Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Det är mycket prat och skriverier och fusket inom fotbollen just nu. Det är handssituationer i nästan varenda match och experterna stÃ¥r i studion och kliar sig i huvudet och undrar varför. Kan det vara nÃ¥t med bollen eller med luften? Och sÃ¥ pratas det om hur det “förstärks” när nÃ¥gon fälls eller blir dragen i tröjan. Säg som det är istället; det filmas. Fuskas.

Jag ska berätta varför. För att spelarna är vana vid att komma undan med det. En spelare som filmar har ganska stor chans att få med sig en frispark eller straff, och om han inte får det är det sällan han själv får några reprimander. Domaren har ett ögonblick på sig att avgöra om spelaren blir fälld eller kastar sig, och även om han väljer att inte blåsa frispark ska han vara väldigt säker på sin sak för att dela ut en varning för filmning. Låg insats, hög avkastning. Därför fuskas det.

Problemet är helt enkelt att man inte kan döma i efterhand. När Rivaldo drabbades av plötslig huvudvärk efter att han turkisk spelare sparkat bollen mot hans knä i en hörnsituation i VM 2002 fick han visserligen böter i efterhand, men med hans lön utslagen över året tjänade han antagligen ihop till boten under tiden han låg på gräsmattan och vred sig, så i värsta fall gick han bara jämt upp.

Här är därför ett par förslag.

Om en spelare fuskar på ett sätt som uppenbart påverkar matchens utgång och det kan ställas utom rimligt tvivel vid en granskning i efterhand ska motståndarna tilldömas segern. Rakt av. Ett sådant fall är till exempel när Theiry Henry tog bollen med handen vilket ledde till att Frankrike vann sin kvalmatch mot Irland och fuskade sig till VM. Hade möjligheten funnits att tilldöma Irland segern i efterhand hade Frankrike sluppit vara i Sydafrika och skämma ut sig. Men dessutom; hade en sådan regel funnits hade Henry aldrig spelat bollen med handne, och om han ändå hade gjort det hade han varit tvungen att genast påtala för domaren att målet skulle underkännas, annars skulle han bli syndabock istället för hjälte. Matchen kunde ha spelats vidare och endera laget vunnit på ett schysst sätt istället. Givetvis ska den spelare som omedelbart erkänner sitt misstag erhålla straffimmunitet i den aktuella händelsen.

Samma ska ska givetvis gälla filmningar. Dessutom ska kännbara avstängningar kunna utdömas vid granskning i efterhand. Greken som låtsades att hans ben blev avsparkat i matchen mot Nigeria borde inte få spela mer i detta VM. Rött kort för den spark som måttades mot honom var helt i sin ordning, men för den uppenbara filmningen borde greken stängas av resten av VM. Rubricering: fjantighet.

Ett annat problem är spelare som ligger och vrider sig i smärtor som kan botas av att en motståndare får gult kort, eller av att bollen spelas ut över sidlinjen och sjukvårdare uppenbarar sig. Då läker han ihop som den där framtidsroboten och flytande metall i Terminator 2 och är i bättre form än någonsin. Det finns ett bra sätt att bli av med det också. En spelare som är så svårt skadad att han inte kan krypa av planen för att inte vara i vägen för de som vill spela fotboll måste givetvis få läkarvård. Med betoning på måste. Således ska regeln vara att om bollen spelas ut för att spelaren ska få vård, så ska han ha vård. Även om han tillfrisknar mirakulöst. Den process som startas av att bollen spelas ut ska vara följande och den ska inte kunna avbrytas: Vårdare med bår ska in för att hämta den skadade, göra en första bedömning och därefter bära ut vederbörande på bår, placera honom i en ambulans och köra honom till närmaste sjukhus för närmare undersökning och lämpliga åtgärder vidtas. Om spelaren reser på sig innan bårbärarna hunnit placera honom på båren har de skyldighet att sänka honom med båren och fixera honom vid densamma, för att fullfölja proceduren. Om undersökning på sjukhus visar att spelaren kan fullfölja matchen är han naturligtvis fri att återvända till arenan för egen maskin och delta i spelet.

Ärligt talat förstår jag inte varför det skulle kunna vara så svårt. Ett lag som använder en spelare som visat sig vara dopad kan fråntas seger. Likaså ett lag som använder en spelare som av någon anledning inte har sina papper i ordning. Men när hela världen kan se att en spelare tar bollen med handen (det har ju hänt några gånger genom historien) står sporten handfallen och kan inget göra. Varför skulle inte samma regler kunna användas i dessa fall? Det finns inga preparat Henry (eller Maradona på sin tid) hade kunnat peta i sig som påverkat matchen mer än att spela med händerna.

Slutligen förstår jag inte hur man står ut med sig själv om man vinner genom fusk. Känner man sig som en vinnare då?

Andra bloggar om: fotboll, vm, fusk, intressant?

Jag brukar inte spela (eller betta som det tydligen heter numera) i vanliga fall. Ok, jag slänger in några rader Lotto med Joker någon gång ibland i ett fatalt hopp om att bli tillräckligt rik för att ha råd att be vem som helst dra åt helvete (eller bli ekonomiskt oberoende som det tydligen heter numera). Egentligen handlar det nog bara om att fram till dragningen kunna fantisera om livet efter vinsten. Men annars spelar jag inte. Inga hästar, ingen fotboll eller ishockey, ingenting.

Som ni säkert har märkt så pågår det ett världsmästerskap i fotboll. Under försnacket till matcherna brukar någon känd person få placera ett vad på den kommande matchens resultat. Teve står för insatsen och celebriteten får ange något välgörande ändamål som eventuella vinstpengar ska öronmärkas för. Vanligtvis är alltså det välgörande ändamålet Svenska Spel.

Så i ett plötsligt infall fick jag för mig att eftersom jag inte kommer att bli inbjuden att placera ett sådant vad kan jag ju göra det själv. Visserligen med en lägre insats förstås, men ändå. Oddsen på ett matchresultat brukar vara hyggliga så även om insatsen är en tia kan vinst ge en hundring eller mer. Därför satte jag en tia på 3-1 till Brasilien mot Elfenbenskusten och skickade ut en tweet där jag lovade att eventuell vinst skulle gå till välgörande ändamål i form av Piratpartiet.

Och vet ni vad? Matchen slutade 3-1, och Piratpartiet är därmed 140 kronor mindre fattigt.

Har man inte min fingertoppskänsla (eller tur som det tydligen heter numera) men känner att man vill bidra kan man bli kaffepirat. Alla bidrag, stora som små, är välkomna. Till och med de sportbesudlade.

Andra bloggar om: spel, vinst, fotboll, piratpartiet

Kära sporthatande läsare. Den här texten handlar endast i förbigående om sport. Vänligen försök stå ut.

IgÃ¥r läste jag att den tyska skidskytten Magdalena Neuner har fÃ¥tt nog och lämnar OS. Anledningen är den fanatiska dopningsjakt som hon upplever har tagit sig för stora proportioner. Neuner menar att man inte fÃ¥r utrymme att njuta av en seger eftersom man genast mÃ¥ste underkasta sig tester, och drar uppenbarligen slutsatsen att det helt enkelt inte är värt det. Eller, som Neuner själv uttrycker det: Vi behandlas värre än fÃ¥r pÃ¥ väg till slakt. (Svin enligt Aftonbladet, men Schafe – fÃ¥r – enligt den tyska tidningen Bild som Aftonbladet tycks ha som primär källa i övrigt.)

Dopningsjakten illustrerar ganska väl problemen med balansen mellan att hitta och sätta åt den som har något fuffens för sig, och att bibehålla respekten och värdigheten för den oskyldiga, den man ska försvara. Framför allt illustrerar det vad som händer när kampen mot det onda överskuggar allt annat.

Det visar också vad som händer när någon sätter ner foten. När OS skidskyttedrottning Magdalena Neuner nu säger att det får vara nog, jag ställer inte upp på att bli behandlad såhär, och åker hem, då börjar genast kommentarerna dyka upp: Hon har något att dölja. Hon är dopad.

Det är så det fungerar i samhället också. Den som ifrågasätter metoderna och rimligheten i dem har något att dölja. Den som protesterar mot polisens agerande har något att dölja. Den som inte vill få sina brev öppnade av staten, den som inte vill släppa in upphovsrättslobbyn för att gå igenom skivsamlingen och kräva fram kvitton på varje enskild skiva, den som inte vill klä av sig naken för ynnesten att flyga från Arlanda till Oslo, har något att dölja. Och den som har något att dölja är skyldig. Den som har något att dölja är en dopad terroristpedofildelare.

Nu kan man förvisso hävda att den som inte vill underkasta sig dopningsjägarnas metoder helt enkelt får syssla med något annat. Jag tycker att det är lite hårt, men visst; den som inte gillar hur en arbetsplats fungerar kan skaffa sig ett annat arbete. Åtminstone teoretiskt. Jag vet inte hur dopningskontrollanter arbetar, men jag har läst rapporter om idrottare som beordrats klä av sig och jag har tidigare hört talas om att elitidrottare alltid måste meddela var de befinner sig för att de alltid ska kunna utsättas för en spontan kontroll. Vill man inte ställa upp på dylikt kan man alltid ge upp allt man tränat för hela sitt liv och skaffa ett annat jobb.

I samhället finns det emellertid inget sådant alternativ. Inget opt out. Så när samhället i sin iver att bekämpa terroristpedofildelare behandlar alla sina invånare som just sådana, då har hela poängen med det hela gått förlorad. Ty idrottens bekämpning av dopning och samhällets bekämpning av terroristpedofildelare går ut på samma sak; att skydda de oskyldiga, de hyggliga, de som inte har något att dölja. Så vad är poängen om alla ändå behandlas som skyldiga? Som får på väg till slakt?

Det brukar ofta sägas att idrottare har ett ansvar att vara förebilder. I det här avseendet tycker jag att Magdalena Neuner är en utmärkt förebild. Jag hoppas att allt fler tar efter henne.

Andra bloggar om: os, magdalena neuner, dopning, integritet, intressant?

Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med bemötandet från personer på ComHem, snarare tvärtom, utan mitt problem är att överhuvudtaget få kontakt med ComHem.

Säsongskortet Elitserien har nu funnits i minst tre år och fortfarande går det inte att hitta någon vettig information om det på ComHems hemsida (vid närmare eftertanke har jag nog aldrig hittat något vettig information på ComHems hemsida) och än mindre kan man enkelt boka det via ett formulär hos dem. Man måste ringa.

Men det finns naturligtvis inget direktnummer att ringa för att boka säsongskortet. Njet. Man fÃ¥r ringa det officiella numret och försöka navigera sig genom labyrinten av knappval. Första gÃ¥ngen valde jag fel eftersom jag i min enfald trodde att “för att beställa pay-per-view, tryck 3″ var rätt väg, eftersom säsongskortet de facto är just de matcher som sänds pÃ¥ PPV. Det var fel och jag hamnade i en Ã¥tervändsgränd av automatik.

Efter att ha lagt pÃ¥ och börjat om försökte jag följa den vita kaninen och valde istället “abonnemangsfrÃ¥gor”. Det var bättre och efter ytterligare ett par knappval fanns sÃ¥ äntligen alternativet “…eller dröj kvar sÃ¥ kan du fÃ¥ kommunicera med en livs levande människa”. Jag blev alldeles till mig av lycka, men det visade sig att innan jag kunde fÃ¥ prata med den där människan skulle jag fÃ¥ ytterligare grejer upplästa för mig. Var det kanske det bla bla bla jag ville? Tryck 1. Tystnad. Gäller det adressändring? Du vet väl att du kan adressändra enkelt genom att… Jag motstod frestelsen att trycka pÃ¥ nÃ¥gon knapp. SÃ¥ här nära mÃ¥let ville jag inte riskera att gÃ¥ i en fälla.

“Vi genomför just nu en kundundersökning”, sa Rösten plötsligt. “Om du dröjer kvar efter att ditt ärende behandlats sÃ¥ kan du fÃ¥ svara pÃ¥ nÃ¥gra frÃ¥gor om vÃ¥r kundservice.”
“Det ska jag göra…”, väste jag tillbaka.
“Det är fem frÃ¥gor och du besvarar frÃ¥gorna pÃ¥ en femgradig skala med hjälp av knapparna pÃ¥ din telefon”, förklarade Rösten vidare.
“Jag behöver bara en knapp”, svarade jag.

SÃ¥ svarade dÃ¥ äntligen en pigg kvinna. Jag förklarade att jag ville beställa säsongskortet och undrade hur man gjorde, varpÃ¥ hon tog min beställning och that’s all she wrote. Ska det vara sÃ¥ jävla svÃ¥rt? Varför, o varför kan jag inte bara fÃ¥ fylla i ett formujävlalär?

Efter samtalet dröjde jag kvar för att få genomföra den där kundundersökningen, men trots att ComHem är rätt primitiva i övrigt så verkar de ha installerat någon slags avancerat röstavkänningsmojäng som sållar bort irriterade kunder så det hände ingenting. Sedan hände mer ingenting. Sedan la jag på och tänkte att jag kan ju genomföra min kundundersökning på bloggen istället.

Därför ämnar jag nu ställa fem frågor till mig själv, och besvara dem på en ettgradig skala där 1 = suger.

Vad tycker jag om ComHems hemsida? 1

Vad tycker jag om ComHems reklam med de två tanterna som legat i ide sedan 1955? 1

Hur lätt tycker jag att det är att hitta relevant information hos ComHem? 1

Vad tycker jag om att ComHem gör sitt bästa för att slippa kommunicera med sina kunder, t ex genom knappvalslabyrinter? 1

Vad tycker jag om att ComHem uppenbarligen adressändat oss i minst ett av sina system eftersom de leverar digitalteve till oss men uppenbarligen inte i alla eftersom räkningarna fortfarande går till den gamla adressen? 1

Mitt tips till ComHem är att göra om och göra rätt. Riv hela hemsidan och gör om den från scratch. Utgå från vad som är enkelt för kunden, inte vad som är enkelt för er. För jag förstår att det är jättelätt för er att slippa ha kundkontakt och så, och tyvärr kan ni väl göra lite som ni vill för att ni av rättighetsskäl sitter på ett monopol så om jag vill se elitserie- och NHL-ishockey så har jag inget val annat än att svälja stoltheten och ta emot.

Nåväl. Ni får den här säsongen också. Har det inte skett en förbättring då så ger jag upp och idkar konsumentmakt.

Andra bloggar om: comhem, säsongskortet, elitserien, ishockey, konsumentmakt, kundvård, intressant?

Förra året spreds en film från en stulen mobiltelefon. Filmen visade en man med en dildo i dajmen. Mannen var Jan Huokko, back i Leksands IF. När detta kom ut fick antagligen Leksand panik och i ett dåligt övertänkt försök att skydda sitt varumärke gick en företrädare för föreningen ut och förklarade att detta var något föreningen tog avstånd från. Det är lite som att ha bensin i brandsläckaren.

Frågan är ju vad Leksand tog avstånd från. Att deras spelare har ett sexliv? Att han har en dildo i dajmen? Inget av detta angår Leksand det allra minsta, och det är skrämmande att de ändå tycktes tro det. Om han hade gjort det på arbetstid, typ smugit ut i materialförrådet och satt på sig själv under ett träningspass, då hade det angått Leksand, men det hade knappast varit ett ärende att gå ut med i media.

Hela ärendet har kommit upp till ytan nu igen eftersom Huokko häromdagen talade ut om det hela, på ett utmärkt sätt för övrigt. Han ger ett coolt intryck och slår istället tillbaka mot moralismen, och förklarar vidare att barnen är härdade (vilket de måste vara eftersom pappa spelar i Leksand) och inte tar åt sig av skitsnacket.

Tydligen fanns det ocksÃ¥ en tanke om att Huokko skulle blogga vid sidan av sitt hockeyspelande, och genast rycker Leksand ut sin brandsläckare/eldkastare och förklarar att det blir inget av med det. Leksands presschef förklarar att “vi ska spela hockey, inte hÃ¥lla pÃ¥ och blogga”. Och det här stycket är riktigt intressant:

Leksands policy är nämligen att inte tillåta sina spelare att blogga i medier.

– Jag är inte helt säker på att det blir någon fortsättning med bloggen. Min policy som medieansvarig är att Leksands anställda inte bloggar på några andra sidor än vår egen, säger presschefen Per Källgren.

Leksands anställda är alltså livegna? Vad säger facken om detta? Vad säger lagen? Det är en rätt unken människosyn som manifesteras och även om Leksands agerande primärt är i det goda syftet att skydda varumärket så blir effekten den motsatta.

Även om Leksand snabbt tog avstånd från sitt avståndstagande så visar de här turerna på två saker:

1. Homofobin sitter rätt hårt i väggarna på de svenska hockeyladorna. Även fast det som filmats var en akt mellan en man och en kvinna. Allt bakom pungen är bögigt, och bögigt är dåligt.
2. Leksand, och troligen övriga hockeyföreningar på elitnivå, och högst sannolikt också andra idrottsföreningar på högsta nivå, anser att deras spelare är livegna och att det angår föreningarna vad spelarna gör på egen tid. De har ingen egen tid, punkt. (Här kan vi börja prata om att köpa en människa, en kropp, apropå ingenting) Det finns otaliga exempel på det. Zlatan fick inte åka hem till Sverige och delta på en gala.

Laget som ligger mig själv varmast om hjärtat, Brynäs, vågade däremot agera annorlunda när Mathias Månsson anmäldes för att ha hotat en polis. Man vågade stå upp och inta hållningen att föreningen inte har att göra med vad spelaren gör på sin egen tid, och skötte det därefter internt. Jag säger inte att Brynäs skulle vara bättre än någon annan, jag menar bara att i just fallet Månsson så agerade man klokt och utgick från att vad spelarna gör på sin egen tid är deras eget ansvar.

Jag tror inte att Leksand eller nÃ¥gon annan förening själva ger sig ut och fäktas när nÃ¥got inträffar pÃ¥ eget initiativ. I de flesta fallen kryper de nog bara ihop och hoppas att det blÃ¥ser över, men sÃ¥ ringer det nÃ¥gon reporter och kräver en kommentar, och dÃ¥ “tar man avstÃ¥nd” pÃ¥ ren reflex. FrÃ¥n allt. Och eventuellt känner man sig ocksÃ¥ tvungna att uppfostra spelaren, vare sig han har varit ute och slagits eller fyllstyrt, vilket är tvÃ¥ vanligt förekommande skandaler. Jag vet inte varför idrottsföreningar tror att de har ett fulltidsansvar för sina spelare. Det korrekta är ju, hÃ¥rt uttryckt, att tvÃ¥ sina händer. Därefter kan det vara ädelt att erbjuda hjälp (nÃ¥gon som torskar för rattfylla kan ju ha alkoholproblem, kan man misstänka) men själva händelsen är inte föreningens sak. Alls. Men kanske känner man att omvärlden anser det och agerar utifrÃ¥n det.

Vad Leksand borde ha svarat när filmen pÃ¥ Huokko spreds och murvlarna började ringa för att fÃ¥ en kommentar är: “Vad han gör pÃ¥ sin fritid är inget som angÃ¥r oss”. Hade man velat vara mer uppkäftig kunde man ha sagt “Leksands IF förväntar sig att spelarna hÃ¥ller sig i form och undviker aktiviteter som kan leda till skador, men finner det direkt olämpligt att reglera deras sexliv.” En tredje variant hade varit att ta bestämt avstÃ¥nd frÃ¥n stöld av mobiltelefoner eller annan egendom.

Leksands kommentar angående Huokkos eventuella bloggande borde ha följt samma linje. Att vad han gör på sin fritid inte angår dem, förutsatt att han inte lämnar ut detaljer som skadar föreningen förstås. Jag utgår från att hockeyspelare liksom alla anställda inom andra branscher får lova att inte lämna ut företagshemligheter eller annat som kan vara känsligt. Men det ironiska här är att i sin iver att förhindra att Huokko eventuellt skulle kunna läcka och därmed skada föreningens anseende, så skadar man föreningens anseende. Det påminner inte så lite om västvärldens iver att fimpa medborgarnas frihet i syfte att skydda medborgarnas frihet, men det är en annan historia. Man litar inte på Huokkos omdöme men agerar själva omdömeslöst.

Och avslutningsvis en uppmaning till Jan Huokko: Jag är inte leksing, men jag har alltid haft stor behållning av att se dig trycka upp den i krysset. Keep it up!

(Förlåt, jag kunde inte låta bli. Jag försökte verkligen.)

Andra bloggar om: leksand, jan huokko, homofobi, varumärke, intressant?

Varför avkräver man av idrottare att alltid vara politiskt korrekta? Varför har man fått för sig att idrottare ska vara något slags moraliskt föredöme i allt de gör? Visst, om en känd person (filmstjärna, popikon eller världsmästare i vaffan) gör uttalanden som är helt uppåt väggarna så ska de givetvis kritiseras för detta. Jag menar absoluti inte att idrottare ska vara immuna mot kritik. Däremot tycker jag att man emellanåt går alldeles för långt i kraven på politisk korrekthet. Jag upplever det allt oftare som att det inte duger att idrottare inte har en åsikt alls, utan de måste tycka rätt.

Idag kan man i Aftonbladet läsa: “Bajens stjärna emot PridetÃ¥g pÃ¥ Facebook”. Det handlar om fotbollslagets mittback Igor Armas, och vinkeln gÃ¥r inte att ta miste pÃ¥. Armas borde skämmas för detta! Aftonbladet skriver ocksÃ¥ att Armas “hävdar” att det är ett misstag, och när man skriver att nÃ¥gon hävdar nÃ¥gonting sÃ¥ betyder det samtidigt “…men det tror vi inte pÃ¥!”.

Nu tror jag förvisso att Armas förklaring mycket väl kan stämma (“Jag förstÃ¥r inte engelska eller svenska, och när folk ber mig att gÃ¥ med i grupper sÃ¥ gör jag det.”) men vad spelar det egentligen för roll? Det finns faktiskt fler anledningar att tycka att Bajens tÃ¥gande i Prideparaden är en dÃ¥lig idé. Till exempel att man tycker att föreningen ska ägna sig Ã¥t idrott och inte politik. Eller att man bara själv är av Ã¥sikten att fotboll och politik inte hör ihop. Eller att man upplever det som lite hycklande. Att man inte vill se sitt lag i Prideparaden behöver inte betyda att man är homofob. Att politik och fotboll inte hör ihop sÃ¥g nog alla som sÃ¥g matchen mellan USA och Iran i fotbolls-VM (jag har desvärre glömt vilket VM det var) när varje spelare var sÃ¥ medveten om hur politiskt laddad matchen var att de knappt vÃ¥gade tackla. Det var rörande och vackert pÃ¥ sitt sätt, och spelarna agerade föredömligt ur ett politiskt perspektiv, men som fotboll betraktat var det inte mycket att hänga i julgranen.

Dessutom måste väl fotbollsspelare såväl som andra ha rätt till sin åsikt, och den åsiktsfriheten innefattar faktiskt homofobi. Det är en demokratisk rättighet att vara både homofob och rasist och tycka att tjockisar är äckliga och att alla som inte tror på min gud kommer att brinna i helvetet och att alla som inte håller på mitt lag också kommer att brinna i helvetet, och så vidare. Vad man däremot inte får göra är att påskynda nedstigningen till helvetet för den man anser borde brinna. Man får inte heller göra jordelivet till ett helvete för dessa personer eller helt sonika tända eld på dem.

Vi ska inte ha någon tankepolis, och jag tycker inte att media ska agera tankepolis och i tid och otid hänga ut alla som är det minsta offentliga varje gång de ens råkar antyda något som faller utanför ramen för vad som är politiskt korrekt. Det leder nämligen till ett slags åsiktsförtryck där ingen vågar stå för vad de tycker. Det leder till ett slags majoritetens diktatur och är lika farligt som lagstiftad åsiktsinskränkning.

För övrigt undrar jag varför man slÃ¥r ner sÃ¥ hÃ¥rt pÃ¥ just idrottare. Varje gÃ¥ng det gÃ¥r ett stort mästerskap i ett land som anses dÃ¥ligt (oftast med rätta naturligtvis) sÃ¥ kommer det krav pÃ¥ att idrottarna ska bojkotta evenemanget, men mellan mästerskapen är det ingen som ställer nÃ¥gra krav pÃ¥ att företag ska sluta handla med samma land. Vilket tror ni gynnar regimen mest; att Ericsson inte vill bedriva nÃ¥gon verksamhet där – alls – eller att Carolina Klüft inte vill hoppa i landets sandlÃ¥da?

Är det för att idrottare är tacksamma offer? Jag misstänker det. Företagsledare är utbildade och slipade vad gäller kontakter med media, de har en armé av PR-tomtar som backar upp dem och, om det behövs, städar upp efter dem, de gör sig oåtkomliga. Fotbollsspelare däremot spelar fotboll. Det är vad de är utbildade till. Det betyder inte att de skulle vara dummare, bara att de inte har den erfarenhet som krävs. Vad ska man svara när det dyker upp en murvel precis efter träningen, när man står och pustar och svettas och plötsligt får en mikrofon under näsan?

Som så ofta får jag en känsla av att media nöjer sig med att samla billiga poäng. Nyheter som är billiga att producera och drar några läsare hellre än stora scoop. Jag säger inte att det är så, bara att det känns så.

Undrar vad den här killen tycker.
Bilden kommer från fabbio och är CC-licensierad.

Andra bloggar om: hammarby, bajen, igor armas, politisk korrekthet, pride, prideparaden, intressant?

Via Sänd mina rötter regn hittar jag en pytteliten notis i sr.se som berättar att Manchester United förbjudit sina spelare att skriva autografer. Även Sports Illustrated har skrivit om det, och den notisen är något mer utförlig. Anledningen är att det finns folk som skaffar autografer och därefter säljer dem vidare?

Vad är tanken här? Är det någon rubbad uppfattning av upphovsrätten som ligger till grund? En idé om att autografen tillhör spelaren för alltid? Vad fan angår det Man United om deras spelares autografer säljs vidare?

Dessutom, som Dennis påpekar, så kommer det här tilltaget bara att öka värdet på de autografer som redan finns i omlopp. Vill man rycka undan mattan för autografmarknaden bör man göra tvärtom och uppmana spelarna att skriva så många autografer som möjligt.

Någon behöver en grundkurs i det här med tillgång och efterfrågan.

Andra bloggar om: manchester united, autografer

Häromkvällen, eller natten rent av, laddade jag för att titta pÃ¥ NHL-hockey. Ett möte mellan “mitt” lag Buffalo Sabres och glödheta Washington Capitals. Matchen skulle börja klockan ett pÃ¥ natten enligt Canal+ tablÃ¥. Det gjorde den inte. Den sändes inte alls. Jag finkammade Canal+ hemsida efter nÃ¥gon form av information om att sändningen ställts in, och varför, men hittade absolut ingenting. SÃ¥ det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att skicka ett surt mail till Canal+ kundtjänst.

Hej

Här bränner man på lite kaffe och gör sig redo för att få se en drabbning mellan Washington och Buffalo på Canal+1, såsom tablån utlovar och har utlovat länge. Och vad får jag se? Slapshot!? Var är min match? Om man gör ändringar i tablån är väl det minsta man kan begära att det också uppdateras i tablån på nätet, och en förklaring skulle inte heller skada. Som Buffalo-supporter blir jag förstås extra irriterad, för det är inte så alldeles jätteofta jag får möjlighet att se dem.

Om man inte kan lita på tablån och om Canal+ inte anser att de behöver visa det de har sagt att de ska visa så undrar jag om det är värt att fortsätta vara kund.

Det var den 31:a december jag skickade mailet. Igår redan, den 8:e januari, behagade Canal+ svara.

Hej.

Ursäkta dröjsmålet.

Tyvärr utgick denna match på grund av tekniska problem och detta beklagar vi djupt.

Vi beklagar också den bristfälliga informationen kring detta och vi jobbar för att vid eventuella liknande situationer kunna meddela detta i så god tid som möjligt.

Återigen vill vi uttrycka vår beklagan och som viss kompensation har vi nu lyckas ordna så att ni kan se Mats Sundins återkomst i NHL. Vi eftersänder nattens match mellan Edmonton -Vancouver klockan 21:30 ikväll på Canal+ Sport 2.

“Som viss kompensation har vi nu lyckas ordna sÃ¥ att ni kan se Mats Sundins Ã¥terkomst i NHL.” Jag skiter väl för fan i Mats Sundin! Jag vill se Buffalo.

En rolig grej i det hela är dock att Aftonbladet skrev några rader om den där matchen vi inte fick se. I normala fall läser jag inte kommentarerna efter och så, men just den här gången gjorde jag det och snubblade då över ett länktips från någon snubbe. Totalt intetsägande site, så därför trodde jag först att det bara var nåt larv eller hemmabygge, men det är det tydligen inte. Jag tittade nämligen på en Buffalo-match häromnatten och det är verkligen knivskarp kvalitet. Helt suverän sändning. Så nu undrar jag ännu mer över meningen med att vara kund hos Canal+. De kan fortsätta visa match efter match med svenska föredettingar så kan vi som faktiskt följer ett särskilt lag titta på nätet istället.

Andra bloggar om: canal+, nhl, ishockey, buffalo sabres

Inom svensk ishockey för man en ständig kamp för överlevnad. Det handlar om att få det sportsliga att gå ihop med det ekonomiska. För att lyckas sportsligt måste man spendera ekonomiskt, och för att få ihop det ekonomiska måste man lyckas sportsligt, för annars har man ingen publik. Ett moment 22. Ett av grundproblemen är nämligen att gemene man inte vill betala för skit, och ett hockeylag är aldrig bättre än sin senaste match. Det finns hardcorefans som går på alla matcher, alltid, oavsett hur dåligt laget är, men för att lyckas ekonomiskt måste föreningen också få dit medgångssupportrarna, annars står man med en dyr trupp och tomma läktare. Då heter det att föreingen blöder.

För att rädda sig själva på kort sikt kan man då försöka höja biljettpriset, vilket riskerar att leda till ännu sämre publiksiffror. Människor har inte hur mycket pengar som helst, och ju mer biljetterna kostar desto högre krav ställer besökarna på spelkvaliteten – som inte heller blir bättre per automatik för att biljetterna blir dyrare.

För att få fart på ekonomierna i ishockeyns högsta serie har man i omgångar utökat antalet matcher som spelas, med resultatet att det blir fler ointressanta matcher. Publiken väljer då att spara sina pengar och gå på de viktiga matcherna istället. Hur roligt blir det när samma lag kommer på besök i hemmaarenan i parti och minut?

En tänkbar lösning som ratas gång på gång är att utöka serien till fjorton eller rent av sexton lag istället för tolv. Det blir naturligt fler matcher, men inte lika många trista möten mot samma gamla lag. Det utökar Elitseriens fanbase eftersom det finns lag i Allsvenskan som har gott om fans, varav Leksand och AIK kan nämnas som de starkaste rent publikunderlagsmässigt.

Varför gör man inte det då? För att Elitserielagen säger nej. Och varför gör de det? För att de inte vill dela kakan på fjorton eller sexton. Trots att det rent sportsligt skulle vara bra för alla, trots att det rent publikmässigt skulle vara bra för alla, och trots att det rent allmänt vore bra för svensk ishockey, så bromsar eliten för att de inte vill dela kakan med fler lag. Det handlar bland annat om tv-pengar från Canal+, och det hela är möjligen mer komplicerat än jag här försöker påskina.

Tänk er då om företrädare för elitserieklubbarna som organisation, tillsammans med ett antal hockeyspelare, gemensam försökte lobba igenom ett förslag som gav dem extrapolisiära befogenheter så att de kan kräva ut uppgifter från internetoperatörer för att kontrollera om folk sett deras matcher på pirat-TV istället för att gå på matchen. Och om så skett så ska enskilda hockeyklubbar kunna stämma skiten ur sina fans. Verkar det vettigt? Verkar det trevligt? Verkar det rättssäkert? Verkar det troligt att ett sådant förslag skulle hamna någon annanstans än i en dokumentförstörare?

Och nu till något helt annat.

Ett gäng ur den svenska kultureliten skriver på ett upprop för en lagstiftning som innebär att privata intressen får polisiära eller rent av extrapolisiära befogenheter. Detta för att de anser att fildelning skadar dem ekonomiskt. Det heter att kulturen blöder. Men mycket tyder på att kulturkonsumtionen ökar, även efter 1999 då fildelning blev ett begrepp tack vare Napster. Filmköpandet och biobesökandet ökar också. Så varför är eliten så sur?

För att de inte vill dela kakan med flera. Det kan nämligen vara så att den totala kulturkonsumtionen ökar på grund av att allt fler hittar allt mer intressant utanför de vanliga mainstreamkanalerna, tack vare fildelning. Så istället för att spendera pengar på BWO lägger de sina pengar på bråttombrassar eller fan vet jag. Martin Rolinski tycker då kanske att det är hans pengar som går till någon annan, men det är troligare att den som väljer att köpa någon annans musik helt hade avstått hellre än att köpa BWO. Jag förstår att det är otänkbart för vissa, men det kan faktiskt vara så.

Om det nu är så att eliten vill fortsätta vara eliten och inte dela med sig av kakan kan jag förvisso respektera det. Jag är inte heller särskilt sugen på att sänka min lön för att dela med mig av den till andra som vill ha jobb. Men var då ärliga och säg det. Säg inte att kulturen blöder, ty det är helt enkelt inte sant. Säg istället att mycket vill ha mer, att fan vill ha fler och att helvetet aldrig blir fullt.

The Internet isn’t free. It just has an economy that makes no sense to capitalism.

- Brad Shapcott

Läsvärt:
Daniel Brahneborg: Alternativ till Ipredlagen
Andra sidan: Musiker: kapa navelsträngen!
Dexion: Upphovsrätt och olagligfildelning
Marcus Fridholm: Inte förstått nånting, inte förstått, bara snackar och snackar och snackar och snackar
Badlands Hyena: Antiprivatkakbyrån

Andra bloggar om: ipred, kultur, fildelning, musik, film, böcker, ishockey, intressant?

Efter fjolårets brakfiasko har Brynäs inför den här säsongen varit tippade i botten av tabellen. Svårt att säga emot när man tappat spelare som Sjödin, Angell, Kaankanperä, Månsson och Brendl. Den sistnämnde öste in mål i fjol och var i mångt och mycket Brynäs. Så vem hade kunnat tro att Brynäs, efter åtta omgångar, skulle leda Elitserien? Med fem poängs marginal? Det är så jag gnuggar mig i ögonen.

Ikväll var det toppmöte (eller, som pressen så gärna kallar det varje gång två topplag möts; seriefinal) mellan just Brynäs och Linköping. Jag ska villigt erkänna att jag inte ens vågade hoppas på seger, men årets upplaga av Brynäs är ett lag som kämpar och sliter och som klarar av att hålla ihop försvaret. Jag är övertygad om att den främsta anledningen till det är artonårige Jacob Markström i målet. Brynäs ifjol var ett lag som blev stirrigt och närmast drabbades av panik så fort motståndarna fick ner pucken i zonen. Som jobbade fel och närmast desperat jagade puck istället för att plocka bort spelare. Som jag ser det berodde det på att man inte litade på sina målvakter. Nu gör man det, och Linköping hade långa perioder då de cirklade runt runt i Brynäs försvarszon, men där brynäsarna lugnt och metodiskt såg till att hålla sina motståndare utanför skottsektorn. I år är det helt ok att ta avslut ur dåliga vinklar, för Markström tar dem. Och det mesta som kommer ur bra positioner också för den delen.

Ändå hade Linköping ganska tidigt i matchen en puck inne. Eller? Videodomaren tyckte inte det. På tv-bilderna såg det då ut som att den var inne med ett par centimeters marginal, så enögd jag än må vara, och det förvånade mig att videogranskningen sa något annat. Möjligen luras man av vinkeln på tv-bilderna. Det såg misstänkt ut.

Istället dröjde det till mindre än fem minuter kvar innan det blev mÃ¥l, och dÃ¥ var det Brynäs. Sen föll ett till, ocksÃ¥ för Brynäs, och sÃ¥ var det hela över. Jag förstÃ¥r Linköpingstränare Lener som var lite missnöjd med domaren – Linköping drabbades av tvÃ¥ utvisningar i slutet, och Brynäs gjorde mÃ¥l pÃ¥ bägge. Men sanningen är att ingen av utvisningarna var felaktiga – svagheten i domarinsatsen bestod snarare i ett och annat som friades, Ã¥t bägge hÃ¥ll. Jag har ocksÃ¥ full förstÃ¥else för att Lener tyckte att hans lag borde ha vunnit. Förutom att det är hans jobb att tycka det sÃ¥ var Linköping under stora delar av matchen dominanta.

Men som sagt; Ã¥rets upplaga av Brynäs jobbar hÃ¥rt och smart och behöver inte be om ursäkt för segern. Och längst bak stod en artonÃ¥ring som motade 35 skott och som är hur lugn som helst. Det sägs att mÃ¥lvakter är som bäst i trettioÃ¥rsÃ¥ldern. Undrar hur bra Markström kommer att vara dÃ¥…

Jag har sett alla Brynäs matcher så här långt och måste säga att jag är imponerad. Man vände 2-0 mot Timrå, och därefter 3-0 mot Rögle. På 13 minuter. I Ängelholm. Där visade man att man aldrig ger upp. Därefter visade man att man också kan spela på ledning mot Modo och Luleå. Tidigare om åren har jag varit på väg att gå sönder av nervositet när Brynäs är i ledning, men inte nu. Och så ikväll, mot Linköping, visade man att man kan slå ett verkligt topplag. Vinsterna mot Färjestad och HV71 kan tillskrivas att lagen inte kommit igång ännu, men Linköping är igång. Därför är vinsten imponerande.

Ja, nog har det varit en del tur inblandat. Ja, nog rider Brynäs just nu på en framgångsvåg. Det är först när motgångarna kommer, för det gör de, som man får bekänna färg. Men det skiter jag i just nu. Nu njuter jag bara.

Tränare Czarnecki har sagt att lagets första delmål är att vara på slutspelsplats efter tio omgångar. Det målet är redan i hamn. Med åtta omgångar spelade är man etta med fem poängs marginal. Det är faktiskt inte bara möjligt, utan rent av troligt, att Brynäs efter tio omgångar fortfarande kommer att vara etta. Sug på den, Link ping!

Andra bloggar om: brynäs, elitserien, ishockey