Skip to content

Kategori: Politik

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om:

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Alla har en åsikt om värnplikt, ingen pratar om skolplikt

Värnplikten införs på nytt, som väl de flesta har noterat. Tekniskt sett var den väl aldrig avskaffad, såvitt jag förstår, utan bara lagd på is. Det må vara hur det vill med den saken. Beskedet har hur som helst skapat en hel del diskussion, som sig bör.

Somliga menar att värnplikten är karaktärsdanande. Andra menar att det tvärtom kan vara rent skadligt. Båda talar antagligen av egen erfarenhet. Sedan finns det de som, liksom jag, motsätter sig det av rent principiella skäl. Värnplikt, karaktärsdanande eller inte, är tvång. Tvång är dåligt. En del menar att det är en nödvändighet för att ha ett försvar som duger till något alls. Det kanske är sant. Men då är det utifrån det diskussionen ska föras – nödvändigheten kontra tvånget – och helt utan att sminka grisen med trams om att ”lumpen gör män av pojkar”. (Vad är det ens för manssyn?)

Vad som dock har slagit mig är att, bland de många meningsfränder som vänder sig mot värnplikten av det principella skälet att det är ett tvång, att staten tar sig friheten att under ett år tvinga unga människor att marchera, gräva gropar och bädda, är det ytterst sällan jag hör något alls om skolplikten. I grund och botten är det samma sak, eller hur? Om vi skalar bort allt det andra, det där om att det är nyttigt på ett individuellt plan på grund av orsaker, så är det samma sak. Staten tar sig friheten att tvinga unga människor. Den tvingar föräldrar att se till att deras barn är i skolan och lär sig det staten vill att de ska lära sig.

Som nämnts kanske värnplikt är ett nödvändigt ont. Kanske är tvångsrekrytering nödvändigt för att försvara den demokrati vi lever i. Det går bra att prata i principer, men i den icke-binära värld vi lever i kan tvångsåtgärder vara nödvändiga för att försvara friheter, hur paradoxalt det än kan låta. Ett slags bondeoffer. Jag är icke alls övertygad om att så är fallet, jag bara säger att det är fullt möjligt att motivera det så. På samma sätt har skolan tjänat ett syfte i att ge barn och ungdomar en grundläggande bildning som behövs för att de ska kunna bidra till samhället. Men skolplikt är likväl ett tvång, på samma sätt som värnplikt.

Jag skulle önska att vi hade en mer levande diskussion även om skolplikten. Tyvärr tycks den så djupt rotad i det svenska samhället och den svenska folksjälen att den aldrig ifrågasätts. Det är synd, för det finns flera grunder att kritisera skolplikten på.

  • Till att börja med för att den tvingar in barn i miljöer som inte är bra för dem. Det är stökigt och högljutt. En del barn hanterar det bättre än andra, men det kan knappast vara bra för någon. Det måste vara enormt tröttande vilket bara leder till att det blir ännu stökigare. Det, tillsammans med lokaler som inte håller måttet, ger en arbetsmiljö som få skulle acceptera på sin arbetsplats. Samtidigt får vi naturligtvis inte glömma bort att skolan också är kan vara en ventil, rent av en livlina, för barn som inte får sina behov tillgodosedda i hemmet och att skolplikten förhindrar att de helt isoleras från resten av samhället.
  • Det innebär stora påfrestningar på barn att kastas in i stora grupper med andra som man kanske inte känner sedan tidigare. Särskilt i de tidiga skolåren där barns behov av trygghet får antas vara som störst och när de är som mest påverkningsbara, skyfflas de ihop i en stor skränande flock. Igen, en del barn hanterar det bättre än andra. Vilket leder mig till vad som kanske är den viktigaste poängen:
  • Människor är individer. Men skolan är dåligt anpassad för att tillvarata varje individs behov, utveckla varje individs talanger, tackla varje individs problem. Istället ska var och en knölas ner i samma form, bedömas utifrån samma kriterier. Barn anpassas efter skolan, inte tvärtom. Det är svårt att inte cyniskt tänka att det kanske är precis det som är meningen. Det som kommer ut i andra änden är lydiga, medelmåttiga medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter, utmärkta för industrigolv och kontor.

Att systemet har inneburit att vi under en lång tid har haft en befolkning med tämligen god allmänbildning får anses ställt utom rimligt tvivel. Gemene man (och kvinna) kan läsa och skriva hjälpligt (fan ta alla särskrivare!), räkna och vet att det finns fyra åar i Halland varav en heter som ett bilmärke. Kunskap är ovärderligt, det är jag den förste att skriva under på, även om jag hånar de där vattendragen i Halland (någon gång skulle jag faktiskt vilja gå till botten med varför just de fyra vattendragen är så viktiga.) Men skolplikten härstammar från en tid då kunskap inte var tillgänglig på samma sätt som idag.

Folkskolestadgan från 1842 lagstadgade den så kallade folkskolan för att försäkra att alla barn hade tillgång till skola. Då var skoltiden ännu inte reglerad. 1878 togs en normalplan på 6-7 år fram vilket senare blev obligatoriskt i och med 1882 års stadga. Men Sverige vid 1800-talets mitt kan inte jämföras med Sverige idag. De reformer som förde Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste hade precis tagit fart, och folkskolereformen bör nog räknas dit. Det har runnit en del vatten genom Hallands åar sedan dess, så att säga.

Så. På samma sätt som vi diskuterar värnpliktens vara och icke vara utifrån ideologiska grunder, principer och nytta, önskar jag mig att vi någon gång kunde diskutera skolplikten på samma sätt. Har skolan i sin nuvarande form spelat ut sin roll? Behöver vi skolan för att tillgodogöra oss grundläggande bildning eller kan det vara så att allmänbildningen överlag är så god att den överlever av sig självt? Är det rimligt att plikten ligger på individen, eller borde vi skifta fokus och istället se till att det finns en plikt för stat och kommun att tillhandahålla skola, men inte en plikt att för den enskilde att delta? Och är vi, nu när vi är på god väg in i den postindustriella tidsåldern, fortfarande som nation hjälpta av en skola som spottar ur sig industriarbetare och pappersvändare, eller har vi större chanser om vi sprider riskerna och låter var och en gå sin egen väg och hoppas att några av dem blir en jackpot, om vi ändå inte kan sia om vilka kunskaper som behövs imorgon? Är skolpliktens nytta större än det tvång det innebär och, även om den är det, är det principiellt försvarbart?

Jag har inte svaren. Jag bara noterar avsaknaden av samtal kring detta. Det kan ju förstås komma sig av att jag har helt fel, men lite märkligt är det väl ändå att det bråkas så högljutt om nio månader av tusentals 18-åringars liv genom värnplikt, men knappt talas alls om att de nio år av allas liv man lägger beslag på genom skolplikt?


Photo credit: .Verikoko. via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , ,

Det är häftigt att (andra) betalar skatt

Om det är något jag verkligen avskyr så är det hyckleri och dubbelmoral. Jag blir vansinnigt provocerad av artister och företag som skriker om den heliga upphovsrätten samtidigt som de själva gör intrång i den, av politiker och myndigheter som vill övervaka allt och alla samtidigt som de själva gör vad de kan för att vi inte ska få insyn i deras verksamhet, och av diverse kändisar som hallelujar om hur häftigt det är att betala skatt samtidigt som de själva gör sitt bästa för att slippa just det.

Den senaste i raden av det senaste är Dregen, en undermålig gitarrist från Småland som lever på sin image. I en vida hyllad facebookstatus häromdagen ironiserar han över folk som klagar på att skatten är hög och illustrerar därefter vad han tror är sin poäng med att förklara allt fantastiskt vi får för pengarna. Det är bara det att det är hyckleri, och ganska halmgubbigt. Hycklande eftersom Dregen själv inte plockar ut någon särskilt hög lön ur sitt företag och därför undviker att betala den där höga skatten som han klagar på att andra klagar på. Halmgubbigt för att ingen utom en och annan paranoid prepper i Myggträsk har något emot att betala skatt för valparollerna vård, skola och omsorg. Invändningen många av oss har är istället att pengarna används till en hel del annat utöver allmännytta, och att pengarna många gånger slukas av det svarta hål vi känner som den offantliga sektorn.

Jag förväntar mig inte att Dregen ska förstå något av det här. Jag förväntar mig faktiskt inte att han ska förstå något alls. Jag förväntar inte ens att han har förstånd att hålla käften. Men jag hade hoppats. Jag är, på ren svenska, förjävla trött på dessa skenheliga artister som använder sitt kändisskap till att förklara för oss hur bra det är att vi betalar skatt, så att de själva slipper. Fast det sista säger de inte. Hade de gjort det hade jag kunnat respektera dem. Nu ger de istället sken av att de själva gladeligen betalar, för de vill så gärna bidra. Så länge inte pengarna går till att bygga sjukhus som skymmer Jonas Gardells utsikt, förstås. Det finns ju gränser.

För många år sedan hjälpte en av mina vänner till som roddare på en musikfestival. Ett av banden som spelade på festivalen, och antagligen var det stora dragplåstret, var Backyard Babies. Och i Backyard Babies spelar Andreas Svensson. Eller Dregen, som han kallas.

Långt in på småtimmarna och, som jag har förstått det, långt från civilisationen, hölls en efterfest där såväl musiker som roddare och annat löst folk deltog. Min vän hamnade i en soffa tillsammans med bland andra Dregen. Och som så ofta händer på efterfester hade han också slut på cigaretter. När han såg att Dregen öppnade ett helt nytt paket lutade han sig över och frågade om han kunde få bomma en. Dregen tittade på honom och svarade enligt utsago: ”Du, bara för att jag är känd betyder det inte att jag är gjord av pengar.”

Anekdoten är naturligtvis hörsägen och det är upp till var och en att avgöra hur stor nypa salt man vill ta den med. Själv är jag övertygad om att den på det stora hela är korrekt. Det kan förstås vara så att Dregen vid den tidpunkten inte hade kommit igång tillräckligt med sin skatteplanering för att ha råd att bjuda en stackars roddare på en cigg. Och det är givetvis upp till Dregen att göra vad han vill med sina surt förvärvade pengar (och cigg). Jag hade bara önskat att han häromdagen också sett sig själv i spegeln och sagt att ”bara för att jag är känd betyder det inte att jag är ett orakel”. Och hur som helst betackar jag mig för att bli uppläxad om solidaritet av en artist som är så full av sig själv att han inte kan bjuda en roddare på en cigg.


Photo credit: discoodoni via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 4 – Det smutsiga kriget mot Syrien

När jag bestämde mig för att ta mig an utmaningen med 52 böcker på lika många veckor fick jag en bok skickad till mig av en trogen bloggläsare. Boken heter Det smutsiga kriget mot Syrien och är skriven av Tim Anderson.

I korthet kan man säga att Andersons tes är att den pågående situationen i Syrien inte är ett inbördeskrig såsom det ofta framställs, utan ett proxykrig. Ett krig via ombud. I vanlig ordning är det högsta Washington som drar i trådarna och syftet är avsätta det nuvarande styret och destabilisera regionen. Motivet är att slå isär en potentiellt stark koalition bestående av Syrien, Libanon, Iran och Hizbollah som inte är överdrivet intresserade av att dansa efter amerikansk pipa.

För att driva hem sin tes beskriver Anderson hur västmedia låtit sig luras och samtliga rapporterar samtliga desinformation från ett fåtal källor på marken. Han menar också att det aldrig funnits några ”moderata rebeller” i Syrien. De har varit tungt beväpnade islamister från första början och när den syriska armén, som Anderson menar har starkt stöd av folket, bekämpar dem blir det plötsligt civila. Samt förstås att dessa skäggmongon till massmördare vi känner under namn som IS, Daesh med mera i grund och botten är skapade av USA och finansierade av USA och Saudiarabien.

Och grejen är den att det mycket väl kan vara sant. Om en lögn är tillräckligt stor och upprepas tillräckligt ofta blir den uppfattad som sann, och den som ifrågasätter den får välja mellan att ta på sig dumstruten eller foliehatten. Icke desto mindre argumenterar Anderson trovärdigt för sin tes.

Att Saudi är skäggmongonas huvudsponsor har väl varit känt sedan länge, och tänker man lite längre så är det kanske inte så långsökt att det sker med USA:s goda minne, givet att Saudi är en amerikansk huvudallierad i regionen. Har man dessutom lite kläm på USA:s track record så känner man igen mönstret. Contras, talibanerna, Al Qaida. Det börjar bli många tvivelaktiga rövargäng som har gemensamt att de kör Toyota Hillux, är USA:s fiendes fiende och sanktioneras av Washington. Så även om det inte skulle vara så i det här fallet så får jänkarna faktiskt skylla sig själva om folk tror det.

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte situationen i Syrien, annat än att ett fram tills nyligen förhållandevis sekulariserat, stabilt och modernt land i en annars instabil och av politiserad religion styrd del av världen just nu faller i bitar, och dess civilbefolkning hamnar i kläm. Men icke desto mindre är det nyttigt att läsa saker som går emot den allmänna uppfattningen. Och oavsett vad man tror om Andersons teorier så finns den en särskild detalj som är svår att vifta bort: Om Assad är så illa ansedd som det påstås i västmedia, om han urskiljningslöst torterar, bombar och mördar sin civilbefolkning, hur kommer det sig då att den överväldigande största andelen flyktingar, den andel som flyr inom landet, flyr till de områden av Syrien som fortfarande kontrolleras av armén?

Å andra sidan kan man notera den röda stjärna som pryder omslaget, notera bokförlaget Oktobers kommunistiska bakgrund, ta en titt på vilka andra titlar som pryder deras hemsida. Det ska också vägas in. Källkritikens VVV ni vet. Vem, vad och varför. Vem säger något? Vad säger vederbörande? Och i vilket syfte?


Andra bloggar om: , ,

Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en

Tidigare idag såg jag min vän Sophia peta i ett av konspirationsteorikernas getingbon, mer specifikt i en fråga som rörde World Trade Center, och det stod inte på förrän ett par individer dök upp för att ettrigt försvara sin hjärtefråga. I de efterföljande diskussionerna var det en som ställde följande fråga: Hur kommer det sig att så fort man börjar ställa frågor som inte kan besvaras så avfärdas man som konspirationsteoretiker?

Och det var precis där och då jag insåg vad som definierar en konspirationsteoretiker. För i den diskussionen hade jag sett vederbörande få svar på sina frågor om och om igen. Problemet var att han vägrade acceptera dem. Så man avfärdas inte som konspirationsteoretiker för att man ställer frågor som inte kan besvaras – man avfärdas som konspirationsteoretiker när frågorna besvaras och man inte accepterar svaren.

Utöver det finns det en del andra mönster att hålla utkik efter. Som oförmåga att ge sig, eller den totala avsaknaden av fingertoppskänsla som gör att man gärna vill dra in sina teorier i hart när vilket sammanhang som helst, oavsett om någon vill lyssna eller inte.

The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist.

Men saken är den att bara för att det finns mer eller mindre galna konspirationsteoretiker betyder det inte att konspirationer inte finns. Faktum är att för den som försöker avslöja en riktig konspiration så kan man nog inte tänka sig sämre vänner att ha än konspirationsteoretikerna. De sänker trovärdigheten och bidrar till att skapa ett stigma kring vissa ämnen vilket gör det omöjligt att diskutera.

Ska man vara riktigt konspiratorisk skulle man kunna tänka sig att konspirationsteorier är rökridåer som används för att dra bort uppmärksamheten från vad som egentligen pågår. Skulle jag ha någon form av black operation eller dylikt att dölja så skulle jag så snabbt som möjligt täppa till hålen i min story med avslöjanden på grälla hemsidor där vart och vartannat ord är fetstilt, understruket eller utskrikna i VERSALER. Eller alla tre. Där Sanning alltid skrivs med inledande versal och uppmaningar att VAKNA! haglar tätt. Dessa sidor skulle mycket riktigt peka ut bristerna i min story, men på ett så uselt sätt att när någon seriös granskare tar sig an ämnet har det redan etablerats som en vansinnig konspirationsteori som ingen vill ta i med tång, än mindre tro på.

För som sagt; att det finns galna konspirationsteorier innebär inte att konspirationer inte existerar. Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en, som det heter. Men jag tror nog att en verklig konspiration med så mäktiga krafter inblandade att den kan ta ner World Trade Center och kickstarta en amerikansk nyordning i Mellanöstern (för att fortsätta på det aktuella exemplet) också är tillräckligt avancerad att den inte kan avslöjas av vilken tomte som helst med en internetuppkoppling och högstadiekunskap i fysik.


Photo credit: KimCarpenter NJ via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

Det kommer att bli ugly

hillary-two-face-trump-jokerUSA går till val och ärligt talat – jag vet inte hur de har lyckats vaska fram två så osympatiska kandidater. Det är i sig imponerande. Känslan är att USA har målat in sig i ett demokratiskt hörn som jag inte riktigt vet hur de ska ta sig ur. Den ena kandidaten är nämligen ett symptom på den andra.

Hela kampanjtiden har handlat om Trump. Trump och hans idiotiska uttalanden, hans buffliga beteende, hans hetsande. Och om hans arga posse. Det är djupt oroande att han kommit så långt. Men det blir ännu mer oroande om man funderar kring vad som kommer att hända om Clinton vinner, vilket det mesta väl ändå tyder på.

Trumps kampanj och hans stöd bygger i mångt och mycket på faktaresistens, ilska och en känsla av att ha blivit blåsta av etablissemanget. Det är förvisso inte svårt att förstå. Det svårare att förstå är hur dessa människor väljer Trump som sin champion. All den korruption folk ser, både den verkliga och den inbillade, förkroppsligas av Hillary Clinton. Korruptionsmisstankar och falskspel följer henne som unken lukt som inte vill försvinna. Och Trump-kampanjen har spunnit stenhårt på det, anklagat henne för allt de kan hitta, antytt att valet skulle vara riggat, etcetera. Att det dessutom finns indikationer på att Bernie Sanders fuskades bort som demokraternas kandidat till förmån för just Clinton gör inte saken bättre.

Så frågan är då: Kommer Trump-folket att acceptera en förlust? Politikerföraktet och ilskan kommer inte att försvinna och en väldigt stor andel människor är uppenbarligen beredda att tro på vilka konspirationsteorier som helst. Risken känns överhängande att efterdyningarna av att Clinton blir president är ett ännu mer splittrat land, ännu mer misstroende och ännu mer ilska. Å andra sidan kommer ju inte en Trump-seger att direkt ena nationen, om man säger så.

Det här är det hörn västerländsk demokrati har målat in sig i. För det här handlar inte bara om USA. Vi har samma problem på hemmaplan. Men vad som händer i USA påverkar hela världen. Så frågan är vilken väg de väljer i natt.

Väljer de Trump bör vi alla börja bunkra proviant, eller åtminstone popcorn, och huka oss.
Väljer de å andra sidan Clinton så blir det fyra år till av det som Trump är en reaktion på. Det skjuter fram konsekvenserna fyra år till, men det riskerar också att en mer slipad och ännu farligare version av Trump står redo att leda den uppretade pöbeln nästa gång. Det är motsvarigheten till att fortsätta dricka för att undvika baksmällan.

Det är nästan, bara nästan, så att jag hoppas att Trump vinner. Det kommer att gå käpprätt åt helvete förstås, men det kanske också kan få folk att sansa sig och tänka ut någonting nytt, någonting bättre. A brave new world. För de som eventuellt överlever…


Andra bloggar om: , , , ,

Det är int lätt å förklara för nån som int begrip

2321393716_3b44a334da_oTitt som tätt dyker det upp kontroversiella politiska frågor och beslut som de folkvalda beslutsfattarna inte anser lönt att förklara för medborgarna. Man gör vad man kan för att dra igenom besluten lite i skymundan och med så lite offentlig diskussion som möjligt. Och ställs man ändå mot väggen i någon form av debatt så undviker man så gott det går att svara på sakfrågor. Detta undvikande förklaras i sin tur emellanåt med att det är för komplicerat för att väljarna, som vi kallas, ska förstå. Jag har ett par invändningar…

För det första: Försök! Att faktiskt försöka förklara är en bra början. Det kanske inte är vi som inte förstår utan du som inte kan förklara? Och om du inte kan förklara så kanske det är för att du inte förstår.

För det andra: Om det är för komplicerat för att förklara för medborgarna, då är det också för komplicerat för att beslutas av folkvalda. Detta är ett av demokratins inneboende problem. Det kräver nämligen inga specifika kvalifikationer för att bli folkvald. Det innebär, rent krasst, att bara för att man blivit folkvald har man plötsligt inte begåvats med särskilda förmågor. Således finns det ingen anledning att blint lita på de folkvaldas tolkning av tingens ordning. Återigen; det är faktiskt fullt möjligt att det är de som inte förstår.

För det tredje: Det här är precis varför politiker ska fatta beslut om så lite saker som möjligt. Därför att om man gör sitt yttersta för att slippa allmänhetens inblandning så har man något att dölja. Antingen något om innehållet eller syftet, eller bara det faktum att man själv inte begriper vad man beslutar om. Och om de folkvalda beslutsfattarna inte själva förstår och inte kan förklara för de som väljer dem, så är det någon annan som dikterar villkoren. Till exempel tjänstemän på statliga departement, lobbyister och/eller särintressen.

Det här är ett jätteproblem därför att folkvalda lagstiftare sitter i sina elfenbenstorn och tror sig ha folkets mandat att genomföra vad de nu avser genomföra utan att ha någon som helst skyldighet att förklara sig, just därför att de blivit valda i god demokratisk ordning. Men hur kan vi göra upplysta val om vi alltid är för dumma för att förstå när det väl kommer till kritan? Och vad har vi för alternativ att tillgå när samtliga pratar i floskler och sedan ändå bortser från de principer och ideal man borde stå upp för, av skäl som är för komplicerade för att förklara för dumma oss?

När man högtidligt citerar Benjamin Franklin om konsekvenserna av att offra frihet för säkerhet, och sedan trycker på knappen som betyder precis det. När man inför lagar som tvingar operatörer att lagra uppgifter om sina användare och att därtill lämna ut dem till privata aktörer, men låtsas som att det absolut inte kommer att hända, och sedan när det händer svara med dånande tystnad. När man pratar vackert om fred och jämställdhet och säljer vapen till totalitära, galet kvinnoförtryckande diktaturer. När man lobbar för, och skriver på, ”frihandelsavtal” vars innehåll är så hemligt att det inte ens kan diskuteras ens av de som lobbar för och skriver under det. När man låter folket rösta, och om utfallet inte blir vad man önskar får de rösta igen tills det blir rätt. Och så vidare.

Det är sådant som skapar misstroende. Det är sådant som skapar förakt. Det är sådant som föder konspirationsteorier om Illuminati, Sion Vises Protokoll och rymdödlor. Därför att det måste vara någon som drar i trådarna. Alternativet är nämligen att blind leder blind, och för de allra flesta är det en än mer skrämmande tanke. Människor har alltid, på gott och ont, fyllt i luckorna med vad som finns till hands, vare sig det är judar, gudar eller mystiska planeter vars närvaro skapar turbulens med sisådär ett par tusen års mellanrum och som man bara kan skydda sig mot genom att bosätta sig under en pyramid av guld.

Så när ni säger att det är för komplicerat för att förklara, att vi är för dumma för vårt eget bästa, då underminerar ni er själva och hela det demokratiska systemet. För vad ni egentligen säger är att ni nog egentligen inte har mandat att besluta om det här, men att ni tänker strunta i det.


Photo credit: gaelx via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , ,