Skip to content

Kategori: Sociala medier

Det är något som skaver

Photo credit: San Diego Shooter via Foter.com / CC BY-NC-ND

Det har gått fem dagar sedan Fredrik Virtanen talade ut om anklagelserna mot honom, i sin egen tidning. Sedan dess har jag tänkt och grunnat kring den där intervjun. För det är något som skaver. Något som sitter som en tagg i hjärnan som jag inte riktigt kan släppa. Så jag går tillbaka och läser. Jag hittar flera grejer som stör.

För det första:

Jag är såklart jätteledsen om jag har gjort folk illa berörda. Det är vidrigt och tråkigt och något jag är mycket ledsen för.

Virtanen säger att han är ledsen om han har gjort någon illa berörd. Inte för att han har gjort någon ledsen, och definitivt inte för sitt beteende. Det må vara semantiskt hårklyveri, men ibland kan ordval ge ledtrådar till hur en person egentligen tänker. När man ber om ursäkt för att någon blev ledsen lägger man över en del av ansvaret på offret. Det är mer som att man ångrar att man blev ertappad snarare än att ångra själva brottet.

För det andra:

Jag tycker det är hemskt att det rått lynchjustis på internet. Vi har ett rättsväsende i landet som bör hantera frågor om brott. Jag tycker inte man ska hänga ut personer på sociala medier i drev. Den som anklagas kan omöjligen försvara sig.

Instämmer helt och fullt. Men har VIrtanen själv aldrig deltagit, dirigerat, eldat på eller rent av dragit igång drev? Fråga Sakine Madon om den saken, till exempel. Det är sorgligt att han inte tycks reflektera över hur brutalt hänsynslös den där elefanthjorden är förrän han står framför den själv.

Och för det tredje:

Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet. Men återigen, man lyckas inte alltid leva perfekt. Att jag själv tryckte i mig sprit och droger för att döva min egen ångest och så hoppade det ut någon annanstans. Men jag har alltid kallat mig feminist.

Allt som oftast tycks det som att det viktiga är vad man kallar sig, inte vad man står för egentligen. Det går jättebra att slänga sig med fina etiketter som feminism, antirasism eller liberal och det strösslas friskt med tjusiga ord som solidaritet, frihet och jämlikhet. Men för allt för många är det inte mer än en läpparnas bekännelse. Det här är varför jag inte tycker om att sätta etiketter på vare sig mig själv eller andra. För att det är så lätt att gömma sig bakom. Det är lite ”Under örnens vingar” över det hela. Den som har rätt etikett på sig är immun. Att leva som man lär, eller ens ha ett hum om vad man lär, är inte så viktigt.

I sammanhanget skrev Julian Assange en tweet om att det för oss andra alltid varit uppenbart att det bland feministmännen finns en och annan ulv i fårakläder. Nu borde ju just Julian Assange verkligen hålla käften i det här ämnet, men i sak har han rätt. Vi vet att de finns där, att de seglar under falsk flagg. Under dagarna har dominobrickorna trillat vidare och den senaste i raden ska vara en komiker. Jag har mina aningar om vem det är men ber er ändå avstå från spekulationer. Men det är ytterligare en som ska ha varit en stark röst i frågor som jämställdhet och jämlikhet, och jag är inte förvånad. Besviken, men tyvärr inte förvånad.

En fundering som min klokare hälft drog upp vid middagsbordet är att det kanske inte ens är ursäkter och undanflykter när de här männen ber om ursäkt om någon blev ledsen. Det är möjligt att de många gånger faktiskt inte förstår bättre. De är vana att få vad de vill ha, de är vana att ta för sig och de har alltid blivit belönade för det. Så det är inte osannolikt att de går omkring och tror att allt och alla vill ligga med dem, och att de inte heller förstår att deras närmanden, deras ”skämt” och what not, inte uppskattas. Att anledningen till att ingen säger ifrån är för att det sker från en maktposition, eller att man helt enkelt uppfattas som så obehaglig eller rent av hotfull att man inte vågar säga ifrån ordentligt. Det är ingen ursäkt eller överslätning, bara en teori. Vi pratar trots allt om karriärmänniskor, om folk som vill till toppen. Och det är väl ingen hemlighet att det procenten tämligen otäcka människor ökar ju högre upp i samhällspyramiden man kommer, helt enkelt för att det är de tillräckligt skrupelfria som klarar av att ta sig dit. De som inte väntar på sin tur utan tar vad de vill ha.

Vad som också är djupt obehagligt i hela den här soppan är den illa dolda skadeglädjen som bubblar upp till ytan hos diverse element. Där man blir till sig i trasorna över att en hatad meningsmotståndare fallit. Det är både osmakligt och korkat. Osmakligt för att det här inte borde handla om förövarna utan om offren och de strukturer som gjort att det fått fortgå så länge och på sådan skala. Och korkat för att när som helst kommer någon i ditt lag att falla. Sexism är verkligen inte en höger-/vänsterfråga. De finns överallt, även bland de som starkast fördömer den, eftersom hyckleri inte heller är en höger-/vänsterfråga.

Immaterialrättspolisen

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.


Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

En guide till goda samtal

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?


Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Ett par tillägg

Nu när jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så generaliserande.

För det första: Jag skrev naturligtvis om mitt eget hörn av bloggosfären, vilket inte nödvändigtvis är sant för bloggosfären i stort. Ni vet, ungefär som det kan brinna ett par bilar på ens parkering samtidigt som brottsligheten i hela landet faktiskt minskar.

För det andra: Vad som definierar en blogg har alltid varit lite diffust, vilket också gör det svårt att uttala sig om. Det är mindre viktigt. Formatet är egentligen irrelevant, det är sammankopplingen av idéer och utbytet av tankar jag saknar. Som Ola Berg uttryckte det i en kommentar på Facebook: Bloggen lever, men sfären är borta.

Det är nog det jag saknar egentligen. Bloggosfären var mitt community for learning. Det var där vi lärde oss av varandra, spann vidare på varandras idéer och såg våra egna få liv i sammanhang vi inte kunde föreställa oss själva.

Många av de människorna som deltog i det nätverket finns kvar i mitt liv på andra sätt. I förra veckan satt jag i Småland och samtalade om högt och lågt med Sophia och Niklas, liksom med nya bekantskaperna Jill och Gary. Jag satt utanför Falkenberg och pratade med Fredrik och Sara, och i Göteborg med Danni och Sandra. Jag träffade Olof igen och Albert för första gången.

Men det är ändå inte riktigt samma sak. På en del sätt var bloggnätverket rent av bättre på att utbyta idéer och bygga vidare på dem. Hur mycket jag än älskar att sitta runt ett bord med några skarpa hjärnor och diskutera allt mellan himmel och jord så stannar det liksom ändå där. I den gamla bloggosfären kändes det som att tankarna fick liv på ett annat sätt.

Jag ska försöka bli bättre på att inte bara kasta ut första bästa tanke på Twitter och gå vidare. Jag hoppas att fler så småningom gör det. Bloggen hade sin peak. Twitter kommer att ha sin, om den inte redan har haft det. Frågan är vilken väg vi vill ta därefter. Ännu flyktigare och hetsigare, eller en återgång till någonting lite lugnare och eftertänksamt. Jag vet vad jag önskar mig, och jag kan bara börja med mig själv.


Photo credit: Anne Davis 773 via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om:

I ruinerna av bloggosfären

Det är bara att inse – bloggosfären är inte vad den en gång var. Den är knappt alls längre. Det är mest några gamla kufar i urtvättade ”Vi flytt int'”-tröjor som surmulet sparkar runt i ruinerna medan resten dragit vidare till storstadspulsen på Twitter och Facebook. Och det är ju som det är. Saker och ting förändras. Det innebär inte att man inte kan sakna det som var.

Och jag saknar den gamla bloggosfären. Jag saknar sammanhållningen. Känslan av tillhörighet och att vi tillsammans faktiskt kunde sätta avtryck. Jag saknar insikterna och utsikterna. Jag saknar att lära mig om saker jag inte ens visste kunde vara intressanta. Jag saknar de fantastiska diskussionerna som uppstod dels i kommentarsfälten och dels bloggar emellan. Jag saknar optimismen i att det nya, att alla som ville kunde delta och göra sin röst hörd, att vi fick ett medielandskap där alla var sändare och mottagare samtidigt.

Ny teknik tränger undan gammal, och det är som det ska vara. Nya sociala medier växte fram, som Facebook, och sög in allt och alla. Vilket ledde till att det var lättare och förmodligen mer lönande att publicera eventuella alster direkt på den plattformen. Videobloggandet, eller ”vlogg” som jag tror att man ibland kallar det, konkurrerar med textbaserade medier och i takt med övrig teknologisk utveckling (inte minst smartphones med grymma kameror) blev det naturligtvis lättare att publicera sig på det sättet. Det är nog rent av lättare att ställa sig och prata sina tankar rakt in i mobilkameran och publicera (på t ex Facebook) än att skriva på mobiltelefonen.

Men den största bloggdödaren måste ändå ha varit Twitter. Dess odiskutabla styrka är dess omedelbarhet. Teckenbegränsningen innebär förvisso en utmaning som somliga ordkonstnärer bemästrar och utvecklat till en konstform i sig. Samtidigt innebär just omedelbarheten och teckenbegränsningen att i stort sett vilken ofärdigtänkt tanke som helst ändå publiceras. Och det i sin tur fördummar samtalen.

För även om jag naturligtvis förenklar och generaliserar nu, och även om jag glorifierar bloggosfären som den såg ut för sisådär tio år sedan, så är jag övertygad om att samtalen var mer konstruktiva då än nu. Snabbhet främjar inte direkt förnuft och eftertanke, om man säger så. Att kunna kasta ur sig vad som helst till vem som helst är kanske inte bästa vägen till förståelse.

Bloggosfären hånades lite nedlåtande av delar av den gammelmediala eliten när tillfälle gavs. Det hette bland annat ”särskrivande bloggsörja” och diverse annat. Skulle pöbeln komma här och uttrycka sig liksom? Det uttrycktes också oroa över tonen och debattklimatet som medföljde. I viss mån var det förvisso också sant. När alla och hans morbror kan publicera sig själv, utan någon form av redaktionell kontroll, publiceras det såklart en del skit. Men jag står än idag fast vid vad jag tyckte då; att mediehusen kanske skulle oroa sig mer för vad för skit som slank igenom hos dem själva, redaktionell kontroll till trots.

Sedan en tid tillbaka har vi kunnat skåda en framväxande ”Twitter-elit” som tycks ha gjort det till en sport att missförstå med flit. Enstaka tweets tas ur sitt sammanhang, skärmdumpas och återpubliceras med en avsiktligt felaktig tolkning av innehållet för att på så vis skicka en svärm av ilskna anhängare efter den syndare som råkat tycka fel. Och det är inte pöbeln som sätter tonen. Det är pöbeln som lydigt springer åt det håll dirigenterna pekar, ja, men dirigenterna är allt som oftast etablerade och inflytelserika sedan tidigare. Det är journalister, debattörer, politiker och diverse ”kändisar”.

Bortsett från förändringen i samtalsklimat och medielandskap innebär förskjutningen av tyngdpunkt från bloggarna till sociala mediejättar som Facebook och Twitter en annan försämring – nämligen den att allt fler väljer att publicera sig på någon annans plattform. Därmed gör man sig till beroende av någon annans godtycke när det kommer till vad som är godkänt att publicera. Detta var förvisso sant i bloggosfären också, där det hände att enskilda bloggare stängdes av för att de brutit mot någon av skitnödig puritansk regel hos Blogger.com eller WordPress.com. Men egenansvaret och därmed handlingsutrymmet var likväl större där än hos Facebook, och ville man skaffa sig än mer självständighet kunde man alltid installera ett bloggverktyg på egen domän. Det är min bestämda uppfattning att långt fler inlägg raderats och långt fler användare stängts av för långt löjligare förseelser av Facebook än någonsin av Blogger.com.

Det innebär också att samtalet blivit mer splittrat, mer diversifierat. Där diskussionerna förr mestadels skedde i direkt anslutning till en skriven bloggpost via dess kommentarsfält, eller via pingbacks då saker bemöttes på andra bloggar, försiggår den idag mest i anslutning till den som delat en artikel vidare. Det innebär att även om artikeln kommer från en blogg eller en tidning som använder sig av kommentarsfält, så uppstår diskussionerna inte hos skribenten utan hos var och en som delat det vidare via Facebook och Twitter, helt utan skribentens vetskap. Vilket förvisso kan vara skönt för henoms nattsömn, men ändå. Vi har tagit ett steg tillbaka till att prata om skribenten istället för med.

Saker förändras. Vi anpassar oss och lär oss hantera det. Det är som det är. Vem bryr sig om vad en kränkt vit man i medelåldern gnäller om på något så gammeldags som en blogg? Jag är fullt medveten om att man tenderar att hålla fast vid det man är van vid och att förr i tiden framstår som bättre för att man själv var bättre då. Men det spelar ingen roll, för jag saknar det ändå. Dexion har tynat bort. Livbåten har övergivits och driver herrelös omkring på havet. Till och med Opassande tystnat betänkligt. Och så många fler fantastiska bloggare har slocknat eller flyttat vidare. I vissa fall har de fångats upp av mediehusen och andra, vilket är bra för dem, men tråkigt för oss som blev kvar. Vi som int’ flytt.


Photo credit: AjayGoel2011 via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.


Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Sprid kunskap, inte dumhet

Jag är, som bekant, för informationsfrihet och yttrandefrihet. Väldigt för. Jag tycker att det är fantastiskt att leva i informationsåldern och att med ett par knapptryckningar kunna ta reda på stort sett vad som helst. Internet är den största informationsteknologiska revolutionen sedan tryckpressen. Kanske rent av större.

Men det är inte utan problem. Det fria informationsflödet har sina baksidor. Dels i form av det hat och de hot som florerar, och i de drev som kan piskas upp. Folk hatade säkert den som tyckte fel saker och hade fräckheten att uttrycka det förut också, men de flesta satt hemma och gnisslade tänder framför ett envägsmedia såsom tv, radio eller tidning och nöjde sig med det. Att faktiskt skriva ett argt brev med målande beskrivningar om vilka otrevligheter man önskade att vederbörandes underliv skulle råka ut för, ta reda på en adress och faktiskt posta hade ett pris. Det kostade något i form av ansträngning och porto. De flesta blir faktiskt inte så upprörda så länge. Men med lika få knapptryckningar som man idag kan spontanbilda sig själv kan man också låta den där fittan på den där ledarsidan få veta precis hur arg man är just nu. På samma sätt kan också drev uppstå där väldigt många väldigt snabbt får veta vilket svin den där medelålders vita cis-mannen är. Att det sedan visar sig att ilskan var obefogad, att det rörde sig om ett missförstånd, ett plumpt skämt som tagits ur sitt sammanhang eller rent hittepå får aldrig samma spridning. Att rentvå sig själv är i det närmaste omöjligt.

Det finns också ytterligare en annan baksida. Nämligen att det i särklass mest omfattande informationsflöde i mänsklighetens historia alltid finns någon tomte som kan bekräfta din skeva världsbild. Så vad som borde vara ett fantastiskt lyft för den generella allmänbildningen och förståelsen för tingens ordning allt som oftast tycks vara det motsatta. För i den gamla världen var virrpannorna hyfsat isolerade öar. Den som led av vanföreställningar om chemtrails eller Illuminati hade betydligt svårare att få sina idéer bekräftade och hade det därtill svårare att undvika vedertagen kunskap. Livsfarliga stollerier som kolloidalt silver eller antivax-rörelsen hade haft mycket svårare att få fotfäste före Internet. Därmed inte sagt att dylikt inte förekom.

Misstron mot gammelmedia växer sig också allt starkare. Det är på många sätt ett sundhetstecken. Eller hade kunnat vara. Det jag lite naivt förut tolkade som att folk började tänka mer självständigt och kritiskt börjar alltmer bara framstå som fördjupad dumhet. Hur ska man annars förklara att samma människor som inte tror på saker bara för att det står i Aftonbladet gladeligen och utan ett spår av kritiskt tänkande delar vidare rent häpnadsväckande idiotier i sociala medier? Aftonbladet är inte ett under av trovärdighet, det är jag den förste att skriva under på, men det är inte automatiskt osant för att Aftonbladet skriver om det, och även om så vore så betyder det definitivt inte att bilder din kompis Kim, av oklart kön eller ursprung, sprider. Det går fan inte en dag utan att man tar sig för pannan över vilka orimligt korkade påstående som okritiskt sprids. Vanligtvis handlar det om hur ofantligt mycket pengar invandrare får i bidrag, eller om hur mycket pengar Sverige lägger på bistånd. I båda fallen gärna ställt mot att man snålat in på sylten till pannkakorna på Rövhålets äldreboende i Dalarna.

På ett sätt är det begripligt att den här typen av stupiditeter får spridning. Det är abstrakta siffror som vanliga dödliga inte har något direkt grepp om, sammanställt i ett lättbegripligt format och ställt mot något hjärtlöst och ogint som tar en genväg direkt till känslocentret. Men det är ändå oacceptabelt att vi är så dåliga på att granska. Eller granska, de flesta dylika virala lögner är så uppenbart osanna att det räcker med att tänka efter några sekunder för att inse orimligheten i dem. Men då har man redan delat vidare och är upptagen med att titta på en rolig katt.

En bidragande faktor är som sagt också att de virala lögnerna bekräftar våra egna världsbilder. Och jag skriver ”vi”, för jag är också skyldig. Jag vet att jag har bidragit till att sprida lättillgängliga illustrationer som bekräftar mina egna föreställningar. Jag har också blivit påkommen med det och skämts, för när jag tittar igen och tänker efter så är det så uppenbart. Det var någon bild om fördelningen av intäkter från sålda CD-skivor. Fördelningen var orimlig, och det hade insett om jag faktiskt hade tittat på siffrorna och tänkt efter, istället för att skynda mig att dela vidare så att alla skulle få se SANNINGEN om att skivbolagen är det verkliga skurkarna och sedan fortsätta titta på katter. Jag anser fortfarande att skivbolagen är de verkliga skurkarna, men det betyder ju inte att varje försök att illustrera detta är sant.

Därför är det extra beklämmande att se att mina fränder bland pirater så blint deltar i spridningen av den senaste virala lögnen – att skaparen av Swefilmer riskerar 15 års fängelse samtidigt som Hagamannen släpps 6 år för tidigt. Det finns inte ett uns av sanning bakom detta. Vilken normalbegåvad människa som helst borde förstå det efter en kortare betänketid, och människor som sätter en heder i att vara insatta i juridik åtminstone runt upphovsrätt i synnerhet borde kunna räkna ut med arslet att det är lögn. Sluta bidra till fördumningen!

Det är bra att vara kritisk. Det är verkligen det. Men det är skillnad på att vara kritisk och att vara ett vara tjockskallig. Och framför allt, granska allt efter samma måttstock. Håna gärna Aftonbladet, de förtjänar det, men dela då för fan inte artiklar från Fria Tider som något slags bevis för hur det egentligen ligger till. Du gör bara dig själv till åtlöje. Jag tror att om vi inte skärper oss så kommer Internet, den dag artificiell intelligens uppstår, att omedelbart ta livet av sig av skam.


Andra bloggar om: , ,

Dagen då jag blev en eller ett mem/e

Jag hälsade på en kompis i Västberga igår. Eftersom jag har ett uselt lokalsinne och inte är nåt vidare på att följa vägbeskrivningar heller har jag för vana att låta Google göra jobbet åt mig via navigator i telefonen. Det gick alldeles utmärkt, förutom att Google inte kan trolla fram parkeringsplatser. Efter att till slut ha hittat en gatstump att parkera på, vilket endast berodde på att man inte fick det, fick jag för mig att testa selfiefunktionen i telefonen nu när den ändå satt fint upphängd i vindrutan. Resultatet, efter lite obligatoriskt fixande med filter, blev följande:

IMAG0238

Jag delade bilden på G+, vars filter jag också hade använt, och titulerade den ”bilselfie”. Strax därefter började det hända konstiga saker i min bil… (alla bilder är klickbara för större versioner)

IMAG0238_ask

Plötsligt hade Emma Opassande stoppat in Beatrice Ask i baksätet! Det känns förvisso symboliskt rätt. Beatrice Ask är, i sin iver att skydda oss och hålla koll på var vi befinner oss, alltid med oss i bilen så det känns inte mer än rätt att hon följer med i egen hög person.

IMAG0238_askobildt

Strax därefter hade hon även stoppat in Carl Bildt i bilen. Jag tror att han försökte ge vägbeskrivning (när jag redan hade parkerat) men allt jag hörde var ”A @laqaqlqqaqqqqaQpAApAaQQaAQAPAaaaaAaAAaAaaaaQaaAAAqaAAqaaQaAaAAAqAplqqqqQqaAAqApaqaAaAqqaqqaqqqqqa@aaaqQqaqaqaqa”, vilket är marginellt mer hjälpsamt än Apple maps.

IMAG0238_askobildt (1)

Ytterligare en stund senare blev vi jagade av upphovsrättsindustrin, tack vare Henrik Jernstedt. Då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Västberga är lite väl spännande.

josh4

Parallellt med detta äventyr passade Anna Troberg på att stoppa in sig själv som passagerare. Utan att betala för sig, förstås. Qeruiem å sin sida lyfte ut mig ur bilen och skapade en sekt runt mig, antagligen på grund av mina awesome USB-skills.

BnrzpF1IMAEyhqe

Nu vill jag ha telefonnumret till Bildombudsmannen så jag kan casha in på det här uppenbara missbruket av min bild, som jag naturligtvis är djupt kränkt över. Sedan lever jag lycklig i alla mina dagar.


Andra bloggar om: , , ,

Secundum mea Bombus Ruprestis

Det händer ibland att man kan läsa i media om att någon har hittat något genom att sitta och surfa på världen i Google Earth. Jag brukade tänka att det var lite för bra för att vara sant, men så tänkte jag att om det är sant, då finns det ju massor kvar att upptäcka därute. Så jag tog på mig en fedora, hängde en piska i skärpet och gav mig ut på äventyr. Vad jag hittade kommer att förändra hur vi ser på… allt.

Jag började med att klicka runt lite i djungelområden i Sydostasien i hopp om att finna ett nytt Angkor Wat, men det visade sig hopplöst. Man ser fan inte skogen för alla träd, än mindre några bortglömda städer. Så då begav jag mig till högre mark och letade efter en yeti i Himalaya men det var lika fruktlöst. Så kom jag att tänka på Döda Havsrullarna som ju hittades för inte alltför länge sedan. Det slog mig att det kanske finns mer att hitta mellanöstern, och med Google Earth behöver man ju inte oroa sig för vare sig terrorister eller Natostyrda drönare.

Så jag spanade runt efter grottor och klippskrevor i jakt efter en skriftrulle av något slag, men fann inget. Men just som jag zoomade ut från en klippa och skulle hoppa till nästa fångade mitt öga något som såg konstigt ut. På själva klippan fanns någon form av ojämnheter med en regelbundenhet som inte såg ut att vara skapt av naturen. Jag zoomade in igen och fokuserade på fyndet och insåg att det jag hade funnit var skrift. Någon hade mejslat in något i klippväggen. Jag började panorera i sidled och höjdled och såg att texten fortsatte. När ögonen nu vant sig vid att se mönstret zoomade jag återigen ut och häpnade – hela den sidan av klippan var täckt av text.

Jag fortsatte att hoppa runt bland klipporna i området och såg snart att det fanns massor av ristningar att ta del av. En del korta texter, andra långa, förvånansvärt många var rosa i tonen även om tiden skavt av en del färg, och innehöll ristningar av kobenta streckgubbar med anknäbb och en stor väska över axeln. Fenomenet var helt okänt för mig. Varför alla dessa ristningar på klipporna? Jag ringde den allvetande historikern Harry Dickens som satt inne med svaren.

Det visade sig att för ungefär tvåtusen år sedan då man lärt sig skriva på papyrus och pergament var det fortfarande väldigt dyra material. Således var det bara de välbärgade som kunde teckna ner historier på skriftrullar, och dylikt användes bara för att kommunicera ut sådant som makthavare tyckte att man borde veta. Utgivarna kallades för pergamedier. Men vanligt folk hade också ett behov av att yttra sig och började därför rista in sina budskap på stora stenblock. Det kallades för att ”blocka” och blev under en period något av en folkrörelse som utmanade pergamediernas monopol på sanningen.

Blockosfärens möjlighet att påverka var dock tämligen begränsad. Till skillnad från de portabla pergamenten var stenblock hopplösa att flytta, åtminstone om man hade ett tillräckligt stort stenblock för att få rum med något slags innehåll. Blockarna var därför utlämnade åt att få besökare till sina block, vilket vanligtvis skedde genom att andra block rekommenderade dem. För att råda bot på immobiliteten i blockosfären uppstod så kallade mikroblock som blev särskilt populärt bland dåtidens kändisar och den bildade medelklassen. Den mest kända varianten hette Bitter, från bit som i stenbit. Att bittra gick till som så att man ristade in sitt budskap på en sten som maximalt rymde 140 tecken och kastade det i huvudet på någon. Om någon varit oförsiktig nog att utmana den rådande ordningen var det vanligt förekommande att vederbörande omringades och bittrades till döds. När fenomenet så småningom spred sig även till de illiterata kallades det kort och gott ”stening”, då det inte fanns några budskap ristade. Detta ansågs då barbariskt av medelklassen som istället övergick till att samlas i små grupper och nicka instämmande.

Men även om blockandet innehöll mycket trams och särristningar så kunde man också hitta ett och annat bra block att läsa. Ett av dessa titulerades secundum mea Bombus Ruprestis, vilket antagligen ska betyda ”enligt min stensnylthumla”. Dock menar Google Translate att ”enligt min” kort och gott skulle bli ”In” på latin, vilket antyder att blockaren ifråga inte var någon fena på latin. Blockaren ifråga kallade sig ”Josua”, men det är av allt att döma ett alias och inte samma Josua som kämpade vid Jericho.

Nu var ju problemet att jag inte kan läsa uråldriska, men jag trodde mig ha en lösning. Jag zoomade in där texten började (eller, såvitt jag visste, slutade) så att jag fick en klar bild och tog sedan en skärmdump. Sedan hoppade jag ett steg och tog en ny skärmdump, och på det mödosamma viset hoppade jag igenom hela texten. Därefter använde jag Google Translate för att översätta till svenska. Fiffigt nog har Google Translate en språkidentifierare som själv känner av språket, som visade sig vara arameiska. Bit för bit kunde jag så översätta texten och sätta ihop den och när jag insåg vad jag hade funnit tappade jag hakan. Bokstavligen!

Detta sensationella verk handlar lämpligt nog om de bakomliggande orsakerna till det som utspelade sig på långfredagen och tog enligt blockets tidsstämplar cirka 42 år att skriva ner. Det är som sagt ursprungligen skrivet på arameiska och tämligen ålderdomligt i sin prosa, så jag har tagit mig friheten att skriva om det till en något mer läsbar sammanfattning som kommer att publiceras imorgon.

Photo credit: Singhister / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , ,

Miljöpartiet återvinner gamla dumheter

BlQaQynCYAApLjx

När jag nu på morgonen fick höra talas om Miljöpartiets tankevurpa kring bloggar och anonymitet drogs mina tankar omedelbart till den estniska socialdemokraten Marianne Mikko. Den 23:e september 2008 gick EU-parlamentet nämligen till omröstning om ett lagförslag som bland annat skulle reglera bloggare. Drivande bakom förslaget var nämnda Marianne Mikko, som bland annat ville ha etiska regler, replikrätt och registrering av bloggare. Det sista försvann redan innan förslaget skulle röstas om, som väl var, men idén att vilja registrera bloggare är inte ny. Liksom Mikko 2008 har många, både före och efter, sett människors möjligheter att uttrycka sig anonymt som problematiskt av olika skäl. Resonemanget följer alltid samma mönster: Vi har ett problem här, vi kan vinna kortsiktiga populistiska poäng med den här åtgärden och förstår inte eller bryr oss inte om de långsiktiga effekterna av det. Det blir så här när det är viktigare att vinna mandat än att vara tydlig med vad man vill ha mandatet till. Då vinner populism över ideologi.

Inför den där omröstningen 2008 skrev jag en debattartikel i Sundsvalls Tidning. Den finns inte kvar på nätet tydligen. inte ens wayback machine hittar den, vilket kan få en att bli lite konspiratorisk, och därmed gick ST miste om lite länkkärlek. Förutom att påpeka det för mig självklara i att det finns ett värde i att kunna uttrycka sig anonymt så skrev jag lite om problemet med att definiera en blogg. Vad är egentligen en blogg? Är det själva formen som utgör en blogg eller är det koden den bygger på? Om det är det första så skulle definitionen inte gälla den som använder ett mer magasinlikande tema, och är det det sistnämnda så skulle det således omfatta alla som bygger en site med WordPress. Min avslutning i artikeln löd:

Det är faktiskt bärande att kunna definiera det man vill reglera på ett tydligt sätt. Jag hävdar att det inte går. Ge oss istället en generell yttrandefrihet så att bloggvärlden såväl som övriga former av hemsidor omfattas av samma skydd som tryckt media.

Nu har förvisso Miljöpartiet varit snabbt ute och pudlat och påtalat att man inte alls vill registrera bloggare eller ta bort möjligheten att uttrycka sig anonymt. Och det är ju fint. Men vad vill man då? Språkrör Åsa Romson säger ju faktiskt till Sveriges Radio att:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Detta ska alltså jämföras med Miljöpartiets talesperson i bland annat IT-frågor Maria Ferm som tidigare mycket tydligt understrukit att Miljöpartiet bland annat vill införa en rätt till anonymitet i grundlagen och riva upp FRA-lagen. Viss diskrepans här, kan man säga. Så vilket är det? Vad vill Miljöpartiet egentligen, förutom att vinna röster och få Staffan Danielsson att se lite bättre ut?

Käften, Staffan. Ingen är anonym längre, och det har du i allra högsta grad varit med och sett till.


Andra bloggar om: , , , ,