Skip to content

Kategori: Politik

Det är int lätt å förklara för nån som int begrip

2321393716_3b44a334da_oTitt som tätt dyker det upp kontroversiella politiska frågor och beslut som de folkvalda beslutsfattarna inte anser lönt att förklara för medborgarna. Man gör vad man kan för att dra igenom besluten lite i skymundan och med så lite offentlig diskussion som möjligt. Och ställs man ändå mot väggen i någon form av debatt så undviker man så gott det går att svara på sakfrågor. Detta undvikande förklaras i sin tur emellanåt med att det är för komplicerat för att väljarna, som vi kallas, ska förstå. Jag har ett par invändningar…

För det första: Försök! Att faktiskt försöka förklara är en bra början. Det kanske inte är vi som inte förstår utan du som inte kan förklara? Och om du inte kan förklara så kanske det är för att du inte förstår.

För det andra: Om det är för komplicerat för att förklara för medborgarna, då är det också för komplicerat för att beslutas av folkvalda. Detta är ett av demokratins inneboende problem. Det kräver nämligen inga specifika kvalifikationer för att bli folkvald. Det innebär, rent krasst, att bara för att man blivit folkvald har man plötsligt inte begåvats med särskilda förmågor. Således finns det ingen anledning att blint lita på de folkvaldas tolkning av tingens ordning. Återigen; det är faktiskt fullt möjligt att det är de som inte förstår.

För det tredje: Det här är precis varför politiker ska fatta beslut om så lite saker som möjligt. Därför att om man gör sitt yttersta för att slippa allmänhetens inblandning så har man något att dölja. Antingen något om innehållet eller syftet, eller bara det faktum att man själv inte begriper vad man beslutar om. Och om de folkvalda beslutsfattarna inte själva förstår och inte kan förklara för de som väljer dem, så är det någon annan som dikterar villkoren. Till exempel tjänstemän på statliga departement, lobbyister och/eller särintressen.

Det här är ett jätteproblem därför att folkvalda lagstiftare sitter i sina elfenbenstorn och tror sig ha folkets mandat att genomföra vad de nu avser genomföra utan att ha någon som helst skyldighet att förklara sig, just därför att de blivit valda i god demokratisk ordning. Men hur kan vi göra upplysta val om vi alltid är för dumma för att förstå när det väl kommer till kritan? Och vad har vi för alternativ att tillgå när samtliga pratar i floskler och sedan ändå bortser från de principer och ideal man borde stå upp för, av skäl som är för komplicerade för att förklara för dumma oss?

När man högtidligt citerar Benjamin Franklin om konsekvenserna av att offra frihet för säkerhet, och sedan trycker på knappen som betyder precis det. När man inför lagar som tvingar operatörer att lagra uppgifter om sina användare och att därtill lämna ut dem till privata aktörer, men låtsas som att det absolut inte kommer att hända, och sedan när det händer svara med dånande tystnad. När man pratar vackert om fred och jämställdhet och säljer vapen till totalitära, galet kvinnoförtryckande diktaturer. När man lobbar för, och skriver på, ”frihandelsavtal” vars innehåll är så hemligt att det inte ens kan diskuteras ens av de som lobbar för och skriver under det. När man låter folket rösta, och om utfallet inte blir vad man önskar får de rösta igen tills det blir rätt. Och så vidare.

Det är sådant som skapar misstroende. Det är sådant som skapar förakt. Det är sådant som föder konspirationsteorier om Illuminati, Sion Vises Protokoll och rymdödlor. Därför att det måste vara någon som drar i trådarna. Alternativet är nämligen att blind leder blind, och för de allra flesta är det en än mer skrämmande tanke. Människor har alltid, på gott och ont, fyllt i luckorna med vad som finns till hands, vare sig det är judar, gudar eller mystiska planeter vars närvaro skapar turbulens med sisådär ett par tusen års mellanrum och som man bara kan skydda sig mot genom att bosätta sig under en pyramid av guld.

Så när ni säger att det är för komplicerat för att förklara, att vi är för dumma för vårt eget bästa, då underminerar ni er själva och hela det demokratiska systemet. För vad ni egentligen säger är att ni nog egentligen inte har mandat att besluta om det här, men att ni tänker strunta i det.


Photo credit: gaelx via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , ,

Låt haverikommission utreda politikens skadliga verkningar

Poly TicsPorr Politik är inte sex samhället. Att porr politik är lika med sex samhälle är den ultimata lögnen och porrindustrins politikens största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins politikens påverkan på oss alla och hur porren politiken förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet samhälle och demokrati genom att utge sig för att skildra sex och lust vara just samhället.

Genomsnittsåldern för när pojkar barn börjar titta på porr nyheter är 11,5 år inte fan vet jag. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan Länder bombas tillbaka till stenåldern och män makthavare trycker sina kön krav så långt ned i halsen på kvinnorna människorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer nyheter som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin Politiken säljer in våldet under parollen ”this is what real men want” ”this is what you really want”.

När våra barn nyfiket googlar ”bröst” ”röst” eller ”sex” ”lex” är det porrindustrins politikens människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter. Att vuxenvärlden lämnar dem ensamma med den här parallellvärlden är ett stort svek. Att detta våld är vad ”riktiga män vill ha” ”folket egentligen vill ha” är ytterligare en av porrindustrins politikens lögner. Våld är inte vad de flesta män människor vill ha, det är en falsk, förödmjukande och avhumaniserande syn på män människor. Vi tror mer om män än så.

Ett av de vanligaste argumenten som används för att tysta diskussionen om porr politik är att vi som vill synliggöra porrens politikens påverkan och dra ut den i ljuset kallas för moralister foliehattar, ”får inte vuxna göra som de vill i sängen?” ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Detta är ett missriktat och oväsentligt ifrågasättande. Porr Politik är inte sex samhället. Porr Politik är en mångmiljardindustri som samarbetar med multinationella storföretag för att kunna fortsätta prångla ut kvinnoförakt och rasism. Porren Politiker visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer allehanda skräckpropaganda om det tjänar deras syften – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Omfattningen och spridningen av kommersiell porr politik, framför allt på internet, har ökat lavinartat under flera decennier, samtidigt har porren politiken blivit alltmer våldsam integritetskränkande. Forskning och vetenskapliga studier om porr visar att porren utgör katalysator och inspiration till mäns sexuella aggressioner. Unizon har tagit fram rapporten ”Porr och prostitution” som samlar forskning och redovisar en sammanfattning av kunskapsläget. är inte något politiker är intresserade av om de inte råkar snubbla över något som passar deras agenda, eller om de har beställt det själva med tydliga instruktioner om vad studien ska komma fram till.

Dagens porr politik finns tillgänglig i allas mobiler, paddor och datorer dygnet runt, var du än befinner dig. Samhällets insatser för att förebygga mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är verkningslösa oärlighet och korruption om vi samtidigt tillåter att porren politiken med sitt motsatta budskap finns tillgänglig två klick bort i varje mobiltelefon. Hur ska en 12-åring förhålla sig till budskapet att riktiga män ledare vill spotta på, ta stryptag på och kalla kvinnor för horor medborgare för väljare?

Ett annat vanligt argument är att det finns ”bra porr politik” och ”dålig porr politik”. Men världen är inte jämställd och den så kallade feministiska eller jämställda porren politiken existerar knappt i någon mätbar utsträckning eftersom den inte säljer. Framför allt är det inte den porren politiken som din 12-åring möter på internet. Återigen är detta en dimridå som omöjliggör en diskussion om den riktiga frågan: Våra barns framtid och deras och vår rätt till en värld fri från våld och förtryck. Att detta får fortgå är inget annat än ett haveri.

Haverikommission. Den 28 september visades filmen”Pornland – How the Porn Industry Has Hijacked Our Sexuality” i riksdagen. Vi rekommenderar alla att se den. Seminariet var fullsatt och reaktionerna från politiker, föräldrar, poliser, fältassistenter med fler visar att tiden är mogen för att prata om elefanten i rummet. inte filmen Public Sex, Private Lives eftersom den filmen inte hade understrukit vad politikerna tycker att vi ska tycka. Runt om i världen växer en rörelse för att stoppa porrkulturen politrukkulturen. Vi vill ha en haverikommission som har verkligheten som utgångspunkt. Porren sexualiserar våld mot kvinnor och visar bilder av grova övergrepp och förnedring av tjejer och kvinnor. Politken politiserar allt. Det är oacceptabelt att porrens politikens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda trots officiella politiska mål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och alla människors lika värde. En haverikommission måste granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens politikens skadliga verkningar.

Opt in- opt out. Flera andra länder har påbörjat ett arbete för att åtminstone begränsa spridningen av pornografi på nätet. I England har man infört ett ”opt in/opt out”-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr. Om det finns barn skrivna på adressen så skulle det även kunna vara obligatoriskt att ansvariga vuxna ska motivera hur de ska förhindra att barnen får tillgång till porren. Vi förespråkar ett ”opt in/opt out”-system som ett av alla nödvändiga steg för att stoppa porren men det krävs mycket mer än så. Tänk om vi hade ett opt in- opt out-system för politiker så att vuxna människor aktivt måste välja att ta bort filter för politikerna ska kunna peta i deras privatliv.

Sverige har tagit ledningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga. Det var många som sade att det var omöjligt. Men vi gjorde det. Vi har visat vägen för jämställdhet, kvinnofrid och barnfrid. Den världsbilden ska vi fortsätta förmedla till barn, unga och vuxna. Porrindustrin står för det totalt motsatta. Låt inte den industrin och dess förespråkare få fortsätta stå i vägen för ett jämställt samhälle fritt från våld. i arbetet med att berätta att Sverige har tagit ledningen, och i arbetet med att slå dövörat till när informationen inte passar agendan.


Photo credit: oemebamo via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , ,

George Orwells förskola

Jag sitter och läser en artikel i Sydsvenskan om hur förskolor i Malmö arbetar för att förebygga sexuella övergrepp, och det är så mycket som är dumt att jag inte vet var jag ska börja. Så innan jag börjar ösa invektiv omkring mig vill jag förekomma eventuella anklagelser om att jag är för pedofili och dylikt med att understryka att det självklart är bra att man vill förebygga övergrepp. Men goda intentioner betyder inte nödvändigtvis att åtgärderna är bra, eller ens rimliga. Vägen till helvetet är, som bekant, kantad av goda föresatser. Så, nu till invektiven.

I artikeln visar chefsindoktrinator Barbro Romero runt reportrarna i fotriktiga Birkenstocks. Redan i första stycket får vi veta att såväl dörren till skötrum liksom dörrarna till toaletterna är genomskinliga. Vi får veta att lekutrymmena är uppdelade men i ett öppet utrymme så att man alltid ska se varandra, och att man i hallen gjort om en skohylla i hallen till bibliotek där föräldrarna kan låna böcker som ”problematiserar genus och familjekonstellationer”. Ni kanske redan nu anar varför jag inte vet var jag ska börja? Lugn, det kommer mera.

Leksaker ska vara könsneutrala. Av den anledningen har Romero stoppat ett planerat inköp av en stor brandbil. Det är nämligen viktigt att tänka normkritiskt för att förebygga sexuella övergrepp. Så då undrar jag lite försiktigt – hur går de resonemangen ihop? Romero vill inte ha en brandbil för att det, i hennes ögon, inte är en könsneutral leksak? Det var väl inte särskilt normkritiskt av henne? Hade hon varit normkritisk hade hon ignorerat ryggmärgsreflexen som säger att brandbilar är pojkleksaker. Och hur väl går det ihop med den övriga rörelsens kamp för att få en jämnare könsfördelning inom diverse yrkeskårer, till exempel brandkåren? Hur ska flickor växa upp till brandsoldater om de redan på förskolan får lära sig att brandbilar är pojksaker och såna ska vi inte befatta oss med? Hm?

I artikeln berättar också Romeros sidekick Daniel Nyström att man kan jobba mer med att göra barnen medvetna om att de bestämmer över sin egen kropp. Hur går det ihop med genomskinliga dörrar på toaletten, undrar jag. Jag har två bekanta på Facebook som heter Daniel Nyström. Båda är, liksom jag, integritetsvänner och skulle, såvitt jag vet, aldrig gå med på något dylikt, men jag känner ändå att jag vill söka upp dem och ge dem varsin örfil i förebyggande syfte. Bara för att de råkar heta lika.

På den tiden integritetsdebatten rasade eftersom vi fortfarande hade någon form av personlig integritet brukade övervakningsivrarna förnumstigt förkunna att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Eller varianten ”den som inte har något att dölja har inget att frukta” (ett uttryck som för övrigt även användes av Joseph Goebbels, så där har ni lite Goodwin). På det brukade vi ställa motfrågan ”stänger du om dig när du går på toaletten?”. Syftet med motfrågan är att visa att även om du inte gör något du inte får, och alla vet vad man gör därinne, så vill man göra det ifred, utan insyn. Men jag trodde väl aldrig att vi skulle ha faktiska exempel på institutioner där lokaler är konstruerade för att man inte ska få vara ifred på toaletten…

Vad Barbro Romero och Daniel Nyström gör för att motverka sexuella övergrepp är faktiskt en närmast perfekt analogi för vad folkvalda över hela västvärlden gör för att motverka terrorism. Man bygger öppna ytor så att alla ska se varandra hela tiden, det vill säga ett slags panopticon. Precis samma som vi gör i samhället i stort och i synnerhet då med nätet. Man gör sitt yttersta för att förhindra att det finns någonstans där man kan gömma sig. Inte ens på toaletten ska man få vara ifred. Syftet är förstås att undvika att dummingarna kan göra saker dolt, men priset är högt och betalas med individernas personliga integritet. Man gör intrång i det privata för att förhindra att någon annan gör det. Begår övergrepp för att ingen annan ska göra det. Monterar ner friheten för att försvara den. Det är som att ta med sig en egen våldtäktsman till parken för att undvika överfallsvåldtäkt. Det är hål i huvudet.

Mina favoriter i artikeln är nog ändå när vi får veta att det är viktigt att barnen vet vad deras kroppsdelar heter, och här betonas särskilt ”snoppen, snippan och rumpan”, samt att ”de ska veta vilka kroppsdelar som är privata”. Eh, alla? Eller vill de lära barnen att alla andra kroppsdelar utom ovan nämnda är något slags allmän egendom? Hela den egna kroppen och det egna intellektet är privat. Lär barnen det istället så kan de växa upp till individer som själva kan sätta tydliga gränser utifrån vad som känns bra och inte.

Och så berättas det då förstås att det är särskilt viktigt att flickor uppmuntras att säga nej. Det är således viktigt att leksakerna är könsneutrala, och tydligen också viktigt att moralkakorna inte är det. Jag vill nog mena att det är lika viktigt att uppmuntra pojkar att säga nej. Inte bara för att även pojkar utsätts för övergrepp, utan även för att den som aldrig själv lärt sig att säga ifrån eller sätta gränser sannolikt har svårt att förstå eller respektera när andra gör det. Jämför med de som föds med nedsatt förmåga att känna smärta. Hur förklarar man för någon som inte förstår begreppet smärta att om du gör sådär så gör det ont på mig?

Jag blir, som synes, förbannad över en hel del i den här artikeln. De må påstå att det handlar om att förebygga övergrepp, men det som beskrivs i artikeln känns som något annat och mycket mer ideologiskt färgat. Det låter mer som indoktrinering än som upplysning. Samtidigt är jag glad att jag inte behöver ha mina barn på en sådan förskola. Den här artikeln är, som jag ser det, ett utmärkt argument för varför det är bra och rent av nödvändigt med privata alternativ inom vård, skola och omsorg. För att utan den valmöjligheten är man rökt om fel stolpskott får sätta upp riktlinjerna. Men det är samma människor som vanligtvis applåderar initiativ som det vi kan läsa om här som också vill begränsa eller rent av förbjuda privata alternativ. Jag tycker att de har fel, men jag tycker att det är bra om det finns alternativ som passar dem. De tycker att jag har fel, och de tycker att det är dåligt att det finns alternativ som passar mig. Däri döljer sig en avgrundsdjup skillnad.


Photo credit: bazzadarambler via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Schrödingers gris

10018529064_5772e6f9e9_kVisste ni att det svenska uttrycket ”köpa grisen i säcken” och det engelska ”the cat’s out of the bag” har samma ursprung? Det kommer från senmedeltidens marknader där oseriösa handlare sålde ”griskultingar” som i själva verket var katter, hundar, råttor eller vad man nu kunde få tag i. Detta snillrika lurendrejeri byggde på att ”grisen” färdigpackad i en säck, vilken underlättade hanteringen. ”Att köpa grisen i säcken” har därefter blivit ett uttryck för att köpa något osett, medan ”the cat’s out of the bag” betyder att man har synat bluffen. De båda uttrycken har också sina språkliga motsvarigheter i ”släppa katten ur säcken” och ”a pig in a poke” men används mer sällan. Av det kan man filosofiskt fundera över om svenskar är mer lättlurade än britterna. I Danmark är fenomenet däremot känt som Schrödingers gris – det både är och inte är en gris i säcken tills man öppnat den och tittat efter.

Just nu gör filmindustrin i form av Nordisk Film sitt bästa för att förstöra en 25-årings liv. Han krävs på hisnande 20 miljoner kronor för att ha spridit film via BitTorrent. Artikeln i SVT talar om ”ett stort antal filmer”, av vilka åklagaren valt ut 27 som bevismaterial, och enligt målsägarsidans företrädare har den åtalade tjänat ”jättemycket pengar” på detta. Av de 27 filmer åklagarsidan valt ut som bevis (fast det i själva verket rör sig om ”ett stort antal filmer” vilket tydligen inte behöver bevisas) finns den fantastiskt utskällda kalkonrullen Kommissarie Späck. Filmen ligger på 140:e plats på Svenska Filminstitutets topplista över biobesök för svenska filmer, två platser före Lilla Spöket Laban – Spökdags, men också två platser efter Lilla Spöket Laban – buller och bång. Dock har Kommissarie Späck dragit in mer pengar, vilket sannolikt förklaras av att biljettpriserna är lägre för barnfilmer vilket Kommissarie Späck, märkligt nog, inte marknadsförts som.

I en äldre artikel i IDG talas det om två parallella mål – ett brottsmål och ett skadeståndsmål – och där hävdar man att Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån) kräver 24,9 miljoner kronor för enbart Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult. Den har faktiskt gått lite bättre och ligger på 67:e plats på Svenska Filminstitutets lista över biobesök för svenska filmer och har lite mer än dubbelt så många biobesök som Kommissarie Späck, eller motsvarande två Spöket Laban-filmer.

Att filmer som dragit in tjugo respektive tio miljoner kronor på bio, plus ett par hundralappar för att och annan fyllt ut kundkorgen med DVD:n vid köp av andra filmer vid något ”3 för 99”-erbjudande på ICA används för att bevisa vilken enorm skada denna fildelare åsamkat branschen kan tyckas märkligt. Men då har ni glömt att tänka som upphovsrättsindustrin. I deras värld är nämligen varje kopia ett förlorat inköp, sannolikt av en limited edition-utgåva. Att tillgängliggöra en film för nedladdning innebär därför snabbt stora förluster för filmbolaget. Att tillgängliggöra ”ett stort antal filmer” motsvarar således förluster i storleken fyrtiotusen miljarder. Ju mindre en film spelat in, desto mer måste någon ha fildelat den, och desto större skada har således vederbörande åsamkat industrin.

Enligt upphovsrättsindustrins logik tjänar samtidigt fildelaren ”jättemycket pengar”. Kanske inte riktigt lika mycket pengar som de förlorar, för om de tjänade lika mycket pengar kunde ju kunderna lika gärna ge pengarna direkt till upphovsrättsindustrin, det förstår nog till och med upphovsrättsindustrin, men ändå ”jättemycket pengar”. Det är ungefär samma logik som får folk att tro att om de köper jättemycket av något billigt så ”tjänar” de pengar, och därför har man snart råd att åka igen om man bunkrar taxfreesprit på Ålandsfärjan. Exakt hur upphovsrättsindustrin räknar ut summorna går inte riktigt att sätta sig in i eftersom uträkningarna är så kreativa och nyskapande att de uppnår verkshöjd och därmed omfattas av upphovsrätten.

Vi som ser det vansinniga i den här typen av mål och skadeståndskrav och vill se förändringar i lagstiftningen har länge hävdat att fildelning inte åsamkar de skador som hävdas. Att det tvärtom rent av kan ge vinst eftersom att fans som delar saker med andra fans blir en form av marknadsföring som i slutänden leder till att folk köper saker de annars aldrig kommit i kontakt med. Detta resonemang har stöd i diverse undersökningar och har till och med omfamnats av delar av industrin självt. Till exempel uttalade sig Game of Thrones-regissören David Petrarca i dylika ordalag (men efter att ha råkat tänka själv återkom han, givetvis helt på eget bevåg får man anta, med tillägget att han absolut inte stödjer piratkopiering). Detta resonemang bygger dock på en kritisk komponent – att det som sprids är bra. Om det är bra och folk gillar det de ser/hör/läser så ökar chansen att de också köper det, och/eller annat av samma upphovsman, och rekommenderar det till sina vänner, varav vissa då också blir kunder. Om det däremot är skräp så blir det inte kunder av de som laddar ner, och det leder heller inte till att man rekommenderar det till sitt eget nätverk. I värsta fall leder det istället till att man varnar dem.

Upphovsrättsindustrin vill väldigt gärna att vi köper grisen i säcken. Det har varit deras affärsidé länge. Det gäller kanske särskilt just film på bio. För det man säljer är inte bara filmen, det är hela upplevelsen. Och det är inte en upplevelse de flesta upprepar med samma film så då spelar det, enligt upphovsrättsindustriell logik, inte så stor roll om filmen är bra eller inte. Du betalar samma pengar för en bra film som för en dålig, men en bra film kostar lite mer tankekraft att skapa. Därför är det kritiskt för filmindustrin att du inte öppnar säcken förrän efter att de har fått betalt.

Det är det fildelaren i Norrköping har gjort, liksom så många andra fildelare. De har visat vad säckarna innehåller. Det finns prima skinka i en del, men det är också en hel del katter. Och genom att släppa ut katterna har han således åsamkat filmindustrin ekonomisk skada.

Själv tänker jag så här: Om vederbörande lyckats tjäna ”jättemycket pengar” på Kommissarie Späck och Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, såsom Rättighetsalliansens frontfigur Henrik Pontén hävdar, då borde de väl anställa honom istället för att stämma honom? För uppenbarligen kan han då något som de inte kan.

Fotnot: Jag hittade på det där om Schrödingers gris alldeles själv.


Photo credit: theilr via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , , , , ,

Är du säker på att du inte har förolämpat tsaren?

Jag håller som bäst på att läsa Bo Sandelins bok Esperanto – drömmen om ett världsspråk. Ni känner säkert till Esperanto, ett konstgjort språk skapat under sent 1800-tal i syfte att överbrygga världens språkförbistringar. Kanske känner ni också till dess upphovsman, Ludwik Zamenhof. Om inte har ni en stunds intressant googlande framför er. Den här texten kommer istället att handla om en anekdot om hans pappa Markus.

Markus Zamenhof föddes i den polsk-litauiska staden Tykocin 1837. Polsk-litauisk eftersom staden, med sin placering i nordöstra Polen under delar av sin historia hört till grannlandet Litauen. De två länderna har en sammanflätad historia och hade en storhetstid under 400 år som samväldet Polen-Litauen. När Markus Zamenhof föddes hade staden, efter att en gång ha sålts till Preussen, återbördats till det som då var Kongresspolen; en satellitstat i det ryska imperiet.

Så småningom flyttade han till Bialystok där han tjänstgjorde som lärare. Efter ett antal uppror såg den ryska överhögheten till att avskeda en drös polska lärare eftersom de misstänktes som uppviglare. En litauisk jude som Zamenhof däremot ansågs inte som ett hot och han kunde klättra på karriärstegen. Det är under tiden i Bialystok som Ludwik, Esperantos upphovsman, föds.

Familjen flyttade vidare till Warsawa i slutet av 1870-talet där Markus Zamenhof, förutom att tjänstgöra som lärare, tog anställning vid den ryska censuren. Och det är här den intressanta anekdoten kommer. Det ni har läst hittills är bara för att jag ska framstå som beläst.

Trots att Markus Zamenhof beskrivits som noggrann och krävande som censor tvingades han 1888 att lämna sin tjänst efter att ha hamnat i onåd hos chefscensor Nikander Zusmen i S:t Petersburg. Zamenhof hade flera gånger uppvisat ”självständighet” genom att släppa igenom saker som andra censorer skulle ha underkänt. Droppen var när Zamenhof godkänt publicering av en artikel i Hatsefira av en doktor Frenkel. Frenkels artikel handlade om vin och hävdade att ett måttligt vinintag var nyttigt, men att ett större alkoholintag var skadlig och kunde leda till förlust av förståndet. Föga anmärkninsvärt, kan man tycka.

Chefscensor Zusmen var emellertid bekant med tsarens dryckesvanor och tolkade texten som en anspelning på detta. Zamenhof anklagades således för att ha tillåtit publicering av en artikel som förolämpade tsaren.

När jag läser detta tänker jag genast på alla ”rent mjöl i påsen”-argument som ständigt haglar i diverse debatter om övervakning och integritet, om lagar som IPRED och skumraskverksamhet som Spridningskollen.se, om yttrandefrihet och debattklimat. Den som bara har rent mjöl i påsen har inget att frukta, den som sköter sig har inget att oroa sig för.

Så hade Markus Zamenhof rent mjöl i sin påse? Skötte han sig? Av allt att döma, ja. Det hjälpte inte. Han fick ändå sparken, för att inte ha varit tillräckligt nitisk i sin bedömning av andras mjöl.

Det är det som är ironin här. Killen, vars jobb det var att bedöma andras mjölpåsar, fick sparken för att inte ha varit tillräckligt nitisk, tillräcklig illvillig, i sin bedömning. Och poängen är att det är fullkomligt omöjligt att veta om man har råkat förolämpa tsaren när det är någon annans godtyckliga bedömning av ens mjölpåse som gäller. Det är därför de inte ska rota i den alls.

”If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him”, sa kardinal Richelieu. Jag tror att Markus Zamenhof håller med.


Photo credit: //sugar via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , ,

Veckans plattnacke v.35

Alternativ rubrik: Vad var det vi sa, nr 40000000000000.

Utpressningsverksamheten har så kommit till Sverige i form av Spridningskollen.se. Idén för denna parasitverksamhet är att skicka brev till innehavare av IP-nummer som påstås ha använts till illegal fildelning, tillsammans med en faktura som är en slags ”förlikning”. Betala, eller ta dina chanser i en civilrättslig prövning. ”Fint liv du har här, vore tråkigt om någonting hände med det…”, det är budskapet. Och här kan man såklart tänka att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, men så enkelt är det inte.

För det första för att ett IP-nummer inte är ett fingeravtryck kopplat till en person. De flesta har idag en router hemma som flera personer surfar från, och även om du inte har ett öppet nätverk så kan du aldrig vara helt säker på att ingen ”lånat” det. Alltså; bara för att du som står som ägare på abonnemanget är säker på din oskuld kan du inte vara säker på att ditt IP-nummer är oskyldigt.

För det andra så fungerar inte en civilrättslig process lika som ett brottsmål. Här gäller inte samma bevisbörda och inte samma rättsskydd. Tanken är att en civilrättslig process ska vara en tvist mellan två jämställda parter, men det är det ju inte när det är en vrålrik upphovsrättsindustri tillsammans med inkassoföretag mot en enskild person. Att förlora kan bli mycket dyrt. Det kan till och med vara dyrt att vinna.

För det tredje har vi sett exempel på hur bristande kunskap om Internet och digital teknologi hos domstolarna kan ge utslag. Så återigen; även om du vet att du är oskyldig, vågar du ta dina chanser på att rätten också förstår det? Eller är en förlikning på tvåtusen en billig garanti för att slippa få veta det?

Så vem får en plattnackeutmärkelse för detta då? Tja, den ska såklart kollektivt gå till varenda en av knapptryckarchimpanser i riksdagen som röstade för ett införande av IPRED – den lag som möjliggör för kostymgorillor att ägna sig åt den här sortens statligt sanktionerade beskyddarverksamhet. Men i synnerhet går den till före detta justitieminister Beatrice Ask som, på en direkt fråga om inte IPRED skulle öppna för den här sortens utpressning, svarade att hon litar på att de flesta producenter är klokare än så. Och det kanske de är, även om upphovsrättsindustrin track record inte direkt stödjer antagandet. Men att ”de flesta” är klokare än så är inte tillräckligt när det ändå finns ett fåtal som väljer att bete sig som man gör genom initiativet Spridningskollen.se.

Varumärkesintrånget Spridningskollen.se får ingen länkkärlek. Det får däremot Spridningskollen.org, där du kan lära dig mer om ämnet.


Photo credit: DonkeyHotey via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

Är vi säkra på att vi vill företrädas av fläckfria personer?

Jag har en sista fundering i kölvattnet av Aida Hadzialics avgång som dock förtjänar att lyftas ut till sin egen frågeställning. Nämligen denna: Hur fläckfria politiker vill vi ha egentligen?

Som bekant har diverse folkvalda och politiskt tillsatta fått löpa gatlopp för diverse privata förehavanden som kan tyckas bagatellartade men som, när drevet väl fått fart, får orimliga proportioner och inte sällan slutar med att personen ifråga avgår från sitt uppdrag. Om dessa fadäser går stick i stäv med en persons officiella hållning i en fråga kan det, även om det är en bagatell, vara befogat med kraftig kritik eftersom det avslöjar ett hyckleri. Det är således rimligt att ifrågasätta en miljöministers omdöme om vederbörande använder giftig (och olaglig) färg till sin båt, eller att kritisera en partiledares RUT-avdrag om vederbörande högröstat varit emot just RUT. I det ljuset vore det också högst befogat att rulla folkhälsofascistenminister Gabriel Wikström i tjära och fjädrar om han skulle fastna på bild med en cigg i mungipan, givet hur högljud motståndare han är till rökning som företeelse. Notera gärna att de två första exemplen är tagna ur verkligheten, och att de inte ledde till någons avgång.

Vad som däremot har lett till avgångar är svart städhjälp, tv-licensskolk och nu alltså rattfylla. Som det ju heter, även om 0,2 promille inte är ”fylla” annat än i juridisk bemärkelse. Och dessa saker är tämligen folkliga företeelser. Väldigt många röstberättigade svenskar har åtminstone under någon period struntat i tv-licensen, betalat svart för något eller tagit bilen efter en öl eller två för ”jag ska bara”. De flesta röstberättigade svenskar skulle således också kunna förlåta dylika snedsteg, därom är jag övertygad.

Vad vi har mycket svårare att ha överseende med är att man slingrar sig när man blir ertappad. Att man ljuger eller skyller ifrån sig. Det var snarare därför och inte på grund av kromosomsammansättning som tv-licensskolkare Tobias Billström kunde sitta kvar i regeringen Reinfeldt medan Cecilia Stegö Chilò till slut blev tvungen att avgå. Den förre medgav utan knussel att han gjort ett medvetet val att inte betala eftersom han inte ansåg att SVT producerade något värt att betala för, medan den senare slingrade sig, skyllde på utlandsvistelse och what not. Det, och det faktum att Stegö Chilòs roll som kulturminister har en politisk koppling till sagda avgift, en koppling som saknades för migrationsminister Billström.

Folk avskyr slingrande politiker. Politiker som gör ”allmänna” tavlor och står för det kan istället vinna mycket respekt. Den inneboende paradoxen i det är att det är först när man har tagit sitt straff och avgått som man vunnit folkets förtroende att inneha posten man just avgick från.

Vi måste bli mer förlåtande. Det är lätt att skylla på media när dreven går, men media följer bara de kapitalistiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Skandaler säljer för att vi köper. Och nu är det inte längre bara gammelmedia. I det nya mediaklimatet deltar vi själva i dreven. Men om vi dömer politiker efter en annan måttstock än oss själva, om vi kräver av våra företrädare att vara fläckfria, då får vi bara broilerpolitiker. Då får vi bara den nyadel som sedan unga år skolats i att leva ett sterilt, obefläckat liv, som lärt sig att hålla sig på mittlinjen och aldrig vingla, som aldrig säger något med innehåll eftersom innehåll riskerar att göra någon upprörd. Då får vi precis de politiker vi avskyr. Och det är också dessa politiker som är farliga på riktigt eftersom de helt saknar förankring i eller ens basal förståelse för den verklighet som vi andra lever i.

I slutänden slår det tillbaka på oss själva; om vi kräver av våra företrädare att de ska vara fläckfria och dömer dem stenhårt för minsta felsteg, då får vi också en politik som kräver av oss att vara fläckfria, och som dömer oss stenhårt för minsta felsteg. Vi borde således lära oss att vara mer förlåtande av ren självbevarelsedrift.


Photo credit: pusteblume via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , ,

Den som tar konsekvenserna och avgår är den man egentligen borde vara rädd om

Vid en blixtinkallad presskonferens på lördagen meddelade Sveriges gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic sin avgång efter att ha fastnat i en poliskontroll på Öresundsbron med en otillåten alkoholkoncentration (0,2 promille) i blodet. Därmed har den svenska regeringen mist vad som troligen var dess enda vettiga och verkligt intressanta statsråd. En usel regering blev just ännu sämre.

Fallet är intressant av flera skäl. För det första för att en alkoholkoncentration på 0,2 promille inte ens hade varit olagligt i många andra europeiska länder. I majoriteten av EU-länder, till exempel Danmark, går gränsen vid 0,5 promille. I Sverige valde vi istället 1990 att sänka gränsen från 0,5 till 0,2 promille. När Hadzialic satte sig i bilen på den danska sidan av bron gjorde hon således inget olagligt. Brottet uppstod när hon passerade gränsen till Sverige. Detta ursäktar givetvis inte lagbrottet i sig – en svensk minister ska veta bättre – men det säger kanske något om svensk alkoholpuritanism. Intressant blir det också när man betänker svensk nolltolerans vad gäller andra droger. Det är juridiskt sett möjligt att röka en holk lagligt i Holland för att sedan fällas för narkotikabrott i Sverige för att man fortfarande har spår av cannabis i blodet.

För det andra är det intressant vilka olika måttstockar som gäller för politiker. Vi har sett statsråd avgå för att ha anlitat svart städhjälp och underlåtelse att betala tv-licens. Politiska karriärer påverkas hårt av saker i det privata som för gemene man dessutom är skitsaker, och som inte har något med personens politiska åtaganden och/eller ideal att göra. Samtidigt är det möjligt att komma undan med tämligen grova politiska fadäser.

Åsa Romson puttrade, som miljöminister och språkrör för Miljöpartiet, omkring i en miljövidrig båt som var målad med olaglig bottenfärg och släppte ut gråvatten i Östersjön. Varje gång hon öppnade munnen hoppade det ut så mycket grodor att det såg ut som en australiensisk landsväg. Men inget av att detta fick henne att avgå. Bland annat liknade hon flyktingsituationen på Medelhavet vid Auschwitz och gjorde en retorisk vurpa i ett Almedalstal 2014 där hon ställde ”vita, heterosexuella män” mot ”människor”.

Och bostadsminister Mehmet Kaplan var ifrågasatt från första början för en del tvivelaktiga kopplingar till islamistiska extremister. I sitt Almedalstal 2014 liknade han jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finska Vinterkriget. 2014 var inte ett bra år för regeringen i Almedalen. (Sedan kan man möjligen ge Kaplan ett halvt rätt för liknelsen – en del av de svenska frivilliga i Finska Vinterkriget var de facto nazister och stred snarare för, vad de ansåg, Saken än för Finland.) Kaplan tvingades slutligen avgå efter att ha fångats på bild tillsammans med företrädare för den nyfascistiska turkiska organisationen Grå Vargarna, samt för att liknat Israels agerande mot Palestina vid nazisterna (kom igen, gott folk, det är dags att börja komma på lite nya liknelser!) men likväl fick Löfven släpa ut karln kicking and screaming.

Inget av detta förringar Hadzaialics lagbrott eller bristande omdöme. Men det är ändå värt att notera hur olika måttstockar som används och hur saker privata saker som inte är kopplade till en persons politik kan få vem som helst på fall medan saker som _är_ kopplade till politiken liksom ren och skär inkompetens väger förhållandevis lätt.

Detta i sin tur leder vidare till ytterligare ett par funderingar. Hadzialics rakryggade beslut att omedelbart avgå framstår i ljuset av vissa andra exempel som mycket sympatiskt. Jag tror inte att folk i allmänhet tar lätt på rattfylla, men jag tror inte heller att det är en sak som för all framtid befläckar en persons rykte. Hadzialic har varit en frisk fläkt och stått ut som rak och tydlig i en annars tämligen mumlig regering. Att riva ur sig från en illa ansedd regeringen med heder och ära i behåll kan rent av vara meriterande för framtiden. Hon slipper gå ner med det sjunkande skeppet och kan istället framstå som den som tog sitt straff för en synd som vi ändå kan förlåta. Jag tror därför att Hadzialic kan komma tillbaka ännu starkare i framtiden. Förutsatt att hon vill.


Photo credit: Pete Reed via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , , ,

Europa dricker för att undvika baksmällan

I en tänkvärd artikel skriver historikern och debattören Tobias Stone om civilisationens cykliska förutsägbarhet. Hur vi i perioder kort och gott ägnar oss åt destruktivitet på en ofattbar skala och hur svårt det är att se effekterna av ett skeende medan det sker, samtidigt som historiker i efterhand kan se händelsekedjan glasklart och undra hur folk kunde vara så naiva. Han menar att vi befinner oss i inledningen av en sådan cykel just nu. Karaktärerna börjar så smått ta plats; Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, isolationisten Trump i USA. Han målar upp ett tänkbart och fullt möjligt scenario där Brexit leder till att fler länder, till exempel Frankrike och Italien, driver på för folkomröstingar om att lämna EU, vilket leder till ett försvagat EU. Putin flyttar fram sina positioner i Baltikum via ett kryptokrig liknande det i Ukraina. President Trump är måttligt intresserad av att ingripa så varken NATO eller EU är längre något hinder. Och så vidare. Hans funderingar mynnar ut i att Brexit kan vara vår tids ”skotten i Sarajevo”.

Det är ett läskigt och trovärdigt scenario. Jag tror att Stone har rätt i att vi mycket väl kan befinna oss i inledningsfasen av en destruktiv period. Ingredienserna till en skitstor bomb finns där. Och det är också mycket möjligt att framtidens historiker kommer att spåra det hela tillbaka till Brexit.

Själv vill jag nog redan nu påstå att det i så fall går längre tillbaka än så. Brexit uppstod nämligen inte heller ur ett vakuum, som en och annan debattör gärna vill låtsas. Ty när man målar upp den här typen av skräckscenarion för att övertyga andra om hur viktigt EU är för att garantera freden så bortser man gladeligen från de problem som EU också dras med, och som folk slutligen fått nog av.

Problemen är inte direkt okända heller. Det är bara det att ingen vill göra något åt det. Som Johan Norberg skriver så har EU liknats vid en cykel som måste fortsätta rulla för att inte tippa (en liknelse han också sågar). Själv får jag allt oftare en känsla av att EU är ett fyllo som fortsätter dricka för att undvika baksmällan.

Det sorgliga är att EU är viktigt för att garantera freden i Europa. Problemet är att Europas politiker inte nöjde sig med det utan tillät EU att växa från ett fredsbevarande handelsprojekt till en koloss på lerfötter, en gigantisk byråkratisk maskin som tycks ha uppnått singularitet. Ett elitprojekt med begränsad insyn och ett enormt demokratiskt underskott som tar sig friheten att nästan tvångsmässigt peta i allt med sitt jättelika klåfinger.

Dessvärre är detta inte enbart ett EU-problem utan ett demokratiproblem. Vi ser det i Sverige och jag misstänker att det ser ungefär likadant ut i stora delar av Europa. Och världen. Politiker som säger vad som helst för att bli valda, och så småningom blir det för att alternativet var sämre. Mediehus som glatt trallar med i sången och ägnar sig mer åt att analysera valbarometrar och retorik än innehåll och ideologi. Och alla kallar de oss väljare. Aldrig medborgare. Väljare. Som vore vi något slags konsumenter av demokrati.

Det brukar sägas att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Eller att vilka ord man väljer säger något om ens perspektiv. Just användandet av väljare i tid och otid är ett mycket bra exempel på detta. Nu har ni fått rösta, vänligen återgå till er vardag och stör inte igen förrän om fyra år.

EU används också titt som tätt som syndabock även bland politiker på hemmaplan. När man ska driva igenom något obekvämt kan man alltid skylla på att man är tvingad av stora elaka EU fast man egentligen inte vill (som till exempel datalagringsdirektivet). Men det är ytterst ovanligt att någon politiker sätter hårt mot hårt och säger att om ni försöker tvinga oss så vill vi inte vara med längre. Det finns förstås anledningar till det; förutom utsikterna för en duktig politruk att själv en dag få sitta i Bryssel och påta i direktiv så är EU alltjämt viktigt för att bevara fred i Europa. Så då får man vackert svälja små förtret som att man är tvungen att implementera ett direktiv fastän man inte vill och trots att det strider mot Europakonventionen. (När Europadomstolen sedan underkänner ett direktiv, till exempel datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot Europakonventionen, säger man istället ”LALALALABINGO!” och så var det slut på den diskussionen.)

Är det då verkligen så konstigt om folk ruttnar? Ett så drastigt drag som Brexit har lite hånfullt liknats vid ett självskadebeteende av självgoda smilfinkar, väl medvetna om att de sitter på tillräckligt grön kvist för att klara sig, åtminstone ett tag till. Det är sannolikt de med minst marginal som också är mest arga som kommer att drabbas hårdast. Så ja, det är förmodligen ett självskadebeteende. Men för att fortsätta den liknelsen så är självskadebeteende något som andas desperation. Det är något man tar till när man inte mår bra och inte får gehör. Så om man år efter år försöker åstadkomma något slags förändring genom att rösta i allmänna val, skriva till sin representant™ utan att få gehör, debattera, demonstrera och allt vad man kan göra inom demokratins råmärken utan att det alls tas någon notis om det, vad kvarstår då? Väpnad revolution, eller demokratiskt självskadebeteende.

Som Brexit.
Som Trump.

Om EU är så viktigt för bevarandet av freden i Europa, då kanske man skulle hålla sig till det. Fred och frihandel. Inget av det är egentligen svårt. Frihandel är en överenskommelse om att inte ställa till det för sig själv och varandra med tullar (tullar är förresten också ett självskadebeteende) och fred är om möjligt ännu enklare. Det är typ bara att låta bli att slå varandra. Det är det minst energikrävande som finns att bara sitta bredvid varandra och låta bli att slåss. Och ändå är det tydligen så svårt. Jag ser det i baksätet på min bil nästan dagligen.

Och när man samtidigt gapar om att Brexit destabiliserar Europa, Trump kan destabilisera Europa, Putin kan destabilisera Europa, löv på spåren kan destabilisera Europa… Då måste man börja fundera hur stadig grund det hela egentligen står på. Och så kanske man borde börja prata om vad man kan göra för att se till att Europa står stadigare så att inte stora stygga vargen kommer och blåser omkull skiten igen. Vem vet; för framtidens historiker kommer det kanske att vara uppenbart att EU inte var lösningen, och så kommer de att undra hur vi kunde vara så naiva…


Photo credit: Loresti via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Pojken som lärde sig stava

9677844016_3e7fbd89a6_b
En tioårig muslimsk pojke i Storbritannien fick i december förra året lära sig att stava. Den hårda vägen. I en övning i skolan hade han nämligen skrivit att han bor i ett ”terrorist house”. Det skulle ha stått ”terraced house”. Detta ledde till att en skitnödig lärare larmade polisen som gjorde hembesök.

Nu är jag förvisso något av en språkfascist och skulle inte alls ha något emot att skicka polisen på folk som inte kan stava. Men det här… Är det det här vi har blivit? Är det här den öppna demokrati vi så gärna vill slå vakt om? Så gärna att vi monterar ner precis de fundament som den vilar på för att använda som tillhyggen.

Det är lätt att tänka att den enskilde läraren är överdrivet räddhågsen, men det måste samtidigt ses i sitt sammanhang. Folk uppmanas att slå larm. Det finns ett mönster av ökad och uppmuntrad misstänksamhet. I Storbritannien är det rent av olagligt för bland annat lärare att inte rapportera misstankar till myndigheterna, vilket leder till att man hellre skickar polisen på tioåringar som inte kan stava än riskerar att själv bryta mot lagen genom att inte göra det. Och det är knappast som att den effekten inte kunde förutses – medborgarrättsaktivister varnade för precis den utvecklingen.

The Guardian rapporterade om incidenten den 20:e januari. Nu är emellertid artikeln bortplockad ”i väntan på utredning”. Här någonstans börjar det kännas befogat att ta på foliehatten. 2013 satte nämligen myndigheterna i Storbritannien hård press på The Guardian efter att tidningen tagit del av Snowdens filer. Efter ett ultimatum om att antingen lämna över materialet eller förstöra det valde The Guardian till sist att förstöra materialet. Så man undrar ju – är artikeln bortplockad på grund av pågående utredning, eller för att den inte föll makthavarna i smaken?

Det finns all anledning att fundera över hur det egentligen står till med de demokratiska fundamenten i västvärlden. Storbritannien är inte ett isolerat exempel. Men å andra sidan; de har åtminstone lyckats lära åtminstone en unge att stava till ”terraced house” så… Inget ont som inte har något gott med sig.


Photo credit: Gunjan Karun via Foter.com / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , ,