Jag har redan delat den här filmen på mina olika nätverk, men jag lägger upp den här också. Sällan har “rysligt snyggt” varit en mer passande beskrivning. För det är nämligen både rysligt och snyggt. Filmen slutar med frågan: Do you wish to continue? Mitt svar lär bli nej. Det ter sig fullständigt meningslöst under de givna omständigheterna.
Jag upplever också filmen som en stilistiskt träffsäker beskrivning av en diffus känsla av att varje gång vi bryter ny mark så har advokaterna redan varit där.
I framtiden ska jag göra en storslagen film om en svensk kämpe. Han finns inte än, men han kommer snart att träda fram ur kulisserna. Han heter antagligen något i stil med Lars Andersson, och han kommer att vara så beryktad att när folk ser honom kommer de inte att tro att det är han. “Det där kan inte vara Lars Andersson. Lars Anderssons ölmage är större och manligare”, kommer de att säga. Men det är han, och han kommer att leda ett uppror mot överheten.
För få en större målgrupp kommer min film att vara på engelska. För att inte förstöra upplevelsen ska jag inte avslöja handlingen för er, men jag ska bjuda på ett citat ur ett tal som Lars Andersson kommer att hålla i filmen. Håll till godo.
“Fight, and you may die. Run, and you will live. At least a while. And dying in your beds, years from now, would you be willing to trade all the days, from this day to that, for one chance, just ONE chance, to come back here and say, that they may take our freedom, but they’ll never take, OUR SNUS!”
Filmen går under arbetsnamnet “Snufflip” och behöver finansiärer. Känner ni några riskkapitalister kan ni väl presentera idén. Om någon har numret till Mikael Persbrandt så vore det också bra att ha.
Jag skrev för ett drygt år sedan om att Homeland Security hade beslagtagit en domän som streamade sport och tv-serier. Sedan dess har jag sett det hända en gång till. Och vem vet hur många liknande siter jag inte känner till som också blivit beslagtagna.
Nå. Nu vill Homeland Security skaffa sig möjlighet att hacka Xbox- och Wii-konsoler. För att komma åt pedofiler och terrorister, förstås. Det vanliga “Sesam, öppna dig!”-argumentet.
Själv tänker jag på att många av de hockeystreamar jag har tittat på om nätterna kommer från just Xbox- och Wii-konsoler. Hej ändamålsglidning!
Aftonbladet avslöjar att Sveriges avtal med Saudiarabien gav SAAB en femmiljarderskronorsorder. Sedan fick försvarsministerns närmaste man Jonas Hjelm ett toppjobb hos just SAAB. Tydligen är han inte ensam heller. Det ska röra sig om fyra tjänstemän och en minister som gått samma väg.
Jag utgår från att tant Gredelin inte ser något problem den här gången heller. När Jim Keyzer, som hade hand om utredningen mot The Pirate bay, tog tjänstledigt från polisen för att jobba åt Warner, kommenterade justitieministern det så här:
Att poliser blir erbjudna anställningar utanför myndigheten tycker jag är positivt. Det visar att den kompetens som de besitter är attraktiv.
Jag antar att detsamma gäller tjänstemän och ministrar.
Sakine Madon skriver i dagens Expressen om hetsjakten på rökare, och hon gör det med den äran. Det är något mycket märkligt över det här landet där det tycks så lätt att förbjuda och reglera, och så svårt att bara låta bli.
I sin krönika skriver Madon bland annat om Centerpartiets andre vice ordförande (enligt Madons krönika, första vice enligt Wikipedia) Anders W Jonsson, som vill förbjuda rökning på allmän plats med hänvisning till att det är en mänsklig rättighet att slippa tobaksrök. Samme Anders W Jonsson kommer på onsdag sannolikt att rösta ja till datalagringsdirektivet, eftersom lydnad och trohet gentemot regeringen och EU tycks viktigare för centerpartistiska riksdagsledamöter än stämmobeslut. Hur anser Anders W Jonsson att datalagringsdirektivet förhåller sig till de mänskliga rättigheterna? Själv finner jag det intressant att man åberopar mänskliga rättigheter för att förbjuda tobaksrökning medan man är knäpptysta om mänskliga rättigheter när det ska klubbas övervakningslagar.
Jag vet inte, men jag är ganska säker på att mänskliga rättigheter inte är ett begrepp som har uppstått för att politiker ska kunna använda dem som trumfkort när de känner för det. Men fundera på det här: Vilket ser du som störst hot mot dina mänskliga rättigheter – att någon tar ett bloss utomhus eller att din mobiltelefon förvandlas till en statlig spårsändare?
Lisa Magnusson skrev några intressanta rader om den kungliga afkomman och märkligheterna som omger dess födelse, vilket fick det att klicka till i huvudet på mig. Förutom en fyndig sammanfattning av vår konstitutionella monarkis dubbla ansikten – kronprinsessan är officiellt överordnad oss men i själva verket är hon ett avelsdjur som vi håller fången på Haga slott – så ifrågasatte hon också det märkliga förfarande att ett flertal personer, inklusive statsministern, måste intyga att nyfödingen inte är en bortbyting. Statsministern var i London när barnet föddes och kan således omöjligen veta detta.
Att falskeligen intyga något på det sättet är olagligt. Det kallas osant intygande och böter eller fängelse i upp till sex månader, såvida det inte bedöms som grovt ty då kan fängelse i upp till två år utdömas. Att falskeligen intyga en blivande statschefs äkthet medan man själv sitter på förtroendeuppdrag som statsminister torde ha goda förutsättningar att betraktas som grovt, kan man tycka. Inte för att jag tror att åtal kommer att väckas mot statsministern – det där med att lagen är lika för alla är ju också något av en potemkinkuliss – men det vore ändå roligt om en polisanmälan gjordes.
Nu kan man förstås avfärda det som en skitsak och hänvisa till traditioner och så vidare, men själv är jag ju en sådan där drygpåse som tycker att det är viktigt med principer, och särskilt viktigt med principer hos människor som sitter på förtroendeuppdrag. Underskrifter och hedersord är sannerligen ingenting att ta lätt på. Jag hade inte skrivit under ett dylikt intyg, så varför gjorde Reinfeldt det?
Svaret är för att han är politiker. Under sina år har han redan skrivit under så många dokument han inte har läst och röstat i så många frågor han inte satt sig in i att han trubbats av. Därtill har han i egenskap av partiledare och statsminister stått framför media och uttalat sig om saker han inte vet något om. Hans hedersord och underskrift är inte längre värt något. Men det beror inte på att Reinfeldt är en enastående karaktärssvag människa, utan på att det är så vårt politiska system ser ut. Det är omöjligt för varje enskild ledamot att skaffa sig fördjupad kunskap i varje enskild fråga som ska röstas om, och än mer omöjligt är det för ministrar att fördjupa sig i varje enskilt avtal som skrivs under, varje enskilt ämne som avhandlas i möten, och så vidare.
Lösningen blir då att förlita sig på andras sammanfattningar. Kollegor som faktiskt har satt sig in i frågan är väl rimligt, men värre är att dessa sammanfattningar sannolikt ofta kommer från lobbyister förklädda till experter, och från tjänstemän. Tjänstemän ses som särdeles pålitliga eftersom de naturligtvis är experter och oerhört erfarna på sitt område. Men problemet ur ett demokratiskt perspektiv är att det öppnar upp för ett tjänstemannastyre. Det borde vara uppenbart för vem som helst som kan lägga ihop två och två att om landets lagstiftande församling fattar beslut utifrån sammanfattningar, råd och önskemål från tjänstemän (och därtill under partipiskan) så förvandlas den till valboskap, och den egentliga makten ligger hos ansiktslösa byråkrater som inte kan avsättas via demokratiska val. Kunskap är makt, som det heter.
Så hur löser man det? Genom att skaffa fram ärliga, principfasta politiker med ryggrad och förmåga att säga “nej”, men det är en utopi. Jag betvivlar inte att dessa människor finns inom politiken, jag har haft äran att träffa några av dem, men jag är övertygad om att systemet antingen stoppar dem längs vägen eller förändrar dem. Alltså måste systemet förändras. Exakt hur det ska göras är inget som låter sig lösas i en handvändning, men som liberal ser jag det som en god start att helt enkelt krympa staten och stympa byråkratin. Ju färre beslut som behöver tas desto större möjlighet för våra representanter att sätta sig in i frågorna och rösta vist och efter övertygelse.
Hur det ska åstadkommas är naturligtvis inte heller något som löses på en kafferast, men ett ödmjukt förslag är att begränsa antalet beslut per år. En trevlig bieffekt av det vore att man i maktens korridorer skulle bli tvungen att noga överväga vad som överhuvudtaget är ens uppgift att ta beslut om. För trots allt, om man har en budget att hålla sig till vill man inte slösa bort den på lösviktsgodis för att sedan upptäcka att potatisen är slut i skafferiet. Jag tror inte att politiker stiftar morallagar för att det är det de brinner för (möjligen bortsett från Kd) utan för att de kan. Begränsa den möjligheten och de kommer att bli tvungna att prioritera ramverket, inte detaljstyrningen av våra liv. Möjligen måste man undanta upprivande av gamla beslut från budgeten, eller rent av uppmuntra det genom att tillåta ett extrabeslut för var femte avskaffning.
Så menar jag då att jag vill betala politiker för att göra mindre? Ja, om arbetet mäts i antalet fattade beslut och skrivna motioner så vill jag gladeligen betala dem för att göra mindre. Jag tror helt ärligt att det är billigare i slutänden, om det leder till mer genomtänkta beslut och en krympning av det ekonomiska svarta hål som kallas byråkrati.
Sommaren 2008 hade regimen ögonen på sig då striden stod om FRA-lagen. För en gångs skulle tittade faktiskt människor på riksdags”debatten” och engagerade sig. Beslutet sköts upp och röstades istället igenom dagen efter, som av en händelse samtidigt som Sveriges landslag i fotboll spelade match i EM. Idag meddelades att man ämnar snabbehandla datalagringsdirektivet. Meddelandet kom, som av en händelse, ut cirka en timme innan Boxer-Robert höll presskonferens om sin nyfödda dotter och drunknade därmed fullkomligt i mediabruset. I en monoarki finns det bara plats för en nyhet åt gången.
I höstas var det val i Ryssland. Stora demonstrationer planerades. Som av en händelse dök det upp ett obligatoriskt prov i ryska just precis den dagen som demonstrationerna skulle hållas. Den som inte deltog i provet skulle heller inte kunna erhålla slutexamen.
Allt detta är förstås bara tillfälligheter. Lustiga små sammanträffanden. Inget att bekymra sig om. Läget är under kontroll. Återgå till fredagsmyset och mello.
Vi älskar människor. Så lyder Nya Moderaternas Nya Slogan. Jag undrar lite försynt hur de tänkte här. Förutom att det helt uppenbart inbjuder till karikatyrer från vänsterhåll av typen Reinfeldt i form av en tjock rikeman, med monokel för extra ondska, som mumsar i sig arbetare från silverfat, så verkar det ju inte ha väckt några varmare känslor inom högerblocket heller. Vi älskar människor. Vad exakt vill man ha sagt med det?
Vi älskar människor. Det känns som något som är sprunget ur ett politiskt klimat och taktiktänk där allt går ut på att inte stöta sig med någon. Det finns alltid någon som blir kränkt oavsett vad, så det som kvarstår att jobba med är fullkomliga meningslösheter. Det måste vara en kreativ mardröm för en PR-byrå att göra slogans och valaffischer åt politiska partier.
Vi älskar människor. När vi träffades var regimen så omtänksam, bjöd ut oss, talade passionerat om sina ideal och hur viktigt det är att man litar på varandra i ett förhållande. Den sa att kärleken är som en fågel – man måste släppa den fri så att den kan stanna kvar frivilligt för att ha verklig kärlek. Det var fint sagt. Vi låg på första dejten. Förmodligen för att regimen verkade så blyg och försäkrade att det inte var något den brukade göra. Morgonen efter fick vi frukost på sängen. Vi flyttade ihop efter några veckor. Men vad hände sedan?
Vi älskar människor. Det är på grund av kärlek till oss som regimen vill kontrollera oss. Det är för att den älskar oss så mycket som den vill läsa våra mail, gå igenom våra kontaktnät, hålla reda på var vi befinner oss och veta vem vi umgås med, och om vi protesterar så antyder den att vi har varit otrogna, och pratar sedan inte med oss på ett par veckor utan drar istället iväg till Tyskland för att titta på fotboll med kompisarna. Plötsligt dimper det ner en glad hälsning därifrån. Regimen verkar ha det roligt. Vi pustar ut. När regimen är på bra humör är det lugnt. Vi bonar golven och byter gardiner i fågelburen tills den kommer hem, och tiger om att den där fotbollsresan var en onödig utgift och att taket faktiskt behöver lagas.
Vi älskar människor. Det har varit några sådana här turer nu. Vi upptäcker gång på gång att regimen snokat igenom våra handväskor och mobiltelefoner, men när vi vill prata om det blir den omotiverat upprörd och börjar yra osammanhängande om hur farlig världen utanför är (vi undrar på vilket sätt den har blivit farligare än när vi träffades men säger det inte högt) och att den faktiskt bara försöker skydda oss. Eller så kryper den in i sitt skal och straffar oss med tystnad. Då får vi dåligt samvete igen och är extra duktiga. Efter ett tag kommer regimen tillbaka som om ingenting har hänt, ger oss en present och förklarar att den älskar oss. Det känns skönt.
Vi älskar människor. Det är viktigt för regimen att upprätthålla statusen bland sina kompisar, och det finns några som är coolare än alla andra och som regimen alltid vill imponera på. Det är Sam, som har stora muskler och ofta hamnar i slagsmål (vi tror att regimen är lite rädd för Sam), och bröderna Warner som är rika som troll och alltid bjuder. Det händer att regimen vill att vi ska ligga med dem. En gång tvingade den oss. Efter det lärde vi oss att det gör mindre ont om vi försöker slappna av och inte spjärna emot.
Vi älskar människor. Men en del av oss har tröttnat på det här nu. Insett att det inte blir bättre. Vi har gjort slut. Regimen tänker inte acceptera det förstås, den älskar ju oss och vill ha oss tillbaka. Men vi står på oss, tar inte emot några presenter, lägger på när den ringer. En del har ny partner, men då trakasseras den nya. Andra har känt sig tvungna att få skyddad identitet för att få vara ifred.
Vi älskar människor. Vi betackar oss för den sorts kärlek som regimens moderater står för. Vi vill inte ha politikers kärlek. Vi nöjer oss med ömsesidig respekt.
Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.
Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.
Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.
För Titanics tredjeklasspassagerare är det givetvis obehagligt när det mullrar från det övre däcket på det sättet. -Rayman/Santesson
Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.
Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.
För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.
Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.
Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.
Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.
Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan…
Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs “terrorattentat” på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den?
Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet:
“Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!”
“Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?”
“[Berättar hela innehållet i mailet]”
“Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först.”
Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare.
