Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Kära sporthatande läsare. Den här texten handlar endast i förbigående om sport. Vänligen försök stå ut.

Igår läste jag att den tyska skidskytten Magdalena Neuner har fått nog och lämnar OS. Anledningen är den fanatiska dopningsjakt som hon upplever har tagit sig för stora proportioner. Neuner menar att man inte får utrymme att njuta av en seger eftersom man genast måste underkasta sig tester, och drar uppenbarligen slutsatsen att det helt enkelt inte är värt det. Eller, som Neuner själv uttrycker det: Vi behandlas värre än får på väg till slakt. (Svin enligt Aftonbladet, men Schafe - får - enligt den tyska tidningen Bild som Aftonbladet tycks ha som primär källa i övrigt.)

Dopningsjakten illustrerar ganska väl problemen med balansen mellan att hitta och sätta åt den som har något fuffens för sig, och att bibehålla respekten och värdigheten för den oskyldiga, den man ska försvara. Framför allt illustrerar det vad som händer när kampen mot det onda överskuggar allt annat.

Det visar också vad som händer när någon sätter ner foten. När OS skidskyttedrottning Magdalena Neuner nu säger att det får vara nog, jag ställer inte upp på att bli behandlad såhär, och åker hem, då börjar genast kommentarerna dyka upp: Hon har något att dölja. Hon är dopad.

Det är så det fungerar i samhället också. Den som ifrågasätter metoderna och rimligheten i dem har något att dölja. Den som protesterar mot polisens agerande har något att dölja. Den som inte vill få sina brev öppnade av staten, den som inte vill släppa in upphovsrättslobbyn för att gå igenom skivsamlingen och kräva fram kvitton på varje enskild skiva, den som inte vill klä av sig naken för ynnesten att flyga från Arlanda till Oslo, har något att dölja. Och den som har något att dölja är skyldig. Den som har något att dölja är en dopad terroristpedofildelare.

Nu kan man förvisso hävda att den som inte vill underkasta sig dopningsjägarnas metoder helt enkelt får syssla med något annat. Jag tycker att det är lite hårt, men visst; den som inte gillar hur en arbetsplats fungerar kan skaffa sig ett annat arbete. Åtminstone teoretiskt. Jag vet inte hur dopningskontrollanter arbetar, men jag har läst rapporter om idrottare som beordrats klä av sig och jag har tidigare hört talas om att elitidrottare alltid måste meddela var de befinner sig för att de alltid ska kunna utsättas för en spontan kontroll. Vill man inte ställa upp på dylikt kan man alltid ge upp allt man tränat för hela sitt liv och skaffa ett annat jobb.

I samhället finns det emellertid inget sådant alternativ. Inget opt out. Så när samhället i sin iver att bekämpa terroristpedofildelare behandlar alla sina invånare som just sådana, då har hela poängen med det hela gått förlorad. Ty idrottens bekämpning av dopning och samhällets bekämpning av terroristpedofildelare går ut på samma sak; att skydda de oskyldiga, de hyggliga, de som inte har något att dölja. Så vad är poängen om alla ändå behandlas som skyldiga? Som får på väg till slakt?

Det brukar ofta sägas att idrottare har ett ansvar att vara förebilder. I det här avseendet tycker jag att Magdalena Neuner är en utmärkt förebild. Jag hoppas att allt fler tar efter henne.

Andra bloggar om: os, magdalena neuner, dopning, integritet, intressant?

Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med bemötandet från personer på ComHem, snarare tvärtom, utan mitt problem är att överhuvudtaget få kontakt med ComHem.

Säsongskortet Elitserien har nu funnits i minst tre år och fortfarande går det inte att hitta någon vettig information om det på ComHems hemsida (vid närmare eftertanke har jag nog aldrig hittat något vettig information på ComHems hemsida) och än mindre kan man enkelt boka det via ett formulär hos dem. Man måste ringa.

Men det finns naturligtvis inget direktnummer att ringa för att boka säsongskortet. Njet. Man får ringa det officiella numret och försöka navigera sig genom labyrinten av knappval. Första gången valde jag fel eftersom jag i min enfald trodde att “för att beställa pay-per-view, tryck 3″ var rätt väg, eftersom säsongskortet de facto är just de matcher som sänds på PPV. Det var fel och jag hamnade i en återvändsgränd av automatik.

Efter att ha lagt på och börjat om försökte jag följa den vita kaninen och valde istället “abonnemangsfrågor”. Det var bättre och efter ytterligare ett par knappval fanns så äntligen alternativet “…eller dröj kvar så kan du få kommunicera med en livs levande människa”. Jag blev alldeles till mig av lycka, men det visade sig att innan jag kunde få prata med den där människan skulle jag få ytterligare grejer upplästa för mig. Var det kanske det bla bla bla jag ville? Tryck 1. Tystnad. Gäller det adressändring? Du vet väl att du kan adressändra enkelt genom att… Jag motstod frestelsen att trycka på någon knapp. Så här nära målet ville jag inte riskera att gå i en fälla.

“Vi genomför just nu en kundundersökning”, sa Rösten plötsligt. “Om du dröjer kvar efter att ditt ärende behandlats så kan du få svara på några frågor om vår kundservice.”
“Det ska jag göra…”, väste jag tillbaka.
“Det är fem frågor och du besvarar frågorna på en femgradig skala med hjälp av knapparna på din telefon”, förklarade Rösten vidare.
“Jag behöver bara en knapp”, svarade jag.

Så svarade då äntligen en pigg kvinna. Jag förklarade att jag ville beställa säsongskortet och undrade hur man gjorde, varpå hon tog min beställning och that’s all she wrote. Ska det vara så jävla svårt? Varför, o varför kan jag inte bara få fylla i ett formujävlalär?

Efter samtalet dröjde jag kvar för att få genomföra den där kundundersökningen, men trots att ComHem är rätt primitiva i övrigt så verkar de ha installerat någon slags avancerat röstavkänningsmojäng som sållar bort irriterade kunder så det hände ingenting. Sedan hände mer ingenting. Sedan la jag på och tänkte att jag kan ju genomföra min kundundersökning på bloggen istället.

Därför ämnar jag nu ställa fem frågor till mig själv, och besvara dem på en ettgradig skala där 1 = suger.

Vad tycker jag om ComHems hemsida? 1

Vad tycker jag om ComHems reklam med de två tanterna som legat i ide sedan 1955? 1

Hur lätt tycker jag att det är att hitta relevant information hos ComHem? 1

Vad tycker jag om att ComHem gör sitt bästa för att slippa kommunicera med sina kunder, t ex genom knappvalslabyrinter? 1

Vad tycker jag om att ComHem uppenbarligen adressändat oss i minst ett av sina system eftersom de leverar digitalteve till oss men uppenbarligen inte i alla eftersom räkningarna fortfarande går till den gamla adressen? 1

Mitt tips till ComHem är att göra om och göra rätt. Riv hela hemsidan och gör om den från scratch. Utgå från vad som är enkelt för kunden, inte vad som är enkelt för er. För jag förstår att det är jättelätt för er att slippa ha kundkontakt och så, och tyvärr kan ni väl göra lite som ni vill för att ni av rättighetsskäl sitter på ett monopol så om jag vill se elitserie- och NHL-ishockey så har jag inget val annat än att svälja stoltheten och ta emot.

Nåväl. Ni får den här säsongen också. Har det inte skett en förbättring då så ger jag upp och idkar konsumentmakt.

Andra bloggar om: comhem, säsongskortet, elitserien, ishockey, konsumentmakt, kundvård, intressant?

Förra året spreds en film från en stulen mobiltelefon. Filmen visade en man med en dildo i dajmen. Mannen var Jan Huokko, back i Leksands IF. När detta kom ut fick antagligen Leksand panik och i ett dåligt övertänkt försök att skydda sitt varumärke gick en företrädare för föreningen ut och förklarade att detta var något föreningen tog avstånd från. Det är lite som att ha bensin i brandsläckaren.

Frågan är ju vad Leksand tog avstånd från. Att deras spelare har ett sexliv? Att han har en dildo i dajmen? Inget av detta angår Leksand det allra minsta, och det är skrämmande att de ändå tycktes tro det. Om han hade gjort det på arbetstid, typ smugit ut i materialförrådet och satt på sig själv under ett träningspass, då hade det angått Leksand, men det hade knappast varit ett ärende att gå ut med i media.

Hela ärendet har kommit upp till ytan nu igen eftersom Huokko häromdagen talade ut om det hela, på ett utmärkt sätt för övrigt. Han ger ett coolt intryck och slår istället tillbaka mot moralismen, och förklarar vidare att barnen är härdade (vilket de måste vara eftersom pappa spelar i Leksand) och inte tar åt sig av skitsnacket.

Tydligen fanns det också en tanke om att Huokko skulle blogga vid sidan av sitt hockeyspelande, och genast rycker Leksand ut sin brandsläckare/eldkastare och förklarar att det blir inget av med det. Leksands presschef förklarar att “vi ska spela hockey, inte hålla på och blogga”. Och det här stycket är riktigt intressant:

Leksands policy är nämligen att inte tillåta sina spelare att blogga i medier.

– Jag är inte helt säker på att det blir någon fortsättning med bloggen. Min policy som medieansvarig är att Leksands anställda inte bloggar på några andra sidor än vår egen, säger presschefen Per Källgren.

Leksands anställda är alltså livegna? Vad säger facken om detta? Vad säger lagen? Det är en rätt unken människosyn som manifesteras och även om Leksands agerande primärt är i det goda syftet att skydda varumärket så blir effekten den motsatta.

Även om Leksand snabbt tog avstånd från sitt avståndstagande så visar de här turerna på två saker:

1. Homofobin sitter rätt hårt i väggarna på de svenska hockeyladorna. Även fast det som filmats var en akt mellan en man och en kvinna. Allt bakom pungen är bögigt, och bögigt är dåligt.
2. Leksand, och troligen övriga hockeyföreningar på elitnivå, och högst sannolikt också andra idrottsföreningar på högsta nivå, anser att deras spelare är livegna och att det angår föreningarna vad spelarna gör på egen tid. De har ingen egen tid, punkt. (Här kan vi börja prata om att köpa en människa, en kropp, apropå ingenting) Det finns otaliga exempel på det. Zlatan fick inte åka hem till Sverige och delta på en gala.

Laget som ligger mig själv varmast om hjärtat, Brynäs, vågade däremot agera annorlunda när Mathias Månsson anmäldes för att ha hotat en polis. Man vågade stå upp och inta hållningen att föreningen inte har att göra med vad spelaren gör på sin egen tid, och skötte det därefter internt. Jag säger inte att Brynäs skulle vara bättre än någon annan, jag menar bara att i just fallet Månsson så agerade man klokt och utgick från att vad spelarna gör på sin egen tid är deras eget ansvar.

Jag tror inte att Leksand eller någon annan förening själva ger sig ut och fäktas när något inträffar på eget initiativ. I de flesta fallen kryper de nog bara ihop och hoppas att det blåser över, men så ringer det någon reporter och kräver en kommentar, och då “tar man avstånd” på ren reflex. Från allt. Och eventuellt känner man sig också tvungna att uppfostra spelaren, vare sig han har varit ute och slagits eller fyllstyrt, vilket är två vanligt förekommande skandaler. Jag vet inte varför idrottsföreningar tror att de har ett fulltidsansvar för sina spelare. Det korrekta är ju, hårt uttryckt, att två sina händer. Därefter kan det vara ädelt att erbjuda hjälp (någon som torskar för rattfylla kan ju ha alkoholproblem, kan man misstänka) men själva händelsen är inte föreningens sak. Alls. Men kanske känner man att omvärlden anser det och agerar utifrån det.

Vad Leksand borde ha svarat när filmen på Huokko spreds och murvlarna började ringa för att få en kommentar är: “Vad han gör på sin fritid är inget som angår oss”. Hade man velat vara mer uppkäftig kunde man ha sagt “Leksands IF förväntar sig att spelarna håller sig i form och undviker aktiviteter som kan leda till skador, men finner det direkt olämpligt att reglera deras sexliv.” En tredje variant hade varit att ta bestämt avstånd från stöld av mobiltelefoner eller annan egendom.

Leksands kommentar angående Huokkos eventuella bloggande borde ha följt samma linje. Att vad han gör på sin fritid inte angår dem, förutsatt att han inte lämnar ut detaljer som skadar föreningen förstås. Jag utgår från att hockeyspelare liksom alla anställda inom andra branscher får lova att inte lämna ut företagshemligheter eller annat som kan vara känsligt. Men det ironiska här är att i sin iver att förhindra att Huokko eventuellt skulle kunna läcka och därmed skada föreningens anseende, så skadar man föreningens anseende. Det påminner inte så lite om västvärldens iver att fimpa medborgarnas frihet i syfte att skydda medborgarnas frihet, men det är en annan historia. Man litar inte på Huokkos omdöme men agerar själva omdömeslöst.

Och avslutningsvis en uppmaning till Jan Huokko: Jag är inte leksing, men jag har alltid haft stor behållning av att se dig trycka upp den i krysset. Keep it up!

(Förlåt, jag kunde inte låta bli. Jag försökte verkligen.)

Andra bloggar om: leksand, jan huokko, homofobi, varumärke, intressant?

Varför avkräver man av idrottare att alltid vara politiskt korrekta? Varför har man fått för sig att idrottare ska vara något slags moraliskt föredöme i allt de gör? Visst, om en känd person (filmstjärna, popikon eller världsmästare i vaffan) gör uttalanden som är helt uppåt väggarna så ska de givetvis kritiseras för detta. Jag menar absoluti inte att idrottare ska vara immuna mot kritik. Däremot tycker jag att man emellanåt går alldeles för långt i kraven på politisk korrekthet. Jag upplever det allt oftare som att det inte duger att idrottare inte har en åsikt alls, utan de måste tycka rätt.

Idag kan man i Aftonbladet läsa: “Bajens stjärna emot Pridetåg på Facebook”. Det handlar om fotbollslagets mittback Igor Armas, och vinkeln går inte att ta miste på. Armas borde skämmas för detta! Aftonbladet skriver också att Armas “hävdar” att det är ett misstag, och när man skriver att någon hävdar någonting så betyder det samtidigt “…men det tror vi inte på!”.

Nu tror jag förvisso att Armas förklaring mycket väl kan stämma (”Jag förstår inte engelska eller svenska, och när folk ber mig att gå med i grupper så gör jag det.”) men vad spelar det egentligen för roll? Det finns faktiskt fler anledningar att tycka att Bajens tågande i Prideparaden är en dålig idé. Till exempel att man tycker att föreningen ska ägna sig åt idrott och inte politik. Eller att man bara själv är av åsikten att fotboll och politik inte hör ihop. Eller att man upplever det som lite hycklande. Att man inte vill se sitt lag i Prideparaden behöver inte betyda att man är homofob. Att politik och fotboll inte hör ihop såg nog alla som såg matchen mellan USA och Iran i fotbolls-VM (jag har desvärre glömt vilket VM det var) när varje spelare var så medveten om hur politiskt laddad matchen var att de knappt vågade tackla. Det var rörande och vackert på sitt sätt, och spelarna agerade föredömligt ur ett politiskt perspektiv, men som fotboll betraktat var det inte mycket att hänga i julgranen.

Dessutom måste väl fotbollsspelare såväl som andra ha rätt till sin åsikt, och den åsiktsfriheten innefattar faktiskt homofobi. Det är en demokratisk rättighet att vara både homofob och rasist och tycka att tjockisar är äckliga och att alla som inte tror på min gud kommer att brinna i helvetet och att alla som inte håller på mitt lag också kommer att brinna i helvetet, och så vidare. Vad man däremot inte får göra är att påskynda nedstigningen till helvetet för den man anser borde brinna. Man får inte heller göra jordelivet till ett helvete för dessa personer eller helt sonika tända eld på dem.

Vi ska inte ha någon tankepolis, och jag tycker inte att media ska agera tankepolis och i tid och otid hänga ut alla som är det minsta offentliga varje gång de ens råkar antyda något som faller utanför ramen för vad som är politiskt korrekt. Det leder nämligen till ett slags åsiktsförtryck där ingen vågar stå för vad de tycker. Det leder till ett slags majoritetens diktatur och är lika farligt som lagstiftad åsiktsinskränkning.

För övrigt undrar jag varför man slår ner så hårt på just idrottare. Varje gång det går ett stort mästerskap i ett land som anses dåligt (oftast med rätta naturligtvis) så kommer det krav på att idrottarna ska bojkotta evenemanget, men mellan mästerskapen är det ingen som ställer några krav på att företag ska sluta handla med samma land. Vilket tror ni gynnar regimen mest; att Ericsson inte vill bedriva någon verksamhet där - alls - eller att Carolina Klüft inte vill hoppa i landets sandlåda?

Är det för att idrottare är tacksamma offer? Jag misstänker det. Företagsledare är utbildade och slipade vad gäller kontakter med media, de har en armé av PR-tomtar som backar upp dem och, om det behövs, städar upp efter dem, de gör sig oåtkomliga. Fotbollsspelare däremot spelar fotboll. Det är vad de är utbildade till. Det betyder inte att de skulle vara dummare, bara att de inte har den erfarenhet som krävs. Vad ska man svara när det dyker upp en murvel precis efter träningen, när man står och pustar och svettas och plötsligt får en mikrofon under näsan?

Som så ofta får jag en känsla av att media nöjer sig med att samla billiga poäng. Nyheter som är billiga att producera och drar några läsare hellre än stora scoop. Jag säger inte att det är så, bara att det känns så.

Undrar vad den här killen tycker.
Bilden kommer från fabbio och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: hammarby, bajen, igor armas, politisk korrekthet, pride, prideparaden, intressant?

Via Sänd mina rötter regn hittar jag en pytteliten notis i sr.se som berättar att Manchester United förbjudit sina spelare att skriva autografer. Även Sports Illustrated har skrivit om det, och den notisen är något mer utförlig. Anledningen är att det finns folk som skaffar autografer och därefter säljer dem vidare?

Vad är tanken här? Är det någon rubbad uppfattning av upphovsrätten som ligger till grund? En idé om att autografen tillhör spelaren för alltid? Vad fan angår det Man United om deras spelares autografer säljs vidare?

Dessutom, som Dennis påpekar, så kommer det här tilltaget bara att öka värdet på de autografer som redan finns i omlopp. Vill man rycka undan mattan för autografmarknaden bör man göra tvärtom och uppmana spelarna att skriva så många autografer som möjligt.

Någon behöver en grundkurs i det här med tillgång och efterfrågan.

Andra bloggar om: manchester united, autografer

Häromkvällen, eller natten rent av, laddade jag för att titta på NHL-hockey. Ett möte mellan “mitt” lag Buffalo Sabres och glödheta Washington Capitals. Matchen skulle börja klockan ett på natten enligt Canal+ tablå. Det gjorde den inte. Den sändes inte alls. Jag finkammade Canal+ hemsida efter någon form av information om att sändningen ställts in, och varför, men hittade absolut ingenting. Så det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att skicka ett surt mail till Canal+ kundtjänst.

Hej

Här bränner man på lite kaffe och gör sig redo för att få se en drabbning mellan Washington och Buffalo på Canal+1, såsom tablån utlovar och har utlovat länge. Och vad får jag se? Slapshot!? Var är min match? Om man gör ändringar i tablån är väl det minsta man kan begära att det också uppdateras i tablån på nätet, och en förklaring skulle inte heller skada. Som Buffalo-supporter blir jag förstås extra irriterad, för det är inte så alldeles jätteofta jag får möjlighet att se dem.

Om man inte kan lita på tablån och om Canal+ inte anser att de behöver visa det de har sagt att de ska visa så undrar jag om det är värt att fortsätta vara kund.

Det var den 31:a december jag skickade mailet. Igår redan, den 8:e januari, behagade Canal+ svara.

Hej.

Ursäkta dröjsmålet.

Tyvärr utgick denna match på grund av tekniska problem och detta beklagar vi djupt.

Vi beklagar också den bristfälliga informationen kring detta och vi jobbar för att vid eventuella liknande situationer kunna meddela detta i så god tid som möjligt.

Återigen vill vi uttrycka vår beklagan och som viss kompensation har vi nu lyckas ordna så att ni kan se Mats Sundins återkomst i NHL. Vi eftersänder nattens match mellan Edmonton -Vancouver klockan 21:30 ikväll på Canal+ Sport 2.

“Som viss kompensation har vi nu lyckas ordna så att ni kan se Mats Sundins återkomst i NHL.” Jag skiter väl för fan i Mats Sundin! Jag vill se Buffalo.

En rolig grej i det hela är dock att Aftonbladet skrev några rader om den där matchen vi inte fick se. I normala fall läser jag inte kommentarerna efter och så, men just den här gången gjorde jag det och snubblade då över ett länktips från någon snubbe. Totalt intetsägande site, så därför trodde jag först att det bara var nåt larv eller hemmabygge, men det är det tydligen inte. Jag tittade nämligen på en Buffalo-match häromnatten och det är verkligen knivskarp kvalitet. Helt suverän sändning. Så nu undrar jag ännu mer över meningen med att vara kund hos Canal+. De kan fortsätta visa match efter match med svenska föredettingar så kan vi som faktiskt följer ett särskilt lag titta på nätet istället.

Andra bloggar om: canal+, nhl, ishockey, buffalo sabres

Inom svensk ishockey för man en ständig kamp för överlevnad. Det handlar om att få det sportsliga att gå ihop med det ekonomiska. För att lyckas sportsligt måste man spendera ekonomiskt, och för att få ihop det ekonomiska måste man lyckas sportsligt, för annars har man ingen publik. Ett moment 22. Ett av grundproblemen är nämligen att gemene man inte vill betala för skit, och ett hockeylag är aldrig bättre än sin senaste match. Det finns hardcorefans som går på alla matcher, alltid, oavsett hur dåligt laget är, men för att lyckas ekonomiskt måste föreningen också få dit medgångssupportrarna, annars står man med en dyr trupp och tomma läktare. Då heter det att föreingen blöder.

För att rädda sig själva på kort sikt kan man då försöka höja biljettpriset, vilket riskerar att leda till ännu sämre publiksiffror. Människor har inte hur mycket pengar som helst, och ju mer biljetterna kostar desto högre krav ställer besökarna på spelkvaliteten – som inte heller blir bättre per automatik för att biljetterna blir dyrare.

För att få fart på ekonomierna i ishockeyns högsta serie har man i omgångar utökat antalet matcher som spelas, med resultatet att det blir fler ointressanta matcher. Publiken väljer då att spara sina pengar och gå på de viktiga matcherna istället. Hur roligt blir det när samma lag kommer på besök i hemmaarenan i parti och minut?

En tänkbar lösning som ratas gång på gång är att utöka serien till fjorton eller rent av sexton lag istället för tolv. Det blir naturligt fler matcher, men inte lika många trista möten mot samma gamla lag. Det utökar Elitseriens fanbase eftersom det finns lag i Allsvenskan som har gott om fans, varav Leksand och AIK kan nämnas som de starkaste rent publikunderlagsmässigt.

Varför gör man inte det då? För att Elitserielagen säger nej. Och varför gör de det? För att de inte vill dela kakan på fjorton eller sexton. Trots att det rent sportsligt skulle vara bra för alla, trots att det rent publikmässigt skulle vara bra för alla, och trots att det rent allmänt vore bra för svensk ishockey, så bromsar eliten för att de inte vill dela kakan med fler lag. Det handlar bland annat om tv-pengar från Canal+, och det hela är möjligen mer komplicerat än jag här försöker påskina.

Tänk er då om företrädare för elitserieklubbarna som organisation, tillsammans med ett antal hockeyspelare, gemensam försökte lobba igenom ett förslag som gav dem extrapolisiära befogenheter så att de kan kräva ut uppgifter från internetoperatörer för att kontrollera om folk sett deras matcher på pirat-TV istället för att gå på matchen. Och om så skett så ska enskilda hockeyklubbar kunna stämma skiten ur sina fans. Verkar det vettigt? Verkar det trevligt? Verkar det rättssäkert? Verkar det troligt att ett sådant förslag skulle hamna någon annanstans än i en dokumentförstörare?

Och nu till något helt annat.

Ett gäng ur den svenska kultureliten skriver på ett upprop för en lagstiftning som innebär att privata intressen får polisiära eller rent av extrapolisiära befogenheter. Detta för att de anser att fildelning skadar dem ekonomiskt. Det heter att kulturen blöder. Men mycket tyder på att kulturkonsumtionen ökar, även efter 1999 då fildelning blev ett begrepp tack vare Napster. Filmköpandet och biobesökandet ökar också. Så varför är eliten så sur?

För att de inte vill dela kakan med flera. Det kan nämligen vara så att den totala kulturkonsumtionen ökar på grund av att allt fler hittar allt mer intressant utanför de vanliga mainstreamkanalerna, tack vare fildelning. Så istället för att spendera pengar på BWO lägger de sina pengar på bråttombrassar eller fan vet jag. Martin Rolinski tycker då kanske att det är hans pengar som går till någon annan, men det är troligare att den som väljer att köpa någon annans musik helt hade avstått hellre än att köpa BWO. Jag förstår att det är otänkbart för vissa, men det kan faktiskt vara så.

Om det nu är så att eliten vill fortsätta vara eliten och inte dela med sig av kakan kan jag förvisso respektera det. Jag är inte heller särskilt sugen på att sänka min lön för att dela med mig av den till andra som vill ha jobb. Men var då ärliga och säg det. Säg inte att kulturen blöder, ty det är helt enkelt inte sant. Säg istället att mycket vill ha mer, att fan vill ha fler och att helvetet aldrig blir fullt.

The Internet isn’t free. It just has an economy that makes no sense to capitalism.

- Brad Shapcott

Läsvärt:
Daniel Brahneborg: Alternativ till Ipredlagen
Andra sidan: Musiker: kapa navelsträngen!
Dexion: Upphovsrätt och olagligfildelning
Marcus Fridholm: Inte förstått nånting, inte förstått, bara snackar och snackar och snackar och snackar
Badlands Hyena: Antiprivatkakbyrån

Andra bloggar om: ipred, kultur, fildelning, musik, film, böcker, ishockey, intressant?

Efter fjolårets brakfiasko har Brynäs inför den här säsongen varit tippade i botten av tabellen. Svårt att säga emot när man tappat spelare som Sjödin, Angell, Kaankanperä, Månsson och Brendl. Den sistnämnde öste in mål i fjol och var i mångt och mycket Brynäs. Så vem hade kunnat tro att Brynäs, efter åtta omgångar, skulle leda Elitserien? Med fem poängs marginal? Det är så jag gnuggar mig i ögonen.

Ikväll var det toppmöte (eller, som pressen så gärna kallar det varje gång två topplag möts; seriefinal) mellan just Brynäs och Linköping. Jag ska villigt erkänna att jag inte ens vågade hoppas på seger, men årets upplaga av Brynäs är ett lag som kämpar och sliter och som klarar av att hålla ihop försvaret. Jag är övertygad om att den främsta anledningen till det är artonårige Jacob Markström i målet. Brynäs ifjol var ett lag som blev stirrigt och närmast drabbades av panik så fort motståndarna fick ner pucken i zonen. Som jobbade fel och närmast desperat jagade puck istället för att plocka bort spelare. Som jag ser det berodde det på att man inte litade på sina målvakter. Nu gör man det, och Linköping hade långa perioder då de cirklade runt runt i Brynäs försvarszon, men där brynäsarna lugnt och metodiskt såg till att hålla sina motståndare utanför skottsektorn. I år är det helt ok att ta avslut ur dåliga vinklar, för Markström tar dem. Och det mesta som kommer ur bra positioner också för den delen.

Ändå hade Linköping ganska tidigt i matchen en puck inne. Eller? Videodomaren tyckte inte det. På tv-bilderna såg det då ut som att den var inne med ett par centimeters marginal, så enögd jag än må vara, och det förvånade mig att videogranskningen sa något annat. Möjligen luras man av vinkeln på tv-bilderna. Det såg misstänkt ut.

Istället dröjde det till mindre än fem minuter kvar innan det blev mål, och då var det Brynäs. Sen föll ett till, också för Brynäs, och så var det hela över. Jag förstår Linköpingstränare Lener som var lite missnöjd med domaren - Linköping drabbades av två utvisningar i slutet, och Brynäs gjorde mål på bägge. Men sanningen är att ingen av utvisningarna var felaktiga - svagheten i domarinsatsen bestod snarare i ett och annat som friades, åt bägge håll. Jag har också full förståelse för att Lener tyckte att hans lag borde ha vunnit. Förutom att det är hans jobb att tycka det så var Linköping under stora delar av matchen dominanta.

Men som sagt; årets upplaga av Brynäs jobbar hårt och smart och behöver inte be om ursäkt för segern. Och längst bak stod en artonåring som motade 35 skott och som är hur lugn som helst. Det sägs att målvakter är som bäst i trettioårsåldern. Undrar hur bra Markström kommer att vara då…

Jag har sett alla Brynäs matcher så här långt och måste säga att jag är imponerad. Man vände 2-0 mot Timrå, och därefter 3-0 mot Rögle. På 13 minuter. I Ängelholm. Där visade man att man aldrig ger upp. Därefter visade man att man också kan spela på ledning mot Modo och Luleå. Tidigare om åren har jag varit på väg att gå sönder av nervositet när Brynäs är i ledning, men inte nu. Och så ikväll, mot Linköping, visade man att man kan slå ett verkligt topplag. Vinsterna mot Färjestad och HV71 kan tillskrivas att lagen inte kommit igång ännu, men Linköping är igång. Därför är vinsten imponerande.

Ja, nog har det varit en del tur inblandat. Ja, nog rider Brynäs just nu på en framgångsvåg. Det är först när motgångarna kommer, för det gör de, som man får bekänna färg. Men det skiter jag i just nu. Nu njuter jag bara.

Tränare Czarnecki har sagt att lagets första delmål är att vara på slutspelsplats efter tio omgångar. Det målet är redan i hamn. Med åtta omgångar spelade är man etta med fem poängs marginal. Det är faktiskt inte bara möjligt, utan rent av troligt, att Brynäs efter tio omgångar fortfarande kommer att vara etta. Sug på den, Link ping!

Andra bloggar om: brynäs, elitserien, ishockey

Brynäs spelar i elitserien nästa år också. Sjödin slipper lägga av med skammen att ha spelat Brynäs ur högsta serien. Men det satt hårt åt. Efter att ha släppt in en kvittering med sju sekunder kvar mot Mora, dubbeltorskat mot Malmö och dessutom åkt på en förlust mot Rögle såg det mörkt ut. Det var ett krampaktigt Brynäs och en storspelande artonåring i målet som vann med 3-0 mot Leksand i näst sista omgången och såg till att förutsättningarna var goda inför sista matchen borta mot ett avsågat Västerås. Och visst fixade Brynäs det. Det händer ju ändå titt som tätt att den där “vi ska bara gå ut och vinna mot ett lag som inte har nåt att spela för” går åt helvete. Fråga Malmö…

För Brynäs utklassning av Västerås kom i skymundan av en helt osannolik dramatik i två andra arenor. Malmö skulle liksom Brynäs “bara” åka upp till Leksand och slå ett avsågat lag, medan Mora och Rögle skulle göra upp nere i Skåne och var beroende av att antingen Brynäs eller Malmö misslyckades med att göra sitt jobb.

I början av mittperioderna såg det färdigt ut. Medan det var mållöst mellan Rögle och Mora hade både Brynäs och Malmö tagit en tremålsledning. Sen började det hända saker. Medan Brynäs fortsatte ånga på började Leksand göra livet surt för Malmö. 3-0 blev 3-2 och 4-2 blev 4-4 och förlängning och till slut seger för Leksand.

Parallellt tog Rögle ledningen i mittperioden och Mora kvitterade i slutakten, innan Rögle kunde göra 2-1 med bara tjugosex sekunder kvar. Jag undrar hur tränarna i de olika lagen tänkte. När Malmö hade 4-4 och någon minut kvar att spela ledde fortfarande Rögle med 1-0 och Malmö tog ut målvakten för att satsa på seger. Men så kvitterade Mora, och då satte Malmö in målisen igen. Och hur tänkte man i Mora och Rögle? Jag lyssnade på radion i bilen och kommentatorn var helt extatisk. “Hur ska man coacha nu? Vilket lag vågar satsa mest och riskera att förlora? Ska Rögle ta ut målvakten? Ska Mora göra de? Ska bägge lagen ta ut målvakten!? Det är faktiskt en möjlighet” gastade han.

Den som kan sin hockeyhistoria vet också att förra årets kvalserie avslutades med att Malmö bara skulle åka upp till Leksand och vinna mot ett avsågat lag. Den gången vann Leksand med 6-5. Den här gången vann man med 5-4. Malmö kvar i allsvenskan, Rögle (!) till elitserien. Av de fyra lag det skulle stå mellan enligt alla tips var det ett femte som gick upp. Malmö får skylla sig själva. Efter sex spelade matcher hade de ett stadigt grepp om kvalserien. Sen torskade man hemma mot Västerås, misslyckades med att slå Mora, misslyckades med att slå Rögle och misslyckades med att slå Leksand. Varför det blir så kan nog ingen förklara. Bristande ödmjukhet kanske.

Själv är jag glad åt Malmös misslyckande. Jag ska inte strö salt i såren men jag gillar helt enkelt inte klubben. En anledning till det kunde man se på läktarna i Leksand efter matchen där upprörda supportrar ägnade sig åt att slå sönder saker. Och sen är det alltid roligt när en underdog lyckas. Ingen räknade med Rögle den här gången, precis som ingen räknade med Mora när de snodde en elitserieplats för tre år sedan. Och Rögle har gjort det bra, de har inget att be om ursäkt för. Hatten av, välkomna upp.

Vill också ge en eloge till Leksand som två år i rad fällt Malmö trots att de själva inte haft någon möjlighet att nå elitserien. Det är inte ovanligt att man bara ställer ut skridskorna i en match där man själv inte har något att spela för, annat än hedern. Man går lite på halvfart och är inte beredd att offra sig. Inte Leksand tydligen. Där spelar kanske hedern större roll än på många andra håll. Kanske betyder det lite mer att dra på sig vissa tröjor än andra. Man ska inte underskatta betydelsen av en förenings historia och kultur. Vad det än är så beundrar jag den hockeykultur som Leksand har med sig. Välkomna upp nästa år.

Brynäs supportrar, som fått skäll för att lysa med sin frånvaro dök också upp på slutet. På webradion hördes bara sjungande brynäsare i Västerås. Det var härligt, och ovanligt. Hoppas att den stämningen fick dem att vilja komma tillbaka och sjunga fler gånger nästa år.

Slutligen vill jag skälla lite på TV4. Jag ogillar skarpt att man envisas med att ställa en reporter vid rinkside som ändå inte har något vettigt att säga. Jag vet att jag är politiskt inkorrekt nu men de där brudarna TV4 skickar ner för att svassa runt spelarbåsen känns lite som alibikvinnor. Som att man slängt in ett par tjejer bara för att framstå som jämställda och inte vara så där grabbiga som det gärna blir när det är hockey. De kanske rent av är väldigt hockeykunniga, vad vet jag, men det märks inte för de står bara nere vid rinkside och är sminkade och skrikiga. Men inte nog med att de står nere vid sargen och inte har något att säga, de ska dessutom på och intervjua spelare och ledare under pågående match. Vilket jag ogillar ännu mer, men det må väl vara hänt om de själva går med på det. Idag såg jag dock det värsta hittills - fruntimret klampade in i Rögles bås för att intervjua tränaren med fåtalet sekunder kvar! Så gör man fan inte. Spelarbåset borde vara heligt - där ska ingen annan än spelare och ledare vara. Dessutom hörde jag henne fräsa “släpp fram mig!” åt någon på vägen dit. Matchstraff, TV4!

Förresten har det ryktats om att Kenny Jönsson ska till Färjestad. Undrar hur det blir med det nu. Det har till och med påståtts att han redan skrivit på. Ska hela Rögles hjälte komma tillbaka dit och spela i en Färjestadströja nästa säsong? Det vore en hädelse!

Kenny Jönsson?

Ett stopplyse?

Bilderna från Fotoakuten respektive Rögle BK.

Andra bloggar om: ishockey, kvalserien, brynäs, leksand, rögle, malmö, mora, elitserien, intressant?

Idrottsvärlden, och i synnerhet hockeyn, anklagas i tid och otid för att vara en homofob machokultur. Därför är den här bilden så trevlig att se. Det är snubben längst till vänster ni tittar på om ni inte förstått det.

Och grattis till fortsatt Elitseriespel, Luleå!

Andra bloggar om: luleå, ishockey, nakenchock