Skip to content

Kategori: Övrigt

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt ”måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett ”författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att ”få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: ”I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,

DRM skapar fler brottslingar

514733529_7b44e658d7_oJag vet ju att det är tröstlöst. Att det enda som händer är att jag blir förbannad och att jag därför borde låta bli att försöka. Ändå gör jag nu och då ett försök. Att ärligt ”låna” en e-bok från biblioteket alltså.

Om någon undrar varför e-boksutlåning och dito försäljning inte skjutit iväg mer än det har så är svaret DRM. Upphovsrättsmaffian är så förtvivlat rädd att någon ska råka läsa böcker gratis att de hellre sätter eld på bokhyllan. Och inget illustrerar nog det bättre än hur hanteringen av e-böcker ser ut i biblioteksväsendet.

För det första är det helt orimligt dyrt, så som skattebetalare borde man väl egentligen vara tacksam att det fungerar så jävla illa, för annars skulle budgeten spräckas rätt fort. Jag ska inte fördjupa mig i det utan vill bara påminna om att biblioteken betalar en mycket högre ersättning för e-böcker än för fysiska böcker.

Nå. Så här går det då till att försöka ”låna” en e-bok på Södertälje bibliotek (inget ont om just det biblioteket – jag gissar att samtliga bibliotek använder samma eller likartade ”lösningar”). Först söker man rätt på den bok man vill läsa. Det går smidigt. Sen kommer man på att man måste logga in, men det är också väldigt smidigt. Så kontrollerar man om boken man vill läsa finns som e-bok, vilket den gjorde i det här fallet. Så man klickar på en liten symbol och kommer till en ny sida där man kan välja att ladda ned boken.

Det är nu det börjar bli roligt, för jag får naturligtvis inte alls ner boken utan nån jävla skitfil som heter URLlink.acsm. Nu litar jag på biblan så jag väljer att spara filjäveln ändå, men det normala när man inte får det man tror sig ladda ner är faktiskt att avbryta eftersom det kan vara vad för elakt virus som helst. Nåja. Jag laddar ner filen som sagt. Sen då? Ja sen händer det ingenting. Filjäveln är inte associerad med någonting som min dator känner igen. Just ja. Jag är ju en sån där Linux-användare så fuck me. Vi provar med telefonen istället då.

Att navigera på bibliotekets hemsida med mobilen är inte en lika trevlig upplevelse. Lyckligtvis kan jag med hjälp av Pushbullet skicka länken från datorn till telefonen på ett smidigt sätt. Fast sedan måste jag ändå logga in. Och när jag har gjort det får jag bara en tom sida. Så det är bara till att upprepa sökproceduren igen och försöka pricka den där lilla symboljäveln med ett klumpigt finger och till slut få ladda ner URLlink.ascm till telefonen. Där går den att öppna och så får jag upp nån ruta som vill att jag loggar in med mitt Adobe-konto. Hmm, hade jag nåt sånt? Jag har för mig att jag skapade ett sist jag höll på att traggla med den här skiten… Nå, efter att ha cyklat igenom några standardinloggningar för ramdom crap jag inte lägger någon vikt vid har jag lyckats verifiera mig så nu får jag äntligen ladda ner den faktiska boken. Fantastiskt!

Men för att få läsa boken måste jag ha en Adobe-kompatibel eboksläsare. I mitt fall Aldiko. Nu är det bara så att jag inte gillar Aldiko något vidare. Mitt weapon of choice när det kommer till e-böcker är Google Books och det av två anledningar; det ena att jag gillar dess vilsamma sepiaton som gör det bekvämare att läsa på mobilen och dels att jag sömlöst kan växla mellan vilken enhet jag läser på. Nu kan man invända att det är något av ett lyxproblem – att om jag nu prompt vill välja vilken eboksläsare jag ska använda så kunde jag ju faktiskt betala för boken. Det är en inte helt irrelevant invändning. Det är bara det att det finns ingen anledning att göra det så här omständligt. Det löser ingenting, det skapar bara irritation och motvilja.

Och det är här någonstans jag drar mig till minnes att de senaste gångerna jag försökte slutade det precis så här; jag är grinig och har helt tappat lusten och så gör jag en sökning på författare och titel och lägger till ett par nyckelord som ”epub” och ”download” och inom ett par minuter har jag hittat en icke DRM-trasig fil som jag kan ladda ner, ladda upp i Google Books och läsa. Jag har inte ett dugg dåligt samvete för det heller för mitt ”lån” är registrerat hos biblioteket så författaren och dess förlag får betaaalt. Själv får jag en e-bok som fungerar. Alla vinner.

Den analoga motsvarigheten till att skydda sina böcker från olovlig läsning på det här viset är att sticka ut ögonen på kunderna. I fortsättningen ska jag försöka komma ihåg att bara gå igenom de första stegen i den här proceduren; logga in, sök, registrera lån och sen hoppa direkt till tanka från nån obskyr fildelningssite.

P.S. På bibliotekets hemsida hittar jag efter lite letande en länk med rubriken: ”E-böcker – så funkar det.” Om den hade pekat till en sida som bara svarade ”inte” så hade jag förlåtit allt.


Andra bloggar om: , , ,

Photo credit: vrogy / Foter / CC BY

Någon har fel på Internet

En sak jag älskar med Internet är att om man har fel så får man veta det. Ofta dessutom på ett pedagogiskt och trevligt sätt, även om det naturligtvis också finns drygpåsar därute som finner nöje i att slå ner på fel men är mindre intresserade av att hjälpa till att sprida kunskap. De allra flesta är glada i att upplysa och dela med sig av kunskap, det är min erfarenhet.

Så skedde nyligen då jag skrev om granskning av granskning och i slutet nämnde citatet på Uppsala universitet: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Jag nämnde det därför att jag har problem med den sortens tänk eftersom det förutsätter facit. Min tolkning av det blir således att ”rätt” är ”politiskt korrekt” (ett för övrigt alldeles utmärkt uttryck som tyvärr kidnappats av rasister). Jag menade att det är folk som vågar tänka utanför ramarna som tar oss framåt.

In träder så en Patrik och ger en alternativ förklaring. Ni får gärna läsa kommentarerna själva (1 och 2), men väldigt förenkat menar Patrik istället att citatet syftar på ett objektivt ”rätt”. Att tänka ”fritt” är att spåna och ta fram teorier, men att tänka ”rätt” är att applicera vetenskapliga metoder för att bevisa eller förkasta de teorier som fritt tänkts fram. (Var det rätt?)

Det låter rimligt. Vad Thomas Thorild egentligen menade kan vi inte vara säkra på, men det är en tolkning långt mer värdig ett vetenskapligt institut.

Someone-is-wrong-on-internet
Bild: XKCD (CC BY-NC 2.5)


Andra bloggar om: ,

Apropå granskningen av granskningen

Snabb summering: Politikfakta har granskat Feministiskt Initiativs partiprogram och utifrån det satt ihop en sammanställning som cirkulerat i sociala medier. Viralgranskaren på Metro granskar granskningen och kommer fram till att den är falsk. Hur? Genom att fråga Feministiskt Initiativ om Politikfaktas sammanställning stämmer…

Nu har dock även Opinionsbloggen på Expressen granskat Viralgranskarens granskning av Politikfaktas sammanställning och underkänner den förra. Opinionsbloggen jämför de olika versionerna med vad som faktiskt står i F!:s partiprogram och drar slutsatsen att det egentligen bara är två punkter av 25 i Politikfaktas sammanställning som kan anses fel.

Politikfaktas trovärdighet må vara minst sagt naggad i kanten, men tyvärr sänker det här också trovärdigheten för Viralgranskaren. Att man ”granskar” sammanställningen genom att fråga F! istället för att jämföra med deras partiprogram känns inte särskilt… granskande.

Det man kan lära sig av det här är som vanligt att gå till källan och inte förlita sig på andras tolkningar av den, eftersom tolkningarna tenderar att vara ill- eller välvilliga. Men det är också intressant att F! slipper undan kritisk granskning i så hög utsträckning. Det finns punkter i programmet som är märkliga och absolut borde ifrågasättas, men av någon anledning tycks partiet stå över granskningen. Är F! det nya Miljöpartiet i det avseendet? Per Gudmundson har en intressant teori om det.

Personligen tycker jag att det är djupt obehagligt med ett parti som förespråkar omskolning av oliktänkande. Nej, jag fattar väl att man inte tänker sig att skicka ideologiska motståndare på omskolningsläger av sovjetisk modell, och omskolningen gäller specifikt ”mäns konsumtions. och transportmönster”, men att man vill lära ut sin ideologi redan i förskolor (där barnen ska lära sig bland annat om ”könsmaktsordningen) och att man vill skicka den som tycker fel på kurs så att den lär sig tycka rätt… Det är obehagligt. Det är mycket möjligt att jag är överkänslig på den punkten. För mig personligen är det obegripligt att man ens kan överväga att lägga sin röst på dylikt, men så har jag alltid haft problem med den där inskriptionen på Uppsala universitet också som säger att det är stort att tänka fritt men större att tänka rätt. För mig är det alltid större att tänka fritt. Att tänka rätt förutsätter att någon har facit. Att tänka fritt är vad som tar oss framåt.

Historien är full av människor som öppnade nya möjligheter för oss andra genom att tänka fritt istället för rätt, som till exempel Gallileo Gallilei, Leonardo da Vinci och Nikola Tesla. Eller Mary Wollstonecraft. Hade hon tänkt rätt istället för fritt hade hon heller aldrig bidragit till att glänta på dörren till kvinnors frigörelse.

8qjj6


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Lästips

Ibland orkar man inte riktigt. Idag är en sådan dag. Jag har lite idéer som ligger och skramlar, men de är för omfattande och kräver ett piggt huvud för att skrivas. Idag är helt enkelt inte rätt dag för det.

Så jag nöjer mig med ett par lästips. Till exempel Lisa Magnusson i Hela Hälsingland: Samhället måste sluta bekämpa sexsäljare. Och Henrik Alexandersson som skriver att USA hotar Tyskland om Snowden.

Och slutligen Anna Troberg om den senaste opinionsmätningen där Piratpartiet tangerar 3,1%. Det är inte tillräckligt, men det är en stadig uppgång. Detta trots att etablissemanget anstränger sig för att låtsas att Piratpartiet inte längre finns. Eller på grund av.


Andra bloggar om: , , , ,

Älgen Ekorre

Det blev en tripp till IKEA idag. Det fanns lite smått och gott som behövde inhandlas till hushållet, bland annat en rullgardin så somliga nattarbetare kan sova på dagen. Inte jag alltså, jag har inga som helst problem att sova när det är ljust. Som vanligt kommer man dock hem med ytterligare ett par saker utöver det planerade. Den här gången bland annat en gungälg till barnen. Jo, den är faktiskt jättesöt.

Men vad tror ni att gungälgen heter då? Älg, hade man kunna tro. Eller Hälge. Icke. Ekorre. Gungälgen heter Ekorre. Alltså hur fan namnger IKEA sina prylar? Sätter de upp ett antal namn på en vägg, dricker träsprit tills de blir blinda och kastar sedan en pil?

Jag hittade även en lampa som hade slippat in i någonting komfortablare, så att säga. Den borde heta Slampa men det gör den så klart inte. Den heter PS 2012. För att Ekorre redan var taget. Den köpte jag inte. En PS4 däremot vore inte helt fel.

IMAG0201


Andra bloggar om: ,

Glassagne

Här hemma har vi i stort sett alltid ett par matlådor i frysen. Lagret fylls på under dagarna jag är ledig och börjar sina under dagarna jag jobbar. Ibland händer det dock att jag glömmer att ta ut matlådan ur frysen i tid, vilket gör att när det är dags att äta på jobbet har jag ofta en svåridentifierad isklump att värma upp.

En dag var den isklumpen en lasagne, vilket gav upphov till ordvitsen ”glassagne”. Ur det utvecklade sig sedan en idé att lansera glassagne på riktigt, som alternativ till Gorby’s piroger och Billys pan pizza. Glassagne skulle då vara format som en strut men med virade lasagneplattor istället för våffla, och fylld med bechamel- och köttfärssås.

Jag tror att det skulle bli en hit, och om jag kunde teckna skulle jag rita en glassagne åt er, men ni får helt enkelt tänka er en glasstrut som det ryker om istället.


Andra bloggar om: ,

En försenad julkalender kanske

För några år sedan gav mig på att skapa en musikjulkalender. Det var ett episkt misslyckande som kom efter redan efter ett par dagar och dog på lucka fyra. Men skam den som ger sig. Idag, när vi redan skriver den tredje december, kläckte jag idén till en nedräkning med syfte att åtminstone delvis återställa tilltron till omvärlden. Jag vet, skulle jag? Killen som om ovädret från Misfits drog in skulle förvandlas till super”hjälten” Pessimisto? Ja, kanske just därför. Om det kommer från mig kan det inte avfärdas som possitivitetstrams. Det behövs lite motvikt till alla larm. Och i dessa mörka årstider där inte ens snön behagar dyka upp för att lysa upp, och när vi närmar oss början på ett nytt årshjul, verkar det lämpligt att ägna sig åt sådant.

Det är också av rent personliga skäl. Jag behöver ägna mig åt att gräva fram lite godhet att lysa upp mitt eget mörker med. Den försenade vintern gör att höstdepressionen och juldepressionen håller på att gå ihop för att skapa en superdepression. The perfect depression.

Så, med start imorgon och december ut siktar jag på att posta en grej om dagen med människor som gör någonting bra för mänskligheten, eller bara någonting som i stort visar på att saker och ting inte är så jävliga som vi tror. Att det, trots dödschocker, veckans sjukdom och fel låt vann, faktiskt blir bättre.

Varför från imorgon och december ut? Tja, förutom för att jag kom på idén idag så passar det rebellen i mig. Because fuck you, helt enkelt.