Skip to content

Kategori: Samhälle

Låt haverikommission utreda politikens skadliga verkningar

Poly TicsPorr Politik är inte sex samhället. Att porr politik är lika med sex samhälle är den ultimata lögnen och porrindustrins politikens största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins politikens påverkan på oss alla och hur porren politiken förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet samhälle och demokrati genom att utge sig för att skildra sex och lust vara just samhället.

Genomsnittsåldern för när pojkar barn börjar titta på porr nyheter är 11,5 år inte fan vet jag. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan Länder bombas tillbaka till stenåldern och män makthavare trycker sina kön krav så långt ned i halsen på kvinnorna människorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer nyheter som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild. Porrindustrin Politiken säljer in våldet under parollen ”this is what real men want” ”this is what you really want”.

När våra barn nyfiket googlar ”bröst” ”röst” eller ”sex” ”lex” är det porrindustrins politikens människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter. Att vuxenvärlden lämnar dem ensamma med den här parallellvärlden är ett stort svek. Att detta våld är vad ”riktiga män vill ha” ”folket egentligen vill ha” är ytterligare en av porrindustrins politikens lögner. Våld är inte vad de flesta män människor vill ha, det är en falsk, förödmjukande och avhumaniserande syn på män människor. Vi tror mer om män än så.

Ett av de vanligaste argumenten som används för att tysta diskussionen om porr politik är att vi som vill synliggöra porrens politikens påverkan och dra ut den i ljuset kallas för moralister foliehattar, ”får inte vuxna göra som de vill i sängen?” ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Detta är ett missriktat och oväsentligt ifrågasättande. Porr Politik är inte sex samhället. Porr Politik är en mångmiljardindustri som samarbetar med multinationella storföretag för att kunna fortsätta prångla ut kvinnoförakt och rasism. Porren Politiker visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer allehanda skräckpropaganda om det tjänar deras syften – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Omfattningen och spridningen av kommersiell porr politik, framför allt på internet, har ökat lavinartat under flera decennier, samtidigt har porren politiken blivit alltmer våldsam integritetskränkande. Forskning och vetenskapliga studier om porr visar att porren utgör katalysator och inspiration till mäns sexuella aggressioner. Unizon har tagit fram rapporten ”Porr och prostitution” som samlar forskning och redovisar en sammanfattning av kunskapsläget. är inte något politiker är intresserade av om de inte råkar snubbla över något som passar deras agenda, eller om de har beställt det själva med tydliga instruktioner om vad studien ska komma fram till.

Dagens porr politik finns tillgänglig i allas mobiler, paddor och datorer dygnet runt, var du än befinner dig. Samhällets insatser för att förebygga mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är verkningslösa oärlighet och korruption om vi samtidigt tillåter att porren politiken med sitt motsatta budskap finns tillgänglig två klick bort i varje mobiltelefon. Hur ska en 12-åring förhålla sig till budskapet att riktiga män ledare vill spotta på, ta stryptag på och kalla kvinnor för horor medborgare för väljare?

Ett annat vanligt argument är att det finns ”bra porr politik” och ”dålig porr politik”. Men världen är inte jämställd och den så kallade feministiska eller jämställda porren politiken existerar knappt i någon mätbar utsträckning eftersom den inte säljer. Framför allt är det inte den porren politiken som din 12-åring möter på internet. Återigen är detta en dimridå som omöjliggör en diskussion om den riktiga frågan: Våra barns framtid och deras och vår rätt till en värld fri från våld och förtryck. Att detta får fortgå är inget annat än ett haveri.

Haverikommission. Den 28 september visades filmen”Pornland – How the Porn Industry Has Hijacked Our Sexuality” i riksdagen. Vi rekommenderar alla att se den. Seminariet var fullsatt och reaktionerna från politiker, föräldrar, poliser, fältassistenter med fler visar att tiden är mogen för att prata om elefanten i rummet. inte filmen Public Sex, Private Lives eftersom den filmen inte hade understrukit vad politikerna tycker att vi ska tycka. Runt om i världen växer en rörelse för att stoppa porrkulturen politrukkulturen. Vi vill ha en haverikommission som har verkligheten som utgångspunkt. Porren sexualiserar våld mot kvinnor och visar bilder av grova övergrepp och förnedring av tjejer och kvinnor. Politken politiserar allt. Det är oacceptabelt att porrens politikens människohatande värderingar tillåts stå oemotsagda trots officiella politiska mål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och alla människors lika värde. En haverikommission måste granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens politikens skadliga verkningar.

Opt in- opt out. Flera andra länder har påbörjat ett arbete för att åtminstone begränsa spridningen av pornografi på nätet. I England har man infört ett ”opt in/opt out”-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr. Om det finns barn skrivna på adressen så skulle det även kunna vara obligatoriskt att ansvariga vuxna ska motivera hur de ska förhindra att barnen får tillgång till porren. Vi förespråkar ett ”opt in/opt out”-system som ett av alla nödvändiga steg för att stoppa porren men det krävs mycket mer än så. Tänk om vi hade ett opt in- opt out-system för politiker så att vuxna människor aktivt måste välja att ta bort filter för politikerna ska kunna peta i deras privatliv.

Sverige har tagit ledningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn genom kvinnofridslagstiftningen, sexköpslagen och lagen mot barnaga. Det var många som sade att det var omöjligt. Men vi gjorde det. Vi har visat vägen för jämställdhet, kvinnofrid och barnfrid. Den världsbilden ska vi fortsätta förmedla till barn, unga och vuxna. Porrindustrin står för det totalt motsatta. Låt inte den industrin och dess förespråkare få fortsätta stå i vägen för ett jämställt samhälle fritt från våld. i arbetet med att berätta att Sverige har tagit ledningen, och i arbetet med att slå dövörat till när informationen inte passar agendan.


Photo credit: oemebamo via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , ,

George Orwells förskola

Jag sitter och läser en artikel i Sydsvenskan om hur förskolor i Malmö arbetar för att förebygga sexuella övergrepp, och det är så mycket som är dumt att jag inte vet var jag ska börja. Så innan jag börjar ösa invektiv omkring mig vill jag förekomma eventuella anklagelser om att jag är för pedofili och dylikt med att understryka att det självklart är bra att man vill förebygga övergrepp. Men goda intentioner betyder inte nödvändigtvis att åtgärderna är bra, eller ens rimliga. Vägen till helvetet är, som bekant, kantad av goda föresatser. Så, nu till invektiven.

I artikeln visar chefsindoktrinator Barbro Romero runt reportrarna i fotriktiga Birkenstocks. Redan i första stycket får vi veta att såväl dörren till skötrum liksom dörrarna till toaletterna är genomskinliga. Vi får veta att lekutrymmena är uppdelade men i ett öppet utrymme så att man alltid ska se varandra, och att man i hallen gjort om en skohylla i hallen till bibliotek där föräldrarna kan låna böcker som ”problematiserar genus och familjekonstellationer”. Ni kanske redan nu anar varför jag inte vet var jag ska börja? Lugn, det kommer mera.

Leksaker ska vara könsneutrala. Av den anledningen har Romero stoppat ett planerat inköp av en stor brandbil. Det är nämligen viktigt att tänka normkritiskt för att förebygga sexuella övergrepp. Så då undrar jag lite försiktigt – hur går de resonemangen ihop? Romero vill inte ha en brandbil för att det, i hennes ögon, inte är en könsneutral leksak? Det var väl inte särskilt normkritiskt av henne? Hade hon varit normkritisk hade hon ignorerat ryggmärgsreflexen som säger att brandbilar är pojkleksaker. Och hur väl går det ihop med den övriga rörelsens kamp för att få en jämnare könsfördelning inom diverse yrkeskårer, till exempel brandkåren? Hur ska flickor växa upp till brandsoldater om de redan på förskolan får lära sig att brandbilar är pojksaker och såna ska vi inte befatta oss med? Hm?

I artikeln berättar också Romeros sidekick Daniel Nyström att man kan jobba mer med att göra barnen medvetna om att de bestämmer över sin egen kropp. Hur går det ihop med genomskinliga dörrar på toaletten, undrar jag. Jag har två bekanta på Facebook som heter Daniel Nyström. Båda är, liksom jag, integritetsvänner och skulle, såvitt jag vet, aldrig gå med på något dylikt, men jag känner ändå att jag vill söka upp dem och ge dem varsin örfil i förebyggande syfte. Bara för att de råkar heta lika.

På den tiden integritetsdebatten rasade eftersom vi fortfarande hade någon form av personlig integritet brukade övervakningsivrarna förnumstigt förkunna att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Eller varianten ”den som inte har något att dölja har inget att frukta” (ett uttryck som för övrigt även användes av Joseph Goebbels, så där har ni lite Goodwin). På det brukade vi ställa motfrågan ”stänger du om dig när du går på toaletten?”. Syftet med motfrågan är att visa att även om du inte gör något du inte får, och alla vet vad man gör därinne, så vill man göra det ifred, utan insyn. Men jag trodde väl aldrig att vi skulle ha faktiska exempel på institutioner där lokaler är konstruerade för att man inte ska få vara ifred på toaletten…

Vad Barbro Romero och Daniel Nyström gör för att motverka sexuella övergrepp är faktiskt en närmast perfekt analogi för vad folkvalda över hela västvärlden gör för att motverka terrorism. Man bygger öppna ytor så att alla ska se varandra hela tiden, det vill säga ett slags panopticon. Precis samma som vi gör i samhället i stort och i synnerhet då med nätet. Man gör sitt yttersta för att förhindra att det finns någonstans där man kan gömma sig. Inte ens på toaletten ska man få vara ifred. Syftet är förstås att undvika att dummingarna kan göra saker dolt, men priset är högt och betalas med individernas personliga integritet. Man gör intrång i det privata för att förhindra att någon annan gör det. Begår övergrepp för att ingen annan ska göra det. Monterar ner friheten för att försvara den. Det är som att ta med sig en egen våldtäktsman till parken för att undvika överfallsvåldtäkt. Det är hål i huvudet.

Mina favoriter i artikeln är nog ändå när vi får veta att det är viktigt att barnen vet vad deras kroppsdelar heter, och här betonas särskilt ”snoppen, snippan och rumpan”, samt att ”de ska veta vilka kroppsdelar som är privata”. Eh, alla? Eller vill de lära barnen att alla andra kroppsdelar utom ovan nämnda är något slags allmän egendom? Hela den egna kroppen och det egna intellektet är privat. Lär barnen det istället så kan de växa upp till individer som själva kan sätta tydliga gränser utifrån vad som känns bra och inte.

Och så berättas det då förstås att det är särskilt viktigt att flickor uppmuntras att säga nej. Det är således viktigt att leksakerna är könsneutrala, och tydligen också viktigt att moralkakorna inte är det. Jag vill nog mena att det är lika viktigt att uppmuntra pojkar att säga nej. Inte bara för att även pojkar utsätts för övergrepp, utan även för att den som aldrig själv lärt sig att säga ifrån eller sätta gränser sannolikt har svårt att förstå eller respektera när andra gör det. Jämför med de som föds med nedsatt förmåga att känna smärta. Hur förklarar man för någon som inte förstår begreppet smärta att om du gör sådär så gör det ont på mig?

Jag blir, som synes, förbannad över en hel del i den här artikeln. De må påstå att det handlar om att förebygga övergrepp, men det som beskrivs i artikeln känns som något annat och mycket mer ideologiskt färgat. Det låter mer som indoktrinering än som upplysning. Samtidigt är jag glad att jag inte behöver ha mina barn på en sådan förskola. Den här artikeln är, som jag ser det, ett utmärkt argument för varför det är bra och rent av nödvändigt med privata alternativ inom vård, skola och omsorg. För att utan den valmöjligheten är man rökt om fel stolpskott får sätta upp riktlinjerna. Men det är samma människor som vanligtvis applåderar initiativ som det vi kan läsa om här som också vill begränsa eller rent av förbjuda privata alternativ. Jag tycker att de har fel, men jag tycker att det är bra om det finns alternativ som passar dem. De tycker att jag har fel, och de tycker att det är dåligt att det finns alternativ som passar mig. Däri döljer sig en avgrundsdjup skillnad.


Photo credit: bazzadarambler via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Schrödingers gris

10018529064_5772e6f9e9_kVisste ni att det svenska uttrycket ”köpa grisen i säcken” och det engelska ”the cat’s out of the bag” har samma ursprung? Det kommer från senmedeltidens marknader där oseriösa handlare sålde ”griskultingar” som i själva verket var katter, hundar, råttor eller vad man nu kunde få tag i. Detta snillrika lurendrejeri byggde på att ”grisen” färdigpackad i en säck, vilken underlättade hanteringen. ”Att köpa grisen i säcken” har därefter blivit ett uttryck för att köpa något osett, medan ”the cat’s out of the bag” betyder att man har synat bluffen. De båda uttrycken har också sina språkliga motsvarigheter i ”släppa katten ur säcken” och ”a pig in a poke” men används mer sällan. Av det kan man filosofiskt fundera över om svenskar är mer lättlurade än britterna. I Danmark är fenomenet däremot känt som Schrödingers gris – det både är och inte är en gris i säcken tills man öppnat den och tittat efter.

Just nu gör filmindustrin i form av Nordisk Film sitt bästa för att förstöra en 25-årings liv. Han krävs på hisnande 20 miljoner kronor för att ha spridit film via BitTorrent. Artikeln i SVT talar om ”ett stort antal filmer”, av vilka åklagaren valt ut 27 som bevismaterial, och enligt målsägarsidans företrädare har den åtalade tjänat ”jättemycket pengar” på detta. Av de 27 filmer åklagarsidan valt ut som bevis (fast det i själva verket rör sig om ”ett stort antal filmer” vilket tydligen inte behöver bevisas) finns den fantastiskt utskällda kalkonrullen Kommissarie Späck. Filmen ligger på 140:e plats på Svenska Filminstitutets topplista över biobesök för svenska filmer, två platser före Lilla Spöket Laban – Spökdags, men också två platser efter Lilla Spöket Laban – buller och bång. Dock har Kommissarie Späck dragit in mer pengar, vilket sannolikt förklaras av att biljettpriserna är lägre för barnfilmer vilket Kommissarie Späck, märkligt nog, inte marknadsförts som.

I en äldre artikel i IDG talas det om två parallella mål – ett brottsmål och ett skadeståndsmål – och där hävdar man att Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån) kräver 24,9 miljoner kronor för enbart Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult. Den har faktiskt gått lite bättre och ligger på 67:e plats på Svenska Filminstitutets lista över biobesök för svenska filmer och har lite mer än dubbelt så många biobesök som Kommissarie Späck, eller motsvarande två Spöket Laban-filmer.

Att filmer som dragit in tjugo respektive tio miljoner kronor på bio, plus ett par hundralappar för att och annan fyllt ut kundkorgen med DVD:n vid köp av andra filmer vid något ”3 för 99”-erbjudande på ICA används för att bevisa vilken enorm skada denna fildelare åsamkat branschen kan tyckas märkligt. Men då har ni glömt att tänka som upphovsrättsindustrin. I deras värld är nämligen varje kopia ett förlorat inköp, sannolikt av en limited edition-utgåva. Att tillgängliggöra en film för nedladdning innebär därför snabbt stora förluster för filmbolaget. Att tillgängliggöra ”ett stort antal filmer” motsvarar således förluster i storleken fyrtiotusen miljarder. Ju mindre en film spelat in, desto mer måste någon ha fildelat den, och desto större skada har således vederbörande åsamkat industrin.

Enligt upphovsrättsindustrins logik tjänar samtidigt fildelaren ”jättemycket pengar”. Kanske inte riktigt lika mycket pengar som de förlorar, för om de tjänade lika mycket pengar kunde ju kunderna lika gärna ge pengarna direkt till upphovsrättsindustrin, det förstår nog till och med upphovsrättsindustrin, men ändå ”jättemycket pengar”. Det är ungefär samma logik som får folk att tro att om de köper jättemycket av något billigt så ”tjänar” de pengar, och därför har man snart råd att åka igen om man bunkrar taxfreesprit på Ålandsfärjan. Exakt hur upphovsrättsindustrin räknar ut summorna går inte riktigt att sätta sig in i eftersom uträkningarna är så kreativa och nyskapande att de uppnår verkshöjd och därmed omfattas av upphovsrätten.

Vi som ser det vansinniga i den här typen av mål och skadeståndskrav och vill se förändringar i lagstiftningen har länge hävdat att fildelning inte åsamkar de skador som hävdas. Att det tvärtom rent av kan ge vinst eftersom att fans som delar saker med andra fans blir en form av marknadsföring som i slutänden leder till att folk köper saker de annars aldrig kommit i kontakt med. Detta resonemang har stöd i diverse undersökningar och har till och med omfamnats av delar av industrin självt. Till exempel uttalade sig Game of Thrones-regissören David Petrarca i dylika ordalag (men efter att ha råkat tänka själv återkom han, givetvis helt på eget bevåg får man anta, med tillägget att han absolut inte stödjer piratkopiering). Detta resonemang bygger dock på en kritisk komponent – att det som sprids är bra. Om det är bra och folk gillar det de ser/hör/läser så ökar chansen att de också köper det, och/eller annat av samma upphovsman, och rekommenderar det till sina vänner, varav vissa då också blir kunder. Om det däremot är skräp så blir det inte kunder av de som laddar ner, och det leder heller inte till att man rekommenderar det till sitt eget nätverk. I värsta fall leder det istället till att man varnar dem.

Upphovsrättsindustrin vill väldigt gärna att vi köper grisen i säcken. Det har varit deras affärsidé länge. Det gäller kanske särskilt just film på bio. För det man säljer är inte bara filmen, det är hela upplevelsen. Och det är inte en upplevelse de flesta upprepar med samma film så då spelar det, enligt upphovsrättsindustriell logik, inte så stor roll om filmen är bra eller inte. Du betalar samma pengar för en bra film som för en dålig, men en bra film kostar lite mer tankekraft att skapa. Därför är det kritiskt för filmindustrin att du inte öppnar säcken förrän efter att de har fått betalt.

Det är det fildelaren i Norrköping har gjort, liksom så många andra fildelare. De har visat vad säckarna innehåller. Det finns prima skinka i en del, men det är också en hel del katter. Och genom att släppa ut katterna har han således åsamkat filmindustrin ekonomisk skada.

Själv tänker jag så här: Om vederbörande lyckats tjäna ”jättemycket pengar” på Kommissarie Späck och Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, såsom Rättighetsalliansens frontfigur Henrik Pontén hävdar, då borde de väl anställa honom istället för att stämma honom? För uppenbarligen kan han då något som de inte kan.

Fotnot: Jag hittade på det där om Schrödingers gris alldeles själv.


Photo credit: theilr via Foter.com / CC BY-SA
Andra bloggar om: , , , , ,

Är du säker på att du inte har förolämpat tsaren?

Jag håller som bäst på att läsa Bo Sandelins bok Esperanto – drömmen om ett världsspråk. Ni känner säkert till Esperanto, ett konstgjort språk skapat under sent 1800-tal i syfte att överbrygga världens språkförbistringar. Kanske känner ni också till dess upphovsman, Ludwik Zamenhof. Om inte har ni en stunds intressant googlande framför er. Den här texten kommer istället att handla om en anekdot om hans pappa Markus.

Markus Zamenhof föddes i den polsk-litauiska staden Tykocin 1837. Polsk-litauisk eftersom staden, med sin placering i nordöstra Polen under delar av sin historia hört till grannlandet Litauen. De två länderna har en sammanflätad historia och hade en storhetstid under 400 år som samväldet Polen-Litauen. När Markus Zamenhof föddes hade staden, efter att en gång ha sålts till Preussen, återbördats till det som då var Kongresspolen; en satellitstat i det ryska imperiet.

Så småningom flyttade han till Bialystok där han tjänstgjorde som lärare. Efter ett antal uppror såg den ryska överhögheten till att avskeda en drös polska lärare eftersom de misstänktes som uppviglare. En litauisk jude som Zamenhof däremot ansågs inte som ett hot och han kunde klättra på karriärstegen. Det är under tiden i Bialystok som Ludwik, Esperantos upphovsman, föds.

Familjen flyttade vidare till Warsawa i slutet av 1870-talet där Markus Zamenhof, förutom att tjänstgöra som lärare, tog anställning vid den ryska censuren. Och det är här den intressanta anekdoten kommer. Det ni har läst hittills är bara för att jag ska framstå som beläst.

Trots att Markus Zamenhof beskrivits som noggrann och krävande som censor tvingades han 1888 att lämna sin tjänst efter att ha hamnat i onåd hos chefscensor Nikander Zusmen i S:t Petersburg. Zamenhof hade flera gånger uppvisat ”självständighet” genom att släppa igenom saker som andra censorer skulle ha underkänt. Droppen var när Zamenhof godkänt publicering av en artikel i Hatsefira av en doktor Frenkel. Frenkels artikel handlade om vin och hävdade att ett måttligt vinintag var nyttigt, men att ett större alkoholintag var skadlig och kunde leda till förlust av förståndet. Föga anmärkninsvärt, kan man tycka.

Chefscensor Zusmen var emellertid bekant med tsarens dryckesvanor och tolkade texten som en anspelning på detta. Zamenhof anklagades således för att ha tillåtit publicering av en artikel som förolämpade tsaren.

När jag läser detta tänker jag genast på alla ”rent mjöl i påsen”-argument som ständigt haglar i diverse debatter om övervakning och integritet, om lagar som IPRED och skumraskverksamhet som Spridningskollen.se, om yttrandefrihet och debattklimat. Den som bara har rent mjöl i påsen har inget att frukta, den som sköter sig har inget att oroa sig för.

Så hade Markus Zamenhof rent mjöl i sin påse? Skötte han sig? Av allt att döma, ja. Det hjälpte inte. Han fick ändå sparken, för att inte ha varit tillräckligt nitisk i sin bedömning av andras mjöl.

Det är det som är ironin här. Killen, vars jobb det var att bedöma andras mjölpåsar, fick sparken för att inte ha varit tillräckligt nitisk, tillräcklig illvillig, i sin bedömning. Och poängen är att det är fullkomligt omöjligt att veta om man har råkat förolämpa tsaren när det är någon annans godtyckliga bedömning av ens mjölpåse som gäller. Det är därför de inte ska rota i den alls.

”If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him”, sa kardinal Richelieu. Jag tror att Markus Zamenhof håller med.


Photo credit: //sugar via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , ,

I nollpunktsfältet täljer kvacksalvare guld med smörkniv

Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia CommonsDagens Nyheter gör en insats för folkbildningen genom att plocka sönder boken Livet med kvantfysiska glasögon. (Dessvärre har man valt att stoppa in artikeln bakom betalväggen så att allmänheten inte ska få ta del av den utan att betala lösen, så därför får DN ingen länkkärlek.) Till sin hjälp har man tagit Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet. Det författarna Mikael Säflund och Titti Nordieng kallar kvantfysik avfärdar Bo Sundborg som missuppfattningar eller rent hittepå.

Nordieng påstår sig vara utbildad i applicerad kvantfysik, men på direkt fråga på DN säger hon sig inte kunna svara på vad kvantfysik är. Ändå anser hon sig tydligen kompetent att skriva en bok baserad på dess teorier. Bokens genomgående tema ska vara något som författarna kallar ”nollpunktsfält” som, enligt dem, innehåller all tänkbar information om precis allt. Bo Sundborg säger sig bli upprörd över det påståendet eftersom det utmärkande, enligt honom, för de fält författarna beskriver är raka motsatsen – att de är helt tomma.

Och det hade väl inte gjort något att ett par flummiga pajaser skriver en bok baserad på missförstånd, vanföreställningar och rena fantasier, om inte det vore för den lilla detaljen att folk tydligen köper boken. Under sommaren har den nämligen blivit något av en bästsäljare. Det är här det blir otäckt, för hur kan så många gå på den här sortens bluff?

Den cyniska förklaringen är att folk är dumma i huvudet. Den lite mer förlåtande varianten av den förklaringen är att folk har mer pengar än de har kunskap. Den sortens teoretisk vetenskap som till exempel kvantfysik är nämligen så avancerad att vi vanliga dödliga helt enkelt saknar verktyg för att bedöma vad som är korrekt eller ens rimligt, och vad som är nys.

Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic. - Arthur C Clarke

Science fiction-författaren Arthur C Clarke myntade några bevingade ord om teknologi som brukar kallas ”Clarkes tre lagar”. Clarkes tredje lag lyder ”All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi.” Detsamma kan nog sägas om tillräckligt avancerad teoretisk vetenskap. Det är, för den som inte är insatt, omöjligt att särskilja från fiktion.

För några år sedan träffade jag författaren Kristoffer Gunnartz. Vi samtalade om hans bok Välkommen till övervakningssamhället, men samtalet gled också in på hans andra bok Prata som folk, Einstein som är tänkt att vara en handbok i forskningskommunikation. Gunnartz menade att det finns stora brister i hur vetenskap förmedlas. Vi har forskare som är jättebra på att forska och skriva rapporter som andra forskare kan läsa, bedöma, kritisera och arbeta vidare ifrån. Men de är dåliga på att förklara det så att vi andra förstår. Så antingen behöver de bli bättre på det, eller så behöver vi bättre mellanled i form av vetenskapsjournalister och andra som förstår vad forskaren säger och översätter det till något som blir greppbart för oss andra. Någon som förstår latin men kan tala te bönder, helt enkelt.

Det finns således en glapp mellan forskningen och resten av befolkningen. Vi kan kalla det glappet ”nollpunktsfältet”. I nollpunktsfältet finns det massor av guld att tälja för den som har en smörkniv och är tillräckligt skrupelfri. Det är bara att förklä sin humbug i en vetenskaplig språkskrud, hänvisa till rapporter (och bortse från om de blivit kritiserade, motbevisade eller rent av utdömda som förfalskade) som ens målgrupp ändå inte kommer att ta del av, utlova ett bättre liv och skratta hela vägen till banken. Kolloidalt silver, antivaxrörelsen, stollar som tar betalt för att lära andra stollar trancendentalt självförsvar… Alla lever de och frodas i det här kunskapsglappet, det här nollpunktsfältet.

Och det här glappet kommer bara att fortsätta växa vartefter vetenskapen flyttar fram sina gränser om vi inte ser till att allmänheten flyttar efter. Och om nollpunktsfältet sväller, då kommer det också att fyllas på med ännu fler kvasivetenskapliga kvacksalvare som säljer snake oil med ny och förbättrad formula.


Bild: Carol M. Highsmith [Public domain], via Wikimedia Commons
Andra bloggar om: , , ,

Är vi säkra på att vi vill företrädas av fläckfria personer?

Jag har en sista fundering i kölvattnet av Aida Hadzialics avgång som dock förtjänar att lyftas ut till sin egen frågeställning. Nämligen denna: Hur fläckfria politiker vill vi ha egentligen?

Som bekant har diverse folkvalda och politiskt tillsatta fått löpa gatlopp för diverse privata förehavanden som kan tyckas bagatellartade men som, när drevet väl fått fart, får orimliga proportioner och inte sällan slutar med att personen ifråga avgår från sitt uppdrag. Om dessa fadäser går stick i stäv med en persons officiella hållning i en fråga kan det, även om det är en bagatell, vara befogat med kraftig kritik eftersom det avslöjar ett hyckleri. Det är således rimligt att ifrågasätta en miljöministers omdöme om vederbörande använder giftig (och olaglig) färg till sin båt, eller att kritisera en partiledares RUT-avdrag om vederbörande högröstat varit emot just RUT. I det ljuset vore det också högst befogat att rulla folkhälsofascistenminister Gabriel Wikström i tjära och fjädrar om han skulle fastna på bild med en cigg i mungipan, givet hur högljud motståndare han är till rökning som företeelse. Notera gärna att de två första exemplen är tagna ur verkligheten, och att de inte ledde till någons avgång.

Vad som däremot har lett till avgångar är svart städhjälp, tv-licensskolk och nu alltså rattfylla. Som det ju heter, även om 0,2 promille inte är ”fylla” annat än i juridisk bemärkelse. Och dessa saker är tämligen folkliga företeelser. Väldigt många röstberättigade svenskar har åtminstone under någon period struntat i tv-licensen, betalat svart för något eller tagit bilen efter en öl eller två för ”jag ska bara”. De flesta röstberättigade svenskar skulle således också kunna förlåta dylika snedsteg, därom är jag övertygad.

Vad vi har mycket svårare att ha överseende med är att man slingrar sig när man blir ertappad. Att man ljuger eller skyller ifrån sig. Det var snarare därför och inte på grund av kromosomsammansättning som tv-licensskolkare Tobias Billström kunde sitta kvar i regeringen Reinfeldt medan Cecilia Stegö Chilò till slut blev tvungen att avgå. Den förre medgav utan knussel att han gjort ett medvetet val att inte betala eftersom han inte ansåg att SVT producerade något värt att betala för, medan den senare slingrade sig, skyllde på utlandsvistelse och what not. Det, och det faktum att Stegö Chilòs roll som kulturminister har en politisk koppling till sagda avgift, en koppling som saknades för migrationsminister Billström.

Folk avskyr slingrande politiker. Politiker som gör ”allmänna” tavlor och står för det kan istället vinna mycket respekt. Den inneboende paradoxen i det är att det är först när man har tagit sitt straff och avgått som man vunnit folkets förtroende att inneha posten man just avgick från.

Vi måste bli mer förlåtande. Det är lätt att skylla på media när dreven går, men media följer bara de kapitalistiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Skandaler säljer för att vi köper. Och nu är det inte längre bara gammelmedia. I det nya mediaklimatet deltar vi själva i dreven. Men om vi dömer politiker efter en annan måttstock än oss själva, om vi kräver av våra företrädare att vara fläckfria, då får vi bara broilerpolitiker. Då får vi bara den nyadel som sedan unga år skolats i att leva ett sterilt, obefläckat liv, som lärt sig att hålla sig på mittlinjen och aldrig vingla, som aldrig säger något med innehåll eftersom innehåll riskerar att göra någon upprörd. Då får vi precis de politiker vi avskyr. Och det är också dessa politiker som är farliga på riktigt eftersom de helt saknar förankring i eller ens basal förståelse för den verklighet som vi andra lever i.

I slutänden slår det tillbaka på oss själva; om vi kräver av våra företrädare att de ska vara fläckfria och dömer dem stenhårt för minsta felsteg, då får vi också en politik som kräver av oss att vara fläckfria, och som dömer oss stenhårt för minsta felsteg. Vi borde således lära oss att vara mer förlåtande av ren självbevarelsedrift.


Photo credit: pusteblume via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , ,

Den som tar konsekvenserna och avgår är den man egentligen borde vara rädd om

Vid en blixtinkallad presskonferens på lördagen meddelade Sveriges gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic sin avgång efter att ha fastnat i en poliskontroll på Öresundsbron med en otillåten alkoholkoncentration (0,2 promille) i blodet. Därmed har den svenska regeringen mist vad som troligen var dess enda vettiga och verkligt intressanta statsråd. En usel regering blev just ännu sämre.

Fallet är intressant av flera skäl. För det första för att en alkoholkoncentration på 0,2 promille inte ens hade varit olagligt i många andra europeiska länder. I majoriteten av EU-länder, till exempel Danmark, går gränsen vid 0,5 promille. I Sverige valde vi istället 1990 att sänka gränsen från 0,5 till 0,2 promille. När Hadzialic satte sig i bilen på den danska sidan av bron gjorde hon således inget olagligt. Brottet uppstod när hon passerade gränsen till Sverige. Detta ursäktar givetvis inte lagbrottet i sig – en svensk minister ska veta bättre – men det säger kanske något om svensk alkoholpuritanism. Intressant blir det också när man betänker svensk nolltolerans vad gäller andra droger. Det är juridiskt sett möjligt att röka en holk lagligt i Holland för att sedan fällas för narkotikabrott i Sverige för att man fortfarande har spår av cannabis i blodet.

För det andra är det intressant vilka olika måttstockar som gäller för politiker. Vi har sett statsråd avgå för att ha anlitat svart städhjälp och underlåtelse att betala tv-licens. Politiska karriärer påverkas hårt av saker i det privata som för gemene man dessutom är skitsaker, och som inte har något med personens politiska åtaganden och/eller ideal att göra. Samtidigt är det möjligt att komma undan med tämligen grova politiska fadäser.

Åsa Romson puttrade, som miljöminister och språkrör för Miljöpartiet, omkring i en miljövidrig båt som var målad med olaglig bottenfärg och släppte ut gråvatten i Östersjön. Varje gång hon öppnade munnen hoppade det ut så mycket grodor att det såg ut som en australiensisk landsväg. Men inget av att detta fick henne att avgå. Bland annat liknade hon flyktingsituationen på Medelhavet vid Auschwitz och gjorde en retorisk vurpa i ett Almedalstal 2014 där hon ställde ”vita, heterosexuella män” mot ”människor”.

Och bostadsminister Mehmet Kaplan var ifrågasatt från första början för en del tvivelaktiga kopplingar till islamistiska extremister. I sitt Almedalstal 2014 liknade han jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finska Vinterkriget. 2014 var inte ett bra år för regeringen i Almedalen. (Sedan kan man möjligen ge Kaplan ett halvt rätt för liknelsen – en del av de svenska frivilliga i Finska Vinterkriget var de facto nazister och stred snarare för, vad de ansåg, Saken än för Finland.) Kaplan tvingades slutligen avgå efter att ha fångats på bild tillsammans med företrädare för den nyfascistiska turkiska organisationen Grå Vargarna, samt för att liknat Israels agerande mot Palestina vid nazisterna (kom igen, gott folk, det är dags att börja komma på lite nya liknelser!) men likväl fick Löfven släpa ut karln kicking and screaming.

Inget av detta förringar Hadzaialics lagbrott eller bristande omdöme. Men det är ändå värt att notera hur olika måttstockar som används och hur saker privata saker som inte är kopplade till en persons politik kan få vem som helst på fall medan saker som _är_ kopplade till politiken liksom ren och skär inkompetens väger förhållandevis lätt.

Detta i sin tur leder vidare till ytterligare ett par funderingar. Hadzialics rakryggade beslut att omedelbart avgå framstår i ljuset av vissa andra exempel som mycket sympatiskt. Jag tror inte att folk i allmänhet tar lätt på rattfylla, men jag tror inte heller att det är en sak som för all framtid befläckar en persons rykte. Hadzialic har varit en frisk fläkt och stått ut som rak och tydlig i en annars tämligen mumlig regering. Att riva ur sig från en illa ansedd regeringen med heder och ära i behåll kan rent av vara meriterande för framtiden. Hon slipper gå ner med det sjunkande skeppet och kan istället framstå som den som tog sitt straff för en synd som vi ändå kan förlåta. Jag tror därför att Hadzialic kan komma tillbaka ännu starkare i framtiden. Förutsatt att hon vill.


Photo credit: Pete Reed via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , , ,

Ett par tillägg

Nu när jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så generaliserande.

För det första: Jag skrev naturligtvis om mitt eget hörn av bloggosfären, vilket inte nödvändigtvis är sant för bloggosfären i stort. Ni vet, ungefär som det kan brinna ett par bilar på ens parkering samtidigt som brottsligheten i hela landet faktiskt minskar.

För det andra: Vad som definierar en blogg har alltid varit lite diffust, vilket också gör det svårt att uttala sig om. Det är mindre viktigt. Formatet är egentligen irrelevant, det är sammankopplingen av idéer och utbytet av tankar jag saknar. Som Ola Berg uttryckte det i en kommentar på Facebook: Bloggen lever, men sfären är borta.

Det är nog det jag saknar egentligen. Bloggosfären var mitt community for learning. Det var där vi lärde oss av varandra, spann vidare på varandras idéer och såg våra egna få liv i sammanhang vi inte kunde föreställa oss själva.

Många av de människorna som deltog i det nätverket finns kvar i mitt liv på andra sätt. I förra veckan satt jag i Småland och samtalade om högt och lågt med Sophia och Niklas, liksom med nya bekantskaperna Jill och Gary. Jag satt utanför Falkenberg och pratade med Fredrik och Sara, och i Göteborg med Danni och Sandra. Jag träffade Olof igen och Albert för första gången.

Men det är ändå inte riktigt samma sak. På en del sätt var bloggnätverket rent av bättre på att utbyta idéer och bygga vidare på dem. Hur mycket jag än älskar att sitta runt ett bord med några skarpa hjärnor och diskutera allt mellan himmel och jord så stannar det liksom ändå där. I den gamla bloggosfären kändes det som att tankarna fick liv på ett annat sätt.

Jag ska försöka bli bättre på att inte bara kasta ut första bästa tanke på Twitter och gå vidare. Jag hoppas att fler så småningom gör det. Bloggen hade sin peak. Twitter kommer att ha sin, om den inte redan har haft det. Frågan är vilken väg vi vill ta därefter. Ännu flyktigare och hetsigare, eller en återgång till någonting lite lugnare och eftertänksamt. Jag vet vad jag önskar mig, och jag kan bara börja med mig själv.


Photo credit: Anne Davis 773 via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om:

Europa dricker för att undvika baksmällan

I en tänkvärd artikel skriver historikern och debattören Tobias Stone om civilisationens cykliska förutsägbarhet. Hur vi i perioder kort och gott ägnar oss åt destruktivitet på en ofattbar skala och hur svårt det är att se effekterna av ett skeende medan det sker, samtidigt som historiker i efterhand kan se händelsekedjan glasklart och undra hur folk kunde vara så naiva. Han menar att vi befinner oss i inledningen av en sådan cykel just nu. Karaktärerna börjar så smått ta plats; Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet, isolationisten Trump i USA. Han målar upp ett tänkbart och fullt möjligt scenario där Brexit leder till att fler länder, till exempel Frankrike och Italien, driver på för folkomröstingar om att lämna EU, vilket leder till ett försvagat EU. Putin flyttar fram sina positioner i Baltikum via ett kryptokrig liknande det i Ukraina. President Trump är måttligt intresserad av att ingripa så varken NATO eller EU är längre något hinder. Och så vidare. Hans funderingar mynnar ut i att Brexit kan vara vår tids ”skotten i Sarajevo”.

Det är ett läskigt och trovärdigt scenario. Jag tror att Stone har rätt i att vi mycket väl kan befinna oss i inledningsfasen av en destruktiv period. Ingredienserna till en skitstor bomb finns där. Och det är också mycket möjligt att framtidens historiker kommer att spåra det hela tillbaka till Brexit.

Själv vill jag nog redan nu påstå att det i så fall går längre tillbaka än så. Brexit uppstod nämligen inte heller ur ett vakuum, som en och annan debattör gärna vill låtsas. Ty när man målar upp den här typen av skräckscenarion för att övertyga andra om hur viktigt EU är för att garantera freden så bortser man gladeligen från de problem som EU också dras med, och som folk slutligen fått nog av.

Problemen är inte direkt okända heller. Det är bara det att ingen vill göra något åt det. Som Johan Norberg skriver så har EU liknats vid en cykel som måste fortsätta rulla för att inte tippa (en liknelse han också sågar). Själv får jag allt oftare en känsla av att EU är ett fyllo som fortsätter dricka för att undvika baksmällan.

Det sorgliga är att EU är viktigt för att garantera freden i Europa. Problemet är att Europas politiker inte nöjde sig med det utan tillät EU att växa från ett fredsbevarande handelsprojekt till en koloss på lerfötter, en gigantisk byråkratisk maskin som tycks ha uppnått singularitet. Ett elitprojekt med begränsad insyn och ett enormt demokratiskt underskott som tar sig friheten att nästan tvångsmässigt peta i allt med sitt jättelika klåfinger.

Dessvärre är detta inte enbart ett EU-problem utan ett demokratiproblem. Vi ser det i Sverige och jag misstänker att det ser ungefär likadant ut i stora delar av Europa. Och världen. Politiker som säger vad som helst för att bli valda, och så småningom blir det för att alternativet var sämre. Mediehus som glatt trallar med i sången och ägnar sig mer åt att analysera valbarometrar och retorik än innehåll och ideologi. Och alla kallar de oss väljare. Aldrig medborgare. Väljare. Som vore vi något slags konsumenter av demokrati.

Det brukar sägas att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Eller att vilka ord man väljer säger något om ens perspektiv. Just användandet av väljare i tid och otid är ett mycket bra exempel på detta. Nu har ni fått rösta, vänligen återgå till er vardag och stör inte igen förrän om fyra år.

EU används också titt som tätt som syndabock även bland politiker på hemmaplan. När man ska driva igenom något obekvämt kan man alltid skylla på att man är tvingad av stora elaka EU fast man egentligen inte vill (som till exempel datalagringsdirektivet). Men det är ytterst ovanligt att någon politiker sätter hårt mot hårt och säger att om ni försöker tvinga oss så vill vi inte vara med längre. Det finns förstås anledningar till det; förutom utsikterna för en duktig politruk att själv en dag få sitta i Bryssel och påta i direktiv så är EU alltjämt viktigt för att bevara fred i Europa. Så då får man vackert svälja små förtret som att man är tvungen att implementera ett direktiv fastän man inte vill och trots att det strider mot Europakonventionen. (När Europadomstolen sedan underkänner ett direktiv, till exempel datalagringsdirektivet, bland annat för att det strider mot Europakonventionen, säger man istället ”LALALALABINGO!” och så var det slut på den diskussionen.)

Är det då verkligen så konstigt om folk ruttnar? Ett så drastigt drag som Brexit har lite hånfullt liknats vid ett självskadebeteende av självgoda smilfinkar, väl medvetna om att de sitter på tillräckligt grön kvist för att klara sig, åtminstone ett tag till. Det är sannolikt de med minst marginal som också är mest arga som kommer att drabbas hårdast. Så ja, det är förmodligen ett självskadebeteende. Men för att fortsätta den liknelsen så är självskadebeteende något som andas desperation. Det är något man tar till när man inte mår bra och inte får gehör. Så om man år efter år försöker åstadkomma något slags förändring genom att rösta i allmänna val, skriva till sin representant™ utan att få gehör, debattera, demonstrera och allt vad man kan göra inom demokratins råmärken utan att det alls tas någon notis om det, vad kvarstår då? Väpnad revolution, eller demokratiskt självskadebeteende.

Som Brexit.
Som Trump.

Om EU är så viktigt för bevarandet av freden i Europa, då kanske man skulle hålla sig till det. Fred och frihandel. Inget av det är egentligen svårt. Frihandel är en överenskommelse om att inte ställa till det för sig själv och varandra med tullar (tullar är förresten också ett självskadebeteende) och fred är om möjligt ännu enklare. Det är typ bara att låta bli att slå varandra. Det är det minst energikrävande som finns att bara sitta bredvid varandra och låta bli att slåss. Och ändå är det tydligen så svårt. Jag ser det i baksätet på min bil nästan dagligen.

Och när man samtidigt gapar om att Brexit destabiliserar Europa, Trump kan destabilisera Europa, Putin kan destabilisera Europa, löv på spåren kan destabilisera Europa… Då måste man börja fundera hur stadig grund det hela egentligen står på. Och så kanske man borde börja prata om vad man kan göra för att se till att Europa står stadigare så att inte stora stygga vargen kommer och blåser omkull skiten igen. Vem vet; för framtidens historiker kommer det kanske att vara uppenbart att EU inte var lösningen, och så kommer de att undra hur vi kunde vara så naiva…


Photo credit: Loresti via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

Till idrottens och religionens försvar

Det finns onekligen vissa likheter mellan de två fenomenen religion och idrott. Båda har enormt stora anhängarskaror till att börja med. De omsätter också stora pengar. Inget av fenomenen är beroende av evidens. Den absoluta majoriteten anhängare av en gudom eller ett idrottslag är anhängare av just den gudom eller det idrottslag som de är uppväxta med, helt oberoende av om de är bra eller ens existerar. Man väljer helt enkelt inte gudom och favoritlag utifrån vem som är bäst. Om så vore skulle inte Hammarby ha några fans, om man säger så.

Det finns också en likhet i hur obegripligt det ter sig för de icke-frälsta. Sporthatarnas oförståelse och illa dolda förakt för idrotten bär stora likheter med mången ateists känsla inför religion. Som hockeyfrälst ateist förstår jag båda sidor.

Så varför ägnar vi oss åt dylikt? Varför lägger människor ner så mycket tid till att följa ett fotbollslag, eller en religion? Jag tror att det i grunden handlar om ett mänskligt behov av samhörighet. Att vara en del av något större. Det är lätt att avfärda fotbollstittande (för att ta ett aktuellt exempel) med att det inte spelar någon roll. Fast det gör ju det. Inte fotbollspelandet i sig, förstås. Det har absolut ingen som helst betydelse för samhället vem som lyckas toffla in en boll i nätet hur många gånger. Men det spelar roll för människorna på läktaren. Det finns ett cirkelresonemang inbyggt i det här. Det spelar roll för att det spelar roll.

Den samhörighet, den lagtillhörighet som följer med ger ringar på vattnet. Man kan tycka vad man vill om att folk går till en för ändamålet avsedd byggnad för att tillbe en gudom (eller ett idrottslag) men man kan inte blunda för det faktum att samma människor tillsammans också uträttar fantastiska saker tillsammans. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som driver soppkök eller går ihop om att bygga saker.

Båda fenomenen har också samma baksidor av hårdnackad fanatism där övertygelsen om de egna färgernas förträfflighet är så stark att dess företrädare är ofelbara och den som säger emot förtjänar att dö. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som drabbar samman och förstör hela stadsdelar.

Både de positiva och negativa ytterligheterna beror nog i grunden på samma gruppsykologi. Den där känslan av att vara en del av något större. En gemensam, ovövervinnerlig kraft. Att aldrig stå ensam. Det är mäktigt och det kan finnas en befrielse i att upphöra att vara en individ och uppgå i en större entitet. Problemet med det är att när man slutar vara en individ slutar man också att ta sitt ansvar. Det är så pöbelmentaliteten tar över. Det är därför det är lättare att manipulera en grupp än en individ. Och det är därför en folkfest snabbt kan övergå i kravaller.

Som allt annat är det alltså ett tveeggat vapen. Men alla som inte tycker att det spelar någon roll – ta en titt på hur människor tar sig igenom svårigheter och besegrar oddsen med hjälp av tro och varandra. Ta en titt på hur en hel stad gemensamt går ut och firar att det lokala sportlaget vunnit en titel. För en liten stund under gudstjänst eller match får man glömma sina problem och sin tråkiga vardag och engagera sig i något utanför sig själv. För en liten stund är allt möjligt. Det är värt något i sig. Det är förstås placebo; livet ordnar inte upp sig för att man ber till högre makter om hjälp eller för att favoritlaget vinner, men kanske hjälper tron på alltings möjlighet till att undermedvetet knuffa en åt rätt håll. Eller kanske bara att det meditativa i ritualerna bidrar till att man slappnar av tillräckligt för att orka ett tag till.

Det spelar roll för att det spelar roll. Man kan fortfarande tycka att både religion och idrott är fånigt. Det är objektivt fånigt. Ränna till ett hus och tillsammans med andra be till en högre makt som det inte finns några andra bevis för att den existerar än några sagor från bronsåldern som berättar tveksamma hörsägner om någon som dött och återuppstått från de döda? Vuxna miljonärer som springer runt och sparkar boll på en gräsmatta och en portugis som dör och återuppstår tre gånger per match? Det är klart att det är fånigt. Det kan vara nog så betydelsefullt för det.

Och till alla som fortfarande tvivlar: Ta en titt på hur Islands folk (med tanke på Islands befolkningsmängd så kan det faktiskt vara ungefär alla som är på plats) tar emot sitt fotbollslandslag i Reykjavik efter en fantastisk turnering. Detta isländska landslag som begick en bragd bara genom att ta sig till EM, som därefter också gick obesegrade från gruppspelet och besegrade England i åttondelen. Detta Island som charmade en hel fotbollsvärld. Inte bara på planen utan på läktaren.

Det här mottagandet är mäktigt. Det måste nog till någon särdeles cynisk surkart för att inte ryckas med. Det här spelar roll.


Photo credit: EssamSaad via Source / CC BY

Andra bloggar om: , , , ,