Skip to content

Kategori: Pirat

Det verkligt stora är att erkänna sina misstag

”Att fela är mänskligt. Att förlåta är gudomligt.”

Jag har alltid stört mig på det uttrycket. Utan att ramla in för mycket på min kritiska hållning på religion så irriterar det mig att uttrycket, som ju är tänkt att tala om att det är större att förlåta, indirekt också säger att något som är gudomligt är större än det mänskliga. Att människor gör fel och gudar förlåter. Jojo.

Men det som framför allt stör mig är att det saknas en faktor. Ett mellanled. Visst är det mänskligt att fela och storsint att förlåta, men det finns något som är ännu större än det gudomliga. Nämligen att be om ursäkt, eller medge ett fel. Och det, mina vänner, är det verkligt stora. Det är faktiskt inte så svårt eller gudomligt att förlåta. Det kan man göra av ren egenkärlek. Sätta sig på sina höga hästar och ge nåd, lite arrogant, samtidigt som man inombords känner triumf över sin godhet. Nej, det verkligt stora, något som någon gud aldrig skulle göra, är att erkänna att man hade fel. Jag föredrar uttrycket ”ett misstag blir inte ett fel förrän man underlåter att rätta till det.”

Därför blir jag glad av att läsa Åsa Jinders långa bloggpost Att bli heligt förbannad. Den är en stilstudie i hur man erkänner sina misstag på ett oförfalskat och ärligt sätt. Jinder ber om ursäkt för att ha vevat vilt omkring sig och förklarar varför hon blev så onyanserat arg. Hon inser vad det har gjort med bilden av henne och hur fel allt blev, och att hon i sin tur drog på sig en rättfärdig ilska. Åsa Jinder visar sig vara en stor människa och har med marginal återvunnit min respekt.

Utöver det skriver hon en del om upphovsrätten och tycks öppen för att faktiskt diskutera den. Hon tycks inse att saker och ting förändras, att lagar inte ska vara huggna i sten och att när världen förändras måste man förändras med den, eller gå under.

Jag tänker på när bondesamhället förändrades till industrisamhället. Är jag bonden som kanske måste släppa min harv? Eller kan just jag överleva? Om jag förändrar mitt jordbruk och följer med i utvecklingen? Det har aldrig funnits plats för alla som vill. Jag har haft en plats i musikbranschen, i 33 år. Om jag fortsättningsvis jobbar på lika bra så har jag en fortsatt plats. Men om inte? Kan jag skylla det på den tekniska utvecklingen? Nej.

Och dessutom, som om inte texten var bra nog, så beskriver Åsa Jinder på ett kärnfullt och lättbegripligt sätt det som till exempel Unni och jag försökt förklara; nämligen att en nedladdning inte innebär en utebliven försäljning. Det är mycket bättre skrivet än de flesta fildelningsivrare någonsin fått ur sig, kanske för att det kommer från någon som inte ställt sig själv mitt i debatten och försökt reda ut varenda tråd och på kuppen blivit så uppfylld av sig själv att man hela tiden måste komma med nya, mer komplexa, förklaringar. Svårare än så här behöver det inte vara:

Jag står heller inte för ”sanningen” i att varje nedladdad CD är en förlorad förtjänst. Jag tänkte på det senast när jag var på en nyöppnad matvaruaffär. De bjöd på en massa. Allt från frukt till mat och kaffe. Jag tog av allt.

Det hade jag inte gjort om det inte varit gratis. Då hade jag inte köpt något av detta. Jag var inte direkt hungrig. Blev bara glad och medryckt i en trevliga stämningen i affären. Jag gick tillbaka dagen efter och handlade.

Jag vill rikta ett stort tack till Åsa Jinder för den här texten. För att hon visar att positioner inte måste vara huggna i sten. För att hon tar vägen mot förståelse istället för hat. Tyvärr är kommentarfunktionen avstängd på den posten av orsaker jag inte känner till, så det är lite svårt att kärleksbomba. Vilket är synd, för ibland kritiseras piratrörelsen för att bli så massiv. Jag kan förstå det. När någon skrivit något kritiskt om fildelning, Piratpartiet eller om piratrörelsen i stort kan kommentarsfältet fullkomligt invaderas. Jag förstår också varför. Det beror helt enkelt på att människor är engagerade, men jag tror att jag också inser hur det måste upplevas.

Kanske måste vi därför lite till mans försöka tagga ner. Jag menar inte att någon ska avstå från att kommentera, diskutera eller kritisera, men ramlar man in på en blogg och ser att flera av ens meningsfränder redan är där och försvarar en åsikt kanske man kan vila på hanen. Åtminstone ett tag. Kanske kommer någon annan att dra upp det argument du har tänkt drämma till med. Kanske behövs det inte ens. Om vi låter våra meningsmotståndare diskutera mot ett argument i taget kanske vi kan komma någonstans. Nu blir det nog lätt övermäktigt. Tänk er själva att skriva något och så ramlar det in trettio personer med trettio olika argument till varför du har fel. Hur ska du försvara din åsikt? Var ska du börja när du inte hinner börja ta en diskussion förrän nästa uppstår?

Jag tror inte att det går att övertyga någon medelst korvstoppning. Jag tror på samtal, men samtal kräver att den man samtalar med får en möjlighet att bemöta ett argument i taget, i lugn och ro.

Jag är inte ute efter att kritisera vare sig någon enskild eller piratrörelsen som helhet för dess engagemang, men det är också så att den som inte är öppen för möjligheten att man kanske inte själv har hundra procent rätt inte heller kommer att övertyga någon annan. Därför måste även vi vara självkritiska. Om vi vill att människor ska lyssna på våra argument måste vi också lyssna på deras.

Och just nu skulle jag mycket gärna vilja ha ett samtal med Åsa Jinder och lyssna på hennes argument.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Samförstånd istället för pajkastning

Anna Troberg replikerar Katarina Lindberghs debattartikel i Aftonbladet, och hon gör det med den äran. Utan att be om ursäkt för saker som varken hon eller Piratpartiet är ansvariga talar hon tydligt om att både hon och Piratpartiet självklart tar avstånd från alla former av hot.

Jag har funderat lite mer över det där utspelet från Dick Harrisons sambo. Det är någonting i hela förfarandet som stör mig. Någonting som gnager och säger att det hela kunde ha skötts bättre, snyggare. Så här:

Istället för att själv skriva en debattartikel och gråta ut i Aftonbladet kunde Katarina Lindbergh (eller Dick Harrison) ha kontaktat någon ledande piratpartist, lämpligen Anna Troberg. De kunde därefter gemensamt ha skrivit en debattartikel och kraftfullt tagit avstånd från trakasserier och hot och på så sätt visat att bägge parter är överens om att det inte är en försvarbar metod.

En stor fördel med ett sådant förfarande hade varit att det visat på en önskan om fair play. Det är inte bara vår sida som skulle ha tjänat på det, det hade definitivt höjt Dick Harrisons status också. Att han och Anna Troberg inte är de såtaste vänner är liksom ingen hemlighet, och att då gemensamt mana till skärpning hade demonstrerat för mindre begåvade individer att ingen vill veta av några trakasserier, och att det går utmärkt att vara osams om en sak och ense om en annan. Att vi må gräla så att det slår gnistor, men hot och trakasserier ställer vi inte upp på. Det kunde ha blivit bra.

Nu blir istället Katarina Lindberghs debattinlägg en stor paj kastad åt vårt håll, något som på ett eller annat sätt måste bemötas, och så är skyttegravskriget igång igen. Det känns ärligt talat jävligt tråkigt, då det kändes som att vi äntligen försiktigt började klättra upp ur värnen och närma oss varandra för att diskutera sakfrågor.

För det är faktiskt det vi vill. Vi är flera som den senaste tiden försökt lyfta upp diskussionen på en värdigare nivå, och man får kämpa ganska hårt för att komma dit. Det går desto fortare för den som inte vill diskutera att stampa ner samtalet i dyn igen.

Det slog mig för övrigt att en anledning till att skyttegravskrig är så svåra att avsluta är att förhandlingsbordet alltid står mitt på slagfältet, i ingenmansland. Så väl där sitter man inte bara i fiendens skottlinje, utan även i sina vänners, som en ständig påminnelse att för stora eftergifter omedelbums innebär nackskott. Inte helt kreativa förutsättningar kanske…


Andra bloggar om: , , ,

Saker jag inte behöver skriva om

När jag blev förhörd av LT:s journalist idag fick jag bland annat en fråga om man inte ibland drabbades av lite stress som bloggare, att man känner att man måste leverera. Och visst är det så, men där och då insåg jag att det finns något som kan vara ännu mer förlamande än både en press att leverera och brist på ämnen att skriva om. Nämligen att ha för mycket att skriva om.

Det är så det känns. Det finns så mycket att skriva om, så många väderkvarnar att fäktas mot. Jag kan inte slåss på alla fronter, så jag rationaliserar bort. Därför har jag inte skrivit om telekompaketet. Inte för att jag inte tycker att det är viktigt, för det är det. Det är otroligt viktigt. Utan för att det redan finns många kompetenta människor som har tagit sig an det monstret och gör sitt yttersta för att kämpa ner det.

Själv har jag fastnat i fildelningsdiskussionen. Inte för att det är den allra viktigaste frågan, för det är det inte, utan för att jag tycker att det är intressant. Sedan är det en del av ett större sammanhang. En kulturrevolution till följd av en teknisk revolution som saknat motstycke sedan tryckpressen. Det får inte förringas till att handla om hur någon ska få betaaalt. Det ska givetvis inte heller förringas att möjligheten (inte rätten) att kunna leva på sitt skapande också är viktigt.

Någonstans har jag insett att det finns massor av vassa debattörer därute, plus ett fyrtiotusen medlemmar starkt Piratparti, som slåss sida vid sida för allas vår frihet. Svärmen måste inte vara överallt, samtidigt. Vi är så många att vi med gott samvete kan dela upp oss och välja olika strider.

Och det behövs, för regimen har höjt temperaturen. När de började koka grodor var det enligt principen att höjer man temperaturen tillräckligt sakta så sitter grodorna snällt kvar i kastrullen. Men någonting gick fel och grodorna började hoppa ur, så nu försöker man slänga på locket och elda på allt det går för att så många grodor som möjligt ska gå åt.

Därför har jag valt bort telekompaketet.

Jag väljer också bort att skälla på de som har inkommit med hot mot Dick Harrisons familj. Inte för att det inte gör mig förbannad, utan för att andra redan har sagt det som behöver sägas. Och dessutom för att jag inte anser att någon av oss behöver dementera någonting alls. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Jag har inte hotat någon. Jag känner mig inte tvungen att skriva att jag inte är rasist eller att jag inte slår min sambo heller. Ni får helt enkelt utgå från att så inte är fallet.

Däremot har jag förstås kallat Dick Harrison för ouppfostrad rövhatt. Det står jag för. I slutänden är det emellertid just rätten att vara en rövhatt som är grunden för hela den här medborgarrörelsen. Vi behöver ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om. Däremot behöver vi vissa grundläggande fri- och rättigheter för att människor ska få säga saker som andra anser är avskyvärda, utan att det får obehagliga följder, oavsett om hotet om påföljd kommer från stat eller plattnackar. De individer som hotar har inte förstått det och representerar inte oss andra, även om de beklagligt nog anser sig stå på vår sida.

Sedan kan man ju förstås undra över sanningshalten i uppgifterna om hot. Det är ju inte så att den sidan av slagfältet har som adelsmärke att hålla sig till sanningen. Jag håller det förvisso för troligt att det Katarina Lindbergh berättar är sant, eftersom det finns stolpskott i alla läger, men att det ändå finns ett tvivel kan Lindbergh tacka upphovsrättslobbyn.

Och jag vet inte, men är det verkligen obehagligare att någon önskar en ”olycka” än att bli kallad ”tjuvaluder”? Är det mer kränkande? Det finns ett uttryck som innefattar verbet ”sopa” och substantivet ”dörr”. Slå upp det.

Sådär. Nu har jag visst skrivit om det där jag inte skulle skriva om ändå.

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?

– Matt 7:3


Andra bloggar om: , , , , , intressant?