För en tid sedan köpte vi en nätverksskrivare till hemmet. En Epson Stylus Photo PX720WD för att vara exakt. Att koppla upp den i nätverket och få datorerna att prata med den var plättlätt och den fungerar utmärkt, så jag är nöjd. Förutom en mycket irriterande detalj: Min dator, som kör Linux Mint 11, tappar bort skrivaren. När jag försöker skriva ut söker datorn kontakt i ett par minuter och meddelar sedan att skrivaren nog inte är uppkopplad. Vilket den är. Om jag då går till mina skrivarinställningar, tar bort skrivaren och lägger till den på nytt så fungerar det alldeles utmärkt. Ett par dagar senare händer samma sak igen. Irriterande, minst sagt.
Jag är alldeles för dålig på nätverk och felsökning i mjukvara för att själv kunna spåra problemet. Det enda jag spontant kunde komma på var att routern tilldelat skrivaren ett nytt internt IP-nummer, men så är inte fallet. Jag har googlat lite men inte hittat någon som beskriver samma problem. Så jag undrar nu: Är det någon därute som har upplevt liknande och har tips på lösning? Värt att veta är kanske också att både datorn och skrivaren är trådlöst uppkopplade mot en router av typen Linksys WRT54GL.
Sådär. Nu har ni något att göra. Själv ska jag återgå till att hosta och tycka synd om mig själv. Den här kroppen behöver ett nytt antivirusprogram, det är ett som är säkert.
Det ska bli en avkomma till. Den beräknas anlända i mitten av mars.
Varför? Tja, för att den jag redan har börjar bli för stor för det här. Alla som har provat vet att det är fullt tillräckligt som skäl att skaffa barn.
Idag blir det bara ett citat. Jag har inget att tillägga.
Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.
Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.
Jefla unge och jag var ute och strosade runt kvarteret i förrgår och råkade på en äldre dam, som på äldre damers vis naturligtvis inte bara kan låta oss passera utan att börja jollra med ungen. Följande dialog utspelade sig.
“Och hur gammal är en sådan här liten pojke då?”
“Ett år och tio månader.”
“Två år?”
“Nej, ett år och tio månader.”
“Jahaa, oj så duktig han är då.”
[Ungen ger sig själv en spontan applåd, som han alltid gör när någon säger att han är duktig. Tanten skrattar förtjust och applåderar hon med.]
“Så du fyller år snart.”
“Ja, i juni.”
“I jul?”
“Tant inte bara hör dåligt, hon är uppenbart korkad också.”
Det sista sa jag inte. Ibland hinner jag faktiskt hejda mig.
Filip Montgomery har gjort ett enormt jobb under sommaren med att resa runt och intervjua oss. Otaliga timmar film har därefter klippts ihop till ett antal informationsfilmer på strax under tio minuter styck. Det här är den senaste.
Det är hårresande att läsa om Kantzowskagymnasiets syn på frivillighet. Med samma logik kan man hävda att religionsfrihet rådde under inkvisitionen. Du var fri att ha vilken trosövertygelse du ville. Alla utom rättroende katolik fick dig sannolikt torterad och bränd på bål, men det var upp till var och en att välja, eller hur?
Men som Beelzebjörn skriver, det är framtidens skola. Man undrar vad de läser för moderna ämnen där. Nyspråk istället för gammal tråkig svenska? Hollywoodmatematik?
En gång när jag låg sömnlös fick jag en vision om en serie kampanjfilmer för Piratpartiet. Det gemensamma temat för alla mina uppslag var att överföra den digitala övervakningen till den fysiska världen. En huvudperson med ett ständigt följe av snubbar i svarta kostymer och solbrillor som åker med honom i bilen och rapporterar rutten i komradio, som gräver i hans trädgård och rotar runt bland hans prylar. Den framför allt tydligaste bilden jag hade var att det skulle sluta med att en av kostymerna tappar huvudpersonens mjölpåse på golvet.
Nu har Tess Lindholm tillsammans med några driftiga personer förädlat idén till en kampanjfilm. Resultatet är alldeles utmärkt. Det är inte den film jag hade i huvudet, vilket bara gör det roligare. Det är intressant att man kan tänka sig samma scenario så olika. Jag hade till exempel tänkt mig att kostymen skulle trampa i mjölet, bara för att understryka hur nonchalant man handskas med våra privatliv.
Men sensmoralen är ändå densamma – vi skulle aldrig acceptera att ha det såhär! Att man kan bevaka oss utan att det märks gör det inte ett dugg mer acceptabelt, och den som har rent mjöl i påsen skall lämnas ifred!
I lördags var det votelikeapirate-day. Själv arbetade jag emellertid så jag har inte röstat ännu. Någon annan har däremot gjort det. När jag gick hem för dagen såg jag nämligen att jag hade fått ett mms med följande bild.
En personröst från någon jag inte känner och aldrig har träffat men som tycker att jag är lämpad att vara med och styra landet. Det är nästan lite läskigt. Det är rätt mycket förtroende att göra sig förtjänt av. Jag ska se till att vara redo. Tills dess tänker jag unna mig att vara lite stolt.
Jag köpte en skjorta på H&M utan att prova den först, och bara för att tigga om problem så klippte jag naturligtvis bort alla lappar innan jag tog på mig den också. Skjortjäveln gick såklart inte att ha på sig.
Det visar sig att skjortan är sydd efter en person i min storlek med bröstkorg som en lungsjuk ansjovis, och därtill späda små frökenarmar. Jag medger villigt att jag inte är den smärtaste som gått i ett par skor – jag är ganska bredaxlad i grunden och drar därtill runt på ett par kilo ballast – men det här är löjligt. Vi vet ju alla hur vältränad och gymmad man ska vara idag. Hur ska någon få på sig den här skjortan när inte ens mina förtvinade biceps kommer igenom? Eller är det meningen att man ska ha en söt liten puffärm på en i övrigt ganska hård militärgrön skjorta?
Nåja. Man får vad man betalar för heter det. Den kostade 99 spänn, så det är inget att bråka om. Jag bara undrar vem den är sydd för.
