Skip to content

Kategori: Politik

Veckans plattnacke v.35

Alternativ rubrik: Vad var det vi sa, nr 40000000000000.

Utpressningsverksamheten har så kommit till Sverige i form av Spridningskollen.se. Idén för denna parasitverksamhet är att skicka brev till innehavare av IP-nummer som påstås ha använts till illegal fildelning, tillsammans med en faktura som är en slags ”förlikning”. Betala, eller ta dina chanser i en civilrättslig prövning. ”Fint liv du har här, vore tråkigt om någonting hände med det…”, det är budskapet. Och här kan man såklart tänka att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, men så enkelt är det inte.

För det första för att ett IP-nummer inte är ett fingeravtryck kopplat till en person. De flesta har idag en router hemma som flera personer surfar från, och även om du inte har ett öppet nätverk så kan du aldrig vara helt säker på att ingen ”lånat” det. Alltså; bara för att du som står som ägare på abonnemanget är säker på din oskuld kan du inte vara säker på att ditt IP-nummer är oskyldigt.

För det andra så fungerar inte en civilrättslig process lika som ett brottsmål. Här gäller inte samma bevisbörda och inte samma rättsskydd. Tanken är att en civilrättslig process ska vara en tvist mellan två jämställda parter, men det är det ju inte när det är en vrålrik upphovsrättsindustri tillsammans med inkassoföretag mot en enskild person. Att förlora kan bli mycket dyrt. Det kan till och med vara dyrt att vinna.

För det tredje har vi sett exempel på hur bristande kunskap om Internet och digital teknologi hos domstolarna kan ge utslag. Så återigen; även om du vet att du är oskyldig, vågar du ta dina chanser på att rätten också förstår det? Eller är en förlikning på tvåtusen en billig garanti för att slippa få veta det?

Så vem får en plattnackeutmärkelse för detta då? Tja, den ska såklart kollektivt gå till varenda en av knapptryckarchimpanser i riksdagen som röstade för ett införande av IPRED – den lag som möjliggör för kostymgorillor att ägna sig åt den här sortens statligt sanktionerade beskyddarverksamhet. Men i synnerhet går den till före detta justitieminister Beatrice Ask som, på en direkt fråga om inte IPRED skulle öppna för den här sortens utpressning, svarade att hon litar på att de flesta producenter är klokare än så. Och det kanske de är, även om upphovsrättsindustrin track record inte direkt stödjer antagandet. Men att ”de flesta” är klokare än så är inte tillräckligt när det ändå finns ett fåtal som väljer att bete sig som man gör genom initiativet Spridningskollen.se.

Varumärkesintrånget Spridningskollen.se får ingen länkkärlek. Det får däremot Spridningskollen.org, där du kan lära dig mer om ämnet.


Photo credit: DonkeyHotey via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

Är vi säkra på att vi vill företrädas av fläckfria personer?

Jag har en sista fundering i kölvattnet av Aida Hadzialics avgång som dock förtjänar att lyftas ut till sin egen frågeställning. Nämligen denna: Hur fläckfria politiker vill vi ha egentligen?

Som bekant har diverse folkvalda och politiskt tillsatta fått löpa gatlopp för diverse privata förehavanden som kan tyckas bagatellartade men som, när drevet väl fått fart, får orimliga proportioner och inte sällan slutar med att personen ifråga avgår från sitt uppdrag. Om dessa fadäser går stick i stäv med en persons officiella hållning i en fråga kan det, även om det är en bagatell, vara befogat med kraftig kritik eftersom det avslöjar ett hyckleri. Det är således rimligt att ifrågasätta en miljöministers omdöme om vederbörande använder giftig (och olaglig) färg till sin båt, eller att kritisera en partiledares RUT-avdrag om vederbörande högröstat varit emot just RUT. I det ljuset vore det också högst befogat att rulla folkhälsofascistenminister Gabriel Wikström i tjära och fjädrar om han skulle fastna på bild med en cigg i mungipan, givet hur högljud motståndare han är till rökning som företeelse. Notera gärna att de två första exemplen är tagna ur verkligheten, och att de inte ledde till någons avgång.

Vad som däremot har lett till avgångar är svart städhjälp, tv-licensskolk och nu alltså rattfylla. Som det ju heter, även om 0,2 promille inte är ”fylla” annat än i juridisk bemärkelse. Och dessa saker är tämligen folkliga företeelser. Väldigt många röstberättigade svenskar har åtminstone under någon period struntat i tv-licensen, betalat svart för något eller tagit bilen efter en öl eller två för ”jag ska bara”. De flesta röstberättigade svenskar skulle således också kunna förlåta dylika snedsteg, därom är jag övertygad.

Vad vi har mycket svårare att ha överseende med är att man slingrar sig när man blir ertappad. Att man ljuger eller skyller ifrån sig. Det var snarare därför och inte på grund av kromosomsammansättning som tv-licensskolkare Tobias Billström kunde sitta kvar i regeringen Reinfeldt medan Cecilia Stegö Chilò till slut blev tvungen att avgå. Den förre medgav utan knussel att han gjort ett medvetet val att inte betala eftersom han inte ansåg att SVT producerade något värt att betala för, medan den senare slingrade sig, skyllde på utlandsvistelse och what not. Det, och det faktum att Stegö Chilòs roll som kulturminister har en politisk koppling till sagda avgift, en koppling som saknades för migrationsminister Billström.

Folk avskyr slingrande politiker. Politiker som gör ”allmänna” tavlor och står för det kan istället vinna mycket respekt. Den inneboende paradoxen i det är att det är först när man har tagit sitt straff och avgått som man vunnit folkets förtroende att inneha posten man just avgick från.

Vi måste bli mer förlåtande. Det är lätt att skylla på media när dreven går, men media följer bara de kapitalistiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Skandaler säljer för att vi köper. Och nu är det inte längre bara gammelmedia. I det nya mediaklimatet deltar vi själva i dreven. Men om vi dömer politiker efter en annan måttstock än oss själva, om vi kräver av våra företrädare att vara fläckfria, då får vi bara broilerpolitiker. Då får vi bara den nyadel som sedan unga år skolats i att leva ett sterilt, obefläckat liv, som lärt sig att hålla sig på mittlinjen och aldrig vingla, som aldrig säger något med innehåll eftersom innehåll riskerar att göra någon upprörd. Då får vi precis de politiker vi avskyr. Och det är också dessa politiker som är farliga på riktigt eftersom de helt saknar förankring i eller ens basal förståelse för den verklighet som vi andra lever i.

I slutänden slår det tillbaka på oss själva; om vi kräver av våra företrädare att de ska vara fläckfria och dömer dem stenhårt för minsta felsteg, då får vi också en politik som kräver av oss att vara fläckfria, och som dömer oss stenhårt för minsta felsteg. Vi borde således lära oss att vara mer förlåtande av ren självbevarelsedrift.


Photo credit: pusteblume via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , ,

Den som tar konsekvenserna och avgår är den man egentligen borde vara rädd om

Vid en blixtinkallad presskonferens på lördagen meddelade Sveriges gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic sin avgång efter att ha fastnat i en poliskontroll på Öresundsbron med en otillåten alkoholkoncentration (0,2 promille) i blodet. Därmed har den svenska regeringen mist vad som troligen var dess enda vettiga och verkligt intressanta statsråd. En usel regering blev just ännu sämre.

Fallet är intressant av flera skäl. För det första för att en alkoholkoncentration på 0,2 promille inte ens hade varit olagligt i många andra europeiska länder. I majoriteten av EU-länder, till exempel Danmark, går gränsen vid 0,5 promille. I Sverige valde vi istället 1990 att sänka gränsen från 0,5 till 0,2 promille. När Hadzialic satte sig i bilen på den danska sidan av bron gjorde hon således inget olagligt. Brottet uppstod när hon passerade gränsen till Sverige. Detta ursäktar givetvis inte lagbrottet i sig – en svensk minister ska veta bättre – men det säger kanske något om svensk alkoholpuritanism. Intressant blir det också när man betänker svensk nolltolerans vad gäller andra droger. Det är juridiskt sett möjligt att röka en holk lagligt i Holland för att sedan fällas för narkotikabrott i Sverige för att man fortfarande har spår av cannabis i blodet.

För det andra är det intressant vilka olika måttstockar som gäller för politiker. Vi har sett statsråd avgå för att ha anlitat svart städhjälp och underlåtelse att betala tv-licens. Politiska karriärer påverkas hårt av saker i det privata som för gemene man dessutom är skitsaker, och som inte har något med personens politiska åtaganden och/eller ideal att göra. Samtidigt är det möjligt att komma undan med tämligen grova politiska fadäser.

Åsa Romson puttrade, som miljöminister och språkrör för Miljöpartiet, omkring i en miljövidrig båt som var målad med olaglig bottenfärg och släppte ut gråvatten i Östersjön. Varje gång hon öppnade munnen hoppade det ut så mycket grodor att det såg ut som en australiensisk landsväg. Men inget av att detta fick henne att avgå. Bland annat liknade hon flyktingsituationen på Medelhavet vid Auschwitz och gjorde en retorisk vurpa i ett Almedalstal 2014 där hon ställde ”vita, heterosexuella män” mot ”människor”.

Och bostadsminister Mehmet Kaplan var ifrågasatt från första början för en del tvivelaktiga kopplingar till islamistiska extremister. I sitt Almedalstal 2014 liknade han jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finska Vinterkriget. 2014 var inte ett bra år för regeringen i Almedalen. (Sedan kan man möjligen ge Kaplan ett halvt rätt för liknelsen – en del av de svenska frivilliga i Finska Vinterkriget var de facto nazister och stred snarare för, vad de ansåg, Saken än för Finland.) Kaplan tvingades slutligen avgå efter att ha fångats på bild tillsammans med företrädare för den nyfascistiska turkiska organisationen Grå Vargarna, samt för att liknat Israels agerande mot Palestina vid nazisterna (kom igen, gott folk, det är dags att börja komma på lite nya liknelser!) men likväl fick Löfven släpa ut karln kicking and screaming.

Inget av detta förringar Hadzaialics lagbrott eller bristande omdöme. Men det är ändå värt att notera hur olika måttstockar som används och hur saker privata saker som inte är kopplade till en persons politik kan få vem som helst på fall medan saker som _är_ kopplade till politiken liksom ren och skär inkompetens väger förhållandevis lätt.

Detta i sin tur leder vidare till ytterligare ett par funderingar. Hadzialics rakryggade beslut att omedelbart avgå framstår i ljuset av vissa andra exempel som mycket sympatiskt. Jag tror inte att folk i allmänhet tar lätt på rattfylla, men jag tror inte heller att det är en sak som för all framtid befläckar en persons rykte. Hadzialic har varit en frisk fläkt och stått ut som rak och tydlig i en annars tämligen mumlig regering. Att riva ur sig från en illa ansedd regeringen med heder och ära i behåll kan rent av vara meriterande för framtiden. Hon slipper gå ner med det sjunkande skeppet och kan istället framstå som den som tog sitt straff för en synd som vi ändå kan förlåta. Jag tror därför att Hadzialic kan komma tillbaka ännu starkare i framtiden. Förutsatt att hon vill.


Photo credit: Pete Reed via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , , ,

Europa dricker för att undvika baksmällan

I en tänkvärd artikel skriver historikern och debattören Tobias Stone om civilisationens cykliska förutsägbarhet. Hur vi i perioder kort och gott ägnar oss åt destruktivitet på en ofattbar skala och hur svårt det är att se effekterna av ett skeende medan det sker, samtidigt som historiker i efterhand kan se händelsekedjan glasklart och undra hur folk kunde vara så naiva. Han menar att vi befinner oss i inledningen av en sådan cykel just nu. Karaktärerna börjar så smått ta plats; Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, isolationisten Trump i USA. Han målar upp ett tänkbart och fullt möjligt scenario där Brexit leder till att fler länder, till exempel Frankrike och Italien, driver på för folkomröstingar om att lämna EU, vilket leder till ett försvagat EU. Putin flyttar fram sina positioner i Baltikum via ett kryptokrig liknande det i Ukraina. President Trump är måttligt intresserad av att ingripa så varken NATO eller EU är längre något hinder. Och så vidare. Hans funderingar mynnar ut i att Brexit kan vara vår tids ”skotten i Sarajevo”.

Det är ett läskigt och trovärdigt scenario. Jag tror att Stone har rätt i att vi mycket väl kan befinna oss i inledningsfasen av en destruktiv period. Ingredienserna till en skitstor bomb finns där. Och det är också mycket möjligt att framtidens historiker kommer att spåra det hela tillbaka till Brexit.

Själv vill jag nog redan nu påstå att det i så fall går längre tillbaka än så. Brexit uppstod nämligen inte heller ur ett vakuum, som en och annan debattör gärna vill låtsas. Ty när man målar upp den här typen av skräckscenarion för att övertyga andra om hur viktigt EU är för att garantera freden så bortser man gladeligen från de problem som EU också dras med, och som folk slutligen fått nog av.

Problemen är inte direkt okända heller. Det är bara det att ingen vill göra något åt det. Som Johan Norberg skriver så har EU liknats vid en cykel som måste fortsätta rulla för att inte tippa (en liknelse han också sågar). Själv får jag allt oftare en känsla av att EU är ett fyllo som fortsätter dricka för att undvika baksmällan.

Det sorgliga är att EU är viktigt för att garantera freden i Europa. Problemet är att Europas politiker inte nöjde sig med det utan tillät EU att växa från ett fredsbevarande handelsprojekt till en koloss på lerfötter, en gigantisk byråkratisk maskin som tycks ha uppnått singularitet. Ett elitprojekt med begränsad insyn och ett enormt demokratiskt underskott som tar sig friheten att nästan tvångsmässigt peta i allt med sitt jättelika klåfinger.

Dessvärre är detta inte enbart ett EU-problem utan ett demokratiproblem. Vi ser det i Sverige och jag misstänker att det ser ungefär likadant ut i stora delar av Europa. Och världen. Politiker som säger vad som helst för att bli valda, och så småningom blir det för att alternativet var sämre. Mediehus som glatt trallar med i sången och ägnar sig mer åt att analysera valbarometrar och retorik än innehåll och ideologi. Och alla kallar de oss väljare. Aldrig medborgare. Väljare. Som vore vi något slags konsumenter av demokrati.

Det brukar sägas att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Eller att vilka ord man väljer säger något om ens perspektiv. Just användandet av väljare i tid och otid är ett mycket bra exempel på detta. Nu har ni fått rösta, vänligen återgå till er vardag och stör inte igen förrän om fyra år.

EU används också titt som tätt som syndabock även bland politiker på hemmaplan. När man ska driva igenom något obekvämt kan man alltid skylla på att man är tvingad av stora elaka EU fast man egentligen inte vill (som till exempel datalagringsdirektivet). Men det är ytterst ovanligt att någon politiker sätter hårt mot hårt och säger att om ni försöker tvinga oss så vill vi inte vara med längre. Det finns förstås anledningar till det; förutom utsikterna för en duktig politruk att själv en dag få sitta i Bryssel och påta i direktiv så är EU alltjämt viktigt för att bevara fred i Europa. Så då får man vackert svälja små förtret som att man är tvungen att implementera ett direktiv fastän man inte vill och trots att det strider mot Europakonventionen. (När Europadomstolen sedan underkänner ett direktiv, till exempel datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot Europakonventionen, säger man istället ”LALALALABINGO!” och så var det slut på den diskussionen.)

Är det då verkligen så konstigt om folk ruttnar? Ett så drastigt drag som Brexit har lite hånfullt liknats vid ett självskadebeteende av självgoda smilfinkar, väl medvetna om att de sitter på tillräckligt grön kvist för att klara sig, åtminstone ett tag till. Det är sannolikt de med minst marginal som också är mest arga som kommer att drabbas hårdast. Så ja, det är förmodligen ett självskadebeteende. Men för att fortsätta den liknelsen så är självskadebeteende något som andas desperation. Det är något man tar till när man inte mår bra och inte får gehör. Så om man år efter år försöker åstadkomma något slags förändring genom att rösta i allmänna val, skriva till sin representant™ utan att få gehör, debattera, demonstrera och allt vad man kan göra inom demokratins råmärken utan att det alls tas någon notis om det, vad kvarstår då? Väpnad revolution, eller demokratiskt självskadebeteende.

Som Brexit.
Som Trump.

Om EU är så viktigt för bevarandet av freden i Europa, då kanske man skulle hålla sig till det. Fred och frihandel. Inget av det är egentligen svårt. Frihandel är en överenskommelse om att inte ställa till det för sig själv och varandra med tullar (tullar är förresten också ett självskadebeteende) och fred är om möjligt ännu enklare. Det är typ bara att låta bli att slå varandra. Det är det minst energikrävande som finns att bara sitta bredvid varandra och låta bli att slåss. Och ändå är det tydligen så svårt. Jag ser det i baksätet på min bil nästan dagligen.

Och när man samtidigt gapar om att Brexit destabiliserar Europa, Trump kan destabilisera Europa, Putin kan destabilisera Europa, löv på spåren kan destabilisera Europa… Då måste man börja fundera hur stadig grund det hela egentligen står på. Och så kanske man borde börja prata om vad man kan göra för att se till att Europa står stadigare så att inte stora stygga vargen kommer och blåser omkull skiten igen. Vem vet; för framtidens historiker kommer det kanske att vara uppenbart att EU inte var lösningen, och så kommer de att undra hur vi kunde vara så naiva…


Photo credit: Loresti via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Pojken som lärde sig stava

9677844016_3e7fbd89a6_b
En tioårig muslimsk pojke i Storbritannien fick i december förra året lära sig att stava. Den hårda vägen. I en övning i skolan hade han nämligen skrivit att han bor i ett ”terrorist house”. Det skulle ha stått ”terraced house”. Detta ledde till att en skitnödig lärare larmade polisen som gjorde hembesök.

Nu är jag förvisso något av en språkfascist och skulle inte alls ha något emot att skicka polisen på folk som inte kan stava. Men det här… Är det det här vi har blivit? Är det här den öppna demokrati vi så gärna vill slå vakt om? Så gärna att vi monterar ner precis de fundament som den vilar på för att använda som tillhyggen.

Det är lätt att tänka att den enskilde läraren är överdrivet räddhågsen, men det måste samtidigt ses i sitt sammanhang. Folk uppmanas att slå larm. Det finns ett mönster av ökad och uppmuntrad misstänksamhet. I Storbritannien är det rent av olagligt för bland annat lärare att inte rapportera misstankar till myndigheterna, vilket leder till att man hellre skickar polisen på tioåringar som inte kan stava än riskerar att själv bryta mot lagen genom att inte göra det. Och det är knappast som att den effekten inte kunde förutses – medborgarrättsaktivister varnade för precis den utvecklingen.

The Guardian rapporterade om incidenten den 20:e januari. Nu är emellertid artikeln bortplockad ”i väntan på utredning”. Här någonstans börjar det kännas befogat att ta på foliehatten. 2013 satte nämligen myndigheterna i Storbritannien hård press på The Guardian efter att tidningen tagit del av Snowdens filer. Efter ett ultimatum om att antingen lämna över materialet eller förstöra det valde The Guardian till sist att förstöra materialet. Så man undrar ju – är artikeln bortplockad på grund av pågående utredning, eller för att den inte föll makthavarna i smaken?

Det finns all anledning att fundera över hur det egentligen står till med de demokratiska fundamenten i västvärlden. Storbritannien är inte ett isolerat exempel. Men å andra sidan; de har åtminstone lyckats lära åtminstone en unge att stava till ”terraced house” så… Inget ont som inte har något gott med sig.


Photo credit: Gunjan Karun via Foter.com / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , ,

Absolut trygg

I en intervju i DN idag berättar inrikesminister Anders Ygeman att han inte har några planer på att reglera polisens hemliga metoder. Hans motivering? Polisen har inte framfört några önskemål om att bli reglerad. Jo, det är faktiskt det han säger. Och det hade varit roligt om det inte vore för att det inte alls är roligt.

Ygeman känner sig ”absolut trygg” med polisens goda omdöme som garant för att inga övertramp kommer att ske och sätter sig därmed i samma godtrogna dumstrut som tidigare justitieminister Beatrice Ask som visade samma orubbliga förtroende för skivbolagen när IPRED infördes.

Nu har förvisso Ygeman säkert rätt i att polisen har duktiga jurister som utifrån de allmänna regleringar som finns gör bedömningar och avgränsningar. Man ska ha klart för sig att det inte är baseballigan som sätter upp polisens interna regelverk. Således gör han säkert rätt i att ha förtroende för polisens omdöme.

Men det som skaver är att det genomgående i intervjun ser ut som att vad polisen vill ha och inte är det enda som har betydelse. Det återkommer flera gånger i artikeln.

”De [polisen] har hittills inte uttryckt att de behöver en ytterligare reglering.”

”Det är en fråga för polisen.” (Som svar på om GPS-spårning med dold utrustning kräver särskilt tillstånd)

”Jag säger att det är polisen som får reda ut vad som är lagligt och inte lagligt.” (Fortfarande om GPS-spårning)

”Polisen har inte framställt någon sådan begäran till mig.” (Om reglering av användning av så kallade täckbolag)

Det kanske finns andra intressen än polisens här? Medborgerliga rättigheter, att säkerställa att inte oskyldiga hamnar i kläm, integritetsaspekter… Men nej. Om polisen är okej med att själva avgöra vad de får göra så är det lugnt. I rättvisans namn bör det gällas att DN ställer just den frågan om huruvida det bara är polisens intresse som spelar in varpå Ygeman pliktskyldigt radar upp rättssäkerhet, integritet, med mera.

Men det som skaver är att den sortens betänkligheter bara tycks komma upp på en direkt fråga. Riksdag och regering har en ryggmärgsreflex som gör att de kan rapa upp fina ord som integritet, rättssäkerhet och transparens så fort det kommer på tal, men den reflexen finns inte där i det dagliga arbetet. Det är också pinsamt uppenbart att riksdag och regering har en överdriven tilltro till sina egna myndigheter (man har tidigare uppvisat precis samma kärleksfulla tillit till FRA) och pengastinna branscher med specialintressen. Då är förtroendet orubbligt att man trots brist på reglering och/eller insyn inte missbrukar sina befogenheter. Tänk om man hade ett lika stort förtroende för sina egna medborgare. Ni vet, de där som röstar fram dem.

Jag är långt ifrån tillräckligt insatt i polisarbete och det regelverk detta baseras på för att bedöma om Ygeman i sak har fel. Kanske är det allmänna regelverket tillräckligt. Kanske är polisväsendets struktur av regler genomtänkt och ger ett fullgott skydd mot missbruk. Kanske gör Ygeman helt rätt i att lita på att polisväsendet själva kan göra rätt avvägningar. Kanske är det rent av så att polisen är bättre än politiker på att göra den bedömningen. Det vore inte otänkbart. Själv vet jag inte. Men jag tycker likväl att det finns en obehaglig tendens i politikers förhållningssätt gentemot myndigheter och enskilda medborgare. Myndigheter tycks alltid få benefit of the doubt medan det för enskilda snarare är det omvända som gäller. Myndigheter vet sitt eget bästa, och vårt. Vi, däremot, vet aldrig ens vårt eget bästa och behöver därför politiker till hjälp att leva rätt.


Photo credit: ElDave via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

#blogg24 lucka 24: Alan Turing

Alan Turing kan vara en av 1900-talets mest förbisedda genier. Han var matematiker och kryptoanalytiker och han la stora delar av grunderna för vår tids dator- och informationsteknologi. Han klurade ut vad som kallas för Turingtestet som något förenklat innebär att om en människa kommunicerar med en maskin och inte kan avgöra att det är en maskin, då har kriterierna för mänsklig intelligens uppnåtts.

Jo, och så räddade han våra arslen under andra världskriget. Och inte på det där sättet att han kom inridande på slutet, tog åt sig äran och skrävlade om det i sextio år med självförhärliganda filmer, utan på riktigt. Alan Turing är nämligen geniet som med hjälp av Bombe-maskinerna vid Bletchley Park kom på ett sätt att knäcka tyskarnas Enigma-koder. Man matade in en rad från ett krypterat meddelande i maskinerna och prövade sig metodiskt genom olika kombinationer tills det som kom ut var en klartext som verkade betyda något rimligt, och därefter använde man den kombinationen på resten av meddelandet för att avkoda det. Att britterna lärde sig att knäcka Enigmakoder (ett fortsättningsarbete på genombrott i Polen för övrigt) var en av de mer avgörande faktorerna för krigets utgång. Det gav de allierade strategiska fördelar då tyskarna in i det sista trodde att deras Enigmamaskin var omöjlig att knäcka.

Så varför är Turing så förbisedd? Tja, först och främst var arbetet vid Bletchley Park så hemligt att anläggningen förstördes efter kriget och Turings och de andras insatser offentliggjordes inte förrän 1970. Och då hade Turing redan varit död i 16 år. Och dels på grund av omständigheterna kring hans död.

Ni förstår, Alan Turing var inte bara ett geni. Han var också homosexuell. Homosexuella handlingar var på den tiden brottsliga i Storbritannien och homosexualitet betraktades som en psykisk sjukdom. Turing dömdes 1952 för ”grov oanständighet” på grund av sin sexuella relation med en annan man och fick välja mellan fängelsestraff och hormonbehandling (så kallad kemisk kastrering). För att undvika fängelse accepterade Turing hormonbehandlingen som bestod av östrogeninjektioner. Två år senare, den 8:e juni 1954, hittades han död. Dödsorsaken konstaterades vara cyanidförgiftning och den allmänna teorin är att Turing begick självmord. Alternativa teorier är bland andra att det var en olyckshändelse på grund av oaktsam hantering av kemikalier, eller att Turing skulle ha setts som en säkerhetsrisk (på grund av sin ”grova oanständighet” och ”psykiska sjukdom”, kan man tänka) och därför röjts ur vägen.

Dessa omständigheter är hur som helst ganska pinsamma så här i efterhand. Här har vi alltså ett geni och en nationalhjälte som döms till att genomgå hormonbehandling för att hans sexuella preferenser inte ansågs passa sig. Nu ska ingen stå över lagen naturligtvis, men i efterhand är likväl den sannolika misstanken att staten på grund av sin trångsynthet drev ett av sina verkligt unika genier i döden för något ingen annan egentligen har med att göra rätt… skämmig. Och därför är det givetvis också svårt för den brittiska staten att hylla Turing utan att samtidigt dra sig själv i smutsen eller framstå som hycklande. Därtill var som sagt mycket av Turings insatser både hemliga och svårbegripliga vilket inte direkt underlättar hyllandet.

Men Storbritannien har faktiskt sent omsider officiellt bett om ursäkt. 2009 uttalade sig den dåvarande premiärministern Gordon Brown om fallet Turing och kallade behandlingen av honom ”förskräcklig”. 2013 beslutade den brittiska regeringen att postumt be om ursäkt genom att använda sig av det kungliga benådningsinstitutet. Nådeansökan undertecknades av drottning Elisabeth II på självaste julafton, den 24:e december 2013. Det är en tämligen unik nåd då det bara är den fjärde sedan andra världskriget och då dylika vanligtvis utfärdas då vederbörande tekniskt sett visat sig vara oskyldig och/eller vederbörandes familj bett om det. Inget av detta är sant i Turings fall. Han bröt tekniskt sett mot lagen (ett bra exempel på att rätt och fel inte avgörs av vad som är lagligt eller inte) och påtryckningarna kom inte från Turings familj utan från medborgare som inte hade någon koppling till Turing annat än en respekt för hans insatser och avsky för hur han behandlades.

Så lucka 24 tillägnas Alan Turing. Den 24:e luckan får vara till minne av en briljant hjärna, men också en påminnelse om att när staten lagstiftar om moral och sedlighet så kriminaliseras människor som inte passar in i normen. Alan Turing benådades tack vare betydande insatser för vetenskapen och nationen. Tusentals andra har fängslats och förnedrats för samma ”brott” utan att någonsin få en ursäkt. Och det sker fortfarande. I Sverige kringskär vi sexarbetares rättigheter med hjälp av lagstiftning och trångsynta institutioner vilket innebär att även om det inte tekniskt sett är olagligt att sälja sex (bara att köpa) så blir vederbörande i stort sett rättslös. Hen kan bli sköntaxerad, vräkt och är sannolikt chanslös i en vårdnadstvist. Och det må så vara att Storbritannien inte längre kastar folk i fängelse för homosexualitet, men istället har man nyligen stiftat horribla lagar om pornografi där man i detalj förbjudit vissa sorters uttryck som ”facesitting” (för det är… dåligt?), ”förnedring” (vilket är väldigt mycket i betraktarens öga) och ”kvinnlig ejakulation” (kommentar överflödig). Förutom att det i sig är fullkomligt absurt att folkvalda representanter har betalt för att sitta och diskutera dylikt (även om diskussionen hade varit minst sagt intressant att betrakta) så är det farligt att stifta morallagar. Staten straffar människor för handlingar som den inte har med att göra och som inte skadar någon. Varje sådant fall är en tragedi på ett individuellt plan. När det dessutom innefattar vad som borde vara en nationalklenod är det en tragedi även på ett allmänt plan. Det behöver upphöra. Helst igår. Den här luckan tillägnas inte bara Alan Turing, utan också alla som inte benådats.

AlanTuring-Bletchley.jpg
AlanTuring-Bletchley” by SjoerdFerwerda – Shot by Sjoerd Ferwerda. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Commons.


Andra bloggar om: , ,

#blogg24 lucka 11: Aleksandr Solzjenitsyn

Det blir en kort post idag på grund av tidsbrist. En liten lucka, om en stor man.

Författaren, historikern och dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918. Han var kapten i den sovjetiska armén och deltog i Röda Arméns framryckning genom Polen. Innan krigsslutet arresterades han dock för att i några brev till en vän uttalat sig nedlåtande om Stalin. Solzjenitsyn kom därefter att tillbringa åtta år i Gulag.

Under sin tid i fånglägren gjorde Solzjenitsyn anteckningar om sina upplevelser. Dessa upplevelser återspeglas i hans debutroman från 1962, En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlar om vardagen i just Gulag. Det var ett ömtåligt ämne som ingen tidigare vågat ta i. Solzjenitsyn gjorde därigenom omvärlden uppmärksam på Sovjets system av arbetsläger och förärades 1970 med Nobelpriset i litteratur. Då var han stämplad som en ”fiende till folket” och avstod att resa till Stockholm för att ta emot priset av rädsla för att inte släppas in i Sovjet igen (i likhet med Lech Wałęsa).

Han tvingades så småningom i exil och bosatte sig i USA, men flyttade efter Sovjets sammanbrott tillbaka till Ryssland. Vid sin begravning 2008 hyllades den forne fienden till folket som en nationell hjälte.

Solzjenitsyn 1974.
Aleksandr Solzhenitsyn 1974crop” av Verhoeff, Bert / Anefo – [1] Dutch National Archives, The Hague, Fotocollectie Algemeen Nederlands Persbureau (ANEFO), 1945-1989, Nummer toegang 2.24.01.05 Bestanddeelnummer 927-0019. Licensierad under CC BY-SA 3.0 nl via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 9: Lech Wałęsa

Den nionde december 1990 valdes Lech Wałęsa (ja, jag kör copy/paste på namnet för att få stavningen rätt) Polens president. Han blev därmed också den förste direkt valda presidenten någonsin i Polen. Det var kulmen av en lång tids arbete för demokrati i Polen, en kamp som i mångt och mycket drivits av just Lech Wałęsa och den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet. Den rörelsen blev en viktig del i hela uppluckringsprocessen av det forna östblocket, och Polen blev också först av länderna inom östblocket att hålla fria val.

Så här i efterhand kan man också se att även om östblockets fall gick fort när det väl började, så tog det sig väldigt olika yttringar. Det som i Polen gick fredligt och städat till blev blodigt i till exempel Rumänien. Lech Wałęsa och Solidaritet får därför stå som exempel för att revolutioner kan ske utan facklor och högafflar. Eller ja, säkert användes det en del facklor, men ni fattar.

Lech Wałęsa fick för övrigt Nobels fredspris redan 1983 men vågade inte åka och hämta det av rädsla för att nekas återinträde i Polen.

Strajk sierpniowy w Stoczni Gdańskiej im. Lenina 22.jpg
Strajk sierpniowy w Stoczni Gdańskiej im. Lenina 22” by Polski: Giedymin Jabłońskihttp://ecs.gda.pl/. Licensed under CC BY-SA 3.0 pl via Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 3: Soran Ismail

Den tredje december är Soran Ismails födelsedag så han får lucka tre. Denne kurdiske kulturberikare som föddes i Iran men som tagit Sverige till sitt hjärta, och Sverige honom. Med sin lågmälda, resonerande och varma humor har han en förmåga att ta udden av känsliga ämnen, att få publiken att både skratta och tänka efter och har från ståuppscenen skapat sig en plattform att påverka.

Men det som gör Soran Ismail än mer speciell är att han i en tid då pajkastning är teh shit och debatten ständigt infekterad kan kliva ner från scenen och prata med människor. Det skulle vara så lätt att bara stå kvar på scenen, på piedestalen. Istället äter han middag med sina meningsmotståndare i Sverigedemokraterna, fikar med Svenskarnas parti och åker EPA-traktor med begåvningsreserven i Tomelilla.

Det som gör att han förtjänar den här platsen är att han lyssnar. Han pratar med människor, inte till. Han försöker bemöta människor på deras nivå snarare än att använda argument som en knölpåk. Det är inte utan att jag tänker lite på Daryl Davis, mannen som på egen hand upplöste Ku Klux Klan i Maryland (mer om honom här).

Säkert har en och annan invändningar. Man kan inte bli för populär i Sverige utan att det börjar gnisslas. Inte komma här och tro att man är något inte! Och visst, den där helgonglorian som många av oss försöker trä på honom kanske inte passar. Den passar å andra sidan väldigt få. Alla har vi våra brister och skavanker. Men det förtar faktiskt inte det som görs bra.

Så grattis på födelsedagen, Soran! Och tack för att du bidrar till att göra Sverige bättre.

Soran Ismail på Guldbaggegalan 2013.
Soran Ismail (cropped)” av Frankie FouganthinEget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,