Skip to content

Kategori: Sport

Den villkorade svenskheten

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.


Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY

När det finaste ögonblicket på säsongen utspelar sig har TV4 redan gått vidare

Igår spelades den avgörande SM-finalen i ishockey vilket, om man har ishockey som passion och håller på ett av finallagen, är en av årets höjdpunkter. Det var en underhållande serie där lagen inte ville låta sig skiljas åt och efter att ha vunnit tre var tog man dessutom den sjunde till övertid innan fel lag vann. Det var bittert och det sved, men sådan är idrotten. Grattis HV71 till guldet och tack för en underhållande matchserie.

Mången tyckare som anser sig för fin för att bry sig om något så primitivt som idrott fnyser förstås åt dylikt och ifrågasätter vad idrotten överhuvudtaget fyller för funktion. Ett svar är, som Mattias Svensson var inne på i en krönika för något år sedan, att idrotten är en illustration av hur samhället fungerar. Man vinner ibland och förlorar ibland. Man investerar i spelare och träning och lägger upp strategier och ändå kan slumpen ibland fälla avgörandet. Och även om förlusten kan vara bitter för stunden så är den inte hela världen. Idrotten lär oss också att det kommer nya matcher, nya säsonger, nya chanser att komma igen.

Just därför stör jag mig på hur man lägger upp sändningen i den här sortens stora matcher. När slutsignalen går och ett lag står där som segrare skyndar man sig ut i vimlet och filmar segerrusiga vinnare som får skrika någonting in i en mikrofon om hur obeskrivlig känsla det är att stå där. Förlorarna syns i periferin. Kanske får någon av dem också säga någonting. Men sedan skyndar man sig till studion för att slipsarna ska få kommentera vad vi just har sett, Wikegård ska säga ”ding” och ”tjoff” ett par gånger till och sedan tackar man för sig och går vidare till nästa program. Problemet med det är att man missar det vackraste ögonblicket på hela säsongen – det när kombatanterna tackar varandra för matchen, när förlorarna gratulerar vinnarna och vinnarna klappar om förlorarna och visar sin respekt.

Det sägs otaliga gånger under en hockeysäsong, och särskilt ofta i slutspelet, att ”det är ett krig därute”. Man betonar hur hårt det är, man fördömer fula tilltag (med all rätt) och skulle ett par spelare börja slåss så moraliseras det genast från studion i ordalag som ”sådant här borde inte barnen se!”. Jag är av åsikten att de visst borde det, eftersom den där fighten ofta handlar om att stå upp för en lagkamrat. Men det förutsätter förstås att TV också visar den andra sidan av det hela. Nu gör man inte det. Man fördömer det hårda spelet, men visar det. Samtidigt spottar man ur sig floskler om att idrotten förbrödrar, men det visar man inte.

Jag vill hävda att det viktigaste en idrott som ishockey kan lära oss är just det där med att vinna och förlora. Hur man hanterar en förlust på ett värdigt sätt. Hur man bevarar ödmjukheten i segerruset. Och hur man skiljer på sak och person. När det är match pucklar man på varandra. När matchen är över så är den över och då klättrar de skäggiga, blodiga krigarna upp ur skyttegravarna och kramar om varandra. Den försoningsprocessen är viktig och lärorik.

Detta gäller naturligtvis inte bara ishockey utan även fjolliga sporter som fotboll, men nu är det ishockey jag kan så det är det som är min referens. Jag tänker mig att en tumregel är att ju hårdare sport desto viktigare att också visa varandra respekt.

Jag tror att den amerikanska kulturen, med allt sitt fokus på vinnande, trots allt är bättre på att hantera detta. I NHL visar man såväl slagsmål som avtackningen efter matchen, och min erfarenhet är att man låter bli att moralisera om slagsmålet men istället betonar det vackra och försonande i avtackningen. I det amerikanska presidentvalet är en viktig tradition att förloraren ringer och gratulerar vinnaren och på så sätt erkänner sig besegrad. Det må vara en symbolisk gest, men den är viktig. Det är så man gräver ner stridsyxan och går vidare. Och den mest rörande scenen i Karate Kid är när Johnny, efter att ha blivit sänkt med en eventuellt olaglig spark mot huvudet, tränger sig fram till segraren med bucklan och ger den till Daniel-san.

Vi har ett ambivalent förhållande till tävlandet i Sverige, och i det blir förlorarna också osynliga. Vilket gör det så mycket värre att förlora. I vår något hycklande inställning att vinna inte är allt skickar vi budskapet att vinna verkligen är allt.


Photo credit: slidingsideways via Foter.com / CC BY-NC-ND
Andra bloggar om: , , , ,

Till idrottens och religionens försvar

Det finns onekligen vissa likheter mellan de två fenomenen religion och idrott. Båda har enormt stora anhängarskaror till att börja med. De omsätter också stora pengar. Inget av fenomenen är beroende av evidens. Den absoluta majoriteten anhängare av en gudom eller ett idrottslag är anhängare av just den gudom eller det idrottslag som de är uppväxta med, helt oberoende av om de är bra eller ens existerar. Man väljer helt enkelt inte gudom och favoritlag utifrån vem som är bäst. Om så vore skulle inte Hammarby ha några fans, om man säger så.

Det finns också en likhet i hur obegripligt det ter sig för de icke-frälsta. Sporthatarnas oförståelse och illa dolda förakt för idrotten bär stora likheter med mången ateists känsla inför religion. Som hockeyfrälst ateist förstår jag båda sidor.

Så varför ägnar vi oss åt dylikt? Varför lägger människor ner så mycket tid till att följa ett fotbollslag, eller en religion? Jag tror att det i grunden handlar om ett mänskligt behov av samhörighet. Att vara en del av något större. Det är lätt att avfärda fotbollstittande (för att ta ett aktuellt exempel) med att det inte spelar någon roll. Fast det gör ju det. Inte fotbollspelandet i sig, förstås. Det har absolut ingen som helst betydelse för samhället vem som lyckas toffla in en boll i nätet hur många gånger. Men det spelar roll för människorna på läktaren. Det finns ett cirkelresonemang inbyggt i det här. Det spelar roll för att det spelar roll.

Den samhörighet, den lagtillhörighet som följer med ger ringar på vattnet. Man kan tycka vad man vill om att folk går till en för ändamålet avsedd byggnad för att tillbe en gudom (eller ett idrottslag) men man kan inte blunda för det faktum att samma människor tillsammans också uträttar fantastiska saker tillsammans. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som driver soppkök eller går ihop om att bygga saker.

Båda fenomenen har också samma baksidor av hårdnackad fanatism där övertygelsen om de egna färgernas förträfflighet är så stark att dess företrädare är ofelbara och den som säger emot förtjänar att dö. Det är inte cyniska, sporthatande ateister som drabbar samman och förstör hela stadsdelar.

Både de positiva och negativa ytterligheterna beror nog i grunden på samma gruppsykologi. Den där känslan av att vara en del av något större. En gemensam, ovövervinnerlig kraft. Att aldrig stå ensam. Det är mäktigt och det kan finnas en befrielse i att upphöra att vara en individ och uppgå i en större entitet. Problemet med det är att när man slutar vara en individ slutar man också att ta sitt ansvar. Det är så pöbelmentaliteten tar över. Det är därför det är lättare att manipulera en grupp än en individ. Och det är därför en folkfest snabbt kan övergå i kravaller.

Som allt annat är det alltså ett tveeggat vapen. Men alla som inte tycker att det spelar någon roll – ta en titt på hur människor tar sig igenom svårigheter och besegrar oddsen med hjälp av tro och varandra. Ta en titt på hur en hel stad gemensamt går ut och firar att det lokala sportlaget vunnit en titel. För en liten stund under gudstjänst eller match får man glömma sina problem och sin tråkiga vardag och engagera sig i något utanför sig själv. För en liten stund är allt möjligt. Det är värt något i sig. Det är förstås placebo; livet ordnar inte upp sig för att man ber till högre makter om hjälp eller för att favoritlaget vinner, men kanske hjälper tron på alltings möjlighet till att undermedvetet knuffa en åt rätt håll. Eller kanske bara att det meditativa i ritualerna bidrar till att man slappnar av tillräckligt för att orka ett tag till.

Det spelar roll för att det spelar roll. Man kan fortfarande tycka att både religion och idrott är fånigt. Det är objektivt fånigt. Ränna till ett hus och tillsammans med andra be till en högre makt som det inte finns några andra bevis för att den existerar än några sagor från bronsåldern som berättar tveksamma hörsägner om någon som dött och återuppstått från de döda? Vuxna miljonärer som springer runt och sparkar boll på en gräsmatta och en portugis som dör och återuppstår tre gånger per match? Det är klart att det är fånigt. Det kan vara nog så betydelsefullt för det.

Och till alla som fortfarande tvivlar: Ta en titt på hur Islands folk (med tanke på Islands befolkningsmängd så kan det faktiskt vara ungefär alla som är på plats) tar emot sitt fotbollslandslag i Reykjavik efter en fantastisk turnering. Detta isländska landslag som begick en bragd bara genom att ta sig till EM, som därefter också gick obesegrade från gruppspelet och besegrade England i åttondelen. Detta Island som charmade en hel fotbollsvärld. Inte bara på planen utan på läktaren.

Det här mottagandet är mäktigt. Det måste nog till någon särdeles cynisk surkart för att inte ryckas med. Det här spelar roll.


Photo credit: EssamSaad via Source / CC BY

Andra bloggar om: , , , ,

Alla älskar en underdog

SAN JOSE, CA - FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)
SAN JOSE, CA – FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)

Den årliga All Star-matchen i NHL handlar egentligen väldigt lite om hockey. Det är ett jippo där ligans största stjärnor delar upp sig i ett par lag och lallar omkring medan de ler med tänderna utanför munnen. En del med fler tänder än andra. Men någon vidare hockey är det inte eftersom all form av fart, fysisk kontakt och nerv är borta. På senare år har också jippot blivit alltmer ifrågasatt av fansen då det blivit alltför urvattnat och tråkigt. Det går helt enkelt inte att uppskatta en spelares skicklighet med puck när ingen försöker hindra honom.

Så i ett utslag av tappad respekt för All Star-jippot i kombination med svart humor satte fansen igång en kampanj för att rösta in ligans förmodligen minst talangfulle spelare John Scott. Sedan några år tillbaka har NHL låtit fansen rösta in någon och ett liknande försök att få in en ”kratta” i All Star-matchen gjordes för ett par år sedan. Då gick det inte. Den här gången lyckades det.

Redan innan omröstningen var klar och det började gå upp för folk att John Scott förmodligen skulle bli inröstad började det bli bisarrt. NHL fick kalla fötter och förmodligen blev en och annan slips rädd för att det skulle skada varumärket. Ironiskt nog är det slipsarna själva som kvaddar varumärket med diverse dumheter, men det är en annan historia. Bakom kulisserna började saker röra på sig i syfte att på ett eller annat sätt se till att John Scott inte spelade All Star-matchen.

Så vem är då John Scott? Tja, som hockeyspelare är han en kille med, ska vi säga, begränsad talang. Han har mot alla odds lyckats karva ut en hyfsad NHL-karriär åt sig själv och han har gjort det genom att göra sig känd som en slagskämpe. Hans jobb är att med sin närvaro skydda sina medspelare. Man ska veta att om man spelar fult och farligt så kommer man att möta John Scott i nästa byte. Det kan man tycka vad man vill om men faktum är att Scott är respekterad och omtyckt av sina kollegor i ligan, något diverse slipsar och förståsigpåare inte riktigt verkar ha fattat.

Så när Scott plötsligt byttes bort från Arizona till Montreal, som direkt placerade honom i sitt farmarlag i någon förfrusen avkrok av Kanada, blev det man länge misstänkt också uppenbart; Scott skulle inte få spela. Bytesaffären har liksom ingen logik. Spelare som Scott blir inte bortbytta. Men nu började också fans och rent av spelare säga ifrån. Det som började som ett skämt blev allvar. Att hindra Scott från att spela vore att pissa på fansen som röstat fram honom, skämt eller inte.

I en artikel författad av honom själv berättar Scott själv om processen, och sin egen historia. Det är en läsvärd artikel som handlar om mycket mer än hockey. Det handlar om hans egen passion för sporten, om att inse sina begränsningar, om att lyckas vara tillräckligt duglig för att få ett stipendium så att han kunde utbilda sig till ingenjör, om att plugga på långa bussresor för att lyckas med det, och om hur han aldrig ville vara en fighter. Den handlar också om hur han själv naturligtvis insåg att omröstningen var ett skämt, om att han själv helst hade sluppit utsättas för det och att han också var inställd på att avstå. Tills någon drog in hans barn i det hela och gjorde det personligt genom att be honom dra sig ur med orden: ”Tror du att det här är något dina barn skulle vara stolta över?”

Så Scott bestämde sig för att spela. NHL insåg antagligen att det vore PR-mässigt mindre dåligt att släppa fram killen än att försöka trolla bort honom med paragrafer och teknikaliteter. Och så kom det sig att John Scott, som egentligen alltid har ansetts för dålig på alla nivåer han spelat, spelade All Star-jippot igår natt.

Det blev en succé. Tröjorna med Scotts namn sålde slut. Jublet när han klev in på isen som kapten för lag Pacifik (man spelade en miniturnering med fyra lag, varje lags kapten framröstad av fansen) var rörande och kanske mest rörande var att se glädjen i Scotts lagkamrater. Idel superstjärnor som inte tycktes ha något alls emot att stå i jättens skugga. Scott själv såg mest ut som att han inte var säker på att det var på riktigt. All Star handlade plötsligt bara om John Scott, denne osannolika kombination av beskyddare och underdog, och folk älskade det. Genom sin egen klantighet lyckades NHL göra All Star-jippot intressant igen, även det krävdes att göra sig själva till bad guy för att åstadkomma det.

Och som om inte det vore nog så gjorde Scott mål. Två gånger. Den största fruktan de flesta hade var förmodligen att karln skulle skämma ut sig, att hans bristande talang skulle bli så pinsamt uppenbar. Snarare blev det tvärtom. Låt vara att Scott inte är ett under av skicklighet, men han fick för en gångs skull visa att han kan något mer än att bara slåss. Det är svårt att säga vem som var gladast när han gjorde sitt första mål för natten; Scott själv eller hans lagkamrater. Eller fansen på läktarna som skanderade ”MVP! MVP!”. Eller motståndarna. Alla var glada. Jaromir Jagr, den evigt unge tjecken som spelade sin umptielfte All Star-match 24 år efter sin första, sa efter matchen att han aldrig tyckt om att förlora, men att den här gången var han glad att göra det.

Lag Pacific vann miniturneringen. Efteråt utsågs John Scott till MVP (mest värdefulle spelare) och bars runt på lagkompisarnas axlar. Sagan John Scott hade inte kunnat få ett lyckligare slut om så Disney hade regisserat det hela. Och vem det nu var som frågade Scott om han trodde att det här skulle vara något hans barn skulle vara stolta över – vad tror du själv?

john-scott-nhl-all-star-game-1-850x560


Andra bloggar om: , ,

Om kroppsdelars skyddsvärde


Laenulfean / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

På morgonkvisten snubblade jag över följande påstående på Facebook:

Den första suspensoaren i idrottssammanhang började användas 1874. Motorcykelhjälmen fick ett genomslag 1974 bland gemene man. Det tog mannen 100 år att inse att även hjärnan är en viktig kroppsdel värd att skydda.

Eftersom jag är något av en drygpåse började jag genast plocka sönder påståendet som till att börja med haltar betänkligt då det jämför den första suspensoaren i idrottssammanhang med motorcykelhjälmens genomslag bland gemene man. Antingen får man jämföra när de båda skydden användes för första gången eller så får man jämföra när de fick sina generella genomslag, helst i samma eller likvärdiga sammanhang. Sedan kan man ju börja googla.

Det stämmer att den första suspensoaren så som vi känner den konstruerades 1874. Dock inte för hockeyspelare utan för cyklister för att skydda släktklenoderna från stötar när man cyklade över kullerstenar. Termen jock strap kommer sig just från att det var cyklister (bicycle jockeys) som använde dem, och den amerikanska termen jock som används som benämning på en sportkille i skolor, kommer i sin tur från användandet av jock strap. Av alla attiraljer idrottare använder är det alltså just pungskyddet som blivit upphov till en term för sportkille. Det är faktiskt ganska roligt.

Om vi då hoppar till den andra änden av jämförelsen, motorcykelhjälmen, så är det helt enkelt orimligt att den skulle ha fått ett genomslag bland gemene man före 1874 då den första motorcykeln för kommersiell tillverkning, the Butler Petrol Cycle, designades tio år senare och tillverkades först 1888. Det var en trehjulig historia på sexhundra kubik med en toppfart på hissnande 16 km/h. Uppfinnaren Edward Butler försökte förbättra hojen ytterligare men begränsades kraftigt av Red Flag Act från 1865 som föreskrev en topphastighet för självdrivna fordon på 3 km/h i bebyggt område och 6,5 km/h utanför, samt att dylika fordon måste opereras av minst tre personer varav en gick framför fordonet med en röd flagga. Det skulle således dröja ytterligare några år innan motorcykeln fick sitt generella genomslag, och att motorcykelhjälmen skulle få sitt genomslag före motorcykeln är bara orimligt.

Att utifrån dessa uppgifter dra slutsatsen att män generellt brydde sig om att skydda kulorna hundra år innan man kom på tanken att skydda huvudet är larvigt. Resonemanget utgår på något sätt från att man inte skyddade sig alls före 1874, vilket såklart inte heller är rimligt. Hjälmar har använts i alla tider. De äldsta kända hjälmarna användes av assyriska krigare sisådär 900 år före kristus. Ska man hålla sig till hjälmar i idrottssammanhang bör man åtminstone få åberopa tornerspelen som utkämpades av medeltidens riddare.

En variant av påståendet om suspensoar och hjälm som gör en rimligare jämförelse lyder som följer:

Den första suspensoaren användes i hockey 1874. Den första hjälmen användes 1974, vilket betyder att det bara tog 100 år för män att inse att hjärnan också är viktig.

Det är en mer adekvat jämförelse, dock fortfarande osann. Jag hittar inga uppgifter om när den första suspensoaren användes i hockey så låt oss för sakens skull anta att hockeyspelare genast tog till sig C. F. Bennetts hjälpmedel för cyklister och började använda suspen omedelbums. Den första spelare att regelbundet använda hjälm i NHL var George Owen som spelade för Boston Bruins 1928-29. Klart senare än 1874 förvisso, men knappast hundra år. Det var dock först 1979 som NHL införde hjälmtvång och den siste att spela utan hjälm i NHL var Craig MacTavish så sent som 1997 då hjälmtvånget inte gällde spelare som debuterat i ligan innan det infördes. Som jämförelse kan nämnas svensk ishockeys visirtvång som inte gäller spelare födda före 1966, vilket gjorde att Tommy Sjödin blev den siste att spela utan i högsta serien. Värt att notera är också att NHL vad jag förstår fortfarande inte har något krav på suspensoar. Och hur som helst säger det möjligen något om hockeyspelares prioriteringar, men knappast om mäns generellt.

Det finns flera skäl till att hjälm inte användes tidigare i ishockey. Ett skäl är förstås machokulturen, och här finns det fog för att hävda att man prioriterar genitalierna före skallen. Men behovet att skydda huvudet fanns inte på samma sätt tidigare. Slagskott förekom inte på den tiden. Pucken kom inte upp i huvudhöjd annat än av misstag (typ felträff och hopslag) och då inte med en hastighet värre än att det kanske gjorde lite ont. Möjligen kunde man spräcka ett ögonbryn. En puck med samma hastighet mot kulorna är däremot tillräckligt för att orsaka en avsevärd och förlamande smärta. Huvuden är nämligen hårda, till skillnad från testiklar. Naturen har redan bestämt att hjärnor behöver skyddas. Naturen uppvisar däremot en chockerande ignorans gentemot testiklar.

Nu är det förvisso inte bara puckar som kan göra illa huvuden. Is både halt och hårt. En farlig kombination, i synnerhet i en kontaktsport som ishockey. Det var också incidenter där spelare slagit huvudet i isen med allvarliga konsekvenser som så småningom ledde till att NHL införde hjälmtvång. Det bör dock noteras att långt innan det generella hjälmtvånget tog såväl enskilda spelare som hela lag till sig hjälmen, och hånades för det av både publik och kommentatorer. Jämför med fotbollsmålvakten Peter Cech, eller stavhopparen Toby Stevenson.

Vilket leder oss tillbaka till suspensoarens ursprung – cykel. Kullerstenar är också hårda. Det må så vara att hjälmtvång inte infördes i NHL förrän 1979. Inom cykelsporten infördes hjälmtvånget inte förrän 2003. Så om man utifrån prioriteringar vill dra slutsatsen att hockeyspelande män är lite dumma så framstår de ändå som genier jämfört med cyklister.

Min vän Mattias sa en gång att hjälmar av människor som utsätter sig för livsfara, såsom bergsklättring, utförsåkning, Formel 1 och krig, och att man därför kan dra slutsatsen att hjälmar skyddar huvuden som är för dumma för sitt eget bästa. Man skulle därför kunna tänka sig att hjälmförbud snarare vore att föredra för genpoolen. Och beträffande testiklar så har någon, dock inte Betty White som vanligtvis tillskrivs citatet, sagt:

Why do people say ‘Grow some balls?’ Balls are weak and sensitive. If you wanna be tough, grow a vagina. Those things can take a pounding.

Huvudet är hårt. Man kan nicka fotbollar med huvudet, stånga sönder brädor och skalla varandra. Prova att utsätta testiklarna för motsvarande trauma och kom sedan, när du har återhämtat dig, och gör dig lustig över att idrottare använder pungskydd.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

NHL vet hur man gör en show, och den är lärorik

Ikväll klockan 21 inföll trade deadline i NHL och för oss hängivna är det lilla julafton. Stora julafton är draften. Det är en kväll då hockeyfans runt om i världen sitter klistrade vid Twitter och HFboards med mera och uppdaterar maniskt för att ta del av rykten och faktiska rapporter om övergångar. Varför det är så viktigt att veta det i samma ögonblick som det händer kan man fråga sig, det är ju inte som att vi kan göra något åt det ändå, men ändå sitter man där.

Det här är skillnaden mellan NHL och SHL. I SHL följer man sitt lag, och visst hänger man med på lite rykten under silly season, men det är inte på samma sätt. Det är inte samma action, samma frenesi. NHL har sina två stora datum där det händer grejer; trade deadline där fönstret för övergångar stänger, och draften där framtidens stjärnor ska plockas ur en kull av förväntansfulla artonåringar. Båda dessa tillfällen tillför en dimension som SHL helt enkelt inte har. Det är då General Managers och scouter får vara stjärnor, och miljoner fans diskuterar värdet i övergångar och investeringar i framtiden.

Man kan tycka att det är larvigt, men till skillnad från att bara följa sitt lag på isen finns det massor att lära sig av dylikt. Det handlar om handel, om investering och om att vårda sina tillgångar. Ett bra lag spänner musklerna för att jaga Stanley Cup och behöver investera i en spelare som är bra nu för att nå dit, och byter då framtida tillgångar i form av draftval eller unga spelare till ett lag som inte alls är med i loppet i år. Det finns massor med faktorer att hålla reda på; lagens respektive behov, spelares förmågor och hur de passar in, framtida spelares potential, löner och lönetak. Kort sagt – det är ett ganska komplicerat system.

Förutom att det är lärande så är det underhållande. Fansen tror att de har roligt och i själva verket lär de sig saker.


Andra bloggar om: , ,

Gråa byråkrater, ja. Färgglada naglar, nej.

'Olympics 2012' photo (c) 2012, Mike_fleming - license: http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/I efterdyningarna av Emma Green-Tregaros och Moa Hjelmers färglada naglar under Friidrotts-VM har nu Svenska Olympiska Kommittéen i förebyggande syfte utfärdat en varning inför nästa års OS i Sotji: Den som gör något liknande där åker hem. Politiska manifestastioner hör inte hemma där, och Internationella Olympiska Kommittéens regler är både klara och hårda på den punkten. Egentligen är det inte så mycket att diskutera.

Men det blir ändå löjligt. Att visa sitt stöd för mänskliga rättigheter borde inte vara politik. I så fall är ”say no to racism” också politik, och det är en slogan som använts flitigt, om inte i olympiska sammanhang så åtminstone av FIFA i fotbollssammanhang. Och angående det där med att blanda in politik i OS: OS är politik! Det är så politiserat som någonting annat. Dessutom: Att diktera hur de aktiva idrottarna får måla sina naglar, är inte det politik?

Först ägnar man år av politiskt rävspel (och mutor) och spenderar miljoner av skattebetalarnas pengar på marknadsföring (och mutor) för att få OS-cirkusen till sitt land. Sedan spenderar man ytterligare massor av miljoner av skattebetalarnas pengar på att bygga nya arenor, arrangera en storslagen invigningsceremoni och på en officiell logotyp som förhoppningsvis inte ser ut som två populära tecknade figurer som idkar oralsex. Och på läktaren sitter massor av politiker från världens alla länder och vinkar, influgna för ytterligare skattepengar för att representera sina länder i spelen, men ve den idrottare som målar sina naglar för att manifestera sitt stöd för mänskliga rättigheter!

Jag undrar bara stilla: Vad ska de göra med OS-ringarna? Fem ringar i olika färger, ihoplänkade, ser inte det lite gay ut? Är det verkligen godkänt i Putins Ryssland?


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Svenskare än Martin Mutumba blir man inte

I förra bloggposten skämtade jag lite om att det är svenskt att tona ner sin egen insats, att det är svenskt att sparka förläget i gräset och mumla något om att man fick en bra passning. Apropå det cirkulerade det igår en intervju med AIK:s fotbollsspelare Martin Mutumba. Jag kan bara konstatera att om resonemanget om vad som är svenskt stämmer, då blir man fan inte svenskare än Martin Mutumba! Här har vi en kille som har fattat!


Andra bloggar om: , , ,

Är du svensk?

'Racism' photo (c) 2005, Farhad sh - license: http://creativecommons.org/licenses/by/2.0/När är man svensk? För mig som är har ett av Sveriges vanligaste efternamn, vars förfäder är svenskfödda och lika bleka som jag själv så långt bak jag känner till, är frågan okomplicerad. Ingen ifrågasätter om jag är svensk eller inte. Hittills har ingen ifrågasatt mina barns svenskhet heller (såvitt jag vet), trots att deras morfar är tysk och deras mormor finsk, och så länge deras polska efternamn inte kommer upp kommer ingen heller att göra det. Kanske skulle det vara något annorlunda på en annan ort, en ”svenskare” ort, än Södertälje, för hur det än är så kommer de med sitt blonda hår och ljusa skinn alltid att se ”svenskare” ut än många av sina kamrater. Kort sagt; så länge man ser ”svensk” ut, vilket vanligtvis innebär något ljusare färgtoner, någorlunda ”germanska” drag och inte en uppenbart stor eller platt näsa, så ifrågasätts inte ens svenskhet såvida inte en brytning avslöjar en när man pratar.

För den vars utseende inte passar in i den mallen är frågan dock betydligt känsligare, och några uppenbara svar på när man egentligen är svensk ges sällan i debatten. Är man svensk när man är svensk medborgare? Ja, det borde vara ett rimligt kriterium. Trots allt; ett medborgarskap är ett medlemskap i klubben Sverige som också innebär att man har ett inflytande över den eftersom det bland annat innebär att man får rösta på vartfjärdeårsmötet. I en strikt formell, juridisk mening är det glasklart; är man medborgare så är man svensk.

Frågan är dock mer komplex än så, för det handlar inte bara om formalia. Det handlar om identitet. Och då blir det smått omöjligt att ge ett konkret svar. En del skulle säga att man är svensk när man själv identifierar sig som svensk, och det är förvisso ett sympatiskt kriterium som jag kan ställa mig bakom. Det där med identitet är upp till en själv, och vi har många identiteter. Själv tänker jag sällan på mig själv som ”svensk”, det är inte på långa vägar den viktigaste av mina identiteter, så för det mesta är jag i så fall inte svensk. Vilket förstås kvittar fullständigt, och är en lyx jag kan unna mig eftersom ingen ifrågasätter min svenskhet ändå. De få gånger jag verkligen känt mig svensk är när jag har varit utomlands.

Jag tror att det är en viktig poäng. När man känner att man sticker ut blir också den egna etniska identiteten starkare, viktigare. Som människor dras vi till våra likar. Det är en instinkt. Först när vår grundläggande identitet är tryggad, när vi är en i mängden, kan vi unna oss att utforska våra andra identiteter. Segregering behöver inte tvingas på, den sker också i viss mån automatiskt när människor söker sig till sina likar.

Och frågan kompliceras då ytterligare av att det knappast bara är upp till dig själv att identifiera dig. Din identitet är också förknippad med hur andra ser dig. Så då spelar det ingen roll hur svensk du försöker känna dig, för om andra hela tiden identifierar dig som ”icke-svensk”, så kommer minsta motståndets lag och sökandet efter trygghet bland likar att få dig att identifiera dig själv som ”icke-svensk”. Och ju starkare motsättningarna är, desto viktigare blir också tryggheten i att omge sig med sina likar. För många år sedan läste jag en bok som heter Krigarens heder som bland annat förklarade de där mekanismerna, med exempel från det jugoslaviska inbördeskriget. Författaren Michael Ignatieff menade att det inte spelar någon roll om du är familjefar, fabriksarbetare och fotbollsspelare när andra skjuter på dig för att de identifierar dig som serb. Eller bosnier, eller kroat. För när de bara ser dig som serb/bosnier/kroat så är det också så du börjar identifiera dig själv, av rena överlevnadsskäl.

I en global värld där vi kan kommunicera med varandra tvärs över klotet, i realtid, borde dessa gamla identifikationer som följer med röda linjer på en karta tappa sin betydelse. Kanske kommer det att göra det så småningom också. Själv identifierar jag mig som Sabre när jag tittar på NHL-hockey om nätterna, och lider (vanligtvis) och gläds (mer sällan) med andra Sabres när Buffalo Sabres spelar. Jag har aldrig satt min fot i Buffalo och sannolikheten att jag någonsin kommer att göra det är inte jättestor, ändå identifierar jag mig starkt med fansen i staden när det är hockey, och som en följd av det får jag också ta del av andra delar av deras liv, historia och kultur, och tvärtom, vilket för oss ytterligare lite närmare. Andra gånger identifierar jag mig mer efter mitt musikintresse och då är mina likar de som gillar samma saker som jag. Med samma följder som ovan. Och vem vet; rätt som det är sitter jag och diskuterar musik och knyter an starkt till någon från Toronto, som jag kvällen före eller efter hatar, för då är det hockey, och då hatar man Toronto. Det hör till om man är en Sabre. Man älskar Buffalo Sabres, har Toronto Maple Leafs som ärkerival och är för alltid bitter över att Brett Hull avgjorde en finalmatch på övertid med ett mål som borde ha varit underkänt, alldeles oavsett vad regelboken säger.

Så svaret på frågan när man är svensk är alltså i mångt och mycket en fråga om identitet, och det räcker inte med ens egen identitet för i slutänden handlar det om hur andra identifierar dig. Det är det som egentligen är frågan, det är så den egentligen borde formuleras. Inte ”när är man egentligen svensk?” utan ”när börjar andra i samhället definiera någon som svensk?”. Och svaret på det är att det är olika. Ju mer ”svensk” du ser ut, desto fortare kommer andra att identifiera dig som svensk. För vi är ju som bekant inte rasister, men…

En del hävdar att man är svensk när man är en del av den svenska kulturen. När man tar del av sederna. Det är väl kanske inte heller helt fel tänkt, men frågan är då: Hur många traditioner, och vilka? Måste man äta surströmming eller räcker det med att hoppa som en groda runt en blomsterklädd fallossymbol? Och traditioner är ju inte huggna i sten. De förändras över tid. Många av de traditioner som ses som självklara i Sverige har sitt ursprung på annat håll. Ett förslag taget från min egen arbetsplats är att man är svensk när man känner sig bekväm med att boka en Ålandskryssning inför kommande ledighet. Vi bestämde i alla fall att dubba vår kollega från Irak till fullvärdig svensk när han gjorde just det. Fast egentligen borde det inte räknas utan att ha kontrollerat hur mycket sprit vederbörande tog med sig hem.

Vill man inte åka till Åland och bunkra sprit finns det en annan genväg. Man kan ägna sig åt idrott på ett så framgångsrikt sätt att det resulterar i medaljer och utmärkelser som i statistiken bokförs som ”svenska”. Då blir man svensk, jävligt fort. Fråga Ludmila. Därför är redan nyblivna guldmedaljören Abeba Aregawi Gebretsadik, född 1990 i Etiopien och svensk medborgare 2012, mer svensk än vilken ”invandrare” som helst i förorten, trots att ”invandraren” är född här, liksom sina föräldrar.

Fast man måste fortsätta vinna också. Förlorar man är man inte lika svensk längre. Fråga Ludmila. Och gör man dessutom bort sig, som att försöka fuska, då slutar man att vara svensk lika fort som man började. Fråga Ludmila. Och med fuska menar jag såklart dopa sig. Att fuska genom att filma till sig frisparkar är inte samma sak. Det är förresten bara något de där andra ägnar sig åt. När svenska spelare gör det är det ”rutinerat”.

Att vinna är faktiskt det absolut snabbaste sättet att vinna acceptans. I sportvärlden är det nämligen kutym att säga ”vi” när ens lag vinner, men ”de” när ens lag förlorar. Testa själv någon gång. Fråga din fotbolls-/hockey-/whathaveyouintresserade kollega hur matchen gick igår. Jag kan nästan lova att vederbörande kommer att svara ”vi vann”, eller ”de förlorade”.

Ränderna går dock aldrig riktigt ur, inte ens om du är framgångsrik idrottare. Ludmila Enquist såg ju ändå ganska svensk ut. Lite slavisk kanske, men blond och sådär, så det var lätt att ta till sig henne som svensk. Dessutom gick hon hem i stugorna med sin lite blyga framtoning. Det är lite svårare med Zlatan Ibrahimovic. Han är lite för mörk för det, och har dessutom en näsa som alltid är offside, så han måste vara jävligt bra, typ göra hattrick och så, för att vara svensk. Dessutom är han många saker, men blyg är inte en av dem. Det är inte svenskt att vara så självsäker och kaxig som han är. När man har gjort fyra mål på England, varav det sista är en bicicleta från fan vet hur långt, eller när man har klackat in en kvittering mot Italien i slutminuterna, då är det inte riktigt svenskt att verka nöjd med sig själv och vara ge sken av att man vet att man är bra. Det svenska vore istället att titta ner, sparka lite i gräset och förläget mumla något om att ”jag fick en bra passning”. Det är förresten inte ens särskilt svenskt att göra mål på det sättet. Marcus Allbäck och hans förmåga att snubbla in bollar, där har ni en riktig viking!

Därför måste Ibrahimovic vara exceptionellt bra för att vara svensk. Om han gör en medioker landslagsmatch så ifrågasätts hans svenskhet och bommar han en straff eller drar på sig ett onödigt kort, då är han förmodligen en landsförrädare. Hur nu det skulle gå till om han inte ens är svensk. Poängen är hur som helst att ribban ligger på olika höjd. Ibrahimovic måste alltid förtjäna vårt godkännande genom att vara bra på att sparka boll för att få vara svensk, medan mina barn aldrig ens kommer att behöva röra en bolljävel om de inte vill, och vara svenska i andras ögon vare sig de vill eller inte.

Men som tur är finns det ingen rasism i Sverige.


Andra bloggar om: , ,

Dagens messerschmitter

Jag har i ett par år retat mig på att hockeyreportrar envist kallar mötet HV71 – Linköping för E4-mötet. HV71 kommer från Jönköping vilket, liksom Linköping, ligger längs E4. Så långt är det korrekt. Detsamma gäller dock Skellefteå, Luleå, Brynäs (Gävle), Modo (Örnsköldsvik), Timrå (Sundsvall) och AIK (Stockholm). Tidigare också Djurgården (Stockholm) och Södertälje.

Vill ni ha ett klatchigt namn på mötet HV71 – Linköping får ni helt enkelt komma på nåt annat. Tips: Båda städerna heter något på köping.

Slut på meddelandet.

Andra bloggar om: , ,