Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Henrik Brändén och Markus Berglund skriver på Brännpunkt och uppmanar folk att rösta pirat. Det tänker nämligen de själva göra.

Markus Berglund stannar visserligen kvar inom Centerpartiet men är sedan länge både guld- och hederspirat. Henrik Brändén å sin sida lämnar Socialdemokraterna efter lång och trogen tjänst och bordar piratskutan. För mig är detta förvisso ingen överraskning eftersom Brändén emellanåt gästbloggar på Livbåten. Jag förutspådde att Marcus Fridholm skulle komma ombord och när Göran Widham följde efter var min enda reflektion att det tog lite längre tid än jag trodde. Livbåten är en mycket bra plantskola för pirater och fler borde gästblogga där.

Anledningen till utspelet är att Brändén och Berglund tröttnat på sina respektive partiers vekhet och helt enkelt misslyckande i integritetsfrågan. Jag förstår dem, och det är ett väldigt starkt och välkommet utspel eftersom de så tydligt understryker att det inte spelar någon roll om vi har en blå eller röd regim efter valet. Inte i den frågan. Tycker man att människor har rätt till ett privatliv, att oskuldspresumtion är en viktig princip och att kommunikationsfriheten är viktig att slå vakt om, då är Piratpartiet det enda alternativet.

På sina respektive bloggar utvecklar Brändén och Berglund sina tankar och motiv ytterligare. Det är stark läsning som jag verkligen rekommenderar, och mellan raderna kan man ana både frustration och djup sorg över att behöva vidta dessa åtgärder. Jag känner just nu en så djup respekt för både Markus Berglund och Henrik Brändén att jag inte riktigt kan uttrycka den i ord, och de som läst mig ett tag eller pratat med mig någon gång vet att det är ovanligt.

Tack för ert patos, för er principfasthet och inte minst för ert stöd. Ni är vinden i våra segel.

---

Andra bloggar om: henrik brändén, markus berglund, socialdemokraterna, centern, piratpartiet, val2010, intressant?

Henrik Brändén och Markus Berglund skriver på Brännpunkt och uppmanar folk att rösta pirat. Det tänker nämligen de själva göra. Markus Berglund stannar visserligen kvar inom Centerpartiet men är sedan länge både guld- och hederspirat. Henrik Brändén å sin sida lämnar Socialdemokraterna efter lång och trogen tjänst och bordar piratskutan. För mig är detta förvisso ingen överraskning eftersom Brändén emellanåt gästbloggar på Livbåten. Jag förutspådde att Marcus Fridholm skulle komma ombord och när Göran Widham följde efter var min enda reflektion att det tog lite längre tid än jag trodde. Livbåten är en mycket bra plantskola för pirater och fler borde gästblogga där. Anledningen till utspelet är att Brändén och Berglund tröttnat på sina respektive partiers vekhet och helt enkelt misslyckande i integritetsfrågan. Jag förstår dem, och det är ett väldigt starkt och välkommet utspel eftersom de så tydligt understryker att det inte spelar någon roll om vi ha

Den sista delen i Piratpartiets kampanj på The Pirate Bay fick handla om våra opinionsfriheter; yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kommunikationsfrihet. Det här är saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Häromnatten jobbade jag ihop med en muslim och liberal som utan omsvep förklarade att han blev ledsen och sårad av Lars Vilks klotter, men lika självklart försvarar Vilks yttrandefrihet. Det är ett konsekvent resonerande på en nivå som tyvärr många ledande politiker inte klarar av.

För yttrandefrihet handlar just om rätten att yttra det andra inte håller med om eller rent av blir arga och ledsna av. Det behövs ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om, som att kattungar är söta eller att en kopp varm choklad är gott efter en skidtur.

Tyvärr är det här svårt för en del att greppa, så när någon blir kränkt av ett uttalande så får vi debatter om huruvida man får säga så. Som om yttrandefrihet var ett privilegium som staten lånar oss med förbehåll att den dras in igen om vi missbrukar den. Det enda sättet att missbruka yttrandefriheten är genom att tiga.

Om du inte gillar vad någon säger så är rätt bemötande att använda din egen yttrandefrihet till att säga emot. Det är så det fungerar. Gillar du inte vad jag skriver så är du välkommen att svara här nedan.

En bild säger mer än tusen ord sägs det, och just den här bilden (från skyltat.se) säger mer om yttrandefriheten än jag kan förmedla i ord. Det är vackert.

---

Andra bloggar om: yttrandefrihet, piratpartiet, lars vilks, islam, intressant?

Den sista delen i Piratpartiets kampanj på The Pirate Bay fick handla om våra opinionsfriheter; yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kommunikationsfrihet. Det här är saker som ligger mig varmt om hjärtat. Häromnatten jobbade jag ihop med en muslim och liberal som utan omsvep förklarade att han blev ledsen och sårad av Lars Vilks klotter, men lika självklart försvarar Vilks yttrandefrihet. Det är ett konsekvent resonerande på en nivå som tyvärr många ledande politiker inte klarar av. För yttrandefrihet handlar just om rätten att yttra det andra inte håller med om eller rent av blir arga och ledsna av. Det behövs ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om, som att kattungar är söta eller att en kopp varm choklad är gott efter en skidtur. Tyvärr är det här svårt för en del att greppa, så när någon blir kränkt av ett uttalande så får vi debatter om huruvida man får säga så. Som om yttrandefrihet var ett privilegium som staten lånar oss med förbeh

Idag blev det på grund av orsak min tur på projekt 2022. Egentligen var det inte meningen att min text skulle upp förrän första september, saker blir ju inte alltid som man tänkt sig så texten kom upp redan idag istället. Vilket var lika bra, för när jag väl har skrivit vill jag se det publicerat, annars går jag runt och grunnar på texten och kommer på tillägg och ändringar.

Bakgrunden till mitt bidrag till 2022 är ett samtal i Almedalen med en representant för Grön Ungdom. Vi började prata energipolitik, ett område där jag är helt grön (pun intended) och han berättade entusiastiskt om hur han föreställde sig att framtidens elförsörjning skulle kunna se ut. I korta drag handlade det om att med effektivare distribution skulle vi inte ha samma behov, och när han förklarade sina visioner om ett intelligentare elnät som kan skicka ström den effektivaste vägen för stunden, så var min spontana kommentar: Som Internet.

Och ur det sprang en del idéer. För om elnätet skulle fungera som Internet, då skulle också vem som helst kunna bli distributör. Då skulle privatpersoner kunna mata systemet själva med sina solpaneler eller vindsnurror, förutsatt att teknologin är tillräckligt billig och man inte använder upp all energi själv förstås. Det skulle bli lite som bittorrent-teknik med elektricitet, man laddar upp och laddar ner och betalar bara om man har negativ ratio.

Det här fröet har legat och grott i huvudet sedan dess och 2022 gav mig en möjlighet att göra något av det. Särskilt efter att ha spånat vilt med Drottningen och vi i stort sett tänkte samma tanke: Vad skulle energibolagen tycka om det?

Jag tror på dialog och jag tror på att ta till sig av andras idéer. Det är samarbete mellan människor med olika fokus och perspektiv som tar oss framåt. Så på sätt och vis är texten också en hyllning till den trevliga grönungdomen som tog sig tid att dela med sig av sin vision. Tack också till Marcus Fridholm som skapat bilderna till texten. Särskilt den andra bilden som jag haft i huvudet länge och som Marcus fick på pränt i stort sett exakt som jag hade tänkt mig den.

Till Framtiden!

Tillägg: Varför heter samhället Framtiden? Jag ville ha ett kaxigt namn på det, och så kom jag att tänka på Ronny Erikssons parodi om en norrländsk avflyttningsort som han kallar Avliden, vilket låter norrländskt i stil med Boliden och liknande. Så varför inte Framtiden som kontrast, tänkte jag och sedan blev det så.

---

Andra bloggar om: 2022, framtiden, vision, energi, el, dialog

Idag blev det på grund av orsak min tur på projekt 2022. Egentligen var det inte meningen att min text skulle upp förrän första september, saker blir ju inte alltid som man tänkt sig så texten kom upp redan idag istället. Vilket var lika bra, för när jag väl har skrivit vill jag se det publicerat, annars går jag runt och grunnar på texten och kommer på tillägg och ändringar. Bakgrunden till mitt bidrag till 2022 är ett samtal i Almedalen med en representant för Grön Ungdom. Vi började prata energipolitik, ett område där jag är helt grön (pun intended) och han berättade entusiastiskt om hur han föreställde sig att framtidens elförsörjning skulle kunna se ut. I korta drag handlade det om att med effektivare distribution skulle vi inte ha samma behov, och när han förklarade sina visioner om ett intelligentare elnät som kan skicka ström den effektivaste vägen för stunden, så var min spontana kommentar: Som Internet. Och ur det sprang en del idéer. För om elnätet skulle

Nu får det vara slut på den här bloggtorkan. Det är hög tid att börja skriva igen, och i sann “det blir inte alltid som man tänkt sig”-anda blir min första postning efter min hittills längsta bloggtorka inte alls någon av alla de texter jag planerat. Jag ska nog få ur mig dem också.

Terobi skriver starkt och upprörande om en händelse för ett par år sedan. Förutom att det hon berättar om är minst sagt obehagligt, så påminner det mig om något.

För, säg, tio år sedan, medan jag bodde på Brynäs i Gävle, var jag på väg hem från stan. Sannolikt hade jag tagit en öl eller två på McGill’s – det var det vanliga ärendet jag hade nere på stan. Hur som helst var jag på väg hemåt och passerade O’Learys när jag la märke till en tjej som satt på trappen precis bredvid krogdörren. Hon såg rödgråten och ordentligt berusad ut vilket blev extra tydligt i kontrast till människor som tjoade och skrattade runt omkring. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag fick bara en instinktiv känsla av att jag inte kunde låta henne sitta där. Så jag trotsade vetskapen om att hon förmodligen skulle utgå från att jag var ett random äckel som ville försöka utnyttja situationen och satte mig bredvid henne på trappen, på överdrivet behörigt avstånd.

Hon var förstås ytterst reserverad men också rejält full och efter ett par minuters samtal fick hon ur sig att hon bara ville hem. Jag frågade var hon bodde och det visade sig att hon bodde på Brynäs. Jag erbjöd mig att göra henne sällskap vilket hon givetvis var väldigt skeptisk till. Så jag bedyrade att det enda jag var ute efter var att se till att hon kom hem ordentligt, och till min förvåning accepterades erbjudandet.

Under hela den här tiden hade vakten vid O’Learys stått och sneglat åt vårt håll, vilket jag tolkade som att han ville försäkra sig om att inget hände tjejen ifråga. När vi reste oss från trappen frågade han mig om jag kände henne. Jag svarade ärligt nej, att jag bara skulle hjälpa henne hem, och för att övertyga honom visade jag mitt legitimation och bad honom lägga namnet på minnet så att han kunde sätta dit mig om jag ljög. Sedan påbörjades en av de längsta promenader upp på Brynäs jag varit med om.

Jag vet inte hur många gånger vi fick stanna för att hon inte orkade koncentrera sig på att gå, och bitvis fick hon luta sig mot mig. Ett par gånger började hon gråta igen, som jag tolkade det av skam för att hon inte kunde ta hand om sig själv. Det värsta var dock när vi kommit upp på Kasernbron och hon plötsligt drabbades av tvivel och började fråga mig om jag tänkte “hitta på något”, med stigande panik i den dimmiga blicken. Det var jävligt obehagligt, framför allt för att jag till fullo förstod henne.

Vi kom hem till henne till slut. Medan hon fumlade med nyckeln i låset låste hennes pojkvän upp inifrån. Jag frågade om hon hade kommit rätt, och om jag minns rätt mumlade hon jakande, tackade och sprang in och gömde sig. Pojkvännen granskade mig misstänksamt och jag kände mig skyldig utan att ha gjort något.

Resten av promenaden hem var tung och med en fadd smak i munnen. Jag hade ägnat en eller två timmar åt att försöka hjälpa en människa och se till att hon inte råkade illa ut, och av alla inblandade betraktades jag med djup misstänksamhet; krogvakten, pojkvännen, henne själv. Och det värsta var att jag verkligen förstod dem, därför att om jag hade haft onda avsikter så hade jag sannolikt agerat i stort sett exakt likadant. Utge mig för att vara omtänksam, skapa förtroende, hela kittet. Jag hade inte sagt “hej, jag är en sadistisk våldtäktsman, skaru följa med hem till mig på te?”

Det gör mig illa till mods att jag tvivlar på att jag skulle göra likadant igen. Jag vill naturligtvis tro att jag skulle göra om det, eftersom det var rätt, men jag vet inte. Den gången stålsatte jag mig mot insikten att alla skulle betrakta mig som ett äckel som var ute efter att utnyttja en i stort sett försvarslös människa. Men nästa gång? Det slår mig att det kan vara en bidragande orsak till att folk inte ingriper. För varje dyngrak tjej på en trapp eller parkbänk som blir antastad finns ett stort antal förbipasserande som kunde ha agerat förebyggande men inte gjorde det. Och jag förstår dem också.

Vill vi ha det så här?

---

Andra bloggar om: våldtäkt, civilkurage, stigma, misstänksamhet, intressant?

Nu får det vara slut på den här bloggtorkan. Det är hög tid att börja skriva igen, och i sann "det blir inte alltid som man tänkt sig"-anda blir min första postning efter min hittills längsta bloggtorka inte alls någon av alla de texter jag planerat. Jag ska nog få ur mig dem också. Terobi skriver starkt och upprörande om en händelse för ett par år sedan. Förutom att det hon berättar om är minst sagt obehagligt, så påminner det mig om något. För, säg, tio år sedan, medan jag bodde på Brynäs i Gävle, var jag på väg hem från stan. Sannolikt hade jag tagit en öl eller två på McGill's - det var det vanliga ärendet jag hade nere på stan. Hur som helst var jag på väg hemåt och passerade O'Learys när jag la märke till en tjej som satt på trappen precis bredvid krogdörren. Hon såg rödgråten och ordentligt berusad ut vilket blev extra tydligt i kontrast till människor som tjoade och skrattade runt omkring. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag fick bar

Det drar ihop sig till val och medborgarna ser sig om efter alternativ. Partierna försöker bräcka varandra i att ömsom lova guld och gröna skogar och ömsom skrämma folk med vad “de andra” kommer att ställa till med. Media gör sitt till med diverse valkompasser, och med tanke på hur missvisande en del av dessa är så är knappast det här bidraget det sämsta. Välkommen att lära dig politik med Barbapapa! (Klicka på bilderna för större version.)

Barbapapa, Barbamama och alla de små Barbapolitikerna var ute på promenad.
“Hej”, sa Barbapapa till några väljare. “Vad gör ni? Diskuterar ni det kommande valet?”

“Va? Nej, vi försöker bestämma oss för vilken färg vi ska ha på det här staketet”, sa Jakob. “Vad tycker ni?”
“Ja, kan inte ni hjälpa oss?” undrade Lisa.

“Visst kan vi hjälpa till”, sa Barbapapa. “Det blir roligt för oss också. Det första vi ska göra att är att välja ut de färger vi vill ha. Vilken är er favoritfärg?”

Barbamaria gillade grönt. Barbabert föredrog att ha en rolig keps. Alla tyckte de om olika färger, men mest verkade de gilla den som symboliserade deras egen politik. Så de tog med sig lite av alla färger.

“Åh, vad det här är spännande”, sa Lisa. “Jag kan inte bestämma mig för vilken färg jag ska börja med.”
“Då ska du börja med den finaste färgen av alla!” ropade Barbamona. Röd! Det är en stark och fin färg som symboliserar solidaritet.”

“Solidaritet är ganska fint”, sa Barbafredrik, “men det är lite för hög skatt, tycker ni inte det? Orange är en glad och behaglig färg, det är den vi ska ha. Det är Alliansens färg och alla vackra saker är vår förtjänst. Det bästa vore om debatten lägger sig.”

“FRA-lagen är orange. Och Ipred!” sa Barbafredrik.
“Titta! Vi har gjort andra saker också.”
“Jag ska göra en skylt”, sa Lisa som hade svåra koncentrationssvårigheter “och varna folk för att det är nymålat.”

“Jag föredrar gult. Gul som solen över Skara Sommarland”, sa Barbabert. “Mitt parti ställer förvisso inte upp i riksdagsvalet, men det hindrar mig inte från att dyka upp och kläcka ur mig dumheter ibland.”

“Grönt är naturens färg”, sa Barbamaria med ett leende. “Vi har löst alla andra miljöfrågor så numera fokuserar vi bara på klimathotet. Grönt är min turfärg. Jag gillar grönt mest, men kan tänka mig att vara röd ibland bara jag får sitta i regering.”

“Den finaste färgen är faktiskt blå, liberalismens färg”, sa Barba Barbelito. “Staten har inte att göra med vem som ligger med vem, eller varför.” Barba Barbelito förvandlade sig till en tjock blå torsk för att visa alla. “Blått är fint.”

“Det är signalpolitik som är fint!” sa Barbaask och viftade med sin svarta färgburk. Hon var den vildaste hjärnan bland politikerna. “Jag kan föra alla sorters politik, men jag gillar signalpolitik bäst, det är en tydlig politik.”

“Den vackraste färgen är lila”, mumlade Barbarick. “Det är inte bara för att jag är vackrast eller för att jag själv företräder det lila partiet – nej, vi måste börja ta det informationspolitiska perspektivet på allvar.”

“Jag ska rösta på Sverigedemokraterna”, sa Lisa. “Svenska gula blommor utanför kyrkor är vackra, och svenska gärdesgårdar med berg i bakgrunden är söta. Och upp-och-nedvända ekor vid strandkanten är svenskt.”

“Kan ni förstå varför Lisa valde Sverigedemokraterna?” fnös Barbarick.
“Okej”, ropade de andra. “Då letar vi upp andra väljare att övertyga. Vi har ju massor av argument kvar.”

“Vi kan väl tapetsera hela stan!” ropade Jakob. “Vi tapetserar allt som det går att sätta fast ett budskap på. De här trafikskyltarna, till exempel!”
“Och vi så kallade enfrågepartier försöker förklara att allt inte är fördelningspolitik”, sa Barbarick och Barbamaria.

“Den här bilen behöver fräcka svarta prickar så att ägarens grannar kan se att den kanske har körts för fort”, sa Barbaask.
“Vi beskattar den här gatlyktan”, sa Barbamona. Politikerna politiserade allt inom synhåll.

En polis dök plötsligt upp.
“Hallå där!” sa han. “Vad gör ni? Man får inte lov att affischera i stan utan tillstånd. Det är förbjudet!”
Bakom hans rygg köpte Barbapapa glass och balonger åt småpojkar som han stämt träff med på Internet.

“Vem ska göra rent efter er nu?” frågade polisen ilsket. “Så här kan det inte se ut! Är ni höga? Jag ska nog ta kissprov på er!”
“Lugn”, sa Barbapapa. “Vi ska se till att det blir ordning igen. De visste inte att det var förbjudet eftersom jag inte har berättat det, så de är för inkompetenta för att ställas till svars. Nu vet de – och vi ska ställa allt till rätta.”
“Jaha,” sa polisen. “Och du då? Är du inte lite torr i munnen? Ska du följa med ner till stationen kanske?”

“Sätt igång nu!” sa Barbapapa uppmuntrande till politikerna. “En sådan tur att vi köpte färger som går lätt att tvätta bort!”
“Skrubba på, så blir det fint och rent. Vi gjorde fel, men det var inte illa men’t”, sjöng politikerna i kör medan de jobbade. Men deras glädje övergick snart i bitterhet när de kom på att alla gratislyssnande öron i stan innebar mångmiljonförluster för dem och deras skivbolagskompisar.

“Titta, vilken tur!” Snön kom och hjälpte politikerna. “Hurra!” ropade alla. “Nu är klimathotet över och vi kan elda på som vanligt igen.”

“Vi får inte glömma staketet”, sa Barbamama. “Vi målar det i alla möjliga färger, precis som regnbågen.” Alla hjälpte till och det blev mycket fint – för alla färger är vackra. Utom brunt. Därför får inte Sverigedemokraterna vara med och leka under Pride.

---

Andra bloggar om: politik, val2010, satir, barbapapa, intressant?

Det drar ihop sig till val och medborgarna ser sig om efter alternativ. Partierna försöker bräcka varandra i att ömsom lova guld och gröna skogar och ömsom skrämma folk med vad "de andra" kommer att ställa till med. Media gör sitt till med diverse valkompasser, och med tanke på hur missvisande en del av dessa är så är knappast det här bidraget det sämsta. Välkommen att lära dig politik med Barbapapa! (Klicka på bilderna för större version.) Barbapapa, Barbamama och alla de små Barbapolitikerna var ute på promenad. "Hej", sa Barbapapa till några väljare. "Vad gör ni? Diskuterar ni det kommande valet?" "Va? Nej, vi försöker bestämma oss för vilken färg vi ska ha på det här staketet", sa Jakob. "Vad tycker ni?" "Ja, kan inte ni hjälpa oss?" undrade Lisa. "Visst kan vi hjälpa till", sa Barbapapa. "Det blir roligt för oss också. Det första vi ska göra att är att välja ut de färger vi vill ha. Vilken är er favoritfärg?" Barbamaria gillade

En eftermiddag när jag som vanligt satt på jobbet och som vanligt hade radion skvalandes i bakgrunden inträffade något märkligt. Bandit, “vi spelar vad vi vill!”, ville för en gångs skull spela något annat än den allra senaste korthårsmetallen, och firade detta med White Lions “When the children cry”. Ni vet, den där gamla dängan som spelades runt varenda lägereld under somrarna i början av nittiotalet, helt utan att White Lion fick en spänn för det. Undrar om det var därför de försvann.

Hur som helst så hörde jag något i texten som fick mig att haja till och känna ett visst obehag i det annars så gulliga budskapet. Nämligen textraderna:

No more presidents, and all the wars will end. One united world, under God.

Alltså. Demokrati ut, teokrati in, givetvis under Den Rätta Läran. White Lions analys får antas vara att demokratiskt valda presidenter orsakar mer krig och lidande än vad blind tro på sagor från senare bronsåldern gör. Hur är det då med presidenter som har röster i huvudet och förväxlar det med Gud? Är det bra eller dåligt?

Ni förstår att jag skämtar lite. Givetvis försökte inte White Lion indoktrinera någon. Tror jag. Alla hårrockare hade Gud som image på den tiden, men det finns faktiskt två saker man kan lära sig av det här.

Det ena är att taget ur sin kontext kan vad som helst tolkas hur som helst. Det andra är att alla har sina glasögon att tolka världen igenom. I mitt fall är glasögonen starkt färgade av en djupt rotad misstro mot religion, och många hundra timmars funderingar och diskussioner om demokrati. Därför hajar jag spontant till inför en textrad som jag oreflekterat själv sjöng vid lägerelden för snart tjugo år sedan.

Det är så vi människor fungerar. Vi har vissa värderingar och vissa kunskaper som vi använder som mallar som vi därefter jämför annan input mot. Det är inget konstigt med det. Faran är när man inte är medveten om det. Det är då man börjar uppfatta sin version av verkligheten som Den Absoluta Sanningen.

Ibland blir jag lite orolig för egen del. Hur starkt färgade är mina glasögon? Jag försöker ju se till att ta in flera aspekter på saker, jag försöker att läsa människor med andra perspektiv och andra glasögon än jag själv, men ibland räcker inte tiden till, och minsta motståndets lag drar en hela tiden till de likasinnade. De som bekräftar snarare än ifrågasätter.

Men samtidigt är det precis det som är så bra med Internet. Det finns alltid någon drygpåse som talar om för dig att du har fel.

---

Andra bloggar om: white lion, when the children cry, glasögon, tolkning, demokrati, teokrati, intressant?

En eftermiddag när jag som vanligt satt på jobbet och som vanligt hade radion skvalandes i bakgrunden inträffade något märkligt. Bandit, "vi spelar vad vi vill!", ville för en gångs skull spela något annat än den allra senaste korthårsmetallen, och firade detta med White Lions "When the children cry". Ni vet, den där gamla dängan som spelades runt varenda lägereld under somrarna i början av nittiotalet, helt utan att White Lion fick en spänn för det. Undrar om det var därför de försvann. Hur som helst så hörde jag något i texten som fick mig att haja till och känna ett visst obehag i det annars så gulliga budskapet. Nämligen textraderna: No more presidents, and all the wars will end. One united world, under God. Alltså. Demokrati ut, teokrati in, givetvis under Den Rätta Läran. White Lions analys får antas vara att demokratiskt valda presidenter orsakar mer krig och lidande än vad blind tro på sagor från senare bronsåldern gör. Hur är det då med presidenter som har

Är det sexköpslagen och prostitutionsfrågan som slutligen kommer att rasera den mur som blocken rest mellan sig? Det är kanske lite otippat men egentligen också logiskt. Lagen stiftades av en socialdemokratisk regering men försvaras nu av den moderatledda alliansen. Att lagens motståndare då lägger sina partifärger åt sidan och gör gemensamma utspel är egentligen en naturlig följd.

I Expressen publicerade Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) en gemensam artikel under titeln Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull. I samma veva författades också en annan debattartikel som skulle publiceras i DN. Så blev dock aldrig fallet. Artikeln finns därför publicerad på de respektive författarnas bloggar istället.

Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Jag vill se sådant här oftare. Det är genom samarbete, inte genom revirpinkande, som vi når de bästa resultaten.

---

Andra bloggar om: sexköpslagen, prostitution, samarbete, blockgränser

Är det sexköpslagen och prostitutionsfrågan som slutligen kommer att rasera den mur som blocken rest mellan sig? Det är kanske lite otippat men egentligen också logiskt. Lagen stiftades av en socialdemokratisk regering men försvaras nu av den moderatledda alliansen. Att lagens motståndare då lägger sina partifärger åt sidan och gör gemensamma utspel är egentligen en naturlig följd. I Expressen publicerade Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) en gemensam artikel under titeln Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull. I samma veva författades också en annan debattartikel som skulle publiceras i DN. Så blev dock aldrig fallet. Artikeln finns därför publicerad på de respektive författarnas bloggar istället. Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län, Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet Erik Laakso, soci

Få har väl missat att Copyswede vill utöka den gamla kassettavgiften till att gälla alla tänkbara lagringsmedia. Som till exempel hårddiskar, minneskort och mobiltelefoner. Mattias Åkerlind på Copyswede tycker att eftersom mobiltelefoner kan användas som musikspelare så är det rimligt att en avgift läggs på priset så att (vissa) upphovsmän (kanske) får en slant när du köper ny nalle. För det har de automatiskt rätt till. Det är rimligt.

Det är sant. Det är helt rimligt, enligt den förvridna logik som präglar upphovsrättsindustrin. Men mobiltelefoner kan ju användas till annat än att spela upp musik på, så då är det väl också rimligt att andra drabbade branscher också får ta ut en avgift på våra telefoner? Här är några exempel.

Telefonboksavgift. Varje gång vi lagrar ett namn och telefonnummer i mobiltelefonens adressbok så har vi i praktiken kopierat en post ur telefonkatalogen till ett annat lagringsmedia, och i annat format. Ungefär som när man gör om en låt från en skiva till mp3-format (eller dylikt) och kopierar till sin mobiltelefon. Således är det rimligt att telefonkatalogstillverkarna får ta ut en avgift på våra mobiltelefoner.

Filofaxavgift. Mobiltelefoner används också för att skriva upp möten och göra minnesanteckningar, vilket är en katastrof för filofaxbranschen som naturligtvis måste få ta ut en avgift.

Kartavgift. När jag vill ta mig någonstans dit jag inte hittar konsulterar jag ibland Google Maps på min telefon. Detta bör karttillverkarna rimligen kompenseras för. Och GPS-tillverkarna också, men de i sin tur måste också kompensera karttillverkarna, så av administrativa skäl vore det smidigaste att ålägga mobiltelefoner med dubbel kartavgift på en gång.

Klockavgift. Jag har inte använt armbandsur sedan förra årtusendet. Okej, det låter längre än det är, men faktum är ändå att mobiltelefonen är min primära klocka. Således är det rimligt att armbandsurstillverkarna får en slant för varje mobiltelefon som säljs. Och när vi ändå är på ämnet klockor så är mobiltelefonen också min väckarklocka, så även väckarklocksindustrin behöver lite allmosor.

Fotoavgift. Det fotograferas en hel del med moderna mobiltelefoner. Jag anser det därför fullkomligt rimligt att kameratillverkarna får ta ut en hundring eller så per såld mobiltelefon. Dessutom lagras det mängder av bilder i såväl mobiltelefoner som på minneskort och hårddiskar, naturligtvis till stor ekonomisk skada för fotografiframkallningsnäringen som därför behöver få ålägga all lagringsmedia med en avgift. Digitaliseringen av fotografering är för övrigt dödendöden för alla som investerat i mörkrum och köpt framkallningsvätskor. En stor avgift till dem, tack, och om de inte alla redan har dött av svält så vill jag snarast se lite speciallagar å deras vägnar.

Tärningsavgift. Det finns en applikation till Android som fungerar som tärning. Man skakar telefonen och en animerad tärning driven av en slumpvalsgenerator sätts i rullning. Detta är naturligtvis ett jättehot mot tärningsindustrin, och då har vi bara sett början i form av sexsidiga tärningar ännu. Tänk när det börjar dyka upp applikationer för T4, T8, T10 och T12 på marknaden. Då är det tack och godnatt för den lukrativa tärningstillverkningen. De nördar som spelar rollspel kommer raskt att överge sina gamla trätärningar och börja slå med mobiltelefoner. Om inte tärningsnäringen får ta del av mobiltelefonförsäljningen så kommer den snart att dö ut, och vem ska då kunna tillverka en kloss och numrera dess sidor? Va!?

Spelavgift. När vi nu är inne på tärningar och rollspel bör det också nämnas att man kan spela spel på sin mobiltelefon, varför både datorspelsbranschen och sällskapsspelsbranschen måste få varsin avgift. Och flipperspelsbranschen förstås.

Och så här kan det fortsätta i all evighet. Mobiltelefoner kan användas som stoppur, filmkamera, dörrstopp, tillhygge, kastvapen (idag skulle inte Crocodile Dundee kasta en konservburk i huvudet på en väskryckare – han skulle sula iväg sin iPhone, så en konservburksavgift vore på sin plats), ficklampa och hundratals andra saker. Faktum är att allt mer av våra internetförehavanden (surfande, chattande och mailkorrespondens) sköts med mobiltelefoner, så datortillverkarna måste förstås ersättas. Och så får man inte glömma att det faktiskt går att ringa till varandra med mobiltelefoner också, något som slår hårt mot operatörer i det fasta nätet. En mobiltelefon som idag kostar fyratusen kronor borde, med alla rimliga avgifter, kosta ungefär åttiotusen istället. Allt enligt Copyswedes logik.

Problemet är då att få kommer att ha råd att köpa en mobiltelefon, och då måste vi ju lägga mobiltelefonavgifter på alla varor som folk köper istället, eller hur? Det låter väl rimligt?

Om det här hade varit en video feedback av Harry Potter, vad hade det rimliga priset då varit? Bilden kommer från http://www.flickr.com/photos/stoic1/ och är CC-licensierad. Tack till coldert som upplyste mig om att det fenomen som bilden visar kallas optical feedback.

---

Andra bloggar om: copyswede, kassettavgift, kopiering, vansinne, upphovsrätt, piratkopiering, privatkopiering, mobiltelefoner, intressant?

Få har väl missat att Copyswede vill utöka den gamla kassettavgiften till att gälla alla tänkbara lagringsmedia. Som till exempel hårddiskar, minneskort och mobiltelefoner. Mattias Åkerlind på Copyswede tycker att eftersom mobiltelefoner kan användas som musikspelare så är det rimligt att en avgift läggs på priset så att (vissa) upphovsmän (kanske) får en slant när du köper ny nalle. För det har de automatiskt rätt till. Det är rimligt. Det är sant. Det är helt rimligt, enligt den förvridna logik som präglar upphovsrättsindustrin. Men mobiltelefoner kan ju användas till annat än att spela upp musik på, så då är det väl också rimligt att andra drabbade branscher också får ta ut en avgift på våra telefoner? Här är några exempel. Telefonboksavgift. Varje gång vi lagrar ett namn och telefonnummer i mobiltelefonens adressbok så har vi i praktiken kopierat en post ur telefonkatalogen till ett annat lagringsmedia, och i annat format. Ungefär som när man gör om en l

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det.

Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse.

Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen överskattade och uppblåsta av oss som verkar inom dem. Vi är vana vid snabba förändringar därför att vi lever på nätet som ständigt är under ombyggnad. Utanför nätet sker inte förändringar alls lika snabbt och därför är det lätt att misströsta.

Om man har förväntat sig att sociala medier skulle vända upp och ned på det politiska landskapet och radikalt förändra livet, universum och allting, då verkar det förstås som en flopp. Även om jag skulle säga att det är de orealistiska förväntningarna som är själva floppen. Det politiska landskapet ser fortfarande mycket välbekant ut, det är fortfarande det traditionella som har ett grepp om politiken eftersom de som har makten ännu så länge också är de som är fostrade i det gamla sättet att tänka och agera. Det är fullkomligt naturligt.

Imorse såg jag en diskussion om politik och sociala medier på morgonteve där någon politisk expert och en representant för SCB deltog. Någon av dem, minns inte vem, sa att de sociala medierna inte påverkar i så stor utsträckning därför att den som aktivt söker sig dit för att prata politik redan har ett politiskt intresse och förmodligen redan är övertygad. Jag tror att den analysen är rätt. Traditionell media är fortfarande överlägset bäst på att nå ut till den som är passiv, den som inte är särskilt politiskt intresserad. Så kommer det att vara ett tag till. Sociala medier och nätet i allmänhet kräver däremot att du gör aktiva val och söker information, och den som gör det bryr sig redan och har sannolikt också en åsikt. Således kan man dra den dystra slutsatsen att vi alla predikar för de redan övertygade.

Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt heller. Det må så vara att traditionell media bäst når ut till massorna med enkelriktade, välpaketerade femtonsekundersbudskap, men vad de sociala medierna innebär är en möjlighet för de som är intresserade att fördjupa sig och diskutera. Den möjligheten fanns inte alls i samma utsträckning förut. Jag tror att det på sätt och vis leder till en delvis ökad klyfta mellan de politiskt intresserade och de politisk ointresserade. Men jag ser också en potential i ett slags långa-svansen-perspektiv där de som aktivt söker information och diskuterar på nätet slipar sin argumentationsförmåga och tar med sig den till fikarummet, släktmiddagen och innebandyträningen. Vad vi får är tusentals ambassadörer som destillierar de politiska budskapen och påverkar sin omgivning. Potentialen häri bör inte underskattas. Människor är alltid mer benägna att lyssna på någon de känner.

Politikens problem är och har alltid varit att man med en stor envägssändare ska nå ut till alla. Därmed måste budskapet komprimeras och anpassas till minsta gemensamma nämnare. Det har inte funnits möjlighet att individanpassa budskapet eller att föra dialog med var och en av medborgarna. Det är det som håller på att förändras. Ju mer involverade de politiskt intresserade blir, desto bättre ambassadör blir de också. Men det kräver att man vågar släppa kontrollen över budskapet, att man är ärlig och öppen i första ledet och vågar lita på att budskapet blir hyfsat korrekt i sista ledet. Det ställer krav på de som i första ledet formulerar de politiska idéerna att vara lyhörda och bjuda på ett rikt utbud av argument och tankar som fritt kan omformuleras och föras vidare. Om budskapet redan från början är alltför tillrättalagt och magert blir det svårt för svansen att individanpassa det.

Så flipp eller flopp? Även om vi ännu inte sett så stora förändringar, och kanske aldrig kommer att göra det heller, så säger jag flipp, med motiveringen att allt som får människor att prata politik är bra. Sociala medier är inte Messias, men det är en dörr in till maktens korridorer där allt fler knackar på och vill in, och den som öppnar sin dörr och samtalar har mycket att vinna på det.

---

Andra bloggar om: veckans bloggdebatt, kent persson, sociala medier, politik, bloggosfären, intressant?

Moderaten Kent Persson har sedan en tid tillbaka tagit över efter Mymlan som bloggosfärens lekledare med sina veckovis återkommande bloggdebatter. Ett väl fungerande koncept som belönat dem bägge med framskjutna positioner i bloggvärlden. Vilket är utmärkt. Bloggosfären handlar om samtal och den som bjuder in till samtal och agerar katalysator förtjänar cred för det. Denna veckas debatt kan mycket väl bli en av de hetare eftersom frågan lyder: Politiken i de sociala medierna, flipp eller flopp? Det finns nämligen få saker som engagerar oss narcisistiska politiska bloggare så som vår egen förträfflighet och betydelse. Frågan är befogad, och här och var höjs röster om de sociala medierna inte har så stor betydelse som man hoppats. Att det är floppvarning. Jag tror dock att man ska vara försiktig med den slutsatsen, därför att huruvida något är flipp eller flopp beror på vad man har förväntat sig. Och förväntningarna på de sociala medierna har varit höga. Troligen ö

Jag var på en debatt som enligt programmet skulle handla om skolan och upphovsrätten. Det gjorde den inte. Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet. Moderator Bengt Westerberg, vars uppgift det faktiskt är att se till att diskussionen är hyfsat on topic, svarade nonchalant att ibland i en paneldebatt är håller inte paneldeltagarna med om den rubrik man har satt i programmet. ¿Qué? Respekten för publiken då, som har gått dit i tron att de ska få se en debatt och får en annan? Som Anna Troberg kommenterade det när jag berättade; det är som att gå på en Rolling Stones-konsert och få se Kikki Danielsson.

Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på scenen, så kläcktes det en idé. För en av deltagarna lyckades producera en konstruktiv tanke om att läromedelsförfattare kanske borde ha betalt för själva produktionen, snarare än i form av royalties.

Här är en idé som kanske skulle kunna lösa en del problem: Se till att läromedelsförfattare får betalt för själva produktionen, inte för försäljningen. Skolverket eller motsvarande ska vara beställare, och istället för att betala för inköpet av böcker (skolornas egna inköp eller studenters via studiemedel) så betalar samhället redan vid själva framställandet. Villkoret är att läromedlen är licensierade under Creative Commons och på så vara allmän egendom. Det är rimligt. Saker som betalas av allmänheten ska tillhöra allmänheten.

Fördelarna med detta är uppenbara. Till exempel blir det mycket lättare att hålla materialet uppdaterat eftersom det inte är inlåst. När uppgifter behöver ändras, läggas till eller tas bort, behöver man inte skriva en helt ny bok. Materialet blir tillgängligt för alla studenter och även för den som inte studerar på institution men ändå är intresserad av ämnet. Kunskapsnivån blir totalt högre.

Är det genomförbart? Allt är genomförbart. Problemet är förstås vad konstnaden skulle bli, och det är jag definitivt inte rätt person att avgöra. Jag tänker mig att det är en reform som eventuellt kan upplevas dyr till en början, men definitivt blir billigare i längden eftersom man inte behöver skapa nytt material hela tiden utan i mångt och mycket kan förvalta det som redan finns. Mattias Bjärnemalm var inne på att framställning och sammanställning av läromedel mycket väl kunde vara en del i lärarutbildningarna, men vi hann inte utveckla tankarna längre än så innan vi var tvungna att rusa åt varsitt håll.

Det är så här – man ränner runt och får input, kläcker idéer och hinner bara tänka dem halvvägs innan man är på nästa grej. Så jag slänger ut det i luften istället, så får någon annan tänka färdigt.

---

Andra bloggar om: almedalen, politik, skola, utbildning, lärande, lärare, läromedel, intressant?

Jag var på en debatt som enligt programmet skulle handla om skolan och upphovsrätten. Det gjorde den inte. Panelen bestod av fem personer som på olika sätt representerade skolan och läromedelsbranschen, och som under den första timmen (jag skojar inte) sjöng en femstämmig klagosång om skolans brist på resurser. Första gången upphovsrätten överhuvudtaget nämndes var när en av paneldeltagarna påminde om vad det stod i programmet. Moderator Bengt Westerberg, vars uppgift det faktiskt är att se till att diskussionen är hyfsat on topic, svarade nonchalant att ibland i en paneldebatt är håller inte paneldeltagarna med om den rubrik man har satt i programmet. ¿Qué? Respekten för publiken då, som har gått dit i tron att de ska få se en debatt och får en annan? Som Anna Troberg kommenterade det när jag berättade; det är som att gå på en Rolling Stones-konsert och få se Kikki Danielsson. Trots att debatten var fullkomligt visionslös och så tråkig att man kunde se mossan växa på