Skip to content

Kategori: Samhälle

Att tukta en argbigga

Läs här

Isabella berättar vad som hände från att hennes blogg plötsligt och utan förklaring stängdes ner, öppnades igen med misstag som förklaring och slutligen vad den egentliga orsaken var.

Det hela är en obehaglig historia. En påminnelse om hur långt en del är beredda att gå för att behålla sinnefriden.

Om man på riktigt var intresserad av hur verkligheten för en prostituerad ser ut, då skulle man lyssna på Isabella. Hennes verklighet är givetvis inte Verkligheten. Det finns lika många verkligheter som det finns människor. Men det är en av de verkligheter man bör ta med i beräkningarna. Det gör man inte. Istället ifrågasätts hennes motiv, hennes person och hennes äkthet.

Om man, som man påstår, värnade de prostituerade kvinnornas väl och ve, då skulle man lyssna på Isabella.

Även om man fortfarande tror att Isabella är ett offer som behöver hjälp, så bör man lyssna på henne. Om man ärligt och uppriktigt vill hjälpa en människa måste man först ta reda på hur hon mår och vad hon behöver, och framför allt om hon ens vill ha någon hjälp. Alla insatser utan sådana kunskaper blir lika verkningsfulla som att skicka spisar till svältande i Afrika.

Isabella ber inte om någonting. Hon vill inte bli räddad, bara hörd och trodd.
Kan man hjälpa en människa innerligare än genom att tro på henne? (Manfred Hausmann)

Till Eftertanke
Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det
lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör
men först och främst
förstå det han förstår.

Om jag inte kan det
så hjälper det inte att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodigt
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet
börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kirkegaard
dansk filosof


Andra bloggar om: , , , , intressant!

Forskning, eller?

I en artikel i dagens aftonblad kan man läsa att Annica Dahlström kommit fram till att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Detta får bloggosfären att resa sig som en könsneutral bloggare och protestera.

Det är i sig anmärkningsvärt att något så självklart bland alla andra arter som skillnader mellan könen är så kontroversiellt när det kommer till människan. Jag medger att Annica Dahlström inte gör ett helt balanserat intryck på mig heller, men varför är det så svårt att tro att det skulle finnas skillnader? Och varför är det så förbjudet att berätta att det är just det man kommit fram till i sin forskning?

Frågan är dock om Annica Dahlström ägnat sig åt någon egentlig forskning i ämnet. I årets första nummer av Forskning & Framsteg intervjuas hon av Per Snaprud. Han ifrågasätter huruvida hon bedrivit egen forskning i ämnet, och på det svarar hon:

Nej, detta är icke min egen forskning, men jag har läst litteratur, träffat forskare och varit med på konferenser.

I tidigare nämnda artikel i F&F skriver Per Snaprud om en Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison och en artikel skriven av henne i American Psychologist 2005. Enligt den artikeln varierar skillnaderna beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Snaprud frågar så Dahlström om hon verkligen tycker att det, mot bakgrund av denna kunskap, är rätt att klumpa samman egenskaper och göra så svepande generaliseringar som Dahlström gör.

Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men du är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar.

Där har vi det. Annica Dahlström har alltså inte gjort någon egen forskning (åtminstone ingen som hon presenterar i den aktuella boken) utan i likhet med de flesta debattörer skaffat sig en uppfattning genom att läsa andras resultat. Troligen har hon, fortfarande i likhet med de flesta andra debattörer, bara läst det som passar hennes uppfattning och ignorerat resten.

Hennes motdebattör, Claes Borgström, har knappast någon annan forskning att luta sig mot när han uttalar sig och säger att det är struntprat? Det är klart; Claes Borgström borde veta allt om struntprat så mycket av den varan som han ägnade sig åt inför, under och framför allt efter fotbolls-VM.

På det stora hela får jag en ganska oseriös känsla av Dahlström utifrån artikeln i F&F. Det känns som att hon ägnat sig åt en del fusk och genvägar och vid ett par tillfällen efterfrågas referenser, men några sådana lägger hon inte fram. Jag lutar åt att Annica Dahlström är en pajas. Helt säker kan jag dock inte vara eftersom jag inte har läst hennes bok, men jag tycker att låter skumt att en forskare skriver en bok om ett ämne som ligger nära hennes egen expertis, men utan vetenskapliga grunder. Jag tycker också att det känns tveksamt att forskare ger sig ut på korståg istället för att objektivt behandla fakta.

Men för att återknyta till början: Varför är det så kontroversiellt att det skulle kunna finnas skillnader mellan könen? Varför är så många så rädda för att något dylikt skulle bevisas? Varför skulle vi vara befriade från instinkter när alla andra däggdjur har dem? Jag tror att problemet är att nästan alla, vare sig de är queerteoretiker, radikalfeminister, genusforskare eller något annat mumbojumbo, söker efter en ensam teori som kan förklara allt från löneskillnader till våld i hemmet till stringtrosor. Den ensamma orsaken är biologisk, den allsmäktiga könsmaktsordningen eller rosa klänningar på småflickor.

Själv är jag säker på att det finns generella skillnader mellan könen, men jag är också säker på att skillnaderna mellan individer är ännu större. Att dela in människor fack – män är si, kvinnor är så, vita är si, svarta är så – är begränsande. Låt människor bli allt de kan bli istället för det de förväntas vara.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Joshens hjälp till självhjälp

Nyligen på Rapport gjordes det en intervju hemma hos en strömlös småbarnsfamilj på västkusten. Hela upplägget är så uppenbart gjort för en snyfthistoria om onda kraftbolag, vilket gjorde det extra roligt att strömmen kom tillbaka under intervjun.

Nå, strömmen kom och gick, berättade man, och man tyckte att kraftbolagen kunde förbereda sig bättre när man vet att det stormar ofta i området. Reportern frågade då vad familjen själv gjort för att förbereda sig, varpå mamman svarar ”inget särskilt”. Jamen så jävla bra då!

Jag är allergisk mot uttryck som ”typiskt svenskt” och så vidare men det känns faktiskt rätt typiskt svenskt att förvänta sig att alla andra ska vidta alla tänkbara åtgärder för att vi ska slippa få det obekvämt. Vi själva har inget som helst ansvar för vår bekvämlighet och säkerhet. Därmed inte sagt att kraftbolagen inte skulle kunna vidta fler och bättre förebyggande åtgärder – det kan de säkert – men vi har vetat om den här stormen ett tag nu. Varför inte köpa att par extra batterier åtminstone? Eller ge fan i att gå utomhus.

För människor har varit ute och dött i den här stormen. En av dem åkte vespa (!) och fick ett träd över sig. Varför i alla glödheta ger man sig ut på en vespa i stormen?

Jag har hört människor pipa om att ingen vill ge dem nåt jobb. Ingen kommer att ge dig ett jobb, du måste själv skaffa ett. Och ingen kommer att ge dig den lön du tycker att du förtjänar heller. Du måste förhandla om den.

Ju fortare du inser att ingenting kommer gratis, desto fortare kan du börja skaffa dig det du behöver med till buds stående medel. Och ju fortare du inser att alla – försäljare, arbetsgivare, elleverantörer, alla! – vill blåsa dig, desto fortare kan du börja skydda dig. Utgå från att alla andra är idioter. Vita streck i gatan är ingen garant för att bilisterna tänker bromsa för dig. Tro mig: Jag bor i Södertälje så jag vet. Som trotsig tonåring fann jag visst nöje i att bara gå rakt ut i gatan på övergångsställen. Pappa lovade syrligt att se till så att det stod att jag hade rätt på min gravsten. Det gick fram till slut.

Ingen annan ser till dina intressen så det är säkrast att du börjar göra det själv. Nu.

Och livet är inte rättvist heller. Get fucking used to it.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?