Sedan en dryg vecka tillbaka har jag till och från drabbats av mystiska, plötsliga och ganska intensiva smärtor i nedre delen av magen. Varje gång jag har tänkt att det nog är dags att kontakta vårdcentralen har de försvunnit och lurat mig att tro att vad det än var har gått över. Och jag har gått på det. Men efter att ha haft riktigt ont under torsdagen bestämde jag mig för att gå upp och ringa på fredag morgon oavsett hur jag mådde. Sagt och gjort.
På min vårdcentral fungerar det så att när man ringer tidsbokningen knappar man in sitt nummer och blir uppringd vid en angiven tid, istället för att sitta i kö. Vilket är jättepraktiskt, förutsatt att de faktiskt ringer. Vilket de inte gjorde den här gången. Och när klockan blivit så mycket att jag insåg att de inte kommer att ringa var klockan också så mycket att utsikterna få en tid samma dag var lika med noll. Då återstår två alternativ; den så kallade Akuten, och något som kallas för Närakuten. Det senare motsvarar en vårdcentral som är öppen när de vanliga vårdcentralerna är stängda, men med skillnaden att den tid man får bara är ungefärlig eftersom den som är sjukast går först, på akutvis.
Eftersom Närakuten öppnar först klockan 17 väntade jag tills dess med att ringa, men kom jag till Närakuten på det angivna numret? Nej. Jag kom till Vårdguiden, där jag efter en tid i telefonkö fick beskriva mina symptom för en sjuksköterska med finsk brytning, som ansåg att jag skulle till Akuten. När jag frågade om det verkligen var nödvändigt, jag var ju inte i sämre skick nu än för några dagar sedan, svarade hon att hon ansåg det, vilket i sig gör en lite mer orolig. Av anledningar som jag inte uppfattade kopplade hon mig vidare till en annan finskbrytande sköterska vilket fick mig att undra om Vårdguiden outsourcats. Hon var hur som helst av samma åsikt. Jag bestämde mig för att följa rådet, men vis av erfarenhet åt jag middag först. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. Klockan 18:01 kom jag in på Akuten. Sedan började det roliga.
Jag fick visserligen lämna urinprov ganska snart, och redan efter under en timme fick jag prata med en sköterska och lämna blodprover med mera. Sedan var det tillbaka ut i väntrummet som gällde i väntan på en ledig läkare. Där satt jag till midnatt ganska exakt, och därefter ytterligare fyrtio minuter i ett kalt undersökningsrum innan jag väl träffade läkare. Klockan ett på natten var jag klar, diagnosticerad med en prostatainflammation. Ni kan säkert lista ut hur man undersöker prostatan. Men det kostade mig i alla fall ingenting eftersom jag har jag frikort. Annars betalar man väl… vad? 80 spänn? 140? Nåja, runt tre chipspåsar. Glidmedel ingår.
Jag funderar på ganska många saker, som till exempel varför man idag skickas till Akuten för tamigfan allt. Varför går det inte att boka tider med läkare för att utreda sådant som allmänläkaren på vårdcentralen inte klarar av? Varför måste det gå genom Akuten? För problemet blir då att man sitter på Akuten med ett tillstånd som inte är särskilt allvarligt och därför hela tiden prioriteras ner. Eller hur? Bevisligen är man lågprioriterad eftersom det med jämna mellanrum kommer in folk i större behov av akut vård som går före. Vilket naturligtvis är i sin ordning, men det innebär ju också att man har gjort bedömningen att jag inte dör av att vänta, så varför inte bara skicka hem mig så länge? Jag förstår såklart att det säkert finns anledningar till att det är så (jag hoppas i alla fall att det är så) men jag kan inte klura ut varför. Jag kan inte se hur det gynnar någon. Patienten sitter i ett väntrum och är orolig över sitt tillstånd, som givetvis måste vara allvarligt eftersom man blivit skickad till Akuten och inte får gå hem. Sköterskor får handskas med allt surare väntrumspatienter. Läkarna, antar jag, har det stressigare än de kanske skulle behöva ha.
Vad jag också funderar lite över är hur otroligt otrevliga akutmottagningar och deras väntrum, och sjukhus överlag, faktiskt är. Kala väggar, alltid målade i någon obehagligt glåmig grön eller gul färg. Det enda som ens liknar prydnader på väggarna är diverse skyltar som upplyser en om vad man inte får göra, samt var utrymningsvägarna finns. Inte en planta i sikte, bortsett från delar av klientelet. Ostoppade stolar som är omöjliga att sitta bekvämt i. Väntrummet är varmt och luften står stilla. Emellanåt börjar något låta utav helvete i en kvart. Möjligen är det en luftkonditionering. Det är svårt att avgöra för den enda märkbara skillnaden är att den låter utav helvete i en kvart. Sedan blir det tyst igen.
Två automater står i ett hörn. Den ena serverar varma drycker. Den andra ska innehålla diverse tilltugg men gapar sovjetiskt tom förutom ett par sorgliga äpplen och en festis. Jag tänker att om man stoppar D-Mark i den kanske den erbjuder något annat. Ty svenska mynt går det inte att köpa något för. Maskinerna tar gärna emot dem, men ger inget tillbaka. Ja, båda maskinerna. Ja, folk provade. Ingen vattenbehållare eller dricksfontän, inte ens muggar på toaletten finns det. Det är alltså den miljö som väntar en människa som är sjuk och behöver vård. Är man inte sjuk innan så lär man bli det efter tillräckligt lång tid i väntrummet.
Och lång tid blir det. Har man oturen att vara sjuk nog att behöva uppsöka Akuten men inte sjuk nog att vara prioriterad så har man många timmar att se fram emot i väntrummet. Efter ett tag börjar man nästan bli paranoid. Tänker att man blivit bortglömd. Genom glasrutorna ser man ju en drös av sjukvårdsutbildad personal gå fram och tillbaka, till synes utan något alls att göra. Och genom fönstren i den andra väggen ser man receptionen. Sitter inte sköterskan där och flinar lite hånfullt? Är vi utsatta för något slags socialt experiment? Vill de se hur länge vi kan sitta här utan innan någon bara tappar det?
Det är inte konstigt att väntrumspatienter blir otrevliga efter ett tag. Och det är inte konstigt om personalen i receptionen också blir otrevlig efter ett tag då de bara har att göra med otacksamma och griniga väntrumspatienter dagarna i ända. Det blir en ond cirkel. Skulle det inte underlätta om någon bara kunde komma ut någon gång ibland och växla ett par ord med de som väntar? Fråga hur man mår, förklara att det är mycket just nu men vi har inte glömt bort dig, säg till om du behöver något. Eller varför inte rent ut – det är åtminstone två andra före dig, om det inte kommer in något olycksfall – så du hinner gå iväg och ta nåt att äta om du vill? Som det är nu ruttnar folk ur istället, söker upp första bästa sköterska och kräver svar. Det lär knappast vara vare sig effektivare eller trevligare för personalen. Och vilka är väl egentligen i större behov av en välkomnande miljö, bekvämligheter, ett vänligt ord, information, mat och vatten, än just de som redan är sjuka?
Idag åkte jag till Södra Djursjukhuset med en katt som inte mådde så bra. Där väntade jag först i cirka fem minuter innan jag fick komma in och få katten undersökt. Sedan väntade vi kanske tio minuter i undersökningsrummet på en sköterska som tog blodprover på katten och hänvisade oss tillbaka till väntrummet. Först då satte jag mig ner, i en stor och bekväm soffa, i ett ljust och smakfullt inrett rum, med lite gröna växter i hörnen och krafs på väggarna. Sedan hämtade jag en kopp kaffe ur en automat, utan att behöva krångla med mynt, men jag hann inte dricka upp kaffet innan jag blev hämtad igen för ytterligare ett blodprov på katten. Därefter satt vi uppskattningsvis en kvart i väntrummet igen innan vi återigen träffade veterinären som meddelade provsvar. En sköterska avslutade det hela med att ge katten vätskeersättning och informera om vad jag skulle göra hädanefter. Jag fick nedskriven information och ett recept i handen.
Avslutningsvis genomled jag den ekonomiska motsvarigheten till en våldtäkt i kassan. Jag kunde få glidmedel om jag ville, men det skulle kosta 165 kronor extra och våldtäktskvinnan informerade mig vänligt om att det nog inte var värt det. Drygt fyratusen som regleras med försäkringsbolaget i efterhand varpå jag uppskattningsvis får tillbaka femtonhundra. Den försäkringstekniska motsvarigheten till ett skadestånd.
Sensmoralen är att man får vad man betalar för. Sensmoralen är också att om det ändå slutar med att man får nåt uppkört i tvåan så underlättar det om man blir bjuden på kaffe och struken medhårs.
Andra bloggar om: väntrum, akutmottagning, sjukhus, vård, djursjukhus, intressant?
Sedan en dryg vecka tillbaka har jag till och från drabbats av mystiska, plötsliga och ganska intensiva smärtor i nedre delen av magen. Varje gång jag har tänkt att det...
