Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna.

Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.

Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

Några deltagare i uppropet:
Absolute Banana

Alveolarplosive

Emma Opassande 

Frihetssmedjan

Johan E. Johansson

Louise P 

Nima Dervish

Patrick Baltatzi

Svarten 

Torbjörn Jerlerup

Yami och Pandorna

Björn Nilsson

Andra bloggar om: turkiet, kurder, mänskliga rättigheter

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna. Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill. Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet. Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna. Denna terror har inte upphört än idag. Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack. Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser. Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för. Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart. Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade. Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs. Några deltagare i uppropet: Absolute Banana Alveolarplosive Emma Opassande  Frihetssmedjan Johan E. Johansson Louise P  Nima Dervish Patrick Baltatzi Svarten  Torbjörn Jerlerup Yami och Pandorna Björn Nilsson Andra bloggar om: turkiet, kurder, mänskliga rättigheter

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram… Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta.

För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er.

Dramatisk musik.

Reklam.

Mer dramatisk musik.

Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord.

Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns!

Dramatisk musik, och så vidare.

Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro – samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva.

Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha!

Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann.

Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes.

Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé.

När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask… ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel.

Han är ganska slug, den där Schlingmann.

Andra bloggar om: håkan juholt, per schlingmann, socialdemokraterna, moderaterna, politik, intressant?

Kommer ni ihåg när socialdemokraterna skulle plocka fram en ny partiledare? Och de funderade och de funderade, och så åt de ett ägg, sen funderade de lite till och så plötsligt trollade de fram... Håkan Juholt! Och alla utanför den inre kretsen kliade sig i huvudet och undrade: Vem? Det ska jag nu berätta. För nog är det lite konstigt att bland alla profilerade sossar det fanns att välja mellan så lyckades man plocka en som är mer okänd för svenska folket än en genomsnittlig nobelpristagare i litteratur (jag bjuder på den motsägelsen). Om det hade varit en alldaglig grå figur så kanske det inte hade varit så konstigt om han inte hade märkts, men karln tycks ju inte kunna öppna truten utan att grodorna flockas som på en australiensiskt motorväg. Nog borde man ha lagt märke till honom? Och det är ju inte eller så att han inte sticker ut utseendemässigt. Minst ett dussin karikatyrtecknare som de senaste två decennierna livnärt sig på att rita nidbilder av socialdemokratiska ledare har fått stämpla in på Arbetsförmedlingen sedan deras tjänster helt enkelt inte längre efterfrågas. Så hur är det möjligt att vi har missat Håkan Juholt innan han blev partiordförande? Svaret kommer att chockera er. Dramatisk musik. Reklam. Mer dramatisk musik. Sammanfattning av vad som avslöjades före reklampausen, i nästan lika många ord. Det chockerande svaret är att Håkan Juholt inte finns! Dramatisk musik, och så vidare. Håkan Juholt är nämligen en infiltratör, snillrikt placerad i blickfånget för valberedningen med en förfalskad men trovärdig meritförteckning och goda vitsord från sina kamrater i utskotten. Det senare är lättare än man kan tro - samtliga som genom åren ska ha arbetat med Juholt kommer att bekräfta det och instämma i vilken bra kille det är för att inte avslöja att de helt enkelt inte har varit på plats själva. Själva valet gick till ungefär såhär: På den stora dagen åkte valberedningen ut för att välja vilken kandidat som skulle få delta i den stora partiledardebatten. Alla de andra kandidaterna studsade omkring och stångade varandra i panik för att försöka slippa. Men inte Juholt. Han gick lugnt och satte sig under sin korkek och luktade på blommorna, men han såg sig inte för var han satte sig, och han satte sig rakt på en humla! Plötsligt for han ut mot allt och alla med osammanhängande anklagelser och svavelosande eder om alla orättvisor. Valberedningen blev alldeles till sig i trasorna! Bravo! Bravissimo! Honom ska vi ha! Men det fanns ingen humla. Allting var bara ett noga regisserat skådespeleri, iscensatt av moderaternas evil genius Per Schlingmann. Varje år håller moderaterna en stor fest på ett skevt kråkslott där det alltid åskar. Där skålar de i arbetarklassens blod och torkar sig om munnen med arbetsrätten. Kutym på dessa fester är också att spela upp ett spex där man på fyndiga sätt narras med de mindre bemedlade. Det var i den miljön Juholt föddes. Per Schlingmann, moderaternas stora spjuver, tog spexet till en ny nivå när han uppfann den förvirrade driftkuckun. Som stort fan av buskis ville Schlingmann skapa en karaktär som fick åskådarna att skratta redan innan han sa något, och ett roligt namn i stil med oförglömliga komiska figurer som Papphammar, Fleksnes och Birro. Så han hittade på Håkan Juholt som med överdimensionerade ögonbryn, skojig mustasch och lustig dialekt förvirrat och hetlevrat levererade brandtal fulla av faktafel. Det var en succé. När så socialdemokraterna skulle välja ny partiledare slog Schlingmann till med sin djärvaste plan hittills och lyckades alltså få sitt alter ego vald. Därmed var den sista pusselbiten i Schlingmanns plan för moderaternas totala övertagande av Sverige lagd. Med sin egen strateg som ledare för det största oppositionspartiet kan regimen nu göra vad den vill. Dels genom att söndra oppositionen och fördjupa sossarnas interna kris, och dels genom att stjäla uppmärksamhet. Varje gång man vill driva igenom någon politik som riskerar att vara impopulär eller rent kriminell kommer Juholt att hoppa upp på scenen och dra ett nummer och stjäla alla rubriker. Varje gång media vill ställa obekväma frågor till utrikesminister Bildt eller prata om något annat än fotboll och julpynt med statsminister Reinfeldt kommer Juholt att vara där. Varje gång det brinner i huvudet på justititieminister Ask... ja, ni fattar. Det är självklart också till nytta när ens partners in crime i form av amerikansk upphovsrättsindustri försöker döda Internet och man inte vill att svensk media ska uppmärksamma det. Bara för att ta ett par exempel. Han är ganska slug, den där Schlingmann. Andra bloggar om: håkan juholt, per schlingmann, socialdemokraterna, moderaterna, politik, intressant?

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.

Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.

Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.

Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.

Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.

För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.

Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.

Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.

Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.

Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt. Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras "Sång till en Sluss", en satirisk tolkning av Mikael Wiehes "Mitt hjärtas fågel". Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde "Sång till en Sluss" var "det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk. Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.[quote] Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde. Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av. För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem. Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten. Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn. Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett. Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan…

Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs “terrorattentat” på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den?

Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet:

“Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!”
“Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?”
“[Berättar hela innehållet i mailet]”
“Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först.”

Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare.

Andra bloggar om: fra, övervakning, säpo

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan... Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs "terrorattentat" på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den? Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet: "Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!" "Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?" "[Berättar hela innehållet i mailet]" "Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först." Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare. Andra bloggar om: fra, övervakning, säpo

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten.

Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det är ställt med demokratin och rättstaten i ett land där symbolen för detta inte är demokratiskt tillsatt och inte omfattas av brottsbalken.

Andra bloggar om: kungen, monarki, demokrati, rättstat, immunitet

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten. Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det är ställt med demokratin och rättstaten i ett land där symbolen för detta inte är demokratiskt tillsatt och inte omfattas av brottsbalken. Andra bloggar om: kungen, monarki, demokrati, rättstat, immunitet

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta. Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev "Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?" och André Mabande skrev "Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala." Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå - gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård. Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet. Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet. Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder - bokbranschen - den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den. Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut. Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog. Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas! Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen. Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka. Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning.

Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist.

En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen.

Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet.

Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig.

Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns.

Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes.

Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning. Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist. En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen. Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet. Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig. Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns. Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes. Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken.

Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte – TV4 anser att “det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti” och sparkade honom.

DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att “de jävla idioterna gav mig sparken”. Han tyckte också att TV4:s beslut var “alldeles för drastiskt”. Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda “jävla idioten” i den här soppan är faktiskt du.

För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig.

Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips.

Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med “skulle folk reagera lika om han var kvinna”? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson.

Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen?

Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem “jävla idioter” framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger.

Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart – om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.

Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Så var det då dags igen. Dagens stora begivenhet var förstås Marcus Birros utspel om att han ville bli ny partiledare för Kristdemokraterna, något som ledde till en munter stämning på Twitter. Mestadels harmlösa skämt i mitt flöde tyckte jag, varav lejonparten gick ut på att någon som inte pallar att bli emotsagd och ifrågasatt på Twitter tycktes tro att det skulle vara en gemytligare stämning i rikspolitiken. Det stod heller inte på förrän Birro drog tillbaka sin kandidatur, med ännu fler skämt som följd. Och det är nu den riktiga farsen börjar, för det visar sig att TV4 reagerat på Birros utspel och meddelat att hans uppdrag på kanalen inte är förenligt med en kandidatur till partiledarposten. Detta ska vara anledningen till att Birro skyndsamt drog sig ur partiledarracet, men det hjälpte inte - TV4 anser att "det är helt omöjligt för oss att ha en programledare som är starkt förknippad med ett särskilt parti" och sparkade honom. DN pratade med Birro strax efter han fått sparken som meddelade att "de jävla idioterna gav mig sparken". Han tyckte också att TV4:s beslut var "alldeles för drastiskt". Till skillnad från hans eget väl genomtänkta kandidatur då, får man förmoda. Jag är ledsen, Marcus Birro, men den enda "jävla idioten" i den här soppan är faktiskt du.[quote] För det är faktiskt så att handlingar får konsekvenser. Marcus Birro må vara en känslomänniska, en konstnärssjäl som ibland handlar impulsivt och naivt, och det har han naturligtvis all rätt i världen att vara. Människor är olika och en egenskap som är en styrka i ett sammanhang kan vara en svaghet i ett annat. Problemet med Birro är emellertid att han inte tycks inse det. Det verkar som att han tycker att resten av världen ska ta hänsyn till hans sätt att fungera och anpassa sig. Men världen fungerar inte så. Det spelar ingen roll att vi är olika, vi har ändå gemensamma regler, praxis och traditioner att förhålla oss till, och om man har svårt med det, då måste man också försöka inse det och skaffa assistans. Själv har jag en tendens att skjuta upp saker som är tråkiga och dessutom förtränga dem, vilket alltför många gånger har lett till onödiga påminnelseavgifter på fakturor. Efter att jag hamnade i en depression och drog på mig stora skulder för att jag helt enkelt inte orkade göra något åt min situation hade jag under lång tid ren ångest inför att öppna ett fönsterkuvert. Det kanske låter klent och dumt, men det är sådan jag är. Lösningen på det hela blev att min sambo tog hand om sådant, och jag betalade av mina skulder utan veta hur stora de var. Idag kallsvettas jag inte av fönsterkuvert, men fortfarande sköter sambon alla räkningar. Det fungerar helt enkelt bäst så. På samma sätt kanske Marcus Birro borde fundera över sin egen impulsivitet och sitt emotionella handlande. Om det blir fel ofta kanske han behöver bestämma sig för att bolla en idé med någon innan han kör? Bara som ett tips. Och det är också det här som gör honom till en driftkucku. Jag köper inte att det är för att han är känslig och sårbar och att det är så tabu för att han dessutom är man. För naturligtvis dyker det alltid upp spekulationer i stil med "skulle folk reagera lika om han var kvinna"? Jag tror det. Jämför Kikki Danielsson. Nej, det som gör Birro så tacksam att driva med är just att han gör och säger saker som är korkade eller gör folk förbannade och inte tycks förstå att det som händer är konsekvenser av hans egna handlingar. När han dessutom ska sätta sig på höga hästar och dela ut moralkakor men är helt omedveten om sina egna brister, alternativt tycker att människor måste ha överseende med just dessa. Hur vidsynt är han själv egentligen? Det är naturligtvis jättetråkigt för Marcus Birro och ännu tråkigare för hans familj att situationen nu har blivit som den blivit. Vi tar alla förhastade eller rent av dumma beslut, och ibland blir konsekvenserna lite väl hårda. Men den bittra medicinen är att det inte finns mycket annat att göra än att tugga i sig, lära sig läxan och försöka göra det bästa av situationen. Att krypa till korset kan många gånger fungera, människor är ofta villiga att ge en andra chans om man bara visar lite ödmjukhet. Att kalla dem "jävla idioter" framkallar inte så mycket välvilja. Jag bara säger. Stieg Larsson lät sin emotionellt avvikande karaktär Lisbeth Salander lära sig konsekvensanalys intellektuellt eftersom empati inte direkt kom naturligt för henne. Marcus Birro är inget dumhuvud, därom är jag övertygad, och han borde därför på samma sätt kunna lära sig att stå över sina omedelbara impulser. Men det är klart - om bara resten av världen kunde anpassa sig och visa honom den särskilda hänsyn han behöver istället vore det enklare. För honom.  Andra bloggar om: marcus birro, näthat, partiledare, kristdemokraterna, tv4, konsekvensanalys, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln "E-medier - en ödesfråga för biblioteken" och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén. Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till. Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje "utlåning" av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man "lånar ut" den. Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen. Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet "Boken är endast tillgänglig på dator". Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men "lånar" man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå... På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna. Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen. Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten? Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma. Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. "Hur ska vi få betaaalt?" gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster. Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: "Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen." Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet. Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man "lånat". Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder. I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att "biblioteket är ett lagligt Pirate Bay". Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek. Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv.

Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis.

Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den.

För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt?

För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter.

För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet “bara gör sitt jobb”, men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp.

Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel.

Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket “att vara beredd att gå över lik” är i så fall kusligt lämpligt.

Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv. Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis. Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den. För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt? För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter. För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet "bara gör sitt jobb", men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp. Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel. Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket "att vara beredd att gå över lik" är i så fall kusligt lämpligt. Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?