Skip to content

Kategori: Politik

Hypokrati

Den 16:e februari meddelade regeringen att man ämnade tillsätta en utredning av ”den svenska datalagringsregleringen”, som man väljer att kalla det i ett pressmeddelande. Denna ”reglering” är lagstiftning som en gång i tiden drevs igenom enligt EU:s omstridda datalagringsdirektiv. Detta direktiv trädde i kraft redan 2006 men drogs i långbänk i flera länder, däribland Sverige, och i ytterligare andra implementerades det bara för att senare underkännas av respektive lands konstitutionsdomstol. I Sverige blev direktivet omsatt i lag först 2012, av politiker som bedyrade att de inte ville men var tvingade av stora, dumma EU. Röstsiffrorna var förresten 233-41.

I april 2014 sågades datalagringsdirektivet jäms med fotknölarna av EU-domstolen som underkände hela klabbet. Här skulle man kunna tänka sig att de 233 stackars förtroendevalda som inte ville men var piskade att rösta ja nu skulle dra en stor, gemensam suck av lättnad, kasta av sig bojorna och rusa in parlamentet för att så snabbt som möjligt riva upp ”den svenska datalagringsregleringen”. Icke. Istället tillsatte man en snabbutredning för att skyndsamt meddela eventuellt olydiga operatörer, som Bahnhof, att den svenska lagstiftningen minsann gäller och att underlåtelse att lagra uppgifter om sina kunder skulle få konsekvenser. Beslutet grundade sig på att lagstiftningen inte bedömdes strida mot EU-rätten eller Europarätten.

Notera skillnaden här. I mars 2012 röstade man för något man påstod sig vara emot för att man var tvingade av ett EU-direktiv. Efter att direktivet fallit låter man bli att riva upp det för att det inte anses strida mot EU-rätten eller Europarätten. På två år blev ett kuvat ”vi måste” till ett trotsigt ”vi får”.

På vardera håll har Bahnhof och Tele2 trotsat ”regleringen” och det är en dom i EU-domstolen i målet Tele2 mot Post- och telestyrelsen den 21:a december 2016 som är bakgrunden till den utredning som förkunnades i februari 2017. Den domen gjorde klart att den svenska lagstiftningen inte stämde överens med EU-rätten, enligt regeringens eget pressmeddelande. Med andra ord inte riktigt vad regeringens egen tidigare snabbutredning kommit fram till. Oops.

Nå. Vad den nya utredningen kommer fram till ska redovisas den 9:e oktober i år. Vi får väl se vad den har kommit fram till, men vi kan väl säga såhär: Jag blir ju inte direkt förvånad om man har kommit på nån ny anledning att inte riva upp det där man aldrig ville införa.

En som har fått en inblick i utredningen är Bahnhofs vd Jon Karlung. Hans första intryck är… bekymrat.

Det är i sammanhanget också viktigt att påminna om hela upphovet till det omstridda direktiv som sedemera implementerades i svensk lagstiftning, av svenska folkvalda politiker som ”inte ville”. En av arkitekterna var tidigare justitieminister Thomas Bodström. Efter terrordåd i Madrid 2004 och sedan London 2005 lobbade Bodström för en generell datalagring. Trots ett massivt motstånde lyckades man till slut driva igenom ett direktiv i EU-parlamentet, som därmed skulle tvinga medlemsländerna att implementera det i nationell lagstiftning (och på så sätt också låta knapptryckarkompaniet komma undan med ursäkten ”vi vill inte men måste”). Bodström skryter själv om hur han i ett enskilt samtal med den brittiske minister, som ville hoppa av med hänvisning till motståndet på hemmaplan, övertalade vederbörande.

Allting leder alltså tillbaka till Sverige. Sverige och socialdemokraterna, men också Sverige och Alliansen. De kan snyfta hur mycket de vill, men ingen tvingade 233 ledamöter att rösta för. Ja, det fanns risk för konsekvenser att inte implementera direktivet, men tidsfristen var liksom 2007 så 2012 borde man definitivt ha kunnat fortsätta trotsa och invända EU-domstolens utlåtande. Istället blev det plötsligt bråttom.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av de olika ledtrådarna är att det finns en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för att övervaka vad dess invånare gör, säger, söker, delar, tittar på, vem de gör det med och var de befinner sig när de gör det. Man kan med rätta frukta datalagringen och andra övervakningsinitiativ, men det här jävla hyckleriet borde göra varenda en rasande! Och det genomsyrar det politiska skiktet så grundligt att vi kanske borde börja prata om statsskicket som en hypokrati.

Transportstyrelsens slogan: Kör för fan!

Sent omsider har jag läst Emanuel Karlstens genomgång av IT-skandalen i Transportstyrelsen. Karlsten har, som rubriken också klargör, läst Säpos granskning så att vi slipper. Jag har två omedelbara reaktioner: För det första är det skrämmande läsning. För det andra är det lysande journalistik. Medan slaskpressen snubblade över varandra för att förklara ”vem som vann” det politiska efterspelet som om det vore en jävla fotbollsmatch satte sig Karlsten och läste Säpos utredning och destillerade den till något som är begripligt och tillgängligt för oss andra. Det här är varför journalistik fortfarande behövs. Vi behöver inte slaskpressen, men vi behöver journalistik.

Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta Karlstens sammanfattning. Den behöver läsas i sin helhet. Men en nyckel i det hela är det som kommit att kallas för ett ”avsteg från gällande lagstiftning”. Jag trodde att det var något ansvarig generaldirektör med flera slängde sig med som en omskrivning för ”brottslig verksamhet”. Ni vet, ungefär som makteliten tar ”time out” istället för att sjukskriva sig eller suspenderas. Så var det inte. Formuleringen kommer sig av att en IT-säkerhetsansvarig i ren desperation över en kaosartad situation där säkerhetsaspekterna åsidosatts författade ett dokument som i klartext kräver antingen att projektet fördröjs med hänsyn till nödvändiga säkerhetsprövningar, eller ett godkännande av ”avsteg från gällande lagstiftning”. Det är ett slags internt nödrop – vederbörande antog eller hoppades att om högsta ledning ombads underteckna ett godkännande av lagbrott så skulle de inse allvaret. Protokollet undertecknades och projektet fortsatte.

Tyvärr är jag inte förvånad. IT-säkerhet och integritet är inte direkt prio numero uno. Detta har landets högsta ledning både genom nuvarande regering och föregående borgerliga demonstrerat upprepade gånger. De klassiska käpphästarna är förstås FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet där man gång på gång viftat bort kritik från allehanda expertis, inklusive lagrådet och en före detta Säpo-chef. I fallet datalagringsdirektivet sågades det till slut med fotknölarna i EU-domstolen men då stoppade regeringen kollektivt fingrarna i öronen och sjöng ”LALALALA”. IT-säkerhet står lågt i kurs därför att det för de flesta beslutsfattare är obegripligt. Och när regeringar visar att det är oviktigt, varför skulle deras kompisar på generaldirektörsposter agera annorlunda? Och så vidare i en kulturkedja som går hela vägen ner till de tekniker som faktiskt begriper men viftas bort som jobbiga alarmister.

Dessutom gäller den här sortens kultur inte bara specifikt IT-säkerhet. Jag tror att de flesta som jobbat på ett relativt stort företag kan känna igen sig i den här beskrivningen: Ni har ett möte. På mötet turas representanter från företagets olika avdelningar om att förklara hur viktig deras del av verksamheten är. Kvalitetschefen berättar att kvaliteten är viktigast. Om ni inte kan garantera kvaliteten på er produkt spelar inget annat någon roll, för då har ni snart inga kunder. Huvudskyddsombudet berättar att säkerheten är viktigast. Om ni sliter ut personalen kan ni inte garantera kvaliteten. Sedan får ni berättat för er att om inte dokumentationen är korrekt spelar inget av det andra någon roll, och ytterligare någon förklarar att det viktigaste är att hålla ledtiderna för det spelar ju ingen roll hur bra grejer ni tillverkar om det aldrig kommer fram till kunden. Och så vidare. Sedan återgår ni till verksamheten. Ni är underbemannade, maskinparken hålls ihop med nödlösningar och böner, ni saknar adekvat behörighet, ergonomin är undermålig. Med vetskap om hur viktigt allt detta är lyfter ni problemet till er närmsta chef. Han säger ”kör”. Vad gör ni?

Jag tror att alla, såväl myndigheter som företag, kan ta lärdom av Transportstyrelsen. Att hasta fram beslut, slarva med upphandlingar etcetera må vara effektivt och billigt på kort sikt, men det kan också få förödande konsekvenser. I bästa fall blir det bara dyrt, som när Elektrolux plöjde ner hundratals miljoner i affärssystemet SAP för att efter några års tweakande besluta att det var billigare att bara slänga pengarna i sjön än att faktiskt ta det i bruk, eller för all del den aktuella situationen på Försäkringskassan. I värsta fall leder det till att människor skadas, som när biltillverkare eller livsmedelsföretag tummar på kvaliteten. Eller när en myndighet läcker säkerhetsklassad information, vilket är vad Transportstyrelsen har gjort.

Att jag tror att alla kan ta lärdom av Transportstyrelsen betyder däremot inte att jag håller andan. Man kan tänka sig att folk tänker till. Ett tag. Men så sakteliga kommer allt att återgå till det normala och marginalerna pressas tills nästa gång det skiter sig. Och även då, liksom förr, kommer granskningen att visa att folk försökte säga ifrån, utan att få gehör.


Photo credit: Eric Kilby via Foter.com / CC BY-SA

Om att glänta på locket till Pandoras ask

Vi har under ett par år återkommande läst och hört rapporter om sexuella övergrepp på festivaler. Som en reaktion av detta vill Emma Knyckare skapa en festival endast för kvinnor. Vilket i sin tur såklart ger reaktioner, vilket förmodligen var målet från början.

Så. Vad tycker jag om idén? Tja, ryggmärgsreflexen är å ena sidan att all form av uteslutning av grupper är att ses som diskriminering, vilket jag ogillar. Å andra sidan är min ryggmärgsreflex också att vad privata aktörer gör också är upp till dem. Vill man ha en festival enbart för kvinnor, fine. Det är i sig inte ett problem.

Problemet är istället vad det öppnar för dörrar. För det är lite att glänta på locket till Pandoras ask. Man kan tycka att det är oproblematiskt att anordna en festival som utesluter män, det finns ju andra festivaler att gå på och vem vill förresten gå på en fest där man inte är välkommen? Och i ett vakuum är det precis så oproblematiskt. Men hur reagerar vi nästa gång då, när ett par ärkenötter (vi kan kalla dem Kent och Ted) får för sig att starta en festival endast för “svenskar”. Eller “inte för muslimer”? Givetvis med hänvisning till säkerhet och uppbackat av siffror som visar att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. Är det fortfarande ok? Fortfarande oproblematiskt?

Observera att gruppen “män” och gruppen “muslimer” inte är likställda här. Jag menar inte att det är “samma sak”. (Det är en annan sak folk måste lära sig – att “jämföra” och “likställa” inte är synonymer.) Vad jag menar är att när man kliver ut på det sluttande planet så flyttar man positionen vilket gör det lättare att ta nästa steg. Prejudikat är inte bara en juridisk term – det är något hela samhället måste ha med sig i bakhuvudet. Så de som idag tycker att det är rätt och rimligt att ha en festival utan män – på vilka principer kommer de senare att kunna ta ställning _mot_ en muslimfri festival?

Observera också att jag inte anser att det ska vara förbjudet för Knyckare att starta en mansfri festival. Som sagt; så länge det är i privat regi är det rimligt att ägaren/arrangören bestämmer vem som är välkommen och inte. Men jag vill att man lyfter blicken och funderar över vilka prejudikat man skapar, vilka dörrar man öppnar. Ska restaurangägare också få bestämma vilka som är välkomna? Är “we don’t serve your kind here” ett samhälle vi vill ha? Det finns ju _andra_ restauranger…

Frågan är var vi tycker att gränsen ska dras. Det är inte bara en fråga om en moralens och anständighetens gräns, det är lika mycket en fråga om gränsdragning mellan idealism och pragmatism. Det är ingen rättighet att gå på festival. Det är ingen rättighet att gå på restaurang heller. Men att något inte är en rättighet gör inte att det är fritt fram. Annorlunda uttryckt: Bara för att något inte är förbjudet är det inte rätt. Och målet med en diskussion behöver inte mynna ut i att lagstifta utan bara att få folk att tänka till. Alla i ett samhälle har ett eget ansvar att fundera över vad som är rätt och vad som är fel, och vad konsekvenserna av ett agerande kan bli. Och vi måste kunna diskutera dessa gränsdragningar utan att ropa efter pappa Staten som ska komma rännande och lösa problemet åt oss.

Så. Var ska den där gränsen dras? Var går gränsen mellan att vidta åtgärder för att en grupp människor ska känna sig trygga och slippa bli antastade, och diskriminering? Hur vidtar man åtgärder för att säkra det första utan att en massa annan skit smiter ut ur asken? Diskutera i små grupper.


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Kraven på rullande huvuden gynnar systemet

Jag har inte satt mig in i soppan med Transportstyrelsens fadäs. Jag har ärligt talat inte orkat. Det som kommer här är därför inte en reflektion över vad som har hänt, utan snarare om det politiska och mediala efterspelet, vilket i mina ögon är ett minst lika stort problem som den faktiska händelsen.

Händelseförloppet följer nämligen ett tämligen vant mönster. Någon skiter i det blå skåpet, och blir påkommen. Detta hamna under lupp från en eller annan grävande journalist. Händelsen hamnar i händerna på politiska debattörer. Man vädrar blod. Snart börjar man kräva att huvuden rullar. Den styrande regimen gör ett bondeoffer för att blidka pöbeln. Och plötsligt handlar det hela om spelteori och det skrivs spaltmeter om hur regimen och oppositionen agerar ur en rent strategisk synvinkel. Det refereras till som en fotbollsmatch där två sidor försöker utmanövrera varandra, och i sociala medier förvandlas i vanlig ordning folk till påhejare av sitt lag. Alla spelar sin förutbestämda roll på schackbrädet. Är det någon som ens bryr sig om att en myndighet har läckt information som kan skada rikets säkerhet!?

Knappast. Nu handlar det bara om att plocka politiska poäng och vinna rävspelet. En ledtråd: En rad tyckare på högerkanten anser att Alliansen bör dra tillbaka sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Hultqvist. Varför? Blev han plötsligt kompetent och förtroendeingivande igen över en natt? Nej, för att det vore ”strategiskt klokt”. Med andra ord: Man har fått ett par huvuden att rulla. (Huvuden rullar för övrigt mycket mjukt på den nivån, men det är en annan diskussion.) Nu gäller det att positionera sig och vinna väljarnas gunst. Vad som är i medborgarnas intresse är irrelevant. Det är alltså ”maktkåt” som ska in på lodrät tre och ”köttgrytor” på vågrät fem.

Det är inte så att jag inte förstår varför narrativet blir som det blir. Politik är i mångt och mycket ett spel. Och att referera det som en fotbollsmatch är antagligen mycket billigare journalistik att producera än att ödsla tid i arkiv och försöka sammanställa fakta. Dessutom är folk som folk är mest. Om någonting kan refereras som en match blir vi villigt en del av en okritisk åskådarskara som viftar med halsdukar och kanske sparkar sönder ett skyltfönster eller två om fel lag vinner. Bröd och skådespel.

Det uppenbara problemet är dock att man aldrig kommer till roten av problemet. Att kräva att huvuden rullar gynnar själva systemet. Så vi blir av med ett par broilers. De ersatts snabbt med nya i den politiska hydran. Under tiden tuffar maskinen på som vanligt. Problemen med inkompetens, slarv, en känsla av att stå över lagen eller för all del problemen med att just inkompetens och politiska luftpastejer skapar en härva av lagar som förmodligen är helt omöjlig att navigera i. Jag skulle inte bli förvånad om situationen många gånger är sådan att det är omöjligt för tjänstemän att göra någonting alls utan att bryta mot någon lag. Eller förlåt, ”göra avsteg från”, som det heter om det sker på tillräckligt hög nivå.

Det här är vad vi borde diskutera och gräva i. Det är här den verkliga granskningen finns att göra. Inte vem som ”vinner matchen”. Den där matchen ni pratar om – den är i slutänden vårt samhälle, vår tillvaro, våra liv. Men jag antar att det inte är tillräckligt spännande.


Photo credit: thor_mark  via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , , ,

Det där om allas lika värde

Det årliga väckelsemötet för PK-maffian (PK som i presskonferens alltså) pågår som bäst i Almedalen. I samband med det tycks det gamla mantrat ”allas lika värde” ha dammats av och nämns i tid och otid av allehanda tyckare och beslutsfattare. Gärna med tillägget att ”allas lika värde” är något som inte kan eller får ifrågasättas. Så då måste jag förstås göra det.

Att alla människor är lika mycket värda låter ju fint, men vad betyder det egentligen? Vad för värde är det man syftar på? Värde för vem? Och påverkas det värdet verkligen aldrig av vad våra handlingar? I väckelsemötets anda låter det som en sekulär och politisk motsvarighet till ”Gud älskar alla lika mycket, oavsett, amen”.

Om vi börjar med ordet värde. Hur definieras värde i det här sammanhanget? Menar man ekonomiskt värde eller affektionsvärde? Objektivt eller subjektivt värde? Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är varje människa värd det hon producerar och således värd sin del av samhällets BNP. Jag tror inte att det är det värdet som avses, i synnerhet inte när mantrat rabblas från vänsterhåll. Och ur det marknadsekonomiska perspektivet är det tämligen uppenbart att alla människor inte är lika mycket värda eftersom vi producerar olika. Vilket förvisso i sin tur beror på variabler som prioriteringar och förutsättningar, men ändå. Hur cyniskt det än må låta så är det marknadsekonomiska sättet det enda någorlunda objektiva sätt jag kan komma på att mäta en människas värde. Alla andra sätt är subjektiva, eller åtminstone mycket dynamiska.

Affektionsvärde är till exempel ytterst subjektivt. Hur fint det än låter att säga att man värderar alla människor lika så tror jag att ytterst få inte skulle värdera människor olika i en situation där man var tvungen att välja. Vem värderar inte sitt eget liv högre än random jeppe på gatan, eller sina egna föräldrar över, säg, Josef Fritzl? Det fåtal som inte medger en sådan skillnad i subjektiv värdering är antingen lögnare eller djupt obehagliga. Det är ärligt talat rent förolämpande att påstå att en medborgarrättskämpe som Martin Luther King skulle vara lika mycket värd som avskummet som sköt honom.

Vidare är värde något som är högst situationsbundet. Framgångsrika skådespelare eller idrottare värderas till exempel ekonomiskt högt i ett välfungerande, fredligt samhälle, men ett par atombomber senare kommer basala överlevnadskunskaper som att göra eld och eller gräva brunnar snabbt att vara mer värdefullt än att kunna skruva den som Beckham. I ett Day After Tomorrow-scenario är det förvisso möjligt att det kan vara kritiskt för mänsklighetens överlevnad att ha någon som kan hoppa 90 meter på skidor, och landa snyggt. Med andra ord; en människas värde kan, i detta perspektiv, variera kraftigt beroende på omständigheter och är således inte vare sig objektivt eller statiskt.

Vidare kan man ju också spekulera i vad det där värdet är satt till. En lärares genomsnittliga årslön? Ens egen vikt i guld? Eller nej, det vore ju orättvist då vi väger olika mycket så… Kungens vikt i guld? Ingen vet. Så inte bara är det att det är på alla mätbara sätt orimligt att påstå att alla människor är lika mycket värda, det är dessutom irrelevant eftersom ingen någonsin specificerat det faktiska värdet.

Jag raljerar en smula, naturligtvis. Jag förstår att bakom orden finns en uppriktig vilja att kommunicera att alla människor ska ha samma chanser, omfattas av samma lagar, ha samma rättigheter, etcetera. Och det säger jag inte emot. Tvärtom. Grundinställningen i ett anständigt samhälle är just att lagen är lika för alla, att alla omfattas av mänskliga fri- och rättigheter, etcetera. Men vore det inte bättre att helt enkelt säga det, istället för att spotta ur sig floskler om att alla är lika mycket värda? Själv tycker jag nämligen att det är vackrare med ett samhälle som åtar sig att värna om allas fri- och rättigheter helt oaktat deras objektiva eller subjektiva värde, än ett samhälle som låtsas att alla är lika mycket värda men som aldrig specificerar värdet och därför kan flytta målstolpen lite som det vill. Och det må så vara att jag inte köper påståendet att alla skulle vara lika mycket värda sådär rakt av, men jag anser nog att de flesta av oss är värda mer än tomma floskler.


Photo credit: Thomas Hawk via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: ,

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om: