Skip to content

Kategori: Personligt

#52weeks bok 5 – Det högkänsliga barnet

För ett par år sedan tog en bekymrad personal på förskolan upp en diskussion med oss om vår ene son. Utifrån diverse beteenden misstänkte hon att han kanske behövde hjälp och någon form av diagnos. Det var ju inte som att vi inte själva hade lagt märke till det så vi tog det naturligtvis på allvar. Diagnoser som ADHD låg nära till hands. Samtidigt var det för mycket som inte stämde. (Jag misstänker att det är ett vanligt misstag när folk självdiagnostiserar sig själva eller andra – man hittar några symptom som stämmer och nöjer sig så.) Men så läste Drottningen en artikel om vad man kallar för högkänslighet och bitarna började falla på plats.

Eftersom högkänslighet, till skillnad från ADHD, inte är något som det pratas särskilt mycket om bestämde jag mig för att lära mig mer, och då inte utifrån obskyra hemsidor. Det rimliga var då att gå till den som myntat själva begreppet – dr Elaine N Aron. Och mer specifikt då hennes bok om högkänsliga barn.

Så. Om själva boken kan jag väl säga att… den är inte särskilt bra. Jag kan inte uttala mig om Arons yrkesskicklighet inom fältet psykologi och får helt enkelt lita på hennes akademiska titlar, men som författare imponerar hon inte. Boken får aldrig något riktigt flyt eller djup utan avbryter hela tiden sig själv med oändliga exempel. Jag uppfattar det därtill som att hon hänvisar fram och tillbaka på ett störande sätt. I kapitel två kan det sägas att ”detta kommer vi att diskutera mer i kapitel fem” bara för att i kapitel fem säga ”som vi diskuterade i kapitel två”. Som läsare känner jag mig lite lurad, som att hon egentligen inte har sagt någonting alls. Riktigt så illa är det förstås inte, jag överdriver för att få fram min poäng, men det är störande och ryckigt. Säg det du vill ha sagt bara!

Det blir också väldigt tydligt att boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv. Hon poängterar också själv att det amerikanska samhället och skolväsendet är mer stressande och ”okänsligt” än det europeiska, och med det i bakhuvudet tänker jag att det kanske finns en uppenbar anledning till varför högkänslighet inte diskuterats särskilt flitigt här – för att det aldrig har varit något direkt problem? Boken beskriver högkänsliga nästan som ett slags märkliga varelser mitt bland oss. Älvor utan de spetsiga öronen som avslöjar dem kanske. Och i en amerikansk kultur som tycks väldigt utåtriktad, där barn ska ha fullt av aktiviteter och där agera ofta tycks viktigare än eftertanke, har jag full förståelse för att det kan upplevas så, och därav också finnas ett större behov av denna typ av kategorisering.

Något av det mest intressant jag tar med mig av boken anknyter till ovanstående stycke och är något dr Aron bara nämner i förbifarten: Nämligen att skillnaden i temperament och kultur i Europa kontra Amerika kan ha sin förklaring i koncentrationen av högkänsliga personer inom populationen. Högkänslighet är inte en defekt utan en genetisk variation som observerats även hos många andra däggdjur och för artens överlevnad har den variationen en viktig funktion. Aron tar som exempel en grupp rådjur i skogsglänta som tittar ut på en äng full av godsaker. De flesta rådjuren rusar rakt ut på ängen och börjar smaska i sig och har därför en större chans att äta sig mätta. Men ett par stycken står kvar och använder sitt känsligare nervsystem till att iakta omgivningen innan de går ut för att äta. Det medför förvisso en risk att bli utan, men det ökar å andra sidan deras chanser att klara sig undan vargflocken i gläntan bredvid som bara väntar på att några smaskiga rådjur ska komma ut på ängen.

På samma sätt är det således också högst troligt att de som satte sig på fartygen och drog till Amerikat för att skapa sig ett nytt liv och utforska det okända i större utsträckning var den delen av populationen som inte kategoriseras som högkänsliga, och att det därmed också var de som utformade de nya samhällena och kulturerna. Det bör därmed också ha medfört att koncentrationen av högkänsliga i alla fall tillfälligt ökat något bland de som stannade kvar i Europa, vilket torde ha påverkat våra samhällen och kulturer också. Detta kan jag naturligtvis inte bevisa, men det verkar rimligt att högkänsliga sällan är nybyggare. Det är helt enkelt alldeles för många osäkra faktorer, för många nya intryck att ta in för ett känsligt nervsystem som inte låter sig stängas av. Vi gillar inte sånt.

Ja, jag säger vi, för i beskrivningarna känner jag igen väldigt mycket av mig själv. Därmed inte sagt att jag tänker sätta etiketter på vare sig mina barn eller mig själv, men jag förstår oss lite bättre nu. Att människor är olika känsliga är knappast kontroversiellt. Inte heller att det påverkar hur vi agerar eller mår. Huruvida det är så uppenbart att en viss procent (upp till 20%) och så binärt som dr Aron påstår är upp till andra att bevisa eller motbevisa. Allt jag kan göra är att förhålla mig till det faktum att vissa av oss är känsligare än andra, vilket ibland är en fördel och ibland en nackdel.


Andra bloggar om: , , ,

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att ”hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att ”hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att ”hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett ”bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

HTC Far

Min telefon, en HTC One M8, sjunger på sista versen. Jag var förväntantsfull inför släppet av deras nya, men när den väl presenterades visade det sig att de hade skruvat bort sig designmässigt och tagit bort allting som stack ut för att istället göra något som ser ut som Apples och Samsungs kärleksbarn. Nästan så jag förväntade mig att de skulle bli stämda av båda, men telefonen är väl en sån flopp att de båda jättarna helt enkelt låter det vara.

Hur som helst. Idag på farsdag hade Stora gjort en ny HTC åt mig. Jag bestämde mig för att den heter HTC Far. Detaljrikedomen är fantastisk. Den är snyggare, och framför allt mer personlig, än HTC 10.
htcfarhtcfar2

På bilderna ser ni fram- och baksida. Den går även att öppna. Inuti har han skrivit ett SMS till mig, men det är mellan honom och mig och FRA.


Andra bloggar om: ,

Ett par tillägg

Nu när jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så generaliserande.

För det första: Jag skrev naturligtvis om mitt eget hörn av bloggosfären, vilket inte nödvändigtvis är sant för bloggosfären i stort. Ni vet, ungefär som det kan brinna ett par bilar på ens parkering samtidigt som brottsligheten i hela landet faktiskt minskar.

För det andra: Vad som definierar en blogg har alltid varit lite diffust, vilket också gör det svårt att uttala sig om. Det är mindre viktigt. Formatet är egentligen irrelevant, det är sammankopplingen av idéer och utbytet av tankar jag saknar. Som Ola Berg uttryckte det i en kommentar på Facebook: Bloggen lever, men sfären är borta.

Det är nog det jag saknar egentligen. Bloggosfären var mitt community for learning. Det var där vi lärde oss av varandra, spann vidare på varandras idéer och såg våra egna få liv i sammanhang vi inte kunde föreställa oss själva.

Många av de människorna som deltog i det nätverket finns kvar i mitt liv på andra sätt. I förra veckan satt jag i Småland och samtalade om högt och lågt med Sophia och Niklas, liksom med nya bekantskaperna Jill och Gary. Jag satt utanför Falkenberg och pratade med Fredrik och Sara, och i Göteborg med Danni och Sandra. Jag träffade Olof igen och Albert för första gången.

Men det är ändå inte riktigt samma sak. På en del sätt var bloggnätverket rent av bättre på att utbyta idéer och bygga vidare på dem. Hur mycket jag än älskar att sitta runt ett bord med några skarpa hjärnor och diskutera allt mellan himmel och jord så stannar det liksom ändå där. I den gamla bloggosfären kändes det som att tankarna fick liv på ett annat sätt.

Jag ska försöka bli bättre på att inte bara kasta ut första bästa tanke på Twitter och gå vidare. Jag hoppas att fler så småningom gör det. Bloggen hade sin peak. Twitter kommer att ha sin, om den inte redan har haft det. Frågan är vilken väg vi vill ta därefter. Ännu flyktigare och hetsigare, eller en återgång till någonting lite lugnare och eftertänksamt. Jag vet vad jag önskar mig, och jag kan bara börja med mig själv.


Photo credit: Anne Davis 773 via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om:

Lajvar Antikrundan

Vi håller som bäst på att röja upp i ett dödsbo och bland alla saker som sorteras efter bästa förmåga har vi hittat en del gamla instrument. Sådant slår an ett par strängar i min musik- och historiesjäl, så jag har skrivit ner den information jag har hittat och nu hoppas jag att det finns folk i mina kretsar som kan kasta ytterligare ljus på dessa tingester. Jag vill understryka att jag inte skriver detta i något fåfängt hopp om att något av instrumenten ska visa sig vara en raritet som kan säljas för en förmögenhet. Instrumentens skick spänner från slitna till eventuellt trasiga så oddsen för att det skulle finnas en dyrgrip i högen är inget vidare. Det vore förstås en välkommen bonus för arvingarna om så vore. Själv har jag inget ekonomiskt intresse i dödsboet – jag är bara nyfiken samt mån om bra instrument inte går till spillo.

Till att börja med finns det två ryska mandoliner. Jag tror att den kyrilliska märkningen utläses ”Mandolina, no 318 PCT PC&CP 83-72”. Båda är från -73, den ena april och den andra mars eller maj. Pardon min ryska.

IMAG0733

Jag hittade ett mandolinforum på nätet där en amerikan bosatt i Finland skriver om ett instrument som i stort sett är identiskt med dessa. Av hans inlägg och den efterföljande tråden kan man dra slutsatsen att det här är tämligen standardiserade ryska mandoliner tillverkade i någon osexig fabrik. Det är alltså inte ett hantverk i den bemärkelsen. De är tydligen också hyfsat lätta att få tag i, åtminstone i Finland. Den sovjetiska fabrikstillverkningen till trots så menar man dock att det är ett trevligt instrument att spela på och att en begagnad rysk mandolin i gott skick är att föredra framför i stort sett vad för nytillverkat budgetskit som helst.

Det finns också en nylonsträngad akustisk gitarr. En Levin LG 17 från (troligen) 1975. Även det är vad jag förstår ett tämligen standardiserat instrument.

Och så hittade jag två trumpeter i ett högst tvivelaktigt skick, men eftersom jag inte kan något alls om blåsinstrument så vet jag inte hur sargade de egentligen är eller hur svårt det är att laga. Den ena är en Euphony Junior vilket inte är något att hetsa upp sig över enligt de forum jag hittat. Den andra, däremot, är en Boosey & Hawkes Sovereign studio (round stamp). Det där med round stamp kan vara viktigt.

IMAG0737

I kategorin ”lite mer udda” instrument hittade jag en sopranmelodica från Hohner. En bildsökning ger vid handen att den är från nån gång 60-70-tal men närmare kommer jag inte. Den går att spela på men har ett par toner som inte låter som de ska. Återigen; jag har ingen aning om hur svårt, dyrt eller ens värt det är att åtgärda.

I samma kategori återfinns också en märklig ukelele-liknande historia. Den är nämligen något större än någon ukelele jag har råkat på förut. Tydligen är instrumentet en cuatro, vilket trots sin ukelele-liknande design tydligen spelas rätt annorlunda i jämförelse. Märkningen är på spanska och lyder som följer:

Fabrica de guitarras y Cuatros
Instrumentos de todas
Hector Ruiz
Calle real de sabana grande 1812
Caracas (Venezuela)

IMAG0738

Det jag begriper av etiketten är att den är tillverkad i en gitarr- och cuatrofabrik. Instrumentos de todas betyder ”alla instrument” enligt Google Translate. Det hjälper mig inte direkt. Vem är Hector Ruiz? Bodde han på ”verklig gata i stor savann 1812” (tack igen Google Translate)? Eller är det han som är tillverkaren? Det här får mina spansktalande vänner mer än gärna grotta ner sig i.

Slutligen vill jag nämna en fiol som kanske rent av är värd någonting. Det är nämligen ett handgjort instrument av den rumänske mästaren Roman Boianciuc 1974. Det är alltså inte jag som påstår att han är en mästare utan det är en titel man får om man är en jävel på att bygga fioler. Jag har hittat en gammal annons för en svensksåld sådan. Fiolen i annonsen är numrerad som nummer 375. Den vi har hittat har nummer 377. Den är dock inte uppställd och tonjusterad av violinmakare Torbjörn Zethelius utan har istället hängt på en vägg med en bit ståltråd runt huvudet (stackars vackra instrument!) så värdet är knappast jämförbart.

IMAG0735

Så kom igen nu, Internet! Visa vad ni går för! Vad vet ni om ryska mandoliner? Om trumpeter från Boosey & Hawkes? Vad kan ni om tyska sopranharmonikor eller venezulanska cuatros? Vem är Hector Ruiz? Och vad kan ni berätta om fiolmakare Roman Boianciuc?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#blogg24 lucka 23: Lilla

Den 23:e december 2015 var det en liten gosse som vägrade sova vilket medföljde att den där stunden jag skulle ha till att blogga efter kvällsskiftet försvann och jag misslyckades med att publicera för midnatt. Men eftersom temat är folk som har förändrat världen så varför inte? Mina barn har förändrat min värld och fyller tillvaron med sång och sömbrist. Jag låter Tim Minchin förklara det för er med en liten sång (Tim Minchin är för övrigt en snubbe som förtjänar en egen lucka).

Och eftersom vi nu tippat över till den 24:e passar Lilla och jag på att önska alla en god jul. Det enda jag önskar mig just nu är att få sova.


Andra bloggar om: , ,

Till botten och tillbaka

Det är valår, och när det är valår sprids det historier. En del blir virala. Somliga kan rent av ha en inverkan på valutgången. Inför förra riksdagsvalet fick en bloggpost om en cancersjuk kvinna såpass stor spridning att den nådde rikstäckande media och togs upp i tv-sänd debatt som ett skräckexempel på den sittande regeringen kallsinniga och omänskliga förhållningssätt till sjuka människor.

Men allt som händer är inte regeringens fel. Faktiskt. Därför tänker jag berätta min historia. Därför att jag blir provocerad av att somliga vill påskina att skyddsnätet fungerade före 2006. Det fanns hål i det redan då. Kanske har det blivit sämre, det kan jag inte uttala mig om, men en enstaka historia bevisar ingenting annat än att systemet inte är perfekt. Det var inte perfekt förr heller.

På våren 2001 fick jag det roligaste och mest givande jobb jag någonsin haft. Tack vare ett tips från en vän och förmodligen goda vitsord från densamme fick jag anställning som IT-pedagog, där mitt jobb var att utbilda personal på en högstadieskola mot ECDL – eller datorkörkort som det också kallas. Det var dock inte helt problemfritt, ty en del av finansieringen i projektet kom från Arbetsförmedlingen mot att de som anställdes var långtidsarbetslösa. Jag uppfyllde kriterierna, men i sista sekunden höll ändå min anställning på att gå i stöpet därför att Arbetsförmedlingen av någon outgrundlig anledning hade fått för sig att jag arbetade på Korsnäs pappersbruk – en fabrik där jag till dags dato aldrig satt min fot.

Där kunde det hela ha tagit slut för min del. Arbetsgivaren kunde ha ryckt på axlarna och gått vidare med en annan sökande, men tack vare att min vän som redan arbetade i projektet genast påtalade att detta inte stämde och ringde mig så kunde missförståndet redas ut. Ändå gör det mig än idag förbannad att den enda gången Arbetsförmedlingen aktivt gjort något vad mig anbelangar höll det på att resultera i att jag inte fick jobb. Och hade det inte varit för att jag hade en kontakt i projektet som kände mig väl och som arbetsgivaren lyssnade på, så är det också så det hade slutat. Jag hade högst sannolikt inte ens vetat vad som hände, utan bara fått ett ”tack för ditt intresse men vi har valt att gå vidare med en annan sökande”.

Anställningen var till en början på ett halvår och skulle därefter förlängas, det var det aldrig något snack om från arbetsgivarens sida. Problemet var bara att när det där halvåret hade gått så förlorade han en avsevärd del av projektets finansiering (någon kombination av AMF, Kommun och EU-bidrag) och lyckades inte lösa det. Vi började ana oråd när anställningstiden närmade sig sitt slut men fick hela tiden besked om att det skulle ordna sig, att det bara var lite strul med papper och att i värsta fall så skulle det behöva bakdateras. Dessa muntliga löften ledde till att vi arbetade fyra dagar in i november utan anställning, men när chefen gjorde sig otillgänglig tog vi tjuren vid hornen och gick till Arbetsförmedlingen. Vad som bara skulle vara en anmälan om arbetslöshet för att sätta press på arbetsgivaren slutade i ett hastigt ihopsatt krismöte där vi blev informerade om att projektet redan från början måste ha vetat att finansieringen endast skulle räcka i ett halvår, att man under den tiden måste hitta andra finansiärer och så vidare. Jag kom till Arbetsförmedlingen med världens bästa jobb och gott hopp om att det skulle lösa sig och kom ut arbetslös, med insikten att jag redan fått min sista lön och att jag hade arbetat fyra dagar gratis. Det var i början av november och det hade börjat regna ute. Som pricken över i hade jag fått en bot på bilen. Jag minns det tydligt för att jag började skratta åt det hela. Arbetslös? Varsågod, här har du! Jag skulle ju bara in en kvart, inte en och en halv timme.

Julen 2001 var inte särskilt rolig, för att uttrycka sig milt. Nybliven arbetslös och hade inte fått fart på A-kassan än. Jag kunde inte betala hyran, än mindre köpa julklappar till nära och kära. Det var något strul med mina a-kassepapper, jag minns inte vad, men något som var felkryssat från kommunen eller arbetsgivaren så pappren kom i retur, åtgärdades, skickades in igen, kom i retur en gång till för någon annan uppgift som saknades, innan det slutligen blev rätt. Jag fick min första, och enda, utbetalning från A-kassan i februari tillsammans med beskedet att jag uteslutits eftersom jag inte hade betalat avgiften. Vilket jag inte kunde för jag fick ju inga pengar. Eventuellt skrattade jag åt det också. Eller så hade det tagit slut på skratt redan. Jag minns inte så noga.

Allting från november och en lång tid framåt är en dimma. Räkningarna växte på hög. Efter ett tag började avsändarna heta Svea, Intrum Justitia och Kronofogdemyndigheten istället för Gavlegårdarna eller Telia. Jag slutade öppna breven. Ville inte se innehållet. Efter ett tag slutade jag plocka upp dem från golvet också. De låg tillsammans med reklambladen i en driva innför dörren. En driva som jag behövde kliva över för att ta mig ut. Men jag gick inte ut så ofta heller. Och om det någon gång ringde på dörren fick jag panikångest och vågade knappt andas av rädsla för att personen utanför skulle förstå att jag var hemma.

Jag gjorde ett och annat halvhjärtat försök att ta tag i min situation. En gång satt jag hemma hos min syster och tittade på telefonen i en halv evighet för att ta tag i att börja ringa fordringsägare och träffa något slags överenskommelse. Jag orkade ett samtal och sedan brast fördämningarna. Jag minns inte samtalet, vet inte vad jag sa. Antagligen hörde inte personen i andra änden mycket annat än snyftningar ändå. Och så gick jag till soc en gång där jag uppmanades att ringa och boka en tid. Jag förklarade att jag inte hade någon telefon och ville boka tid på plats. Tyvärr var alla handläggare på kurs men de skulle skicka en kallelse. Kanske gjorde de det också. Kanske drunknade den i drivan innanför dörren. Jag såg den hur som helst aldrig och brydde mig inte om att kontakta dem igen.

Jag minns ärligt talat inte hur länge det här eländet pågick. Jag fick tag i enstaka ströjobb så jag klarade av det mest nödtorftiga, fick lite pengar av mamma och pappa, men ingen visste hur det egentligen stod till. Utåt lyckades jag på något vis upprätthålla en fasad av att vara åtminstone någorlunda på rätt köl.

På hösten 2002 (bör det ha varit) åkte jag ner till Oskarshamn några veckor för att städa ett kärnkraftverk. I samma veva pågick stambyten i mitt område så när jag kom hem hade man stängt av vattnet och hänvisade till toalett och dusch i baracker på gården. Det verkade kallt, så jag stängde bara dörren och tog med mig min väska hem till min syster och svåger och bosatte mig på deras soffa några dagar. Det var sista gången jag var in i min lägenhet innan jag avhystes. När jag skulle gå hem igen efter några dagar på soffan fungerade inte nyckeln i låset. Jag hade inte mycket annat att välja på än att gå tillbaka och berätta hur det låg till. Mamma hämtade mig, tyckte inte att jag skulle tära mer på systerns och svågerns liv utan bo hos henne istället. 25 år gammal flyttade jag hem till mamma. Det kändes oändligt skamligt. Att jag var ett misslyckande i mina egna ögon var en sak – det hade jag levt med ett tag – men nu var jag tvungen att erkänna det inför andra också.

Fördelen med detta var förstås att jag också fick hjälp att börja ta tag i saker. Med bistånd från familjen fick jag kontakt med soc och därmed någon form av inkomst, kontakt med bostadsbolaget så att jag fick tömma min lägenhet och så vidare. Det mörka hålet visade sig trots allt inte bottenlöst. Det där kärnkraftverket i Oskarshamn skulle städas igen så jag åkte ner dit ett par veckor. Via samma saneringsföretag fick jag därefter ett par andra ströjobb. Jag tillbringade någon vecka på ett hönseri i Ängelholm efter ett utbrott av salmonella (och om jobbet som IT-pedagog är det bästa jag har haft så var det här med god marginal det värsta) och sedan var jag på Kolmården och sanerade TBC. Under den här tiden hann jag flytta två gånger – först blev jag inneboende hos en vän i Stockholm och sedan hoppade jag vidare till Södertälje eftersom jag kärade ner mig i Drottningen. Egentligen var det inte så mycket en flytt som att jag någon gång sjönk ner i hennes soffa och inte tog mig därifrån. Soffor är något av en röd tråd i den här soppan.

Drottningen ringde till slut psyk för min räkning. Hon insåg att jag inte skulle få tummen ur att göra det själv. Hon förklarade för dem att hon hade min tillåtelse och meddelade att jag i stort sett satt i hennes soffa och glodde. (Detta var innan jag officiellt flyttade dit, mina saker bodde fortfarande på Söder och det var också där kravbreven jag fortfarande inte öppnade damp ner.) Rådet hon fick var att kasta ut mig, för det var kanske det jag behövde… Tack och lov trodde inte hon det utan stod på sig och lyckades till slut få en tid åt mig. Jag träffade psykolog, diagnosticerades som kroniskt deprimerad och sattes på medicin. Långsamt och ett steg i taget, och med mycket hjälp av familj och vänner började jag kravla mig upp ur hålet.

Det har gått tretton år sedan hela den här soppan började. Sedan flera år tillbaka är jag helt skuldfri, och inte bara det – jag är kreditvärdig nog att ha en bostadsrätt och en bil på avbetalning. Jag är sambo och har två fantastiska barn. Jag har en stadig inkomst från en fast anställning. Jag står visserligen fortfarande på antidepressiva och jag tycker än idag att det är jobbigt att öppna brev. Jag hatar att jag uppenbarligen är såpass kreditvärdig att diverse finansbolag skickar erbjudanden om att låna ut pengar till mig, för varje gång jag ser deras brev börjar jag kallsvettas trots att jag vet att det inte är en fordran. Det är som en reflex.

2001, när Arbetsförmedlingen genom inkompetens nästan sumpade ett jobb för mig och när jag sedemera blev arbetslös, så var det inte Alliansen som styrde landet. Det var flera år innan ”nya kalla Sverige” började byggas. Det var inte heller de känslokalla, onda borgarna som styrde Gävle kommun. Inte heller var det borgarna som hade kontrollen i landet eller i Södertälje kommun när min sambo fick rådet att kasta ut mig för att det kanske var det jag behövde. Det var sossar. Överallt och hela tiden var det sossarna som hade makten.

Men vet ni? Det var inte sossarnas fel att saker och ting gick som de gick. Olyckliga omständigheter i kombination med en depression som högst sannolikt fanns där redan innan men slog ut i full blom när vardagen förlorade sin struktur. Kan saker och ting fungera bättre? Definitivt. Kan det sociala skyddsnätet bli bättre? Säkert. Men vad skulle den socialdemokratiska majoriteten ha gjort? Brutit sig in och hämtat mig med våld? Jag öppnade ju inte ens dörren, än mindre posten!

Vad jag lärde mig av det hela är att för att få den hjälp man har rätt till när man är sjuk måste man vara frisk nog att orka bråka. Det är en paradox men det är så. Vad jag också lärde mig är att mitt privata sociala skyddsnät fungerar mycket bättre än det offentliga. Genom hela processen så sjönk jag på egen hand och tog mig upp med hjälp av familj och vänner som inte trodde att det bästa för mig vore att bli utkastad.

Och om jag inte uttrycker det tillräckligt ofta och tillräckligt tydlig så säger jag det här: Tack. Tack för att ni inte slängde ut mig, och förlåt för att jag inte gav er möjlighet att hjälpa mig tidigare. Men framför allt: Tack.

Edit: Jag har blivit ombedd att utifrån denna text skapa en debattartikel. Min sambo påpekade att jag utelämnat det mest uppenbara systemfelet i den här historien, så jag tar med det i kommande artikel men nämner det även här: När jag sent omsider sökte hjälp och blev sjukskriven kontaktade jag Försäkringskassan i hopp om att vara berättigad till någon sorts sjukpenning. Jag fick då beskedet att detta inte gick för sig då jag inte var inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag kontaktade då Arbetsförmedlingen men fick inte skriva in mig eftersom jag ju var sjukskriven…


Photo credit: / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , , , intressant?

Yttrandefrihetens pris

Lilla har en krokodil som han av någon anledning måste ha med sig när han ska sova. Fast han ska ju aldrig sova.
Han ska pladdra istället. Så till slut så hotade jag med att ta krokodilen om han inte var tyst.

– Nej, du får inte ta kokrobilen!
– Det ska jag inte göra heller om du är tyst.

Lilla funderade på saken ett ögonblick, tryckte sedan bestämt ”kokrobilen” i min bröstkorg och förkunnade:

– Jag ville inte vara tyst!

Sensmoral: Yttrandefriheten har ett pris. För en kokrobil får man prata så länge man orkar.


Photo credit: Nemodus photos / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Andra bloggar om: , ,

M8ligt

Skillnaden mellan pojkar och män är priset på deras leksaker
– Paul Geraldy

Idag leverades min något tidiga födelsedagspresent till mig själv i form av en HTC One M8, och eftersom jag nyss kommit hem från jobbet har jag inte tid med mycket annat än att pilla på den. Somliga av er kommer förstå, andra kommer att skaka på huvudet. Den senare gruppen har rätt.

'HTC One (M8)' photo (c) 2014, Kārlis Dambrāns - license: https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/

Andra bloggar om: ,

Slut som människa

Påsken lider mot sitt slut och jag är färdig. Lätt för den där Jesus att orka vara spjuver sådär på söndagskvällen, han som hade vilat i tre dagar. Själv har jag inte haft en stund för mig själv på åtminstone en vecka känns det som. En grotta låter som himmelskt. Sign me up!

För övrigt var det tydligen superpåsk i år då den protestantiska och den ortodoxa påsken sammanföll. The perfekt påsk, liksom. Hollywood borde göra en film om det, om krisen som uppstår när äggen tar slut i affärerna. Det vore åtminstone mer kreativt än att filmatisera ytterligare en serietidning.


Andra bloggar om: ,