Velpottorna som envisas med att säga njae till Lex Bodström och hänvisa till att de naturligtvis inte vill men beklagligt nog måste införa direktivet, brukar hänvisa till de böter som Sverige kommer att drabbas av om vi vägrar. Olof Bjarnason räknade nyligen ut vad de böterna faktiskt skulle bli, och med undantag för att Bjarnason kommer från en del av landet där man tror att det heter “sockar” och inte “sockor” (eller egentligen strumpor, då sockor är något tjockare) så är det mycket läsvärt.
Bjarnason landar i sina uträkningar i att frihet kostar en spänn i månaden per medborgare. Det får mig osökt att tänka på den här fina, patriotiska sången ur en av de absolut vassaste satirfilmerna någonsin, Team America.
Igår kväll exploderade Twitter i ilska. Många av de jag följer uttryckte sin upprördhet över Peter Erikssons radiointervju där han klart och tydligt förklarar att Miljöpartiet tänker införa datalagringsdirektivet.
Jag tänker ta Peter Eriksson och Miljöpartiet i försvar. Till skillnad från andra är jag nämligen inte alls arg på Eriksson för den här intervjun, utan snarare tacksam. Det är ju utomordentligt ärligt och paradoxalt rakryggad att redan nu berätta att man inte har någon ryggrad. Jag hade önskat att Centern kunde ha gjort samma sak inför förra valet så att jag hade sluppit kasta bort min röst på dem.
Inför förra valet hade Centern profilerat sig som en stark röst för frihet och mot det framväxande övervakningssamhället, och därtill ett parti där flera uppkäftiga nya krafter tog plats. Därför fick de min röst, och vi vet ju hur det gick. Centern släppte allt vad motstånd mot övervakningssamhället heter och röstade igenom både FRA-lagen och Ipred. De nöjde sig inte ens med att rösta igenom skiten – Centern har dessutom tagit ett stämmobeslut på att de numera är för FRA-lagen. Vad som från början var en kompromiss är nu partiets officiella politik.
Miljöpartiet är på många sätt Centerns spegelbild på vänsterkanten. Står nära mitten, har (naturligtvis) en stark miljöprofil och har därtill en stark profil som ett parti som står upp för den personliga integriteten. Även Miljöpartiet har genom åren haft för vana att släppa fram nya och uppkäftiga krafter.
Men nu gör alltså Miljöpartiet precis som Centern beträffande datalagringsdirektivet (Lex Bodström). Först är man emot, sedan är man motvilligt för (som en kompromiss måhända) och sedan visar det sig att man har skrivit en motion för lagens införande som Socialdemokraterna anslutit sig till. Kompromissen är numera partiets officiella politik.
Jag undrar varför. Varför vek Centern ner sig så fullständigt? För att sitta i regering, visst. Makt lockar. Men vad är poängen med att sitta i regering om man inte använder den till vad man tror på? Vad är det för mening med makt om man bara går någon annans ärenden? Då är man en lakej och inget annat.
Och varför gör Miljöpartiet samma sak? Är de så sugna på att bli erbjudna ministerposter av Socialdemokraterna att de ställer upp som syndabockar? Centern driver Moderaternas politik som vore det deras egen och Moderaterna går fria. Tänker Miljöpartiet driva Socialdemokraternas politk som sin egen och låta Socialdemokraterna gå fria? Varför så korkade? Övertrumfar maktkåtheten den egna självbevarelsedriften?
Det finns förstås en avgörande skillnad här. Centern väntade till efter valet med att kasta av sig masken och säga ”moahahaha” till sin väljare och gräsrötter. Miljöpartiet gör det redan före valet. Det måste ändå betraktas som ärligt och uppriktigt och dylikt ska förstås uppmuntras.
Därför: Tack Peter Eriksson för att du berättar hur det ligger till så att folk slipper rösta på ditt parti. Och på samma sätt som Miljöpartiet förklarar att de ogillar Lex Bodström men ändå avser driva igenom det hoppas jag nu att medborgarna förklarar att de gillar Miljöpartiet men låter bli att rösta på dem.
Men nu vill jag inte låta Peter Eriksson få sista ordet, utan ger det istället till hans partikollega Carl Schlyter som, efter en uppräkning av den plan som finns för att bekämpa Lex Bodström på EU-nivå, levererar följande:
Om vi trots detta inte kan stoppa det så får vi helt enkelt betala 100 miljoner om året i böter. Det är ändå betydligt billigare än vad datalagringsdirektivet kostar (mellan 170-600 miljoner). Jag betalar hellre 20 kr om året i “frihetskostnad” på tele/data-räkningen än 100 kr om året för finansiering av “storebror”.
Sanna Rayman skriver på SvD:s ledarblogg om Folkhälsoinstitutet och dess till synes märkliga tolkningar av tingens ordning. Det hela baseras på ett pressmeddelande från FHI där de låter meddela att alkoholkonsumtionen minskar trots:
Fler serveringstillstånd, mer tillåtande attityder mot alkohol, fortsatt privatinförsel, internetförsäljning, mer sofistikerad marknadsföring särskilt mot unga; allt är faktorer som borde lett till ökad konsumtion, säger Sven Andréasson, expert vid Statens folkhälsoinstitut. Därför är det glädjande att se att trenden, kanske framför allt hos ungdomar, går mot en mer restriktiv hållning mot alkohol.
I nästa andetag meddelar FHI att narkotikarelaterade brott och dödsfall ökar, vilket då också måste anses vara trots fortsatt restriktiv politik eftersom ingen liberalisering skett på det området.
När experter redovisar data och säger saker som att “det kan tyckas som att verkligheten ser ut så här trots den fina karta som salig Blinn-Johan ritade vid slutet av förra istiden” gäller det att se upp. Det betyder ofta att experten har en agenda och anser att Blinn-Johans karta alltjämt ska gälla. En objektiv expert skulle nämligen vara öppen för att trots kanske är på grund av.
Trots att jag är partisk kan jag inte låta bli att dra paralleller till fildelningsdebatten. Där är det nämligen vanligt förekommande att ökande försäljningssiffror viftas bort som trots istället för på grund av. Men det är förstås applicerbart på många andra aktuella ämnen. När isarna smälter på den ena polen är det på grund av klimatförändringarna, och när de breder ut sig på den andra polen är det trots desamma. Det moderna samhällets invånare har stadigt blivit fetare trots alltmer lightprodukter och trots att vi utvecklat en kollektiv fobi mot fett i maten. Och västvärlden med USA i spetsen blir alltmer illa omtyckt i mellanöstern trots omfattande försök att bomba fram demokrati. Mycket märkligt.
Jag säger inte att kurvor som tycks trotsa expertisens förväntningar alltid beror på en dold agenda. Ibland kan det helt enkelt bero på att det finns okända eller förbisedda faktorer. Verklighet är komplexa saker som sällan gör sig rättvis i tvådimensionella diagram. Men det är onekligen något obehagligt religiöst över att fortsätta proppa i sig mer av en medicin som inte visar några tecken på att fungera, bara för att man är så övertygad om att den är rätt.
Kära sporthatande läsare. Den här texten handlar endast i förbigående om sport. Vänligen försök stå ut.
Igår läste jag att den tyska skidskytten Magdalena Neuner har fått nog och lämnar OS. Anledningen är den fanatiska dopningsjakt som hon upplever har tagit sig för stora proportioner. Neuner menar att man inte får utrymme att njuta av en seger eftersom man genast måste underkasta sig tester, och drar uppenbarligen slutsatsen att det helt enkelt inte är värt det. Eller, som Neuner själv uttrycker det: Vi behandlas värre än får på väg till slakt. (Svin enligt Aftonbladet, men Schafe - får - enligt den tyska tidningen Bild som Aftonbladet tycks ha som primär källa i övrigt.)
Dopningsjakten illustrerar ganska väl problemen med balansen mellan att hitta och sätta åt den som har något fuffens för sig, och att bibehålla respekten och värdigheten för den oskyldiga, den man ska försvara. Framför allt illustrerar det vad som händer när kampen mot det onda överskuggar allt annat.
Det visar också vad som händer när någon sätter ner foten. När OS skidskyttedrottning Magdalena Neuner nu säger att det får vara nog, jag ställer inte upp på att bli behandlad såhär, och åker hem, då börjar genast kommentarerna dyka upp: Hon har något att dölja. Hon är dopad.
Det är så det fungerar i samhället också. Den som ifrågasätter metoderna och rimligheten i dem har något att dölja. Den som protesterar mot polisens agerande har något att dölja. Den som inte vill få sina brev öppnade av staten, den som inte vill släppa in upphovsrättslobbyn för att gå igenom skivsamlingen och kräva fram kvitton på varje enskild skiva, den som inte vill klä av sig naken för ynnesten att flyga från Arlanda till Oslo, har något att dölja. Och den som har något att dölja är skyldig. Den som har något att dölja är en dopad terroristpedofildelare.
Nu kan man förvisso hävda att den som inte vill underkasta sig dopningsjägarnas metoder helt enkelt får syssla med något annat. Jag tycker att det är lite hårt, men visst; den som inte gillar hur en arbetsplats fungerar kan skaffa sig ett annat arbete. Åtminstone teoretiskt. Jag vet inte hur dopningskontrollanter arbetar, men jag har läst rapporter om idrottare som beordrats klä av sig och jag har tidigare hört talas om att elitidrottare alltid måste meddela var de befinner sig för att de alltid ska kunna utsättas för en spontan kontroll. Vill man inte ställa upp på dylikt kan man alltid ge upp allt man tränat för hela sitt liv och skaffa ett annat jobb.
I samhället finns det emellertid inget sådant alternativ. Inget opt out. Så när samhället i sin iver att bekämpa terroristpedofildelare behandlar alla sina invånare som just sådana, då har hela poängen med det hela gått förlorad. Ty idrottens bekämpning av dopning och samhällets bekämpning av terroristpedofildelare går ut på samma sak; att skydda de oskyldiga, de hyggliga, de som inte har något att dölja. Så vad är poängen om alla ändå behandlas som skyldiga? Som får på väg till slakt?
Det brukar ofta sägas att idrottare har ett ansvar att vara förebilder. I det här avseendet tycker jag att Magdalena Neuner är en utmärkt förebild. Jag hoppas att allt fler tar efter henne.
Henrik Pontén och Antipiratbyrån är ifartenigen. Inte ens ett år efter att de fått Ipred, en lag som ger privata intressen polisiära eller rent av extrapolisiära befogenheter, gnölar de och vill ha mer. För Ipred räcker inte. Direktlinje till polisen räcker inte. Att privata intressen får tillgång till bevismaterial räcker inte.
Pontén och hans anhang anser dagens lagstiftning otillräcklig eftersom bittorrentteknik är för svårspanat. Precis som vi påpekade under Pirate Bay-rättegången är det hopplöst att säkerställa bevismaterial om vem som egentligen tillhandahållit vad. Det hindrade förstås inte tingsrätten från att fälla The Pirate Bay, men förhoppningsvis kommer hovrätten senare i år att slå fast att man inte kan hålla vägverket ansvarigt för att bankrånare använder vägnätet.
Pontén säger att lagen är otillräcklig och uppmanar lagstiftarna att våga modernisera den. Äntligen något vi är överens om! Modernisera upphovsrätten så att den kommer i samklang med sin tid.
Det är hög tid att sluta lyssna på Pontén och upphovsrättsmaffian nu. Privata intressen ska inte kunna beställa lagar. De kommer aldrig att ge sig. De fick lillfingret och sedan hela handen (istället för kalla handen) och nu vill de ha lagligt stöd för att skicka människor svarta handen. Pontén säger det nästan rakt ut; man vill ha möjlighet att skicka utpressningsbrev (även om man väljer att kalla det varningsbrev) till misstänkta fildelare, och det ska vara en “oberoende organisation” som sköter det. Hur oberoende? Lika oberoende som Netopia, som backas upp av hela den upphovsrättsindustriella gräddan? Lika oberoende som Tomas Norström, domare i TPB-målet som bara råkade sitta med i flertalet intresseföreningar kring upphovsrätt, tillsammans med skivbolagens företrädare Monique Wadsted, Peter Danowsky och Henrik Pontén?
Istället för att lyssna på Pontén borde man lyssna på Jonas Birgersson. Han förklarar sakligt varför bittorrent är svårspanat men understryker att det inte är byggt i det syftet. Däremot finns det teknik som är avsedd för att vara omöjlig att spana på, och blir dylikt allmängods så kommer också allehanda betydligt obehagligare element att använda det för att dölja sin verksamhet. Logiken torde vara uppenbar: Allt man gör som får enskilda medborgare att känna sig hotade, vare sig de har något att dölja eller inte, skapar en större efterfrågan på anonymiseringstjänster, krypteringsteknik etcetera, och där det finns efterfrågan finns det snart någon som skapar det som efterfrågas.
To every action there is always an equal and opposite reaction, sa Isaac Newton. Reaktionen på Pirate Bay-domen, FRA-lagen och Ipred var att Piratpartiet drabbades av vertikalitet tog plats i Europaparlementet. Så fortsätt du bara, Pontén. Vi har inte pengar till att avlöna några PR-konsulter, så det är jättebussigt av upphovsrättsindustrin att hjälpa oss in i riksdagen. Väl där ska vi nog kunna tacka vår vän Henke med en klassisk blombombning.
På jobbet har vi radion på för att höra hur det går i OS. Nu ska det inte handla om det, men låt mig ändå säga att curling inte är någon vidare radiosport. “Den glider. Den glider fortfarande. Fortfarande. Nu drar den sig lite i sidled. Den blir nog lite kort. De sopar. Nu stannar den. Jo, den hamnade rätt bra ändå.” Gäsp.
Hur som helst så hörde jag en nyhetssändning där man bland annat rapporterade om riksdagens utrikespolitiska debatt. Mot slutet av sändningen kände jag att pulsen steg en smula. Reportern nämnde något inledande om att regeringen ansåg att man måste hjälpa till att arbeta för ett öppnare Internet i diktaturer, och sedan kom Carl Bildt in och berättade högfärdigt att man såg med oro på att vissa regimer ökade kontrollen och filtreringen av Internet. Vilket är alldeles sant. Din regim bland andra, Calle.
Så för att få veta lite mer om vad regimen egentligen vill satte jag mig och läste dess utrikesdeklaration (pdf) som lagts upp på riksdagens hemsida. När man vet vilka lagar regimen drivit igenom och vilka som är på gång så är det svårt att hålla sig för skratt. Det är förvisso ett bittert, torrt skratt som fastnar i halsen, men det räknas.
Varsågod, här följer några exempel på det snömos som levereras i dokumentet, som för övrigt borde heta något i stil med “Snömos! Snömos var det här! Kom och köp snömos!”
Vårt Europa ska vara ett öppet Europa.
Mhm.
Vi vill inte stänga dörrar mot framtiden – vi vill öppna möjligheter.
M…hm.
En hållbar globalisering måste bygga på demokratiska värderingar, på
respekten för mänskliga rättigheter och på folkrättens principer.
Men det gäller förstås bara vissa mänskliga rättigheter. De som inte är i vägen just nu.
Det allra bästa stycket är lite längre. Jag skulle kunna skriva ironiska saker om flisor, bjälkar och ögon, eller om att sopa framför egen dörr (apropå curling) men det behövs inte.
Regeringen stärker insatserna för yttrandefriheten, med särskild tonvikt på att underbygga den starka potential ny teknik och nya medier har i att främja det fria ordet. Det fria informationsflödet och den globala elektroniska infrastrukturen är en grundsten för såväl ekonomisk utveckling som ökad frihet i världen. Det är därför med stor oro som
vi kan konstatera att informationsteknologin i ökad utsträckning missbrukas av vissa aktörer för att bekämpa det fria utbytet av åsikter, tankar och idéer.
Jag undrar hur man blir sådan. Hur kan man så systematiskt säga en sak och samtidigt göra något annat? Hur sover man om natten?
På 900-talet sjösatte norrmännen några båtar och seglade ut i det okända. De hade hört talas om en ö långt ut i havet, en i stort sett obebodd ö, bortsett från några landsmän som redan slagit sig ner där. De lockades av möjligheten att leva som fria människor och trotsade därför farorna med att ge sig ut på okänt vatten. De som klarade resan skapade sig en fristad och grundade något så modernt som en republik på Island. Idag betraktas landet som världens äldsta ännu aktiva demokrati.
Man ska ha i åtanke att dåtidens människor inte hade kartlagt planeten och att de förmodligen trodde att världen slutade med ett stup, eller ett evigt mörker. Ändå gav de sig av. Så svår var den tyranni de levde under och så stark är frihetens drivkraft. Tyrannen de flydde från är känd under namnet Harald Hårfager.
Nu, drygt tusen år senare, börjar vi åter blicka hoppfullt och längtande mot Island. Anledningen är att Island efter en ekonomisk kollaps börjat titta på ett sätt att skapa sig en särställning i världen. På samma sätt som Schweiz en gång skapade sig en unik position genom sin banksekretess vill Island nu bli ett land där information på riktigt får vara fri. Tanken svindlar.
Idag tisdag röstar det isländska parlamentet, Alltinget, om Icelandic Modern Media Initiative, som troligen heter något annat på isländska. Islänningarna är nämligen mycket stolta över sitt språk och mycket restriktiva med låneord, så det skulle förvåna mig mycket om det inte finns ett inhemskt namn på initiativet, även om det är ett djärvt och utåtriktat drag med det uttalade syftet att stärka yttrandefriheten både på Island och runt om i världen, och att tillhandahålla ett starkt källskydd. Det här är, såvitt jag förstår, ett brett politiskt initiativ som hela parlamentet står bakom. Ungefär som med Sverige och datalagringsdirektivet (Lex Bodström), fast tvärtom.
Om förslaget går igenom så förväntar jag mig att en stor del av internets befolkning börjar migrera. Det kommer att uppstå en stor efterfrågan på serverplatser på Island, eftersom de kommer att tillhandahålla något som blir alltmer sällsynt på det europeiska fastlandet; kommunikationsfrihet.
Dryga tusen år efter Harald Hårfager är vi på väg att fly till Island igen. Den här gången är det förvisso ingen hårfager man som står för förtrycket, men likväl en härskare som i rask takt monterar ner vår frihet. Och skulle den demokratiska processen ge ett regimskifte så får vi bara tillbaka den andre. Datalagringsdirektivets skapare, Thomas Tvålfager.
Snälla Island. Visa att det finns en annan väg än ökad kontroll och mer restriktioner. Tänd en hoppets fyr innan vi seglar ut i det eviga mörkret.
Det finns ett raljant uttryck om skillnaden mellan höger och vänster: ”Den som inte varit vänster före 30 har inget hjärta. Den som fortfarande är vänster efter 30 har ingen hjärna.” Man ska inte ta alltför allvarligt på det, men med tanke på att vänstern gärna anklagar högern för att vara känslokall och högern gärna anklagar vänstern för att vara naiv, så kanske det ligger något i det. Jag överlåter åt andra att avgöra om jag har både hjärta och hjärna, eller helt enkelt saknar bägge delarna.
Under större delen av mitt liv har jag identifierat mig som vänster. Jag vet att det kommer som en överraskning för många av er, men så är det. Som yngre var jag mycket tilltalad av socialismens fokus på rättvisa och solidaritet. Såpass att jag i gymnasiet prydde min jeansjacka med ett par dekorativa röda stjärnor, något som förvisso var mer i provokativt syfte än något annat. Jag var inte politiskt engagerad, men jag hade starka övertygelser och började pröva mina vingar. Jag ansåg att det fanns ett rätt och ett fel, svart och vitt, på och av. Jag var digital.
Ju äldre jag har blivit desto viktigare har det emellertid blivit med frihet. Rätten att bestämma över sitt eget liv. Därför började jag alltmer snegla åt det liberala hållet, men det bör alltså noteras att det ingalunda berodde på att jag är ”höger”, utan snarare för att vänstern släppt ifrån sig allt vad liberalism heter. Den frihetliga vänstern finns, jag vet det, men den har liksom drunknat och försvunnit i kollektivismens kölvatten.
Så jag skuttade över staketet och definierade mig som liberal. Då visste ju inte jag att liberalerna samtidigt skulle skutta vidare, men det blev snart uppenbart. Och då menar jag liberal i meningen livsstilsliberal, ty jag var alltjämt tämligen ointresserad av ekonomi. Jag ansåg och anser fortfarande att fria människor har en självklar rätt att välja hur de vill leva så länge det inte är till skada för andra eller inskränker andras svängrum. Jag ansåg och anser fortfarande att yttrandefrihet, budbärarimmunitet och brevhemlighet, rätt att kommunicera fritt och ta del av information, är centralt för att människor ska vara fria, och jag anser att frihet är viktigare än något annat.
Tyvärr visade det sig att de som skulle representera liberalismen inte har samma definition av begreppet som jag har. Det var då jag upptäckte Piratpartiet. Ett parti som drev de frågorna jag ansåg var viktiga utan att låta sig tyngas ner av den fördelningspolitik som tenderar att dominera diskussionen och som jag aldrig varit intresserad av.
Så jag kommer förvisso till Piratpartiet från höger och min retorik må skvallra om det, men jag har själv aldrig definierat mig som sådan. Däremot är jag alltjämt liberal, och jag bordade piratskutan för att jag ser det som den sista liberala livbåten.
När Klara Tovhult och jag en sen kväll tillsammans men på varsitt håll satt och skrev på ett gemensamt dokument gjorde hon en intressant iaktagelse. Det blev nämligen väldigt uppenbart vilken skillnad i retorik vi har. Klaras språk är fullt av passion och eld och andas vänster, medan jag är torrt spydig och således höger. Retoriskt sett alltså.
Detta fick mig att börja fundera. Kan det vara så att en del av slitningarna inom Piratpartiet kan förklaras med att vi kommer från olika håll? Missförstår vi varandra för att vi uttrycker oss på olika sätt? Det finns ju trots allt en ganska tydlig retorisk skillnad mellan höger och vänster. Och kan det dessutom vara så att en ytterligare förklaring är att vi, genom att lägga en del av våra åsikter åt sidan för att samarbeta i våra gemensamma frågor, förnekar en del av oss själva, och att detta tar sig uttryck i en viss frustration?
Jag tror det. För när jag tänker efter så vet jag väldigt lite om var mina partikamrater har sina politiska rötter. Jag känner till några, kan gissa mig till några till med kvalificerade spekulationer, men de allra flesta vet jag faktiskt ingenting om. Därför att det är något vi har lagt åt sidan för att samarbeta kring ett antal centrala informations-, integritets- och frihetsfrågor.
Jag tror emellertid att det är ett misstag, och jag tror inte att det någonsin var ämnat att vara så. Att vi lägger vissa saker åt sidan för att samarbeta innebär inte att vi ska förneka vilka vi är. Tvärtom. Poängen är ju att acceptera skillnaderna och fokusera på det vi är enade om. Vi är lila för att vi är både röda och blå, inte för att vi är varken eller.
Därför vill jag ha igång en kampanj. Jag vill att alla piratbloggare som känner sig manade hakar på och bekänner färg. Berätta om era politiska bagage, varifrån ni kommer, vad som färgat er och varför ni blev pirater. Jag tror nämligen att vi på så sätt kan öka förståelsen för vilka vi är. Dels utifrån förstås, men kanske till och med viktigare internt. Jag tror helt enkelt att det är viktigt att vi berättar våra historier, både för varandra och andra.
Och kom ihåg att den pirat som står längst ifrån dig själv också är den som mest förtjänar din respekt. Kom ihåg hur mycket den personen är beredd att lägga åt sidan för att samarbeta med dig.
Det har gått som ett meme de senaste dagarna, Filmfolkets enkät som besvaras av moderaterna Anna König Jerlemyr och Hans Wallmark. Frågorna är naturligtvis ställda till folk som man på förhand vet inte kommer att svara fel, och för säkerhets skull också formulerade på ett sådant sätt att man inte kan svara fel av misstag.
Enlångradbloggare har naturligtvis valt att kommentera och svara på frågorna efter eget huvud, för att liksom balansera upp det hela, och jag tror att det ganska tryggt kan konstateras att Filmfolkets propagandastunt exploderade i ansiktet på dem själva. Jag tänker däremot inte besvara enkäten utan istället skriva en egen och skicka ut till två helt slumpmässigt utvalda personer som råkade bli Thomas Tvivlaren och Emma Opassande. Men alla får förstås svara (jag ser särskilt fram emot Sug-Steffos svar). Enkäten är att betrakta som public domain.
Vilket är din bästa nedladdning någonsin?
Hur brukar du oftast rösta, har du exempelvis testat något av alla de svenska vårdskolaomsorg-alternativ som klumpat ihop sig i Mittens Rike?
Tycker du att rättssäkerhet, budbärarimmunitet och brevhemlighet är viktigare för samhället än att en välmående bransch med en armé av gråterskor får idka utpressning mot barnfamiljer?
Hur tycker du att man ska minska konkurrenstrycket från den illegala underhållningskartellen för de legala aktörer som distribuerar kultur via nätet, bland annat på The Pirate Bay?
I många europeiska länder fanns en gång i tiden så kallade black rooms där maktens lakejer öppnade och kontrollerade all post. Tycker du att vi ska ha samma regler i Sverige?
