Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.

Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.

Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.

Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.

Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.

För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.

Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.

Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.

Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.

Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt. Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras "Sång till en Sluss", en satirisk tolkning av Mikael Wiehes "Mitt hjärtas fågel". Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde "Sång till en Sluss" var "det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk. Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.[quote] Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde. Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av. För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem. Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten. Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn. Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett. Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan…

Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs “terrorattentat” på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den?

Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet:

“Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!”
“Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?”
“[Berättar hela innehållet i mailet]”
“Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först.”

Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare.

Andra bloggar om: fra, övervakning, säpo

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan... Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs "terrorattentat" på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den? Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet: "Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!" "Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?" "[Berättar hela innehållet i mailet]" "Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först." Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare. Andra bloggar om: fra, övervakning, säpo

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa band spelade in budskap som bara hördes om man spelade upp skivan baklänges men som ändå på något vis skulle fångas upp av det undermedvetna och därmed få lyssnaren att begå allehanda vansinnesdåd. Det gick faktiskt så långt att Judas Priest 1990 stämdes i ett civilmål för just detta efter att två tonårspojkar skjutit sig själva med en hagelbrakare. Judas Priests sångare Rob Halford menade dock att det vore direkt kontraproduktivt att uppmana fansen att ta livet av sig och att om dylikt fungerade skulle de snarare stoppa in meddelandet “buy more records”. Logiken är glasklar.

På 90-talet var det rollspel som skapade monster. Något vi som var tonåringar då tyckte var hejdlöst roligt eftersom de socialt handikappade nördar som lät sina rollfigurers öden avgöras av tärningar med lustiga former knappast var något vi var rädda för. Som äldre vet jag förstås att det många gånger är de socialt handikappade som kan bli farliga, men jag vet också att många rollspelare i själva verket är mycket sociala. Och hur som helst har jag än idag svårt att se hur Drakar & Demoner skulle kunna göra någon våldsam.

Och så här håller det på. Videovåld, pornografi, olika dansformer och musikstilar och vad annat ungdomar har ägnat sig åt har avlöst varandra som roten till allt ont, och jag ger mig fan på att under sjöröveriets guldålder muttrade man om att det var de där barkbåtarna pojkar lekte med som ställde till det.

Idag är det datorspel som är den klart hetaste kandidaten till ondskan. En tjomme i Finland sköt på en skola och snart kunde vi läsa om hans datorspelande. Och Breivik spelade World of Warcraft minsann! Att han själv ska ha beskrivit hur han lärde sig WoW så att han kunde låtsas spela det hela dagarna och därmed slippa frågor om vad han egentligen höll på med medan han planerade sitt dåd är väl inte så noga.

Argumentet är det återkommande: Att den som spelar mycket (eller tittar på videovåld, porr, lyssnar på eh Vasp, etcetera, till slut inte kan skilja på verklighet och fiktion. Nå, bara de senaste veckorna har jag sett två artiklar som fått mig att ta mig för pannan.

Det ena var när Peta härjade om Battlefield 3. Anledningen var tydligen att man kunde döda råttor med sin kniv om man kände för det. Och det är ju alldeles förfärligt förstås. Att en italiensk rörmokare hoppat på sköldpaddor sedan 1985 har tydligen gått dem helt förbi. Däremot är de upprörda över att samme rörmokare numera bär päls. Men det går väl i linje med Dennis Learys teori om djurrättsaktivister – man vill bara rädda de söta djuren.

Det andra var bara häromdagen då Röda Korset upprördes över att man inte behöver följa Genevekonventionen i krigsspel. Nej, det är klart man inte behöver. Det är ett spel! I spel behöver man inte följa tyngdlagen heller. Undrar vad Newton tycker om det. Och varför är det så hemskt att man i spel kan göra vad som gjorts om och om igen i filmens värld?

Ställ det i relation till vår vanvettiga lagstiftning som likställer teckningar med övergrepp mot barn och gör innehavare av dylikt till kriminella. Vad kommer härnäst? Ska vi börja åtala folk för att de utsätter fångar för tortyr eller spränger landmärken i sina tv-spel?

Det är dags att ställa sig frågan vilka det egentligen är som har svårigheter med att hålla isär verklighet och fiktion.

Andra bloggar om: verklighet, fiktion, tv-spel, videovåld, hårdrock, rollspel, moralpanik, intressant?

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa band spelade in budskap som bara hördes om man spelade upp skivan baklänges men som ändå på något vis skulle fångas upp av det undermedvetna och därmed få lyssnaren att begå allehanda vansinnesdåd. Det gick faktiskt så långt att Judas Priest 1990 stämdes i ett civilmål för just detta efter att två tonårspojkar skjutit sig själva med en hagelbrakare. Judas Priests sångare Rob Halford menade dock att det vore direkt kontraproduktivt att uppmana fansen att ta livet av sig och att om dylikt fungerade skulle de snarare stoppa in meddelandet "buy more records". Logiken är glasklar. På 90-talet var det rollspel som skapade monster. Något vi som var tonåringar då tyckte var hejdlöst roligt eftersom de socialt handikappade nördar som lät sina rollfigurers öden avgöras av tärningar med lustiga former knappast var något vi var rädda för. Som äldre vet jag förstås att det många gånger är de socialt handikappade som kan bli farliga, men jag vet också att många rollspelare i själva verket är mycket sociala. Och hur som helst har jag än idag svårt att se hur Drakar & Demoner skulle kunna göra någon våldsam. Och så här håller det på. Videovåld, pornografi, olika dansformer och musikstilar och vad annat ungdomar har ägnat sig åt har avlöst varandra som roten till allt ont, och jag ger mig fan på att under sjöröveriets guldålder muttrade man om att det var de där barkbåtarna pojkar lekte med som ställde till det. Idag är det datorspel som är den klart hetaste kandidaten till ondskan. En tjomme i Finland sköt på en skola och snart kunde vi läsa om hans datorspelande. Och Breivik spelade World of Warcraft minsann! Att han själv ska ha beskrivit hur han lärde sig WoW så att han kunde låtsas spela det hela dagarna och därmed slippa frågor om vad han egentligen höll på med medan han planerade sitt dåd är väl inte så noga. Argumentet är det återkommande: Att den som spelar mycket (eller tittar på videovåld, porr, lyssnar på eh Vasp, etcetera, till slut inte kan skilja på verklighet och fiktion. Nå, bara de senaste veckorna har jag sett två artiklar som fått mig att ta mig för pannan.[quote] Det ena var när Peta härjade om Battlefield 3. Anledningen var tydligen att man kunde döda råttor med sin kniv om man kände för det. Och det är ju alldeles förfärligt förstås. Att en italiensk rörmokare hoppat på sköldpaddor sedan 1985 har tydligen gått dem helt förbi. Däremot är de upprörda över att samme rörmokare numera bär päls. Men det går väl i linje med Dennis Learys teori om djurrättsaktivister - man vill bara rädda de söta djuren. Det andra var bara häromdagen då Röda Korset upprördes över att man inte behöver följa Genevekonventionen i krigsspel. Nej, det är klart man inte behöver. Det är ett spel! I spel behöver man inte följa tyngdlagen heller. Undrar vad Newton tycker om det. Och varför är det så hemskt att man i spel kan göra vad som gjorts om och om igen i filmens värld? Ställ det i relation till vår vanvettiga lagstiftning som likställer teckningar med övergrepp mot barn och gör innehavare av dylikt till kriminella. Vad kommer härnäst? Ska vi börja åtala folk för att de utsätter fångar för tortyr eller spränger landmärken i sina tv-spel? Det är dags att ställa sig frågan vilka det egentligen är som har svårigheter med att hålla isär verklighet och fiktion. Andra bloggar om: verklighet, fiktion, tv-spel, videovåld, hårdrock, rollspel, moralpanik, intressant?

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten.

Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det är ställt med demokratin och rättstaten i ett land där symbolen för detta inte är demokratiskt tillsatt och inte omfattas av brottsbalken.

Andra bloggar om: kungen, monarki, demokrati, rättstat, immunitet

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten. Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det är ställt med demokratin och rättstaten i ett land där symbolen för detta inte är demokratiskt tillsatt och inte omfattas av brottsbalken. Andra bloggar om: kungen, monarki, demokrati, rättstat, immunitet

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta. Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev "Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?" och André Mabande skrev "Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala." Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå - gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård. Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet. Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet. Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder - bokbranschen - den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den. Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut. Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog. Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas! Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen. Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka. Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär:

14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt.

Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer.

Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför?

Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig.

Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara “normala” så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot.

Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig.

Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär: 14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt. Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer. Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför? Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig. Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara "normala" så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot. Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig. Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning.

Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist.

En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen.

Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet.

Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig.

Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns.

Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes.

Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning. Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist. En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen. Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet. Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig. Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns. Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes. Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln "E-medier - en ödesfråga för biblioteken" och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén. Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till. Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje "utlåning" av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man "lånar ut" den. Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen. Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet "Boken är endast tillgänglig på dator". Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men "lånar" man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå... På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna. Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen. Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten? Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma. Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. "Hur ska vi få betaaalt?" gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster. Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: "Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen." Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet. Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man "lånat". Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder. I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att "biblioteket är ett lagligt Pirate Bay". Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek. Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv.

Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis.

Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den.

För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt?

För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter.

För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet “bara gör sitt jobb”, men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp.

Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel.

Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket “att vara beredd att gå över lik” är i så fall kusligt lämpligt.

Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv. Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis. Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den. För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt? För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter. För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet "bara gör sitt jobb", men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp. Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel. Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket "att vara beredd att gå över lik" är i så fall kusligt lämpligt. Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning:

• Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem.
• Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga?
• Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn.
• Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början.
• Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg?
• Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den.

Ungefär så.

Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att “nu diskuterar vi specifikt det här”. Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara.

Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års “krig mot terrorismen” kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten.

Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull.

Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla.

Välkomna!

Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning: Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem. Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga? Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn. Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början. Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg? Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den. Ungefär så. Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att "nu diskuterar vi specifikt det här". Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara. Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års "krig mot terrorismen" kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten. Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull. Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla. Välkomna! Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett