Det här med att kommentera saker långt efter att de var aktuella börjar bli en otrevlig vana från min sida. Jag kanske ska göra det till ett trademark, en gimmick, vända det till något positivt.

Jag antar att få av er har missat Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestras “Sång till en Sluss”, en satirisk tolkning av Mikael Wiehes “Mitt hjärtas fågel”. Sedan dess har mycket vatten runnit genom Slussen men jag tycker ändå att det är värt att kommentera. Ty det som hände ett par dagar efter publiceringen var att Rayman och Santesson fick ett cease and desist från Wiehes manager Anders Larsson. En del har uttryckt viss förvåning och bestörtning över detta. Så icke jag. Faktum är att min första tanke när jag hörde “Sång till en Sluss” var “det här kommer de att få fan för. Det ni kallar cynisk kallar jag synsk.

Det här är ett inte alls ovanligt beteende när det gäller immaterialrätt såsom upphovsrätt, varumärkesskydd, etcetera. Vi har sett det förr, till exempel när franska Dupont krävde att Teflonminne.se och Teflonminne.org omedelbums skulle upphöra med användadet av den domänen eftersom de har rätt till varumärket teflon. Den gången publicerade innehavaren kravbrevet och gav svar på tal, och stora delar av bloggvärlden hängde på, vilket gav historien stor spridning. Några fler krav kom det inte såvitt jag vet, och Teflonminne.se finns kvar.

Men för varje sådan här historia som blir offentlig och där kraven dras tillbaka, finns antagligen ännu fler där den som mottar ett hotfullt krav blir skrämd och böjer sig. Gemene man är inte särskild väl bevandrad i rättspraxis, kan inte lagen utantill, och vill inte ha problem. Och problem kan man få. Det fick grundarna av badklädsföretaget Absolut Beach erfara, när Vin & Sprit bestämde sig för att hävda varumärkesintrång och krossa det. För att de kunde.

Generellt sett gäller dock att den här sortens kostymgorillor påminner lite om grådvärgar. De är farliga om man är rädda för dem, men backar när de får mothugg. I deras värld handlar det nämligen inte om principer och en uppfattning om rätt och fel, utan om strategi och att statuera exempel. De vill bara driva process om de vet att de kommer att vinna, och därmed förstärka känslan av att de alltid har rätt så att folk vet att passa sig. Vad de absolut inte vill är att få en prejudicerande dom mot sig. För hur säkert de än må uttrycka sig i sina hotbrev så är saken sällan så glasklar som de vill ge sken av.

För Raymans och Santessons skull så hoppas och tror jag att saken är utagerad. Jag tvivlar starkt på att United Stage Artist känner sig så säkra på att vinna att de drar ärendet vidare, och den badwill man redan fått lär vara gott och väl tillräcklig. I ett större perspektiv hoppas jag dock att de går vidare. Jag tror nämligen att det skulle bli ett ganska uppmärksammat fall, och jag tror att Rayman och Santesson skulle vinna. Det vore önskvärt, ty det skulle ta ifrån kostymgorillorna en del av deras makt, nämligen den lilla människans rädsla för dem.

Jag tycker också att det här ytterligare illustrerar varför lagen behöver göras om. Den är inte i samklang med sin tid. Internetgenerationen är synonymt med remixgenerationen. Att då juridiskt hålla fast vid att det är fy skäms att göra en icke-kommersiell remix som inte på något sätt konkurrerar med originalet innebär att juridiken inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Utan att dra för stora växlar av det hela bör man ändå komma ihåg att sådan otakt underminerar tilltron till rättsstaten.

Beträffande Wiehes roll i det hela så är det, som många redan kommenterat, ytterst komiskt att kommunisten inte vill dela med sig. Nu kan man förstås hävda att det är Wiehes manager som har härjat och inte Wiehe själv, men det spelar ingen roll. Wiehe är uppdragsgivaren. Antingen agerar managern i enlighet med Wiehes önskan, eller så är han för löst kopplad. I vilket fall som helst är det ytterst Wiehe som är ansvarig för vilka krav som ställs i hans namn.

Jag har dock viss förståelse för Wiehes val av ideologisk väg, ty det här med att förhålla sig till en marknad där fri konkurrens råder verkar inte vara hans grej. Det har vi just sett.

Andra bloggar om: sanna rayman, peter santesson, mikael wiehe, slussen, upphovsrätt, satir, intressant?

Moderaterna och Socialdemokraterna är nu överens, rapporterar SVT. Säpo ska få beställa spaning från FRA, och den så kallade FRA-shoppen är återigen öppen. Ni vet, den som FRA-lagens motståndare i Alliansen gjorde ett stort nummer av att ha stängt i ett försök att rädda både ansiktet och karriären. Jag vill minnas socialdemokratiska löften om att skrota FRA-lagen, och jag har en klar bild på näthinnan av Leif Pagrotsky som kom ut på trappan och gjorde uppskattande V-tecken med fingrarna mot folkmassan under demonstrationerna utanför riksdagshuset. Men nu när jag tänker tillbaka är jag osäker på åt vilket håll han hade handflatan…

Anledningen till uppgörelsen är, enligt SVT, svårigheter för Säpo att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs “terrorattentat” på Drottninggatan förra året. Men för i helvete! Säpo hade svårigheter att öppna sin egen jävla e-post! Vad hjälper det att de får tillgång till mer information om de inte tar del av den?

Abdulwahab hade själv mailat till Säpo och talat om att det var dags att slå till. Mailet lästes inte förrän efter att Abdulwahab sprängt sig själv till döds. Abdulwahab visste antagligen inte att man även måste ringa och berätta att man skickat e-post. Så var det i alla fall på skolan där jag arbetade förut, där dialoger som denna kunde utspelas i fikarummet:

“Hej, Margareta! Du, jag har precis skickat ett e-post till dig!”
“Jaså, vad roligt! Vad är det för nåt då?”
“[Berättar hela innehållet i mailet]”
“Åh, det ska jag läsa snarast. Jag ska bara ha 7B i syslöjd först.”

Allvarligt. Säpo behöver inte mer information. De behöver fler sekreterare.

Andra bloggar om: fra, övervakning, säpo

Varje tid har sin syndabock. Någon företeelse ungdomen ägnar sig åt och som moralister kan förfasas över och utmåla som roten till allt ont. Åttiotalet hade hårdrocken. W.A.S.P Eh Vasp, som i backspegeln framstår som ganska töntiga, var fasansfulla och lockade ungdomen i fördärvet. För att inte tala om den fantastiska vanföreställningen att vissa band spelade in budskap som bara hördes om man spelade upp skivan baklänges men som ändå på något vis skulle fångas upp av det undermedvetna och därmed få lyssnaren att begå allehanda vansinnesdåd. Det gick faktiskt så långt att Judas Priest 1990 stämdes i ett civilmål för just detta efter att två tonårspojkar skjutit sig själva med en hagelbrakare. Judas Priests sångare Rob Halford menade dock att det vore direkt kontraproduktivt att uppmana fansen att ta livet av sig och att om dylikt fungerade skulle de snarare stoppa in meddelandet “buy more records”. Logiken är glasklar.

På 90-talet var det rollspel som skapade monster. Något vi som var tonåringar då tyckte var hejdlöst roligt eftersom de socialt handikappade nördar som lät sina rollfigurers öden avgöras av tärningar med lustiga former knappast var något vi var rädda för. Som äldre vet jag förstås att det många gånger är de socialt handikappade som kan bli farliga, men jag vet också att många rollspelare i själva verket är mycket sociala. Och hur som helst har jag än idag svårt att se hur Drakar & Demoner skulle kunna göra någon våldsam.

Och så här håller det på. Videovåld, pornografi, olika dansformer och musikstilar och vad annat ungdomar har ägnat sig åt har avlöst varandra som roten till allt ont, och jag ger mig fan på att under sjöröveriets guldålder muttrade man om att det var de där barkbåtarna pojkar lekte med som ställde till det.

Idag är det datorspel som är den klart hetaste kandidaten till ondskan. En tjomme i Finland sköt på en skola och snart kunde vi läsa om hans datorspelande. Och Breivik spelade World of Warcraft minsann! Att han själv ska ha beskrivit hur han lärde sig WoW så att han kunde låtsas spela det hela dagarna och därmed slippa frågor om vad han egentligen höll på med medan han planerade sitt dåd är väl inte så noga.

Argumentet är det återkommande: Att den som spelar mycket (eller tittar på videovåld, porr, lyssnar på eh Vasp, etcetera, till slut inte kan skilja på verklighet och fiktion. Nå, bara de senaste veckorna har jag sett två artiklar som fått mig att ta mig för pannan.

Det ena var när Peta härjade om Battlefield 3. Anledningen var tydligen att man kunde döda råttor med sin kniv om man kände för det. Och det är ju alldeles förfärligt förstås. Att en italiensk rörmokare hoppat på sköldpaddor sedan 1985 har tydligen gått dem helt förbi. Däremot är de upprörda över att samme rörmokare numera bär päls. Men det går väl i linje med Dennis Learys teori om djurrättsaktivister – man vill bara rädda de söta djuren.

Det andra var bara häromdagen då Röda Korset upprördes över att man inte behöver följa Genevekonventionen i krigsspel. Nej, det är klart man inte behöver. Det är ett spel! I spel behöver man inte följa tyngdlagen heller. Undrar vad Newton tycker om det. Och varför är det så hemskt att man i spel kan göra vad som gjorts om och om igen i filmens värld?

Ställ det i relation till vår vanvettiga lagstiftning som likställer teckningar med övergrepp mot barn och gör innehavare av dylikt till kriminella. Vad kommer härnäst? Ska vi börja åtala folk för att de utsätter fångar för tortyr eller spränger landmärken i sina tv-spel?

Det är dags att ställa sig frågan vilka det egentligen är som har svårigheter med att hålla isär verklighet och fiktion.

Andra bloggar om: verklighet, fiktion, tv-spel, videovåld, hårdrock, rollspel, moralpanik, intressant?

Kungen är en symbol för demokratin och för rättstaten. Åtminstone enligt Aftonbladets Lena Melin. Kungen, som ärvt sitt ämbete och inte kan avsättas av folket, är en symbol för demokratin. Kungen, som är immun och inte kan åtalas för brott, är en symbol för rättstaten.

Möjligen har hon rätt. Fundera en stund över hur det är ställt med demokratin och rättstaten i ett land där symbolen för detta inte är demokratiskt tillsatt och inte omfattas av brottsbalken.

Andra bloggar om: kungen, monarki, demokrati, rättstat, immunitet

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Idag har Aftonbladet ett fantastiskt viktig artikel som reder ut det gamla dilemmat om var gränsen för otrohet går. En undersökning visar nämligen att 65% drar gränsen vid kyssar, och därmed är det demokratiskt fastställt att det är så. Man kan också själv rösta på Aftonbladet om var gränsen går och den statistiken är ganska skrämmande. I skrivande stund ser den ut såhär:

14,6% av de som röstat tycker alltså att man är otrogen om man äter eller går på stan? På riktigt? Jag menar, även om jag utgår från att frågan är slarvigt formulerad och att man menar att det flaneras och dineras med någon annan så blir jag fortfarande mörkrädd. Och även om en undersökning på Aftonbladet inte är statistiskt sägerställd så är 14,6% av 10993 röstande ca 1600 personer. Alla dessa är sannolikt inte troll. Att folk på riktigt tycker att man är otrogen om man går på bio, äter middag eller går på stan med någon gör mig lite beklämd faktiskt.

Själv är jag polyflanör och går gärna på stan med olika personer.

Skämt åsido: Andra får naturligtvis sätta vilka gränser de vill. Jag fascineras mest av att det här med var gränsen för otrohet går är ett sådant evigt dilemma som ältas om och om igen i diverse medier. För det är ju som Eva Rusz själv säger i artikeln: Det finns inga absoluta gränser. Ändå tycks det finnas ett starkt behov av att hitta just dessa. Varför?

Jag tror att det finns två primära orsaker. Den ena är att vi i allmänhet är oerhört dåliga på att diskutera dylikt med våra partners. Ensamrätt förutsätts om ej annat avtalats. Det är en defaultinställning. Och eftersom majoriteten förutsätter just detta när de går in i ett förhållande förekommer heller ingen egentlig diskussion om hur långt denna ensamrätt sträcker sig.

Den andra orsaken är den normhets som präglar flockdjuret människa. Oavsett vad det gäller så är det viktigt att veta vad som är norm, och även om inte alla anstränger sig för att vara “normala” så vill de flesta ha en norm att förhålla sig till. Om så bara för att bryta mot.

Jag tror att vi lite till mans, och kvinns, behöver bli bättre på att diskutera förväntningar och behov med varandra. Vad som är rätt för 65% kanske inte är rätt för mig, eller dig.

Andra bloggar om: sex, trohet, otrohet, normer, förhållande

Jag försökte mig på att städa lite här hemma, och det lär jag inte göra om i första taget. Ty medan jag plockade upp gossens saker från golvet upptäckte jag till min fasa ett stycke barnporr! Alltså inte en dokumentation av ett verkligt övergrepp på ett verkligt barn, utan en teckning, vilket är lika fasansfullt enligt rådande lagstiftning.

Det är nämligen så att när gossen döptes fick han en doppresent av prästen i form av en pekbibel. I denna bibel finns illustrationer av klassiska händelser och figurer ur bibeln, som den brinnande busken och ormen och äpplet. Andra saknas, som diverse folkmord eller när Lot bjuder ut sina döttrar till en uppretad mobb i Sodom, men jag antar att det är av platsbrist.

En av illustrationerna föreställer kort och gott Adam och Eva, spritt språngande nakna. Det är det här jag misstänker kan vara barnpornografi. Visserligen är Eva ganska välutvecklad, nästan så man kan misstänka att en kirurg hjälpt Gud på traven där, men Adam är misstänkt pojkaktig i kroppen. Bägge saknar helt kroppsbehåring. Om bilden föreställt någon annan skulle man kunna tänka sig att de tecknade figurerna rakat sig (om tecknade figurer kan utföra och utsättas för övergrepp kan de också raka sig) men i det här fallet kan det uteslutas. Bilden är uppenbarligen från innan Adam och Eva åt äpplen och blev medvetna och generade av sin egen nakenhet, eftersom de inte har dolt könen med löv vid tillfället för avbildningen. Det verkar därför orimligt att de skulle ha rakat sina kön eftersom det tyder på en medvetenhet om den egna kroppen.

Lägg därtill att detta rör sig om de två första människorna. De levde i Edens Lustgård för sextusen år sedan. Det finns ingen dokumentation som stöder tanken på att det skulle ha funnits någon form av hårborttagningsattiraljer i paradiset. De omedvetna Adam och Eva kan inte ha uppfunnit något dylikt eftersom behovet saknades (se ovan) och då kvarstår alternativet att Gud skulle ha utrustat paradiset med rakhyvlar samt sagt åt de två att raka sina kön. Men det saknas även uppgifter om dylika order. Varför skulle Gud ha givit sina skapelser könshår och sedan beordra dem att raka bort det? Det logiska hade varit att inte skapa könshår till att börja med, och Gud är, som vi alla vet, ett under av logik. Det enda vi vet att hon är missnöjd med i sin människodesign är den där skinnfliken längst ut på penisen, och möjligen skulle hon ha kunnat ge Adam en kniv att skära bort den med, men det förklarar ändå inte varför både Adam och Eva saknar könshår. Det finns heller inga dokumentationer om en skogsbrand i paradiset som skulle ha kunnat svedja bort håret på våra urföräldrar, och även om så skulle de ha haft en sagolik tur som inte fick brännskador, och dessutom klarade håret på huvudet.

Den enda kvarvarande förklaringen är att de var minderåriga på avbildningen. Fast bilden behöver ju förstås inte vara pornografisk för det. Nakenhet är inte detsamma som pornografi. Men eftersom lagstiftningen är godtycklig och barnporr numera är en bedömningsfråga så skulle jag inte sätta pengar på det. Barnporr is in the eye of the beholder. Eller som någon skrev: Om domaren får stånd är du skyldig.

Drottningen föreslog att jag skulle fota bilden och lägga ut för bedömning, men det kan jag ju inte göra, för om det är barnporr så har jag ju gjort mig skyldig till spridning. Dessutom vore det upphovsrättsbrott. Jag skulle alltså, blott genom att rådfråga er, göra mig skyldig till de två värsta brotten som finns.

Så för att vara på den säkra sidan ska jag omedelbums bränna bilden. Razzia undanbedes.

Andra bloggar om: barnporr, teckning, adam och eva, satir, religion, intressant?

Luna Kulturhus i Södertälje kör i höst en seminarieserie på temat Informationspolitik. Onsdagkvällens föreläsning hade titeln “E-medier – en ödesfråga för biblioteken” och hölls av Stockholms stadsbiblioteks chef för Virtuella Biblioteket Mikael Petrén.

Jag är den förste att erkänna att jag har noll koll på hur biblioteken arbetar med e-medier, och just därför var det här en mycket intressant föreläsning. Det finns nämligen en hel del fullständig idioti som biblioteken måste förhålla sig till.

Till att börja med: Visste ni att även om det är gratis för slutanvändaren så kostar varje “utlåning” av en e-bok tjugo spänn för biblioteken? Ett medie som tar mindre förvaringsutrymme i anspråk än dammet på traditionella böcker. Det verkar inte klokt. Det vore intressant att veta vad kostnaden per prasselbok och utlåning är, det är en av de där frågorna som jag kom på efteråt att jag borde ha ställt. Men om jag förstod saken rätt så är det en engångskostnad till förlaget för en traditionell bok som man kan låna ut så länge den håller ihop och eventuellt också sälja därefter. Utlåningskostnaden är således bara administrativ. Men när det gäller e-böcker så betalar man tjugo kronor till förlaget varje gång man “lånar ut” den.

Detta innebär då att kostnaden ständigt ökar för biblioteken i samma takt som efterfrågan på e-böcker ökar. Nu rör sig e-böcker om någon futtig procent, om ens det, av bibliotekens totala hantering, men det ökar, och om den boom som förutspåtts för e-böcker i flera år plötsligt skulle inträffa, då står biblioteken sannolikt inför en kris. Det är ironiskt att den digitalisering som med utomlobbyistisk logik skulle göra det möjligt att driva ett virtuellt bibliotek från en server i Säffle, för en bråkdel av det traditionella bibliotekets kostnad, i själva verket är dyrare. Och det beror, förstås, på de hinder som sätts upp av förlagen.

Dessutom är inte e-boken möjlig att tillgodogöra sig på valfri plattform. Under några dagar, när Android hade utrustats med Flashstöd, gick det att tillägngliggöra sig böcker från biblioteket på en androidtelefon. Sedan möttes man istället av meddelandet “Boken är endast tillgänglig på dator”. Det är lite som att en traditionell bok bara gick att läsa hemma i soffan, men inte på bussen. Men det är dessutom missvisande, för ska man vara petig så finns det ju även androiddatorer. E-boksentusiasterna sätter stort hopp till läs- och surfplattor, men “lånar” man en e-bok från biblioteket så fungerar den alltså inte på en androidbaserad platta. Biblioteket faktureras säkert tjugo spänn ändå… På sätt och vis får man väl vara tacksam över den här otillgängligheten eftersom en för stor efterfrågan (se ovan) blir dyrt för biblioteken, och i förlängningen för medborgarna.

Petrén hävdade också att framställningen av e-böcker skulle vara dyr. Där undrar jag hur man har räknat. Enligt hans uppgifter skulle en ny bok, där det finns en digital förlaga, kosta dryga tusenlappen att konvertera till ett snyggt och bra format. En gammal bok kostar däremot uppåt fyratusen eftersom den måste scannas in först. Så långt inga konstigheter. Men vad kostar det att trycka och binda en upplaga av en traditionell bok? Man kan ju inte jämföra ett digitalt exemplar med ett tryckt exemplar, eftersom det tryckta exemplaret kostar per styck medan det digitala är en engångskostnad. Att kopiera det när det väl finns kostar inget annat än el. Men nu använder jag förstås utomlobbyistisk logik igen.

Detta anges, bland annat, som skäl till varför så förhållandevis få titlar digitaliseras. På en liten marknad som den svenska tror man helt enkelt inte att man får igen pengarna, får man anta. Fast det jag undrar här är: Vill man ha vinst på varje digitaliserad titel då, eller hur räknar man? För med traditionella böcker är det väl allmänt accepterat, trots allt, att majoriteten faktiskt innebär en förlust? Eller är vinsten även på de digitaliserade titlar som går plus så låg att det inte motiverar digitalisering av mer än de säkra korten?

Avslutningsvis berättade Petrén att det finns förslag på lösningar. Ett förslag är att instifta en fond som tar på sig kostnaden för digitalisering av förlagens backlogg. Uppgörelsen ska då vara att den ska tillgängliggöras via biblioteken (utan kostnader eller konstgjorda hinder, får man anta) men att även förlagen då har en digitalisering som inte kostat dem något och som de kan sälja. Det låter som ett försök till konstruktiv lösning. Hur realistiskt det är kan jag emellertid inte bedöma.

Själv tänker jag lite såhär: När folkbiblioteken en gång kom till så var det för att göra det möjligt för fler att läsa. För att öka bildningsnivån. “Hur ska vi få betaaalt?” gnölade då förlagen och ojade sig om sin nära förestående död. Men den tidens politiker brydde sig uppenbarligen inte så mycket om det. För dem vägde tydligen medborgarnas intressen tyngre än förlagens vinstintressen. Idag vet vi dessutom att effekten inte alls hade en negativ påverkan på bokbranschen. Tvärtom. Folk köper massor med böcker. Vi har fler deckardrottningar än någonsin. Biblioteken har varit ett gödningsmedel för bokbranschen. Men istället för att tacka för hjälpen vill förlagen vrida ur mer pengar ur biblioteken och hävdar att de parasiterar på digitaliseringen. Hur de nu skulle kunna göra det när de inte tar betalt för sina tjänster.

Och då tycker jag att biblioteksväsendet istället för att lirka och förhandla borde sätta ner foten och säga: “Om det är så ni vill ha det så struntar vi i e-böcker helt och hållet. Lycka till med försäljningen.”

Det är nämligen så att för att e-boken verkligen ska slå så krävs det, förutom själva innehållet och en bärare (till exempel en surfplatta) en kulturförändring. Människor är vanedjur. Vi gillar inte förändring. För att få oss att läsa böcker på skärmar så behöver vi först vänja oss vid det, och de flesta av oss är inte villiga att betala för att prova. Det är här biblioteken återigen kan bli en katalysator för branschen. Det är också den katalysatorn jag tycker att de bör vägra vara. Spela hårdboll. Då kanske det blir en annan ton vid förhandlingsbordet.

Dessutom tycks det som att hela diskussionen hela tiden handlar om kommersiellt gångbara böcker. Det är att skjuta lite bredvid målet. Bibliotekens roll har väl aldrig varit att tillhandahålla det kommersiellt gångbara? Det klarar sig ändå. Snarare är bibliotekets roll att upprätthålla kulturell bredd och tillgängliggöra det som annars inte skulle gå att hitta. Och här tror jag att det fortfarande finns mycket att göra för biblioteksväsendet även i den digitala eran. En gång i tiden datoriserade man sina kartotek, men det var fortfarande kartotek. Med tiden implementerade man dock nya funktioner som gav mervärde för kunden och ökade effektiviteten för bibliotekarien. På samma sätt digitaliserar man böcker, men det är fortfarande böcker. Men tänk om innehållet var sökbart? Det totala innehållet i biblioteket alltså, inte bara innehållet i den bok man “lånat”. Tänk om det gick att omedelbart hitta den uppgift man söker utan att behöva skumma igenom en bok? Tänk om det vore möjligt att på ett enkelt sätt göra korsreferenser, jämföra uppgifter mellan böcker, etcetera? Tänk om det gick att markera ett ord man inte förstår och direkt slå upp det i en ordbok? Tänk om det hela kunde kopplas till en wiki där den som vill kan lämna efter sig en reflektion eller referens? Möjligheterna är enorma, om bara vi kunde slippa upphovsrättsindustrins konstruerade hinder.

I samband med föreläsningen fick jag också höra exempel på retorik som används av förlag och lobbyister. Förutom att biblioteken skulle paratisera på digitalisering så förekommer det tydligen också att “biblioteket är ett lagligt Pirate Bay”. Det säger något om hur man ser på saken. Personligen tycker jag förvisso inte att liknelsen är helt fel, men jag skulle formulera mig annorlunda. Jag menar istället att Pirate Bay är ett olagligt bibliotek.

Andra bloggar om: bibliotek, böcker, e-böcker, upphovsrätt, intressant?

Jag ber på förhand om ursäkt om följande är osammanhängande och slarvigt formulerat. Det är skrivet på en matrast på nattskiftet, och för en gångs skull tänker jag inte redigera när jag är piggare och därefter posta, utan lägga ut tankarna i någorlunda rå form. Därför att jag tror att det finns flera trådare att spinna vidare på och tillsammans kan vi tänka färdigt bättre än jag kan göra själv.

Marcus Fridholm skriver ett skakande dokument om hur det amerikanska rättsväsendet fungerar och vilka mekanismer som omgärdar ett dödsstraff. Läs det. Jag hade ingen aning om hur illa ställt det är. I korthet har man satt upp en massa regler och mekanismer för att förhindra att oskyldiga avrättas, men dessa är stort sett verkningslösa och gör egentligen bara att det är dyrare att avrätta en människa än att låsa in den på livstid. Det hela vore komiskt och om det inte vore för att det är riktiga människor av kött och blod som råkar illa ut. Människor som Troy Davis.

Det sätter igång en del funderingar. För det första: Det finns en utbredd uppfattning om att regler är till för att följas. Det är inte sant. Regler är till för specifika syften, till exempel förhindra att något otäckt händer. Om reglerna inte förhindrar det otäcka, eller rent av orsakar det, bör de tas bort. Och till dess är det moraliskt försvarbart att bryta mot den.

För det andra: Hur är det möjligt att skapa regelverk som sätter förnuftet ur spel? Hur har vi blivit sådana? Varje människa vid sunda vätskor kan se att Troy Davis skuld inte är ställt utom rimligt tvivel. Ändå malde kvarnarna på. Hans liv gick inte att rädda. Fundera på det. Hans liv gick inte att rädda! Hur kan det vara så? Hur kan det vara rätt?

För det tredje: Ingen är ansvarig. En byråkrati bestående av ansiktslösa människor kan döma en människa till döden, ignorera tvivlen som dyker upp längs vägen, leda honom till bödeln och ge honom en giftspruta som ändar hans liv, och ingen är ansvarig. Alla gjorde sitt jobb. Det är en enda kedja av lägervakter.

För en tid sedan såg jag en vidrig film från Pakistan. Det som skildrades var en man som blivit rånad i sin butik och som sedan misstogs vara rånaren när milisen anlände. Dessa sköt ner honom fullständigt kallblodigt och stod sedan till synes oberörda och såg honom blöda till döds medan han desperat vädjade för sitt liv. Fullständigt vidrigt. Men det jag undrar är på vilket sätt det amerikanska systemet är bättre. Det är mindre kladdigt, ja, och det är så fiffigt ordnat att alla som deltar i dödandet “bara gör sitt jobb”, men den som oskyldigt avrättas bryr sig knappast om sina banemäns själar eller städaren som moppar upp efteråt. Och om jag var tvungen att välja tror jag att jag hellre skulle bli nedskjuten och blöda ut på fem minuter av någon som agerar åklagare, domare och bödel på samma gång, än att dö i en process som pågår i flera år. En process där jag slits mellan hopp och förtvivlan. En process som påstås rättssäker men som sviker gång på gång. En process så utdragen att den gröna milen på slutet blott är ett upplopp.

Jag tänker också på tjänstemannaansvar. Det är svårt. För att en byråkrati över huvud taget ska fungera måste den vara tämligen maskinell. Det går inte an att dess kugghjul tänker själva. Jag inser det. Samtidigt kan jag inte förlika mig med att en människa helt kan fråntas ansvaret för sina handlingar. Det är en ekvation som är svår att få ihop, och den enda lösning jag kan komma fram till är att sträva efter att begränsa statens makt. Ju mindre befogenheter byråkratin har, desto mindre allvarliga blir konsekvenserna när systemet slår fel.

Slutligen undrar jag också hur högt uppsatta politiker, som måste ha en insikt om bristerna, envisas med att förespråka dödsstraff. Är det för att det, genom att tilltala ett primitivt hämndbegär hos folk, är ett sätt att vinna röster? Uttrycket “att vara beredd att gå över lik” är i så fall kusligt lämpligt.

Andra bloggar om: troy davis, dödsstraff, rättssäkerhet, usa, byråkrati, intressant?

I måndags lät jag Unni Drougge ta min radiooskuld i Radio Ett. Jag hade fint sällskap i studion av Anna Troberg, och vi bjäbbade ett tag om de kommentarsfält som de stora tidningarna nu stänger ner, med allt vad det innebär. Det kändes konstigt att sitta och prata i radio men det tog inte lång tid att komma in i det och jag skulle gärna göra om det. Däremot tyckte jag nog inte själv att det var helt lätt att utifrån vad jag sa i radio avgöra var jag egentligen står i frågan, så här är en sammanfattning:

• Jag tycker tidningarna skjuter sig i foten om de stänger kommentarfälten, gör det för krångligt att registrera sig eller modererar för hårt. Men det är deras problem.
• Nej, kommentarsfälten har inte med yttrandefrihet att göra. Att ha rätt att yttra sig innebär inte att privatägda tidningar har en skyldighet att upprätthålla ett utrymme för det. Däremot behövs det kanske en större, mer principiell diskussion: Vad händer om även bloggplattformarna börjar bestämma vad du får yttra på det utrymme de tillhandahåller? Ja, du kan fortfarande skaffa dig utrymme på ett webhotell, men om även de börjar ha åsikter? Det behövs också en övergripande diskussion om ansvar. Var upphör det redaktionella ansvaret? Hur ser vi på budbärarimmunitet? Och hur riskerar aktörer att ta på sig ett ansvar de inte egentligen behövt genom att helt enkelt vara för klåfingriga?
• Att pressen städar upp innebär inte att åsikterna försvinner. De hamnar någon annanstans där de är någon annans ansvar. Risken är att de hamnar någonstans där det är ännu mörkare och ännu mindre insyn.
• Jag tror, liksom Anna Troberg, att ett deltagande i diskussionerna hade givit bättre effekt än att efter- eller förmoderera. Jag tror också, liksom Anna Troberg, att ett grundläggande problem är just att kommentarerna lämnats vind för våg. Det blev helt enkelt fel från början.
• Jag är ett stort fan av Trobergs arbete i den här frågan. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt jobb med att argumentera och dessutom själv föregått med gott exempel. Dock: Jag är inte säker på att det är en partiledares uppgift att lägga sig i hur Aftonbladet beslutar hantera sin svans av troll. Hur hade vi reagerat om det hade var Håkan Juholt istället för Anna Troberg?
• Och nej, alla åsikter är inte lika mycket värda. Faktiskt. Kunskap spelar roll, och måste tillåtas spela roll. Men däremot har givetvis alla samma rätt att ha en åsikt och yttra den.

Ungefär så.

Dagen innan min radiodebut lanserades dessutom en ny tankesmedja: Demos. Vi kommer att jobba övergripande med demokratifrågor. Jag har länge saknat en arena där sakfrågor kan sättas in i ett större sammanhang. I synnerhet integritetsfrågorna har gärna separerats och när man velat uttrycka en oro för helheten viftas det alltid bort med att “nu diskuterar vi specifikt det här”. Så därför skapar vi den arenan själva. Vi vill kort och gott sätta in saker i ett sammanhang, förstå och förklara varför vi har vissa principer och varför de är viktiga att försvara.

Vi har för avsikt att ägna hösten åt att fördjupa oss i följderna av terrordåden den elfte september 2001, och det var också därför vi valde tioårsdagen för lansering, väl medvetna om att vi riskerade att drunkna i bruset. Grejen är nämligen den att alla ville ta sin chans att göra utspel just den dagen, och därefter återgick allting till det normala. Vi anser emellertid inte att tio års “krig mot terrorismen” kan sammanfattas i ett par reportage och kompletteras av ett par debattartiklar i syfte att föra fram sin egen hjärtefråga. Vi tror att sviterna av attackerna, skräcken för terrorismen och vad vi gör med våra egna demokratier på grund av den skräcken är något som behöver stötas och blötas betydligt mer än så. Därför kommer 9/11 att vara vårt huvudfokus under hösten.

Och vi behöver er hjälp. I egenskap av redaktör efterlyser jag folk som kan och vill skriva, men vi kommer också att behöva människor som vill hjälpa till att dra ihop seminarier och studiecirklar, som kan knacka kod och designa hemsidor, som kan marknadsföring och PR, som har kontakter, eller som bara har idéer. Vi behöver hjärnor. Vi är långt ifrån fullärda och tar tacksamt emot kunskap. Och kanske viktigast av allt: Vi behöver kritiker. Knivar blir inte vassare av att smekas varsamt med babyolja och bomull.

Det återstår som ni förstår mycket att göra, men nu är vi i alla fall på banan. Vi har en del träning framför oss innan vi kan sparka boll med Zlatan, men vi har tagit på träningsoverallerna och hittat en misskött grusplan att träna på istället för att bara stå på läktaren och bröla.

Välkomna!

Andra bloggar om: tankesmedja, demos, demokrati, integritet, elfte september, unni drougge, anna troberg, radio ett

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och även om det exakta antalet ord en bild säger i själva verket är mycket varierande, så har en bild onekligen förmågan att förmedla ganska mycket information. En riktigt bra bild kan förändra världen.

En sådan bild visar de tre olympiska medaljörerna på 200-meter i Mexico City 1968: Tommie Smith, Peter Norman och John Carlos. En välkänd bild, en bild som när den kaplades ut över världen väckte både sympati och avsky. Ju mer jag har lärt mig om bakgrunden till den bilden, desto djupare har också min respekt för de tre på podiet blivit. Det här är bakgrunden.

Sextiotalet var på många sätt medborgarrättsrörelsen årtionde, åtminstone i USA där kraven på jämlikhet oavsett kön och ras ställdes allt oftare och högre. Framför allt rasfrågorna kom att leda till ett antal blodiga sammandrabbningar mellan polis och demonstranter och inför OS 1968 var stämningen hetsk. Flera av det amerikanska friidrottslandslagets färgade övervägde att stanna hemma men övertalades av såväl ledare som kamrater att åka till Mexico City.

Även i Mexico City pågick oroligheter och de mexikanska myndigheterna liksom Internationella Olympiska Kommittén fruktade att de olympiska spelen skulle störas. Medan de mexikanska myndigheterna gjorde sitt för att stävja oroligheter i närheten av de olympiska arenorna gick IOK till de nationella förbunden och meddelade att inga politiska manifestationer fick genomföras av atleterna. Och så skedde heller inte, förrän vid prisutdelningen för 200 meter.

Tommie Smith och John Carlos hade tillsammans med flera andra av de amerikanska friidrottarna diskuterat möjligheten att genomföra någon form av manifestation, att ta chansen att rikta omvärldens blickar mot USA:s baksida. Väl medvetna om att något sådant skulle få konsekvenser och utan att nå enighet i hur en sådan manifestation skulle yttra sig beslutade man att det helt enkelt var upp till var och en att avgöra vad, om något, man ville göra. Flera prisutdelningar hade redan hållits innan Smith och Carlos sträckte upp sina knutna handsbeklädda händer i en Black Panther-hälsning.

Förutom vetskapen om att politiska manifestationer strikt förbjudits och att allt sådant skulle få allvarliga konsekvenser, måste man också förstå den stämning som rådde bland idrottarna. De fick bristfälligt med information om vad som hände hemma och oroade sig rimligen, och dessutom gick det rykten i truppen om att det fanns prickskyttar runt arenan, redo att omedelbart tysta den som försökte använda sin stund i rampljuset till att protestera. Det låter osannolikt, men Smith och Carlos trodde att det kunde vara sant. Och det faktum att de ens övervägde möjligheten att det var sant ger kanske också en fingervisning om den situation som rådde. Det här är också anledningen till varför den tredje mannen på prispallen, Peter Norman, inte får glömmas bort.

Peter Norman sprang för Australien. En vit frälsningsofficer som ingen egentligen hade räknat med i finalen. Det skulle stå mellan amerikanerna. Men Norman, som förbättrat sitt personliga rekord flera gånger på banorna i Mexiko, sprängde den amerikanska dominansen och knep en andraplats. Inför prisutdelningen berättade Smith och Carlos för Norman vad de tänkte göra. De ville ge Norman en chans att avstå från att delta i ceremonin eftersom de helt enkelt inte visste vad den omedelbara reaktionen på deras manifestation skulle bli. Norman sa sig stödja deras sak. Det var faktiskt hans förslag att de två skulle dela på ett par handskar, då John Carlos glömt kvar sina handskar i OS-byn. Det är anledningen till att Smith höjer höger hand och Carlos vänster. På vägen till ceremonin mötte de tre en amerikansk roddare som bar ett OPHR-märke (The Olympic Project for Human Rights), samma märke som också bars av Tommie Smith och John Carlos. Norman frågade om han kunde få bära det under prisutdelningen. Därmed var även hans öde beseglat.

Tommie Smiths och John Carlos Black Panther-hälsning rörde upp känslor och fick kännbara konsekvenser. De skickades hem från OS, och väl hemma stämplades de som opatriotiska, fick ta emot dödshot och hade mycket svårt att hitta försörjning. Det bör dock nämnas att den amerikanska olympiska kommittén initialt motsatte sig IOK:s beslut, men den olympiska kommittén hotade då med att utesluta hela det amerikanska friidrottslaget istället. Inför detta hot kapitulerade amerikanerna. Ett litet ljus i det mörkret är tränaren för löparna som från högre ort beordrades skicka hem dem. Han vägrade med hänvisning till att hans atleter tränat och tävlat exemplariskt och att han som ansvarig för det rent sportsliga således inte hade några som helst skäl att skicka hem sina medaljörer. Underförstått: Jag tänker inte göra ert skitgöra!

Peter Norman, vars enda “synd” i sammanhanget var att han bar en badge till stöd för mänskliga rättigheter och befann sig på den prispall han förtjänat äran att stå på, fick även han represalier. Han skickades visserligen inte hem från OS, men nekades möjligheten att representera sitt land i OS i München 1972, trots att han var kvalificerad för både 100 och 200 meter. Australien valde att inte skicka någon sprinter alls, den enda gången sedan 1896 landet inte varit representerat på någon sprintdistans, hellre än att skicka Peter Norman.

Med tiden har Smith och Carlos fått viss upprättelse och erkännande. Bland annat har en staty som visar de två på prispallen rests vid San Jose State University. Peter Normans plats på monumentet är tom. Inte för att förringa hans del i det hela, utan som en symbolisk plats där den som vill kan stiga upp och visa sitt stöd. Norman närvarade och höll tal vid avteckningen av statyn.

Peter Norman förläts däremot aldrig av sitt hemland. Vid OS i Sydney 2000 blev Norman inte inbjuden av Australiens olympiska kommitté. Att bjuda in sina före detta stjärnor är annars kutym. När det amerikanska friidrottslaget fick kännedom om detta bjöd de själva istället in honom som hedersgäst. Ironiskt nog hade Peter Normans australiska rekordtid från Mexico City 1968 räckt till guld i Sydney 2000.

Både Tommie Smith och John Carlos lämnade friidrotten för karriärer inom amerikansk fotboll, och Tommie Smith är numera föreläsare medan John Carlos är friidrottstränare. Peter Norman dog 2006. Tommie Smith och John Carlos var kistbärare på hans begravning. Det amerikanska friidrottsförbundet har utlyst den 9:e oktober, den dag då Norman begravdes, till Peter Norman-dagen.

Så vad är det då med den där bilden? Vad är det för historia den berättar? Tja, det beror säkert på betraktaren. Då det begav sig berättade den för vissa om segregationen i USA, och för andra kanske om uppror. För mig berättar den idag en historia om tre män offrade sina karriärer för möjligheten att stå upp för vad de ansåg var rätt. För mig berättar den en historia om civilkurage och om medmänsklighet som hudfärg och landsgränser inte rår på. Hade deras liv sett annorlunda ut om de avstått från manifestationen? Tveklöst. Hade det varit enklare att avstå? Definitivt. Hade det rent av varit bättre rent strategiskt att “följa spelets regler” och bli idrottshjältar och från den positionen försökt opinionsbilda? Möjligt, men tveksamt. Rörelser behöver symboler, och symbolvärdet i den här bilden kan inte nog understrykas. Den har utnämnts till den tredje mest inflytelserika bilden under 1900-talet, efter månlandningen och Kennedyattentatet. Hade någon av dessa tre unga idrottare den karisma och diplomatiska förmåga som hade krävts för att driva på debatten från den något förhöjda position som skapats av en OS-medalj? Föga troligt.

Tre idrottare valde att ta sin chans att göra skillnad, att stå för det de trodde på, även om det kostade dem personligen. Det är något att försöka komma ihåg när en kusin vädrar sin rasism på släktträffen, när en kollegas förslag ignoreras för att hon är kvinna, eller när man förväntas rösta i strid med sin övertygelse i parlamentet för att visa regeringsduglighet.

Tommie Smith och John Carlos bär Peter Norman till hans sista vila.

P.S Innan detta PS gjorde jag en ordräkning på texten. Den innehåller 1286 ord, och textfilen ligger på en storlek av 8 KB. Bilden av de tre medaljörerna är emellertid på 39 KB. Så trots att min text innehåller fler än tusen ord innehåller bilden ändå nästan fem gånger så mycket information. Ordstävet är således sant, med råge.

Andra bloggar om: tommie smith, peter norman, john carlos, mexico city, 1968, os, medborgarrätt, rasism, protest, manifestation, civilkurage, intressant?

Efter att ihärdigt och konsekvent ha försvarat yttrande- och åsiktsfrihet i åratal trodde jag att jag hade spelrum att raljera lite utan att förklara mig närmare. Uppenbarligen inte. Givetvis finns det alltid någon bokstavstroende som inte kan eller vill förstå att allting kanske inte ska tas på blodigt allvar, i synnerhet inte när det bland annat är kategoriserat som kåseri.

Men. På något plan antar jag att jag ska tacka för det, eftersom det tvingar mig att fundera och förtydliga ett och annat, såväl för mina läsare som för mig själv.

När jag skriver fårskock så är det med betoning på “skock”, inte “får”. Alltså: Problemet som fårskocken symboliserar är mobbmentaliteten. Man brukar om lyckade kombinationer säga att det är något större än summan av dess delar. Nå, en fårskock är motsatsen. Den är dummare än summan av dess delar. Den är till och med dummare än någon av dess enskilda delar. Det finns många exempel på det. Jag antar att det är befriande att vara en del av en pöbel, en icke-tänkande cell i en större organism. Att känna tillhörighet är att känna trygghet.

Men vad fårskocken jag skrev om tidigare idag symboliserar är också hur den är lättledd och låter sig utnyttjas. Vare sig det handlar om kultur, eller politik. Det handlar om minsta gemensamma nämnare. Vill man kränga plattor gör man det bäst genom att rikta sig till de som inte är musikintresserade. Vill man vinna val vänder man sig bäst till de som inte är politiskt intresserade. Ointresserad är inte detsamma som dum, märk väl.

Den fårskock jag iakttog var således en som i mina ögon symboliserade en grupp förenade av minsta gemensamma nämnare: Ett i bästa fall måttligt intresse för musik och en vilja att röra lite på sig och vara en del av en grupp. Och i det ögonblicket symboliserade de samtidigt den ointresserade majoritet av medborgare som röstar “som man ska” för att man tillhör den ena eller den andra gruppen och så har man alltid gjort, stjärnstopp!

Likheten ligger alltså i man har mest att vinna på att vända sig till de som inte är intresserade av att fördjupa sig utan nappar på det som är lättillgängligt. Som stadig fyrtakt, eller hårdare tag. Som vers-refräng-halvtonshöjning, eller lägre skatt. Som “kom igen nu allihopa!” eller “allt är XX:s fel!” Man kan med ganska enkla medel förvandla normalbegåvade, tänkande individer till en lättledd, okritisk massa.

Vare sig kultur eller politik som riktar in sig på minsta gemensamma nämnare, som vänder sig till den temporära fårskocken, är särskilt bra. Men den vinner, om och om igen. Kanske är det därför vi så ofta ropar efter ledare, istället för att vara våra egna.

Andra bloggar om: fårskock, flockmentalitet,

Pain of Salvation spelade på Å-Festen i Eskilstuna igår och som ett ganska nykläckt fan kände jag mig tvungen att vara där. Jag är visserligen varken lika nyckläckt eller ett lika stort fan som min tvåårige son, men ändå.

Jag hade mina farhågor om att spelningen skulle kunna bli lite halvmesig med tanke på att de inte spelar för sin egen publik och kanske känner sig tvungna att snälla till sig en smula, och de farhågorna besannades delvis. Inte för att det är fel att anpassa sig lite efter publiken alltså. Det är ju inte deras fel att det råder kulturskymning i Sverige och att Pain of Salvation sannolikt är Sveriges mest underskattade band. Liksom Opeth är de rätt stora i andra delar av världen men tämligen okända på hemmaplan. Den enda anledningen till att de dök upp på just Å-Festen är för att de har sina rötter i Eskilstuna.

Ändå krämade de periodvis på rätt hårt, men avbröt sig själva med snällare ballader och något slags skitigt 70-talsstuk som verkar vara Pain of Salvations senaste inriktning. Oavsett vad de företar sig så gör de det lika kompetent och med samma glädje och därför är det svårt att inte tycka om det. Så länge de inte tvättar bort den egna prägeln i form av tunggung, avig polyrytmik och oväntade vändningar så kommer de undan med i stort sett vilken korsbefruktelse som helst. Jag vill också ge lite plus i kanten för ett band som är vana att spela för betydligt större publik men gör en avstickare till hemstaden och spelar för en fåhövdad publik som inte känner till låtarna, och ändå går all in i själva uppträdandet. Proffsigt och passionerat.

Efter Pain of Salvation gjorde jag det fatala misstaget att dröja mig kvar på festivalområdet för att se vad som skulle komma därefter. Visserligen hörde jag ett klart kompetent band på den lilla scenen i öltältet intill vars namn jag inte uppfattade men ska kolla upp, men på stora scenen drog det så småningom ihop sig till vad som tydligen var huvudnumret – Rydell & Quick! Flygande Spagettimonster, vilket elände!

Jag är så ute att jag aldrig hade hört talas om Rydell & Quick tidigare, och om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag ha gått därifrån i god tid innan de började spela och därmed fortsatt sväva i ljuv okunnighet om deras existens. Rydell & Quick är nämligen någon läskig hybrid av coverband och en gubbigare version av E-Type. En sångare/gitarrist med grå hästsvans och östgötsk brytning, en blond snärta med påklistrat leende, klichériktig outfit tutandes i en saxofon, en hårdrocksbasist som verkade ha gått fel och som antagligen tar sig en lång varm våldtäktsdusch efter varje spelning, och två (!) trummisar. Varför då!?

Men det mest otäcka med Rydell & Quick var inte bandet i sig, som jag motvilligt måste medge framförde sina dängor på ett kompetent sätt. Nej, det otäcka var publiken, som vid det laget vuxit avsevärt. En publik bestående av fulla medelålders människor som glatt stapplade i otakt till musiken. En pöbel som okritiskt lydde minsta instruktion från scenen. (Upp med armarna! Klappa takten! Sjung med nu!) En skock får i kulturskymningen.

Halvvägs in i den tredje låten kom en ölmugg flygande genom luften och landade på scenen, tätt följd av en till. Strax därefter släpade vakterna ut en överförfriskad och omedgörlig herre, och tanken for genom mitt huvud att den mannen var den ende i fårskocken som hade någonting innanför pannbenet. Enbart genom att vara avvikande. Den moderna motsvarigheten till killen som säger “I’m not!” när alla andra entonigt mässar “Yes, we are all individuals” i Life of Brian.

Jag vet att det låter elitistiskt och jag tänker inte be om ursäkt för det. Fårskocken symboliserar allt som är fel i samhället. Pöbelmentaliteten, ytligheten, frånvaron av kritiskt tänkande. De där människorna får rösta, och det finns ingen anledning att tro att de väljer sina representanter med större omsorg än de väljer sin kultur.

Andra bloggar om: kulturskymning, kultur, pain of salvation, rydell & quick, intressant?

Internet glömmer inte, heter det. Internet kan dock bli förvirrat när någon byter namn. Därför tänkte jag hjälpa det lite på traven.

Annie Lööf är alltså före detta Annie Johansson, riksdagledamot och en möjlig efterträdare till Maud Olofsson som partiledare för Centerpartiet. Annie Lööf är samma Annie Johansson som många av oss in i det sista hoppades skulle ha ryggrad nog att sänka FRA-lagen, men som i sista stund vek ner sig. Efter att ha pratat om Dagny Tagart och citerat Benjamin Franklins vackra citat om trygghet och frihet och därmed besudlat det å det grövsta.

Jag tänkte bara göra Internet en tjänst och koppla fakta till det nya namnet. Det vore nämligen tråkigt om framtidens väljare missade relevant information vid en sökning.

Andra bloggar om: annie lööf, annie johansson, fra

Få som engagerar sig i samhällsdebatten har väl missat att det riktats en hel del kritik mot såväl media som makthavares inkonsekvens vad gäller ordval efter terrordåden i Norge förra veckan. Inledningsvis var det ett terrordåd, och så kallade experter släpptes lös med teorier om vilka som låg bakom. (Islamister, så klart, men vilka?) När det sedan började stå klart att det var en ljushårig jeppe med blå ögon och ett mycket norskt namn förändrades retoriken. Nu var det plötsligt ett “våldsdåd” av en “ensam galning”. Någon, minns inte vem, rapporterade via twitter morgonen efter morden att de fyra största svenska tidningarna använde orden “terror” och “terrorist” i sina artiklar exakt noll gånger. Statsminister Reinfeldt muttrade något om “ensam galning” och gjorde det han brukar när det osar katt: Gick upp i rök.

Därefter har ordvalen ändrats igen och nu verkar vi motvilligt ha landat i att Breivik nog är en terrorist trots allt. Fastän han är blond och blåögd och kristen och slätrakad, och trots att han inte sprängde sig själv. Det är inte orimligt att tro att kritiken bidragit och att Breivik kanske hade fortsatt vara en ensam galning om inte diverse tyckare och tänkare höjt rösten. Men det här har ni redan reflekterat över.

Vad jag sitter och funderar över nu är att även efter att man kommit fram till att även vita människor kan vara terrorister så skiljer sig rapporteringarna och analyserna betydligt från andra terrordåd. Vi får veta massor av saker om Breivik, om hans motiv, hans bakgrund, hans eventuella personlighetsstörningar och så vidare. Och missförstå mig nu inte – jag tycker att det är bra. Vad som bekymrar mig är att vi inte får samma information annars. Vad vet vi om de som bombade London för några år sedan, förutom att de var muslimer? Vad vet vi om flygplanskaparna den elfte september 2001, förutom att de var muslimer? I stort sett ingenting, vill jag påstå. I vart fall inte som vi fått veta via massmedia.

Nu är Anders Behring Breivik ett tämligen unikt fall. Jag förstår att det är mer lockande att grotta ner sig i, men jag tycker inte att det räcker som förklaring. Jag landar istället i den otäcka slutsatsen att det finns ett betydligt större behov av att förklara Behring Breivik, och att det i övriga fall räcker med att de är muslimer. Det betyder inte att media tycker så. Det kan lika gärna betyda att folk i allmänhet nöjer sig med den förklaringen och att det därför inte finns några pengar att tjäna på att fördjupa sig i vilka demoner som eventuellt får en människa att spränga sig själv i julrushens Stockholm. Ty mediahusen är vinstdrivande och har inget att tjäna på att besvara frågor som ingen ställer.

Likväl är det illa om jag har rätt. Illa därför att det befäster bilden av att terrorister vanligen är muslimer, och att muslimer därför är potentiella terrorister. En bild som faktiskt har mycket lite med verkligheten att göra. Majoriteten av terrordåden i Europa utförs av andra än islamister, och en anledning till att det inte uppfattas så av allmänheten kan vara att de dåd som har utförts av islamister har fått väldigt stor uppmärksamhet. Liksom de dåd som inte utförts men där larmet har gått, som när man raidade fyra palestinska familjer i Göteborg förra året. Eller som när några algerier i Storbritannien misstänktes tillverka ricin – en ickehändelse med långtgående konsekvenser. En annan förklaring kan vara att andra dåd inte kallas för terrorism. John Ausonius sköt invandrare på 90-talet och Peter Mangs gjorde samma sak förra året, men tänker vi på det som terrorism? Sannolikt inte. Ändå vill jag påstå att de båda lyckades hålla en stad i skräck och nog kan man påstå att de hade ett, om än diffust, politiskt syfte med sina handlingar? Ändå tänker vi normalt inte på dem som terrorister. Men en stolle som tar livet av sig själv på ett förvisso spektakulärt sätt? Terrorist!

När jag skummar igenom artiklar om Breivik får jag en känsla av att man lägger en hel del krut på att smutskasta honom. Varenda liten detalj som är falsk eller missförstådd ska granskas, ner till rena hårklyverier. Som att det behövs. Han har kallblodigt mördat 76 människor. Han är ett jävla kräk. Mycket öppnare dörr att sparka in är svårt att finna. Jag tror att det finns ett stort behov av att skilja ut Breivik från mängden, att understryka att han inte är som oss. Kanske sover vi bättre om natten då. Kanske slipper vi fundera över om det finns en sjukdom i samhällskroppen som Breivik är ett symptom på.

Avslutningsvis: För några dagar sedan diskuterade jag just detta med ordval. Lholmq42 på Webhackande skickade mig då följande skärmdump. Titta på den och fundera en stund på dess innebörd.

Andra bloggar om: anders behring breivik, terrorism, ordval, retorik, media, intressant?

Idag blir det bara ett citat. Jag har inget att tillägga.

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

- Göran Widham

Andra bloggar om: krig, terrorism, demokrati, jens stoltenberg, göran widham

Tisdagen den 21:a juni fick sex fotografer i uppdrag att fotografera några olika platser i London. De instruerades att hålla sig på allmän plats och fotografera omgivningen så som de normalt gör. Syftet med aktionen var att undersöka hur privata säkerhetföretag reagerar.

Alla sex fotograferna hindrades vid något tillfälle. Tre möten slutade med att polis tillkallades.

Det finns ett par saker jag tycker att man kan lära sig av den här filmen:

1. Privata aktörer försvarar sina intressen. Det är inget konstigt i det. Deras intresse ligger inte i att försvara dina rättigheter utan att försvara sina domäner, och de är uppenbarligen beredda att försöka skapa buffertzoner genom att agera auktoritärt och agera utanför sina befogenhetsområden.
2. Känn till dina rättigheter. Det här är något jag tror att vi är ganska dåliga på i Sverige. Vi är bättre på att hålla reda på förbuden.
3. Stå på dig. Återigen något jag tror att vi är ganska dåliga på. Vi vill inte ställa till scener och dessutom tenderar vi att lyda vem som helst i uniform. Jag besparar er mina teorier om varför det förhåller sig så, för den här gången.
4. Var hövlig. Även om du vet att du har rätt och blir förbannad över att någon försöker hindra dig utan att ha befogenheter så desarmeras situationen av att man uppför sig civiliserat. Trots allt så är personen i kostym också en människa och kapabel till mänskliga känslor som rädsla, ilska med mera som kan göra situationen mer otrevlig än nödvändigt.
5. Låt dem inte använda polisen som hot. Om du har rätten på din sida är polisen din vän. Samtliga tre polisinsatser i filmen slutar i samförstånd mellan polis och fotograf.

Slutligen vill jag bara inflika att det är djupt ironiskt att privata bolag och väktare är så kameraskygga i just London, världens mest kameraövervakade stad. Byggnader får fotografera människor men människor får inte fotografera byggnader, tycks man resonera. Det är nästan roligt. Bara nästan.

Andra bloggar om: fotografering, rättigheter, frihet, allmän plats

Finns det en potentiell terrorist även i vår egen rörelse? Tanken slog mig när jag tittade på nyhetsmorgon och hörde Lena Sundström tala om Anders Behring Breivik och miljön som de främlingsfientliga frodas i på nätet. Hon beskrev det som en uppiskad stämning där domedagsprofetiorna duggar tätt och klockan alltid är fem i tolv.

Nu är det här förvisso inget nytt. Det hon säger är samma som jag hört och läst flera gånger förut och det stämmer sannolikt mycket väl. Att man sluter sig tätt samman med taggarna utåt i ett “du är antingen med oss eller mot oss”-läge bidrar förstås också. När man ser alla andra som fiender och bara samtalar med sina egna blir man lätt både färg- och fartblind. Det är ingen tillfällighet att sekter bannlyser input från källor som kan visa på en annan världsbild än den godkända. Samma effekt kan sannolikt uppnås även på helt frivillig basis. Att gå helt in i en rörelse är nog aldrig riktigt sunt.

Det som träffade mig som en käftsmäll var insikten om att jag har sett en hel del av samma variabler Lena Sundström talar om i den rörelse jag själv är en del av – piratrörelsen. Det uppskruvade tonläget, brådskan att rädda världen innan det är försent, frustration och en hel del ilska, kompromisslöshet, med oss eller mot oss, och så vidare. Det finns även där, även om vi saknar ideologiska likheter. Men jag tror inte att ideologin är det avgörande.

När jag var som mest engagerad upplevde jag en ständig känsla av stress. Det var ofta en känsla av “innan det är försent”. Fem i tolv är en ganska passande beskrivning. Jag kände också att jag inte räckte till, att jag inte hann ta del av all information, smälta den, bearbeta den. Ständigt på språng. Och med miljarder interna kanaler och informationskällor blev det till slut omöjligt att ha en fullständig bild ens av den egna rörelsen, än mindre av omvärlden. Perspektivet blev till slut ganska enahanda och lilaskimrande.

Jag kan knappast vara ensam om att ha upplevt det här. Jag har sett många som går in helhjärtat och brinner tills de brunnit ut. Som bara försvinner. Men det finns ingen tid att spilla på dem heller, vi måste skynda vidare, klockan är fem i tolv.

Utan att ha läst mer än brottstycken av Behring Breiviks planering har jag förstått att hans planering varit mycket långsiktig och målmedveten. Det kräver sin man att vara så disciplinerad. Det ter sig på sätt och vis som en typisk “nördmentalitet”, i brist på bättre ord, och nördar har vi gott om i piratrörelsen.

Nu vill jag inte svartmåla min egen rörelse, det är inte vad det här handlar om. Jag älskar mina pirater och jag har inte träffat någon som skulle göra en fluga förnär. (Även om jag vet en som är paniskt rädd för getingar och gick en skuggboxningsmatch mot just en sådan på en uteservering.) Det finns heller inga ideologiska tendenser som skulle göra terrordåd försvarbara. Men Behring Breivik lämnade Fremskritspartiet för att de var för mesiga. Hur många finns det i vår egen svans som tycker att Piratpartiet är för mjäkigt? Av de som brunnit ut och försvunnit, finns det någon vars tålamod helt enkelt håller på att ta slut? Ser ni någon i forumen som skriver långa poster på dygnets alla timmar och är frikostig med versaler och utropstecken? Vet vi vem den människan är?

För det är ju så att det finns mängder av människor i rörelsen som vi aldrig träffat. Som bara är ett screenname. Det är därför det är så lätt att försvinna. Ingen saknar en, ingen märker något för informationsflödet är fortfarande överväldigande. Vi vet inte vem som döljer sig bakom namnet, vilka demoner som hemsöker människan, vilka medel som kan anses helga ändamålen.

Jag tror att vi alla behöver vara lite mer uppmärksamma. Jag kan bara tala för den rörelse jag själv har varit och fortfarande är en del av, men hur ser det ut hos er andra? Istället för att peka finger och smeta guilt by association över alla vi inte gillar borde vi nog rannsaka våra egna led. För även om ideologin i sig, oavsett vilken den är, inte försvarar våld så är nog många rörelser kapabla att göda en virrpanna till en punkt där han eller hon anser att våld, sabotage och terrorism är försvarbart. Någon som ser sig själv som ett verktyg i den ärofyllda revolutionen. Det är en anledning så god som någon att se över det interna klimatet.

Andra bloggar om: debattklimat, terrorism, våld, ideologi, rörelse, rannsakan, intressant?

Alla mina informationsflöden fylls konstant av ohyggliga uppgifter om dåden i Norge. Det är omöjligt att undvika med mindre än att helt enkelt stänga av både dator och mobiltelefon, eller sig själv. Inte för att jag vill undvika det. Jag försöker tillgodogöra mig så mycket information jag kan, men jag känner mig lite som en gam. Som en av de där som stannar vid en olycksplats och glor eller filmar istället för att hjälpa till eller bara köra vidare. När tragedier händer någonstans i världen är Twitter bilfönstret vi förhäxat betraktar det genom.

“En människas död är en tragedi. Tusen är statistik”, sa Josef Stalin. Han hade både rätt och fel. Det behövs inte tusen. Åttio räcker gott och väl för att reducera människorna till siffror. Jag ljuger inte när jag säger att jag blivit mer illa berörd av enskilda våldsdåd, och jag tror att det är en mänsklig reaktion. Dels för att vi i enskilda fall får mer detaljer och får veta mer om offret, och dels är det kanske en psykologisk försvarsmekanism. (Att metablogga är möjligen också en sådan försvarsmekanism) Åttio kallblodigt ihjälskjutna, det går inte att ta in annat än genom att behandla det som statistik.

Kanske är det också därför som en del börjar försöka ta billiga politiska poänger. De flesta skulle avstå från det när en person blivit mördad, av respekt för den personen och de anhöriga, men när det är så många offer att det är statistik blir det opersonligt och mer fritt fram.

Ärkepuckot Kent Ekeroth var såklart snabbt ute med en “fyndig” tweet där han undrade om någon vågade sig på en gissning om vilka som låg bakom bombdådet i Oslo. Strax därpå fyllde han på med “jag kommer inte att kalla er islamofober”. Detta kommer han sannolikt att få äta upp en lång tid framöver, och det med rätta, men ärligt talat: Hur många trodde inte att det rörde sig om ett dåd med kopplingar till al Qaida eller liknande i det läget? Hur många tänkte inte att Norges inblandning i Natoledda krig i mellanöstern var motivet?

Så flyttades fokus till Utøya och det började gå upp för världen att något ännu ohyggligare utspelade sig där. Och av rapporterna därifrån att döma började man ana att det inte rörde sig om någon svartmuskig gärningsman. Senare igår kväll började det också bekräftas och till slut greps en blond, 32-årig norrman. Samtidigt svängde också tonläget på Twitter till att i vissa fall uttrycka ren skadeglädje mot de dumma, dumma Sverigedemokraterna och andra islamofober som varit för snabba på enterknappen.

Personligen tycker jag att det är lika vidrigt. Så Kent Ekeroth ville använda en tragedi för att smutskasta islam. Andra vill använda samma tragedi för att smutskasta Kent Ekeroth. Vad är skillnaden?

I februari 2010 dödades två svenska soldater i Afghanistan. När detta hände var jag mediaansvarig i Piratpartiet. Jag vet hur det kokade i våra led just då och jag kände mig nödgad att be folk hålla käften och förklara varför det var en dålig idé att försöka plocka den där poängen som dinglade framför oss. Samtidigt fick jag nästan sitta på mina egna händer för att inte göra det jag gör bäst – skriva en sarkastisk drapa och spy galla på Sten Tolgfors och Ingvar Åkesson, vars avlyssning av kabeltrafik i Sverige på något magiskt sätt skulle skydda svensk trupp i Afghanistan. Jag ville så jävla gärna trycka upp det i ansiktet på dem. Men jag ansåg att respekten för de stupades anhöriga var viktigare. Kanske var det rent av ett mediastrategiskt misstag. Kanske har man inte råd med moral om man vill få mediaspinn och lyckas i allmänna val. Men det var så jag såg på saken då, och det är så jag ser på saken fortfarande.

Vare sig du vill antyda att muslimer är terrorister, att Sverigedemokraterna har fel, eller för all del att övervakning inte skyddar mot galningar, så är det fortfarande att använda mördade människor som slagträ i en diskussion som sannolikt och förhoppningsvis ingen annan än du själv bryr sig om. Att plocka billiga poäng på tragedier är bara smaklöst, oavsett vilken sida som ägnar sig åt det. Det för oss inte en meter framåt, bidrar inte till någon förståelse utan skapar bara mer klyftor och hat.

Dessutom är det korkat att sticka ut hakan för tidigt. Ekeroth gjorde det. Nu gör hans meningsmotståndare det. Men tänk om den blonde norrmannen mot alla odds är oskyldig? Tänk om han inte var ensam? Betänk att nazister och jihadister är förenade i sitt hat mot judar. Fiendens fiende är en vän så länge det finns ett gemensamt mål. Så tänk om det visar sig vara en gemensam operation? Eller någon annan av många förvisso osannolika alternativ. Bara tänk om den ensamme galningen inte var vare sig ensam eller galen. Låt Ekeroth vara ett varnande exempel på hur det kan gå om man inte tänker innan man twittrar.

Andra bloggar om: Utøya, Oslo, intressant?

photo © 2004 flattop341 | more info (via: Wylio)
Jag ser en obehaglig utveckling i samhället gällande evenemang och polisinsatser. Vi ser ut att gå mot att det blir kutym att arrangören får ta notan för polisens insats. Under flera år har det talats om att låta klubbarna ta notan i samband med högriskmatcher i fotbollen, och på kort tid har det nu kommit rapporter om hur festivalarrangörer får pröjsa för att polisen höjer beredskapen. Min ryggmärgskänsla är att det här är helt uppåt väggarna.

För rimligen är det så att vad som händer under arrangemanget, på avsett område, är arrangörens ansvar. Där är det givet att arrangören skall hålla med väktare och andra säkerhetsarrangemang, såväl som bekvämlighetsinträttningar och annat. Jag utgår från att lämplig myndighet gör en bedömning av läget i samband med att en ansökan om att arrangera en festival eller dylikt inkommer och att det är ett villkor för tillstånd är att de minimikrav på säkerhet som sätts upp efterföljs. Rätta mig om jag har fel.

Men vad som händer utanför arrangörens område kan inte vara arrangörens ansvar. Om fotbollssupportrar slår sönder skyltfönster och varandra nere på stan före, under eller efter en fotbollsmatch så är det fortfarande samhällets ansvar. Vi betalar skatt för att bland annat ha en poliskår som skyddar oss och vår egendom, även när det spelas fotboll. Detsamma gäller förstås också festivaler eller annat. Om vi accepterar ett förfarande där polisen tar betalt av en arrangör så öppnar vi också på sikt för att polisen bara arbetar för den som har råd.

Och tydligen accepterar vi det. Förfarandet tycks ju vara så pass vanligt att det finns en prislista på vad polisen kostar. Det är för övrigt en mycket intressant prislista. Jag höjer på ögonbrynen när jag läser att en polisbil kostar fyra kr per påbörjad kilometer. En snabb jämförelse ger vid handen att det är avsevärt billigare än taxi. Taxi Stockholm tar dryga nio kronor per kilometer.

Här börjar det bli riktigt intressant, ty det händer att gammelmedia försöker göra sitt jobb som granskare av makten, och vid sådana tillfällen händer det också att en och annan politiker kritiseras för att ha en stor taxinota, som skattebetalarna får stå för. Ett sådant fall är Fredrick Federley. Hans förklaring till att han åkte taxi i tid och otid, även när det inte var tjänsteärenden, var att det finns en hotbild mot hans person och att han därför har direktiv från polisen att åka taxi istället för att resa kollektivt. En fullt acceptabel förklaring, vill jag tillägga. I en demokrati får vi inte tillåta att en folkvald politiker begränsas i sin rörelsefrihet medelst hot.

Men: Om en taxi kostar nio spänn per kilometer och en polisbil bara fyra, borde då inte den politiker som av säkerhetsskäl bör köras från punkt A till punkt B och tillbaka skjutsas av polisen? Det är ju betydligt billigare, och mycket säkrare blir det ju knappast. Om vi bortser från att somliga har en tendens att ramla och slå sig när polisen kör dem till häktet då, men jag tror att våra folkvalda är ganska stadiga på foten.

Själv tar jag tio procent på mellanskillnaden för mitt spartips.

Andra bloggar om: polis, säkerhet, arrangemang, spartips, intressant?