Skip to content

Kategori: Personligt

M8ligt

Skillnaden mellan pojkar och män är priset på deras leksaker
– Paul Geraldy

Idag leverades min något tidiga födelsedagspresent till mig själv i form av en HTC One M8, och eftersom jag nyss kommit hem från jobbet har jag inte tid med mycket annat än att pilla på den. Somliga av er kommer förstå, andra kommer att skaka på huvudet. Den senare gruppen har rätt.

'HTC One (M8)' photo (c) 2014, Kārlis Dambrāns - license: https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/

Andra bloggar om: ,

Slut som människa

Påsken lider mot sitt slut och jag är färdig. Lätt för den där Jesus att orka vara spjuver sådär på söndagskvällen, han som hade vilat i tre dagar. Själv har jag inte haft en stund för mig själv på åtminstone en vecka känns det som. En grotta låter som himmelskt. Sign me up!

För övrigt var det tydligen superpåsk i år då den protestantiska och den ortodoxa påsken sammanföll. The perfekt påsk, liksom. Hollywood borde göra en film om det, om krisen som uppstår när äggen tar slut i affärerna. Det vore åtminstone mer kreativt än att filmatisera ytterligare en serietidning.


Andra bloggar om: ,

Hej 40-årskris!

DmCT5cZ

Jag snubblade över den här bilden för några dagar sen. Alfons Åbergs pappa är alltså 36 år. Som jag. Faktiskt fyller jag 37 om mindre än en månad. Jag har väldigt svårt att acceptera att Alfons pappa och jag är jämnåriga. Inte ens min pappa är sådär gammal!

Tänk om det är sådär jag ser ut för andra. Här har jag gått runt och trott att jag fortfarande är lite cool med mitt långa hår, skägg och slitna jeans. Säger man ens cool längre? Nog för att jag i allt större utsträckning har börjat irritera mig på folk som inte lyfter på fötterna när de går men jag trodde inte att jag var så här gubbig.

Plötsligt känner jag ett skriande behov att köpa en Mustang.


Andra bloggar om: , ,

Ursäkta röran, jag vet inte hur man bygger om

Lite nu och då kommer den där känslan över mig att jag vill bygga om bloggen. Trots allt har jag kört på den här designen sedan… 2006, tror jag. Det är länge. Och jag gillar den visserligen fortfarande, men jag känner mig lite begränsad i att jag har ett tema som inte stöder widgets, till exempel, och ibland vill man fräscha upp grejer lite. Prova något nytt. Bara en sådan sak som att arkivdelen av min sidebar börjar bli mer än lovligt lång, och alla plugins jag kan hitta som skulle kunna vika ihop den till något mer hanterbart kräver widgets. Det är lite frustrerande.

Ibland letar jag fram något tema och testkör som man ju numera kan göra i WordPress, men det ser alltid ut som hej kom och hjälp mig. Eller i alla fall inte som i preview. Jag antar att jag har kört på mitt tema så länge att nya, moderna teman efterfrågar element som jag liksom inte har. Vilket genast får det att kännas som ett mastodontprojekt att bygga nytt. Och jag som förmodligen inte ens klarar av att sätta upp en lokal server att testa labba med. Det känns som att jag har glömt mer om dylikt än jag lärde mig när jag gick över till WordPress för åtta år sedan.

Ett annat problem är att jag inte har en susning om hur jag skulle vilja att en ny design ska se ut. Jag tänker spontant att jag skulle kunna tänka mig något lite mer magasinlikt men fortfarande lätt och luftigt. Jag skulle också kunna tänka mig ett upplägg där både Drottningens och min blogg läggs ihop under huvuddomänen scriptorium.se, vilket också skulle kunna möjliggöra för eventuella andra att ansluta.

Men jag har väldigt lite aning om vad jag egentligen vill åstadkomma funktions- och utseendemässigt. Jag skulle behöva sitta ner med någon som har känsla för design och diskutera fram någonting. Något som känns lite nytt och fräscht.

Idéer är välkomna. Vad skulle du göra med en cynisk blogg som den här?


Andra bloggar om: , ,

#blogg100 ställer frågor och ger svar

Nu har det gått ett par veckor med #blogg100 och än så länge är jag med. Några korta reflektioner så här långt:

  • Det finns alltid något att skriva om.
  • Att skriva gör det lättare att skriva.
  • Att jobba eftermiddag gör det svårt att skriva.
  • If you want to be a writer, you must do two things above all others: read a lot and write a lot. There's no way around these two things that I'm aware of, no shortcut. - Stephen King

Särskilt punkt två är jag glad över att få bekräftad. Det är en gammal visdom att det blir lättare att skriva ju mer man skriver. Ett inte ovanligt råd är att sätta mål i antingen tid eller antal ord per dag och skriva, även om det man skriver bara är trams. Det verkar stämma. Dammluckorna har öppnat och orden kommer ut. Det lättar på trycket.

För ibland kan jag känna att jag har för många idéer, för många uppslag. Ni vet hur det kan vara när man klipper upp till exempel en popcornpåse i ena hörnet och försöker hälla över de opoppade popcornen i en burk, men man har klippt ett lite för litet hål. Det är förvisso och gott och väl stort nog för vilket popcorn som helst i världen att ta sig igenom, men på grund av att alla vill ut samtidigt (eller kanske har det mer att göra med gravitation och andra fysiska lagar än om torra majskorns fria vilja) så pressas de mot varandra tillräckligt hårt för att inget ska komma ut istället. Så kan jag ibland uppleva att det stockar sig i huvudet. Därför hjälper det här mig. Än så länge.

Men så kommer det lite eftermiddagshelg och snuva ivägen och då får jag motvilligt acceptera att jag måste hålla det kort och tumma på kvaliteten för att hålla igång. Samtidigt börjar idéerna redan stocka sig. Jag har åtminstone fyra längre, mer seriösa saker att skriva. Samtidigt fortsätter världen att snurra och hitta på nya dumheter som pockar på uppmärksamhet.

Så vi får se hur det artar sig. Jag är hur som helst glad att jag hakade på. För även om en del kritik riktats mot konceptet i form av att det skapar kvantitet istället för kvalitet så är mitt motargument att en del kvantitativt trams behövs för att få ut kvalitet. Det fungerar för mig åtminstone.


Andra bloggar om:

Träning. Vilken bluff.

Sedan en tid tillbaka går jag regelbundet hos kiropraktor samt styrketränar i ett desperat försök att få någon jävla ordning på min krånglande nacke och återkommande huvudvärk. När jag började träna tänkte jag att plågorna och motviljan skulle ge med sig efter ett tag, att man liksom skulle komma in i det. Det är det inte. Men det kan man inte säga till sådana där träningsmänniskor. Då låter det ungefär så här:

”Det är så skööönt att träna!”
”Eh, nej?”
”Jo men det är skönt efteråt liksom.”
Neeej!

Nackhelvetet är dock lite bättre, men det går frustrerande långsamt och det ökar inte direkt på motivationen, om man säger så. Jag blir inte ens snyggare! Jävla bluff det där.


Andra bloggar om: ,

Eventuellt att jag har en bokstav

Jag börjar tro att det skvalpar runt en bokstav någonstans i mitt system. Inte så att jag borde ha en diagnos, utan bara en liten bokstav som ligger och lurar i någon avkrok av vänster hjärnhalva. Jag har nämligen väldigt svårt att acceptera att något inte fungerar som det ska. Det gäller inte alltid och det gäller inte överallt, och framför allt yttrar det sig när jag pular med datorer. Kanske för att det är prylar som ska vara logiska. Tidigare har det varit nätverksstrul. Nu är det skrivare.

Det började med att Opassande bad om försökskaniner till ett projekt. Hon ville helt enkelt att folk skulle skriva ut en mall hon skapat för flyers för att veta att det fungerar på diverse olika system. Och jag tänkte att det kan jag väl hjälpa till med, det tar bara två minuter av min tid… Två timmar senare sitter jag och svettas av stresshormon och sliter mitt hår i frustration över att min skrivare fullkomligt vägrar skriva ut dubbelsidigt.

Och jag kan liksom inte släppa det. Jag skulle kunna konstatera att ”nej, det fungerade inte för mig men problemet verkar ligga hos mig så… fuck it”, men nej. För någonting fungerar inte och det stör mig. Det spelar ingen roll att jag klarar mig utan en viss funktion eller att jag kan kringgå problemet. Någonting som ska fungera fungerar inte!

För den som eventuellt begriper sig på skrivare så har jag en Epson Stylus PX720WD och en dator som kör Linux Mint Cinnamon och ja, jag har skrivit ut dubbelsidigt på den förut. Det går. Så varför går det inte? Varför kan jag inte ens välja dubbelsidigt när jag vill skriva ut? Jag har provat med både pdf och vanliga textdokument för att få lite olika program att jobba med, men ingenstans får jag välja dubbelsidigt. På sin höjd kan jag någonstans få hitta en rullist som där ”enkelsidigt” är enda alternativ.

Det mest frustrerande är att jag vet att lösningen är så jävla uppenbar att det a) inte hjälper att googla och b) kommer att bli pinsamt när jag kommer på det. Men just nu vill jag bara att det ska fungera. Inte för att jag behöver det alltså, utan bara för sinnesfriden.


Andra bloggar om: , , ,

Hakar på #blogg100

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagarMina motiv till att haka på Blogg 100 när det nu sparkar igång för tredje gången är nog ganska mycket de samma som varför Fredrik Wass tog initiativet första gången – att helt enkelt hålla liv i en blogg. Att skaka av sig lite skrivkramp.

Jag vet att jag tidigare gjort några försök att blogga dagligen under en period, och alltid misslyckats. Men då har mina ambitioner alltid varit att hålla ett tema, och problemet med det är att jag helt enkelt tröttnar på temat längs vägen. Efter några poster är ämnet uttömt och inspirationen borta. Blogg 100 är annorlunda. Det handlar, kort och gott, bara om att publicera något varje dag. Oavsett hur litet det är.

Och jag tror att det är lite av en nyckel. Dels handlar det förstås om att ge sig själv tidspress och lära sig att leverera, men det handlar lika mycket om att släppa på ambitionerna och frigöra sig från prestationsångesten. Varje enskild post måste inte vara ett mästerverk. Det är okej att bara skriva av sig den där tanken man vill dela med sig av, även om man inte har tänkt den färdigt. Bara för att sätta ribban så tänker jag låta den här första bloggposten i experimentet bara sluta, utan någon avslutande poäng eller avrundning. Bara för att jag hatar det. Det är som att avsluta en ackordföljd på dominanten istället för tonikan, eller nynna ”do-re-mi-fa-so-la-ti”…

Det finns en annan relevant poäng med Blogg 100 också. Bloggen är en fantastisk plattform och ett kraftfullt verktyg. Men den bloggboom vi såg för några år sedan har klingat av i takt med att vi allt mer fokuserat på andra sociala medier, främst då Twitter och Facebook, men även G+ och diverse annat. Det är där vi kastar ut tankar, idéer och rent trams och bloggen blir då bara för de mer djuplodande, analytiska texterna som vi (åtminstone jag) aldrig kommer till för att ovan nämnda flöde är mer lättillgängligt. Effekten blir att jag både läser och skriver mindre blogg.

Det tråkiga med en sådan utveckling är att vi låser in oss på andras plattformar istället för att bygga våra egna. Vi gör oss åsiktslivegna då vi lämnar ut oss till tredje parts regelverk och välvilja istället för att luta oss mot den lagstadgade yttrandefrihet vi åtnjuter enligt lag. Plus att diskussionerna blir fragmenterade, för när man väl lyckats krysta ur sig en bloggpost kommenteras den av någon på Facebook och någon annan på Twitter, och dessutom delar andra den vidare i de olika nätverken där de i sin tur kommenteras, men få kommenterar på själva bloggen.


Andra bloggar om: , ,

#fuckcancer – jag kände henne som Cali

J. Samuel Burner / Foter / CC BY

Våra vägar korsades första gången 2000 eller 2001. Detta var på Lunarstormandets tid, men vi råkade istället på varandra på ett community som hette Silverplanet. Som med så många andra nätbekantingar från den tiden så var det liksom inte mer med det – man växlade några rader ibland, höll sig uppdaterad på varandra, frågade om råd eller gav input. Inget märkvärdigt. Just då var vi inte särskilt nära utan befann oss förmodligen i varandras periferi.

Därefter flyttade vi både vidare till det numera smått mytomspunna slutna community som hette Quicksilver men kallas QS. Och QS var något annat. Genom att det var slutet och byggde på inbjudningar blev stämningen därinne väldigt öppen och personlig. Där knöts band som håller fortfarande. Även min och Calis relation fördjupades.

Vi träffades första gången sensommaren 2001 2002 på den legendariska QS-träffen på Medborgarplatsen. Det var gott om folk, från Luleå till Lund, och man hann inte prata så mycket med alla som man hade önskat. 2003 träffade jag så Cali privat för första gången. Jag jobbade i Oskarshamn och var ledig över midsommar och hade ingen lust att åka hem till Gävle. Istället samåkte jag med en kollega till Göteborg där jag firade midsommar med Cali och hennes söner, då ännu inte i skolålder. Det är en helg jag är oerhört tacksam över. Min egen tillvaro hade fallit samman och jag flöt mest omkring i tillvaron. Att fira en traditionell midsommar i ett ombonat hem med småbarn och hela köret var precis raka motsatsen och antagligen precis vad jag behövde. Det var också Cali som fick mig att inse vad jag egentligen kände för Drottningen, vad jag ville ha och att jag borde göra något åt det. Att jag måste övervinna den där förlamande rädslan för att bli avvisad, att jag förvisso kunde få ett nej men att definitivt skulle gå miste om ett ja om jag inte försökte.

Det var alltid något otvunget över Cali. Hur hon bara sådär bjöd in mig till sitt hem och lät mig träffa hennes barn. Hur hon gick rakt på sak, aldrig lindade in saker. När jag behövde tröst eller medhåll fanns det andra att vända sig till. När jag behövde konkreta råd kom jag till Cali. Och även om det inte alltid var lätt att svälja så hade hon alltid rätt.

Vi träffades bara ett par gånger till genom åren. Sista gången blev 2011. Hon fick i alla fall träffa min förstfödda, som hon ju faktiskt har en del i att han finns.

De sista åren följde jag henne på G+ där hon förgyllde tillvaron, eller i vart fall gav den ett rosa skimmer, med uppdateringar och bilder med envetet pysslande och sminkande. Det fanns något desperat över de där sminkbilderna kunde jag känna, som att det var ett försök att dölja sjukdomens spår. Och det var det säkert också. Mot slutet gick det inte att sminka över. Det gjorde ont att se, men till och med då fanns den där livsgnistan i ögonen, den där enorma viljan. Det var den som förgyllde tillvaron för oss andra.

Igår fick jag beskedet att hennes långa och tröttande kamp mot cancern slutligen var över. Som så många andra förlorade hon. Hon, som kanske är den starkaste människa jag någonsin känt. Hon som alltid tycktes ha uppförsbacke och aldrig slutade trampa. Hon som såg ljuset även i mörkret och i annat fall tände det själv. Hon vars livsgnista tycktes omöjlig att släcka.

Hon jag kände som Cali finns inte mer. Tack för att jag fick vara din vän.


Andra bloggar om: ,