungar som lägger tusentals kronor på kläder som ser exakt ut som något de kan få för en tiondel av de pengarna, fast då är det förstås inte “något italienskt märke” och sen gnäller över att det inte finns nåt att göra, att samhället suger, att de är panka, att deras föräldrar är snåla, och allra bäst är när de börjar gnälla om kapitalismen.

Drottningen berättade en dag om en kollega (ensamstående mamma med deltidstjänst inom vården) vars son kommit hem och tjatat om en Canada Goose-jacka. Den kostade bara femtusen spänn eller vad det nu var, och alla andra hade ju såna. Hans mamma hade förstås inte råd med det, eftersom ensamstående mammor med deltidstjänster inom vården inte har det så fett, och då började han med “schyssta då!”. Som att det skulle hjälpa. Hon hade visst sagt åt honom att han skulle bli nedslagen och bestulen på sin jacka inom en vecka. Jag erbjöd mig att sänka honom för en femhundring och spara fyra och ett halvt tusen åt familjen…

Jag har förstås ingen aning om huruvida just Christoffer är en sån. Han jobbar åtminstone, och så länge han betalar överpriserna för sina fula kläder själv så får det stå för honom.

Andra bloggar om: mode, ungdomar, gatsmart
Intressant?

Vad är det som är gatsmart med att betala hutlöst mycket pengar för kläder? I min värld vore det gatsmart att betala så lite som möjligt för att se ut som a million bucks. Christoffers skjorta kostar 2100 spänn. Det är för att det "är något italienskt märke och kommer från NK i Göteborg." Jag hade förstått märkesbögeriet och att grabben slantar upp bara därför, om han åtminstone visste vad det var för märke! Ta dig en titt i spegeln, Chrippa. Ärligt talat. Den där skjortan är rutig. Den ser ut som en omsydd bordsduk. Ok, italiensk bordsduk då. Den borde kosta en hundring, max, och du borde inte köpa den ändå eftersom den ser ut som tio mil dålig väg. Freulein Maria kan sy om en gardin åt dig istället. Varför har inte din pappa lagt dig över knät och randat rumpan på dig, din bortskämda slyngel? Eller är det just för att han ska kunna göra det som du har byxor som bara sitter åt från knäna och neråt? Det ser ut som ett par ridbyxor, i fel storlek. (Klicka på bilden för artikel) Ja, jag blir provocerad av snorungar som lägger tusentals kronor på kläder som ser exakt ut som något de kan få för en tiondel av de pengarna, fast då är det förstås inte "något italienskt märke" och sen gnäller över att det inte finns nåt att göra, att samhället suger, att de är panka, att deras föräldrar är snåla, och allra bäst är när de börjar gnälla om kapitalismen. Drottningen berättade en dag om en kollega (ensamstående mamma med deltidstjänst inom vården) vars son kommit hem och tjatat om en Canada Goose-jacka. Den kostade bara femtusen spänn eller vad det nu var, och alla andra hade ju såna. Hans mamma hade förstås inte råd med det, eftersom ensamstående mammor med deltidstjänster inom vården inte har det så fett, och då började han med "schyssta då!". Som att det skulle hjälpa. Hon hade visst sagt åt honom att han skulle bli nedslagen och bestulen på sin jacka inom en vecka. Jag erbjöd mig att sänka honom för en femhundring och spara fyra och ett halvt tusen åt familjen... Jag har förstås ingen aning om huruvida just Christoffer är en sån. Han jobbar åtminstone, och så länge han betalar överpriserna för sina fula kläder själv så får det stå för honom. Andra bloggar om: mode, ungdomar, gatsmart Intressant?