Skip to content

Kategori: Samhälle

#52weeks bok 13 – Djävulens dagbok

Alfred Rosenberg var nazismens chefsideolog. Det må ha varit Himmler, Göring och Goebbels som planerade och ansvarade för de värsta illdåden, och det må ha varit Hitler med flera som gjorde det möjligt, men de stödde sig alla på Alfred Rosenbergs ideologi. Hans bok, Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, var vid sidan av Hitlers egen Mein Kampf Nazitysklands viktigaste guide.

Rosenberg föddes i Estland, studerade i Riga i dåvarande Livland och hamnade så småningom i Moskva då universitetet omlokaliserade på grund av första världskrigets utbrott. Där upplevde Rosenberg ryska revolutionen från första parkett. Det var också där han snappade upp och tog till sig den ryska extremhögerns idéer att bolsjevismen egentligen var en judisk konspiration. (Det är ur historiskt perspektiv viktigt att komma ihåg att tyskarna knappast uppfann judehatet eller vanföreställningarna om judiska världskonspirationer. Sion vises protokoll, ett dokument som nazisterna såg till att det lärdes ut i skolorna, är en förfalskning framställd av den tsarryska säkerhetstjänsten.)

Efter första världskriget hamnade han i Tyskland, blev medlem i det tyska arbetarparti som senare blev tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, och lärde känna Adolf Hitler. Hitler var agitatorn som fick folk med sig, Rosenberg var den ideologiska hjärnan som skapade den nazistiska världsbilden.

I Robert K. Wittmans och David Kinneys bok Djävulens dagbok får vi följa mellankrigstidens och andra världskrigets utveckling genom Alfred Rosenbergs ögon, tack vare anteckningar ur hans egen dagbok. En dagbok som drogs fram i ljuset för bara några år sedan. Det är fängslande och obehaglig läsning, just för att det här och var kryddas med Rosenbergs egna ord. Att se saker ur hans perspektiv är allt annat än trevligt. Och det som kanske gör det allra mest obehagligt är att man nu och då kommer på sig själv med att sympatisera med karln. Inte med hans idéer, märk väl, men när han vartefter får allt svårare att nå fram till Hitler, när populister (i Rosenbergs ögon) som Göring och Himmler alltmer tar över och Rosenberg isoleras, då känner man någonstans med honom. Vilket får en att kräkas i munnen.

Som chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg var han ansvarig för den omfattande plundring av Europa som skedde överallt där tyskarna drog fram. Detta kan man läsa mer om i Boktjuvarna. I detta plundrande hade han dock gott om konkurrens av andra högt uppsatta nazister. Där dessa plundrade för egen vinning tycks det ändå som att Rosenberg främst var intresserad av kulturen för kulturens skull. Plundringen var en del i hans vrickade ”forskning”. Och när Operation Barbarossa inleddes utsågs Rosenberg till riksminister för de ockuperade områdena i öst. I och med detta bar han ytterst ansvaret för alla de krigsförbrytelser och övergrepp som ockupationsmakten utförde. Till Rosenbergs försvar kan anföras att titeln främst gjorde honom ansvarig på papper – i verkligheten hade han redan förlorat Hitlers öra och i praktiken var det Heinrich Himmler och Erich Koch som med sadistisk noggrannhet terroriserade de östliga territorierna. Rosenberg hade en idé om att befria Ukraina och andra områden från den ryska överheten och vinna över folken på sin sida och på så sätt skaffa sig bundsförvanter. Detta fick han inget gehör för. Och det kanske var tur det, för hade tyskarna inte gått så hårt åt den ukrainska befolkningen kanske de mycket riktigt hade haft en bundsförvant och då hade kanske inte fälttåget mot Sovjet slagit stopp. Det är också en tanke som får en att kräkas i munnen – att det var ”tur” för Europa att den tyska ockupationsmakten behandlade sina ockuperade områden så vedervärdigt.

Trots sin roll som chefsideolog tycks Rosenberg aldrig ha åtnjutit någon större respekt bland övriga ledande nazister. Hitler själv kallade honom för en ”smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt” och Goebbels talade om Rosenbergs östministerium för ”kaosministeriet” och Rosenbergs tjänstemän för Ostnieten – östnollor. Inte heller av åklagare Robert H. Jackson tycks ha blivit särskilt imponerad utan pratade nedlåtande om ”herrefolkets intellektuelle överstepräst” sa att Rosenbergs ”luddiga filosofi också lade långtråkighet till listan över nazistiska illgärningar”. Så frågan är varför en människa som inte ens var särskilt respekterad ens av sina egna ändå lyckades få sådant inflytande och genomsyra ett land med sina idéer. Boken ger inga tydliga svar på den punkten.

Rosenberg var sina idéer trogen till slutet, men tycks samtidigt ha varit ovillig att erkänna något ansvar för vad det blev av dem i praktiken. På en direkt fråga om nazismen hade fel svarade han nekande och sa att ”en stor tanke har missbrukats av små män.” Känns resonemanget bekant?


Andra bloggar om: , , , , , ,

#52weeks bok 11 – Framsteg

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.


Andra bloggar om: , , , ,

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Civil lydnad

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!


Andra bloggar om: , ,

Kunskap är inte tungt att bära

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.


Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om:

När det finaste ögonblicket på säsongen utspelar sig har TV4 redan gått vidare

Igår spelades den avgörande SM-finalen i ishockey vilket, om man har ishockey som passion och håller på ett av finallagen, är en av årets höjdpunkter. Det var en underhållande serie där lagen inte ville låta sig skiljas åt och efter att ha vunnit tre var tog man dessutom den sjunde till övertid innan fel lag vann. Det var bittert och det sved, men sådan är idrotten. Grattis HV71 till guldet och tack för en underhållande matchserie.

Mången tyckare som anser sig för fin för att bry sig om något så primitivt som idrott fnyser förstås åt dylikt och ifrågasätter vad idrotten överhuvudtaget fyller för funktion. Ett svar är, som Mattias Svensson var inne på i en krönika för något år sedan, att idrotten är en illustration av hur samhället fungerar. Man vinner ibland och förlorar ibland. Man investerar i spelare och träning och lägger upp strategier och ändå kan slumpen ibland fälla avgörandet. Och även om förlusten kan vara bitter för stunden så är den inte hela världen. Idrotten lär oss också att det kommer nya matcher, nya säsonger, nya chanser att komma igen.

Just därför stör jag mig på hur man lägger upp sändningen i den här sortens stora matcher. När slutsignalen går och ett lag står där som segrare skyndar man sig ut i vimlet och filmar segerrusiga vinnare som får skrika någonting in i en mikrofon om hur obeskrivlig känsla det är att stå där. Förlorarna syns i periferin. Kanske får någon av dem också säga någonting. Men sedan skyndar man sig till studion för att slipsarna ska få kommentera vad vi just har sett, Wikegård ska säga ”ding” och ”tjoff” ett par gånger till och sedan tackar man för sig och går vidare till nästa program. Problemet med det är att man missar det vackraste ögonblicket på hela säsongen – det när kombatanterna tackar varandra för matchen, när förlorarna gratulerar vinnarna och vinnarna klappar om förlorarna och visar sin respekt.

Det sägs otaliga gånger under en hockeysäsong, och särskilt ofta i slutspelet, att ”det är ett krig därute”. Man betonar hur hårt det är, man fördömer fula tilltag (med all rätt) och skulle ett par spelare börja slåss så moraliseras det genast från studion i ordalag som ”sådant här borde inte barnen se!”. Jag är av åsikten att de visst borde det, eftersom den där fighten ofta handlar om att stå upp för en lagkamrat. Men det förutsätter förstås att TV också visar den andra sidan av det hela. Nu gör man inte det. Man fördömer det hårda spelet, men visar det. Samtidigt spottar man ur sig floskler om att idrotten förbrödrar, men det visar man inte.

Jag vill hävda att det viktigaste en idrott som ishockey kan lära oss är just det där med att vinna och förlora. Hur man hanterar en förlust på ett värdigt sätt. Hur man bevarar ödmjukheten i segerruset. Och hur man skiljer på sak och person. När det är match pucklar man på varandra. När matchen är över så är den över och då klättrar de skäggiga, blodiga krigarna upp ur skyttegravarna och kramar om varandra. Den försoningsprocessen är viktig och lärorik.

Detta gäller naturligtvis inte bara ishockey utan även fjolliga sporter som fotboll, men nu är det ishockey jag kan så det är det som är min referens. Jag tänker mig att en tumregel är att ju hårdare sport desto viktigare att också visa varandra respekt.

Jag tror att den amerikanska kulturen, med allt sitt fokus på vinnande, trots allt är bättre på att hantera detta. I NHL visar man såväl slagsmål som avtackningen efter matchen, och min erfarenhet är att man låter bli att moralisera om slagsmålet men istället betonar det vackra och försonande i avtackningen. I det amerikanska presidentvalet är en viktig tradition att förloraren ringer och gratulerar vinnaren och på så sätt erkänner sig besegrad. Det må vara en symbolisk gest, men den är viktig. Det är så man gräver ner stridsyxan och går vidare. Och den mest rörande scenen i Karate Kid är när Johnny, efter att ha blivit sänkt med en eventuellt olaglig spark mot huvudet, tränger sig fram till segraren med bucklan och ger den till Daniel-san.

Vi har ett ambivalent förhållande till tävlandet i Sverige, och i det blir förlorarna också osynliga. Vilket gör det så mycket värre att förlora. I vår något hycklande inställning att vinna inte är allt skickar vi budskapet att vinna verkligen är allt.


Photo credit: slidingsideways via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , , ,

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

#52weeks bok 7 – En amerikansk förlust

Philipp Meyer (ja, han stavar tydligen sitt namn så) fick ett omedelbart genomslag med debutromanen En amerikansk förlust för några år sedan. Åtminstone enligt omslaget. Själv hade jag aldrig hört talas om vare sig boken eller författaren innan jag fick syn på den i bokhandeln, synade den närmare och fick en stark förnimmelse av Dennis Lehanes Rött regn (Mystic River i original och som film) när jag läste omslaget.

Och visst finns det paralleller. I likhet med Lehane beskriver Meyer det oglamorösa, det hopplösa och uppgivna. De försöker båda ge liv åt människor som annars på sin höjd är statister i andras fiktion. Lehane hittar sitt persongalleri i Bostons arbetarklassområden. Meyer låter sin bok kretsa kring människor i Buell, Pennsylvania. Det är inte riktigt en håla som Gud glömde, snarare en håla som Gud övergav tillsammans med alla andra när stålindustrin gick omkull. Det här är berättelsen om människorna som blev kvar. Som blev över.

Tyvärr upphör likheterna efter en stund. Där Lehane är mästerlig på att ge sina historier liv blir Meyers synopsis mest en transportsträcka. Själva storyn blir helt enkelt aldrig vare sig intressant eller spännande. Och när storyn inte håller en fast blir människorna lite genomskinliga också. Det är synd, för Meyer försöker och han gör ett bra jobb med att beskriva en tillvaro av bitterhet och brustna drömmar. Och det allra sorgligaste är att de där drömmarna inte ens var särskilt stora till att börja med. Det är liksom inte drömmar om jetsetliv och cocktailpartyn som går i kras i Buell. Det är drömmar om ett liv som hemmafru i Pittsburgh.

Det finns massor av ställen som Buell i USA. Spökstäder, befolkade av spöken av vad som en gång var. Det är den bortglömda befolkningen, de som inte tog sig därifrån i tid och nu är fast med lån på en trailer samtidigt som de någonstans vet att jobben inte kommer tillbaka. De har ingen röst, ingen som för deras talan, och de som borde göra det berättar istället för dem att de är priviligerade i egenskap av att vara vita, heterosexuella kristna. I all den där bitterheten kan man ändå på något sätt förstå att inställningen till slut blir ”skitsamma, vi är körda men vi tar med oss elfenbenstornet i fallet”.

Detta skriver inte Meyer, det är funderingar han sätter igång i mig med sin bok. Så ur ett samhällsperspektiv är den såklart läsvärd. Jag bara önskar att den hade en bättre story som ryggrad att bära upp resten av kostymen med.


Andra bloggar om: , , , ,

Alla har en åsikt om värnplikt, ingen pratar om skolplikt

Värnplikten införs på nytt, som väl de flesta har noterat. Tekniskt sett var den väl aldrig avskaffad, såvitt jag förstår, utan bara lagd på is. Det må vara hur det vill med den saken. Beskedet har hur som helst skapat en hel del diskussion, som sig bör.

Somliga menar att värnplikten är karaktärsdanande. Andra menar att det tvärtom kan vara rent skadligt. Båda talar antagligen av egen erfarenhet. Sedan finns det de som, liksom jag, motsätter sig det av rent principiella skäl. Värnplikt, karaktärsdanande eller inte, är tvång. Tvång är dåligt. En del menar att det är en nödvändighet för att ha ett försvar som duger till något alls. Det kanske är sant. Men då är det utifrån det diskussionen ska föras – nödvändigheten kontra tvånget – och helt utan att sminka grisen med trams om att ”lumpen gör män av pojkar”. (Vad är det ens för manssyn?)

Vad som dock har slagit mig är att, bland de många meningsfränder som vänder sig mot värnplikten av det principella skälet att det är ett tvång, att staten tar sig friheten att under ett år tvinga unga människor att marchera, gräva gropar och bädda, är det ytterst sällan jag hör något alls om skolplikten. I grund och botten är det samma sak, eller hur? Om vi skalar bort allt det andra, det där om att det är nyttigt på ett individuellt plan på grund av orsaker, så är det samma sak. Staten tar sig friheten att tvinga unga människor. Den tvingar föräldrar att se till att deras barn är i skolan och lär sig det staten vill att de ska lära sig.

Som nämnts kanske värnplikt är ett nödvändigt ont. Kanske är tvångsrekrytering nödvändigt för att försvara den demokrati vi lever i. Det går bra att prata i principer, men i den icke-binära värld vi lever i kan tvångsåtgärder vara nödvändiga för att försvara friheter, hur paradoxalt det än kan låta. Ett slags bondeoffer. Jag är icke alls övertygad om att så är fallet, jag bara säger att det är fullt möjligt att motivera det så. På samma sätt har skolan tjänat ett syfte i att ge barn och ungdomar en grundläggande bildning som behövs för att de ska kunna bidra till samhället. Men skolplikt är likväl ett tvång, på samma sätt som värnplikt.

Jag skulle önska att vi hade en mer levande diskussion även om skolplikten. Tyvärr tycks den så djupt rotad i det svenska samhället och den svenska folksjälen att den aldrig ifrågasätts. Det är synd, för det finns flera grunder att kritisera skolplikten på.

  • Till att börja med för att den tvingar in barn i miljöer som inte är bra för dem. Det är stökigt och högljutt. En del barn hanterar det bättre än andra, men det kan knappast vara bra för någon. Det måste vara enormt tröttande vilket bara leder till att det blir ännu stökigare. Det, tillsammans med lokaler som inte håller måttet, ger en arbetsmiljö som få skulle acceptera på sin arbetsplats. Samtidigt får vi naturligtvis inte glömma bort att skolan också är kan vara en ventil, rent av en livlina, för barn som inte får sina behov tillgodosedda i hemmet och att skolplikten förhindrar att de helt isoleras från resten av samhället.
  • Det innebär stora påfrestningar på barn att kastas in i stora grupper med andra som man kanske inte känner sedan tidigare. Särskilt i de tidiga skolåren där barns behov av trygghet får antas vara som störst och när de är som mest påverkningsbara, skyfflas de ihop i en stor skränande flock. Igen, en del barn hanterar det bättre än andra. Vilket leder mig till vad som kanske är den viktigaste poängen:
  • Människor är individer. Men skolan är dåligt anpassad för att tillvarata varje individs behov, utveckla varje individs talanger, tackla varje individs problem. Istället ska var och en knölas ner i samma form, bedömas utifrån samma kriterier. Barn anpassas efter skolan, inte tvärtom. Det är svårt att inte cyniskt tänka att det kanske är precis det som är meningen. Det som kommer ut i andra änden är lydiga, medelmåttiga medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter, utmärkta för industrigolv och kontor.

Att systemet har inneburit att vi under en lång tid har haft en befolkning med tämligen god allmänbildning får anses ställt utom rimligt tvivel. Gemene man (och kvinna) kan läsa och skriva hjälpligt (fan ta alla särskrivare!), räkna och vet att det finns fyra åar i Halland varav en heter som ett bilmärke. Kunskap är ovärderligt, det är jag den förste att skriva under på, även om jag hånar de där vattendragen i Halland (någon gång skulle jag faktiskt vilja gå till botten med varför just de fyra vattendragen är så viktiga.) Men skolplikten härstammar från en tid då kunskap inte var tillgänglig på samma sätt som idag.

Folkskolestadgan från 1842 lagstadgade den så kallade folkskolan för att försäkra att alla barn hade tillgång till skola. Då var skoltiden ännu inte reglerad. 1878 togs en normalplan på 6-7 år fram vilket senare blev obligatoriskt i och med 1882 års stadga. Men Sverige vid 1800-talets mitt kan inte jämföras med Sverige idag. De reformer som förde Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste hade precis tagit fart, och folkskolereformen bör nog räknas dit. Det har runnit en del vatten genom Hallands åar sedan dess, så att säga.

Så. På samma sätt som vi diskuterar värnpliktens vara och icke vara utifrån ideologiska grunder, principer och nytta, önskar jag mig att vi någon gång kunde diskutera skolplikten på samma sätt. Har skolan i sin nuvarande form spelat ut sin roll? Behöver vi skolan för att tillgodogöra oss grundläggande bildning eller kan det vara så att allmänbildningen överlag är så god att den överlever av sig självt? Är det rimligt att plikten ligger på individen, eller borde vi skifta fokus och istället se till att det finns en plikt för stat och kommun att tillhandahålla skola, men inte en plikt att för den enskilde att delta? Och är vi, nu när vi är på god väg in i den postindustriella tidsåldern, fortfarande som nation hjälpta av en skola som spottar ur sig industriarbetare och pappersvändare, eller har vi större chanser om vi sprider riskerna och låter var och en gå sin egen väg och hoppas att några av dem blir en jackpot, om vi ändå inte kan sia om vilka kunskaper som behövs imorgon? Är skolpliktens nytta större än det tvång det innebär och, även om den är det, är det principiellt försvarbart?

Jag har inte svaren. Jag bara noterar avsaknaden av samtal kring detta. Det kan ju förstås komma sig av att jag har helt fel, men lite märkligt är det väl ändå att det bråkas så högljutt om nio månader av tusentals 18-åringars liv genom värnplikt, men knappt talas alls om att de nio år av allas liv man lägger beslag på genom skolplikt?


Photo credit: .Verikoko. via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , ,