Skip to content

Kategori: Politik

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Alla har en åsikt om värnplikt, ingen pratar om skolplikt

Värnplikten införs på nytt, som väl de flesta har noterat. Tekniskt sett var den väl aldrig avskaffad, såvitt jag förstår, utan bara lagd på is. Det må vara hur det vill med den saken. Beskedet har hur som helst skapat en hel del diskussion, som sig bör.

Somliga menar att värnplikten är karaktärsdanande. Andra menar att det tvärtom kan vara rent skadligt. Båda talar antagligen av egen erfarenhet. Sedan finns det de som, liksom jag, motsätter sig det av rent principiella skäl. Värnplikt, karaktärsdanande eller inte, är tvång. Tvång är dåligt. En del menar att det är en nödvändighet för att ha ett försvar som duger till något alls. Det kanske är sant. Men då är det utifrån det diskussionen ska föras – nödvändigheten kontra tvånget – och helt utan att sminka grisen med trams om att ”lumpen gör män av pojkar”. (Vad är det ens för manssyn?)

Vad som dock har slagit mig är att, bland de många meningsfränder som vänder sig mot värnplikten av det principella skälet att det är ett tvång, att staten tar sig friheten att under ett år tvinga unga människor att marchera, gräva gropar och bädda, är det ytterst sällan jag hör något alls om skolplikten. I grund och botten är det samma sak, eller hur? Om vi skalar bort allt det andra, det där om att det är nyttigt på ett individuellt plan på grund av orsaker, så är det samma sak. Staten tar sig friheten att tvinga unga människor. Den tvingar föräldrar att se till att deras barn är i skolan och lär sig det staten vill att de ska lära sig.

Som nämnts kanske värnplikt är ett nödvändigt ont. Kanske är tvångsrekrytering nödvändigt för att försvara den demokrati vi lever i. Det går bra att prata i principer, men i den icke-binära värld vi lever i kan tvångsåtgärder vara nödvändiga för att försvara friheter, hur paradoxalt det än kan låta. Ett slags bondeoffer. Jag är icke alls övertygad om att så är fallet, jag bara säger att det är fullt möjligt att motivera det så. På samma sätt har skolan tjänat ett syfte i att ge barn och ungdomar en grundläggande bildning som behövs för att de ska kunna bidra till samhället. Men skolplikt är likväl ett tvång, på samma sätt som värnplikt.

Jag skulle önska att vi hade en mer levande diskussion även om skolplikten. Tyvärr tycks den så djupt rotad i det svenska samhället och den svenska folksjälen att den aldrig ifrågasätts. Det är synd, för det finns flera grunder att kritisera skolplikten på.

  • Till att börja med för att den tvingar in barn i miljöer som inte är bra för dem. Det är stökigt och högljutt. En del barn hanterar det bättre än andra, men det kan knappast vara bra för någon. Det måste vara enormt tröttande vilket bara leder till att det blir ännu stökigare. Det, tillsammans med lokaler som inte håller måttet, ger en arbetsmiljö som få skulle acceptera på sin arbetsplats. Samtidigt får vi naturligtvis inte glömma bort att skolan också är kan vara en ventil, rent av en livlina, för barn som inte får sina behov tillgodosedda i hemmet och att skolplikten förhindrar att de helt isoleras från resten av samhället.
  • Det innebär stora påfrestningar på barn att kastas in i stora grupper med andra som man kanske inte känner sedan tidigare. Särskilt i de tidiga skolåren där barns behov av trygghet får antas vara som störst och när de är som mest påverkningsbara, skyfflas de ihop i en stor skränande flock. Igen, en del barn hanterar det bättre än andra. Vilket leder mig till vad som kanske är den viktigaste poängen:
  • Människor är individer. Men skolan är dåligt anpassad för att tillvarata varje individs behov, utveckla varje individs talanger, tackla varje individs problem. Istället ska var och en knölas ner i samma form, bedömas utifrån samma kriterier. Barn anpassas efter skolan, inte tvärtom. Det är svårt att inte cyniskt tänka att det kanske är precis det som är meningen. Det som kommer ut i andra änden är lydiga, medelmåttiga medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter, utmärkta för industrigolv och kontor.

Att systemet har inneburit att vi under en lång tid har haft en befolkning med tämligen god allmänbildning får anses ställt utom rimligt tvivel. Gemene man (och kvinna) kan läsa och skriva hjälpligt (fan ta alla särskrivare!), räkna och vet att det finns fyra åar i Halland varav en heter som ett bilmärke. Kunskap är ovärderligt, det är jag den förste att skriva under på, även om jag hånar de där vattendragen i Halland (någon gång skulle jag faktiskt vilja gå till botten med varför just de fyra vattendragen är så viktiga.) Men skolplikten härstammar från en tid då kunskap inte var tillgänglig på samma sätt som idag.

Folkskolestadgan från 1842 lagstadgade den så kallade folkskolan för att försäkra att alla barn hade tillgång till skola. Då var skoltiden ännu inte reglerad. 1878 togs en normalplan på 6-7 år fram vilket senare blev obligatoriskt i och med 1882 års stadga. Men Sverige vid 1800-talets mitt kan inte jämföras med Sverige idag. De reformer som förde Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste hade precis tagit fart, och folkskolereformen bör nog räknas dit. Det har runnit en del vatten genom Hallands åar sedan dess, så att säga.

Så. På samma sätt som vi diskuterar värnpliktens vara och icke vara utifrån ideologiska grunder, principer och nytta, önskar jag mig att vi någon gång kunde diskutera skolplikten på samma sätt. Har skolan i sin nuvarande form spelat ut sin roll? Behöver vi skolan för att tillgodogöra oss grundläggande bildning eller kan det vara så att allmänbildningen överlag är så god att den överlever av sig självt? Är det rimligt att plikten ligger på individen, eller borde vi skifta fokus och istället se till att det finns en plikt för stat och kommun att tillhandahålla skola, men inte en plikt att för den enskilde att delta? Och är vi, nu när vi är på god väg in i den postindustriella tidsåldern, fortfarande som nation hjälpta av en skola som spottar ur sig industriarbetare och pappersvändare, eller har vi större chanser om vi sprider riskerna och låter var och en gå sin egen väg och hoppas att några av dem blir en jackpot, om vi ändå inte kan sia om vilka kunskaper som behövs imorgon? Är skolpliktens nytta större än det tvång det innebär och, även om den är det, är det principiellt försvarbart?

Jag har inte svaren. Jag bara noterar avsaknaden av samtal kring detta. Det kan ju förstås komma sig av att jag har helt fel, men lite märkligt är det väl ändå att det bråkas så högljutt om nio månader av tusentals 18-åringars liv genom värnplikt, men knappt talas alls om att de nio år av allas liv man lägger beslag på genom skolplikt?


Photo credit: .Verikoko. via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , ,

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 4 – Det smutsiga kriget mot Syrien

När jag bestämde mig för att ta mig an utmaningen med 52 böcker på lika många veckor fick jag en bok skickad till mig av en trogen bloggläsare. Boken heter Det smutsiga kriget mot Syrien och är skriven av Tim Anderson.

I korthet kan man säga att Andersons tes är att den pågående situationen i Syrien inte är ett inbördeskrig såsom det ofta framställs, utan ett proxykrig. Ett krig via ombud. I vanlig ordning är det högsta Washington som drar i trådarna och syftet är avsätta det nuvarande styret och destabilisera regionen. Motivet är att slå isär en potentiellt stark koalition bestående av Syrien, Libanon, Iran och Hizbollah som inte är överdrivet intresserade av att dansa efter amerikansk pipa.

För att driva hem sin tes beskriver Anderson hur västmedia låtit sig luras och samtliga rapporterar samtliga desinformation från ett fåtal källor på marken. Han menar också att det aldrig funnits några ”moderata rebeller” i Syrien. De har varit tungt beväpnade islamister från första början och när den syriska armén, som Anderson menar har starkt stöd av folket, bekämpar dem blir det plötsligt civila. Samt förstås att dessa skäggmongon till massmördare vi känner under namn som IS, Daesh med mera i grund och botten är skapade av USA och finansierade av USA och Saudiarabien.

Och grejen är den att det mycket väl kan vara sant. Om en lögn är tillräckligt stor och upprepas tillräckligt ofta blir den uppfattad som sann, och den som ifrågasätter den får välja mellan att ta på sig dumstruten eller foliehatten. Icke desto mindre argumenterar Anderson trovärdigt för sin tes.

Att Saudi är skäggmongonas huvudsponsor har väl varit känt sedan länge, och tänker man lite längre så är det kanske inte så långsökt att det sker med USA:s goda minne, givet att Saudi är en amerikansk huvudallierad i regionen. Har man dessutom lite kläm på USA:s track record så känner man igen mönstret. Contras, talibanerna, Al Qaida. Det börjar bli många tvivelaktiga rövargäng som har gemensamt att de kör Toyota Hillux, är USA:s fiendes fiende och sanktioneras av Washington. Så även om det inte skulle vara så i det här fallet så får jänkarna faktiskt skylla sig själva om folk tror det.

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte situationen i Syrien, annat än att ett fram tills nyligen förhållandevis sekulariserat, stabilt och modernt land i en annars instabil och av politiserad religion styrd del av världen just nu faller i bitar, och dess civilbefolkning hamnar i kläm. Men icke desto mindre är det nyttigt att läsa saker som går emot den allmänna uppfattningen. Och oavsett vad man tror om Andersons teorier så finns den en särskild detalj som är svår att vifta bort: Om Assad är så illa ansedd som det påstås i västmedia, om han urskiljningslöst torterar, bombar och mördar sin civilbefolkning, hur kommer det sig då att den överväldigande största andelen flyktingar, den andel som flyr inom landet, flyr till de områden av Syrien som fortfarande kontrolleras av armén?

Å andra sidan kan man notera den röda stjärna som pryder omslaget, notera bokförlaget Oktobers kommunistiska bakgrund, ta en titt på vilka andra titlar som pryder deras hemsida. Det ska också vägas in. Källkritikens VVV ni vet. Vem, vad och varför. Vem säger något? Vad säger vederbörande? Och i vilket syfte?


Andra bloggar om: , ,

Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en

Tidigare idag såg jag min vän Sophia peta i ett av konspirationsteorikernas getingbon, mer specifikt i en fråga som rörde World Trade Center, och det stod inte på förrän ett par individer dök upp för att ettrigt försvara sin hjärtefråga. I de efterföljande diskussionerna var det en som ställde följande fråga: Hur kommer det sig att så fort man börjar ställa frågor som inte kan besvaras så avfärdas man som konspirationsteoretiker?

Och det var precis där och då jag insåg vad som definierar en konspirationsteoretiker. För i den diskussionen hade jag sett vederbörande få svar på sina frågor om och om igen. Problemet var att han vägrade acceptera dem. Så man avfärdas inte som konspirationsteoretiker för att man ställer frågor som inte kan besvaras – man avfärdas som konspirationsteoretiker när frågorna besvaras och man inte accepterar svaren.

Utöver det finns det en del andra mönster att hålla utkik efter. Som oförmåga att ge sig, eller den totala avsaknaden av fingertoppskänsla som gör att man gärna vill dra in sina teorier i hart när vilket sammanhang som helst, oavsett om någon vill lyssna eller inte.

The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist.

Men saken är den att bara för att det finns mer eller mindre galna konspirationsteoretiker betyder det inte att konspirationer inte finns. Faktum är att för den som försöker avslöja en riktig konspiration så kan man nog inte tänka sig sämre vänner att ha än konspirationsteoretikerna. De sänker trovärdigheten och bidrar till att skapa ett stigma kring vissa ämnen vilket gör det omöjligt att diskutera.

Ska man vara riktigt konspiratorisk skulle man kunna tänka sig att konspirationsteorier är rökridåer som används för att dra bort uppmärksamheten från vad som egentligen pågår. Skulle jag ha någon form av black operation eller dylikt att dölja så skulle jag så snabbt som möjligt täppa till hålen i min story med avslöjanden på grälla hemsidor där vart och vartannat ord är fetstilt, understruket eller utskrikna i VERSALER. Eller alla tre. Där Sanning alltid skrivs med inledande versal och uppmaningar att VAKNA! haglar tätt. Dessa sidor skulle mycket riktigt peka ut bristerna i min story, men på ett så uselt sätt att när någon seriös granskare tar sig an ämnet har det redan etablerats som en vansinnig konspirationsteori som ingen vill ta i med tång, än mindre tro på.

För som sagt; att det finns galna konspirationsteorier innebär inte att konspirationer inte existerar. Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en, som det heter. Men jag tror nog att en verklig konspiration med så mäktiga krafter inblandade att den kan ta ner World Trade Center och kickstarta en amerikansk nyordning i Mellanöstern (för att fortsätta på det aktuella exemplet) också är tillräckligt avancerad att den inte kan avslöjas av vilken tomte som helst med en internetuppkoppling och högstadiekunskap i fysik.


Photo credit: KimCarpenter NJ via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

Det kommer att bli ugly

hillary-two-face-trump-jokerUSA går till val och ärligt talat – jag vet inte hur de har lyckats vaska fram två så osympatiska kandidater. Det är i sig imponerande. Känslan är att USA har målat in sig i ett demokratiskt hörn som jag inte riktigt vet hur de ska ta sig ur. Den ena kandidaten är nämligen ett symptom på den andra.

Hela kampanjtiden har handlat om Trump. Trump och hans idiotiska uttalanden, hans buffliga beteende, hans hetsande. Och om hans arga posse. Det är djupt oroande att han kommit så långt. Men det blir ännu mer oroande om man funderar kring vad som kommer att hända om Clinton vinner, vilket det mesta väl ändå tyder på.

Trumps kampanj och hans stöd bygger i mångt och mycket på faktaresistens, ilska och en känsla av att ha blivit blåsta av etablissemanget. Det är förvisso inte svårt att förstå. Det svårare att förstå är hur dessa människor väljer Trump som sin champion. All den korruption folk ser, både den verkliga och den inbillade, förkroppsligas av Hillary Clinton. Korruptionsmisstankar och falskspel följer henne som unken lukt som inte vill försvinna. Och Trump-kampanjen har spunnit stenhårt på det, anklagat henne för allt de kan hitta, antytt att valet skulle vara riggat, etcetera. Att det dessutom finns indikationer på att Bernie Sanders fuskades bort som demokraternas kandidat till förmån för just Clinton gör inte saken bättre.

Så frågan är då: Kommer Trump-folket att acceptera en förlust? Politikerföraktet och ilskan kommer inte att försvinna och en väldigt stor andel människor är uppenbarligen beredda att tro på vilka konspirationsteorier som helst. Risken känns överhängande att efterdyningarna av att Clinton blir president är ett ännu mer splittrat land, ännu mer misstroende och ännu mer ilska. Å andra sidan kommer ju inte en Trump-seger att direkt ena nationen, om man säger så.

Det här är det hörn västerländsk demokrati har målat in sig i. För det här handlar inte bara om USA. Vi har samma problem på hemmaplan. Men vad som händer i USA påverkar hela världen. Så frågan är vilken väg de väljer i natt.

Väljer de Trump bör vi alla börja bunkra proviant, eller åtminstone popcorn, och huka oss.
Väljer de å andra sidan Clinton så blir det fyra år till av det som Trump är en reaktion på. Det skjuter fram konsekvenserna fyra år till, men det riskerar också att en mer slipad och ännu farligare version av Trump står redo att leda den uppretade pöbeln nästa gång. Det är motsvarigheten till att fortsätta dricka för att undvika baksmällan.

Det är nästan, bara nästan, så att jag hoppas att Trump vinner. Det kommer att gå käpprätt åt helvete förstås, men det kanske också kan få folk att sansa sig och tänka ut någonting nytt, någonting bättre. A brave new world. För de som eventuellt överlever…


Andra bloggar om: , , , ,

Det är int lätt å förklara för nån som int begrip

2321393716_3b44a334da_oTitt som tätt dyker det upp kontroversiella politiska frågor och beslut som de folkvalda beslutsfattarna inte anser lönt att förklara för medborgarna. Man gör vad man kan för att dra igenom besluten lite i skymundan och med så lite offentlig diskussion som möjligt. Och ställs man ändå mot väggen i någon form av debatt så undviker man så gott det går att svara på sakfrågor. Detta undvikande förklaras i sin tur emellanåt med att det är för komplicerat för att väljarna, som vi kallas, ska förstå. Jag har ett par invändningar…

För det första: Försök! Att faktiskt försöka förklara är en bra början. Det kanske inte är vi som inte förstår utan du som inte kan förklara? Och om du inte kan förklara så kanske det är för att du inte förstår.

För det andra: Om det är för komplicerat för att förklara för medborgarna, då är det också för komplicerat för att beslutas av folkvalda. Detta är ett av demokratins inneboende problem. Det kräver nämligen inga specifika kvalifikationer för att bli folkvald. Det innebär, rent krasst, att bara för att man blivit folkvald har man plötsligt inte begåvats med särskilda förmågor. Således finns det ingen anledning att blint lita på de folkvaldas tolkning av tingens ordning. Återigen; det är faktiskt fullt möjligt att det är de som inte förstår.

För det tredje: Det här är precis varför politiker ska fatta beslut om så lite saker som möjligt. Därför att om man gör sitt yttersta för att slippa allmänhetens inblandning så har man något att dölja. Antingen något om innehållet eller syftet, eller bara det faktum att man själv inte begriper vad man beslutar om. Och om de folkvalda beslutsfattarna inte själva förstår och inte kan förklara för de som väljer dem, så är det någon annan som dikterar villkoren. Till exempel tjänstemän på statliga departement, lobbyister och/eller särintressen.

Det här är ett jätteproblem därför att folkvalda lagstiftare sitter i sina elfenbenstorn och tror sig ha folkets mandat att genomföra vad de nu avser genomföra utan att ha någon som helst skyldighet att förklara sig, just därför att de blivit valda i god demokratisk ordning. Men hur kan vi göra upplysta val om vi alltid är för dumma för att förstå när det väl kommer till kritan? Och vad har vi för alternativ att tillgå när samtliga pratar i floskler och sedan ändå bortser från de principer och ideal man borde stå upp för, av skäl som är för komplicerade för att förklara för dumma oss?

När man högtidligt citerar Benjamin Franklin om konsekvenserna av att offra frihet för säkerhet, och sedan trycker på knappen som betyder precis det. När man inför lagar som tvingar operatörer att lagra uppgifter om sina användare och att därtill lämna ut dem till privata aktörer, men låtsas som att det absolut inte kommer att hända, och sedan när det händer svara med dånande tystnad. När man pratar vackert om fred och jämställdhet och säljer vapen till totalitära, galet kvinnoförtryckande diktaturer. När man lobbar för, och skriver på, ”frihandelsavtal” vars innehåll är så hemligt att det inte ens kan diskuteras ens av de som lobbar för och skriver under det. När man låter folket rösta, och om utfallet inte blir vad man önskar får de rösta igen tills det blir rätt. Och så vidare.

Det är sådant som skapar misstroende. Det är sådant som skapar förakt. Det är sådant som föder konspirationsteorier om Illuminati, Sion Vises Protokoll och rymdödlor. Därför att det måste vara någon som drar i trådarna. Alternativet är nämligen att blind leder blind, och för de allra flesta är det en än mer skrämmande tanke. Människor har alltid, på gott och ont, fyllt i luckorna med vad som finns till hands, vare sig det är judar, gudar eller mystiska planeter vars närvaro skapar turbulens med sisådär ett par tusen års mellanrum och som man bara kan skydda sig mot genom att bosätta sig under en pyramid av guld.

Så när ni säger att det är för komplicerat för att förklara, att vi är för dumma för vårt eget bästa, då underminerar ni er själva och hela det demokratiska systemet. För vad ni egentligen säger är att ni nog egentligen inte har mandat att besluta om det här, men att ni tänker strunta i det.


Photo credit: gaelx via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , ,

Låt haverikommission utreda politikens skadliga verkningar

Poly TicsPorr Politik är inte sex samhället. Att porr politik är lika med sex samhälle är den ultimata lögnen och porrindustrins politikens största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins politikens påverkan på oss alla och hur porren politiken förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet samhälle och demokrati genom att utge sig för att skildra sex och lust vara just samhället.

Genomsnittsåldern för när pojkar barn börjar titta på porr nyheter är 11,5 år inte fan vet jag. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan Länder bombas tillbaka till stenåldern och män makthavare trycker sina kön krav så långt ned i halsen på kvinnorna människorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer nyheter som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin Politiken säljer in våldet under parollen ”this is what real men want” ”this is what you really want”.

När våra barn nyfiket googlar ”bröst” ”röst” eller ”sex” ”lex” är det porrindustrins politikens människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter. Att vuxenvärlden lämnar dem ensamma med den här parallellvärlden är ett stort svek. Att detta våld är vad ”riktiga män vill ha” ”folket egentligen vill ha” är ytterligare en av porrindustrins politikens lögner. Våld är inte vad de flesta män människor vill ha, det är en falsk, förödmjukande och avhumaniserande syn på män människor. Vi tror mer om män än så.

Ett av de vanligaste argumenten som används för att tysta diskussionen om porr politik är att vi som vill synliggöra porrens politikens påverkan och dra ut den i ljuset kallas för moralister foliehattar, ”får inte vuxna göra som de vill i sängen?” ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Detta är ett missriktat och oväsentligt ifrågasättande. Porr Politik är inte sex samhället. Porr Politik är en mångmiljardindustri som samarbetar med multinationella storföretag för att kunna fortsätta prångla ut kvinnoförakt och rasism. Porren Politiker visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer allehanda skräckpropaganda om det tjänar deras syften – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Omfattningen och spridningen av kommersiell porr politik, framför allt på internet, har ökat lavinartat under flera decennier, samtidigt har porren politiken blivit alltmer våldsam integritetskränkande. Forskning och vetenskapliga studier om porr visar att porren utgör katalysator och inspiration till mäns sexuella aggressioner. Unizon har tagit fram rapporten ”Porr och prostitution” som samlar forskning och redovisar en sammanfattning av kunskapsläget. är inte något politiker är intresserade av om de inte råkar snubbla över något som passar deras agenda, eller om de har beställt det själva med tydliga instruktioner om vad studien ska komma fram till.

Dagens porr politik finns tillgänglig i allas mobiler, paddor och datorer dygnet runt, var du än befinner dig. Samhällets insatser för att förebygga mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är verkningslösa oärlighet och korruption om vi samtidigt tillåter att porren politiken med sitt motsatta budskap finns tillgänglig två klick bort i varje mobiltelefon. Hur ska en 12-åring förhålla sig till budskapet att riktiga män ledare vill spotta på, ta stryptag på och kalla kvinnor för horor medborgare för väljare?

Ett annat vanligt argument är att det finns ”bra porr politik” och ”dålig porr politik”. Men världen är inte jämställd och den så kallade feministiska eller jämställda porren politiken existerar knappt i någon mätbar utsträckning eftersom den inte säljer. Framför allt är det inte den porren politiken som din 12-åring möter på internet. Återigen är detta en dimridå som omöjliggör en diskussion om den riktiga frågan: Våra barns framtid och deras och vår rätt till en värld fri från våld och förtryck. Att detta får fortgå är inget annat än ett haveri.

Haverikommission. Den 28 september visades filmen”Pornland – How the Porn Industry Has Hijacked Our Sexuality” i riksdagen. Vi rekommenderar alla att se den. Seminariet var fullsatt och reaktionerna från politiker, föräldrar, poliser, fältassistenter med fler visar att tiden är mogen för att prata om elefanten i rummet. inte filmen Public Sex, Private Lives eftersom den filmen inte hade understrukit vad politikerna tycker att vi ska tycka. Runt om i världen växer en rörelse för att stoppa porrkulturen politrukkulturen. Vi vill ha en haverikommission som har verkligheten som utgångspunkt. Porren sexualiserar våld mot kvinnor och visar bilder av grova övergrepp och förnedring av tjejer och kvinnor. Politken politiserar allt. Det är oacceptabelt att porrens politikens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda trots officiella politiska mål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och alla människors lika värde. En haverikommission måste granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens politikens skadliga verkningar.

Opt in- opt out. Flera andra länder har påbörjat ett arbete för att åtminstone begränsa spridningen av pornografi på nätet. I England har man infört ett ”opt in/opt out”-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr. Om det finns barn skrivna på adressen så skulle det även kunna vara obligatoriskt att ansvariga vuxna ska motivera hur de ska förhindra att barnen får tillgång till porren. Vi förespråkar ett ”opt in/opt out”-system som ett av alla nödvändiga steg för att stoppa porren men det krävs mycket mer än så. Tänk om vi hade ett opt in- opt out-system för politiker så att vuxna människor aktivt måste välja att ta bort filter för politikerna ska kunna peta i deras privatliv.

Sverige har tagit ledningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga. Det var många som sade att det var omöjligt. Men vi gjorde det. Vi har visat vägen för jämställdhet, kvinnofrid och barnfrid. Den världsbilden ska vi fortsätta förmedla till barn, unga och vuxna. Porrindustrin står för det totalt motsatta. Låt inte den industrin och dess förespråkare få fortsätta stå i vägen för ett jämställt samhälle fritt från våld. i arbetet med att berätta att Sverige har tagit ledningen, och i arbetet med att slå dövörat till när informationen inte passar agendan.


Photo credit: oemebamo via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , ,

George Orwells förskola

Jag sitter och läser en artikel i Sydsvenskan om hur förskolor i Malmö arbetar för att förebygga sexuella övergrepp, och det är så mycket som är dumt att jag inte vet var jag ska börja. Så innan jag börjar ösa invektiv omkring mig vill jag förekomma eventuella anklagelser om att jag är för pedofili och dylikt med att understryka att det självklart är bra att man vill förebygga övergrepp. Men goda intentioner betyder inte nödvändigtvis att åtgärderna är bra, eller ens rimliga. Vägen till helvetet är, som bekant, kantad av goda föresatser. Så, nu till invektiven.

I artikeln visar chefsindoktrinator Barbro Romero runt reportrarna i fotriktiga Birkenstocks. Redan i första stycket får vi veta att såväl dörren till skötrum liksom dörrarna till toaletterna är genomskinliga. Vi får veta att lekutrymmena är uppdelade men i ett öppet utrymme så att man alltid ska se varandra, och att man i hallen gjort om en skohylla i hallen till bibliotek där föräldrarna kan låna böcker som ”problematiserar genus och familjekonstellationer”. Ni kanske redan nu anar varför jag inte vet var jag ska börja? Lugn, det kommer mera.

Leksaker ska vara könsneutrala. Av den anledningen har Romero stoppat ett planerat inköp av en stor brandbil. Det är nämligen viktigt att tänka normkritiskt för att förebygga sexuella övergrepp. Så då undrar jag lite försiktigt – hur går de resonemangen ihop? Romero vill inte ha en brandbil för att det, i hennes ögon, inte är en könsneutral leksak? Det var väl inte särskilt normkritiskt av henne? Hade hon varit normkritisk hade hon ignorerat ryggmärgsreflexen som säger att brandbilar är pojkleksaker. Och hur väl går det ihop med den övriga rörelsens kamp för att få en jämnare könsfördelning inom diverse yrkeskårer, till exempel brandkåren? Hur ska flickor växa upp till brandsoldater om de redan på förskolan får lära sig att brandbilar är pojksaker och såna ska vi inte befatta oss med? Hm?

I artikeln berättar också Romeros sidekick Daniel Nyström att man kan jobba mer med att göra barnen medvetna om att de bestämmer över sin egen kropp. Hur går det ihop med genomskinliga dörrar på toaletten, undrar jag. Jag har två bekanta på Facebook som heter Daniel Nyström. Båda är, liksom jag, integritetsvänner och skulle, såvitt jag vet, aldrig gå med på något dylikt, men jag känner ändå att jag vill söka upp dem och ge dem varsin örfil i förebyggande syfte. Bara för att de råkar heta lika.

På den tiden integritetsdebatten rasade eftersom vi fortfarande hade någon form av personlig integritet brukade övervakningsivrarna förnumstigt förkunna att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Eller varianten ”den som inte har något att dölja har inget att frukta” (ett uttryck som för övrigt även användes av Joseph Goebbels, så där har ni lite Goodwin). På det brukade vi ställa motfrågan ”stänger du om dig när du går på toaletten?”. Syftet med motfrågan är att visa att även om du inte gör något du inte får, och alla vet vad man gör därinne, så vill man göra det ifred, utan insyn. Men jag trodde väl aldrig att vi skulle ha faktiska exempel på institutioner där lokaler är konstruerade för att man inte ska få vara ifred på toaletten…

Vad Barbro Romero och Daniel Nyström gör för att motverka sexuella övergrepp är faktiskt en närmast perfekt analogi för vad folkvalda över hela västvärlden gör för att motverka terrorism. Man bygger öppna ytor så att alla ska se varandra hela tiden, det vill säga ett slags panopticon. Precis samma som vi gör i samhället i stort och i synnerhet då med nätet. Man gör sitt yttersta för att förhindra att det finns någonstans där man kan gömma sig. Inte ens på toaletten ska man få vara ifred. Syftet är förstås att undvika att dummingarna kan göra saker dolt, men priset är högt och betalas med individernas personliga integritet. Man gör intrång i det privata för att förhindra att någon annan gör det. Begår övergrepp för att ingen annan ska göra det. Monterar ner friheten för att försvara den. Det är som att ta med sig en egen våldtäktsman till parken för att undvika överfallsvåldtäkt. Det är hål i huvudet.

Mina favoriter i artikeln är nog ändå när vi får veta att det är viktigt att barnen vet vad deras kroppsdelar heter, och här betonas särskilt ”snoppen, snippan och rumpan”, samt att ”de ska veta vilka kroppsdelar som är privata”. Eh, alla? Eller vill de lära barnen att alla andra kroppsdelar utom ovan nämnda är något slags allmän egendom? Hela den egna kroppen och det egna intellektet är privat. Lär barnen det istället så kan de växa upp till individer som själva kan sätta tydliga gränser utifrån vad som känns bra och inte.

Och så berättas det då förstås att det är särskilt viktigt att flickor uppmuntras att säga nej. Det är således viktigt att leksakerna är könsneutrala, och tydligen också viktigt att moralkakorna inte är det. Jag vill nog mena att det är lika viktigt att uppmuntra pojkar att säga nej. Inte bara för att även pojkar utsätts för övergrepp, utan även för att den som aldrig själv lärt sig att säga ifrån eller sätta gränser sannolikt har svårt att förstå eller respektera när andra gör det. Jämför med de som föds med nedsatt förmåga att känna smärta. Hur förklarar man för någon som inte förstår begreppet smärta att om du gör sådär så gör det ont på mig?

Jag blir, som synes, förbannad över en hel del i den här artikeln. De må påstå att det handlar om att förebygga övergrepp, men det som beskrivs i artikeln känns som något annat och mycket mer ideologiskt färgat. Det låter mer som indoktrinering än som upplysning. Samtidigt är jag glad att jag inte behöver ha mina barn på en sådan förskola. Den här artikeln är, som jag ser det, ett utmärkt argument för varför det är bra och rent av nödvändigt med privata alternativ inom vård, skola och omsorg. För att utan den valmöjligheten är man rökt om fel stolpskott får sätta upp riktlinjerna. Men det är samma människor som vanligtvis applåderar initiativ som det vi kan läsa om här som också vill begränsa eller rent av förbjuda privata alternativ. Jag tycker att de har fel, men jag tycker att det är bra om det finns alternativ som passar dem. De tycker att jag har fel, och de tycker att det är dåligt att det finns alternativ som passar mig. Däri döljer sig en avgrundsdjup skillnad.


Photo credit: bazzadarambler via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Schrödingers gris

10018529064_5772e6f9e9_kVisste ni att det svenska uttrycket ”köpa grisen i säcken” och det engelska ”the cat’s out of the bag” har samma ursprung? Det kommer från senmedeltidens marknader där oseriösa handlare sålde ”griskultingar” som i själva verket var katter, hundar, råttor eller vad man nu kunde få tag i. Detta snillrika lurendrejeri byggde på att ”grisen” färdigpackad i en säck, vilken underlättade hanteringen. ”Att köpa grisen i säcken” har därefter blivit ett uttryck för att köpa något osett, medan ”the cat’s out of the bag” betyder att man har synat bluffen. De båda uttrycken har också sina språkliga motsvarigheter i ”släppa katten ur säcken” och ”a pig in a poke” men används mer sällan. Av det kan man filosofiskt fundera över om svenskar är mer lättlurade än britterna. I Danmark är fenomenet däremot känt som Schrödingers gris – det både är och inte är en gris i säcken tills man öppnat den och tittat efter.

Just nu gör filmindustrin i form av Nordisk Film sitt bästa för att förstöra en 25-årings liv. Han krävs på hisnande 20 miljoner kronor för att ha spridit film via BitTorrent. Artikeln i SVT talar om ”ett stort antal filmer”, av vilka åklagaren valt ut 27 som bevismaterial, och enligt målsägarsidans företrädare har den åtalade tjänat ”jättemycket pengar” på detta. Av de 27 filmer åklagarsidan valt ut som bevis (fast det i själva verket rör sig om ”ett stort antal filmer” vilket tydligen inte behöver bevisas) finns den fantastiskt utskällda kalkonrullen Kommissarie Späck. Filmen ligger på 140:e plats på Svenska Filminstitutets topplista över biobesök för svenska filmer, två platser före Lilla Spöket Laban – Spökdags, men också två platser efter Lilla Spöket Laban – buller och bång. Dock har Kommissarie Späck dragit in mer pengar, vilket sannolikt förklaras av att biljettpriserna är lägre för barnfilmer vilket Kommissarie Späck, märkligt nog, inte marknadsförts som.

I en äldre artikel i IDG talas det om två parallella mål – ett brottsmål och ett skadeståndsmål – och där hävdar man att Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån) kräver 24,9 miljoner kronor för enbart Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult. Den har faktiskt gått lite bättre och ligger på 67:e plats på Svenska Filminstitutets lista över biobesök för svenska filmer och har lite mer än dubbelt så många biobesök som Kommissarie Späck, eller motsvarande två Spöket Laban-filmer.

Att filmer som dragit in tjugo respektive tio miljoner kronor på bio, plus ett par hundralappar för att och annan fyllt ut kundkorgen med DVD:n vid köp av andra filmer vid något ”3 för 99”-erbjudande på ICA används för att bevisa vilken enorm skada denna fildelare åsamkat branschen kan tyckas märkligt. Men då har ni glömt att tänka som upphovsrättsindustrin. I deras värld är nämligen varje kopia ett förlorat inköp, sannolikt av en limited edition-utgåva. Att tillgängliggöra en film för nedladdning innebär därför snabbt stora förluster för filmbolaget. Att tillgängliggöra ”ett stort antal filmer” motsvarar således förluster i storleken fyrtiotusen miljarder. Ju mindre en film spelat in, desto mer måste någon ha fildelat den, och desto större skada har således vederbörande åsamkat industrin.

Enligt upphovsrättsindustrins logik tjänar samtidigt fildelaren ”jättemycket pengar”. Kanske inte riktigt lika mycket pengar som de förlorar, för om de tjänade lika mycket pengar kunde ju kunderna lika gärna ge pengarna direkt till upphovsrättsindustrin, det förstår nog till och med upphovsrättsindustrin, men ändå ”jättemycket pengar”. Det är ungefär samma logik som får folk att tro att om de köper jättemycket av något billigt så ”tjänar” de pengar, och därför har man snart råd att åka igen om man bunkrar taxfreesprit på Ålandsfärjan. Exakt hur upphovsrättsindustrin räknar ut summorna går inte riktigt att sätta sig in i eftersom uträkningarna är så kreativa och nyskapande att de uppnår verkshöjd och därmed omfattas av upphovsrätten.

Vi som ser det vansinniga i den här typen av mål och skadeståndskrav och vill se förändringar i lagstiftningen har länge hävdat att fildelning inte åsamkar de skador som hävdas. Att det tvärtom rent av kan ge vinst eftersom att fans som delar saker med andra fans blir en form av marknadsföring som i slutänden leder till att folk köper saker de annars aldrig kommit i kontakt med. Detta resonemang har stöd i diverse undersökningar och har till och med omfamnats av delar av industrin självt. Till exempel uttalade sig Game of Thrones-regissören David Petrarca i dylika ordalag (men efter att ha råkat tänka själv återkom han, givetvis helt på eget bevåg får man anta, med tillägget att han absolut inte stödjer piratkopiering). Detta resonemang bygger dock på en kritisk komponent – att det som sprids är bra. Om det är bra och folk gillar det de ser/hör/läser så ökar chansen att de också köper det, och/eller annat av samma upphovsman, och rekommenderar det till sina vänner, varav vissa då också blir kunder. Om det däremot är skräp så blir det inte kunder av de som laddar ner, och det leder heller inte till att man rekommenderar det till sitt eget nätverk. I värsta fall leder det istället till att man varnar dem.

Upphovsrättsindustrin vill väldigt gärna att vi köper grisen i säcken. Det har varit deras affärsidé länge. Det gäller kanske särskilt just film på bio. För det man säljer är inte bara filmen, det är hela upplevelsen. Och det är inte en upplevelse de flesta upprepar med samma film så då spelar det, enligt upphovsrättsindustriell logik, inte så stor roll om filmen är bra eller inte. Du betalar samma pengar för en bra film som för en dålig, men en bra film kostar lite mer tankekraft att skapa. Därför är det kritiskt för filmindustrin att du inte öppnar säcken förrän efter att de har fått betalt.

Det är det fildelaren i Norrköping har gjort, liksom så många andra fildelare. De har visat vad säckarna innehåller. Det finns prima skinka i en del, men det är också en hel del katter. Och genom att släppa ut katterna har han således åsamkat filmindustrin ekonomisk skada.

Själv tänker jag så här: Om vederbörande lyckats tjäna ”jättemycket pengar” på Kommissarie Späck och Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, såsom Rättighetsalliansens frontfigur Henrik Pontén hävdar, då borde de väl anställa honom istället för att stämma honom? För uppenbarligen kan han då något som de inte kan.

Fotnot: Jag hittade på det där om Schrödingers gris alldeles själv.


Photo credit: theilr via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , , , , ,