Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.


Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt ”måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett ”författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att ”få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: ”I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,

Pojken som lärde sig stava

9677844016_3e7fbd89a6_b
En tioårig muslimsk pojke i Storbritannien fick i december förra året lära sig att stava. Den hårda vägen. I en övning i skolan hade han nämligen skrivit att han bor i ett ”terrorist house”. Det skulle ha stått ”terraced house”. Detta ledde till att en skitnödig lärare larmade polisen som gjorde hembesök.

Nu är jag förvisso något av en språkfascist och skulle inte alls ha något emot att skicka polisen på folk som inte kan stava. Men det här… Är det det här vi har blivit? Är det här den öppna demokrati vi så gärna vill slå vakt om? Så gärna att vi monterar ner precis de fundament som den vilar på för att använda som tillhyggen.

Det är lätt att tänka att den enskilde läraren är överdrivet räddhågsen, men det måste samtidigt ses i sitt sammanhang. Folk uppmanas att slå larm. Det finns ett mönster av ökad och uppmuntrad misstänksamhet. I Storbritannien är det rent av olagligt för bland annat lärare att inte rapportera misstankar till myndigheterna, vilket leder till att man hellre skickar polisen på tioåringar som inte kan stava än riskerar att själv bryta mot lagen genom att inte göra det. Och det är knappast som att den effekten inte kunde förutses – medborgarrättsaktivister varnade för precis den utvecklingen.

The Guardian rapporterade om incidenten den 20:e januari. Nu är emellertid artikeln bortplockad ”i väntan på utredning”. Här någonstans börjar det kännas befogat att ta på foliehatten. 2013 satte nämligen myndigheterna i Storbritannien hård press på The Guardian efter att tidningen tagit del av Snowdens filer. Efter ett ultimatum om att antingen lämna över materialet eller förstöra det valde The Guardian till sist att förstöra materialet. Så man undrar ju – är artikeln bortplockad på grund av pågående utredning, eller för att den inte föll makthavarna i smaken?

Det finns all anledning att fundera över hur det egentligen står till med de demokratiska fundamenten i västvärlden. Storbritannien är inte ett isolerat exempel. Men å andra sidan; de har åtminstone lyckats lära åtminstone en unge att stava till ”terraced house” så… Inget ont som inte har något gott med sig.


Photo credit: Gunjan Karun via Foter.com / CC BY-NC

Andra bloggar om: , , ,

Communities for learning


Photo credit: djwtwo via Foter.com / CC BY-NC-SA

I november 2012 höll John Green ett TED Talk om lärande och bildning som jag verkligen vill uppmana alla att ta del av. Hans vinkel är att han som barn uppfattade utbildningen i skolan som ett antal hinder man måste ta sig över, för annars skulle man inte få bra betyg och får man inte bra betyg får man inte bra jobb. Men, som Green krasst uttrycker det; människor med bra jobb går upp väldigt tidigt på morgonen och knyter en strypsnara runt halsen på sig själva. Varför skulle man vilja ha det? Jag känner så väl igen mig i det där för det var precis så jag själv kände när jag gick i skolan.

Jag känner också igen mig i hans approach till hur han började lära sig saker på riktigt och jag gillar liknelsen med kartografi. Istället för att se lärandet som ett antal hinder man måste hoppa över så tar man sig an det som en kartograf. Man kommer till en kustlinje och börjar skissa ner den och med det kommer en nyfikenhet att fortsätta och ta reda på hur resten ser ut, och hur det hänger ihop.

Han har också en viktig poäng i hur kartor formar våra liv. Det är inte särskilt troligt att vi åker till ett ställe som inte finns på kartan. Så hur kartan ser ut spelar roll. Och på samma sätt är det med lärande och bildning. Vad vi lär oss och utbildar oss i är präglat av vad vi exponeras för till att börja med.

Jag spinner vidare på hans tankar om kartor och tänker att saker hänger ihop. För att saker och ting ska bli gripbara bryter vi ner dem i delar, men det gör också att kartan ser fragmenterad ut. Så det är så vi lär oss att tänka. I själva verket hänger allt ihop. Geografi, historia, samhällskunskap och religionskunskap är sammanlänkade (och därför sammanklumpade som samhällsorienterande ämnen). Hur gränserna är dragna (geografi) är präglat av historia och religion och samhällskunskap, men samhällskunskapen präglas av geografin eftersom olika lagar och regler gäller inom de olika gränserna. Och så vidare.

Men det slutar inte där heller. Språken vi talar hänger i hög grad ihop med geografin men även med historia. Och samhällskunskap. Språken berättar också sina egna historier. Genom att följa ett språks utveckling och vilket inflytande andra språk har haft på det språket genom åren kan man också lära sig om migrationsströmmar, om handelsrutter och annat. (Läs till exempel den här artikeln om varför engelska är ett så konstigt språk). Kort sagt; historia, geografi, samhällskunskap. Det är inte isolerade öar.

Och utan kunskaper i matematik, astronomi, fysik med mera hade folk inte haft möjlighet att förflytta sig över några längre sträckor så även det hänger ihop. Egentligen kan man lära sig mycket om historia och kultur bara genom att lära sig om kunskap; hur vissa kunskaper spridit sig över världen berättar sin egen historia.

Hur vi än vrider och vänder på det hamnar vi till slut i antikens Grekland där någon filosof tittar upp på natthimlen och noterar att himlakropparna rör sig. Så han kliar sig i skägget och kallar dem planetes, eller vandrare. Och så var vi på lingvistik igen. Det hänger ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att vi gör oss själva en otjänst genom att paketera utbildning som vi gör. Samtidigt som jag förstås förstår varför. Det finns en poäng för ett samhälle att se till att dess invånare har en viss grundbildning. Men samtidigt gör vi då lärandet till en serie hinder. Istället för att låta den naturliga nyfikenheten och kunskapstörsten låta var och en utforma sin egen karta gör vi bildning till något tråkigt och konformistiskt. Det gör det lättare att lära ut, ja, och det gör det definitivt lättare att betygsätta, men lärandet borde handla om kunskap, inte om betyg. Med tillgång till all världens kunskap vid fingertopparna kanske skolans viktigaste uppgift snarare är att lära studenter källkritik. Att vara mer guide än korvstoppare och att vara ett community for learning, som Green uttrycker det.

Och communities for learning, det är något vi kan bygga själva också. Något vi bör bygga själva. Alla behöver vi intellektuellt tuggmotstånd, utmaningar och katalysatorer. Man behöver inte sluta lära sig för att man slutar skolan.

De säger att man lär så länge man lever. Kanske är det snarare så att man lever så länge man lär.

[ted id=2305]


Andra bloggar om: , , , intressant?

Absolut trygg

I en intervju i DN idag berättar inrikesminister Anders Ygeman att han inte har några planer på att reglera polisens hemliga metoder. Hans motivering? Polisen har inte framfört några önskemål om att bli reglerad. Jo, det är faktiskt det han säger. Och det hade varit roligt om det inte vore för att det inte alls är roligt.

Ygeman känner sig ”absolut trygg” med polisens goda omdöme som garant för att inga övertramp kommer att ske och sätter sig därmed i samma godtrogna dumstrut som tidigare justitieminister Beatrice Ask som visade samma orubbliga förtroende för skivbolagen när IPRED infördes.

Nu har förvisso Ygeman säkert rätt i att polisen har duktiga jurister som utifrån de allmänna regleringar som finns gör bedömningar och avgränsningar. Man ska ha klart för sig att det inte är baseballigan som sätter upp polisens interna regelverk. Således gör han säkert rätt i att ha förtroende för polisens omdöme.

Men det som skaver är att det genomgående i intervjun ser ut som att vad polisen vill ha och inte är det enda som har betydelse. Det återkommer flera gånger i artikeln.

”De [polisen] har hittills inte uttryckt att de behöver en ytterligare reglering.”

”Det är en fråga för polisen.” (Som svar på om GPS-spårning med dold utrustning kräver särskilt tillstånd)

”Jag säger att det är polisen som får reda ut vad som är lagligt och inte lagligt.” (Fortfarande om GPS-spårning)

”Polisen har inte framställt någon sådan begäran till mig.” (Om reglering av användning av så kallade täckbolag)

Det kanske finns andra intressen än polisens här? Medborgerliga rättigheter, att säkerställa att inte oskyldiga hamnar i kläm, integritetsaspekter… Men nej. Om polisen är okej med att själva avgöra vad de får göra så är det lugnt. I rättvisans namn bör det gällas att DN ställer just den frågan om huruvida det bara är polisens intresse som spelar in varpå Ygeman pliktskyldigt radar upp rättssäkerhet, integritet, med mera.

Men det som skaver är att den sortens betänkligheter bara tycks komma upp på en direkt fråga. Riksdag och regering har en ryggmärgsreflex som gör att de kan rapa upp fina ord som integritet, rättssäkerhet och transparens så fort det kommer på tal, men den reflexen finns inte där i det dagliga arbetet. Det är också pinsamt uppenbart att riksdag och regering har en överdriven tilltro till sina egna myndigheter (man har tidigare uppvisat precis samma kärleksfulla tillit till FRA) och pengastinna branscher med specialintressen. Då är förtroendet orubbligt att man trots brist på reglering och/eller insyn inte missbrukar sina befogenheter. Tänk om man hade ett lika stort förtroende för sina egna medborgare. Ni vet, de där som röstar fram dem.

Jag är långt ifrån tillräckligt insatt i polisarbete och det regelverk detta baseras på för att bedöma om Ygeman i sak har fel. Kanske är det allmänna regelverket tillräckligt. Kanske är polisväsendets struktur av regler genomtänkt och ger ett fullgott skydd mot missbruk. Kanske gör Ygeman helt rätt i att lita på att polisväsendet själva kan göra rätt avvägningar. Kanske är det rent av så att polisen är bättre än politiker på att göra den bedömningen. Det vore inte otänkbart. Själv vet jag inte. Men jag tycker likväl att det finns en obehaglig tendens i politikers förhållningssätt gentemot myndigheter och enskilda medborgare. Myndigheter tycks alltid få benefit of the doubt medan det för enskilda snarare är det omvända som gäller. Myndigheter vet sitt eget bästa, och vårt. Vi, däremot, vet aldrig ens vårt eget bästa och behöver därför politiker till hjälp att leva rätt.


Photo credit: ElDave via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

#blogg24 lucka 24: Alan Turing

Alan Turing kan vara en av 1900-talets mest förbisedda genier. Han var matematiker och kryptoanalytiker och han la stora delar av grunderna för vår tids dator- och informationsteknologi. Han klurade ut vad som kallas för Turingtestet som något förenklat innebär att om en människa kommunicerar med en maskin och inte kan avgöra att det är en maskin, då har kriterierna för mänsklig intelligens uppnåtts.

Jo, och så räddade han våra arslen under andra världskriget. Och inte på det där sättet att han kom inridande på slutet, tog åt sig äran och skrävlade om det i sextio år med självförhärliganda filmer, utan på riktigt. Alan Turing är nämligen geniet som med hjälp av Bombe-maskinerna vid Bletchley Park kom på ett sätt att knäcka tyskarnas Enigma-koder. Man matade in en rad från ett krypterat meddelande i maskinerna och prövade sig metodiskt genom olika kombinationer tills det som kom ut var en klartext som verkade betyda något rimligt, och därefter använde man den kombinationen på resten av meddelandet för att avkoda det. Att britterna lärde sig att knäcka Enigmakoder (ett fortsättningsarbete på genombrott i Polen för övrigt) var en av de mer avgörande faktorerna för krigets utgång. Det gav de allierade strategiska fördelar då tyskarna in i det sista trodde att deras Enigmamaskin var omöjlig att knäcka.

Så varför är Turing så förbisedd? Tja, först och främst var arbetet vid Bletchley Park så hemligt att anläggningen förstördes efter kriget och Turings och de andras insatser offentliggjordes inte förrän 1970. Och då hade Turing redan varit död i 16 år. Och dels på grund av omständigheterna kring hans död.

Ni förstår, Alan Turing var inte bara ett geni. Han var också homosexuell. Homosexuella handlingar var på den tiden brottsliga i Storbritannien och homosexualitet betraktades som en psykisk sjukdom. Turing dömdes 1952 för ”grov oanständighet” på grund av sin sexuella relation med en annan man och fick välja mellan fängelsestraff och hormonbehandling (så kallad kemisk kastrering. För att undvika fängelse accepterade Turing hormonbehandlingen som bestod av östrogeninjektioner. Två år senare, den 8:e juni 1954, hittades han död. Dödsorsaken konstaterades vara cyanidförgiftning och den allmänna teorin är att Turing begick självmord. Alternativa teorier är bland andra att det var en olyckshändelse på grund av oaktsam hantering av kemikalier, eller att Turing skulle ha setts som en säkerhetsrisk (på grund av sin ”grova oanständighet” och ”psykiska sjukdom”, kan man tänka) och därför röjts ur vägen.

Dessa omständigheter är hur som helst ganska pinsamma så här i efterhand. Här har vi alltså ett geni och en nationalhjälte som döms till att genomgå hormonbehandling för att hans sexuella preferenser inte ansågs passa sig. Nu ska ingen stå över lagen naturligtvis, men i efterhand är likväl den sannolika misstanken att staten på grund av sin trångsynthet drev ett av sina verkligt unika genier i döden för något ingen annan egentligen har med att göra rätt… skämmig. Och därför är det givetvis också svårt för den brittiska staten att hylla Turing utan att samtidigt dra sig själv i smutsen eller framstå som hycklande. Därtill var som sagt mycket av Turings insatser både hemliga och svårbegripliga vilket inte direkt underlättar hyllandet.

Men Storbritannien har faktiskt sent omsider officiellt bett om ursäkt. 2009 uttalade sig den dåvarande premiärministern Gordon Brown om fallet Turing och kallade behandlingen av honom ”förskräcklig”. 2013 beslutade den brittiska regeringen att postumt be om ursäkt genom att använda sig av det kungliga benådningsinstitutet. Nådeansökan undertecknades av drottning Elisabeth II på självaste julafton, den 24:e december 2013. Det är en tämligen unik nåd då det bara är den fjärde sedan andra världskriget och då dylika vanligtvis utfärdas då vederbörande tekniskt sett visat sig vara oskyldig och/eller vederbörandes familj bett om det. Inget av detta är sant i Turings fall. Han bröt tekniskt sett mot lagen (ett bra exempel på att rätt och fel inte avgörs av vad som är lagligt eller inte) och påtryckningarna kom inte från Turings familj utan från medborgare som inte hade någon koppling till Turing annat än en respekt för hans insatser och avsky för hur han behandlades.

Så lucka 24 tillägnas Alan Turing. Den 24:e luckan får vara till minne av en briljant hjärna, men också en påminnelse om att när staten lagstiftar om moral och sedlighet så kriminaliseras människor som inte passar in i normen. Alan Turing benådades tack vare betydande insatser för vetenskapen och nationen. Tusentals andra har fängslats och förnedrats för samma ”brott” utan att någonsin få en ursäkt. Och det sker fortfarande. I Sverige kringskär vi sexarbetares rättigheter med hjälp av lagstiftning och trångsynta institutioner vilket innebär att även om det inte tekniskt sett är olagligt att sälja sex (bara att köpa) så blir vederbörande i stort sett rättslös. Hen kan bli sköntaxerad, vräkt och är sannolikt chanslös i en vårdnadstvist. Och det må så vara att Storbritannien inte längre kastar folk i fängelse för homosexualitet, men istället har man nyligen stiftat horribla lagar om pornografi där man i detalj förbjudit vissa sorters uttryck som ”facesitting” (för det är… dåligt?), ”förnedring” (vilket är väldigt mycket i betraktarens öga) och ”kvinnlig ejakulation” (kommentar överflödig). Förutom att det i sig är fullkomligt absurt att folkvalda representanter har betalt för att sitta och diskutera dylikt (även om diskussionen hade varit minst sagt intressant att betrakta) så är det farligt att stifta morallagar. Staten straffar människor för handlingar som den inte har med att göra och som inte skadar någon. Varje sådant fall är en tragedi på ett individuellt plan. När det dessutom innefattar vad som borde vara en nationalklenod är det en tragedi även på ett allmänt plan. Det behöver upphöra. Helst igår. Den här luckan tillägnas inte bara Alan Turing, utan också alla som inte benådats.

AlanTuring-Bletchley.jpg
AlanTuring-Bletchley” by SjoerdFerwerda – Shot by Sjoerd Ferwerda. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Commons.


Andra bloggar om: , ,

#blogg24 lucka 20: Carl Sagan

För oss vanliga dödliga är Carl Sagan kanske mest känd som författare till böcker som Kontakt och Cosmos. Innan dess hade han dock etablerat sig som astronom och astrofysiker. 1962 blev han anlitad i amerikansk tv som ”Venusexpert” då en Mariner 2 skickades för att undersöka planeten och blev snabbt ”Mr Astronomy” med USA.

Och det är där någonstans i gränslandet mellan vetenskap och underhållning, mellan akademiska avhandlingar och science fiction, som Sagans storhet ligger. Inte för att förminska hans akademiska betydelse, men Carl Sagans verkliga arv är inom populärvetenskapen. Han var en pionjär i det att han karismatiskt och pedagogiskt kunde förklara sitt ämne och göra det intressant för allmänheten. Hans tv-serie Cosmos från 1980, om astronomins historia, naturvetenskap och utforskning av rymden, blev en jättesuccé och beräknas ha setts av en halv miljard människor världen över. Att han i sina böcker väver in vetenskapliga metoder och kunskaper i en spännande historia är ett annat grepp som smygutbildat många.

Det rynkas på näsan åt populärvetenskap på sina håll. Jag vill dock hävda att det behövs både människor som kan lösa universums mysterier och människor som kan förklara det för resten av oss. Utan den bryggan blir får vi stora kunskapsgap där vetenskapen för de flesta inte skiljer sig nämnvärt från magi och humbug. Och ju mer vetenskapen utforskar och förstår, ju mer avancerad den blir, desto viktigare blir det också med människor som Carl Sagan som förmår destillera och transformera kunskapen och översätta från de lärdes latin till något som kan förklaras på bönders vis. Frånvaron av den sortens transformatorer leder till dumheter som att kreationism ska läras ut jämte evolutionsteorin (för det är ju ändå bara teorier…) eller att vilken kvasivetenskaps som helst som kan undervisas på ett universitet är att betrakta som vetenskap oavsett falsifierbarhet (för det undervisas ju på ett universitet!). Vetenskap är ett vaccin mot irrläror som homeopati, rasbiologi och frenologi, liksom mot rena vanföreställningar som chemtrails och elallergi, men det förutsätter att vetenskapen förpackas i en behändig brustablett med hallonsmak så att den lätt absorberas av patienten. Sagan är både hallonbrus och aktiv substans.

Carl Sagan dog den 20:e december 1996. 2014 producerades en uppföljare till hans tv-serie Cosmos, nu med Neil deGrasse Tyson som programledare.

Carl Sagan Planetary Society.JPG
Carl Sagan Planetary Society” av NASA/JPL – Image:Planetary society.jpg
http://technology.jpl.nasa.gov/gallery/index.cfm?page=imageDetail&ItemID=43&catId=9
http://www2.jpl.nasa.gov/technology/images_videos/iv_pages/P22626ac.html also here. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 19: Emily Brontë

Den 19:e december 1848 dog Emily Brontë, blott 30 år gammal, förmodligen av tuberkulos. För eftervärlden är hon ihågkommen för sin klassiska roman Svindlande höjder, eller Wuthering Hights i original. Boken var ingen omedelbar succé utan har växt i anseende med tiden.

Emily Brontë var en av tre författande systrar, där de andra är Charlotte och Anne. De skrev alla tre under pseudonym och kallade sig Ellis (Emily), Currer (Charlotte) och Acton (Anne) Bell. Att anta manliga pseudonymer var antagligen av betydande vikt för att överhuvudtaget få sina alster utgivna. Än idag finns vittnesmål om hur olika ett verk bedöms beroende på vem man tror har gjort det. För inte länge sedan läste jag till exempel om en kvinnlig musiker som producerade sitt eget album och skickade in till sitt bolag, men det ratades. Hon skapade då ett alter ego som producent och skickade in det igen och då var det plötsligt bra. Vilket förutom den uppenbara sexismen också antyder att bolaget ifråga inte lyssnade särskilt noga. (Jag vill säga att det gällde Amanda Palmer men jag lyckas inte hitta några belägg för det, så om någon känner till historien får ni gärna hojta till.)

Emily Brontës plats på den här nedräkningen motiveras av två saker. Dels verket Wuthering Heights i sig som i sin tur inspirerat till andra verk, som till exempel Kate Bushs låt med samma namn (och så har det inspirerat en hel del litteraturvetare att med hjälp av vaselin och skohorn knöla in sina teorier i romanen så att Brontë säger det de vill att hon ska säga). Och dels, och viktigare, för att hon tillsammans med sina systrar öppnade dörren för senare kvinnliga författare.

Emily Brontë.jpg
Emily Brontë”. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons.


#blogg24 lucka 14: Och nu till någonting helt annat…

Den 14:e december 1969 visades ”Dead Parrot” för första gången, en av de mest klassiska av Monty Pythons sketcher. Det hävdar i alla fall svenska Wikipedia. Engelska Wikipedia säger den sjunde december, men det passar inte mina syften, så vi håller oss till den 14:e, okej?

Jag är inte odelat förtjust i Monty Python som sådant. De har gjort en del roliga saker, men de har också gjort väldigt mycket skräp. Men deras inflytande på kulturen är svårt att bortse från; Monty Python har inte bara influerat senare komiker utan även gjort avtryck långt utanför humorsfären. Så långt ut som i yttersta rymden faktiskt, där det finns en stenklump som heter 13681 Monty Python. Humorgruppen var så stilbildande att Pythonesque numera är ett adjektiv. Programspråket Python liksom termen spam för skräppost är andra exempel.

Och eftersom det nalkas mot jul måste man ju faktiskt nämna deras film Life of Brian. Det är en film som handlar om Brian, som förväxlas med Messias. På sin tid gjorde den somliga religiösa samfund vansinnigt upprörda eftersom den ansåg hädisk då den handlade om Jesus. Monty Pythons svar på det var alltid ”nej, den handlar om Brian”. Trots att den handlade om Brian så förbjöds filmen på Irland och i Norge(!) för att den ansågs hädisk. Det utnyttjades dock för extra marknadsföring. I Sverige marknadsförde filmen som ”så rolig att den är förbjuden i Norge”. Det kan också vara värt att påminna om i dessa tider då man fnyser åt lättkränkta muslimer och deras upprördhet över satirteckningar av profeten Muhammed att Life of Brian faktiskt ansågs så hädisk och upprörande att man på vissa håll bedömde att folk inte skulle kunna hantera att se den. Och den handlade inte ens om Jesus!

Men medlemmarna i Monty Python är inte flamsiga sketchskapare. Life of Brian är full av fantastiskt vass satir, och den research som gruppen gjorde inför inspelningen gör att filmen kanske ger en bättre bild av Judeen än de flesta mer seriösa försök vid den tiden. Och även var för sig har medlemmarna i Monty Python fortsatt att utmärka sig med skarpa intellekt och argument. Terry Jones skrev så många inlägg i debatten kring i USA:s och Storbritanniens invasion av Irak och ”kriget mot terrorismen” att de sammanställdes till en bok med titeln Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen. Han har även tillsammans med Alan Ereira givit ut ett par böcker om världen under Romarrikets tid och Medeltiden, av vilka Barbarerna : romarrikets historia ur de erövrade folkens perspektiv är särskilt läsvärd. Det gjordes även en dokumentärserie för BBC på temat.

Jag brukar hävda att några av de skarpaste hjärnorna vi har bland oss är komiker. Det är komiker som har den där förmågan att se det absurda i saker, att fånga ironin, att göra referenser och jämförelser som spänner över så olika fält att ingen ens tänkt på det tidigare, och ändå få folk att direkt förstå. Få andra än komiker behärskar till fullo att prata med bönder på bönders vis och latin med de lärde. Det är komiker skär rakt genom skitsnacket och fångar essensen och det är komiker som med sitt mod och sin förmåga kan ta sig an ämnen som är så känsliga att ingen annan vill ta i dem. Och få andra, om ens någon, är bättre exempel på detta än just Monty Python.

Flyingcircus 2.jpg
Flyingcircus 2” by BBC – http://www.bbc.co.uk/comedy/guide/articles/m/gallery/montypythonsflyi_1299002137_2.shtml, released for free download
originally listed differently, when i sent an inquiering e-mail i got the response back that I had inquired about a promotional photograph, so have relisted it. Via Wikipedia.

Nedan: Margaret Thatcher kör Dead Parrot i parlamentet. Det är en pythonesque upplevelse att se järnladyn framföra ett sådant nummer, så surrealistiskt att frågan är om ens Monty Python själva hade kunnat göra det bättre.


Andra bloggar om: ,

#blogg24 lucka 11: Aleksandr Solzjenitsyn

Det blir en kort post idag på grund av tidsbrist. En liten lucka, om en stor man.

Författaren, historikern och dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918. Han var kapten i den sovjetiska armén och deltog i Röda Arméns framryckning genom Polen. Innan krigsslutet arresterades han dock för att i några brev till en vän uttalat sig nedlåtande om Stalin. Solzjenitsyn kom därefter att tillbringa åtta år i Gulag.

Under sin tid i fånglägren gjorde Solzjenitsyn anteckningar om sina upplevelser. Dessa upplevelser återspeglas i hans debutroman från 1962, En dag i Ivan Denisovitjs liv, som handlar om vardagen i just Gulag. Det var ett ömtåligt ämne som ingen tidigare vågat ta i. Solzjenitsyn gjorde därigenom omvärlden uppmärksam på Sovjets system av arbetsläger och förärades 1970 med Nobelpriset i litteratur. Då var han stämplad som en ”fiende till folket” och avstod att resa till Stockholm för att ta emot priset av rädsla för att inte släppas in i Sovjet igen (i likhet med Lech Wałęsa).

Han tvingades så småningom i exil och bosatte sig i USA, men flyttade efter Sovjets sammanbrott tillbaka till Ryssland. Vid sin begravning 2008 hyllades den forne fienden till folket som en nationell hjälte.

Solzjenitsyn 1974.
Aleksandr Solzhenitsyn 1974crop” av Verhoeff, Bert / Anefo – [1] Dutch National Archives, The Hague, Fotocollectie Algemeen Nederlands Persbureau (ANEFO), 1945-1989, Nummer toegang 2.24.01.05 Bestanddeelnummer 927-0019. Licensierad under CC BY-SA 3.0 nl via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,