Skip to content

Kategori: Personligt

Den toxiska ekokammaren

En av alla populära termer från amerikanska universitet som har letat sig in i den svenska vokabulären är ”toxisk maskulinitet”. I sin ursprungliga mening inom psykologin anspelar begreppet på en manlighetsnorm, en machokultur, som har en negativ påverkan på samhället och därtill rent skadlig för män själva. Därifrån har det emellertid i vissa sammanhang kommit att anspela på en manlighetskultur präglad av misogyni och homofobi som förgiftar sig själv med dylika idéer och som i sin mer extrema form yttrar sig som så kallade incels.

I dagens Expressen kan man till exempel läsa (om man hittar in bakom betalväggen, så ingen länkkärlek) om ett par svenska incels som gnölar om att de inte får komma till samtidigt som de vädrar sin unkna kvinnosyn. En bryr sig inte om att kvinnor våldtas eftersom han själv inte får något. Jag tänker att nu när han har gått ut med namn och bild till sina åsikter lär kvinnor bokstavligen kasta fittan efter honom. Själv bryr jag mig inte om att folk blir överkörda eftersom jag inte har en Tesla.

Det är såklart både lätt och tacksamt att göra sig lustig över dylikt, men det kan ändå vara värt att stanna upp och fundera över hur man hamnar där, i den djupaste av bitterhet. Så djup att mord faktiskt har begåtts. I maj 2014 gick Elliot Rodgers på en rampage i Isla Vista, Kalifornien, vilket resulterade i sex döda och fjorton skadade, innan han tog sitt eget liv. Elliot efterlämnade ett slags manifest som förklarade hans motiv. Han ville straffa kvinnor för att de inte ville ha honom, och män för att de fick det han inte fick. Flera incidenter har inträffat senare där gärningsmannen har hyllat Elliot Rodgers.

Vi kan kalla det toxisk maskulinitet om vi vill, och visst finns det en osund manlighetsnorm, men jag tror inte att det är den främsta orsaken. Jag tror att vi istället behöver prata om den toxiska ekokammaren. För gemensamt för alla extrema rörelser, oavsett riktning, är att de stänger in sig och förstärker varandras uppfattning. Överallt där det finns en övertygelse eller ideologi, vare sig det är incels, nationalister, radikala feminister, revolutionära kommunister, militanta islamister eller polischefer i Storgöteborg, finns det också en klick som hamnar i en ekokammare där de gradvis förgiftar sig själva med sina egna idéer så till den milda grad att det till slut överskuggar allt annat. Och idéerna som slipper ut ur en sådan ekokammare är inte sunda. I fallet incels tycks det dock lite speciellt eftersom deras problembeskrivning i allra högsta grad är personlig och förankrad i den egna sexualiteten. Vilket är nog så frustrerande, och inte blir det mindre frustrerande när man sedan träffar andra i samma position och enas om att det är någon annans fel, att det är något slags konspiration.

Jag ska inte påstå att jag har någon insyn i den frustration och de förgiftade forum de här människorna rör sig på, men jag har en liten aning om hur det börjar, och en insikt om att jag kunde ha hamnat där om saker hade varit annorlunda.

Under en period i tjugoårsåldern umgicks jag i en liten krets av killar. Bra folk, för övrigt. Men vi umgicks ganska tight och åtminstone ett par av oss var emellanåt rätt bittra över hur somliga tycktes kunna gå ut på krogen och bara ta det de ville ha medan vi gick hem själva. Så här i efterhand inser jag att det var en slags tröst att skylla på att ”kvinnor väljer svin” och att det finns ett hyckleri i att å ena sidan påstå att män är svin och å andra sidan välja just dem. Vi använde aldrig termer som ”friend zoned” men känslan fanns där, liksom ”inte alla män!” och så vidare. Naturligtvis var allt det bekvämare förklaringar än att inse att det kanske var vi själva som gjorde något fel. Kanske är osäkerhet inte den mest attraktiva av egenskaper. Kanske var det vi som sökte oss till kvinnor som sökte sig till kräk. Precis som vi ibland tyckte att vi satt osynliga bredvid någon som blev uppraggad, kanske det satt någon osynlig bredvid hon som raggade upp han som satt bredvid oss.

Poängen är att jag har smakat lite på den bitterheten och frustrationen. Jag har hört och själv använt en del av argumenten. Det är inget jag är stolt över. Men jag har också kommit till insikt om både hur man hamnar där, och hur man undviker det. Givetvis med högst subjektiv och anekdotisk bevisföring, men ändå. Det är tämligen enkelt; den period av mitt liv som jag refererar till hade jag inga nära kvinnliga vänner. Både före och efter har jag haft det. Allt från barndom och tidiga tonår till idag har jag alltid haft kvinnliga vänner, men inte under just den perioden.

Jag tror att det är så enkelt att det fungerar som ett ”vaccin”. Att ha vänner av motsatt kön, som verkligen bara är vänner och där det inte finns några sexuella övertoner eller baktankar, är ett verkligt starkt vaccin mot objektifiering och fiendeskap. Man kan tycka att det inte borde behövas, och det borde det inte heller, men icke desto mindre; utan vänner av motsatt kön är det betydligt lättare att objektifiera, att gradvis förlora empati, att tappa förmågan att se individer och bara se gruppen. Detta gäller för övrigt åt andra hållet också, åt alla håll faktiskt, enligt listan på extremism ovan.

Men utöver det, man mår bra av att umgås med olika människor. När jag ser tillbaka inser jag att nästan alla mina närmaste vänner är, och har varit, kvinnor. Dessutom tror jag att det är nyttigt att ha såna vänner i olika kretsar. Under den angivna perioden saknades alla dessa parametrar; vi kom från liknande bakgrunder, vi var alla män, vi var i ungefär samma ålder, och vi utgjorde vår egen krets. Det är verkligen en bra grogrund för en toxisk ekokammare. Återigen; jag vill understryka att det här är bra folk. Tänk om det inte hade varit det? Tänk om våra ursprungliga värderingar varit lite svagare, vår genomsnittliga IQ lite lägre, vår bitterhet lite starkare? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka.


Photo by magro_kr on Foter.com / CC BY-NC-ND

Within, eller skynda långsamt

När jag fyllde 40 önskade jag mig lite tid och assistans i min gode vän Mattias hemmastudio. Jag har haft en låt i huvudet i så många år och jag ville spela in den, göra den färdig. Vilket jag fick, så sommaren 2017 ägnade vi ett par dagar åt att spela in grunderna, bolla idéer om arrangemang, spela in mer, dricka öl, skratta och spela in lite mer. Helt färdiga blev vi inte. Det fanns ett par mindre skavanker som vi båda tyckte behövde fixas, något parti som inte kändes helt färdigt, och sedan skulle det mixas. Men livet och geografin kom i vägen. Så det dröjde ända till igår, 7:e augusti 2019, innan vi äntligen kunde sätta oss och göra färdigt. Men nu finns den.

Grunderna till den låten; ackordgång, melodi, text har existerat i mitt huvud i mer än 20 år. Jag tror att jag var 19 eller möjligen 20 när jag skrev det. Vilket i sig känns helt sjukt i backspegeln med tanke på allt jag har lärt mig om musikteori och what not sedan dess. Hur fick den där ynglingen ihop det där? Och ännu märkligare blir det när jag tänker på att jag varken före eller efter ens har kommit i närheten av att skriva ihop en komplett låt, med text och allt. Fragment till låtar har jag i mängder i mitt stackars huvud, men inget så färdigt och så tydligt som det här.

Men sen ska det ut ur huvudet också. Jag hade en ganska klar vision av hur jag ville att det skulle låta i slutänden, men under så många år saknade jag såväl inspelningsmöjlighet som kunnande. Och drivkraft för den delen. Enter Mattias.

Musik är på många sätt ett språk. Det här kan nog många som någon gång har spelat i band vittna om, hur man kan ”kommunicera” med varandra via instrument, hur man kan jamma och liksom veta vad som kommer att hända härnäst utan att det är överenskommet på förhand. Detta eftersom man delar samma musikaliska språk, och dialekt. Så det är väl egentligen inte konstigt att Mattias är rätt person att hjälpa mig att nå den vision av en färdig låt som fanns i mitt huvud. Ännu mindre konstigt blir det med tanke på hur länge vi har känt varandra och hur många timmar vi ägnat åt att lyssna på, diskutera och dissikera musik tillsammans.

Ändå måste jag säga att jag blev överraskad av hur uppenbart han visste vad jag ville åt, och hur man skulle komma dit. För att beskriva en tänkt ljudbild är inte direkt lätt. Men för att komma dit ska det skapas melodislingor, stämmor, hittas ljud, byggas trumkomp. Ibland visste han vad jag var ute efter innan jag visste det själv. Ett exempel på detta är ett keyboardutbrott under låtens instrumentala parti under senare halvan. Det inträffade medan jag var hemma hos morsan och käkade. Under tiden hade min producent tagit sig friheten att ”progga till” det på ett sätt som jag egentligen älskar men är för försiktig och oerfaren för att få till, eller ens våga önska mig. Men det är perfekt, och på ett personligt plan kommer jag alltid att höra precis när jag åkte till morsan på middag. (Andra som är bekanta med Mattias musikskapande kommer också att höra det.)

Jag kan alltså inte nog understryka hur betydande Mattias del i det här har varit. Jag tvivlar på att någon annan producent hade kunnat hjälpa mig att få ut det jag ville få ut, helt enkelt för att jag inte hade kunnat förklara det. Så det är en oerhörd lyx att ha tillgång till den musikaliska kompetensen och dessutom ha ägnat de senaste drygt tjugo åren åt att ha den personen som en såpass nära vän att han nästan på instinkt vet vad som behöver göras. Och vi hade förbannat roligt under hela processen.

Och nu finns den som sagt. Within. Det är måhända inte perfekt, för det finns alltid mer att göra, mer att fila på och tekniska framsteg till trots; en hemmastudio är en hemmastudio. Programmerade trummor är inte samma som en riktig trummis, även om båda är helt oförstående för att man driver med dem. Och även om fördelen med programmerade trummor är att de håller tyst mellan tagningarna så blir det inte samma som riktiga trummor. Säkert hade resultatet också kunnat bli ännu bättre med en erfaren basist istället för lilla jag, jag skulle säkert ha kunnat sätta sången en aning bättre med hundra tagningar till, och lite skolning. Och så vidare. Det är förmodligen en av de svåraste utmaningarna för musiker och producenter, att avsluta. Att nöja sig. Med oändliga möjligheter sitter man alltid med en känsla av att inte ha uttömt dem alla. Ja, lyxproblem är också problem.

Icke desto mindre; det här är min låt. Det här är min skapelse, mitt brainchild som har växt upp och blivit stort. Håll till godo, och be nice.

Såna där credits:

  • Text och musik: Johnny Olsson
  • Framfört av: Johnny Olsson (sång, akustisk gitarr, bas) och Mattias Westlund (bakgrundssång, elgitarrer, keyboards, trumprogrammering).
  • Arrangemang: Olsson, Westlund
  • Mixning och produktion: Westlund

Bild: jromie0924 on Foter.com / CC BY-ND

Det som inte syns

Hockeymålvakten Robin Lehner, nu i New York Islanders, berättar öppet och naket om sin psykiska hälsa i The Athletic. Eller snarare om sin psykiska ohälsa. Han beskriver hur processen till att söka hjälp började förra säsongen då han spelade i Buffalo Sabres men också hur det här är ett odiagnosticerat problem han har dragits med sedan länge och alltså inte den Buffalo-framkallade ångest och alkoholism som de flesta av stadens sportfans drabbas av.

Det är en stark text och jag tycker att den förtjänar att läsas. Det finns fortfarande en hel del stigma kvar runt ämnet psykisk ohälsa, även om vi har kommit en bit på vägen, och jag inbillar mig att stigmat är mycket starkare inom idrotten där mottot annars alltid tycks vara ”bit ihop”. Eller, som Per Elofsson en gång sa: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”. Känsliga konstnärer som målare, författare eller musiker får förstås vara deprimerade och allmänt psykotiska – uppfattningen bland allmänheten är väl snarare att det är ett krav, men tuffa hockeyspelare som har som jobb att stå i vägen för puckar? Det går inte riktigt ihop.

Därför är det så viktigt att en spelare som Robin Lehner talar ut. Det bör också nämnas att NHL senaste året eller så har pratat en hel del om psykisk ohälsa. Dels som följd av de många hjärnskakningar sportens utövare drar på sig och förståelsen för vad effekterna av dessa blir, men också rent allmänt. Så stigmat är på väg att lösas upp ytterligare. Kanske hade inte Lehner gått ut med det här om inte ligan redan hade börjat prata.

Men trots att det har pratats en hel del om ämnet de senaste åren lever många missuppfattningar kvar. Depression uppfattas som ett tillfälligt tillstånd av att vara ”låg”, kanske till följd av motgångar. Medicinen är att ”rycka upp sig”. ”Bit ihop”. Och eftersom det finns den missuppfattningen så utgår man någonstans från att framgångsrika människor med familj och god ekonomi inte är deprimerade. För då har man ju inget att vara deprimerad över.

Det är precis det som är grejen med depression! Det är ett tillstånd där man inte förmår uppleva glädjen av sina framgångar, av sina barn, av materiellt välstånd. Det är frånvaron av lycka på samma sätt som mörker är frånvaron av ljus. Depressionen är inte symptomet på denna frånvaro. Den är orsaken. Depression är en själens rullgardin som stänger allt ljus ute. På sätt och vis är det ännu sorgligare att ”ha allt” och inte kunna känna glädje över det, på samma sätt som ensamhet i en lappkåta verkligen är ensam men sannolikt inte alls lika vedervärdig som att vara ensam i en storstad.

När jag har berättat för folk om min depression uttrycker de ofta förvåning. Jag förstår det. För det syns inte utanpå. Jag klarar av mitt jobb. Jag kan umgås med folk, skämta och ha genuint roligt. Det är bara det att det där roliga inte går att sätta in på kontot över positiva erfarenheter. Det hjälper för stunden och humor är en utmärkt sköld, men när alla andra gått hem ska jag fortfarande stå ut med mig själv. Det är, precis som Lehner beskriver, att vara ensam i sin egen hjärna som är problemet.

Jag hoppas att så många som möjligt läser Lehners berättelse och tar till sig den. För bevisligen kan man nå den absoluta eliten på sitt område, håva in pengar och leva drömmen och ändå inte bli kvitt sina demoner. Man kan hålla skenet uppe, fortsätta prestera och samtidigt fortsätta gå sönder inombords. Man kan uppenbarligen göra det väldigt länge. Jag hoppas att Lehner får den hjälp han behöver för att kunna njuta av resten av sitt liv, och jag hoppas att hans berättelse hjälper andra att skaffa sig den hjälpen.


Bild: Foter.com

Andra bloggar om: robin lehner, psykisk ohälsa, depression

Kvällen då jag blev påkörd

Photo credit: J. Sibiga Photography via Foter.com / CC BY-NC-ND

Så jag blev nyss påkörd då. Och innan någon sätter i halsen eller blir alldeles till sig vill jag meddela att jag är helt ok. Jag gjorde inte illa mig. Ramlade inte ens omkull. Jag fortsatte gå, lite som en cool guy som inte tittar på explosioner.

Det gick till ungefär såhär: Jag var på väg hem från stan efter att ha tagit ett par öl med några kollegor. Det spöregnade och till saken hör att för några dagar sedan fixade någon problemet med trafikstockningar i Turingekorset genom att helt sonika köra ner trafikljusen. Ärligt talat, trafiken har flutit på mycket bättre sedan dess. Inte säkrare, märk väl, men… bättre flyt. Således. Trafikljusen är ur funktion, med allt vad det innebär.

Nåväl. Dyngsur och i mörker korsade jag först ett par filer i den ena körriktningen utan problem. Jag stannade till vid refugen i mitten och släppte förbi en bil. Nästa bil i filen närmast mig stannade och jag började gå. Jag såg en bil komma mot korsningen i filen bredvid men jag såg också att den tydligt saktade ner så jag fortsatte gå. När jag var mitt framför bilen började den plötsligt accelerera och jag hann tänka något i stil med ”Jävla idiot, ska du markera mot mig för att jag går på ett övergångsställe, det är för fan du som har väjningsplikt!” Strax innan kollisionen insåg jag att han helt sonika inte såg mig. Jag hann parera genom att hoppa (förmodligen med en gasells grace) baklänges samtidigt som jag tog emot mig med händerna mot motorhuven. Han måste ha sett mig precis innan det hände för han tvärnitade och de hastigt uppslängda handflatorna till ursäkt visade rätt tydligt att han helt enkelt inte såg mig tidigare. Jag vinkade någonting tillbaka i stil med ”det är lugnt” och sedan fortsatte jag gå. För det var blött och jag ville hem. Det var först sisådär en hundra meter senare som jag insåg att jag faktiskt blev påkörd, att det kunde ha gått mycket värre.

Så. Om ni känner någon som körde på en snubbe i Turingekorset i Södertälje ca 21:20 på onsdagen – hälsa att det är lugnt. På riktigt. No hard feelings. Jag fattar att han scannade efter korsande trafik när trafikljusen inte fungerar, att sikten var begränsad, att jag inte syntes bakom den andra bilen och dessutom har jag ingen reflex. (Vi skiter i det juridiska här, som att man inte får köra om vid övergångsställe – jag förstår situationen.) Jag sätter mig in i hur jag skulle ha upplevt det som bilförare och föreställer mig att upplevelsen egentligen var mycket värre för honom än för mig. Det kunde ha gått mycket värre för mig, men själva upplevelsen, vetskapen om hur det kunde ha slutat och det ansvar det innebär att köra bil gör att jag tror att han mår sämre än jag. Så hälsa att det är lugnt.

Och ta det försiktigt därute. Kör inte på varandra. That’s bad, m’kay?

#52weeks bok 5 – Det högkänsliga barnet

För ett par år sedan tog en bekymrad personal på förskolan upp en diskussion med oss om vår ene son. Utifrån diverse beteenden misstänkte hon att han kanske behövde hjälp och någon form av diagnos. Det var ju inte som att vi inte själva hade lagt märke till det så vi tog det naturligtvis på allvar. Diagnoser som ADHD låg nära till hands. Samtidigt var det för mycket som inte stämde. (Jag misstänker att det är ett vanligt misstag när folk självdiagnostiserar sig själva eller andra – man hittar några symptom som stämmer och nöjer sig så.) Men så läste Drottningen en artikel om vad man kallar för högkänslighet och bitarna började falla på plats.

Eftersom högkänslighet, till skillnad från ADHD, inte är något som det pratas särskilt mycket om bestämde jag mig för att lära mig mer, och då inte utifrån obskyra hemsidor. Det rimliga var då att gå till den som myntat själva begreppet – dr Elaine N Aron. Och mer specifikt då hennes bok om högkänsliga barn.

Så. Om själva boken kan jag väl säga att… den är inte särskilt bra. Jag kan inte uttala mig om Arons yrkesskicklighet inom fältet psykologi och får helt enkelt lita på hennes akademiska titlar, men som författare imponerar hon inte. Boken får aldrig något riktigt flyt eller djup utan avbryter hela tiden sig själv med oändliga exempel. Jag uppfattar det därtill som att hon hänvisar fram och tillbaka på ett störande sätt. I kapitel två kan det sägas att ”detta kommer vi att diskutera mer i kapitel fem” bara för att i kapitel fem säga ”som vi diskuterade i kapitel två”. Som läsare känner jag mig lite lurad, som att hon egentligen inte har sagt någonting alls. Riktigt så illa är det förstås inte, jag överdriver för att få fram min poäng, men det är störande och ryckigt. Säg det du vill ha sagt bara!

Det blir också väldigt tydligt att boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv. Hon poängterar också själv att det amerikanska samhället och skolväsendet är mer stressande och ”okänsligt” än det europeiska, och med det i bakhuvudet tänker jag att det kanske finns en uppenbar anledning till varför högkänslighet inte diskuterats särskilt flitigt här – för att det aldrig har varit något direkt problem? Boken beskriver högkänsliga nästan som ett slags märkliga varelser mitt bland oss. Älvor utan de spetsiga öronen som avslöjar dem kanske. Och i en amerikansk kultur som tycks väldigt utåtriktad, där barn ska ha fullt av aktiviteter och där agera ofta tycks viktigare än eftertanke, har jag full förståelse för att det kan upplevas så, och därav också finnas ett större behov av denna typ av kategorisering.

Något av det mest intressant jag tar med mig av boken anknyter till ovanstående stycke och är något dr Aron bara nämner i förbifarten: Nämligen att skillnaden i temperament och kultur i Europa kontra Amerika kan ha sin förklaring i koncentrationen av högkänsliga personer inom populationen. Högkänslighet är inte en defekt utan en genetisk variation som observerats även hos många andra däggdjur och för artens överlevnad har den variationen en viktig funktion. Aron tar som exempel en grupp rådjur i skogsglänta som tittar ut på en äng full av godsaker. De flesta rådjuren rusar rakt ut på ängen och börjar smaska i sig och har därför en större chans att äta sig mätta. Men ett par stycken står kvar och använder sitt känsligare nervsystem till att iakta omgivningen innan de går ut för att äta. Det medför förvisso en risk att bli utan, men det ökar å andra sidan deras chanser att klara sig undan vargflocken i gläntan bredvid som bara väntar på att några smaskiga rådjur ska komma ut på ängen.

På samma sätt är det således också högst troligt att de som satte sig på fartygen och drog till Amerikat för att skapa sig ett nytt liv och utforska det okända i större utsträckning var den delen av populationen som inte kategoriseras som högkänsliga, och att det därmed också var de som utformade de nya samhällena och kulturerna. Det bör därmed också ha medfört att koncentrationen av högkänsliga i alla fall tillfälligt ökat något bland de som stannade kvar i Europa, vilket torde ha påverkat våra samhällen och kulturer också. Detta kan jag naturligtvis inte bevisa, men det verkar rimligt att högkänsliga sällan är nybyggare. Det är helt enkelt alldeles för många osäkra faktorer, för många nya intryck att ta in för ett känsligt nervsystem som inte låter sig stängas av. Vi gillar inte sånt.

Ja, jag säger vi, för i beskrivningarna känner jag igen väldigt mycket av mig själv. Därmed inte sagt att jag tänker sätta etiketter på vare sig mina barn eller mig själv, men jag förstår oss lite bättre nu. Att människor är olika känsliga är knappast kontroversiellt. Inte heller att det påverkar hur vi agerar eller mår. Huruvida det är så uppenbart att en viss procent (upp till 20%) och så binärt som dr Aron påstår är upp till andra att bevisa eller motbevisa. Allt jag kan göra är att förhålla mig till det faktum att vissa av oss är känsligare än andra, vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel.


Andra bloggar om: , , ,

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

HTC Far

Min telefon, en HTC One M8, sjunger på sista versen. Jag var förväntantsfull inför släppet av deras nya, men när den väl presenterades visade det sig att de hade skruvat bort sig designmässigt och tagit bort allting som stack ut för att istället göra något som ser ut som Apples och Samsungs kärleksbarn. Nästan så jag förväntade mig att de skulle bli stämda av båda, men telefonen är väl en sån flopp att de båda jättarna helt enkelt låter det vara.

Hur som helst. Idag på farsdag hade Stora gjort en ny HTC åt mig. Jag bestämde mig för att den heter HTC Far. Detaljrikedomen är fantastisk. Den är snyggare, och framför allt mer personlig, än HTC 10.
htcfarhtcfar2

På bilderna ser ni fram- och baksida. Den går även att öppna. Inuti har han skrivit ett SMS till mig, men det är mellan honom och mig och FRA.


Andra bloggar om: ,

Ett par tillägg

Nu när jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så generaliserande.

För det första: Jag skrev naturligtvis om mitt eget hörn av bloggosfären, vilket inte nödvändigtvis är sant för bloggosfären i stort. Ni vet, ungefär som det kan brinna ett par bilar på ens parkering samtidigt som brottsligheten i hela landet faktiskt minskar.

För det andra: Vad som definierar en blogg har alltid varit lite diffust, vilket också gör det svårt att uttala sig om. Det är mindre viktigt. Formatet är egentligen irrelevant, det är sammankopplingen av idéer och utbytet av tankar jag saknar. Som Ola Berg uttryckte det i en kommentar på Facebook: Bloggen lever, men sfären är borta.

Det är nog det jag saknar egentligen. Bloggosfären var mitt community for learning. Det var där vi lärde oss av varandra, spann vidare på varandras idéer och såg våra egna få liv i sammanhang vi inte kunde föreställa oss själva.

Många av de människorna som deltog i det nätverket finns kvar i mitt liv på andra sätt. I förra veckan satt jag i Småland och samtalade om högt och lågt med Sophia och Niklas, liksom med nya bekantskaperna Jill och Gary. Jag satt utanför Falkenberg och pratade med Fredrik och Sara, och i Göteborg med Danni och Sandra. Jag träffade Olof igen och Albert för första gången.

Men det är ändå inte riktigt samma sak. På en del sätt var bloggnätverket rent av bättre på att utbyta idéer och bygga vidare på dem. Hur mycket jag än älskar att sitta runt ett bord med några skarpa hjärnor och diskutera allt mellan himmel och jord så stannar det liksom ändå där. I den gamla bloggosfären kändes det som att tankarna fick liv på ett annat sätt.

Jag ska försöka bli bättre på att inte bara kasta ut första bästa tanke på Twitter och gå vidare. Jag hoppas att fler så småningom gör det. Bloggen hade sin peak. Twitter kommer att ha sin, om den inte redan har haft det. Frågan är vilken väg vi vill ta därefter. Ännu flyktigare och hetsigare, eller en återgång till någonting lite lugnare och eftertänksamt. Jag vet vad jag önskar mig, och jag kan bara börja med mig själv.


Photo credit: Anne Davis 773 via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om:

Lajvar Antikrundan

Vi håller som bäst på att röja upp i ett dödsbo och bland alla saker som sorteras efter bästa förmåga har vi hittat en del gamla instrument. Sådant slår an ett par strängar i min musik- och historiesjäl, så jag har skrivit ner den information jag har hittat och nu hoppas jag att det finns folk i mina kretsar som kan kasta ytterligare ljus på dessa tingester. Jag vill understryka att jag inte skriver detta i något fåfängt hopp om att något av instrumenten ska visa sig vara en raritet som kan säljas för en förmögenhet. Instrumentens skick spänner från slitna till eventuellt trasiga så oddsen för att det skulle finnas en dyrgrip i högen är inget vidare. Det vore förstås en välkommen bonus för arvingarna om så vore. Själv har jag inget ekonomiskt intresse i dödsboet – jag är bara nyfiken samt mån om bra instrument inte går till spillo.

Till att börja med finns det två ryska mandoliner. Jag tror att den kyrilliska märkningen utläses ”Mandolina, no 318 PCT PC&CP 83-72”. Båda är från -73, den ena april och den andra mars eller maj. Pardon min ryska.

IMAG0733

Jag hittade ett mandolinforum på nätet där en amerikan bosatt i Finland skriver om ett instrument som i stort sett är identiskt med dessa. Av hans inlägg och den efterföljande tråden kan man dra slutsatsen att det här är tämligen standardiserade ryska mandoliner tillverkade i någon osexig fabrik. Det är alltså inte ett hantverk i den bemärkelsen. De är tydligen också hyfsat lätta att få tag i, åtminstone i Finland. Den sovjetiska fabrikstillverkningen till trots så menar man dock att det är ett trevligt instrument att spela på och att en begagnad rysk mandolin i gott skick är att föredra framför i stort sett vad för nytillverkat budgetskit som helst.

Det finns också en nylonsträngad akustisk gitarr. En Levin LG 17 från (troligen) 1975. Även det är vad jag förstår ett tämligen standardiserat instrument.

Och så hittade jag två trumpeter i ett högst tvivelaktigt skick, men eftersom jag inte kan något alls om blåsinstrument så vet jag inte hur sargade de egentligen är eller hur svårt det är att laga. Den ena är en Euphony Junior vilket inte är något att hetsa upp sig över enligt de forum jag hittat. Den andra, däremot, är en Boosey & Hawkes Sovereign studio (round stamp). Det där med round stamp kan vara viktigt.

IMAG0737

I kategorin ”lite mer udda” instrument hittade jag en sopranmelodica från Hohner. En bildsökning ger vid handen att den är från nån gång 60-70-tal men närmare kommer jag inte. Den går att spela på men har ett par toner som inte låter som de ska. Återigen; jag har ingen aning om hur svårt, dyrt eller ens värt det är att åtgärda.

I samma kategori återfinns också en märklig ukelele-liknande historia. Den är nämligen något större än någon ukelele jag har råkat på förut. Tydligen är instrumentet en cuatro, vilket trots sin ukelele-liknande design tydligen spelas rätt annorlunda i jämförelse. Märkningen är på spanska och lyder som följer:

Fabrica de guitarras y Cuatros
Instrumentos de todas
Hector Ruiz
Calle real de sabana grande 1812
Caracas (Venezuela)

IMAG0738

Det jag begriper av etiketten är att den är tillverkad i en gitarr- och cuatrofabrik. Instrumentos de todas betyder ”alla instrument” enligt Google Translate. Det hjälper mig inte direkt. Vem är Hector Ruiz? Bodde han på ”verklig gata i stor savann 1812” (tack igen Google Translate)? Eller är det han som är tillverkaren? Det här får mina spansktalande vänner mer än gärna grotta ner sig i.

Slutligen vill jag nämna en fiol som kanske rent av är värd någonting. Det är nämligen ett handgjort instrument av den rumänske mästaren Roman Boianciuc 1974. Det är alltså inte jag som påstår att han är en mästare utan det är en titel man får om man är en jävel på att bygga fioler. Jag har hittat en gammal annons för en svensksåld sådan. Fiolen i annonsen är numrerad som nummer 375. Den vi har hittat har nummer 377. Den är dock inte uppställd och tonjusterad av violinmakare Torbjörn Zethelius utan har istället hängt på en vägg med en bit ståltråd runt huvudet (stackars vackra instrument!) så värdet är knappast jämförbart.

IMAG0735

Så kom igen nu, Internet! Visa vad ni går för! Vad vet ni om ryska mandoliner? Om trumpeter från Boosey & Hawkes? Vad kan ni om tyska sopranharmonikor eller venezulanska cuatros? Vem är Hector Ruiz? Och vad kan ni berätta om fiolmakare Roman Boianciuc?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#blogg24 lucka 23: Lilla

Den 23:e december 2015 var det en liten gosse som vägrade sova vilket medföljde att den där stunden jag skulle ha till att blogga efter kvällsskiftet försvann och jag misslyckades med att publicera för midnatt. Men eftersom temat är folk som har förändrat världen så varför inte? Mina barn har förändrat min värld och fyller tillvaron med sång och sömbrist. Jag låter Tim Minchin förklara det för er med en liten sång (Tim Minchin är för övrigt en snubbe som förtjänar en egen lucka).

Och eftersom vi nu tippat över till den 24:e passar Lilla och jag på att önska alla en god jul. Det enda jag önskar mig just nu är att få sova.


Andra bloggar om: , ,