Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2012-04-05

Vad bra det vore om saker bara fungerade

Kategori: Dator,Övrigt — Joshua_Tree @ 0:35

Min monitor gav nyligen upp, helt utan förvarning. Den hade många år på nacken och har tjänat mig väl, men det var ändå förvånande att den bara lade av. Jag lånade en reservskärm av grannen medan jag tittade efter en ny, och efter lite velande slog jag till på en 24″ från BenQ. Samtidigt beställde jag också en ny router. Samma där – den vi hade har tjänat oss väl, men på senare tid har nätet varit lite skakigt här hemma och eftersom den förra routern bara tillät 54 mps så har vi aldrig kunnat utnyttja den bandbredd vi betalar för. Det blev en Asus RTN56U förresten. Det är värdefull information för den person som så småningom kommer att få hjälpa mig att konfigurera den.

Det var när jag skulle konfigurera routern som jag upptäckte nästa pryl som slutat fungera. Min netbook. Eller, rättare sagt, dess batteri. Jag tänkte använda den till att koppla upp mot routern med kabel för att konfigurera, men datorn startade inte. Jag tänkte inte mer på det – batterier laddar ur, det är liksom deras grej – och satte datorn på laddning en stund. Men den fungerade inte ändå. Den startar finfint med strömadaptern inkopplad, men så snart jag drar ur sladden dör datorn. Trots att den påstår att batteriet är fullt.

Jag blir så trött på sådant här. Det är som en naturlag. Skaffa något nytt så går något annat sönder. Ersätt det, så börjar nästa grej krångla. Den här gången började det med att jag tog hem ett nytt barn från BB. Då pajade monitorn. Så jag köpte en ny monitor och unnade mig en router, och då pajade netbooken och min rygg vilket slutade i en akuttid hos kiropraktorn idag. Jag ska ge ungen räkningen när han skaffar sitt första jobb.

Så. Vem vet något om bärbara datorer och batterier? Är det möjligt att det är själva datorn som är problemet – att den tror att batteriet är laddat och därför inte laddar det? Eller kan ett batteri bara lägga av sådär? Att det tappar kapacitet över tid förstår jag, men kapaciteten var fortfarande god senast jag kollade.

För med de senaste utgifterna är reserverna ganska uttömda och jag har ingen lust att slänga ut flera hundra på ett nytt batteri bara för att upptäcka att det inte var problemet till att börja med. Och jag är dödligt trött på att det ska vara såhär. Den här känslan av att man ägnar sig så mycket åt att bara få prylar att fungera att man inte har vare sig tid eller ork kvar att faktiskt använda dem. Jag är uppenbarligen en sådan där som inte skulle få igång bilen när jag sätter mig för att gasa mig själv.

Ja, och just det. Bloggen är lite trasig också. Efter den senaste uppdateringen av Flattr-pluginen har jag inte längre några Flattr-knappar i anslutning till bloggposterna. Någonstans har ett stycke kod gott sönder, men jag hittar det inte.

Man kanske borde bli en sådan där teknofob istället. Köpa en rutig keps och köra Saab och muttra om att det var bättre förr.


Andra bloggar om: , ,

2012-04-03

Pappaliv

Kategori: Notiser,Övrigt — Joshua_Tree @ 21:08

Saker som får plats i vår dubbelsäng:

  • Två barn
  • Ett par katter
  • En Vem-bok
  • En noshörning
  • En tomte
  • En helikopter
  • En mamma som med hjälp av sina Tetriskunskaper lyckas ta formen av en svastika och fickparkera bland allt annat.

Saker som inte får plats i vår dubbelsäng:

  • Jag

Andra bloggar om:

2012-03-30

Dead through April

Kategori: Bloggosfären,Övrigt — Joshua_Tree @ 14:38

'Information Overload' photo (c) 2010, Project Mobilise - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Det här med att skriva. Det går inte så bra för mig som ni märker. Det beror inte på brist på uppslag och idéer. Snarare tvärtom. Jag har för många idéer. Det blir som att klippa ett hål i hörnet på en påse, lagom stort för att par frön ska kunna passera igenom, och sen försöka hälla ut allting. Ingenting kommer ut därför att trycket blir för stort. Det finns säkert ett namn på det fenomenet.

Jag bollar ständigt mellan fem och tio olika uppslag i huvudet, saker jag vill skriva om och diskutera, tills de antingen är gamla och ointressanta, ruttnar och förgiftar mig, eller bara försvinner. Det går inte att skylla på tidsbrist heller, det är inte det som är problemet.

Jag tror att en anledning kan vara ständig närvaro i sociala medier. Facebook, Twitter med mera ger ett ständigt tillflöde av information, intressanta länkar att följa, artiklar att läsa, saker att bli förbannad över. Och det är fullständigt fantastiskt, missförstå mig inte. Men problemet är till slut sitter man bara och tar in och tar in och hinner inte sortera, hinner inte reflektera, hinner inte bearbeta. Vad ska jag göra med all information? Om det enda jag hinner eller orkar göra är att retweeta och dela en artikel vidare för att sedan ge mig på nästa, vad bidrar jag egentligen med då som inte en switch redan gör?

Samtidigt erbjuder också sociala medier en enkel utväg. En retweet, en spydig kommentar och så går man vidare. Men det blir bara ett skrapande på ytan, både med problemanalysen av tingens ordning och med den inneboende frustrationen.

Därför tänker jag ägna april månad åt ett experiment. Från och med månadsskiftet loggar jag ut från både Facebook och Twitter och tänker inte logga in igen förrän april har blivit maj. Eftersom jag inte har disciplin till att låta bli att kolla när jag är inloggad får jag helt enkelt se till att inte vara inloggad.

Notera att det här inte är någon “Facebook har förstört mitt liv!”-text. Det är heller inget digitalt avhopp, inget statement och överlag ingen big deal. Det är bara ett experiment för att se vad som händer med mig när jag inte längre har samma inflöde av information, och inte heller frestelsen att ventilera snabbt och enkelt via tweets och statusuppdateringar. Sedan kan jag inte låta bli att tänka att det också är intressant att se om min frånvaro märks. Min gissning är att den inte gör det. Det kommer antagligen inte ens att bli ett hack i kurvan på era egna informationsflöden, vilket bekräftar vad jag var inne på ett par stycken upp – att min närvaro på Twitter och Facebook inte bidrar med något av signifikant värde.

Men jag försvinner inte. Jag är kvar på Google+. Jag vill inte kapa alla kanaler, bara stoppa inflödet så jag får en möjlighet att hinna ikapp mig själv. Vill man mig något kan man nå mig där. Eller som man gjorde förr i tiden – använd diverse IM-tjänster (MSN, ICQ, med flera) eller skicka mail, eller skicka ett SMS, eller ringa, eller hälsa på.

För den som undrar över titeln så anspelar det på ett bandnamn: Dead by April. Jag skrev bara häromdagen, på Twitter och Facebook förstås, och undrade om slutet på mars också skulle innebära att vi äntligen blir av med Dead by April. Så jag tänkte låna bandnamnet som titel, men ändrade mig då jag planerar att återuppstå i maj och korrigerade titeln en smula.


Andra bloggar om: , , ,

2012-01-31

Missbruk, eller plötsligt händer det

Kategori: Övrigt — Joshua_Tree @ 10:20

Hittade en kvarglömd Krušovice Cerné på loftet. Hur är det möjligt att jag har glömt kvar en sådan skatt? Och eftersom jag är mr Halfempty så dämpades min glädje omedelbart av den sorg jag kände över alla kvällar jag har suttit och känt att det skulle vara gott med en öl, och så har en av de godaste öl jag känner till legat ensam och övergiven ute på loftet, perfekt kyld till råga på allt. Det är inget annat än pinsamt och genant.

Som jag ser det har jag nu bara två alternativ. Antingen ge mig ut på en förlåt mig-turné, eller avgå.

'Krušovice Dark' photo (c) 2008, Bernt Rostad - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/

Andra bloggar om: , ,

2012-01-01

Party like it’s 1999

Kategori: Övrigt — Joshua_Tree @ 18:01

'Fireworks - Adelaide Skyshow 2010' photo (c) 2010, Anthony Cramp - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Nyår. Den snofsigaste av våra högtider. Till midsommar räcker det att leta upp en gräsplätt att bli full på, och till jul handlar ångesten mer om inköp av julklappar och om hur man ska disponera sig själv så att ingen känner sig lämnad utanför. Men nyår, då ska man klä upp sig i sin finaste stass, äta flådigt, dricka ännu flådigare, le glatt i flera timmar och parta hela natten. Så det gjorde vi.

Jag klädde mig i mina finaste sunkahemmabyxor och t-shirt, och jag sprättade första trefemman redan vid sexsnåret. Vi lagade struts som aldrig ville bli färdig och potatisgratäng som aldrig ville sluta vara plaskig och åt därför senare än det var tänkt. Men det var gott. Vid det laget var jag inne på min andra trefemma.

Halv elva la vi oss på sängen och tittade på South Park. Jag däckade. Hallå, två trefemmor liksom, det är inte många som klarar det. Drottningen väckte mig strax före tolvslaget så att vi kunde titta på fyrverkerier genom fönstret och skåla in det nya året i äppeldryck av ciderkaraktär. Jag drack två glas. Sedan kröp jag tillbaka till sängen.

Imorse när jag vaknade kändes det att det hade varit en hård fest må jag säga! Huvudet kändes som att det skulle gå i bitar. Aldrig mer äppeldryck med ciderkaraktär, det är mitt nyårslöfte.

Och vet ni? Det kanske låter ganska tråkigt, rent av patetiskt, att fira nyår så, men det är det inte. Det är så skönt att vara på en plats i livet där det inte längre finns några krav på att göra sig till. Där det helt ok att bara vara hemma, avslappnad, bara äta lite god mat och göra precis vad man vill. Där det är ok att vara trött och lägga sig om det är vad man känner för att göra. Där man inte måste klistra på sig ett happyface och göra sig till. Jag är helt enkelt där jag ska vara. Ska bara lära mig att hålla igen med ciderkaraktären.


Andra bloggar om: , ,

2011-12-14

Till er jag försummat

Kategori: Övrigt — Joshua_Tree @ 14:05

'Ice Tree' photo (c) 2011, Ben Christenson - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/När en kropp kyls ner tar den till en del fiffiga mekanismer för att överleva. Först försöker den hålla igång och alstra värme, därav att man börjar skaka och skallra tänder när man fryser. När det inte hjälper längre och kroppstemperaturen blir farligt låg börjar kroppen istället stänga ner sina funktioner enligt en förutbestämd priolista. De områden som ligger längst ifrån hjärtat stängs av först, som händer och fötter, och poängen är helt enkelt att in i det sista se till att blodflödet i inre organ fungerar hjälpligt. Vem behöver armar om man inte har någon lever, liksom?

Det senaste året har varit jobbigt. Jag vet inte exakt varför och försöker ta reda på det, men jag har inte mått särskilt bra. Jag sover dåligt, har svårt att koncentrera mig och nu har jag tamigfan varit konstant förkyld sedan början av oktober. Jag besparar er övriga detaljer. Poängen är dock att effekten av det blir en slags social hypotermi. Det följer samma mönster. Först försökte jag tvinga mig själv att hålla igång, och när det inte längre fungerade började jag stänga ner och spara energin till det mest basala; familjen, arbete, äta. Typ. En successiv tillbakagång på behovstrappan.

Så Sandra, Marcus, Sophia, Niklas, Göran, Hanna, Johanna, Janne, Mattias, Milan, Anna, Rick, Emma, Olof, Calle, Eva, Nima, Lars och allt vad ni heter: Jag har inte glömt hur priviligerad jag är att känna er. Jag hoppas ni förstår det.


Andra bloggar om: ,

2011-11-22

Du äter väl inte utan mig?

Kategori: Övrigt,Samhälle — Joshua_Tree @ 17:11

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär:

14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt.

Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer.

Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför?

Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig.

Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara “normala” så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot.

Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig.


Andra bloggar om: , , , ,

2011-10-08

Suomi raportoi

Kategori: Övrigt,Sport — Joshua_Tree @ 9:48

Just nu ligger jag på ett hotellrum i Helsingfors. Det är ett par timmar kvar till utcheckning och ytterligare ett par timmar tills knullkanoten lägger ut och tar oss tillbaka till Fjollträsk. Så jag tänkte ta tillfället i akt att lämna en liten rapport.

  • Det var jätteroligt att se Buffalo Sabres live. Och ännu roligare att se dem vinna live. Coach Lindy Ruff kan fortfarande trolla fram kaniner ur hatten. Just som vi alla trodde att att kedjeformationerna var givna kastade han in rookien Luke Adam med stjärnorna Vanek och Pominville, och vips har vi tre scoring lines.
  • Helsingfors är en trevlig stad. Känns väldigt mycket som en svensk stad och påminner en del om Stockholm, men känns mycket mindre. Och det menar jag i positiv mening – det jag alltid har haft emot Stockholm är just storstadssyndromen; jäkt, trängsel och buller. Helsingfors är trevligare i den bemärkelsen. Men det känns konstigt att gå nerför en gata som känns bekant, med alla varumärken man känner igen, för att sedan se skyltar och erbjudanden på finska. Det känns inte som utomlands, men är ändå obegripligt.
  • Finska är hittepå. De kastar bara på ett i på slutet av saker, kryddar med lite dubbla bokstäver och kallar det ett eget språk. Opera heter ooppera. Arena heter areena.Elgiganten heter Gigantti. Hotell heter hotellit. Hittepå!
  • Alla byggnader i Helsingfors gungar. Jo, det är sant. Det är inte mitt inneröra som har blivit uppfuckat av en båtresa i hård blåst kryddad med öl och Jägermeister.
  • Jag är inte arton längre. Apropå föregående punkt.
  • Det går bra att ha huvudvärk i Helsingfors också. Jippi.
  • Jippi heter antagligen jiippiit på finska.

Andra bloggar om: , , ,

2011-09-20

En till

Kategori: Notiser,Övrigt — Joshua_Tree @ 18:36

Det ska bli en avkomma till. Den beräknas anlända i mitten av mars.

Varför? Tja, för att den jag redan har börjar bli för stor för det här. Alla som har provat vet att det är fullt tillräckligt som skäl att skaffa barn.

tröttmössor


Andra bloggar om:

2011-09-02

Consider it done

Kategori: Övrigt — Joshua_Tree @ 9:50

Gossen har lärt sig att byta skivor i vår Xbox som dubblerar som DVD-spelare. Han är mycket försiktig och ordningsam när han gör det, och han kan även starta och stoppa filmerna. Problemet är emellertid att han ägnar sig mer åt just det än att faktiskt titta på någon av de filmer han stoppar i.

Emellanåt stöter han på problem, och då kommer han till mig med fjärrkontrollen och säger typ “Ööh!”. Jag tror att det betyder “fixa!” men jag har inte lyckats lista ut vad det är jag ska fixa. Det kan lika gärna betyda “om vi tar in fler invandrare kommer vårt svenska kulturarv att urholkas”, som Lasse Lindroth, frid över hans minne, en gång översatte.

Så jag försöker bistå så gott jag kan genom att erbjuda mig att byta skiva, starta om, hoppa mellan kapitlen. Men oavsett vilket så stampar gossen förtvivlat i golvet och uttrycker sitt missnöje över mitt bristande intellekt. Nyligen tog mitt tålamod slut och följande dialog utspelade sig:

Jag: Jag förstår inte! Vad är det du vill att jag ska göra?
Han: Ööh!
Jag: Jag förstår inte “ööh”!
Han: Ööh!
Jag: Men jag förstår inte! Vad är det du vill?
Han: Mmm. (Mmm, betyder “ja”, det vet jag)
Jag: Du vill driva mig till vansinne, är det det du vill?
Han: Mmm.
Jag: Consider it done.


Andra bloggar om:

Nästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper