Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Hittade en kvarglömd Krušovice Cerné på loftet. Hur är det möjligt att jag har glömt kvar en sådan skatt? Och eftersom jag är mr Halfempty så dämpades min glädje omedelbart av den sorg jag kände över alla kvällar jag har suttit och känt att det skulle vara gott med en öl, och så har en av de godaste öl jag känner till legat ensam och övergiven ute på loftet, perfekt kyld till råga på allt. Det är inget annat än pinsamt och genant.

Som jag ser det har jag nu bara två alternativ. Antingen ge mig ut på en förlåt mig-turné, eller avgå.

Andra bloggar om: krusovice cerné, öl, mums

Hittade en kvarglömd Krušovice Cerné på loftet. Hur är det möjligt att jag har glömt kvar en sådan skatt? Och eftersom jag är mr Halfempty så dämpades min glädje omedelbart av den sorg jag kände över alla kvällar jag har suttit och känt att det skulle vara gott med en öl, och så har en av de godaste öl jag känner till legat ensam och övergiven ute på loftet, perfekt kyld till råga på allt. Det är inget annat än pinsamt och genant. Som jag ser det har jag nu bara två alternativ. Antingen ge mig ut på en förlåt mig-turné, eller avgå. Andra bloggar om: krusovice cerné, öl, mums

Nyår. Den snofsigaste av våra högtider. Till midsommar räcker det att leta upp en gräsplätt att bli full på, och till jul handlar ångesten mer om inköp av julklappar och om hur man ska disponera sig själv så att ingen känner sig lämnad utanför. Men nyår, då ska man klä upp sig i sin finaste stass, äta flådigt, dricka ännu flådigare, le glatt i flera timmar och parta hela natten. Så det gjorde vi.

Jag klädde mig i mina finaste sunkahemmabyxor och t-shirt, och jag sprättade första trefemman redan vid sexsnåret. Vi lagade struts som aldrig ville bli färdig och potatisgratäng som aldrig ville sluta vara plaskig och åt därför senare än det var tänkt. Men det var gott. Vid det laget var jag inne på min andra trefemma.

Halv elva la vi oss på sängen och tittade på South Park. Jag däckade. Hallå, två trefemmor liksom, det är inte många som klarar det. Drottningen väckte mig strax före tolvslaget så att vi kunde titta på fyrverkerier genom fönstret och skåla in det nya året i äppeldryck av ciderkaraktär. Jag drack två glas. Sedan kröp jag tillbaka till sängen.

Imorse när jag vaknade kändes det att det hade varit en hård fest må jag säga! Huvudet kändes som att det skulle gå i bitar. Aldrig mer äppeldryck med ciderkaraktär, det är mitt nyårslöfte.

Och vet ni? Det kanske låter ganska tråkigt, rent av patetiskt, att fira nyår så, men det är det inte. Det är så skönt att vara på en plats i livet där det inte längre finns några krav på att göra sig till. Där det helt ok att bara vara hemma, avslappnad, bara äta lite god mat och göra precis vad man vill. Där det är ok att vara trött och lägga sig om det är vad man känner för att göra. Där man inte måste klistra på sig ett happyface och göra sig till. Jag är helt enkelt där jag ska vara. Ska bara lära mig att hålla igen med ciderkaraktären.

Andra bloggar om: nyår, bekvämlighet, småbarnsföräldrar

Nyår. Den snofsigaste av våra högtider. Till midsommar räcker det att leta upp en gräsplätt att bli full på, och till jul handlar ångesten mer om inköp av julklappar och om hur man ska disponera sig själv så att ingen känner sig lämnad utanför. Men nyår, då ska man klä upp sig i sin finaste stass, äta flådigt, dricka ännu flådigare, le glatt i flera timmar och parta hela natten. Så det gjorde vi. Jag klädde mig i mina finaste sunkahemmabyxor och t-shirt, och jag sprättade första trefemman redan vid sexsnåret. Vi lagade struts som aldrig ville bli färdig och potatisgratäng som aldrig ville sluta vara plaskig och åt därför senare än det var tänkt. Men det var gott. Vid det laget var jag inne på min andra trefemma. Halv elva la vi oss på sängen och tittade på South Park. Jag däckade. Hallå, två trefemmor liksom, det är inte många som klarar det. Drottningen väckte mig strax före tolvslaget så att vi kunde titta på fyrverkerier genom fönstret och skåla in det nya året i äppeldryck av ciderkaraktär. Jag drack två glas. Sedan kröp jag tillbaka till sängen. Imorse när jag vaknade kändes det att det hade varit en hård fest må jag säga! Huvudet kändes som att det skulle gå i bitar. Aldrig mer äppeldryck med ciderkaraktär, det är mitt nyårslöfte. Och vet ni? Det kanske låter ganska tråkigt, rent av patetiskt, att fira nyår så, men det är det inte. Det är så skönt att vara på en plats i livet där det inte längre finns några krav på att göra sig till. Där det helt ok att bara vara hemma, avslappnad, bara äta lite god mat och göra precis vad man vill. Där det är ok att vara trött och lägga sig om det är vad man känner för att göra. Där man inte måste klistra på sig ett happyface och göra sig till. Jag är helt enkelt där jag ska vara. Ska bara lära mig att hålla igen med ciderkaraktären. Andra bloggar om: nyår, bekvämlighet, småbarnsföräldrar

När en kropp kyls ner tar den till en del fiffiga mekanismer för att överleva. Först försöker den hålla igång och alstra värme, därav att man börjar skaka och skallra tänder när man fryser. När det inte hjälper längre och kroppstemperaturen blir farligt låg börjar kroppen istället stänga ner sina funktioner enligt en förutbestämd priolista. De områden som ligger längst ifrån hjärtat stängs av först, som händer och fötter, och poängen är helt enkelt att in i det sista se till att blodflödet i inre organ fungerar hjälpligt. Vem behöver armar om man inte har någon lever, liksom?

Det senaste året har varit jobbigt. Jag vet inte exakt varför och försöker ta reda på det, men jag har inte mått särskilt bra. Jag sover dåligt, har svårt att koncentrera mig och nu har jag tamigfan varit konstant förkyld sedan början av oktober. Jag besparar er övriga detaljer. Poängen är dock att effekten av det blir en slags social hypotermi. Det följer samma mönster. Först försökte jag tvinga mig själv att hålla igång, och när det inte längre fungerade började jag stänga ner och spara energin till det mest basala; familjen, arbete, äta. Typ. En successiv tillbakagång på behovstrappan.

Så Sandra, Marcus, Sophia, Niklas, Göran, Hanna, Johanna, Janne, Mattias, Milan, Anna, Rick, Emma, Olof, Calle, Eva, Nima, Lars och allt vad ni heter: Jag har inte glömt hur priviligerad jag är att känna er. Jag hoppas ni förstår det.

Andra bloggar om: hypotermi, depression

När en kropp kyls ner tar den till en del fiffiga mekanismer för att överleva. Först försöker den hålla igång och alstra värme, därav att man börjar skaka och skallra tänder när man fryser. När det inte hjälper längre och kroppstemperaturen blir farligt låg börjar kroppen istället stänga ner sina funktioner enligt en förutbestämd priolista. De områden som ligger längst ifrån hjärtat stängs av först, som händer och fötter, och poängen är helt enkelt att in i det sista se till att blodflödet i inre organ fungerar hjälpligt. Vem behöver armar om man inte har någon lever, liksom? Det senaste året har varit jobbigt. Jag vet inte exakt varför och försöker ta reda på det, men jag har inte mått särskilt bra. Jag sover dåligt, har svårt att koncentrera mig och nu har jag tamigfan varit konstant förkyld sedan början av oktober. Jag besparar er övriga detaljer. Poängen är dock att effekten av det blir en slags social hypotermi. Det följer samma mönster. Först försökte jag tvinga mig själv att hålla igång, och när det inte längre fungerade började jag stänga ner och spara energin till det mest basala; familjen, arbete, äta. Typ. En successiv tillbakagång på behovstrappan. Så Sandra, Marcus, Sophia, Niklas, Göran, Hanna, Johanna, Janne, Mattias, Milan, Anna, Rick, Emma, Olof, Calle, Eva, Nima, Lars och allt vad ni heter: Jag har inte glömt hur priviligerad jag är att känna er. Jag hoppas ni förstår det. Andra bloggar om: hypotermi, depression

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär:

14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt.

Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer.

Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför?

Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig.

Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara “normala” så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot.

Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig.

Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär: 14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt. Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer. Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför? Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig. Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara "normala" så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot. Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig. Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Just nu ligger jag på ett hotellrum i Helsingfors. Det är ett par timmar kvar till utcheckning och ytterligare ett par timmar tills knullkanoten lägger ut och tar oss tillbaka till Fjollträsk. Så jag tänkte ta tillfället i akt att lämna en liten rapport.

• Det var jätteroligt att se Buffalo Sabres live. Och ännu roligare att se dem vinna live. Coach Lindy Ruff kan fortfarande trolla fram kaniner ur hatten. Just som vi alla trodde att att kedjeformationerna var givna kastade han in rookien Luke Adam med stjärnorna Vanek och Pominville, och vips har vi tre scoring lines.
• Helsingfors är en trevlig stad. Känns väldigt mycket som en svensk stad och påminner en del om Stockholm, men känns mycket mindre. Och det menar jag i positiv mening – det jag alltid har haft emot Stockholm är just storstadssyndromen; jäkt, trängsel och buller. Helsingfors är trevligare i den bemärkelsen. Men det känns konstigt att gå nerför en gata som känns bekant, med alla varumärken man känner igen, för att sedan se skyltar och erbjudanden på finska. Det känns inte som utomlands, men är ändå obegripligt.
• Finska är hittepå. De kastar bara på ett i på slutet av saker, kryddar med lite dubbla bokstäver och kallar det ett eget språk. Opera heter ooppera. Arena heter areena.Elgiganten heter Gigantti. Hotell heter hotellit. Hittepå!
• Alla byggnader i Helsingfors gungar. Jo, det är sant. Det är inte mitt inneröra som har blivit uppfuckat av en båtresa i hård blåst kryddad med öl och Jägermeister.
• Jag är inte arton längre. Apropå föregående punkt.
• Det går bra att ha huvudvärk i Helsingfors också. Jippi.
• Jippi heter antagligen jiippiit på finska.

Andra bloggar om: buffalo sabres, helsingfors, finland, finska

Just nu ligger jag på ett hotellrum i Helsingfors. Det är ett par timmar kvar till utcheckning och ytterligare ett par timmar tills knullkanoten lägger ut och tar oss tillbaka till Fjollträsk. Så jag tänkte ta tillfället i akt att lämna en liten rapport. Det var jätteroligt att se Buffalo Sabres live. Och ännu roligare att se dem vinna live. Coach Lindy Ruff kan fortfarande trolla fram kaniner ur hatten. Just som vi alla trodde att att kedjeformationerna var givna kastade han in rookien Luke Adam med stjärnorna Vanek och Pominville, och vips har vi tre scoring lines. Helsingfors är en trevlig stad. Känns väldigt mycket som en svensk stad och påminner en del om Stockholm, men känns mycket mindre. Och det menar jag i positiv mening - det jag alltid har haft emot Stockholm är just storstadssyndromen; jäkt, trängsel och buller. Helsingfors är trevligare i den bemärkelsen. Men det känns konstigt att gå nerför en gata som känns bekant, med alla varumärken man känner igen, för att sedan se skyltar och erbjudanden på finska. Det känns inte som utomlands, men är ändå obegripligt. Finska är hittepå. De kastar bara på ett i på slutet av saker, kryddar med lite dubbla bokstäver och kallar det ett eget språk. Opera heter ooppera. Arena heter areena.Elgiganten heter Gigantti. Hotell heter hotellit. Hittepå! Alla byggnader i Helsingfors gungar. Jo, det är sant. Det är inte mitt inneröra som har blivit uppfuckat av en båtresa i hård blåst kryddad med öl och Jägermeister. Jag är inte arton längre. Apropå föregående punkt. Det går bra att ha huvudvärk i Helsingfors också. Jippi. Jippi heter antagligen jiippiit på finska. Andra bloggar om: buffalo sabres, helsingfors, finland, finska

Det ska bli en avkomma till. Den beräknas anlända i mitten av mars.

Varför? Tja, för att den jag redan har börjar bli för stor för det här. Alla som har provat vet att det är fullt tillräckligt som skäl att skaffa barn.

Andra bloggar om: barn

Det ska bli en avkomma till. Den beräknas anlända i mitten av mars. Varför? Tja, för att den jag redan har börjar bli för stor för det här. Alla som har provat vet att det är fullt tillräckligt som skäl att skaffa barn. Andra bloggar om: barn

Gossen har lärt sig att byta skivor i vår Xbox som dubblerar som DVD-spelare. Han är mycket försiktig och ordningsam när han gör det, och han kan även starta och stoppa filmerna. Problemet är emellertid att han ägnar sig mer åt just det än att faktiskt titta på någon av de filmer han stoppar i.

Emellanåt stöter han på problem, och då kommer han till mig med fjärrkontrollen och säger typ “Ööh!”. Jag tror att det betyder “fixa!” men jag har inte lyckats lista ut vad det är jag ska fixa. Det kan lika gärna betyda “om vi tar in fler invandrare kommer vårt svenska kulturarv att urholkas”, som Lasse Lindroth, frid över hans minne, en gång översatte.

Så jag försöker bistå så gott jag kan genom att erbjuda mig att byta skiva, starta om, hoppa mellan kapitlen. Men oavsett vilket så stampar gossen förtvivlat i golvet och uttrycker sitt missnöje över mitt bristande intellekt. Nyligen tog mitt tålamod slut och följande dialog utspelade sig:

Jag: Jag förstår inte! Vad är det du vill att jag ska göra?
Han: Ööh!
Jag: Jag förstår inte “ööh”!
Han: Ööh!
Jag: Men jag förstår inte! Vad är det du vill?
Han: Mmm. (Mmm, betyder “ja”, det vet jag)
Jag: Du vill driva mig till vansinne, är det det du vill?
Han: Mmm.
Jag: Consider it done.

Andra bloggar om: kommunikation

Gossen har lärt sig att byta skivor i vår Xbox som dubblerar som DVD-spelare. Han är mycket försiktig och ordningsam när han gör det, och han kan även starta och stoppa filmerna. Problemet är emellertid att han ägnar sig mer åt just det än att faktiskt titta på någon av de filmer han stoppar i. Emellanåt stöter han på problem, och då kommer han till mig med fjärrkontrollen och säger typ "Ööh!". Jag tror att det betyder "fixa!" men jag har inte lyckats lista ut vad det är jag ska fixa. Det kan lika gärna betyda "om vi tar in fler invandrare kommer vårt svenska kulturarv att urholkas", som Lasse Lindroth, frid över hans minne, en gång översatte. Så jag försöker bistå så gott jag kan genom att erbjuda mig att byta skiva, starta om, hoppa mellan kapitlen. Men oavsett vilket så stampar gossen förtvivlat i golvet och uttrycker sitt missnöje över mitt bristande intellekt. Nyligen tog mitt tålamod slut och följande dialog utspelade sig: Jag: Jag förstår inte! Vad är det du vill att jag ska göra? Han: Ööh! Jag: Jag förstår inte "ööh"! Han: Ööh! Jag: Men jag förstår inte! Vad är det du vill? Han: Mmm. (Mmm, betyder "ja", det vet jag) Jag: Du vill driva mig till vansinne, är det det du vill? Han: Mmm. Jag: Consider it done. Andra bloggar om: kommunikation

Dagen efter att försökt undvika att bli överkörd på Coop råkade jag ut för en annan mentalt utmanad bilist. På vissa ställen i Södertälje har vi korsningar där högersväng leds förbi trafikljusen så att det kan vara rött rakt fram men ändå fritt att svänga höger, med väjningsplikt naturligtvis. Vid just en sådan korsning körde jag ut efter att ha kontrollerat att det var fritt från vänster, naturligtvis. Strax därefter tutade någon ilsket på mig och svischade förbi i ytterfilen.

Det är förvisso möjligt att jag inte såg honom, att jag slarvade. I så fall är tutandet begripligt. Jag själv hatar när folk svänger ut framför mig om de inte ser till att få upp hastigheten tillräckligt fort för att inte vara ett hinder. Det är som sagt möjligt. Men av hastigheten att döma är det troligare att han befann sig bakom en kurva när jag körde ut och att jag därför skulle ha behövt vara synsk för att lämna företräde. Han körde dessutom på tok för fort, och således skulle jag också ha behövt göra det för att inte vara ivägen.

Men det mest fantastiska inträffade ungefär fem sekunder efter att han hängande på tutan kört om mig. Då körde han rakt igenom nästa korsning utan att bry sig det minsta om att det var rött. Tokrött. Det var alltså inte fråga om att det slog om precis och att han körde mot orange, som det heter. Nej, det var rött. Lenin-rött.

Jag gillar att bli uppläxad av fullkomliga idioter.

Andra bloggar om: plattnackar

Dagen efter att försökt undvika att bli överkörd på Coop råkade jag ut för en annan mentalt utmanad bilist. På vissa ställen i Södertälje har vi korsningar där högersväng leds förbi trafikljusen så att det kan vara rött rakt fram men ändå fritt att svänga höger, med väjningsplikt naturligtvis. Vid just en sådan korsning körde jag ut efter att ha kontrollerat att det var fritt från vänster, naturligtvis. Strax därefter tutade någon ilsket på mig och svischade förbi i ytterfilen. Det är förvisso möjligt att jag inte såg honom, att jag slarvade. I så fall är tutandet begripligt. Jag själv hatar när folk svänger ut framför mig om de inte ser till att få upp hastigheten tillräckligt fort för att inte vara ett hinder. Det är som sagt möjligt. Men av hastigheten att döma är det troligare att han befann sig bakom en kurva när jag körde ut och att jag därför skulle ha behövt vara synsk för att lämna företräde. Han körde dessutom på tok för fort, och således skulle jag också ha behövt göra det för att inte vara ivägen. Men det mest fantastiska inträffade ungefär fem sekunder efter att han hängande på tutan kört om mig. Då körde han rakt igenom nästa korsning utan att bry sig det minsta om att det var rött. Tokrött. Det var alltså inte fråga om att det slog om precis och att han körde mot orange, som det heter. Nej, det var rött. Lenin-rött. Jag gillar att bli uppläxad av fullkomliga idioter. Andra bloggar om: plattnackar

Jag kommer hem från eftermiddagsskiftet, gör henne sällskap i soffan, tar reda på vad vi tittar på. Går ut i köket och gör ett par knäckemackor.

Hon: Jag ska också gå och göra en macka.
Jag: Ojdå. Jag tog det sista knäckebrödet.
Hon: Är knäckebrödet slut!?
Jag: Jo…
Hon: Man tycker ju att du kunde ha sagt något om den saken igår när vi var och handlade. Eller bara hämtat ett paket.
Jag har inga bra svar på det så jag erbjuder henne min macka istället.
Hon: Den där vill jag fan inte ha, du har räkost på, jag tycker inte om det. Men jag kan väl vara hungrig då, jag har ju redan ätit en gång idag, man får vara glad för det. (Kanske var det något förtydligande om att hon är mor till mitt barn också.) Smakar det bra nu?

Lite senare.

Hon: Jag har öppnat fler fönster för att få korsdrag, och lämnat öppet på loftet hela kvällen så att det ska bli svalt här inne så du kan sova.
Jag: Vad bra.
Hon: Och ställt dina öl i kylen.
Jag: Du är snäll du.
Hon: Och lagt din vetekudde i frysen.
Jag: Åh tack, jag hade tänkt ringa och be dig om det, för jag glömde.
Hon: OCH DU ÅT UPP ALLT KNÄCKEBRÖD!

Andra bloggar om: guilt trip

Jag kommer hem från eftermiddagsskiftet, gör henne sällskap i soffan, tar reda på vad vi tittar på. Går ut i köket och gör ett par knäckemackor. Hon: Jag ska också gå och göra en macka. Jag: Ojdå. Jag tog det sista knäckebrödet. Hon: Är knäckebrödet slut!? Jag: Jo... Hon: Man tycker ju att du kunde ha sagt något om den saken igår när vi var och handlade. Eller bara hämtat ett paket. Jag har inga bra svar på det så jag erbjuder henne min macka istället. Hon: Den där vill jag fan inte ha, du har räkost på, jag tycker inte om det. Men jag kan väl vara hungrig då, jag har ju redan ätit en gång idag, man får vara glad för det. (Kanske var det något förtydligande om att hon är mor till mitt barn också.) Smakar det bra nu? Lite senare. Hon: Jag har öppnat fler fönster för att få korsdrag, och lämnat öppet på loftet hela kvällen så att det ska bli svalt här inne så du kan sova. Jag: Vad bra. Hon: Och ställt dina öl i kylen. Jag: Du är snäll du. Hon: Och lagt din vetekudde i frysen. Jag: Åh tack, jag hade tänkt ringa och be dig om det, för jag glömde. Hon: OCH DU ÅT UPP ALLT KNÄCKEBRÖD! Andra bloggar om: guilt trip

photo © 2007 Anne-Lise Heinrichs | more info (via: Wylio)
Vid midnatt igår, när kalendern slog om till den tredje maj, gick mitt medlemsskap i Piratpartiet ut. Det var ett medvetet beslut från min sida att låta det gå ut och det innebär alltså att jag inte längre är medlem i Piratpartiet. Jag är från och med nu partipolitiskt obunden.

I mån av tid och lust ska jag inom den närmaste framtiden försöka förklara mina bevekelsegrunder, men jag vill redan nu säga vad det inte beror på: Det finns ingen schism mellan mig och Piratpartiet eller dess ledning. Det är inte en protest av något slag. Det är inte en aktion i affekt; det är ingen aktion alls, rent definitionsmässigt är det en icke-aktion. Det ska därför inte heller kopplas samman med det pågående mötet.

Jag vill också passa på att tacka för att jag fick vara med, för att jag alltid har känt mig välkommen och för allt roligt jag har fått vara med om. Piratpartiet är fullt av fantastiska människor varav jag kommit att räkna flera som goda vänner även utanför det gemensamma engagemanget. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är.

Det här är inte ett avsked. Det är ett på återseende. Aarrr på er!

Andra bloggar om: piratpartiet, obunden

photo © 2007 Anne-Lise Heinrichs | more info (via: Wylio) Vid midnatt igår, när kalendern slog om till den tredje maj, gick mitt medlemsskap i Piratpartiet ut. Det var ett medvetet beslut från min sida att låta det gå ut och det innebär alltså att jag inte längre är medlem i Piratpartiet. Jag är från och med nu partipolitiskt obunden. I mån av tid och lust ska jag inom den närmaste framtiden försöka förklara mina bevekelsegrunder, men jag vill redan nu säga vad det inte beror på: Det finns ingen schism mellan mig och Piratpartiet eller dess ledning. Det är inte en protest av något slag. Det är inte en aktion i affekt; det är ingen aktion alls, rent definitionsmässigt är det en icke-aktion. Det ska därför inte heller kopplas samman med det pågående mötet. Jag vill också passa på att tacka för att jag fick vara med, för att jag alltid har känt mig välkommen och för allt roligt jag har fått vara med om. Piratpartiet är fullt av fantastiska människor varav jag kommit att räkna flera som goda vänner även utanför det gemensamma engagemanget. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är. Det här är inte ett avsked. Det är ett på återseende. Aarrr på er! Andra bloggar om: piratpartiet, obunden