Skip to content

Kategori: Pirat

När upphovsrättsindustrin är ett hinder för kultur och kunskap

Photo credit: Foter.com
I somras köpte jag en bas. Som gitarrist har jag inga problem att hitta på en bas, men teknikerna för att spela gitarr och bas liksom funktionerna det fyller i musiken är ändå ganska olika, så för att lära mig började jag leta instruktioner och tips på Youtube. Jag insåg då två saker: 1) bas är en inkörsport till jazz, och 2) Adam Neely är en fantastisk musiklärare. Seriöst, den som är det minsta intresserad av musik eller ens bara fascineras av folk som kan saker och är duktiga på att förklara det bör ta en titt på hans kanal.

Det tog inte många Adam Neely-videor innan jag insåg _varför_ basister så ofta går ner sig i jazzträsket – det är helt enkelt en genre där basen har en väldigt viktig funktion. Problemet här är dock att jag inte gillar jazz. Jag inser att det är en grov generalisering eftersom ”jazz” är ett begrepp lika brett som ”rock” eller ”klassiskt”. Det finns ”jazziga” saker jag gillar inom musik, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är eftersom jag kan alldeles för lite om det. Min erfarenhet är också att när väl någon som kan musiken ifråga förklarar den för en, pekar ut vissa saker i den och hjälper en att justera in öronen så kan man också lära sig att uppskatta kvalitéerna.

Så jag hoppades att mr Neely skulle göra just det. Guida mig rätt liksom. Problemet är att det kan han inte. Anledningen? Copyright. Eller inte ens det egentligen, för som han påpekar i en video är det fullt tillåtet, åtminstone enligt amerikansk lag, att använda delar av musikstycken i undervisningssyfte. Det faller under undantaget Fair Use. Snarare är det den underdåniga hållning man har till copyright, och förmodligen också bristande kunskaper. För trots att det är tillåtet att använda musik i undervisningssyfte tas musiklärares videor ner från Youtube när de innehåller upphovsrättsskyddad musik. Detta för att man använder sig av det som kallas Content-ID Algorithm. Dessa algoritmer scannar av innehållet i videor och matchar innehållet med rättighetsinnehavare, vilket ger dem möjlighet att flagga och ta ner videor. Förutom att algoritmerna är ganska trubbiga och därför matchar fel så tar de dessutom ingen hänsyn till kontext. Och det finns en rättighetsinnehavare som konstant utnyttjar dessa algoritmer till att flagga videor för upphovsrättsintrång: Universal Music Group.

Och det allra bästa är att om man vill överklaga detta automatiska beslut så gör man inte det till någon form av oberoende instans, eller ens till Youtube. Nej, man överklagar till Universal Music Group! Lycka till liksom. Adam Neely och andra musiklärare har inga muskler att sätta emot och Universal vet det så de kan missbruka systemet bäst de vill. Det är, för att citera Neely, ”fucking frustrating” och han beskriver väl hur upplevelsen blir som att försöka diskutera en målning utan att titta på den faktiska målningen. Det överlägset bästa sätt att lära ut musik är att lyssna på musik och prata om vad det är man hör. Men det kan de inte göra. För att musikindustrin har hål i huvudet.

Adam Neelys kollega Rick Beato skräder inte orden när han kritiserar det här beteendet. Han beskriver i detalj vilken musik han använt i en nedtagen video, hur mycket av den och vilket syfte. Den video han pratar om var ett svar på en tidigare video som hette ”Varför hatar folk jazz” och där han utifrån de svar han fick försökte förklara genren med hjälp av exempel. Beato säger att jazz är ett språk och för att uppskatta det måste man förstå dialekterna, nyanserna och sammanhangen. Det låter precis som en sådan video jag skulle vilja se för att förstå jazzen bättre. Men jag får inte, på grund av tidigare nämnda hål i huvudet.

Beato poängterar också att det här är stycken som knappast kan anses sälja några större upplagor längre, om de ens säljer något alls. Så att han spelar brottstycken av några gamla jazzdängor i undervisningssyfte kan knappast anses inkräkta på någon försäljning. Det motsatta är långt troligare – att en och annan av eleverna får upp öronen för det Beato och Neely pekar ut och vill höra mer.

Det här är varför upphovsrätten och den underdåniga inställning såväl politiker och företagare har till den inte bara låser in gammal kultur och kunskap – den hindrar också tillkomsten av ny kultur. Genom att inte låta lärare som Adam Neely lära ut på ett effektivt sätt hindrar de också folk från att utveckla kunskaper som de kunde använda i skapandet av ny kultur. Och det är därför upphovsrättsindustrin inte alls är en förutsättning för kulturskapande. I sina värsta former är den tvärtom rent kulturfientlig.

Å andra sidan lär det hindra mig från att gå ner mig i jazzträsket, så… Silver lining.

Porr- och piratfilter

Photo credit: keso via Foter.com / CC BY-NC-ND
För en dryg vecka sedan publicerades en debattartikel i Expressen som borde ha givit undertecknande Sofia Jarl en plattnackeutmärkelse, om jag fortfarande ägnade mig åt att regelbundet dela ut veckans plattnacke. Nu gör jag ju inte det, men Sofia Jarl och Centerkvinnorna får ändå en veckans plattnacke i efterhand, enbart för att de i sin debattartikel säger sig vilja titta på opt-out, men föreslår opt-in. Resten av debattartikeln är inte mycket bättre.

Det handlar alltså om porrfilter. Igen. Det är en sådan där grej som dyker upp lite nu och då när politiker känner att de måste göra någonting, helt oaktat om det är rätt sak att göra, om det har otrevliga bieffekter, om det ens går att göra och om det överhuvudtaget adresserar rätt problem.

Förslaget har sågades per omgående grundligt och hänsynslöst och det finns ingen anledning att gå djupare in på det. Sammanfattningsvis kan man säga att det de föreslår är dumt. Att internetoperatörer skulle förinstallera en programvara i våra apparater för att filtrera bort porr är världfrånvänt och inte så lite kränkande av såväl privatliv som äganderätt. Hur man ens har tänkt att det skulle gå till vet jag inte, men jag vet ett land som tvingar folk att ha viss programvara i telefonen: Kina. Därtill kommer problemet med att filter är trubbiga verktyg. Att blockera en viss typ av material är inte så enkelt som att knappa in en kodsträng som säger ”block porn”. Det är lite mer komplicerat än så.

Nå, som sagt: Förslaget sågades per omgående av diverse tyckare och tänkare, och det är ju gott så. Ett tag kändes det nästan som att poletten började ramla ner hos folk. Att det där somliga av oss försökt förklara så länge, att filtrering är fel väg, att man riskerar att förstöra det öppna nätet och allt vad som följer på det, vilka möjligheter till missbruk som finns, etcetera, började slå rot. Och det vore ju minst sagt ironiskt om det efter spaltmil av text om det vackra i att dela med sig av kultur, om yttrande- och åsiktsfrihet, om möjligheterna med delad kunskap, om det efter allt det slutligen var porr som fick folk att sätta ner foten.

Riktigt så är det nog inte ändå. Nyss läste jag att ett stycke i EU:s förslag till ny upphovsrättslag har fått flera medlemsländer att sparka bakut (nej, Sverige är inte ett av de länderna). Anledningen? Filter. Förslaget går ut på att tjänster där användare kan ladda upp material måste samarbeta med upphovsrättsmaffian och införa filter som identifierar och stoppar filer som innehåller upphovsrättsskyddat material. Återigen; ett sådant filter vore inte bara rejält trubbigt, det skulle också öppna för ett massivt missbruk. Det finns redan exempel på sådant missbruk på den största av dylika tjänster – Youtube. Där har det förekommit att Youtube, på order av upphovsrättmaffian, tagit ner material på felaktiga grunder. Och om Youtube inte kan stå emot när stora stygga upphovsrättsmaffian huffar och puffar, hur ska då andra aktörer kunna göra det?

And dying in your beds years from now, would you be willing to trade all the days, from this one to that, for one chance, just one chance to come back here and tell them that they can take our freedom, but they can never take OUR PORN! - William Wallace

Men nu när folk äntligen har förstått det här, då pågår det väl just nu en storm på nätet? Njae, inte så mycket. Och då är ändå det här något mycket mer konkret och därmed farligare än det föreslagna porrfiltret. Trots allt; det ena är en vimsig debattartikel författad av en grupp inom ett svenskt oppositionsparti, som majoriteten av sagda parti inte kan antas stödja och som därför sannolikt inte kommer att bli ett konkret förslag. Och folk går bananer. Det andra är ett stycke i ett förslag till EU-direktiv som för eller senare förmodligen kommer att drivas igenom, med eller utan nämnda stycke. Men stormen utebilr.

En gång i tiden anklagades Piratpartiet för att bara vilja ha gratis film och musik, och att man dolde det bakom fina ord om kultur och kunskap. Jag hävdar alltjämt att så icke är fallet, men tvingas däremot lite sorgligt att inse att en stor del av det stöd man en gång åtnjöt kom från folk som faktiskt mest bara ville tanka film och musik. När streamingtjänsterna tog över blev det något av en ickefråga för gemene man, och Piratpartiet föll i glömska.

I andan av lågt hängande frukt vill jag därför föreslå till mina gamla maties att byta namn till Porrpartiet. Det är tydligen där slaget om Internet står.

Hypokrati

Den 16:e februari meddelade regeringen att man ämnade tillsätta en utredning av ”den svenska datalagringsregleringen”, som man väljer att kalla det i ett pressmeddelande. Denna ”reglering” är lagstiftning som en gång i tiden drevs igenom enligt EU:s omstridda datalagringsdirektiv. Detta direktiv trädde i kraft redan 2006 men drogs i långbänk i flera länder, däribland Sverige, och i ytterligare andra implementerades det bara för att senare underkännas av respektive lands konstitutionsdomstol. I Sverige blev direktivet omsatt i lag först 2012, av politiker som bedyrade att de inte ville men var tvingade av stora, dumma EU. Röstsiffrorna var förresten 233-41.

I april 2014 sågades datalagringsdirektivet jäms med fotknölarna av EU-domstolen som underkände hela klabbet. Här skulle man kunna tänka sig att de 233 stackars förtroendevalda som inte ville men var piskade att rösta ja nu skulle dra en stor, gemensam suck av lättnad, kasta av sig bojorna och rusa in parlamentet för att så snabbt som möjligt riva upp ”den svenska datalagringsregleringen”. Icke. Istället tillsatte man en snabbutredning för att skyndsamt meddela eventuellt olydiga operatörer, som Bahnhof, att den svenska lagstiftningen minsann gäller och att underlåtelse att lagra uppgifter om sina kunder skulle få konsekvenser. Beslutet grundade sig på att lagstiftningen inte bedömdes strida mot EU-rätten eller Europarätten.

Notera skillnaden här. I mars 2012 röstade man för något man påstod sig vara emot för att man var tvingade av ett EU-direktiv. Efter att direktivet fallit låter man bli att riva upp det för att det inte anses strida mot EU-rätten eller Europarätten. På två år blev ett kuvat ”vi måste” till ett trotsigt ”vi får”.

På vardera håll har Bahnhof och Tele2 trotsat ”regleringen” och det är en dom i EU-domstolen i målet Tele2 mot Post- och telestyrelsen den 21:a december 2016 som är bakgrunden till den utredning som förkunnades i februari 2017. Den domen gjorde klart att den svenska lagstiftningen inte stämde överens med EU-rätten, enligt regeringens eget pressmeddelande. Med andra ord inte riktigt vad regeringens egen tidigare snabbutredning kommit fram till. Oops.

Nå. Vad den nya utredningen kommer fram till ska redovisas den 9:e oktober i år. Vi får väl se vad den har kommit fram till, men vi kan väl säga såhär: Jag blir ju inte direkt förvånad om man har kommit på nån ny anledning att inte riva upp det där man aldrig ville införa.

En som har fått en inblick i utredningen är Bahnhofs vd Jon Karlung. Hans första intryck är… bekymrat.

Det är i sammanhanget också viktigt att påminna om hela upphovet till det omstridda direktiv som sedemera implementerades i svensk lagstiftning, av svenska folkvalda politiker som ”inte ville”. En av arkitekterna var tidigare justitieminister Thomas Bodström. Efter terrordåd i Madrid 2004 och sedan London 2005 lobbade Bodström för en generell datalagring. Trots ett massivt motstånde lyckades man till slut driva igenom ett direktiv i EU-parlamentet, som därmed skulle tvinga medlemsländerna att implementera det i nationell lagstiftning (och på så sätt också låta knapptryckarkompaniet komma undan med ursäkten ”vi vill inte men måste”). Bodström skryter själv om hur han i ett enskilt samtal med den brittiske minister, som ville hoppa av med hänvisning till motståndet på hemmaplan, övertalade vederbörande.

Allting leder alltså tillbaka till Sverige. Sverige och socialdemokraterna, men också Sverige och Alliansen. De kan snyfta hur mycket de vill, men ingen tvingade 233 ledamöter att rösta för. Ja, det fanns risk för konsekvenser att inte implementera direktivet, men tidsfristen var liksom 2007 så 2012 borde man definitivt ha kunnat fortsätta trotsa och invända EU-domstolens utlåtande. Istället blev det plötsligt bråttom.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av de olika ledtrådarna är att det finns en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för att övervaka vad dess invånare gör, säger, söker, delar, tittar på, vem de gör det med och var de befinner sig när de gör det. Man kan med rätta frukta datalagringen och andra övervakningsinitiativ, men det här jävla hyckleriet borde göra varenda en rasande! Och det genomsyrar det politiska skiktet så grundligt att vi kanske borde börja prata om statsskicket som en hypokrati.

Transportstyrelsens slogan: Kör för fan!

Sent omsider har jag läst Emanuel Karlstens genomgång av IT-skandalen i Transportstyrelsen. Karlsten har, som rubriken också klargör, läst Säpos granskning så att vi slipper. Jag har två omedelbara reaktioner: För det första är det skrämmande läsning. För det andra är det lysande journalistik. Medan slaskpressen snubblade över varandra för att förklara ”vem som vann” det politiska efterspelet som om det vore en jävla fotbollsmatch satte sig Karlsten och läste Säpos utredning och destillerade den till något som är begripligt och tillgängligt för oss andra. Det här är varför journalistik fortfarande behövs. Vi behöver inte slaskpressen, men vi behöver journalistik.

Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta Karlstens sammanfattning. Den behöver läsas i sin helhet. Men en nyckel i det hela är det som kommit att kallas för ett ”avsteg från gällande lagstiftning”. Jag trodde att det var något ansvarig generaldirektör med flera slängde sig med som en omskrivning för ”brottslig verksamhet”. Ni vet, ungefär som makteliten tar ”time out” istället för att sjukskriva sig eller suspenderas. Så var det inte. Formuleringen kommer sig av att en IT-säkerhetsansvarig i ren desperation över en kaosartad situation där säkerhetsaspekterna åsidosatts författade ett dokument som i klartext kräver antingen att projektet fördröjs med hänsyn till nödvändiga säkerhetsprövningar, eller ett godkännande av ”avsteg från gällande lagstiftning”. Det är ett slags internt nödrop – vederbörande antog eller hoppades att om högsta ledning ombads underteckna ett godkännande av lagbrott så skulle de inse allvaret. Protokollet undertecknades och projektet fortsatte.

Tyvärr är jag inte förvånad. IT-säkerhet och integritet är inte direkt prio numero uno. Detta har landets högsta ledning både genom nuvarande regering och föregående borgerliga demonstrerat upprepade gånger. De klassiska käpphästarna är förstås FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet där man gång på gång viftat bort kritik från allehanda expertis, inklusive lagrådet och en före detta Säpo-chef. I fallet datalagringsdirektivet sågades det till slut med fotknölarna i EU-domstolen men då stoppade regeringen kollektivt fingrarna i öronen och sjöng ”LALALALA”. IT-säkerhet står lågt i kurs därför att det för de flesta beslutsfattare är obegripligt. Och när regeringar visar att det är oviktigt, varför skulle deras kompisar på generaldirektörsposter agera annorlunda? Och så vidare i en kulturkedja som går hela vägen ner till de tekniker som faktiskt begriper men viftas bort som jobbiga alarmister.

Dessutom gäller den här sortens kultur inte bara specifikt IT-säkerhet. Jag tror att de flesta som jobbat på ett relativt stort företag kan känna igen sig i den här beskrivningen: Ni har ett möte. På mötet turas representanter från företagets olika avdelningar om att förklara hur viktig deras del av verksamheten är. Kvalitetschefen berättar att kvaliteten är viktigast. Om ni inte kan garantera kvaliteten på er produkt spelar inget annat någon roll, för då har ni snart inga kunder. Huvudskyddsombudet berättar att säkerheten är viktigast. Om ni sliter ut personalen kan ni inte garantera kvaliteten. Sedan får ni berättat för er att om inte dokumentationen är korrekt spelar inget av det andra någon roll, och ytterligare någon förklarar att det viktigaste är att hålla ledtiderna för det spelar ju ingen roll hur bra grejer ni tillverkar om det aldrig kommer fram till kunden. Och så vidare. Sedan återgår ni till verksamheten. Ni är underbemannade, maskinparken hålls ihop med nödlösningar och böner, ni saknar adekvat behörighet, ergonomin är undermålig. Med vetskap om hur viktigt allt detta är lyfter ni problemet till er närmsta chef. Han säger ”kör”. Vad gör ni?

Jag tror att alla, såväl myndigheter som företag, kan ta lärdom av Transportstyrelsen. Att hasta fram beslut, slarva med upphandlingar etcetera må vara effektivt och billigt på kort sikt, men det kan också få förödande konsekvenser. I bästa fall blir det bara dyrt, som när Elektrolux plöjde ner hundratals miljoner i affärssystemet SAP för att efter några års tweakande besluta att det var billigare att bara slänga pengarna i sjön än att faktiskt ta det i bruk, eller för all del den aktuella situationen på Försäkringskassan. I värsta fall leder det till att människor skadas, som när biltillverkare eller livsmedelsföretag tummar på kvaliteten. Eller när en myndighet läcker säkerhetsklassad information, vilket är vad Transportstyrelsen har gjort.

Att jag tror att alla kan ta lärdom av Transportstyrelsen betyder däremot inte att jag håller andan. Man kan tänka sig att folk tänker till. Ett tag. Men så sakteliga kommer allt att återgå till det normala och marginalerna pressas tills nästa gång det skiter sig. Och även då, liksom förr, kommer granskningen att visa att folk försökte säga ifrån, utan att få gehör.


Photo credit: Eric Kilby via Foter.com / CC BY-SA

Kraven på rullande huvuden gynnar systemet

Jag har inte satt mig in i soppan med Transportstyrelsens fadäs. Jag har ärligt talat inte orkat. Det som kommer här är därför inte en reflektion över vad som har hänt, utan snarare om det politiska och mediala efterspelet, vilket i mina ögon är ett minst lika stort problem som den faktiska händelsen.

Händelseförloppet följer nämligen ett tämligen vant mönster. Någon skiter i det blå skåpet, och blir påkommen. Detta hamna under lupp från en eller annan grävande journalist. Händelsen hamnar i händerna på politiska debattörer. Man vädrar blod. Snart börjar man kräva att huvuden rullar. Den styrande regimen gör ett bondeoffer för att blidka pöbeln. Och plötsligt handlar det hela om spelteori och det skrivs spaltmeter om hur regimen och oppositionen agerar ur en rent strategisk synvinkel. Det refereras till som en fotbollsmatch där två sidor försöker utmanövrera varandra, och i sociala medier förvandlas i vanlig ordning folk till påhejare av sitt lag. Alla spelar sin förutbestämda roll på schackbrädet. Är det någon som ens bryr sig om att en myndighet har läckt information som kan skada rikets säkerhet!?

Knappast. Nu handlar det bara om att plocka politiska poäng och vinna rävspelet. En ledtråd: En rad tyckare på högerkanten anser att Alliansen bör dra tillbaka sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Hultqvist. Varför? Blev han plötsligt kompetent och förtroendeingivande igen över en natt? Nej, för att det vore ”strategiskt klokt”. Med andra ord: Man har fått ett par huvuden att rulla. (Huvuden rullar för övrigt mycket mjukt på den nivån, men det är en annan diskussion.) Nu gäller det att positionera sig och vinna väljarnas gunst. Vad som är i medborgarnas intresse är irrelevant. Det är alltså ”maktkåt” som ska in på lodrät tre och ”köttgrytor” på vågrät fem.

Det är inte så att jag inte förstår varför narrativet blir som det blir. Politik är i mångt och mycket ett spel. Och att referera det som en fotbollsmatch är antagligen mycket billigare journalistik att producera än att ödsla tid i arkiv och försöka sammanställa fakta. Dessutom är folk som folk är mest. Om någonting kan refereras som en match blir vi villigt en del av en okritisk åskådarskara som viftar med halsdukar och kanske sparkar sönder ett skyltfönster eller två om fel lag vinner. Bröd och skådespel.

Det uppenbara problemet är dock att man aldrig kommer till roten av problemet. Att kräva att huvuden rullar gynnar själva systemet. Så vi blir av med ett par broilers. De ersatts snabbt med nya i den politiska hydran. Under tiden tuffar maskinen på som vanligt. Problemen med inkompetens, slarv, en känsla av att stå över lagen eller för all del problemen med att just inkompetens och politiska luftpastejer skapar en härva av lagar som förmodligen är helt omöjlig att navigera i. Jag skulle inte bli förvånad om situationen många gånger är sådan att det är omöjligt för tjänstemän att göra någonting alls utan att bryta mot någon lag. Eller förlåt, ”göra avsteg från”, som det heter om det sker på tillräckligt hög nivå.

Det här är vad vi borde diskutera och gräva i. Det är här den verkliga granskningen finns att göra. Inte vem som ”vinner matchen”. Den där matchen ni pratar om – den är i slutänden vårt samhälle, vår tillvaro, våra liv. Men jag antar att det inte är tillräckligt spännande.


Photo credit: thor_mark  via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , , ,

Vad skulle Lars Ulrich göra?


Det bästa med Star Wars – ja, det enda som är bra faktiskt, är musiken. Den är komponerad av John Williams, som också gjort musiken till ungefär alla Steven Spielbergs filmer. Det är något visst med just John Williams kompositioner. Något jag inte kan sätta fingret på, men det finns där. Inte bara att han är träffsäker i att göra musik i rätt stämning för den film han komponerar till, det finns det flera som kan, men han har något särskilt som gör att hans musik verkligen sätter sig.

Jag snubblade över ett klipp där två musiker, Bryce Hayashi och Michael Miller, ställer sig utanför John Williams hus och tutar ledmotivet till Star Wars. Jag vet inte bakgrunden till varför, men det är en kul grej. En sån där feelgood-video att ha i bakfickan.

Notera också att John Williams i egen hög person kommer ut och ler uppskattande och tar i hand, istället för att bussa sina advokater på dem för upphovsrättsintrång. Det är ett sätt att hantera det hela. Det är inte utan att man undrar hur Lars Ulrich hade hanterat det.

Jag har en vision av hur ett par hugade fans ställer sig utanför utanför Lars Ulrichs hus och river av några strofer från Enter Sandman, varpå Lasse själv kommer utspringande i morgonrock och tofflor och jagar dem med käppen som vore de några simpla äppelpallare. Hela tiden vrålandes en osammanhängande kakafoni av danska och engelska, okvädningsord och juridik. Kanske har han också ett par dobbermanliknande advokater i nithalsband kopplade därhemma som ständigt är redo att kasta sig över alla potentiella hot och slita dem i stycken.

Nu hoppas jag att ni också har den visionen. Och att ni lyssnar på Bryce Hayashis och Michael Millers version av Star Wars-temat.


Andra bloggar om: , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om: