Skip to content

Kategori: Politik

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder ”How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen ”storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som ”collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade ”war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på ”rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett ”oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa ”vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!

Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.

  1. Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
  2. Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.

Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.

Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.

När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.

Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.

Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.

Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…


Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND

Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet

Tröttast hittills

Liberalernas valfilm är nog den tröttaste jag har sett hittills. Ett antal olika röster läser innantill i ett manus medan filmen växlar mellan diverse stillbilder och textbudskap i vit text på blå bakgrund a la Anslagstavlan. Textbudskapen förvirrar mer än förtydligar eftersom det är svårt att läsa och lyssna samtidigt, i synnerhet som flera av rösterna har dialekter som inte är alldeles lätta att förstå för oss icke reservdanskar. Och för att göra det ytterligare svårare att förstå vad som sägs har man lagt på bakgrundsmusik som är alldeles för högt uppskruvad i förhållande till budskapen.

Så med allt detta sagt – vad vill då Liberalerna? (Notera här att jag redan skrivit partinamnet två gånger utan citationstecken och förstå kraftansträngningen bakom det.) Det är inte helt klart. Alltså förutom svårigheterna att sålla fram budskapen. Det är bra med idéer för annars hade ingen månlandning skett och det är dåligt med neddragningar i den personliga assistansen. Och därför ska man rösta på Liberalerna. Men det framgår inte på något sätt vad man vill göra åt det. Nu förväntar jag mig inte att det ska kunna förklaras i en valfilm, men att bara vräka på med ord utan att få en röd tråd genom det? Det fungerar inte på mig.

Och så kommer vi då till mitt stora aber när det gäller Liberalerna: Nämligen deras liberala förhållande till liberalism. Under rubriken ”Framtiden är tillåtande” läser en mansröst upp följande:

Finns det något mer hopplöst och omodernt än människor som vill bestämma hur andra ska leva? Som har synpunkter på hur andra människor klär sig, vem de älskar, vad de tror på eller vad de heter? Vi är liberaler, så vi tillåter det mesta.

Jo. Utom cannabis, sexarbete eller digitalt privatliv. Eller att föräldrar själva ska få avgöra vem som är hemma med barnen. För där går fan gränsen! ”Liberalt” betyder i Liberalernas fall ”marginellt mindre sossiga än sossarna”. Det räcker inte i min bok. Och att döma av de oengagerade uppläsarna i valfilmen så tror de inte ens på det själva längre.

Och ingen mat fick vi heller.

Som tåget

Mat verkar vara ett genomgående tema i valfilmerna. Feministiskt initiativ gick på middag och betedde sig medan Socialdemokraterna köpte korv. (Fun fact: Att ”köpa korv” är i idrottssammanhang en metafor för att ha blivit bortfintad.)

Moderaternas valfilm börjar också vid en matvagn. Här är det thaimat som gäller. Framför vagnen står en person som ser ut att ha rymt från en östtysk kolgruva alldeles nyss och berättar att ”det finns ett Sverige som toppar alla listor”. Därefter berättar en flicka vid en badstrand om ett Sverige som är världens bästa land att vara flicka i, varpå en kvinna vittnar om ett Sverige där ”ekonomin går som tåget och där människor kliver upp och går till jobbet varje dag”.

Som tåget. Var det verkligen den bästa metaforen man kunde komma på i ett land där vi ägnat det senaste decenniet åt att häckla tågen just för att de inte går? Viserligen pekar mycket på att svensk ekonomi är avstannande och inte ens tillnärmelsevis så ”urstark” som den har beskrivits av fantasiminister Magdalena Andersson. Men ändå – det känns inte som att det är riktigt det Moderaterna vill understryka här. Tvärtom vill de måla upp bilden av ett splittrat land. De kunde lika gärna säga att ”klyftorna ökar”.

För, får vi snart veta, det finns också ett Sverige där flickor inte lär sig simma. Där ambulanser behöver poliseskort och där bara män vågar gå ut och jogga på kvällen. Vi behöver ett Sverige som håller ihop.

Nu ökar man farten lite på musiken och börjar presentera lite visioner. Sverige ska vara ett land där både pojkar och flickor är välkomna i badhuset, samtidigt. Skolan ska prioritera kunskap och man ska lära sig svenska. Sverige ska vara ett land för hoppfulla.

Lika för alla. Lika för alla. Lika. För. Alla.

Jag har inga problem att ställa mig bakom visionerna i sig, men det är lite väl många ”ska” för ett parti som brukar vilja beskriva sig självt som frihetligt. Det, tillsammans med intrummandet av ”lika för alla” gör att jag plötsligt förstår var den där östtyske proletären vid thaivagnen passar in. Det är den nya chefsideologen! Det är därför man spelar stillsam pianomusik till softade naturbilder och försöker få det där med att kliva upp och gå till jobbet varje dag som något idylliskt och eftersträvansvärt.

Filmen förstärker bilden av att Moderaterna är ett parti som desperat söker efter sin egen identitet, och man skulle rent av kunna säga att det går som tåget…

Kokt med bröd

Låt mig börja med att säga att jag gillar Socialdemokraternas valfilm. Nej, den får mig inte att bli sosse, men jag gillar ändå filmen. Den har en positiv ton, den andas trygghet är väldigt… socialdemokratisk. På det bra sättet. Inte på det gnälliga ”allt är borgarnas fel”-sättet. Inte heller på det ångestfyllda, hotfulla ”om inte vi får styra går det åt helvete”-sättet. Därför gillar jag den. (Lugn, jag har inte fått en stroke.)

Det hela börjar med att Stefan Löfven stiger fram till en korvmoj. Korvgubben, som är en ung kille men det heter faktiskt korvgubbe ändå, frågar vad han vill ha. Och då berättar Löfven att han vill ha ett samhälle där trygghet går före skattesänkningar, och så klipper filmen mellan olika scenarier medan Löfven pratar på om hur han vill att det ska fungera.

Det jag verkligen gillar är att i alla olika scenarier är att Löfven inte har huvudrollen. Det är inte han som kommer in och fixar allting. På sin höjd underlättar han lite men håller sig i övrigt ur vägen. Han öppnar dörren på sjukhuset så att vårdpersonalen som kör en bår kommer fram snabbare. Han sparkar tillbaka en boll till några ungar på skolgården och langar verktyg till mekanikern i smörjgropen under en bil. Och om det är något jag verkligen skulle önska av politiker så är det just det – att de nöjer sig med att underlätta saker och i övrigt håller sig ur vägen. Därför att oftast räcker det. Avlasta så att var och en kan göra det de är bäst på. Låt mekanikerna skruva bilar, låt kirurgerna operera och låt poliser vara ute på gatorna. Det behövs inga stora reformer där det räcker med små justeringar.

Så ja, det är väldigt socialdemokratiskt. Jordnära, vardagligt, diskbänksrealistiskt. Jag gillar det. Ändå är det något som skaver.

För Löfven avslutar det hela med att säga: ”Och så vill jag ha en kokt med bröd. Men vad vill du ha?” Och då tar korvgubben ett andetag för att svara, men istället för att lyssna på vad han har att säga smackar man upp den socialdemokratiska loggan i plytet på oss och dränker honom med lite gullig musik.

Och det känns också väldigt socialdemokratiskt. På det dåliga sättet. Jag begriper att det inte alls är så det ska tas emot, men för oss som inte bekänner oss till socialdemokratin så är det här ett utslag av socialdemokratisk arrogans. Det här att fråga, men inte lyssna på svaret. ”Alla ska med”, oavsett om de vill det eller inte. Vart vi ska? Oroa dig inte för det du, lille vän.

För att vara ärlig så är det knappast något unikt socialdemokratiskt fenomen. Svårigheten att lyssna på vad andra vill, det här att bara mala på om sitt eget budskap, även när man får en helt vardaglig fråga, spänner över hela det politiska fältet. Men som det stora, statsbärande parti Socialdemokraterna varit och vill vara får det också finna sig i att vara de som blir mest förknippade med dylikt oskick.

Vad jag vill ha? Politiker som lyssnar mer än de pratar. Som ser människor som individer, inte grupper och definitivt inte röstboskap. Och så vill jag ha en chorizo.


Photo on Foter.com

Mansplaining och alkoholfri skål

Jag börjar med Feministiskt Initiativ. Mest för att få det överstökad. Den här filmen är nämligen så gräslig att jag inte ens klarade av att se färdigt den första gången. Det bör också noteras att mycket av det jag vill skriva förmodligen redan har sagts i något andra formuleringar av Johan Ingerö så om du tycker dig känna igen kritiken är det inte så mycket en fråga om plagiat som en fråga om great minds think alike.

Upplägget är att en man har bjudit hem några företrädare för Fi på middag. Vi får följa honom när han förbereder inför bjudning. Dammsuger, matar katten, fixar håret. Allting filmat med softat fokus och ackompanjerat av något slags hissjazz. Sedan ringer det på dörren, och eländet börjar.

Värden börjar duka och ställer frågan hur många de är totalt, varpå en av gästerna genast replikerar med en dryg utläggning om partiets ”feministiska, antirasistiska fördelningspolitik”. Apropå räkna liksom. En annan gäst frågar efter ”återvinningen” och värden gör misstaget att svara på hennes fråga (medan han skär sallad och sprätter den över hela bänken), varpå han får sig en drapa om miljöpolitik. (Vem frågar förresten efter ”återvinningen” i någons kök? Pratar folk så?”)

Och så här fortsätter det. De sitter vid bords och ler gulligt medan en äldre dam i sällskapet petar i maten med armbågen på bordet och gaffeln i fel hand. Värden berättar att det är trevligt att ha alla där och råkar nämna ordet trygghet, och då kommer det naturligtvis en utläggning om säkerhetspolitik, och så får vi veta att ”mäns våld mot kvinnor är en global pandemi runt om i världen”. Vad sägs om den rökta böcklingen?

Det verkligt stora misstaget värden gör är när han visar sin uppskattning för ett bakverk med orden ”jag skulle kunna äta hela den här tårtan själv” varpå tanten med bristande bordskick uppvisar en häpnadsväckande brist på förståelse för bildspråk och med snipig min plockar efterrätten ur händerna på honom. ”Nej vet du vad, någon rättvisa får det ändå vara.” Och på tal om rättvisa…

Jag antar att filmen är avsedd att vara lättsam och jag utgår från att den är gjord med glimten i ögat, att den ska vara lite rolig. Men humorn är ändå ofrivillig för det verkligt roliga med filmen är hur outhärdligt drygt den framställer partiet. Hur allt, från dukning till efterrätter, kan politiseras. Hur bokstavligt man tolkar varenda ord. Och hur nedlåtande man uttrycker sig. Alla som föreläser för den stackars värden gör det med betoning på varenda stavelse, gärna med huvudet lite på sned, som att man talar till ett barn, medan övriga sitter och nickar medhållande. Och under föreläsningarna svävar diverse värdeord i luften i något slags fluffigt, pulserande typsnitt, vilket ytterligare förstärker känslan av att den här filmen vänder sig till människor som har åtminstone tio år kvar till rösträtt.

Jag kan väl säga så här: Om folk kom hem till mig och betedde sig som de fem fiministerna i filmen, då hade jag slängt ut dem långt innan vi kom till ”alkoholfri skål”. Och det verkligt ironiska är att det här sättet att förklara saker som ingen har bett om, att svara på frågor som ingen har ställt och att förutsätta att mottagaren för budskapet för ens budskap är totalt okunnig – är inte det själva definitionen av mansplaining?

Avsiktsförklaring

Det drar ihop sig till val. Nu ska valfläsket tillredas, leden slutas och flosklerna dammas av. Såväl städer som landsbyggd tapetseras med plakat där partiledare ler ikapp med solen tillsammans med ett par slagord som är lagom intetsägande för att inte reta upp någon. Och medan partister stämmer in i fotbollskören och hurrar åt allt just deras parti gör, drar resten av oss täcket över huvudet och inväntar valdagen så att vi kan få stoppa en lapp i lådan och göra slut på lidandet för den här gången.

Ett sätt att få ut sitt budskap är förstås med en propagandafilm. Varje parti med självaktning gör därför en valfilm. Efter att ha råkat se ett par sådana blev jag lite sugen att i någon form av självskadebeteende ta itu med uppgiften att göra en bloggserie där jag recenserar partiernas respektive filmer. I sann demokratisk anda lät jag folket väljarna bestämma så jag slängde ut frågan på Twitter.

Och eftersom ja-sidan vann med en majoritet så förkrossande att bara Folkrepubliken Nordkorea kan överträffa den måste jag ju leverera. Eller kanske inte. Vallöften brukar väl ändå bara gälla fram till valdagen.

Den som lever får se. Men jag lovar att det som blir åtminstone kommer att vara subjektivt, spydigt och surt.

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND

Redan hemma

I helgen snubblade jag över ett inlägg på Facebook där en Amer Hatic beskriver hur han har fått en broschyr i brevlådan från Alternativ för Sverige. Broschyren talar kort och gott om att det är dags för honom att åka hem. Hatics svar är läsvärt, och landar i följande: ”Jag är redan hemma.”

Bland kommentarerna hittar jag vittnesmål från en person med utländsk bakgrund som fick en likadan broschyr tryckt i handen i Almedalen. Efter detta har jag sett flera vittnesmål i sociala medier om personer med invandrarbakgrund som fått den här broschyren. Det verkar oklart om det här är en riktad kampanj som AfS fotfolk delar ut till människor de uppfattar som invandrare, eller om det är en folder som distribueras till allmänheten. När ETC frågar PostNord vet de inte själva om de har varit inblandade i distributionen, men just det kan ju knappast förvåna någon.

Jag blir beklämd när jag ser sådant, för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill tala om att de där tomtarna inte talar för mig. Att för mig får du stanna. I mitt Sverige är du välkommen. Men det blir också fel, för det är inte mitt Sverige. Alla försök att formulera det blir lätt självgott. Som att folk ska vara tacksamma för att jag låter dem bo här, i mitt Sverige, när många av de människor AfS vill kasta ut har bidragit till så mycket mer för det här samhället än vad jag har gjort. Jag får samma märkliga känsla av vanmakt och oförmåga att formulera mig när Svärjevännerna lever rövare med sin falska omsorg om ”våra” kvinnor.

Så jag tänker travestera Birk Borkasson när han läser lusen av Ronja Rövardotter:

Era kvinnor? Ert Sverige? Kvinnorna är sina egna, och de lever i kvinnornas Sverige. Och det är också finnarnas Sverige, och kurdernas och syrianernas Sverige. Och skåningarnas och norrlänningarnas och stockholmarnas Sverige. Och arbetarnas och borgarnas och böndernas och de lärdes Sverige. Och judarnas och muslimernas och de kristnas och ateisternas Sverige. Dessutom är det mitt Sverige. Och ert Sverige med. Men vill ni ha det för er själva, då är ni dummare än jag trodde när jag först såg er.


Bild: Panoramavy över Södertälje. Mitt hem.

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?


Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,