Skip to content

Kategori: Sociala medier

Secundum mea Bombus Ruprestis

Det händer ibland att man kan läsa i media om att någon har hittat något genom att sitta och surfa på världen i Google Earth. Jag brukade tänka att det var lite för bra för att vara sant, men så tänkte jag att om det är sant, då finns det ju massor kvar att upptäcka därute. Så jag tog på mig en fedora, hängde en piska i skärpet och gav mig ut på äventyr. Vad jag hittade kommer att förändra hur vi ser på… allt.

Jag började med att klicka runt lite i djungelområden i Sydostasien i hopp om att finna ett nytt Angkor Wat, men det visade sig hopplöst. Man ser fan inte skogen för alla träd, än mindre några bortglömda städer. Så då begav jag mig till högre mark och letade efter en yeti i Himalaya men det var lika fruktlöst. Så kom jag att tänka på Döda Havsrullarna som ju hittades för inte alltför länge sedan. Det slog mig att det kanske finns mer att hitta mellanöstern, och med Google Earth behöver man ju inte oroa sig för vare sig terrorister eller Natostyrda drönare.

Så jag spanade runt efter grottor och klippskrevor i jakt efter en skriftrulle av något slag, men fann inget. Men just som jag zoomade ut från en klippa och skulle hoppa till nästa fångade mitt öga något som såg konstigt ut. På själva klippan fanns någon form av ojämnheter med en regelbundenhet som inte såg ut att vara skapt av naturen. Jag zoomade in igen och fokuserade på fyndet och insåg att det jag hade funnit var skrift. Någon hade mejslat in något i klippväggen. Jag började panorera i sidled och höjdled och såg att texten fortsatte. När ögonen nu vant sig vid att se mönstret zoomade jag återigen ut och häpnade – hela den sidan av klippan var täckt av text.

Jag fortsatte att hoppa runt bland klipporna i området och såg snart att det fanns massor av ristningar att ta del av. En del korta texter, andra långa, förvånansvärt många var rosa i tonen även om tiden skavt av en del färg, och innehöll ristningar av kobenta streckgubbar med anknäbb och en stor väska över axeln. Fenomenet var helt okänt för mig. Varför alla dessa ristningar på klipporna? Jag ringde den allvetande historikern Harry Dickens som satt inne med svaren.

Det visade sig att för ungefär tvåtusen år sedan då man lärt sig skriva på papyrus och pergament var det fortfarande väldigt dyra material. Således var det bara de välbärgade som kunde teckna ner historier på skriftrullar, och dylikt användes bara för att kommunicera ut sådant som makthavare tyckte att man borde veta. Utgivarna kallades för pergamedier. Men vanligt folk hade också ett behov av att yttra sig och började därför rista in sina budskap på stora stenblock. Det kallades för att ”blocka” och blev under en period något av en folkrörelse som utmanade pergamediernas monopol på sanningen.

Blockosfärens möjlighet att påverka var dock tämligen begränsad. Till skillnad från de portabla pergamenten var stenblock hopplösa att flytta, åtminstone om man hade ett tillräckligt stort stenblock för att få rum med något slags innehåll. Blockarna var därför utlämnade åt att få besökare till sina block, vilket vanligtvis skedde genom att andra block rekommenderade dem. För att råda bot på immobiliteten i blockosfären uppstod så kallade mikroblock som blev särskilt populärt bland dåtidens kändisar och den bildade medelklassen. Den mest kända varianten hette Bitter, från bit som i stenbit. Att bittra gick till som så att man ristade in sitt budskap på en sten som maximalt rymde 140 tecken och kastade det i huvudet på någon. Om någon varit oförsiktig nog att utmana den rådande ordningen var det vanligt förekommande att vederbörande omringades och bittrades till döds. När fenomenet så småningom spred sig även till de illiterata kallades det kort och gott ”stening”, då det inte fanns några budskap ristade. Detta ansågs då barbariskt av medelklassen som istället övergick till att samlas i små grupper och nicka instämmande.

Men även om blockandet innehöll mycket trams och särristningar så kunde man också hitta ett och annat bra block att läsa. Ett av dessa titulerades secundum mea Bombus Ruprestis, vilket antagligen ska betyda ”enligt min stensnylthumla”. Dock menar Google Translate att ”enligt min” kort och gott skulle bli ”In” på latin, vilket antyder att blockaren ifråga inte var någon fena på latin. Blockaren ifråga kallade sig ”Josua”, men det är av allt att döma ett alias och inte samma Josua som kämpade vid Jericho.

Nu var ju problemet att jag inte kan läsa uråldriska, men jag trodde mig ha en lösning. Jag zoomade in där texten började (eller, såvitt jag visste, slutade) så att jag fick en klar bild och tog sedan en skärmdump. Sedan hoppade jag ett steg och tog en ny skärmdump, och på det mödosamma viset hoppade jag igenom hela texten. Därefter använde jag Google Translate för att översätta till svenska. Fiffigt nog har Google Translate en språkidentifierare som själv känner av språket, som visade sig vara arameiska. Bit för bit kunde jag så översätta texten och sätta ihop den och när jag insåg vad jag hade funnit tappade jag hakan. Bokstavligen!

Detta sensationella verk handlar lämpligt nog om de bakomliggande orsakerna till det som utspelade sig på långfredagen och tog enligt blockets tidsstämplar cirka 42 år att skriva ner. Det är som sagt ursprungligen skrivet på arameiska och tämligen ålderdomligt i sin prosa, så jag har tagit mig friheten att skriva om det till en något mer läsbar sammanfattning som kommer att publiceras imorgon.

Photo credit: Singhister / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)


Andra bloggar om: , , , , , ,

Miljöpartiet återvinner gamla dumheter

BlQaQynCYAApLjx

När jag nu på morgonen fick höra talas om Miljöpartiets tankevurpa kring bloggar och anonymitet drogs mina tankar omedelbart till den estniska socialdemokraten Marianne Mikko. Den 23:e september 2008 gick EU-parlamentet nämligen till omröstning om ett lagförslag som bland annat skulle reglera bloggare. Drivande bakom förslaget var nämnda Marianne Mikko, som bland annat ville ha etiska regler, replikrätt och registrering av bloggare. Det sista försvann redan innan förslaget skulle röstas om, som väl var, men idén att vilja registrera bloggare är inte ny. Liksom Mikko 2008 har många, både före och efter, sett människors möjligheter att uttrycka sig anonymt som problematiskt av olika skäl. Resonemanget följer alltid samma mönster: Vi har ett problem här, vi kan vinna kortsiktiga populistiska poäng med den här åtgärden och förstår inte eller bryr oss inte om de långsiktiga effekterna av det. Det blir så här när det är viktigare att vinna mandat än att vara tydlig med vad man vill ha mandatet till. Då vinner populism över ideologi.

Inför den där omröstningen 2008 skrev jag en debattartikel i Sundsvalls Tidning. Den finns inte kvar på nätet tydligen. inte ens wayback machine hittar den, vilket kan få en att bli lite konspiratorisk, och därmed gick ST miste om lite länkkärlek. Förutom att påpeka det för mig självklara i att det finns ett värde i att kunna uttrycka sig anonymt så skrev jag lite om problemet med att definiera en blogg. Vad är egentligen en blogg? Är det själva formen som utgör en blogg eller är det koden den bygger på? Om det är det första så skulle definitionen inte gälla den som använder ett mer magasinlikande tema, och är det det sistnämnda så skulle det således omfatta alla som bygger en site med WordPress. Min avslutning i artikeln löd:

Det är faktiskt bärande att kunna definiera det man vill reglera på ett tydligt sätt. Jag hävdar att det inte går. Ge oss istället en generell yttrandefrihet så att bloggvärlden såväl som övriga former av hemsidor omfattas av samma skydd som tryckt media.

Nu har förvisso Miljöpartiet varit snabbt ute och pudlat och påtalat att man inte alls vill registrera bloggare eller ta bort möjligheten att uttrycka sig anonymt. Och det är ju fint. Men vad vill man då? Språkrör Åsa Romson säger ju faktiskt till Sveriges Radio att:

Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott. Det tycker vi är ett grundläggande krav.

Detta ska alltså jämföras med Miljöpartiets talesperson i bland annat IT-frågor Maria Ferm som tidigare mycket tydligt understrukit att Miljöpartiet bland annat vill införa en rätt till anonymitet i grundlagen och riva upp FRA-lagen. Viss diskrepans här, kan man säga. Så vilket är det? Vad vill Miljöpartiet egentligen, förutom att vinna röster och få Staffan Danielsson att se lite bättre ut?

Käften, Staffan. Ingen är anonym längre, och det har du i allra högsta grad varit med och sett till.


Andra bloggar om: , , , ,

Kolla aldrig en bra story

NapInterrupted / Foter / CC BY-ND

Lite nu och då kan man läsa förnumstiga tips till användare av sociala medier att tänka en gång extra innan man delar något vidare. Det är ett gott råd. Tänk efter, verkar det du just läst/sett rimligt? Är källan trovärdig och välrenomerad? Finns det andra källor angivna eller kan uppgiften verifieras på annat håll? Om inte kan det vara så att det helt enkelt inte är sant. Å andra sidan bör man också dra öronen åt sig när rapporteringen blir alltför ensidig. När alla upprört drar åt samma håll kan det vara en god idé att stanna upp och tänka efter. För ingen vill egentligen vara en del av ett drev. Men hur lätt är det för den enskilde att avgöra en nyhets bäring och en källas trovärdighet när inte ens medierna med alla sina resurser tycks klara av det?

Media, den tredje statsmakten, har ett stort inflytande över människors uppfattning om världen. Därför är det också av yttersta vikt att dessa medier tar detta ansvar på största allvar. Det tror jag också att man för det mesta gör, men i klickonomins tidsålder känns det som att det allt som oftast slarvas med faktakoll och skarvas för att uppnå önskad dramaturgisk effekt.

Nyligen rapporterade flera svenska medier en lustig historia om en lärare som tröttnade på stöket i klassrummet och fick ordning på sina elever genom att hota med att avslöja vad som kommer att hända framöver i Game of Thrones. Här tog dock Metro tag i saken och gjorde ett gräv. Historien visar sig omöjlig att verifiera. I vart fall har den inte kunnat verifieras av något media som återberättat historien.

Nu är det inte en särskilt allvarlig fadäs. Det är en lite gullig historia och den skadar liksom inte någon. Det värsta som kan hända är väl att någon försöker sig på det på riktigt, och vem vet – det kanske funkar. Slarvande med faktakoll kan få mycket allvarligare effekter än så.

Ta Koppargården till exempel. Eller Carema-skandalen som det också hette. Girigt företag det där som fyllde fickorna medan de gamla fick liggsår och vanvård. Symbolen för denna girighet blev de vägda blöjorna som rapporterades om som om man tog av blöjor, vägde och satte tillbaka om de inte vägde tillräckligt mycket. Så var det naturligtvis inte. Även mycket annat som rapporterades om från Koppargården låter misstänkt likt LEAN – något även kommunala boenden sysslar med. Huruvida det är en bra idé är en annan femma.

Men Carema-skandalen etsade sig in i människors medvetande, och det spelar liksom ingen roll att man i efterhand kan konstatera att det var en mediaskandal snarare än en vårdskandal. Skadan är gjord. Carema är så förevigt stämplade att företaget numera bytt namn. Vilket är synd, för oavsett vad som egentligen hände på Koppargården under Caremas tid så tyder inte mycket på att det är bättre nu, och därtill finns det personal på andra boenden där Carema skött driften som anser att allt var bättre på deras tid.

Problemet är att medierna inte gjorde sitt jobb som granskare utan litade på den ursprungliga källan och hakade på drevet. Det skapade en tämligen kompakt bild av ett obestridligt faktum. De dramaturgiska effekterna var också starka och hela historien blev ett självspelande piano och klirr i kassan för medierna. Apropå företag som fyller fickorna alltså. Det händer att det rapporteras om vanvård på kommunala boenden också, men har inte samma genomslagskraft, samma dramaturgi. Tydligen är det okej att farmor får liggsår, bara inte någon privat aktör tjänar pengar på det.

Nyligen var det dags igen. Den här gången var det elaka kapitalister som håvade in storkovan på att låta dagisbarn svälta. En rapportering som inte heller den tycks stå pall för granskning. Eller ett annat färskt exempel: Nyheten att NASA förutspått att världen som vi känner den går under inom ett par år. Det stämmer inte heller. Vad som är sant är att någon använt verktyg som NASA utvecklat (i något annat syfte) och kommit fram till att vi är körda. NASA står emellertid inte bakom rapporten. Och det är ju liksom viss skillnad i tyngd att rapportera att NASA gjort en beräkning och att ”some guy” har gjort det.

Bara ur minnet kommer jag på saker som när det påstods att The Pirate Bay hade publicerat bilder på döda barn (nej), när DN genom Hanne Kjöller påstår att Piratpartiets Christian Engström inte är aktiv (jo) eller den där bilen som Aftonbladet berättade om som världens farligaste (ja, bilar utan styrstång och med några hundra kilo ballast i bakluckan är rätt farliga). De flesta av oss kan göra en lista över felaktigheter och den kommer att se olika ut beroende på våra personliga intressen och kunskaper. Det är också däri farorna ligger, för det finns saker jag vet en hel del om och där kan jag ganska snabbt bedöma om en nyhet verkar skev vilket leder till att jag forskar vidare. Men vad gäller mycket annat som skrivs besitter jag inte den bakgrundskunskap för att omedelbart se om nyheten verkar falsk. Så är det för alla, och i varje ämne finns antagligen en övervägande majoritet som inte har verktygen för att genomskåda lögnen. Därför fungerar det. Därför är det lönsamt att skarva och fara med osanning. Och därför uppstår drev.

Så frågan är då: Vem kan man tro på när det är så här? Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har inga svar på det annat än att vara kritisk, jämföra källor och glömma myten om att medierna skulle vara opartiska. Det är nämligen själva kärnan av falskhet – den här illusionen av att medier skulle agera opartiskt och som någon slags forskare som använder vetenskapliga metoder för att verifiera fakta och rapporterar resultaten, oavsett vad de själva hade önskat sig. Det är inte sant, och det vore ärligare om mediahusen och journalisterna var öppna med sina sympatier.

Samtidigt är det också en kapplöpning. I en tid där alla rapporterar nyheter blir nyheterna också gammelheter väldigt fort. I konkurrensen med nya medier har gammelmedia ett rejält handikapp i sitt krav på faktakoll och korrekthet. Att tumma lite på det och skjuta från höften kanske är nödvändigt för att hänga med, med baksidan att man då kompromissar med sin trovärdighet förstås.

Vän av ordning kan förstås i sin tur ifrågasätta mina källor. Beskylla dem för att vara partiska. Gör gärna det, det är nämligen precis det vi ska göra.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Hakar på #blogg100

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagarMina motiv till att haka på Blogg 100 när det nu sparkar igång för tredje gången är nog ganska mycket de samma som varför Fredrik Wass tog initiativet första gången – att helt enkelt hålla liv i en blogg. Att skaka av sig lite skrivkramp.

Jag vet att jag tidigare gjort några försök att blogga dagligen under en period, och alltid misslyckats. Men då har mina ambitioner alltid varit att hålla ett tema, och problemet med det är att jag helt enkelt tröttnar på temat längs vägen. Efter några poster är ämnet uttömt och inspirationen borta. Blogg 100 är annorlunda. Det handlar, kort och gott, bara om att publicera något varje dag. Oavsett hur litet det är.

Och jag tror att det är lite av en nyckel. Dels handlar det förstås om att ge sig själv tidspress och lära sig att leverera, men det handlar lika mycket om att släppa på ambitionerna och frigöra sig från prestationsångesten. Varje enskild post måste inte vara ett mästerverk. Det är okej att bara skriva av sig den där tanken man vill dela med sig av, även om man inte har tänkt den färdigt. Bara för att sätta ribban så tänker jag låta den här första bloggposten i experimentet bara sluta, utan någon avslutande poäng eller avrundning. Bara för att jag hatar det. Det är som att avsluta en ackordföljd på dominanten istället för tonikan, eller nynna ”do-re-mi-fa-so-la-ti”…

Det finns en annan relevant poäng med Blogg 100 också. Bloggen är en fantastisk plattform och ett kraftfullt verktyg. Men den bloggboom vi såg för några år sedan har klingat av i takt med att vi allt mer fokuserat på andra sociala medier, främst då Twitter och Facebook, men även G+ och diverse annat. Det är där vi kastar ut tankar, idéer och rent trams och bloggen blir då bara för de mer djuplodande, analytiska texterna som vi (åtminstone jag) aldrig kommer till för att ovan nämnda flöde är mer lättillgängligt. Effekten blir att jag både läser och skriver mindre blogg.

Det tråkiga med en sådan utveckling är att vi låser in oss på andras plattformar istället för att bygga våra egna. Vi gör oss åsiktslivegna då vi lämnar ut oss till tredje parts regelverk och välvilja istället för att luta oss mot den lagstadgade yttrandefrihet vi åtnjuter enligt lag. Plus att diskussionerna blir fragmenterade, för när man väl lyckats krysta ur sig en bloggpost kommenteras den av någon på Facebook och någon annan på Twitter, och dessutom delar andra den vidare i de olika nätverken där de i sin tur kommenteras, men få kommenterar på själva bloggen.


Andra bloggar om: , ,

Tänk att det här ska behöva förklaras

Martin Apell skriver i IDG om skillnaden mellan sex och våldtäkt. Eller nej, det gör han inte, men han skulle kunna göra. Vad han tar upp är den envisa och obehagliga tendensen att avfärda kritik mot övervakningssamhället med ”jamen vadå, du lägger ju ut information om dig själv på Facebook”. Som om man därmed beslagit kritikern med dubbelmoral. Jag trodde i min enfald att vi var klara med den diskussionen, men precis som med mjölpuritanerna dyker det ständigt upp nya stolpskott som får en snilleblixt och kastar sig över tangentbordet för att rapa upp en sedan långt tillbaka motbevisad floskel i tron att deras tanke är ny och unik.

A fool's thought is never new.

Det vore väl en sak om det var slumpmässig plattnacke i fikarummet på Hemglass eller på Familjeliv som anförde dylika argument. Eller intelligensreserven i Aftonbladets kommentarsfält. Men det är det inte. Det är även Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som i en söndagskolumn skrev följande om protesterna mot FRA-lagen:

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, slog på sin dator och bokstavligen vräkte iväg information om sig själva och sina beteenden till en rad amerikanska bolag som får FRA att lika radioamatörer.

Jag tänker någonstans att varje gång det dyker upp rapportering om en våldtäktsrättegång där offrets klädsel och sexuella vanor ifrågasätts, då sitter säkert Jan Helin och är lika förbannad och förtvivlad som oss andra. Med rätta. Men egentligen borde han inte det. Egentligen borde han, i konsekvensens namn, skriva en söndagskolumn om människor som är förbannade på dylikt, med ungefär följande ord:

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, tog på sig korta kjolar och bokstavligen fläkte ut sig själva och sina behag till en rad krograggare som får de misstänkta att framstå som oskulder.

Nu ska det, i rättvisans namn, påpekas att Jan Helin också gjort avbön par kolumner senare. I söndagskolumn #63 skriver han:

Ditt beteende och ditt angivande av data analyseras, paketeras och säljs vidare. I gengäld får du bättre produkter och bättre reklam.
Och om du menar att det är en sak, men en helt annan sak att informationen också går till amerikansk underrättelsetjänst som säger att de vill bekämpa terrorism, så har du naturligtvis rätt.

Strax efter att jag hade läst artikeln hos IDG snubblade jag som av en händelse över en rubrik hos SvD som varnade för ”produkterna som är ett hot mot integriteten”. Exemplen som tas upp är då Google Glass, Memoto, Moto X och iPhone 5. Och visst, det behövs en diskussion kring hur dylika produkter påverkar, och hur de kan missbrukas. Även privatpersoner kan naturligtvis inskränka varandras integritet (smygfotografering, stalking, etcetera) och det är viktigt att inte glömma bort. Och naturligtvis måste vi vara uppmärksamma på vad bolag gör med vår information. Det räcker inte med att vifta bort Googles enorma databaser med ”man kan alltid logga av” därför att Google är idag en så integrerad del av internet, och internet är en integrerad del av våra liv. Att logga av är i det närmaste det samma som att flytta ut till en koja i skogen. Man kan göra så, men det är inte lätt, för att travestera Yrrol.

Men jag kan ändå inte komma ifrån obehaget i att folk gång på gång envisas med att argumentera som att statens massövervakning och registrering är att likställa med den informationsinsamling som görs av olika bolag, eller att om du berättar saker om dig själv på Facebook så kan du inte klaga på övervakningssamhället. Det är en falsk liknelse. Dels på grund av frivillighetsaspekten, men också på grund av våldsmonopolet. Vi får inte glömma att det är staten som har våldsmonopol. Det är staten, inte Google och inte Facebook, som kan tvinga oss att göra på ett visst sätt, och det är staten, inte Google eller Facebook, som kan (och får) bestraffa oss. Om vi inte gillar reglerna på Google och Facebook eller om vi ogillar hur de använder informationen om oss finns det trots allt möjligheten att logga av. Men gentemot staten har vi ingen opt-out. Inte ens i en koja i skogen.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Även den som gör saker vi gillar kan vara en rövhatt och även en rövhatt kan göra saker vi gillar

'Double Standard' photo (c) 2010, Andy Mangold - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det där med att många inte klarar av att hantera att till exempel Julian Assange kan vara ett kräk privat eftersom man gillar vad han har gjort offentligt, eller att man inte kan hantera att Edward Snowden eller Bradley Manning (eller för all del Martin Shibbye och Johan Persson) åtalas eftersom man gillar de handlingar de har gjort. Det är uppenbarligen svårt för många att hålla två saker i huvudet samtidigt, och kanske finns det ett underliggande behov att lyfta upp människor till idolstatus. De vi gillar kan inte göra fel, och har de gjort det så var det inte deras fel ändå, utan det är konspirationer, olyckliga omständigheter, what have you. Mahatma Gandhi, ickevåldsförespråkaren, slog sin fru. Varsågod att hantera det.

Jag tycker mig se samma tendens vad gäller företag vars produkter eller tjänster vi gillar. Apples fanboys har vanligen mycket svårt att kritisera Apples inlåsningar och klavertramp. I bästa fall tiger de still, i andra fall rycker de ut till försvar. Och när Facebook raderar bilder godtyckligt så är det ju inte Facebooks fel utan teknikens. När Apple, Facebook, Microsoft och Google leker med NSA under bordet så är det inte heller deras fel utan amerikanska myndigheters. Fast nog hade man väl kunnat agera annorlunda?

Varför har vi så svårt att kritisera den vi gillar? Jag brottas ju med det här själv eftersom jag verkligen gillar Google. Jag har klarar mig utan Apple hela livet, utan Microsoft i flera år och nog kan jag klara mig utan Facebook, men jag gillar verkligen Google och jag har svårt att tugga i mig att också de beter sig som rövhattar emellanåt. Jag vill så gärna tro på ”Don’t do evil”.

Grejen är att det här med principer är svårt. Det är lätt att vara principfast så länge det inte kostar något. Det är inte svårt för mig att välja bort Metallica eftersom jag tycker att de suger ändå. Det var mycket mycket svårare att hantera Bonos utspel om piratkopiering. Men jag var tvungen att sätta ner foten, även om det kanske inte gör någon skillnad på det stora hela. Man biter inte den hand som föder en, och man fortsätter inte mata den som biter en. Det betyder inte att jag på något sätt är renlärig. Det finns massor av dumheter jag blundar för därför att jag inte orkar slåss mot alla väderkvarnar samtidigt. Den som verkligen är principfast blir nog ganska ensam, tyvärr. Att leva i ett samhälle innebär ett oändligt kompromissande.

Därför ser jag Sam Sundbergs utspel om att klippa banden med Apple, Facebook, Microsoft och Google som ett intressant experiment. Det finns som sagt alternativ, men det kostar. Inte nödvändigtvis ekonomiskt, eftersom i synnerhet alternativet till Apple och Microsoft många gånger kostar gratis, men det kostar i form av ansträngning, obekvämlighet och, inte minst, social närvaro. Det går inte att komma ifrån att man missar grejer om man inte hänger på Facebook.

Det finns också en tendens att kritisera den som väljer att agera för dubbelmoral. ”Jaha, så du sopsorterar men du har ju en bil, hur miljövänligt är det egentligen?” fnyser man och så känner man sig lite bättre själv när man skickar ut McDonaldspåsen genom sidorutan på sin Volvo ute på motorvägen, ty förvisso är man ju inget helgon precis, men man är åtminstone ingen hycklare! Eller så är man dum för att man förvisso kör Linux men ändå använder proprietär hårdvara. Det finns alltid ett mått av holier than thou också, och alla som inte antingen är fullständigt likgiltiga för kopplingen mellan handling och konsekvens eller ortodoxa hippies som inte äter något som har en skugga (det vill säga, de flesta av oss) kommer då alltid att attackeras både av den som står både framför och bakom i rättfärdighetens kö.

Som sagt; det här med principer är svårt.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant?

Ushahidi – det lilla open source-projektet som kunde

'ory_okolloh' photo (c) 2007, Knight Foundation - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Den 27:e december 2007 hölls ett omtvistat presidentval i Kenya. Utländska observatörer rapporterade om omfattande valfusk från båda sidor i valet. Ilskan och känslan av orättvisa väckte liv i underliggande etniska och religiösa motsättningar och kulminerade i två månader av våldsamheter och övergrepp. Den kenyanska advokaten och bloggaren Ory Okolloh oroades över den statliga censuren och svårigheterna för människor att få relevant information. Som så många andra aktivister på nätet drivna av en ”gör det själv”-anda bestämde sig Okolloh för att bygga ett verktyg som hjälpte människor att själva rapportera in händelser och varna varandra, och tillsammans med Erik Hersman, Juliana Rotich och David Kobia skapades just det. Resultatet, Ushahidi, sjösattes ett par dagar senare.

Ushahidi, som betyder ungefär ”vittnesmål” eller ”bevis” på Swahili, är en plattform baserad på öppen källkod som tack vare låga trösklar gör det möjligt för vem som helst med en digital uppkoppling att rapportera ögonvittnesskildringar, och få information om vad som försiggår i ett specifikt område i stort sett i realtid. En senare utvärdering gjord av Kennedy School of Government visade att Ushahidi var överlägset traditionell media på alla plan vad gällde att rapportera våldsamheter. Förutom att få ut informationen snabbare var Ushahidi avsevärt bättre på att rapportera icke dödligt våld, samt att samla information från landsbygden.

Strax efter Kenyakrisen, i maj 2008, användes Ushahidi för att bygga en liknande tjänst för att rapportera om upplopp i Sydafrika, och därefter tjänstgjorde Ushahidi som vittne även i Kongo. Och det var bara början, för det finns ju så mycket mer att rapportera än bara upplopp. I flera afrikanska länder har Ushahidi för att rapportera när läkemedel tar slut i apoteken. Ushidi användes för att rapportera utbrott av svininfluensa och har använts valobservation i till exempel Mexiko och Indien, för att samla information efter jordbävningar på Haiti och i Chile, och översvämningar i Australien. Washington Post tog hjälp av Ushahidi för att rapportera om oframkomliga vägar under snöstormen 2010 och Al Jazeera har flera gånger använt sig av projektet i såväl Gaza som på Balkan. Kort sagt, det är ett mångsidigt och användbart verktyg för att sammanställa göra annars spretig information tillgänglig och användbar.

Oavsett var och i vilket sammanhang Ushahidi används fyller det funktioner som traditionella medier inte klarar av att egen hand. Det finns flera skäl till detta. Ett är tillgänglighet. All den ackumulerade informationen hos människor i ett område är inte tillgänglig för traditionell media, vilket i sin tur kan bero på saker som riskbedömningar, kostnader och censur. Ett andra skäl är omedelbarhet. Via Ushahidi kan människor skaffa sig information i stort sett i realtid på ett sätt som traditionella medier helt enkelt inte kan matcha. Och ska inte kunna matcha. Den redaktionella kontrollen, kraven på tillförlitlighet, är vad som gör traditionell media till vad det är. Men för den som befinner sig i ett krisområde, antingen som utsatt eller som undsättare, är tiden en faktor. Det hjälper inte mig att det står i tidningen imorgon att mordisk milis eller skogsbrand är på väg åt mitt håll om jag hade behövt informationen idag för att överleva.

Ett tredje skäl är nyhetsvärde. Traditionella medier har begränsade resurser och måste hela tiden göra redaktionella avvägningar om vad som är av allmänintresse för det område mediet täcker in. I en situation som Kenya 2008, där mellan 800 och 1500 människor beräknas ha dödats och uppemot en kvarts miljon drivits på flykt under två månader, är det inte svårt att tänka sig att ”mindre” incidenter som misshandel och plundring prioriteras bort. Trots detta är informationen relevant. I det nära perspektivet för de människor som försöker bedöma var det för närvarande är säkrast att befinna sig, men också i ett större perspektiv för att försöka återta kontrollen, eller senare för att skapa en helhetsbild av vad som faktiskt hände.

Just Ushahidis möjligheter att fånga upp stora mängder information och inte bara de stora händelserna är särskilt intressant. I en slags big data-teori möjliggör det mycket exaktare analyser av ett händelseförlopp än vad som vore fallet om man enbart hade traditionell media att tillgå. Det faktum att det är ögonvittnesskildringar som rapporteras in precis när det händer och inte senare, när minnet bleknat och/eller påverkats av omgivningen torde också underlätta efteranalyser. Men kanske framför allt är det intressant för att det är användbart även för att rapportera oegentligheter i välmående områden där det egentligen inte är ett stort problem. Som Sverige. För det faktum att Sverige är ett välmående demokratiskt land där tilltron till myndigheter och valprocesser är hög, och det med rätta, betyder inte att saker och ting inte kan vara ännu bättre. Under valen till EU-parlamentet 2009 och riksdagen 2010 noterade jag en del rapporter via bloggar och twitter om felaktigheter i vallokaler, som valsedlar där ett namn hade kryssats i förväg, valsedlar som kastats, politiska aktivister som ”hjälpte till” mer än vad som är tillåtet, med mera. När jag nu läser om Ushahidi inser jag att ett sådant system skulle vara användbart även här för att sammanställa dylikt, bara för att se hur vanligt det är, var det förekommer och vilka som syndar, etcetera. Och tänk om Ushahidi hade funnits tillgängligt i Florida 2000…

Många av er känner säkert till olyckspyramiden som brukar finnas på arbetsplatser. Man säger att varje dödsolycka föregås av en tiopotens allvarliga olyckor, som i sin tur föregås av en tiopotens mindre allvarliga olyckor, som i sin tur föregås av en tiopotens tillbud. Således; om man kan rapportera riskmoment, arbetsmiljöbrister med mera i tid så minskar man antalet tillbud och därigenom olyckor och… ja, ni fattar. Jag tänker att det resonemanget är giltigt på samhället i stort och på alla områden. Situationen i Kenya som gav upphov till grundandet Ushahidi uppstod inte ur ett vakuum. Det var knappast så att man tog på sig finkostymen och gick och röstade på valdagen för att sedan gå man ur huse och slå ihjäl varandra för att valresultatet inte passade. Våldsamheter och upplopp föregås av trakasserier som föregås av ett ”skärpt tonläge”, och gradvis normaliseras och eskalerar motsättningarna. Och det är inte så att helt vanliga hyggliga människor i Österbybruk plötsligt kommer på att det vore en bra idé att kasta en brandbomb mot ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Det har alltid hänt saker dessförinnan som ökat på motsättningar och normaliserat spänningar till dess att någon finner det moraliskt försvarbart att försöka tända eld på en flyktningförläggning. Men det får vi sällan veta, för det är först när brandbomben är kastad som det blir en nyhet.

Det är inte heller så att ett land över en natt går från att vara en välmående demokrati utan korruption och med stor respekt för valprocessen till att den sittande regimen med hot och våld tvingar folket att rösta rätt, skamlöst manipulerar resultatet och hänger sig åt desinformation och personkult. Det är i samtliga fall en längre process, men historien visar oss att den kan gå fort och den kan gå långt, och i sina mest extrema fall slutar den med etnisk rensning och folkmord, eller med matematiskt orimliga valresultat och tragikomiska legender om Ledarens exceptionella golftalang.

Jag tänker att ju tidigare man kan fånga upp tendenser, desto större chans har man också att få stopp på en process som kan leda till otrevligheter. Därför vore Ushahidiprojekt välkommet även i fredstider, även i demokratiska i-länder. För att återvända till vallokalsrapporter: Varje namn som är ikryssat i förväg på en valsedel är ett för mycket, men troligen inte tillräckligt för att bli en nyhet som kan konkurrera med flashiga grafer, folkets jubel och partiledares triumferande leenden. Men om det fanns ett ställe att rapportera in dylikt till och det visade sig att det inte bara förekom en gång, i en vallokal, utan på flera. Om det rent av visade sig att det fanns ett mönster. Då skulle det bli nyhetsstoff. Jag säger inte att det finns ett sådant mönster, men jag menar att om några valsedlar i en vallokal har ett namn ikryssat i förväg och man kommer undan med det, då kanske man gör det på fler ställen nästa gång. Med ett system som kan sammanställa dylika rapporter kan ett eventuellt mönster skönjas tidigare än om det bara blir enskilda bloggposter och eventuella tidningsnotiser om enskilda, till synes separata, händelser.

Och det är ändå bara ett exempel på vad Ushahidi har potential att vara användbart till. Dess korta historia visar redan att projektet är flexibelt och användbart på många områden, och jag tror att det bara är början. Det är den sortens projekt som har potential att vara svaret på frågan ”vem övervakar övervakarna?”.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

#sakersomärlika

'Twitter' photo (c) 2011, Andreas Eldh - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/När jag var i tonåren fick morsan plötsligt för sig att hon skulle följa Glamour. Ni vet, den där evighetssåpan vars skådespeleri och ljussättning får porrfilm att framstå som mästerligt. Varför vet jag inte men så var det. Och av någon anledning, förmodligen för att avsnitten ofta sändes ganska lagom till jag hade kommit hem från plugget och hällt upp en kopp kaffe, så kom det sig att jag ofta såg skräpet ihop med henne. Vi hånade programmet för att det var så dåligt, men likväl tittade vi.

Med tiden insåg vi att man inte behövde följa det för att hänga med. Det räckte med att se ett avsnitt varannan vecka eller så. Gjorde man längre uppehåll behövde man kanske två-tre avsnitt på sig för att komma in i det igen, men mer än så händer det faktiskt inte. Det är samma människor tillhörande samma familjer i samma statiska miljöer. Det är modehuset Forrester och modehuset Spectra och ytterligare ett par person av vikt som är ingifta i och/eller arbetar för någon av familjerna. De är lite finare än alla andra för de jobbar med mode. Alla turas om att ha ihop det med alla och gå bakom ryggen på varandra, vår- och höstkollektioner presenteras, folk står på allvar och bråkar i ett rum i veckor, barn blir till, försvinner, återkommer som vuxna och hoppar in i förhållandekarusellen, fler kollektioner presenteras, grälet i rummet fortgår alltjämt. Tidslinjen är helt keff. Ibland byts en skådespelare ut och man blir lite förvirrad ett tag för även om namnet och karaktären är rätt så tar det ett tag att vänja sig vid det nya ansiktet.

Efter att i stort sett ha lämnat Twitter för ett tag sedan har jag gradvis smygit tillbaka in igen och den senaste veckan kan man inte ens med bästa välvilja låtsas att jag inte är aktiv längre. Och efter en knapp vecka som någorlunda deltagande insåg jag att Twitter är ganska mycket som Glamour. Man behöver inte följa det. Man kan hoppa in när som helst igen och hänga med i handlingen. Människorna är desamma som förr och de är lite finare än alla andra. Alla har ihop det med alla i form av åsiktsallianser, men i grunden tillhör man antingen huset Spectra, som får symbolisera vänstern på grund av matriarken Sally Spectras röda hår och eldiga sinne, eller huset Forrester. Någon gång händer det att man gifter sig över gränserna men det är inte populärt. Det finns såklart andra också, men liksom Glamour bara utspelar sig i två hus trots hela Los Angeles kulturpluralism är även twittereliten (fast det får man inte kalla den) märkligt homogen, och de där andra är ändå bara viktiga om de på något sätt påverkar huvudkaraktärernas liv eller rent av släppas in i värmen. Lite nu och då händer det att Forresters har en inneboende i poolhuset.

Ibland får folk barn och det är gulligt ett tag. Sedan försvinner barnet tills det är en nästan-vuxen och hoppar in karusellen. Ibland byter någon avatar och då blir man förvirrad ett tag, för även om namnet och karaktären stämmer tar det tid att vänja sig vid det nya ansiktet. Och i likhet med Glamour är det heller inget konstigt om ett gräl som påbörjades när man tittade in förra gången för ett par veckor sedan fortfarande pågår när man tittar in igen.

Det är Twitter för er. Ett Glamour med lite bättre ljussättning och lite mer levande karaktärer. Och samtidigt är det svårt att inte titta. För även om man sitter i soffan och skakar på huvudet åt hur förutsägbart det är ibland och hur saker upprepar sig så är det svårt att hålla sig borta. I lagom doser är det underhållande att följa rasandet och intrigerna. Men man får akta sig så det inte blir för mycket, ty Twitter är också lite som gräddtårta; det är gott men äter man för mycket på en gång står det en ganska snart upp i halsen.


Andra bloggar om: ,

Nu får ni rasa utan mig

'angry mob' photo (c) 2009, . . - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/Det har nu gått sisådär en vecka sedan jag ruttnade på Twitter och stängde ner Tweetdeck. Det betyder, som säkert noterats, inte att jag har ragequitat och fimpat mitt konto ty rätt som det är dyker det upp en rad eller en retweet i mitt namn. Jag tittar in någon gång ibland från mobiltelefon, på morgonen eller kvällen eller både och. Men jag är inte där. Och vet ni? Det är skönt.

Jag vet inte om det är Twitter som gradvis har förändrats eller om det är jag som har tröttnat gradvis eller om det är en kombination av båda, men jag lessnade på rasandet och dreven så till den milda grad att det fick mig att må dåligt. Att se vanligtvis resonabla, intelligenta och balanserade människor förvandlas till en huvudlös, ilsken mobb på daglig basis, rättfärdigade och multiplicerade av varandras retweets, gjorde mig frustrerad och illa till mods. Notera att det här inte är en kritik och att det inte är riktat mot någon särskild, utan bara en reflektion. Och anledningen till att det fick mig att må dåligt är för att det blev en spegelbild. Jag var ju en del av det där själv. Jag satt ju själv och vräkte ur mig ilska och frustration, bekräftades av andra och bekräftade dem. Det som skulle fungera som pysventil byggde egentligen bara på en känsla av frustration och otillräcklighet, att aldrig hinna bearbeta informationen, aldrig hinna smälta den och göra något konstruktivt av den. Som att dricka ur en brandslang.

Andra får göra hur de vill förstås, men jag vill inte vara en del av det längre. Jag är trött på likriktningen. Internet är så stort och all världens kunskap och information finns ett par klick bort. Ändå finns det bara plats för ett ämne åt gången som alla ska tycka något om med en analys som är 140 tecken djup och död och begraven fem minuter senare. Vilket förstås inte hindrar att många är mästare på att sammanfatta saker i just 140 tecken med en skärpa som ibland är häpnadsväckande. Begränsningar är bra för kreativiteten.

På sätt och vis tror jag att det som gör Twitter så bra också är dess förbannelse. Snabbheten, det omedelbara. Twitter är fantastiskt när det gäller att snabbt sprida information. Men det är lika snabbt på att sprida desinformation. Tyvärr tror jag att den tekniska snabbheten krockar med människans inbyggda tävlingsinstinkt och prestigetörst; viljan att vara först i ett forum vars främsta egenskap är just snabbheten gör inte underverk för källkritik och eftertanke, om man säger så. Något Kjell Häglund skrev mycket bra om tidigare i år.

Kombinationen av dessa faktorer ger en värld där vi på något sätt är sammankopplade på ett nästan neurologiskt plan. Filmen Connected, som jag rekommenderade nyligen, resonerar lite kring det; att det teknologiska med Internet inte bara handlar om information, det handlar också om känslomässiga band mellan människor. Det är inte bara vänster hjärnhalva, det är höger också. Ingenstans är det så tydligt som på Twitter med sin omedelbara information. Ibland upplever jag att det går så fort att vi i princip bypassar vår egen hjärna – eller i vart fall de filter som den har för socialt beteende.

Det är här någonstans det blir intressant. För är det verkligen meningen att jag ska ha tillgång till andra människors ofiltrerade tankar? Är det ens önskvärt? Existerar inte filtren för vårt sociala uppfarande av en anledning; att vi inte fungerar som grupp om våra osorterade och färdiga tankar – vårt rådata – läcker? Jag tänker på de bevingade ord Isobel Hadley Kamptz en gång skrev, att på Internet vet jag inte var mina tankar slutar och andras tar vid. Det är vackert och det är sant, men med det kommer också ett ansvar. Kanske har vi en inlärningsperiod framför oss där vi faktiskt behöver lära oss var våra tankar slutar och andras tar vid, eller i vart fall när vi har tänkt en tanke såpass färdig att den är mogen att dela med sig av. Det är något för beteendevetare, psykologer och filosofer att fundera vidare på.

I samma veva som jag kände att jag fick nog publicerade Vem i helvete en post om den eviga diskussionen kring vad som är bäst; Twitter eller Facebook. Hans slutsats är att det inte går att jämföra eftersom de fyller olika funktion och behov. Jag håller med. Men svaret på frågan vilket av de två som är bäst blir för mig Google+. G+ kombinerar nämligen det bästa av två världar; möjligheten att följa vem man vill och därmed lära känna och diskutera med nya människor i den mån man vill (som Twitter) och möjlighet att begränsa vem som tar del av en viss postning (som Facebook). Seriösare än Facebook, lugnare än Twitter. Min upplevelse är att samtalen på G+ blir mer konstruktiva och respektfulla än på de andra två ställena. Jag vet inte varför, och säkert är det olika för alla, men det är min upplevelse.

Danni Efraim kommenterade klockrent på Vem i helvetes postning och förklarade att ”nackdelen är att inte alla politiker, kändisar och mediefolk hänger där. Fördelen är å andra sidan att inte alla politiker, kändisar och mediefolk hänger där”. Det sammanfattar det hela ganska bra. Det man ständigt får höra när G+ dras in i diskussionerna är att det inte händer något där. Jag håller inte med. Jag tycker det händer massor. Det som dock är gemensamt för de som förklarar hur dött det är på G+ är att man aldrig ser dem bidra med något själva.

Var och en blir salig på sitt vis och det som passar en är inte rätt för en annan. Det är därför valfrihet är så trevligt. Tills vidare håller jag mig i stort sett borta från Twitter och påträffas säkrast på G+. Jag mår bättre där.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Dead through April

'Information Overload' photo (c) 2010, Project Mobilise - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/Det här med att skriva. Det går inte så bra för mig som ni märker. Det beror inte på brist på uppslag och idéer. Snarare tvärtom. Jag har för många idéer. Det blir som att klippa ett hål i hörnet på en påse, lagom stort för att par frön ska kunna passera igenom, och sen försöka hälla ut allting. Ingenting kommer ut därför att trycket blir för stort. Det finns säkert ett namn på det fenomenet.

Jag bollar ständigt mellan fem och tio olika uppslag i huvudet, saker jag vill skriva om och diskutera, tills de antingen är gamla och ointressanta, ruttnar och förgiftar mig, eller bara försvinner. Det går inte att skylla på tidsbrist heller, det är inte det som är problemet.

Jag tror att en anledning kan vara ständig närvaro i sociala medier. Facebook, Twitter med mera ger ett ständigt tillflöde av information, intressanta länkar att följa, artiklar att läsa, saker att bli förbannad över. Och det är fullständigt fantastiskt, missförstå mig inte. Men problemet är till slut sitter man bara och tar in och tar in och hinner inte sortera, hinner inte reflektera, hinner inte bearbeta. Vad ska jag göra med all information? Om det enda jag hinner eller orkar göra är att retweeta och dela en artikel vidare för att sedan ge mig på nästa, vad bidrar jag egentligen med då som inte en switch redan gör?

Samtidigt erbjuder också sociala medier en enkel utväg. En retweet, en spydig kommentar och så går man vidare. Men det blir bara ett skrapande på ytan, både med problemanalysen av tingens ordning och med den inneboende frustrationen.

Därför tänker jag ägna april månad åt ett experiment. Från och med månadsskiftet loggar jag ut från både Facebook och Twitter och tänker inte logga in igen förrän april har blivit maj. Eftersom jag inte har disciplin till att låta bli att kolla när jag är inloggad får jag helt enkelt se till att inte vara inloggad.

Notera att det här inte är någon ”Facebook har förstört mitt liv!”-text. Det är heller inget digitalt avhopp, inget statement och överlag ingen big deal. Det är bara ett experiment för att se vad som händer med mig när jag inte längre har samma inflöde av information, och inte heller frestelsen att ventilera snabbt och enkelt via tweets och statusuppdateringar. Sedan kan jag inte låta bli att tänka att det också är intressant att se om min frånvaro märks. Min gissning är att den inte gör det. Det kommer antagligen inte ens att bli ett hack i kurvan på era egna informationsflöden, vilket bekräftar vad jag var inne på ett par stycken upp – att min närvaro på Twitter och Facebook inte bidrar med något av signifikant värde.

Men jag försvinner inte. Jag är kvar på Google+. Jag vill inte kapa alla kanaler, bara stoppa inflödet så jag får en möjlighet att hinna ikapp mig själv. Vill man mig något kan man nå mig där. Eller som man gjorde förr i tiden – använd diverse IM-tjänster (MSN, ICQ, med flera) eller skicka mail, eller skicka ett SMS, eller ringa, eller hälsa på.

För den som undrar över titeln så anspelar det på ett bandnamn: Dead by April. Jag skrev bara häromdagen, på Twitter och Facebook förstås, och undrade om slutet på mars också skulle innebära att vi äntligen blir av med Dead by April. Så jag tänkte låna bandnamnet som titel, men ändrade mig då jag planerar att återuppstå i maj och korrigerade titeln en smula.


Andra bloggar om: , , ,