Skip to content

Kategori: Politik

Det där om allas lika värde

Det årliga väckelsemötet för PK-maffian (PK som i presskonferens alltså) pågår som bäst i Almedalen. I samband med det tycks det gamla mantrat ”allas lika värde” ha dammats av och nämns i tid och otid av allehanda tyckare och beslutsfattare. Gärna med tillägget att ”allas lika värde” är något som inte kan eller får ifrågasättas. Så då måste jag förstås göra det.

Att alla människor är lika mycket värda låter ju fint, men vad betyder det egentligen? Vad för värde är det man syftar på? Värde för vem? Och påverkas det värdet verkligen aldrig av vad våra handlingar? I väckelsemötets anda låter det som en sekulär och politisk motsvarighet till ”Gud älskar alla lika mycket, oavsett, amen”.

Om vi börjar med ordet värde. Hur definieras värde i det här sammanhanget? Menar man ekonomiskt värde eller affektionsvärde? Objektivt eller subjektivt värde? Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är varje människa värd det hon producerar och således värd sin del av samhällets BNP. Jag tror inte att det är det värdet som avses, i synnerhet inte när mantrat rabblas från vänsterhåll. Och ur det marknadsekonomiska perspektivet är det tämligen uppenbart att alla människor inte är lika mycket värda eftersom vi producerar olika. Vilket förvisso i sin tur beror på variabler som prioriteringar och förutsättningar, men ändå. Hur cyniskt det än må låta så är det marknadsekonomiska sättet det enda någorlunda objektiva sätt jag kan komma på att mäta en människas värde. Alla andra sätt är subjektiva, eller åtminstone mycket dynamiska.

Affektionsvärde är till exempel ytterst subjektivt. Hur fint det än låter att säga att man värderar alla människor lika så tror jag att ytterst få inte skulle värdera människor olika i en situation där man var tvungen att välja. Vem värderar inte sitt eget liv högre än random jeppe på gatan, eller sina egna föräldrar över, säg, Josef Fritzl? Det fåtal som inte medger en sådan skillnad i subjektiv värdering är antingen lögnare eller djupt obehagliga. Det är ärligt talat rent förolämpande att påstå att en medborgarrättskämpe som Martin Luther King skulle vara lika mycket värd som avskummet som sköt honom.

Vidare är värde något som är högst situationsbundet. Framgångsrika skådespelare eller idrottare värderas till exempel ekonomiskt högt i ett välfungerande, fredligt samhälle, men ett par atombomber senare kommer basala överlevnadskunskaper som att göra eld och eller gräva brunnar snabbt att vara mer värdefullt än att kunna skruva den som Beckham. I ett Day After Tomorrow-scenario är det förvisso möjligt att det kan vara kritiskt för mänsklighetens överlevnad att ha någon som kan hoppa 90 meter på skidor, och landa snyggt. Med andra ord; en människas värde kan, i detta perspektiv, variera kraftigt beroende på omständigheter och är således inte vare sig objektivt eller statiskt.

Vidare kan man ju också spekulera i vad det där värdet är satt till. En lärares genomsnittliga årslön? Ens egen vikt i guld? Eller nej, det vore ju orättvist då vi väger olika mycket så… Kungens vikt i guld? Ingen vet. Så inte bara är det att det är på alla mätbara sätt orimligt att påstå att alla människor är lika mycket värda, det är dessutom irrelevant eftersom ingen någonsin specificerat det faktiska värdet.

Jag raljerar en smula, naturligtvis. Jag förstår att bakom orden finns en uppriktig vilja att kommunicera att alla människor ska ha samma chanser, omfattas av samma lagar, ha samma rättigheter, etcetera. Och det säger jag inte emot. Tvärtom. Grundinställningen i ett anständigt samhälle är just att lagen är lika för alla, att alla omfattas av mänskliga fri- och rättigheter, etcetera. Men vore det inte bättre att helt enkelt säga det, istället för att spotta ur sig floskler om att alla är lika mycket värda? Själv tycker jag nämligen att det är vackrare med ett samhälle som åtar sig att värna om allas fri- och rättigheter helt oaktat deras objektiva eller subjektiva värde, än ett samhälle som låtsas att alla är lika mycket värda men som aldrig specificerar värdet och därför kan flytta målstolpen lite som det vill. Och det må så vara att jag inte köper påståendet att alla skulle vara lika mycket värda sådär rakt av, men jag anser nog att de flesta av oss är värda mer än tomma floskler.


Photo credit: Thomas Hawk via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om:

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Alla har en åsikt om värnplikt, ingen pratar om skolplikt

Värnplikten införs på nytt, som väl de flesta har noterat. Tekniskt sett var den väl aldrig avskaffad, såvitt jag förstår, utan bara lagd på is. Det må vara hur det vill med den saken. Beskedet har hur som helst skapat en hel del diskussion, som sig bör.

Somliga menar att värnplikten är karaktärsdanande. Andra menar att det tvärtom kan vara rent skadligt. Båda talar antagligen av egen erfarenhet. Sedan finns det de som, liksom jag, motsätter sig det av rent principiella skäl. Värnplikt, karaktärsdanande eller inte, är tvång. Tvång är dåligt. En del menar att det är en nödvändighet för att ha ett försvar som duger till något alls. Det kanske är sant. Men då är det utifrån det diskussionen ska föras – nödvändigheten kontra tvånget – och helt utan att sminka grisen med trams om att ”lumpen gör män av pojkar”. (Vad är det ens för manssyn?)

Vad som dock har slagit mig är att, bland de många meningsfränder som vänder sig mot värnplikten av det principella skälet att det är ett tvång, att staten tar sig friheten att under ett år tvinga unga människor att marchera, gräva gropar och bädda, är det ytterst sällan jag hör något alls om skolplikten. I grund och botten är det samma sak, eller hur? Om vi skalar bort allt det andra, det där om att det är nyttigt på ett individuellt plan på grund av orsaker, så är det samma sak. Staten tar sig friheten att tvinga unga människor. Den tvingar föräldrar att se till att deras barn är i skolan och lär sig det staten vill att de ska lära sig.

Som nämnts kanske värnplikt är ett nödvändigt ont. Kanske är tvångsrekrytering nödvändigt för att försvara den demokrati vi lever i. Det går bra att prata i principer, men i den icke-binära värld vi lever i kan tvångsåtgärder vara nödvändiga för att försvara friheter, hur paradoxalt det än kan låta. Ett slags bondeoffer. Jag är icke alls övertygad om att så är fallet, jag bara säger att det är fullt möjligt att motivera det så. På samma sätt har skolan tjänat ett syfte i att ge barn och ungdomar en grundläggande bildning som behövs för att de ska kunna bidra till samhället. Men skolplikt är likväl ett tvång, på samma sätt som värnplikt.

Jag skulle önska att vi hade en mer levande diskussion även om skolplikten. Tyvärr tycks den så djupt rotad i det svenska samhället och den svenska folksjälen att den aldrig ifrågasätts. Det är synd, för det finns flera grunder att kritisera skolplikten på.

  • Till att börja med för att den tvingar in barn i miljöer som inte är bra för dem. Det är stökigt och högljutt. En del barn hanterar det bättre än andra, men det kan knappast vara bra för någon. Det måste vara enormt tröttande vilket bara leder till att det blir ännu stökigare. Det, tillsammans med lokaler som inte håller måttet, ger en arbetsmiljö som få skulle acceptera på sin arbetsplats. Samtidigt får vi naturligtvis inte glömma bort att skolan också är kan vara en ventil, rent av en livlina, för barn som inte får sina behov tillgodosedda i hemmet och att skolplikten förhindrar att de helt isoleras från resten av samhället.
  • Det innebär stora påfrestningar på barn att kastas in i stora grupper med andra som man kanske inte känner sedan tidigare. Särskilt i de tidiga skolåren där barns behov av trygghet får antas vara som störst och när de är som mest påverkningsbara, skyfflas de ihop i en stor skränande flock. Igen, en del barn hanterar det bättre än andra. Vilket leder mig till vad som kanske är den viktigaste poängen:
  • Människor är individer. Men skolan är dåligt anpassad för att tillvarata varje individs behov, utveckla varje individs talanger, tackla varje individs problem. Istället ska var och en knölas ner i samma form, bedömas utifrån samma kriterier. Barn anpassas efter skolan, inte tvärtom. Det är svårt att inte cyniskt tänka att det kanske är precis det som är meningen. Det som kommer ut i andra änden är lydiga, medelmåttiga medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter, utmärkta för industrigolv och kontor.

Att systemet har inneburit att vi under en lång tid har haft en befolkning med tämligen god allmänbildning får anses ställt utom rimligt tvivel. Gemene man (och kvinna) kan läsa och skriva hjälpligt (fan ta alla särskrivare!), räkna och vet att det finns fyra åar i Halland varav en heter som ett bilmärke. Kunskap är ovärderligt, det är jag den förste att skriva under på, även om jag hånar de där vattendragen i Halland (någon gång skulle jag faktiskt vilja gå till botten med varför just de fyra vattendragen är så viktiga.) Men skolplikten härstammar från en tid då kunskap inte var tillgänglig på samma sätt som idag.

Folkskolestadgan från 1842 lagstadgade den så kallade folkskolan för att försäkra att alla barn hade tillgång till skola. Då var skoltiden ännu inte reglerad. 1878 togs en normalplan på 6-7 år fram vilket senare blev obligatoriskt i och med 1882 års stadga. Men Sverige vid 1800-talets mitt kan inte jämföras med Sverige idag. De reformer som förde Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste hade precis tagit fart, och folkskolereformen bör nog räknas dit. Det har runnit en del vatten genom Hallands åar sedan dess, så att säga.

Så. På samma sätt som vi diskuterar värnpliktens vara och icke vara utifrån ideologiska grunder, principer och nytta, önskar jag mig att vi någon gång kunde diskutera skolplikten på samma sätt. Har skolan i sin nuvarande form spelat ut sin roll? Behöver vi skolan för att tillgodogöra oss grundläggande bildning eller kan det vara så att allmänbildningen överlag är så god att den överlever av sig självt? Är det rimligt att plikten ligger på individen, eller borde vi skifta fokus och istället se till att det finns en plikt för stat och kommun att tillhandahålla skola, men inte en plikt att för den enskilde att delta? Och är vi, nu när vi är på god väg in i den postindustriella tidsåldern, fortfarande som nation hjälpta av en skola som spottar ur sig industriarbetare och pappersvändare, eller har vi större chanser om vi sprider riskerna och låter var och en gå sin egen väg och hoppas att några av dem blir en jackpot, om vi ändå inte kan sia om vilka kunskaper som behövs imorgon? Är skolpliktens nytta större än det tvång det innebär och, även om den är det, är det principiellt försvarbart?

Jag har inte svaren. Jag bara noterar avsaknaden av samtal kring detta. Det kan ju förstås komma sig av att jag har helt fel, men lite märkligt är det väl ändå att det bråkas så högljutt om nio månader av tusentals 18-åringars liv genom värnplikt, men knappt talas alls om att de nio år av allas liv man lägger beslag på genom skolplikt?


Photo credit: .Verikoko. via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , ,

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 4 – Det smutsiga kriget mot Syrien

När jag bestämde mig för att ta mig an utmaningen med 52 böcker på lika många veckor fick jag en bok skickad till mig av en trogen bloggläsare. Boken heter Det smutsiga kriget mot Syrien och är skriven av Tim Anderson.

I korthet kan man säga att Andersons tes är att den pågående situationen i Syrien inte är ett inbördeskrig såsom det ofta framställs, utan ett proxykrig. Ett krig via ombud. I vanlig ordning är det högsta Washington som drar i trådarna och syftet är avsätta det nuvarande styret och destabilisera regionen. Motivet är att slå isär en potentiellt stark koalition bestående av Syrien, Libanon, Iran och Hizbollah som inte är överdrivet intresserade av att dansa efter amerikansk pipa.

För att driva hem sin tes beskriver Anderson hur västmedia låtit sig luras och samtliga rapporterar samtliga desinformation från ett fåtal källor på marken. Han menar också att det aldrig funnits några ”moderata rebeller” i Syrien. De har varit tungt beväpnade islamister från första början och när den syriska armén, som Anderson menar har starkt stöd av folket, bekämpar dem blir det plötsligt civila. Samt förstås att dessa skäggmongon till massmördare vi känner under namn som IS, Daesh med mera i grund och botten är skapade av USA och finansierade av USA och Saudiarabien.

Och grejen är den att det mycket väl kan vara sant. Om en lögn är tillräckligt stor och upprepas tillräckligt ofta blir den uppfattad som sann, och den som ifrågasätter den får välja mellan att ta på sig dumstruten eller foliehatten. Icke desto mindre argumenterar Anderson trovärdigt för sin tes.

Att Saudi är skäggmongonas huvudsponsor har väl varit känt sedan länge, och tänker man lite längre så är det kanske inte så långsökt att det sker med USA:s goda minne, givet att Saudi är en amerikansk huvudallierad i regionen. Har man dessutom lite kläm på USA:s track record så känner man igen mönstret. Contras, talibanerna, Al Qaida. Det börjar bli många tvivelaktiga rövargäng som har gemensamt att de kör Toyota Hillux, är USA:s fiendes fiende och sanktioneras av Washington. Så även om det inte skulle vara så i det här fallet så får jänkarna faktiskt skylla sig själva om folk tror det.

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte situationen i Syrien, annat än att ett fram tills nyligen förhållandevis sekulariserat, stabilt och modernt land i en annars instabil och av politiserad religion styrd del av världen just nu faller i bitar, och dess civilbefolkning hamnar i kläm. Men icke desto mindre är det nyttigt att läsa saker som går emot den allmänna uppfattningen. Och oavsett vad man tror om Andersons teorier så finns den en särskild detalj som är svår att vifta bort: Om Assad är så illa ansedd som det påstås i västmedia, om han urskiljningslöst torterar, bombar och mördar sin civilbefolkning, hur kommer det sig då att den överväldigande största andelen flyktingar, den andel som flyr inom landet, flyr till de områden av Syrien som fortfarande kontrolleras av armén?

Å andra sidan kan man notera den röda stjärna som pryder omslaget, notera bokförlaget Oktobers kommunistiska bakgrund, ta en titt på vilka andra titlar som pryder deras hemsida. Det ska också vägas in. Källkritikens VVV ni vet. Vem, vad och varför. Vem säger något? Vad säger vederbörande? Och i vilket syfte?


Andra bloggar om: , ,