Eftersom inte alltför många av mina läsare är några sportfånar kanske ni heller inte är särskilt många som vet vad som hände vid det senaste stockholmsderbyt i ishockey. Det beror på att allt som händer i anslutning till en hockeymatch uteslutande rapporteras på sportsidorna, vare sig det är läktarbråk, pangade skyltfönster på stan eller poliser som, hur ska man säga, inte är riktigt kloka. Och det är ju väldigt behändigt att hålla rapporteringen på sportsidorna, för då kan avdankade hockeytränare säga usch och fy och kräva att klubbarna “tar sitt ansvar” och resten av samhället kan låtsas som att det är ett idrottsproblem som inte berör oss andra.
Men det är inte ett idrottsproblem. Det är ett samhällsproblem, och därför måste vi börja prata om det som ett sådant. Även de som inte är idrottsintresserad, eller kanske i synnerhet de, behöver börja lägga sig i. Det kan inte vara så att man bråkar, slåss och förstör för att man gillar en viss sport. Jag köper det inte. Jag misstänker att det ligger andra saker i botten. Utanförskap, frustration, identitetssökande, pöbelmentalitet. The usual suspects.
Jag köper inte heller att det är klubbarnas ansvar vad deras fans gör. Ja, som arrangör av en match har man naturligtvis ansvar för säkerheten på arenan och så, men det ansvaret måste rimligen upphöra vid spärrarna. Om folk i AIK-tröjor slår sönder rutor på stan så är det AIK:s problem lika mycket som det är Chanels problem om affärskvinnor i deras dräkter lever rövare. Något som för övrigt inte skulle rapporteras uteslutande på modesidorna.
I höstas beslutades dessutom att polisen skulle ta betalt för sina insatser i samband med vissa idrottsevenemang, så kallade högriskmatcher. Det går till på så sätt att polisen bestämmer hur många poliser som krävs för att garantera säkerheten och vad det kostar, och arrangerande klubb har bara att punga upp, eller ställa in matchen. Polisen kan nämligen dra in tillståndet för arrangemanget om den inte anser att säkerhetskraven uppfyllts. Ett ganska bra förhandlingsläge. För polisen.
Personligen tycker jag att detta är idioti. Fine, om polisen anser att det krävs extra insatser vid vissa matcher, då får de kräva att fler väktare tas in. Men systemet att arrangörer ska betala för polisinsatser är bara… fel. Det finns redan exempel på musikfestivaler som tvingats ställa in, ibland med kort varsel, för att räkningen från polisen blivit för hög. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det inte händer särskilt många dansbandsfestivaler. Systemet är galet dels för att det skapar en godtycklighet och dels för att det rent principiellt känns tvivelaktigt att polisen ska kunna ta betalt för sina tjänster. Det blir ju i så fall en form av dubbelfakturering, eftersom verksamheten redan är skattefinansierad. Vad händer den dagen vanliga medborgare behöver sin poliskår men den inte är tillgänglig för att den står till betalande kunds förfogande?
Det senaste rabaldret ställer dessutom saken ytterligare på sin spets. Polisens agerande vid det senaste stockholmsderbyt var inget vidare, minst sagt. Jag har sett ett par amatörfilmer som visar oprovocerat våld från polisens sida, övertejpade hjälmnummer och slag med felvända batonger. De gamla klassikerna. Men det som upprörde mig mest är en sekvens där Djurgårdens klack bestämmer sig för att tränga ut polisen från läktaren. Utan våld, märk väl, rör man sig mot kravallpolisen som sakta backar tills man kommer till en punkt då man har att välja på att retirera ut från läktaren (och “förlora”) eller forcera tillbaka. Man väljer det senare, och svarar med våld. De som har varit på en hockeyarena vet hur branta läktarna är, och det som händer är att människor trängs bakåt neråt och faller, vilket skapar en dominoeffekt och riskerar att skapa en livsfarlig paniksituation. Så mycket för säkerhet. Även om man är av åsikten att “ge slöddret vad de tål” som vissa tycks vara som inte ser skillnad på en huligan och en vanlig hockeysupporter, och som dessutom saknar insikt om begreppet oskuldspresumtion, så måste man väl ändå inse att den femte eller tionde brickan i dominoraden, eller den som blir nedtrampad när folk försöker ta sig undan, kanske aldrig har gjort en fluga förnär?
Den ironiska twisten här är alltså att klubbarna faktureras för sådana här insatser. Supportrar som löst biljett portas godtyckligt, kränks och misshandlas, och sedan skickar man en faktura till klubben. Som i sin tur tar betalt av besökarna. Ideell misshandel är en sak, men att betala för sitt eget stryk känns lite väl mycket som Kina.
Över 700 JO-anmälningar har kommit in. Det är ganska mycket. Jag är som ni vet mycket skeptisk till uttryck som “ingen rök utan eld”, men i det här fallet… Jag har mycket svårt att tro att 700 personer ids lämna in anmälningar på pin kiv. Dessutom är båda lagens supporterklubbar på god väg att gemensamt bojkotta nästa match. Det känns inte som något man gör bara sådär ändå. Och som sagt; amatörfilmerna finns därute.
Och du som tycker att det här inte berör dig för du går inte på hockey? Bra för dig. Men nästa gång är det demonstration som hanteras på samma sätt. Du deltar inte i sådant heller? Så länge man inte utnyttjar sina medborgerliga rättigheter, är uppkäftig eller sticker ut ur mängden så klarar man sig. Nog.
Andra bloggar om: huliganism, läktarvåld, polisen, aik, djurgården, samhällsproblemintressant?
Eftersom inte alltför många av mina läsare är några sportfånar kanske ni heller inte är särskilt många som vet vad som hände vid det senaste stockholmsderbyt i ishockey. Det beror...
