Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Henrik Brändén och Markus Berglund skriver på Brännpunkt och uppmanar folk att rösta pirat. Det tänker nämligen de själva göra.

Markus Berglund stannar visserligen kvar inom Centerpartiet men är sedan länge både guld- och hederspirat. Henrik Brändén å sin sida lämnar Socialdemokraterna efter lång och trogen tjänst och bordar piratskutan. För mig är detta förvisso ingen överraskning eftersom Brändén emellanåt gästbloggar på Livbåten. Jag förutspådde att Marcus Fridholm skulle komma ombord och när Göran Widham följde efter var min enda reflektion att det tog lite längre tid än jag trodde. Livbåten är en mycket bra plantskola för pirater och fler borde gästblogga där.

Anledningen till utspelet är att Brändén och Berglund tröttnat på sina respektive partiers vekhet och helt enkelt misslyckande i integritetsfrågan. Jag förstår dem, och det är ett väldigt starkt och välkommet utspel eftersom de så tydligt understryker att det inte spelar någon roll om vi har en blå eller röd regim efter valet. Inte i den frågan. Tycker man att människor har rätt till ett privatliv, att oskuldspresumtion är en viktig princip och att kommunikationsfriheten är viktig att slå vakt om, då är Piratpartiet det enda alternativet.

På sina respektive bloggar utvecklar Brändén och Berglund sina tankar och motiv ytterligare. Det är stark läsning som jag verkligen rekommenderar, och mellan raderna kan man ana både frustration och djup sorg över att behöva vidta dessa åtgärder. Jag känner just nu en så djup respekt för både Markus Berglund och Henrik Brändén att jag inte riktigt kan uttrycka den i ord, och de som läst mig ett tag eller pratat med mig någon gång vet att det är ovanligt.

Tack för ert patos, för er principfasthet och inte minst för ert stöd. Ni är vinden i våra segel.

---

Andra bloggar om: henrik brändén, markus berglund, socialdemokraterna, centern, piratpartiet, val2010, intressant?

Henrik Brändén och Markus Berglund skriver på Brännpunkt och uppmanar folk att rösta pirat. Det tänker nämligen de själva göra. Markus Berglund stannar visserligen kvar inom Centerpartiet men är sedan länge både guld- och hederspirat. Henrik Brändén å sin sida lämnar Socialdemokraterna efter lång och trogen tjänst och bordar piratskutan. För mig är detta förvisso ingen överraskning eftersom Brändén emellanåt gästbloggar på Livbåten. Jag förutspådde att Marcus Fridholm skulle komma ombord och när Göran Widham följde efter var min enda reflektion att det tog lite längre tid än jag trodde. Livbåten är en mycket bra plantskola för pirater och fler borde gästblogga där. Anledningen till utspelet är att Brändén och Berglund tröttnat på sina respektive partiers vekhet och helt enkelt misslyckande i integritetsfrågan. Jag förstår dem, och det är ett väldigt starkt och välkommet utspel eftersom de så tydligt understryker att det inte spelar någon roll om vi ha

Den sista delen i Piratpartiets kampanj på The Pirate Bay fick handla om våra opinionsfriheter; yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kommunikationsfrihet. Det här är saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Häromnatten jobbade jag ihop med en muslim och liberal som utan omsvep förklarade att han blev ledsen och sårad av Lars Vilks klotter, men lika självklart försvarar Vilks yttrandefrihet. Det är ett konsekvent resonerande på en nivå som tyvärr många ledande politiker inte klarar av.

För yttrandefrihet handlar just om rätten att yttra det andra inte håller med om eller rent av blir arga och ledsna av. Det behövs ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om, som att kattungar är söta eller att en kopp varm choklad är gott efter en skidtur.

Tyvärr är det här svårt för en del att greppa, så när någon blir kränkt av ett uttalande så får vi debatter om huruvida man får säga så. Som om yttrandefrihet var ett privilegium som staten lånar oss med förbehåll att den dras in igen om vi missbrukar den. Det enda sättet att missbruka yttrandefriheten är genom att tiga.

Om du inte gillar vad någon säger så är rätt bemötande att använda din egen yttrandefrihet till att säga emot. Det är så det fungerar. Gillar du inte vad jag skriver så är du välkommen att svara här nedan.

En bild säger mer än tusen ord sägs det, och just den här bilden (från skyltat.se) säger mer om yttrandefriheten än jag kan förmedla i ord. Det är vackert.

---

Andra bloggar om: yttrandefrihet, piratpartiet, lars vilks, islam, intressant?

Den sista delen i Piratpartiets kampanj på The Pirate Bay fick handla om våra opinionsfriheter; yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kommunikationsfrihet. Det här är saker som ligger mig varmt om hjärtat. Häromnatten jobbade jag ihop med en muslim och liberal som utan omsvep förklarade att han blev ledsen och sårad av Lars Vilks klotter, men lika självklart försvarar Vilks yttrandefrihet. Det är ett konsekvent resonerande på en nivå som tyvärr många ledande politiker inte klarar av. För yttrandefrihet handlar just om rätten att yttra det andra inte håller med om eller rent av blir arga och ledsna av. Det behövs ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om, som att kattungar är söta eller att en kopp varm choklad är gott efter en skidtur. Tyvärr är det här svårt för en del att greppa, så när någon blir kränkt av ett uttalande så får vi debatter om huruvida man får säga så. Som om yttrandefrihet var ett privilegium som staten lånar oss med förbeh

Lagom anonym:

Jag känner egentligen alldeles för många som ställer upp i riksdagsvalet för att med gott samvete kunna välja en enda person att kryssa. Min första tanke var mmn-o eftersom jag vet hur mycket han gjort och kämpat. Min andra tanke var Ella. Men efter hon misslyckats med den Calskrove som var villkoret för hennes personkryss, så förstod jag att det behövdes något alldeles speciellt för att förtjäna mitt dyrbara pennbläck vid sitt namn på valsedeln.

Anders Borg är en stilig karl på många sätt. Han har synfel och lite sådär smålångt hår och oftast inte allt för fula slipsar. Dock är han ju alldeles för sinnesslö för att platsa på annat än ett vårdhem…

Men Joshen däremot, han är en ung man som jag följt ett tag nu. Det som fångade mig var sättet att så målande kunna beskriva situationer ur en synvinkel som även dagens riksdagsledamöter kan förstå. Vilket i sig är en bedrift då många av dem knappt kan förstå våra grundläggande demokratiska principer. För, det som behövs idag är någon som kan sätta sig ner med våra folkvalda ministrar, och så simpelt som möjligt, gärna med hjälp av legogubbar förklara varför dagens lagstiftning är bristfällig på allt för många punkter.

Man ska heller inte skjuta under stolen med att en riktig hårdrockare faktiskt är bäst på det mesta och klår de flesta, även om Dream Theater kanske inte är så mycket att hänga i julgranen…

Så för en pedagogisk, kvick och framför allt snygg riksdag så sätter jag min tillit till Johnny.

Han och allt för många plattnackar har också inspirerat mig till att skaffa ett eget tillhåll på the internetz, så mig hittar man numera på http://lagomanonym.blogg.se.

---

Andra bloggar om: väljarens röst, val2010, personval

Lagom anonym: Jag känner egentligen alldeles för många som ställer upp i riksdagsvalet för att med gott samvete kunna välja en enda person att kryssa. Min första tanke var mmn-o eftersom jag vet hur mycket han gjort och kämpat. Min andra tanke var Ella. Men efter hon misslyckats med den Calskrove som var villkoret för hennes personkryss, så förstod jag att det behövdes något alldeles speciellt för att förtjäna mitt dyrbara pennbläck vid sitt namn på valsedeln. Anders Borg är en stilig karl på många sätt. Han har synfel och lite sådär smålångt hår och oftast inte allt för fula slipsar. Dock är han ju alldeles för sinnesslö för att platsa på annat än ett vårdhem... Men Joshen däremot, han är en ung man som jag följt ett tag nu. Det som fångade mig var sättet att så målande kunna beskriva situationer ur en synvinkel som även dagens riksdagsledamöter kan förstå. Vilket i sig är en bedrift då många av dem knappt kan förstå våra grundläggande demokratisk

Det drar ihop sig till val och medborgarna ser sig om efter alternativ. Partierna försöker bräcka varandra i att ömsom lova guld och gröna skogar och ömsom skrämma folk med vad “de andra” kommer att ställa till med. Media gör sitt till med diverse valkompasser, och med tanke på hur missvisande en del av dessa är så är knappast det här bidraget det sämsta. Välkommen att lära dig politik med Barbapapa! (Klicka på bilderna för större version.)

Barbapapa, Barbamama och alla de små Barbapolitikerna var ute på promenad.
“Hej”, sa Barbapapa till några väljare. “Vad gör ni? Diskuterar ni det kommande valet?”

“Va? Nej, vi försöker bestämma oss för vilken färg vi ska ha på det här staketet”, sa Jakob. “Vad tycker ni?”
“Ja, kan inte ni hjälpa oss?” undrade Lisa.

“Visst kan vi hjälpa till”, sa Barbapapa. “Det blir roligt för oss också. Det första vi ska göra att är att välja ut de färger vi vill ha. Vilken är er favoritfärg?”

Barbamaria gillade grönt. Barbabert föredrog att ha en rolig keps. Alla tyckte de om olika färger, men mest verkade de gilla den som symboliserade deras egen politik. Så de tog med sig lite av alla färger.

“Åh, vad det här är spännande”, sa Lisa. “Jag kan inte bestämma mig för vilken färg jag ska börja med.”
“Då ska du börja med den finaste färgen av alla!” ropade Barbamona. Röd! Det är en stark och fin färg som symboliserar solidaritet.”

“Solidaritet är ganska fint”, sa Barbafredrik, “men det är lite för hög skatt, tycker ni inte det? Orange är en glad och behaglig färg, det är den vi ska ha. Det är Alliansens färg och alla vackra saker är vår förtjänst. Det bästa vore om debatten lägger sig.”

“FRA-lagen är orange. Och Ipred!” sa Barbafredrik.
“Titta! Vi har gjort andra saker också.”
“Jag ska göra en skylt”, sa Lisa som hade svåra koncentrationssvårigheter “och varna folk för att det är nymålat.”

“Jag föredrar gult. Gul som solen över Skara Sommarland”, sa Barbabert. “Mitt parti ställer förvisso inte upp i riksdagsvalet, men det hindrar mig inte från att dyka upp och kläcka ur mig dumheter ibland.”

“Grönt är naturens färg”, sa Barbamaria med ett leende. “Vi har löst alla andra miljöfrågor så numera fokuserar vi bara på klimathotet. Grönt är min turfärg. Jag gillar grönt mest, men kan tänka mig att vara röd ibland bara jag får sitta i regering.”

“Den finaste färgen är faktiskt blå, liberalismens färg”, sa Barba Barbelito. “Staten har inte att göra med vem som ligger med vem, eller varför.” Barba Barbelito förvandlade sig till en tjock blå torsk för att visa alla. “Blått är fint.”

“Det är signalpolitik som är fint!” sa Barbaask och viftade med sin svarta färgburk. Hon var den vildaste hjärnan bland politikerna. “Jag kan föra alla sorters politik, men jag gillar signalpolitik bäst, det är en tydlig politik.”

“Den vackraste färgen är lila”, mumlade Barbarick. “Det är inte bara för att jag är vackrast eller för att jag själv företräder det lila partiet – nej, vi måste börja ta det informationspolitiska perspektivet på allvar.”

“Jag ska rösta på Sverigedemokraterna”, sa Lisa. “Svenska gula blommor utanför kyrkor är vackra, och svenska gärdesgårdar med berg i bakgrunden är söta. Och upp-och-nedvända ekor vid strandkanten är svenskt.”

“Kan ni förstå varför Lisa valde Sverigedemokraterna?” fnös Barbarick.
“Okej”, ropade de andra. “Då letar vi upp andra väljare att övertyga. Vi har ju massor av argument kvar.”

“Vi kan väl tapetsera hela stan!” ropade Jakob. “Vi tapetserar allt som det går att sätta fast ett budskap på. De här trafikskyltarna, till exempel!”
“Och vi så kallade enfrågepartier försöker förklara att allt inte är fördelningspolitik”, sa Barbarick och Barbamaria.

“Den här bilen behöver fräcka svarta prickar så att ägarens grannar kan se att den kanske har körts för fort”, sa Barbaask.
“Vi beskattar den här gatlyktan”, sa Barbamona. Politikerna politiserade allt inom synhåll.

En polis dök plötsligt upp.
“Hallå där!” sa han. “Vad gör ni? Man får inte lov att affischera i stan utan tillstånd. Det är förbjudet!”
Bakom hans rygg köpte Barbapapa glass och balonger åt småpojkar som han stämt träff med på Internet.

“Vem ska göra rent efter er nu?” frågade polisen ilsket. “Så här kan det inte se ut! Är ni höga? Jag ska nog ta kissprov på er!”
“Lugn”, sa Barbapapa. “Vi ska se till att det blir ordning igen. De visste inte att det var förbjudet eftersom jag inte har berättat det, så de är för inkompetenta för att ställas till svars. Nu vet de – och vi ska ställa allt till rätta.”
“Jaha,” sa polisen. “Och du då? Är du inte lite torr i munnen? Ska du följa med ner till stationen kanske?”

“Sätt igång nu!” sa Barbapapa uppmuntrande till politikerna. “En sådan tur att vi köpte färger som går lätt att tvätta bort!”
“Skrubba på, så blir det fint och rent. Vi gjorde fel, men det var inte illa men’t”, sjöng politikerna i kör medan de jobbade. Men deras glädje övergick snart i bitterhet när de kom på att alla gratislyssnande öron i stan innebar mångmiljonförluster för dem och deras skivbolagskompisar.

“Titta, vilken tur!” Snön kom och hjälpte politikerna. “Hurra!” ropade alla. “Nu är klimathotet över och vi kan elda på som vanligt igen.”

“Vi får inte glömma staketet”, sa Barbamama. “Vi målar det i alla möjliga färger, precis som regnbågen.” Alla hjälpte till och det blev mycket fint – för alla färger är vackra. Utom brunt. Därför får inte Sverigedemokraterna vara med och leka under Pride.

---

Andra bloggar om: politik, val2010, satir, barbapapa, intressant?

Det drar ihop sig till val och medborgarna ser sig om efter alternativ. Partierna försöker bräcka varandra i att ömsom lova guld och gröna skogar och ömsom skrämma folk med vad "de andra" kommer att ställa till med. Media gör sitt till med diverse valkompasser, och med tanke på hur missvisande en del av dessa är så är knappast det här bidraget det sämsta. Välkommen att lära dig politik med Barbapapa! (Klicka på bilderna för större version.) Barbapapa, Barbamama och alla de små Barbapolitikerna var ute på promenad. "Hej", sa Barbapapa till några väljare. "Vad gör ni? Diskuterar ni det kommande valet?" "Va? Nej, vi försöker bestämma oss för vilken färg vi ska ha på det här staketet", sa Jakob. "Vad tycker ni?" "Ja, kan inte ni hjälpa oss?" undrade Lisa. "Visst kan vi hjälpa till", sa Barbapapa. "Det blir roligt för oss också. Det första vi ska göra att är att välja ut de färger vi vill ha. Vilken är er favoritfärg?" Barbamaria gillade

Är det sexköpslagen och prostitutionsfrågan som slutligen kommer att rasera den mur som blocken rest mellan sig? Det är kanske lite otippat men egentligen också logiskt. Lagen stiftades av en socialdemokratisk regering men försvaras nu av den moderatledda alliansen. Att lagens motståndare då lägger sina partifärger åt sidan och gör gemensamma utspel är egentligen en naturlig följd.

I Expressen publicerade Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) en gemensam artikel under titeln Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull. I samma veva författades också en annan debattartikel som skulle publiceras i DN. Så blev dock aldrig fallet. Artikeln finns därför publicerad på de respektive författarnas bloggar istället.

Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Jag vill se sådant här oftare. Det är genom samarbete, inte genom revirpinkande, som vi når de bästa resultaten.

---

Andra bloggar om: sexköpslagen, prostitution, samarbete, blockgränser

Är det sexköpslagen och prostitutionsfrågan som slutligen kommer att rasera den mur som blocken rest mellan sig? Det är kanske lite otippat men egentligen också logiskt. Lagen stiftades av en socialdemokratisk regering men försvaras nu av den moderatledda alliansen. Att lagens motståndare då lägger sina partifärger åt sidan och gör gemensamma utspel är egentligen en naturlig följd. I Expressen publicerade Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) en gemensam artikel under titeln Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull. I samma veva författades också en annan debattartikel som skulle publiceras i DN. Så blev dock aldrig fallet. Artikeln finns därför publicerad på de respektive författarnas bloggar istället. Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län, Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet Erik Laakso, soci

Få har väl missat att Copyswede vill utöka den gamla kassettavgiften till att gälla alla tänkbara lagringsmedia. Som till exempel hårddiskar, minneskort och mobiltelefoner. Mattias Åkerlind på Copyswede tycker att eftersom mobiltelefoner kan användas som musikspelare så är det rimligt att en avgift läggs på priset så att (vissa) upphovsmän (kanske) får en slant när du köper ny nalle. För det har de automatiskt rätt till. Det är rimligt.

Det är sant. Det är helt rimligt, enligt den förvridna logik som präglar upphovsrättsindustrin. Men mobiltelefoner kan ju användas till annat än att spela upp musik på, så då är det väl också rimligt att andra drabbade branscher också får ta ut en avgift på våra telefoner? Här är några exempel.

Telefonboksavgift. Varje gång vi lagrar ett namn och telefonnummer i mobiltelefonens adressbok så har vi i praktiken kopierat en post ur telefonkatalogen till ett annat lagringsmedia, och i annat format. Ungefär som när man gör om en låt från en skiva till mp3-format (eller dylikt) och kopierar till sin mobiltelefon. Således är det rimligt att telefonkatalogstillverkarna får ta ut en avgift på våra mobiltelefoner.

Filofaxavgift. Mobiltelefoner används också för att skriva upp möten och göra minnesanteckningar, vilket är en katastrof för filofaxbranschen som naturligtvis måste få ta ut en avgift.

Kartavgift. När jag vill ta mig någonstans dit jag inte hittar konsulterar jag ibland Google Maps på min telefon. Detta bör karttillverkarna rimligen kompenseras för. Och GPS-tillverkarna också, men de i sin tur måste också kompensera karttillverkarna, så av administrativa skäl vore det smidigaste att ålägga mobiltelefoner med dubbel kartavgift på en gång.

Klockavgift. Jag har inte använt armbandsur sedan förra årtusendet. Okej, det låter längre än det är, men faktum är ändå att mobiltelefonen är min primära klocka. Således är det rimligt att armbandsurstillverkarna får en slant för varje mobiltelefon som säljs. Och när vi ändå är på ämnet klockor så är mobiltelefonen också min väckarklocka, så även väckarklocksindustrin behöver lite allmosor.

Fotoavgift. Det fotograferas en hel del med moderna mobiltelefoner. Jag anser det därför fullkomligt rimligt att kameratillverkarna får ta ut en hundring eller så per såld mobiltelefon. Dessutom lagras det mängder av bilder i såväl mobiltelefoner som på minneskort och hårddiskar, naturligtvis till stor ekonomisk skada för fotografiframkallningsnäringen som därför behöver få ålägga all lagringsmedia med en avgift. Digitaliseringen av fotografering är för övrigt dödendöden för alla som investerat i mörkrum och köpt framkallningsvätskor. En stor avgift till dem, tack, och om de inte alla redan har dött av svält så vill jag snarast se lite speciallagar å deras vägnar.

Tärningsavgift. Det finns en applikation till Android som fungerar som tärning. Man skakar telefonen och en animerad tärning driven av en slumpvalsgenerator sätts i rullning. Detta är naturligtvis ett jättehot mot tärningsindustrin, och då har vi bara sett början i form av sexsidiga tärningar ännu. Tänk när det börjar dyka upp applikationer för T4, T8, T10 och T12 på marknaden. Då är det tack och godnatt för den lukrativa tärningstillverkningen. De nördar som spelar rollspel kommer raskt att överge sina gamla trätärningar och börja slå med mobiltelefoner. Om inte tärningsnäringen får ta del av mobiltelefonförsäljningen så kommer den snart att dö ut, och vem ska då kunna tillverka en kloss och numrera dess sidor? Va!?

Spelavgift. När vi nu är inne på tärningar och rollspel bör det också nämnas att man kan spela spel på sin mobiltelefon, varför både datorspelsbranschen och sällskapsspelsbranschen måste få varsin avgift. Och flipperspelsbranschen förstås.

Och så här kan det fortsätta i all evighet. Mobiltelefoner kan användas som stoppur, filmkamera, dörrstopp, tillhygge, kastvapen (idag skulle inte Crocodile Dundee kasta en konservburk i huvudet på en väskryckare – han skulle sula iväg sin iPhone, så en konservburksavgift vore på sin plats), ficklampa och hundratals andra saker. Faktum är att allt mer av våra internetförehavanden (surfande, chattande och mailkorrespondens) sköts med mobiltelefoner, så datortillverkarna måste förstås ersättas. Och så får man inte glömma att det faktiskt går att ringa till varandra med mobiltelefoner också, något som slår hårt mot operatörer i det fasta nätet. En mobiltelefon som idag kostar fyratusen kronor borde, med alla rimliga avgifter, kosta ungefär åttiotusen istället. Allt enligt Copyswedes logik.

Problemet är då att få kommer att ha råd att köpa en mobiltelefon, och då måste vi ju lägga mobiltelefonavgifter på alla varor som folk köper istället, eller hur? Det låter väl rimligt?

Om det här hade varit en video feedback av Harry Potter, vad hade det rimliga priset då varit? Bilden kommer från http://www.flickr.com/photos/stoic1/ och är CC-licensierad. Tack till coldert som upplyste mig om att det fenomen som bilden visar kallas optical feedback.

---

Andra bloggar om: copyswede, kassettavgift, kopiering, vansinne, upphovsrätt, piratkopiering, privatkopiering, mobiltelefoner, intressant?

Få har väl missat att Copyswede vill utöka den gamla kassettavgiften till att gälla alla tänkbara lagringsmedia. Som till exempel hårddiskar, minneskort och mobiltelefoner. Mattias Åkerlind på Copyswede tycker att eftersom mobiltelefoner kan användas som musikspelare så är det rimligt att en avgift läggs på priset så att (vissa) upphovsmän (kanske) får en slant när du köper ny nalle. För det har de automatiskt rätt till. Det är rimligt. Det är sant. Det är helt rimligt, enligt den förvridna logik som präglar upphovsrättsindustrin. Men mobiltelefoner kan ju användas till annat än att spela upp musik på, så då är det väl också rimligt att andra drabbade branscher också får ta ut en avgift på våra telefoner? Här är några exempel. Telefonboksavgift. Varje gång vi lagrar ett namn och telefonnummer i mobiltelefonens adressbok så har vi i praktiken kopierat en post ur telefonkatalogen till ett annat lagringsmedia, och i annat format. Ungefär som när man gör om en l

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det.

Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse.

Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen överskattade och uppblåsta av oss som verkar inom dem. Vi är vana vid snabba förändringar därför att vi lever på nätet som ständigt är under ombyggnad. Utanför nätet sker inte förändringar alls lika snabbt och därför är det lätt att misströsta.

Om man har förväntat sig att sociala medier skulle vända upp och ned på det politiska landskapet och radikalt förändra livet, universum och allting, då verkar det förstås som en flopp. Även om jag skulle säga att det är de orealistiska förväntningarna som är själva floppen. Det politiska landskapet ser fortfarande mycket välbekant ut, det är fortfarande det traditionella som har ett grepp om politiken eftersom de som har makten ännu så länge också är de som är fostrade i det gamla sättet att tänka och agera. Det är fullkomligt naturligt.

Imorse såg jag en diskussion om politik och sociala medier på morgonteve där någon politisk expert och en representant för SCB deltog. Någon av dem, minns inte vem, sa att de sociala medierna inte påverkar i så stor utsträckning därför att den som aktivt söker sig dit för att prata politik redan har ett politiskt intresse och förmodligen redan är övertygad. Jag tror att den analysen är rätt. Traditionell media är fortfarande överlägset bäst på att nå ut till den som är passiv, den som inte är särskilt politiskt intresserad. Så kommer det att vara ett tag till. Sociala medier och nätet i allmänhet kräver däremot att du gör aktiva val och söker information, och den som gör det bryr sig redan och har sannolikt också en åsikt. Således kan man dra den dystra slutsatsen att vi alla predikar för de redan övertygade.

Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt heller. Det må så vara att traditionell media bäst når ut till massorna med enkelriktade, välpaketerade femtonsekundersbudskap, men vad de sociala medierna innebär är en möjlighet för de som är intresserade att fördjupa sig och diskutera. Den möjligheten fanns inte alls i samma utsträckning förut. Jag tror att det på sätt och vis leder till en delvis ökad klyfta mellan de politiskt intresserade och de politisk ointresserade. Men jag ser också en potential i ett slags långa-svansen-perspektiv där de som aktivt söker information och diskuterar på nätet slipar sin argumentationsförmåga och tar med sig den till fikarummet, släktmiddagen och innebandyträningen. Vad vi får är tusentals ambassadörer som destillierar de politiska budskapen och påverkar sin omgivning. Potentialen häri bör inte underskattas. Människor är alltid mer benägna att lyssna på någon de känner.

Politikens problem är och har alltid varit att man med en stor envägssändare ska nå ut till alla. Därmed måste budskapet komprimeras och anpassas till minsta gemensamma nämnare. Det har inte funnits möjlighet att individanpassa budskapet eller att föra dialog med var och en av medborgarna. Det är det som håller på att förändras. Ju mer involverade de politiskt intresserade blir, desto bättre ambassadör blir de också. Men det kräver att man vågar släppa kontrollen över budskapet, att man är ärlig och öppen i första ledet och vågar lita på att budskapet blir hyfsat korrekt i sista ledet. Det ställer krav på de som i första ledet formulerar de politiska idéerna att vara lyhörda och bjuda på ett rikt utbud av argument och tankar som fritt kan omformuleras och föras vidare. Om budskapet redan från början är alltför tillrättalagt och magert blir det svårt för svansen att individanpassa det.

Så flipp eller flopp? Även om vi ännu inte sett så stora förändringar, och kanske aldrig kommer att göra det heller, så säger jag flipp, med motiveringen att allt som får människor att prata politik är bra. Sociala medier är inte Messias, men det är en dörr in till maktens korridorer där allt fler knackar på och vill in, och den som öppnar sin dörr och samtalar har mycket att vinna på det.

---

Andra bloggar om: veckans bloggdebatt, kent persson, sociala medier, politik, bloggosfären, intressant?

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det. Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse. Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen ö

Jag var på en debatt som enligt programmet skulle handla om skolan och upphovsrätten. Det gjorde den inte. Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet. Moderator Bengt Westerberg, vars uppgift det faktiskt är att se till att diskussionen är hyfsat on topic, svarade nonchalant att ibland i en paneldebatt är håller inte paneldeltagarna med om den rubrik man har satt i programmet. ¿Qué? Respekten för publiken då, som har gått dit i tron att de ska få se en debatt och får en annan? Som Anna Troberg kommenterade det när jag berättade; det är som att gå på en Rolling Stones-konsert och få se Kikki Danielsson.

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Fördelarna med detta är uppenbara. Till exempel blir det mycket lättare att hålla materialet uppdaterat eftersom det inte är inlåst. När uppgifter behöver ändras, läggas till eller tas bort, behöver man inte skriva en helt ny bok. Materialet blir tillgängligt för alla studenter och även för den som inte studerar på institution men ändå är intresserad av ämnet. Kunskapsnivån blir totalt högre.

Är det genomförbart? Allt är genomförbart. Problemet är förstås vad konstnaden skulle bli, och det är jag definitivt inte rätt person att avgöra. Jag tänker mig att det är en reform som eventuellt kan upplevas dyr till en början, men definitivt blir billigare i längden eftersom man inte behöver skapa nytt material hela tiden utan i mångt och mycket kan förvalta det som redan finns. Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är så här – man ränner runt och får input, kläcker idéer och hinner bara tänka dem halvvägs innan man är på nästa grej. Så jag slänger ut det i luften istället, så får någon annan tänka färdigt.

---

Andra bloggar om: almedalen, politik, skola, utbildning, lärande, lärare, läromedel, intressant?

Jag var på en debatt som enligt programmet skulle handla om skolan och upphovsrätten. Det gjorde den inte. Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet. Moderator Bengt Westerberg, vars uppgift det faktiskt är att se till att diskussionen är hyfsat on topic, svarade nonchalant att ibland i en paneldebatt är håller inte paneldeltagarna med om den rubrik man har satt i programmet. ¿Qué? Respekten för publiken då, som har gått dit i tron att de ska få se en debatt och får en annan? Som Anna Troberg kommenterade det när jag berättade; det är som att gå på en Rolling Stones-konsert och få se Kikki Danielsson. Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag måste få ur mig det. Jag vill därför också påpeka att det här är min alldeles egna blogg, och även om jag skriver mycket piratsaker såhär i valtider så är det inte en partimegafon utan mina personliga åsikter. Således: När jag tycker något betyder det inte att partiet tycker det. Jag är alltid pirat, men inte alltid partist.

Jag var alltså på ett seminarium imorse om jämställdhet och prostitution. Seminariet gick under titeln “Är jämställdhet möjligt så länge prostitution existerar” och arrangerades av SKR (Sveriges kvinnojourers riksförbund), och… ja, ni fattar vartåt det barkar.

Jag kände hatet och misstänksamheten redan utanför rummet då alla stod uppradade vid kaffet och mätte varandra med blicken. De flesta var safe, eftersom de hade på sig sin kvinnojour-tröjor, men jag fick en del blickar. Komma där och ha en kuk och inte ens verka skämmas för det liksom. Och ännu fler blickar fick nog Hanna Wagenius som dagen till ära klätt upp sig i en kort kjol, nätstrumpor och lackskor.

Redan i välkomsttalet från arrangören besvarades titelfrågan med “Det anser inte vi” och utifrån dessa premisser skulle alltså en diskussion föras. Det blev ett fiasko.

Man förklarade klart och tydligt att det inte finns någon frivillig prostitution. Alls. Man förklarade att de horor som säger sig vara frivilliga så småningom ändrar sig och berättar att de inte alls mår bra när man vänligt förklarat för dem hur dåligt de mår. Fast man formulerade det annorlunda. Och eftersom det inte finns någon frivillighet så är det ju självklart att prostitution, trafficking och våldtäkt kan blandas ihop till en enda fantastisk gröt.

Känslokortet spelades såklart också ut. ”Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg Lilja 4-ever och då bestämde jag mig för att…” Tja, jag grät när jag såg Into the Wild, men jag vill inte förbjuda Alaska för det. Att trafficking är vedervärdigt är vi alla överens om, men det var prostitution som skulle diskuteras. Trafficking förekommer i många andra branscher, som ändock är lagliga. Asfaltering, till exempel.

Det satt en karl i panelen, vars namn jag inte uppfattade, men han var uppenbart engagerad i mäns våld mot kvinnor. Han pratade om att köpa våldtäkt, att män (kollektivt) prostituerar kvinnor, och när Camilla Lindberg påpekade att prostitution och trafficking är olika saker svarade karln att det är svårt att veta vad som är vad, “nästan lika svårt som att skilja på vad som är våldtäkt och vad som är vanligt samlag”. Jo, han sa så. Jag hoppas verkligen att han syftade på svårigheten i bevisning i rätten eller något åt det hållet, men jag kunde inte utröna det av den efterföljande förklaringen. Är kvinnojourerna helt säkra på att de vill liera sig med en man som inte vet skillnaden på samlag och våldtäkt? Verkligen?

Socialdemokraten Carina Hägg ägnade sig också åt en hel del fulspel i sitt försvar av sexköpslagen. Till exempel hänvisade hon gång på gång till den utvärdering av sexköpslagen som just kommit som rapport, fullt medveten om att få hunnit läsa den ännu. En som dock har läst den är Hanna Wagenius, och av hennes ansiktsuttryck kunde jag utläsa att det skarvades en hel del. Och detta alltså ur en rapport som redan från början är komprometterad. Men den har ett tjusigt format, och därmed har frågan givits dignitet… Själv anser jag att en fråga ges dignitet genom att utredas förutsättningslöst.

Att hänvisa till en rapport som man förväntar sig att ingen åhörare ännu har läst var dock inte det enda knep hon tog till. Hon härjade också om “kroppslig integritet”, vilket är nyspråk för att Carina Hägg och inte du själv bestämmer över din kropp.

Det allra fulaste var när Mia Jonsson drog till med att om det nu finns så många frivilligt prostituerade, var är de? Varför är de inte här och debatterar? Jadu, vad fan tror du? Hade du velat stiga in i det rummet och presentera dig som prostituerad? Jag vill inte tro att hon är så dum så hon inte förstår varför prostituerade inte vill träda fram i offentligheten, och jag vill inte tro att någon är så ond att man först stigmatiserar ut en människa ur det offentliga rummet och osynliggör henne och därefter påstår att hon inte finns eftersom hon inte syns.

Ja just. Det är givetvis också bara män som köper sex, och bara kvinnor som säljer. Det blir lättast så. När Camilla Lindberg försökte hävda motsatsen slog det omedelbart lock för öronen på folk. Hon passade i det sammanhanget också på att berätta att de gånger sexsäljare stiger fram så är det alltid något fel på dem. För gammal, har penis, för bildad eller vad det nu må vara. Man har alltså bestämt sig för en schablonbild och när man presenteras för något annat diskvalificerar man det. Därför kommer heller inte diskussionen en millimeter.

Och så blev det förstås också en frågestund. Den varade i ungefär fem minuter och bestod av tre eller fyra kommentarer från åhörarplats, varav en var fullkomligt hysterisk. Det var en mycket arg tant som ställde sig och började förklara hur vedervärdig prostitutionen är, och därefter for hon ut mot Camilla Lindberg i ett eskalerande vredesutbrott om att hon väl ville legalisera trafficking också, och fyrade i tur och ordning av vartenda intellektuellt ohederligt argument ni kan tänka er, inklusive “skulle du vilja att din dotter…”, thus violating Wagenius law. När hon började härja om att när alla kvinnor var slut kunde man ju sälja tioåringar tror jag till och med att det var några av prostitutionsmotståndarna i församlingen som tyckte att det gick för långt.

Ljuset i detta mörker bestod i en vänsterkvinna med HBT-tröja mitt i församlingen som reste sig och ställde ett par kloka frågor om vad som är att betrakta som frivillighet och inte. Jag högg tag i henne efter seminariet bara för att få ta i hand och tacka för att någon vågar ställa sig upp i ett rum fullt av hat och säga emot. Vi hade en liten pratstund och hon verkade på det hela taget vara en klok kvinna. Tyvärr minns jag inte hennes namn då jag var alldeles för upprörd.

För det är hela tiden frivillighetsaspekten som är grejen. Och frivillighet är inte något som är av och på. Vill man hårdra det kan man hävda att allt som du inte skulle göra om du inte fick är ofrivilligt, därför att om det skedde frivilligt skulle ingen betalning behövas. Och då skulle vi behöva förbjuda allt lönearbete och leva i en underbar socialistisk utopi den vecka som det hela skulle vara innan vi alla dog. Det fungerar helt enkelt inte.

Att dra gränsen vid “det är värt pengarna” är inte heller gångbart eftersom den som inget har i ren desperation kan vara beredd att göra vad som helst för nästan ingenting. Nöden är tvånget. Jag uppfattar det som att det är ungefär så försvarare av sexköpslagen ser på det – att den som säljer sex alltid befinner sig i ett så utsatt läge att det inte kan antas vara frivilligt, men då generaliserar man å andra sidan å det grövsta. Det är inte så enkelt.

Var gränsen för frivillighet går är så individuell. Det går inte att generalisera kring sådant. Folk gör så helt otroligt konstiga saker, frivilligt. Och vi låter dem, därför att det är det enda rimliga. Och vi behöver en diskussion om vem som har rätt att dra den gränsen för frivillighet. Du själv, eller staten.

---

Andra bloggar om: prostitution, sexköp, sexköpslagen, sexköpslagsutredningen, intressant?

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag måste få ur mig det. Jag vill därför också påpeka att det här är min alldeles egna blogg, och även om jag skriver mycket piratsaker såhär i valtider så är det inte en partimegafon utan mina personliga åsikter. Således: När jag tycker något betyder det inte att partiet tycker det. Jag är alltid pirat, men inte alltid partist. Jag var alltså på ett seminarium imorse om jämställdhet och prostitution. Seminariet gick under titeln "Är jämställdhet möjligt så länge prostitution existerar" och arrangerades av SKR (Sveriges kvinnojourers riksförbund), och... ja, ni fattar vartåt det barkar. Jag kände hatet och misstänksamheten redan utanför rummet då alla stod uppradade vid kaffet och mätte varandra med blicken. De flesta var safe, eftersom de hade på sig sin kvinnojour-tröjor, men jag fick en del blickar. Komma där och ha en kuk och inte ens verka skämmas för det liksom. Och ännu fler blickar fick nog Hanna Wagenius som

Dagens tant Gredelin är tydligen att införa retroaktiv lagstiftning. Jag är inte förvånad. Man kunde ana det redan inför införandet av Ipred, då hon uttalade sig om att lagen inte skulle gälla retroaktivt och fick det att låta som en eftergift. Med tanke på hur justitieministerns ideologiska kompass verkar snurra hejvilt skulle jag gissa att den ligger på en magnet, och man undrar ju vilken princip hon tänker ge sig på nästa gång. Ett tips är rätten till nödvärn. Faktum är att det nog rent av vore klokt, för den här regeringen är snart att betrakta som en fara för allmänheten, och då kan nödvärn bli tillämpbart. (Och nej FRA, Säpo och andra, jag uppmanar inte till väpnad revolt, jag raljerar bara en smula. Ge er iväg ut och grip någon stockholmare som ska “eta” lunch för terroristprat istället.)

Samtidigt nås jag av nyheten att Black Internet nu känner sig tvungna att börja censurera den tjänst som deras kunder betalar för. För stunden har jag inget att säga om det, jag är helt enkelt för bedrövad av utvecklingen i det här landet. Läs Rick istället, och skriv en debattartikel för SvD.

Själv ska jag hälla i mig kaffet och gå till jobbet för att avskärma mig från världen i några timmar. Det ska bli spännande att se vad mer som har kollapsat när jag kommer ut genom grindarna igen…

---

Andra bloggar om: tant gredelin, black internet, retroaktiv lagstiftning, censur

Dagens tant Gredelin är tydligen att införa retroaktiv lagstiftning. Jag är inte förvånad. Man kunde ana det redan inför införandet av Ipred, då hon uttalade sig om att lagen inte skulle gälla retroaktivt och fick det att låta som en eftergift. Med tanke på hur justitieministerns ideologiska kompass verkar snurra hejvilt skulle jag gissa att den ligger på en magnet, och man undrar ju vilken princip hon tänker ge sig på nästa gång. Ett tips är rätten till nödvärn. Faktum är att det nog rent av vore klokt, för den här regeringen är snart att betrakta som en fara för allmänheten, och då kan nödvärn bli tillämpbart. (Och nej FRA, Säpo och andra, jag uppmanar inte till väpnad revolt, jag raljerar bara en smula. Ge er iväg ut och grip någon stockholmare som ska "eta" lunch för terroristprat istället.) Samtidigt nås jag av nyheten att Black Internet nu känner sig tvungna att börja censurera den tjänst som deras kunder betalar för. För stunden har jag inget att säga om de