Skip to content

Kategori: Politik

Brev från Göran

Jag fick ett brev häromdagen. Inte vilket brev som helst, utan ett brev från självaste Göran Persson! Jojo, i egen hög person. Så måste det ju vara – det är ju undertecknat och allt.

Först blev jag förstås lite smickrad. Det är till att ha kommit upp sig i världen, tänkte jag. Jag har ju sett att det är någon som har läst mig från Riksdagens Förvaltningskontor, men aldrig kunde jag ju tro att mina klokskaper nått högsta ort!

Men så läste jag brevet, och blev besviken istället. Göran vill bara ha min röst. Det passar att höra av sig en gång vart fjärde år va, Göran? Du kunde väl höra av dig lite oftare, kanske bjuda på en öl nån gång? Du kunde ju faktiskt ha tittat in på en kaffe förra året då du nationaldagstalade här i Södertälje, eller varför inte bjuda in mig till ditt mysiga lilla torp? Så långt ifrån varandra bor vi trots allt inte.

Så vad vill Göran då? Förutom att ha min röst? Jo, Göran vill berätta att:

det går bra för Sverige. Våra [socialdemokraternas, min anmärkning] satsningar för att minska arbetslösheten, tillsammans med en välskött ekonomi, ger resultat. Arbetslösheten sjunker, sysselsättningen stiger och de lediga jobben blir fler. Men än märks inte de goda tiderna för alla.”

Med andra ord:

Vi [socialdemokraterna] har lyckats gömma ytterligare ett antal arbetslösa i åtgärder, studier och förtids- och sjukpensionering. Därmed har vi lyckats sänka den öppna arbetslösheten, vilket är den enda arbetslöshet vi erkänner. Någon verklig arbetslöshet vill vi inte prata om. Och jodå, vi har skött allting så fint, allt blir bara bättre. Ni kanske inte har märkt det än, men tro oss.

Göran berättar också att man vill ha mer personal i skolan, kortare köer i vården och billigare tandvård. Det har vi hört i tolv år nu, Göran. Hur går det för dig?

Sen ägnar Göran halva brevet åt att prata om Alliansens politik. Fredrik Reinfeld har rätt – socialdemokraterna är oförmögna att prata om sin egen politik och går till val på att kritisera motståndarnas. Som i tv-debatten de två emellan där Göran inte ville svara på kritik mot socialdemokraternas valmanifest utan hellre klankade ner på moderaterna. Däremellan satt han och gjorde miner och betedde sig allmänt nedlåtande och, ärligt talat, ohyfsat.

I samma debatt hostade Göran ur sig en siffra om ungdomsarbetslöshet. Jag tror han sa att ettusennånting ungdomar var arbetslösa. Skämtar du med mig, Göran? Du vet att det inte är sant. Just ja, du menar förstås öppet arbetslösa. Jag glömmer alltid bort det där med öppet. Är det det som är den svenska öppenheten?

Alla ska med, är tydligen socialdemokraternas valspråk den här gången. Det får mig osökt att tänka på en usel och ytterst omogen vits som ungefär alla ägnade sig åt när jag gick i mellan- och högstadiet.

”Ska du med?”
”Vart då?”
”Sån här bit in i skitan!”

Och så måttade man som en storfiskare och gapskrattade. Det var tydligen lika roligt varje gång.

Så, Göran, my man, vart ska vi? Hur långt in i skitan ska vi den här gången?

Första stycket i brevet från Göran har jag sparat till sist. Det lyder:

Valdagen den 17 september närmar sig. Då ska vi välja vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Ska vi fortsätta att förbättra välfärden eller ska vi försämra den genom att ta bort var femte skattekrona?

Låt mig säga så här: Jag har inte sett välfärden annat än försämras under de senaste tolv årens sossestyre. Varför skulle det bli bättre nu? Tvärtom har jag sett socialdemokratiska toppolitiker som alltmer tappat bort sina ideal, om de hade några från början. Jag ser en partitopp som skor sig själv och sina vänner och som fullständigt skiter i vanliga människor. Jag ser en alltmer utbredd arrogans och jag ser ett parti som blivit Partiet, och styr överallt. Jag ser en socialdemokrati som glömt bort vad socialdemokrati är.

Göran kritiserar ofta och gärna moderaterna för att vilja ge sig på de svagaste i samhället. Dessa vill han själv värna om, säger han och ser så där mysig ut. Verkligen Göran, min vart-fjärde-år-kompis?

Jag har varit sjuk. Jag äter fortfarande antidepressiv medicin. Jag blev vräkt. Jag fick ingen hjälp från vare sig a-kassan, soc (förrän efter att flyttat hem till morsan med en kasse kläder) eller försäkringskassan. Hade jag varit frisk och orkat stå på mig så hade det nog löst sig, men det var jag ju inte. När så min flickvän slutligen fick nog och ringde vården för min räkning (efter att ha frågat mig om det var ok först) fick hon rådet att slänga ut mig för det var kanske precis vad jag behövde. Ja, kanske. Eller så hade det varit nådastöten, men det hade åtminstone förbättrat arbetslöshetsstatistiken.

Jag klarade mig igenom det värsta tack vare mitt sociala skyddsnät och idag jobbar jag heltid. Kvar finns en massa skulder, men det finns de som råkar mycket mer illa ut än så. De som inte har ett skyddsnät. De som bor ihop med någon som tycker att ”släng ut honom” är ett bra råd.

Jag har alltid hävdat att skatt är solidaritet. Att jag kan betala mer skatt för att säkra tryggheten. Nu vet jag vad den solidariteten är värd när det väl kommer till kritan.

Så fuck you, Göran. Fuck you all. Ta bort var femte skattekrona. Mer pengar i min ficka som jag kan lägga undan till nästa kris, för att samhället skulle hjälpa mig – nej, den går jag inte på igen.


Andra bloggar om: , , , , , , ,
Intressant