Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Alla har vi våra laster. De onödiga, dyra eller rent av skadliga sakerna i livet som av outgrundlig anledning blivit en passion. De där sakerna som skänker oss njutning och/eller engagerar oss och betyder mycket för oss personligen, även om det för den oinvigde ter sig obegripligt och dumt. Det må vara frimärkessamling, rollspel, fantasy, tobak, harlequin, skor eller vad ni vill. I mitt fall är det ishockey.

Jag är sedan barnsben hängiven brynäsare. Jag är visserligen inte en av de som står i klacken eller som spenderar massor av pengar på att gå på matcher. Ska jag vara helt ärlig så föredrar jag ofta att betrakta matchen från neutral plats på läktaren, eller på tv. Jag vill uppleva spelet, jag vill se de strategiska linjerna och jag brinner mycket mer för det än att stå i klacken. Jag har däremot full förståelse och respekt för den upplevelse det är att stå i klacken. Det är en slags pöbelmentalitet, där ens egna känslor och den egna kärleken delas av och återspeglas i alla andra runt omkring. Själv är jag möjligen något för analytisk för att passa in där, men jag förstår det.

Hur som helst är jag just nu ofantligt glad, lättad, upprymd, lycklig och… tom. Brynäs har just blivit svenska mästare. Alldeles nyss vann de den där matchen som jag har väntat på i tretton år, och de känslor det medför går inte att beskriva. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Man har liksom blivit van att hantera motgångar. Vinst och medgång är något nytt och ger nästan en tomhetskänsla mitt i euforin.

Jag begär inte att ni som inte är sportfånar förstår det. Jag förväntar mig inte att ni ska dela min glädje. Jag önskar bara att ni kan glädjas över att jag är glad och låta det vara så. Vi kan diskutera meningen eller frånvaron av mening med sport vilken annan dag som helst, men inte idag.

Sedan vill jag dela med mig av en reflektion. Sportrapporteringen tenderar att bli alltmer fokuserad på motsättningar och skandaler, samt på reportrarna och “experterna” själva, och allt mindre på utövarna. Ett exempel på det är att man har så bråttom flytta bilden från isen/gräsmattan/whathaveyou till studion där ett par reportrar intervjuar varandra, istället för att visa ett av idrottens finaste ögonblick – det när kombatanterna traditionsenligt tackar varandra för god match. Där förlorarna erkänner sig besegrade och gratulerar vinnarna, och där vinnarna ödmjukt klappar förlorarna på axeln. När det gäller hockey så brukar reportrarna oja sig varje gång ett bråk utbryter på isen och säga saker som att “det här vill vi inte att ungdomarna ska se!”. Jo, det vill vi. Det är jättebra att barn och ungdomar ser att man står upp för sig själv, för sina kamrater, för de sina. Men det förutsätter ju förstås att de också får se när samma spelare skakar hand och försonas när matchen är slut.

Så. Om ni ursäktar så tänker jag fortsätta fira en stund nu. Att sport inte är viktigt kan ni förklara imorgon. Kan ni inte vänta tills dess kan ni ju ge er ner på stan i Gävle och sprida ert budskap redan ikväll.

Andra bloggar om: brynäs, ishockey, sm-guld, svenska mästare

Alla har vi våra laster. De onödiga, dyra eller rent av skadliga sakerna i livet som av outgrundlig anledning blivit en passion. De där sakerna som skänker oss njutning och/eller...

Jag skrev för ett drygt år sedan om att Homeland Security hade beslagtagit en domän som streamade sport och tv-serier. Sedan dess har jag sett det hända en gång till. Och vem vet hur många liknande siter jag inte känner till som också blivit beslagtagna.

Nå. Nu vill Homeland Security skaffa sig möjlighet att hacka Xbox- och Wii-konsoler. För att komma åt pedofiler och terrorister, förstås. Det vanliga “Sesam, öppna dig!”-argumentet.

Själv tänker jag på att många av de hockeystreamar jag har tittat på om nätterna kommer från just Xbox- och Wii-konsoler. Hej ändamålsglidning!

Andra bloggar om: homeland security, övervakning, storebror, ändamålsglidning, xbox, wii

Jag skrev för ett drygt år sedan om att Homeland Security hade beslagtagit en domän som streamade sport och tv-serier. Sedan dess har jag sett det hända en gång till....

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det egentligen är att betala för mossa. Jag är uppväxt på landet. När jag var liten gick man ut i skogen och hämtade det man behövde till valfri högtid; björkris till påsk, blommor till midsommar, gran till jul. (Ja jag vet, man får inte stjäla granar, hur ska granförsäljarna få betaaalt?) Mossan fanns också att hämta.

Så jag slängde ut en spydig tweet som löd: Myten att man inte kan konkurrera med gratis: vore intressant att veta hur mycket folk köper mossa för i dessa tider. Syftet var inget annat än att just vara lite spydig, men förutom att förmodligen vara min mest retweetade någonsin så fick jag ett par svar som menade att gratismossan inte är så gratis. Mattias Lejbrink skrev “Fast mossa är ju krångligt att få tag på (man måste tex gå ut) medan musik är några klick bort?” och André Mabande skrev “Finns en alternativkostnad i att: 1) ta sig ut till naturområde; 2) hitta mossa; som de flesta inte vill betala.” Spot on! Lägg därtill att gratismossan måste läggas att torka och därefter helst behandlas för att minska brandrisken medan köpemossa är färdig att använda, och det faktum att köpemossa dessutom är mjuk och fluffig, förmodligen till följd av diverse gifter, men ändå – gratismossan från min barndom tenderade att bli ganska torr och hård.

Så varför går det att konkurrera med gratismossa? Genom att sälja en produkt som är bättre, mer tillgänglig och som går att använda omedelbums. Inte genom att förbjuda folk att plocka mossa. Inte genom att tända eld på skogen. Inte genom att hålla en högfärdig föreläsning för den betalande kunden om det moraliskt förkastliga i att plocka gratismossa innan köpemossan går att använda. Hörnstenarna i att konkurrera med gratis är tillgänglighet, kvalitet och omedelbarhet.

Jämför det med hur upphovsrättsindustrin arbetar. Med sina, för kunden, obegripliga regionsindelningar begränsar man tillgängligheten. Det du vill köpa kanske inte finns tillgängligt i ditt hörn av världen. Om du är Spotify-kund kan du inte vara säker på att dina spellistor fungerar när du befinner dig utomlands. Den amerikanska tv-serie du följer släpar efter med något år,  och om du jobbar skift kan du ändå inte följa den så därför vill du köpa boxen. Men det går inte förrän tv-sändningarna är avslutade. Tills dess gör du bäst i att sätta på dig hörselskydd och skygglappar för att undvika spoilers. Och inte får du köpa en prenumeration på nätsändningar av ditt NHL-lags matcher heller för en tv-kanal har ensamrätt på sändningarna i ditt land och de vill bara visa New York Rangers. Det är motsatsen till tillgänglighet.

Alla dessa hinder är artificiella, och ironiskt nog är den enda bransch som har naturliga hinder – bokbranschen – den som är bäst på tillgänglighet. De naturliga hindren består dels i översättning och dels i fysisk transport (ja, böcker kan digitaliseras men än så länge föredrar majoriteten av kunder fysiska böcker framför e-böcker och ljudböcker). Bokbranschen jobbar hårt med att öka tillgängligheten genom att förkorta översättningstiderna, och om jag inte orkar vänta utan kan tänka mig att läsa boken på originalspråk så är det, mig veterligen, inget problem att beställa den.

Kvalitet då? Ja, nog är det mer kvalitetssäkert att betala för produkten. En nedladdad film eller skiva kan visa sig vara i fullständigt usel kvalitet, om den ens innehåller vad som utlovats. En fulstreamad film, eller hockeymatch för den delen, kan också vara i dålig kvalitet, hacka och avbrytas helt. Kvalitet är en faktor, helt klart, men man ska vara medveten om att kvaliteten på piratkopior och dito sändningar ständigt blir bättre. Det hör trots allt till ovanligheterna att en nedladdad skiva är pissig i kvaliteten och strömmarna håller också allt högre kvalitet. Kvalitetsfaktorn håller på att raderas ut.

Omedelbarhet är inte heller upphovsrättsindustrins starka sida. Det hänger ihop med den tillgänglighet som nämndes tidigare, men lägg därtill att när jag väl har min film på plats så får jag inte titta på den, ty först måste man titta på en näsvis desinformationsfilm som tillverkaren gjort sitt yttersta för att man inte ska kunna hoppa förbi. Varje gång jag som betalande kund slår mig ner i soffan för en trevlig stund med lite tilltugg och stoppar en köpefilm i DVD-spelaren bara för att upptäcka att jag inte kan hoppa förbi förolämpningarna tappar jag humöret. Det tar i regel ett och ett halvt avsnitt av How I Met Your Mother eller nästan ett helt avsnitt Dexter för att återställa humöret till vad det var innan. Den senaste desinformationsfilmen jämför ett gäng som skrattar och har det trevligt framför sin köpefilm medan nedladdaren sliter sitt hår framför en långsam progressbar för att slutligen upptäcka att filen är korrupt. I verkligheten är det de som laddat ned sin film tittar och har det trevligt medan betalande kunder sliter sitt hår i förtvivlan över att aldrig få börja titta på den film de betalat för. Och vad som är korrupt vet vi nog.

Lägg därtill oskicket i att förolämpa och förfölja sina kunder, att från sina elfenbenstorn gråta om hur eländigt man har det, att förfalska rapporter och bearbeta politiker för att få igenom speciallagar som ger en polisiära befogenheter, samt kräva motsvarigheten till att få sätta eld på skogen. Och trots allt detta betalar folk! Trots, inte på grund av. Snacka om lojal kundbas!

Jag har själv försökt bojkotta, men jag klarar det inte. Det gick i några månader efter IPREDs införande men sedan blev köpviljan starkare än motviljan. Kärleken till kulturen övertrumfar hatet mot dumheten. Så trots bristen på tillgänglighet, trots krångel, trots att vi inte får börja titta på filmen utan obligatoriska pekpinnar och trots badwill så betalar vi. Om och om igen.

Den som tror att mossförsäljningen hade blomstrat under samma förutsättningar är välkommen att försöka.

Andra bloggar om: upphovsrätt, kultur, film, musik, böcker, ensamrätt, tv-serier, mossa, intressant?

Såhär i adventstider inhandlas diverse säsongsbundna saker, såsom saffran, glögg och pepparkakor. Och mossa till adventsljusstaken. Det var när nämnda mossa skulle köpas som det slog mig hur konstigt det...

Just nu ligger jag på ett hotellrum i Helsingfors. Det är ett par timmar kvar till utcheckning och ytterligare ett par timmar tills knullkanoten lägger ut och tar oss tillbaka till Fjollträsk. Så jag tänkte ta tillfället i akt att lämna en liten rapport.

• Det var jätteroligt att se Buffalo Sabres live. Och ännu roligare att se dem vinna live. Coach Lindy Ruff kan fortfarande trolla fram kaniner ur hatten. Just som vi alla trodde att att kedjeformationerna var givna kastade han in rookien Luke Adam med stjärnorna Vanek och Pominville, och vips har vi tre scoring lines.
• Helsingfors är en trevlig stad. Känns väldigt mycket som en svensk stad och påminner en del om Stockholm, men känns mycket mindre. Och det menar jag i positiv mening – det jag alltid har haft emot Stockholm är just storstadssyndromen; jäkt, trängsel och buller. Helsingfors är trevligare i den bemärkelsen. Men det känns konstigt att gå nerför en gata som känns bekant, med alla varumärken man känner igen, för att sedan se skyltar och erbjudanden på finska. Det känns inte som utomlands, men är ändå obegripligt.
• Finska är hittepå. De kastar bara på ett i på slutet av saker, kryddar med lite dubbla bokstäver och kallar det ett eget språk. Opera heter ooppera. Arena heter areena.Elgiganten heter Gigantti. Hotell heter hotellit. Hittepå!
• Alla byggnader i Helsingfors gungar. Jo, det är sant. Det är inte mitt inneröra som har blivit uppfuckat av en båtresa i hård blåst kryddad med öl och Jägermeister.
• Jag är inte arton längre. Apropå föregående punkt.
• Det går bra att ha huvudvärk i Helsingfors också. Jippi.
• Jippi heter antagligen jiippiit på finska.

Andra bloggar om: buffalo sabres, helsingfors, finland, finska

Just nu ligger jag på ett hotellrum i Helsingfors. Det är ett par timmar kvar till utcheckning och ytterligare ett par timmar tills knullkanoten lägger ut och tar oss tillbaka...

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och även om det exakta antalet ord en bild säger i själva verket är mycket varierande, så har en bild onekligen förmågan att förmedla ganska mycket information. En riktigt bra bild kan förändra världen.

En sådan bild visar de tre olympiska medaljörerna på 200-meter i Mexico City 1968: Tommie Smith, Peter Norman och John Carlos. En välkänd bild, en bild som när den kaplades ut över världen väckte både sympati och avsky. Ju mer jag har lärt mig om bakgrunden till den bilden, desto djupare har också min respekt för de tre på podiet blivit. Det här är bakgrunden.

Sextiotalet var på många sätt medborgarrättsrörelsen årtionde, åtminstone i USA där kraven på jämlikhet oavsett kön och ras ställdes allt oftare och högre. Framför allt rasfrågorna kom att leda till ett antal blodiga sammandrabbningar mellan polis och demonstranter och inför OS 1968 var stämningen hetsk. Flera av det amerikanska friidrottslandslagets färgade övervägde att stanna hemma men övertalades av såväl ledare som kamrater att åka till Mexico City.

Även i Mexico City pågick oroligheter och de mexikanska myndigheterna liksom Internationella Olympiska Kommittén fruktade att de olympiska spelen skulle störas. Medan de mexikanska myndigheterna gjorde sitt för att stävja oroligheter i närheten av de olympiska arenorna gick IOK till de nationella förbunden och meddelade att inga politiska manifestationer fick genomföras av atleterna. Och så skedde heller inte, förrän vid prisutdelningen för 200 meter.

Tommie Smith och John Carlos hade tillsammans med flera andra av de amerikanska friidrottarna diskuterat möjligheten att genomföra någon form av manifestation, att ta chansen att rikta omvärldens blickar mot USA:s baksida. Väl medvetna om att något sådant skulle få konsekvenser och utan att nå enighet i hur en sådan manifestation skulle yttra sig beslutade man att det helt enkelt var upp till var och en att avgöra vad, om något, man ville göra. Flera prisutdelningar hade redan hållits innan Smith och Carlos sträckte upp sina knutna handsbeklädda händer i en Black Panther-hälsning.

Förutom vetskapen om att politiska manifestationer strikt förbjudits och att allt sådant skulle få allvarliga konsekvenser, måste man också förstå den stämning som rådde bland idrottarna. De fick bristfälligt med information om vad som hände hemma och oroade sig rimligen, och dessutom gick det rykten i truppen om att det fanns prickskyttar runt arenan, redo att omedelbart tysta den som försökte använda sin stund i rampljuset till att protestera. Det låter osannolikt, men Smith och Carlos trodde att det kunde vara sant. Och det faktum att de ens övervägde möjligheten att det var sant ger kanske också en fingervisning om den situation som rådde. Det här är också anledningen till varför den tredje mannen på prispallen, Peter Norman, inte får glömmas bort.

Peter Norman sprang för Australien. En vit frälsningsofficer som ingen egentligen hade räknat med i finalen. Det skulle stå mellan amerikanerna. Men Norman, som förbättrat sitt personliga rekord flera gånger på banorna i Mexiko, sprängde den amerikanska dominansen och knep en andraplats. Inför prisutdelningen berättade Smith och Carlos för Norman vad de tänkte göra. De ville ge Norman en chans att avstå från att delta i ceremonin eftersom de helt enkelt inte visste vad den omedelbara reaktionen på deras manifestation skulle bli. Norman sa sig stödja deras sak. Det var faktiskt hans förslag att de två skulle dela på ett par handskar, då John Carlos glömt kvar sina handskar i OS-byn. Det är anledningen till att Smith höjer höger hand och Carlos vänster. På vägen till ceremonin mötte de tre en amerikansk roddare som bar ett OPHR-märke (The Olympic Project for Human Rights), samma märke som också bars av Tommie Smith och John Carlos. Norman frågade om han kunde få bära det under prisutdelningen. Därmed var även hans öde beseglat.

Tommie Smiths och John Carlos Black Panther-hälsning rörde upp känslor och fick kännbara konsekvenser. De skickades hem från OS, och väl hemma stämplades de som opatriotiska, fick ta emot dödshot och hade mycket svårt att hitta försörjning. Det bör dock nämnas att den amerikanska olympiska kommittén initialt motsatte sig IOK:s beslut, men den olympiska kommittén hotade då med att utesluta hela det amerikanska friidrottslaget istället. Inför detta hot kapitulerade amerikanerna. Ett litet ljus i det mörkret är tränaren för löparna som från högre ort beordrades skicka hem dem. Han vägrade med hänvisning till att hans atleter tränat och tävlat exemplariskt och att han som ansvarig för det rent sportsliga således inte hade några som helst skäl att skicka hem sina medaljörer. Underförstått: Jag tänker inte göra ert skitgöra!

Peter Norman, vars enda “synd” i sammanhanget var att han bar en badge till stöd för mänskliga rättigheter och befann sig på den prispall han förtjänat äran att stå på, fick även han represalier. Han skickades visserligen inte hem från OS, men nekades möjligheten att representera sitt land i OS i München 1972, trots att han var kvalificerad för både 100 och 200 meter. Australien valde att inte skicka någon sprinter alls, den enda gången sedan 1896 landet inte varit representerat på någon sprintdistans, hellre än att skicka Peter Norman.

Med tiden har Smith och Carlos fått viss upprättelse och erkännande. Bland annat har en staty som visar de två på prispallen rests vid San Jose State University. Peter Normans plats på monumentet är tom. Inte för att förringa hans del i det hela, utan som en symbolisk plats där den som vill kan stiga upp och visa sitt stöd. Norman närvarade och höll tal vid avteckningen av statyn.

Peter Norman förläts däremot aldrig av sitt hemland. Vid OS i Sydney 2000 blev Norman inte inbjuden av Australiens olympiska kommitté. Att bjuda in sina före detta stjärnor är annars kutym. När det amerikanska friidrottslaget fick kännedom om detta bjöd de själva istället in honom som hedersgäst. Ironiskt nog hade Peter Normans australiska rekordtid från Mexico City 1968 räckt till guld i Sydney 2000.

Både Tommie Smith och John Carlos lämnade friidrotten för karriärer inom amerikansk fotboll, och Tommie Smith är numera föreläsare medan John Carlos är friidrottstränare. Peter Norman dog 2006. Tommie Smith och John Carlos var kistbärare på hans begravning. Det amerikanska friidrottsförbundet har utlyst den 9:e oktober, den dag då Norman begravdes, till Peter Norman-dagen.

Så vad är det då med den där bilden? Vad är det för historia den berättar? Tja, det beror säkert på betraktaren. Då det begav sig berättade den för vissa om segregationen i USA, och för andra kanske om uppror. För mig berättar den idag en historia om tre män offrade sina karriärer för möjligheten att stå upp för vad de ansåg var rätt. För mig berättar den en historia om civilkurage och om medmänsklighet som hudfärg och landsgränser inte rår på. Hade deras liv sett annorlunda ut om de avstått från manifestationen? Tveklöst. Hade det varit enklare att avstå? Definitivt. Hade det rent av varit bättre rent strategiskt att “följa spelets regler” och bli idrottshjältar och från den positionen försökt opinionsbilda? Möjligt, men tveksamt. Rörelser behöver symboler, och symbolvärdet i den här bilden kan inte nog understrykas. Den har utnämnts till den tredje mest inflytelserika bilden under 1900-talet, efter månlandningen och Kennedyattentatet. Hade någon av dessa tre unga idrottare den karisma och diplomatiska förmåga som hade krävts för att driva på debatten från den något förhöjda position som skapats av en OS-medalj? Föga troligt.

Tre idrottare valde att ta sin chans att göra skillnad, att stå för det de trodde på, även om det kostade dem personligen. Det är något att försöka komma ihåg när en kusin vädrar sin rasism på släktträffen, när en kollegas förslag ignoreras för att hon är kvinna, eller när man förväntas rösta i strid med sin övertygelse i parlamentet för att visa regeringsduglighet.

Tommie Smith och John Carlos bär Peter Norman till hans sista vila.

P.S Innan detta PS gjorde jag en ordräkning på texten. Den innehåller 1286 ord, och textfilen ligger på en storlek av 8 KB. Bilden av de tre medaljörerna är emellertid på 39 KB. Så trots att min text innehåller fler än tusen ord innehåller bilden ändå nästan fem gånger så mycket information. Ordstävet är således sant, med råge.

Andra bloggar om: tommie smith, peter norman, john carlos, mexico city, 1968, os, medborgarrätt, rasism, protest, manifestation, civilkurage, intressant?

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och även om det exakta antalet ord en bild säger i själva verket är mycket varierande, så har en bild onekligen...

Eftersom jag lider av ett stort hockeyintresse och gärna följer Buffalo Sabres brukar jag ibland kolla på streamade matcher på nätet. Ja, jag vet, NHL lider naturligtvis oerhört av detta och är på gränsen till ekonomisk kollaps. Det är inte alls så att de i själva verket får fler fans runt om i världen som köper matchtröjor och annan merchandise. Därför gör de också vad de kan för att stänga av strömmarna, vanligtvis genom att få tredjepartstjänsterna som möjliggör strömning på ett enkelt sätt (uStream, Justin.tv, etc) att stänga av de konton som streamar NHL-matcher. Varpå nya konton och nya tjänster ploppar upp som svampar. Som brukligt är.

En av de siter jag regelbundet besöker för att hitta strömmar är atdhe.net. En mycket basic site som bara består av en lista med länkar till diverse tv-serier och streamad sport av olika slag. Döm av min förvåning när jag igår kväll surfade dit och upptäckte att domänen adthe.net har blivit omhändertagen av Homeland Security. Jag menar, allvarligt? Vad i helvete har Homeland Security med upphovsrättsintrång att göra? Börjar det inte gå lite väl långt nu? Vad är nästa steg? Nuke ‘em?

Jag vet inte hur många gånger vi har påpekat att man skjuter mygg med kanon vad gäller upphovsrättsintrång. Det finns helt enkelt inga proportioner. Och jag vet inte hur många gånger detta förnekats både av upphovsrättsmaffian, dess lakejer i världens parlament och av vanliga människor som helt enkelt inte vill tro på det, därför att det är för absurt. Men börjar det inte bli ganska uppenbart nu? Man bryr sig inte om att mygla längre.

Och atdhe.net är förstås uppe igen, nu på domänen atdhe.me. Fuck you, som man säger över där.

Andra bloggar om: upphovsrätt, stream, homeland security, fildelning, intressant?

Eftersom jag lider av ett stort hockeyintresse och gärna följer Buffalo Sabres brukar jag ibland kolla på streamade matcher på nätet. Ja, jag vet, NHL lider naturligtvis oerhört av detta...

Det är mycket prat och skriverier och fusket inom fotbollen just nu. Det är handssituationer i nästan varenda match och experterna står i studion och kliar sig i huvudet och undrar varför. Kan det vara nåt med bollen eller med luften? Och så pratas det om hur det “förstärks” när någon fälls eller blir dragen i tröjan. Säg som det är istället; det filmas. Fuskas.

Jag ska berätta varför. För att spelarna är vana vid att komma undan med det. En spelare som filmar har ganska stor chans att få med sig en frispark eller straff, och om han inte får det är det sällan han själv får några reprimander. Domaren har ett ögonblick på sig att avgöra om spelaren blir fälld eller kastar sig, och även om han väljer att inte blåsa frispark ska han vara väldigt säker på sin sak för att dela ut en varning för filmning. Låg insats, hög avkastning. Därför fuskas det.

Problemet är helt enkelt att man inte kan döma i efterhand. När Rivaldo drabbades av plötslig huvudvärk efter att han turkisk spelare sparkat bollen mot hans knä i en hörnsituation i VM 2002 fick han visserligen böter i efterhand, men med hans lön utslagen över året tjänade han antagligen ihop till boten under tiden han låg på gräsmattan och vred sig, så i värsta fall gick han bara jämt upp.

Här är därför ett par förslag.

Om en spelare fuskar på ett sätt som uppenbart påverkar matchens utgång och det kan ställas utom rimligt tvivel vid en granskning i efterhand ska motståndarna tilldömas segern. Rakt av. Ett sådant fall är till exempel när Theiry Henry tog bollen med handen vilket ledde till att Frankrike vann sin kvalmatch mot Irland och fuskade sig till VM. Hade möjligheten funnits att tilldöma Irland segern i efterhand hade Frankrike sluppit vara i Sydafrika och skämma ut sig. Men dessutom; hade en sådan regel funnits hade Henry aldrig spelat bollen med handne, och om han ändå hade gjort det hade han varit tvungen att genast påtala för domaren att målet skulle underkännas, annars skulle han bli syndabock istället för hjälte. Matchen kunde ha spelats vidare och endera laget vunnit på ett schysst sätt istället. Givetvis ska den spelare som omedelbart erkänner sitt misstag erhålla straffimmunitet i den aktuella händelsen.

Samma ska ska givetvis gälla filmningar. Dessutom ska kännbara avstängningar kunna utdömas vid granskning i efterhand. Greken som låtsades att hans ben blev avsparkat i matchen mot Nigeria borde inte få spela mer i detta VM. Rött kort för den spark som måttades mot honom var helt i sin ordning, men för den uppenbara filmningen borde greken stängas av resten av VM. Rubricering: fjantighet.

Ett annat problem är spelare som ligger och vrider sig i smärtor som kan botas av att en motståndare får gult kort, eller av att bollen spelas ut över sidlinjen och sjukvårdare uppenbarar sig. Då läker han ihop som den där framtidsroboten och flytande metall i Terminator 2 och är i bättre form än någonsin. Det finns ett bra sätt att bli av med det också. En spelare som är så svårt skadad att han inte kan krypa av planen för att inte vara i vägen för de som vill spela fotboll måste givetvis få läkarvård. Med betoning på måste. Således ska regeln vara att om bollen spelas ut för att spelaren ska få vård, så ska han ha vård. Även om han tillfrisknar mirakulöst. Den process som startas av att bollen spelas ut ska vara följande och den ska inte kunna avbrytas: Vårdare med bår ska in för att hämta den skadade, göra en första bedömning och därefter bära ut vederbörande på bår, placera honom i en ambulans och köra honom till närmaste sjukhus för närmare undersökning och lämpliga åtgärder vidtas. Om spelaren reser på sig innan bårbärarna hunnit placera honom på båren har de skyldighet att sänka honom med båren och fixera honom vid densamma, för att fullfölja proceduren. Om undersökning på sjukhus visar att spelaren kan fullfölja matchen är han naturligtvis fri att återvända till arenan för egen maskin och delta i spelet.

Ärligt talat förstår jag inte varför det skulle kunna vara så svårt. Ett lag som använder en spelare som visat sig vara dopad kan fråntas seger. Likaså ett lag som använder en spelare som av någon anledning inte har sina papper i ordning. Men när hela världen kan se att en spelare tar bollen med handen (det har ju hänt några gånger genom historien) står sporten handfallen och kan inget göra. Varför skulle inte samma regler kunna användas i dessa fall? Det finns inga preparat Henry (eller Maradona på sin tid) hade kunnat peta i sig som påverkat matchen mer än att spela med händerna.

Slutligen förstår jag inte hur man står ut med sig själv om man vinner genom fusk. Känner man sig som en vinnare då?

Andra bloggar om: fotboll, vm, fusk, intressant?

Det är mycket prat och skriverier och fusket inom fotbollen just nu. Det är handssituationer i nästan varenda match och experterna står i studion och kliar sig i huvudet och...

Jag brukar inte spela (eller betta som det tydligen heter numera) i vanliga fall. Ok, jag slänger in några rader Lotto med Joker någon gång ibland i ett fatalt hopp om att bli tillräckligt rik för att ha råd att be vem som helst dra åt helvete (eller bli ekonomiskt oberoende som det tydligen heter numera). Egentligen handlar det nog bara om att fram till dragningen kunna fantisera om livet efter vinsten. Men annars spelar jag inte. Inga hästar, ingen fotboll eller ishockey, ingenting.

Som ni säkert har märkt så pågår det ett världsmästerskap i fotboll. Under försnacket till matcherna brukar någon känd person få placera ett vad på den kommande matchens resultat. Teve står för insatsen och celebriteten får ange något välgörande ändamål som eventuella vinstpengar ska öronmärkas för. Vanligtvis är alltså det välgörande ändamålet Svenska Spel.

Så i ett plötsligt infall fick jag för mig att eftersom jag inte kommer att bli inbjuden att placera ett sådant vad kan jag ju göra det själv. Visserligen med en lägre insats förstås, men ändå. Oddsen på ett matchresultat brukar vara hyggliga så även om insatsen är en tia kan vinst ge en hundring eller mer. Därför satte jag en tia på 3-1 till Brasilien mot Elfenbenskusten och skickade ut en tweet där jag lovade att eventuell vinst skulle gå till välgörande ändamål i form av Piratpartiet.

Och vet ni vad? Matchen slutade 3-1, och Piratpartiet är därmed 140 kronor mindre fattigt.

Har man inte min fingertoppskänsla (eller tur som det tydligen heter numera) men känner att man vill bidra kan man bli kaffepirat. Alla bidrag, stora som små, är välkomna. Till och med de sportbesudlade.

Andra bloggar om: spel, vinst, fotboll, piratpartiet

Jag brukar inte spela (eller betta som det tydligen heter numera) i vanliga fall. Ok, jag slänger in några rader Lotto med Joker någon gång ibland i ett fatalt hopp...

Kära sporthatande läsare. Den här texten handlar endast i förbigående om sport. Vänligen försök stå ut.

Igår läste jag att den tyska skidskytten Magdalena Neuner har fått nog och lämnar OS. Anledningen är den fanatiska dopningsjakt som hon upplever har tagit sig för stora proportioner. Neuner menar att man inte får utrymme att njuta av en seger eftersom man genast måste underkasta sig tester, och drar uppenbarligen slutsatsen att det helt enkelt inte är värt det. Eller, som Neuner själv uttrycker det: Vi behandlas värre än får på väg till slakt. (Svin enligt Aftonbladet, men Schafe – får – enligt den tyska tidningen Bild som Aftonbladet tycks ha som primär källa i övrigt.)

Dopningsjakten illustrerar ganska väl problemen med balansen mellan att hitta och sätta åt den som har något fuffens för sig, och att bibehålla respekten och värdigheten för den oskyldiga, den man ska försvara. Framför allt illustrerar det vad som händer när kampen mot det onda överskuggar allt annat.

Det visar också vad som händer när någon sätter ner foten. När OS skidskyttedrottning Magdalena Neuner nu säger att det får vara nog, jag ställer inte upp på att bli behandlad såhär, och åker hem, då börjar genast kommentarerna dyka upp: Hon har något att dölja. Hon är dopad.

Det är så det fungerar i samhället också. Den som ifrågasätter metoderna och rimligheten i dem har något att dölja. Den som protesterar mot polisens agerande har något att dölja. Den som inte vill få sina brev öppnade av staten, den som inte vill släppa in upphovsrättslobbyn för att gå igenom skivsamlingen och kräva fram kvitton på varje enskild skiva, den som inte vill klä av sig naken för ynnesten att flyga från Arlanda till Oslo, har något att dölja. Och den som har något att dölja är skyldig. Den som har något att dölja är en dopad terroristpedofildelare.

Nu kan man förvisso hävda att den som inte vill underkasta sig dopningsjägarnas metoder helt enkelt får syssla med något annat. Jag tycker att det är lite hårt, men visst; den som inte gillar hur en arbetsplats fungerar kan skaffa sig ett annat arbete. Åtminstone teoretiskt. Jag vet inte hur dopningskontrollanter arbetar, men jag har läst rapporter om idrottare som beordrats klä av sig och jag har tidigare hört talas om att elitidrottare alltid måste meddela var de befinner sig för att de alltid ska kunna utsättas för en spontan kontroll. Vill man inte ställa upp på dylikt kan man alltid ge upp allt man tränat för hela sitt liv och skaffa ett annat jobb.

I samhället finns det emellertid inget sådant alternativ. Inget opt out. Så när samhället i sin iver att bekämpa terroristpedofildelare behandlar alla sina invånare som just sådana, då har hela poängen med det hela gått förlorad. Ty idrottens bekämpning av dopning och samhällets bekämpning av terroristpedofildelare går ut på samma sak; att skydda de oskyldiga, de hyggliga, de som inte har något att dölja. Så vad är poängen om alla ändå behandlas som skyldiga? Som får på väg till slakt?

Det brukar ofta sägas att idrottare har ett ansvar att vara förebilder. I det här avseendet tycker jag att Magdalena Neuner är en utmärkt förebild. Jag hoppas att allt fler tar efter henne.

Andra bloggar om: os, magdalena neuner, dopning, integritet, intressant?

Kära sporthatande läsare. Den här texten handlar endast i förbigående om sport. Vänligen försök stå ut. Igår läste jag att den tyska skidskytten Magdalena Neuner har fått nog och lämnar...

Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med bemötandet från personer på ComHem, snarare tvärtom, utan mitt problem är att överhuvudtaget få kontakt med ComHem.

Säsongskortet Elitserien har nu funnits i minst tre år och fortfarande går det inte att hitta någon vettig information om det på ComHems hemsida (vid närmare eftertanke har jag nog aldrig hittat något vettig information på ComHems hemsida) och än mindre kan man enkelt boka det via ett formulär hos dem. Man måste ringa.

Men det finns naturligtvis inget direktnummer att ringa för att boka säsongskortet. Njet. Man får ringa det officiella numret och försöka navigera sig genom labyrinten av knappval. Första gången valde jag fel eftersom jag i min enfald trodde att “för att beställa pay-per-view, tryck 3″ var rätt väg, eftersom säsongskortet de facto är just de matcher som sänds på PPV. Det var fel och jag hamnade i en återvändsgränd av automatik.

Efter att ha lagt på och börjat om försökte jag följa den vita kaninen och valde istället “abonnemangsfrågor”. Det var bättre och efter ytterligare ett par knappval fanns så äntligen alternativet “…eller dröj kvar så kan du få kommunicera med en livs levande människa”. Jag blev alldeles till mig av lycka, men det visade sig att innan jag kunde få prata med den där människan skulle jag få ytterligare grejer upplästa för mig. Var det kanske det bla bla bla jag ville? Tryck 1. Tystnad. Gäller det adressändring? Du vet väl att du kan adressändra enkelt genom att… Jag motstod frestelsen att trycka på någon knapp. Så här nära målet ville jag inte riskera att gå i en fälla.

“Vi genomför just nu en kundundersökning”, sa Rösten plötsligt. “Om du dröjer kvar efter att ditt ärende behandlats så kan du få svara på några frågor om vår kundservice.”
“Det ska jag göra…”, väste jag tillbaka.
“Det är fem frågor och du besvarar frågorna på en femgradig skala med hjälp av knapparna på din telefon”, förklarade Rösten vidare.
“Jag behöver bara en knapp”, svarade jag.

Så svarade då äntligen en pigg kvinna. Jag förklarade att jag ville beställa säsongskortet och undrade hur man gjorde, varpå hon tog min beställning och that’s all she wrote. Ska det vara så jävla svårt? Varför, o varför kan jag inte bara få fylla i ett formujävlalär?

Efter samtalet dröjde jag kvar för att få genomföra den där kundundersökningen, men trots att ComHem är rätt primitiva i övrigt så verkar de ha installerat någon slags avancerat röstavkänningsmojäng som sållar bort irriterade kunder så det hände ingenting. Sedan hände mer ingenting. Sedan la jag på och tänkte att jag kan ju genomföra min kundundersökning på bloggen istället.

Därför ämnar jag nu ställa fem frågor till mig själv, och besvara dem på en ettgradig skala där 1 = suger.

Vad tycker jag om ComHems hemsida? 1

Vad tycker jag om ComHems reklam med de två tanterna som legat i ide sedan 1955? 1

Hur lätt tycker jag att det är att hitta relevant information hos ComHem? 1

Vad tycker jag om att ComHem gör sitt bästa för att slippa kommunicera med sina kunder, t ex genom knappvalslabyrinter? 1

Vad tycker jag om att ComHem uppenbarligen adressändat oss i minst ett av sina system eftersom de leverar digitalteve till oss men uppenbarligen inte i alla eftersom räkningarna fortfarande går till den gamla adressen? 1

Mitt tips till ComHem är att göra om och göra rätt. Riv hela hemsidan och gör om den från scratch. Utgå från vad som är enkelt för kunden, inte vad som är enkelt för er. För jag förstår att det är jättelätt för er att slippa ha kundkontakt och så, och tyvärr kan ni väl göra lite som ni vill för att ni av rättighetsskäl sitter på ett monopol så om jag vill se elitserie- och NHL-ishockey så har jag inget val annat än att svälja stoltheten och ta emot.

Nåväl. Ni får den här säsongen också. Har det inte skett en förbättring då så ger jag upp och idkar konsumentmakt.

Andra bloggar om: comhem, säsongskortet, elitserien, ishockey, konsumentmakt, kundvård, intressant?

Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med...